Mina senaste turer till Låktatjåkko fjällstation och ett besök i Storsteinshytta.

Det har nästan blivit som en liten tradition för mig att ta mig upp till Låktatjåkko fjällstation på vintern, så även i vintras blev det en tur dit för mig, denna gång i slutet av april. Låktatjåkko fjällstation som ligger belägen på 1228 meter över havet, är Sveriges högsta fjällstation. Fjällstationen ligger cirka nio kilometer från Björkliden och drivs av Lapland Resorts, som även driver Björklidens fjällanläggning och Riksgränsens fjällanläggning. Man kan ta sig upp till fjällstationen längs lite olika färdvägar, men de vanligaste alternativen är att man antingen tar sig upp till fjällstationen från Björkliden eller från järnvägshållplatsen Låktatjåkka, som ligger vid Malmbanan. På sommaren finns det för övrigt även en stig till fjällstationen från fjällstugan Kårsavagge, även om jag aldrig gått den stigen.

Vintertid hade jag tidigare bara tagit mig upp och ner till fjällstationen från Björkliden och inte ifrån järnvägshållplatsen Låktatjåkka. Däremot hade jag en gång tidigare gått från järnvägshållplatsen Låktatjåkka upp till fjällstationen på sommaren, men den gången så fortsatte jag ändå ner till Björkliden efter besöket i fjällstationen, så ner från fjällstationen hade jag aldrig tidigare tagit färdvägen till Låktatjåkka hållplats. Men nu i vintras så bröt jag min vintertradition, som har blivit att skida upp från Björkliden till fjällstationen och sedan ta mig ner längs samma vägval, detta eftersom att jag denna gång istället åkte bil och parkerade ute på E10:an, i höjd med järnvägshållplatsen Låktatjåkka, och därifrån skidade jag med mina turskidor längs en vinterled som är en kombinerad skidled och snöskoterled, upp till fjällstationen. Till en början så korsade jag Malmbanan, genom att korsa den uppe på ett snögalleri, där det byggt som en övergång över spåren och snögalleriet, och sedan bar det av uppåt till fjällstationen i cirka sju kilometer. Längs leden upp till fjällstationen så passerade jag en raststuga, också hann jag även med ett se såväl andra skidåkare, som en hel del snöskoteråkare, där någon av snöskotrarna verkligen verkade få kämpa, då den skulle ner för den branta backen då snöskotern även hade en skoterpulka att släpa på, som inte skulle vicka när den for fram längs bergets brant. Väl uppe vid fjällstationen visade det sig att fjällstationen led av vattenbrist, på grund av att det var ont om vatten där fjällstationens vattenledningar började, så istället för porslin så användes istället engångsartiklar till matserveringen, för att minimera disken, då det var ont om diskvatten. När jag väl kommit upp till fjällstationen så passade jag på att njuta av såväl soppa, som fjällstationens klassiker, nämligen en riktigt god våffla innan det blev dags för mig att ta mig ner från fjällstationen igen, längs samma led som jag kommit upp längs. Tyvärr var det något dimmigt då jag skulle ta mig ner från fjällstationen, men jag hittade i alla fall ner igen till bilen. Leden som jag testade denna gång var alltså cirka sju kilometer lång och därmed alltså ett par kilometer kortare än leden från Björkliden, som är cirka nio kilometer lång (även om det är värt att poängtera att det finns flera olika leder att välja mellan Björkliden och den högt belägna fjällstationen). Jag vill även påstå att denna led som jag valde vid detta tillfälle upplevdes som en såväl snabbare och som en lättsammare färdväg att ta sig upp till fjällstationen, än leden från Björkliden som går lite mera upp och ner, samtidigt som den även är längre. På vintern tycks det variera en del hur man tar sig upp till fjällstationen, många åker nämligen snöskoter eller skidor, men en del väljer i stället att åka bandvagn, då det erbjuds bandvagnsturer mellan Björkliden och fjällstationen på vintertid (även om inte jag testat att åka med någon av dessa bandvagnsturer), också verkar en del ta sig upp med snöskor till fjällstugan. Så när vädret är bra, så är det många som kommer upp till fjällstationen för att äta lunch, då man kan välja på många olika färdsätt för att ta sig upp till fjällstationen på vintern. Förr i tiden har det även funnits en liten skidlift vid fjällstationen, men den är inte ibruk längre, men den var inte speciellt lång och således inte något man kunde ta sig så långt med.

Som nämnts så har jag ju vid ett flertal tillfällen tagit mig upp till fjällstationen, och då framförallt under vintertid, men även vid något tidigare tillfälle på sommaren, då fjällstationen både har öppet några månader under vintersäsongen och några månader under sommarsäsongen. Men något som jag aldrig tidigare hade testat på att göra, var att övernatta i fjällstationen, något som jag hade förstått att skulle vara en trevlig upplevelse då det även inkluderas såväl middag som frukost i övernattningens pris. Vid månadsskiftet augusti/september i år så hade jag besök av min vän Daniel som skulle få se fina fjäll och höstfärger.  Så fredagen den sista augusti i år, så åkte vi bil till samma parkeringsplats, där jag parkerat i närheten av järnvägshållplatsen Låktatjåkka i vintras. Sedan knatade vi på upp till fjällstationen i relativt högt tempo, eftersom att vi inte var så tidigt ute och vi ville ju hinna fram i tid till middagen, så att vi skulle hinna med att avnjuta middagen inklusive dess förrätt och efterrätt. Vi valde mellan att åka upp till fjällstationen under fredagen eller lördagen, men då det visade sig att det hade hunnit bli fullbokat i fjällstationen inför lördagskvällen (då det visst var Björklidenfestivalen under helgen), så fick vi hinna fram till fjällstationen redan under fredagen, även om det blev lite stressigt, men vi hann upp till fjällstationen i tid innan det var dags för middag. Strax innan vi nådde fram till fjällstationen så kunde vi se färsk snö på backen lite här och var, vilket var rester från ett snöväder som hade varit i området innan vi var framme, men vi slapp gå i snöväder. Under fredagskvällen så åt vi trerättersmiddagen som ingick i övernattningen innan vi övernattade i ett litet rum uppe på fjällstationens övervägning.

Efter frukostbuffén på lördagsmorgonen så inledde vi dagen med att gå upp på toppen av berget Låktatjåkka, tillsammans med en annan person som också övernattat i fjällstationen. Toppen som är belägen 1404 meter över havet, ligger strax intill fjällstation och därifrån bjöds man på en fin utsikt mot bland annat Torneträsk i ena riktningen och Norge åt det andra hållet. För min del var det faktiskt första gången som jag var upp på själva toppen av Låktatjåkka. Efter vår lilla toppbestigning så gick vi tillbaka till fjällstationen (där det för övrigt även finns en liten olåst byggnad som fungerar som säkerhetsrum, om man skulle behöva söka skydd om man exempelvis överraskas av en snöstorm) och senare vidare till bilen. Ner till bilen gick vi efter att vi funderat på hur vi skulle fortsätta vår tur, då vi valde mellan att fortsätta till någon fjällstuga, eller om vi istället skulle hitta på något annat. Valet föll på att åka vidare med bilen in till Norge och sedan ta en promenad till den lilla norska fjällstugan Storsteinshytta, som ligger i Norddalstrakten i Narviksfjällen. Storsteinshytta som ägs av ”Narvik og Omegn Turistforening” är liksom de flesta andra norska fjällstugorna låst och obemannad, men just denna stuga är inte låst som de flesta andra stugorna med ett standard DNT-lås (som jag har en nyckel till), utan till just denna stuga måste man ha en specialnyckel, vilken jag lyckades få fatt i, genom en del ringande och SMS:ande. När vi kommit ner till bilen så kunde vi konstatera att det var många bilar vid parkeringsfickorna (som inte alls rymde alla bilar som stannat till vid vägen, så att istället en stor del av körbanan blockerades av parkerade bilar) där vi stannat, så här skulle det verkligen behöva göras en större parkeringsplats då parkeringsfickorna utnyttjas av både stugbesökare i närheten, samt personer som ska till både Låktatjåkko fjällstation och Trollsjön, eftersom att leden från parkeringsfickorna inledningsvis är gemensam till såväl Låktatjåkko fjällstation, som till Trollsjön. Innan vi nådde fram till parkeringsfickorna så korsade vi även järnvägen vid hållplatsen, där den markerade vandringsleden konstigt nog korsar järnvägen, utan att det finns någon direkt järnvägsövergång, så även en bättre järnvägsövergång borde fixas till på platsen, då det är många vandrare som korar järnvägen här.

När vi satt oss i bilen så fortsatte vi in i Norge och vidare till Narvik, där vi hämtade upp en nyckelknippa. Sedan fortsatte vi längs E6:an ytterligare en liten bit söderut, innan vid svängde av in mot Skjomen, och fortsatte fram till Fjellbu, där vi först tog en tur upp för en asfaltsbelagd rejäl serpentinväg som slingrade oss fram upp på fjället. Jag erbjöd att Daniel skulle få testa sina medhavda rullskidor uppför den slingriga serpentinvägen, vilket var ett erbjudande som han tyvärr avböjde… Efter att vi slingrat upp för serpentinvägen så vände vi om igen och rullade ned till Fjellbu igen, där vi istället fortsatte med bilen in i Norddalen. Vi körde så långt man kunde komma med bilen in i Norddalen, och där parkerade vi bilen och påbörjade en promenad till Storsteinshytta. På min karta var det visserligen en markerade led fram till Storsteinshytta, men leden var väldigt diffus och vi råkade visst inledningsvis gå alldeles för långt ned i terrängen fram tills vi upptäckte vårt misstag vid en damm, där det blev till att lägga om färdriktningen och börja plocka höjdmeter. Så till slut nådde vi fram till den lilla stugan, efter att ha passerat ett kallt vad och antagligen hunnit avverka en betydligt längre sträcka än de cirka två kilometrarna som fågelvägen skulle vara mellan den plats där vi lämnat bilen och stugan, men fram kom vi i alla fall, även om det hann hinna bli relativt mörkt innan vi var framme. Så till slut nådde vi fram till denna lilla stuga som jag aldrig tidigare besökt även om jag varit på väg till den vid ett par tidigare tillfällen, utan att det blivit av att jag kommit dit, utav olika anledningar. Den lilla låsta stugan överraskade mig faktiskt positivt, med tanke på att den var finare än vad jag hade vågat tro, även om den ännu mindre säkerhetsstugan/nödstugan (som också fanns på platsen) var mindre elegant och fin. Eftersom att stugan var så liten så gick det snabbt att få upp rejält med värme i stugan, då vi eldade i dess gjutjärnskamin. Kanske gick det lite överraskande snabbt att få upp värmen i stugan, då det rent av råkade bli hett i stugan, innan vi kröp ner i bäddarna, efter att ha ätit tacos som vi tillagade på stugans gasolkök.

Även då vi vaknade på söndagsmorgonen, så var det fortfarande relativt varmt i den lilla stugan, som vi lyckats värma upp rejält under lördagskvällen. Efter att vi ätit frukost så fortsatte vi vår tur, genom att traska över det kalla vadet igen och vidare fram till bilen, dit det framförallt var nedförsbacke denna gång, och nu gjorde vi ett betydligt kortare vägval genom terrängen mellan stugan och bilen, än vad vi hade råkat göra under lördagskvällen. Väl framme vid bilen så upptäckte jag att jag visst hade lämnat kvar min lilla gasolbehållare i bilen, trots att jag släpat med mitt lilla gasolkök upp till stugan, ifall att det inte skulle finnas något fungerande gasolkök i Storsteinshytta. Men som tur var så fanns det ju ett fungerande gasolkök med tillhörande gasol i stugan, så jag behövde ju aldrig använda mig utav mitt eget lilla gasolkök, som tur var, nu när jag visst hade glömt dess gasol i bilen. Efter att vi kommit fram till bilen så åkte vi tillbaka till Narvik och lämnade tillbaka nyckeln till stugan där, innan vi fortsatte tillbaka mot Kiruna. Nästan framme i Kiruna så valde Daniel att avverka en bit av sträckan på sina medhavda rullskidor, innan han återigen ville åka bil den återstående biten fram till Kiruna, efter att ha skidat sig fram en bit av sträckan. Väl framme i Kiruna så hann vi hem och äta middag, innan jag framåt kvällen fick skjutsa Daniel till tåget, då han fortsatte med tåg till Luleåtrakten, då han skulle tillbringa några dagar i Luleåtrakten innan han skulle vidare söderut i landet. Men då han klev av tåget vid Sunderby Sjukhus (i Luleåtrakten), så råkade han tyvärr glömma sina rullskidstavar ombord på tåget, men som tur var hade de blivit avplockade i Luleå, så att han kunde gå förbi växlingspersonalens byggnad och hämta upp dem, efter att jag hade lyckats lokaliserat var de hamnat efter ett flertal telefonsamtal. Så om man nu ska glömma några stavar på något tåg, så var det ju lämpligt att det fick ske på ett tåg på väg till Luleå, där jag hade de rätta kontakterna för att få fatt i stavarna…

/Fredrik