Måndagen den 28:e augusti så väntade en tiodagarsledighet, efter att jag hade sökt någon dag ledigt i samband med en ledigvecka och de lediga dagarna ville jag tillbringa i den fina fjällvärlden. Från början var det i ärlighetens namn tänkt att jag skulle ge mig ut på en tur genom Sarek då, men jag valde istället att skjuta på den turen till något annat år och istället så gav jag mig ut på en helt annan fjälltur, som jag tänkte att nog skulle vara lite lättsammare och bekvämare. Så istället för att gå i Sarek, där det är ont om stugor, så valde jag istället att gå en riktig stugtur, så att jag även hade möjlighet att både värma mig och torka kläderna (som jag förstod att skulle kunna bli blöta under denna hösttur).

Så måndagen den 28 augusti tog jag bussen ner till Gällivare, där jag bytte buss till en annan buss som tog mig fram till Ritsem, efter en paus vid Stora Sjöfallet fjällanläggning (som jag nyligen i skrivande stund så här i oktober, kunnat läsa om att gått i konkurs).

Väl framme i Ritsem så kompletterade jag mitt medhavda matförråd med ett par paket nudlar och åt lite fika innan jag promenerade iväg längs den bomförsedda grusvägen mot Sitasjaure fjällstuga, som drivs av Svenska Turistföreningen och som ligger vid sjön Sitasjaure. Sjön som för övrigt genomkorsas av landsgränsen som skiljer Sverige och Norge åt, används även som vattenmagasin för vattenkraften i området. Väl framme vid sjön så tittade jag runt lite innan jag gick fram till själva fjällstugan, då det började skymma. Längs den långa grusvägen fram till Sitasjaure mötte jag flera personer, bland annat några som kom på cykel, varav en tjej som arbetade på Kebnekaise fjällstation och nu var ute på en fjälltur, då hon promenerat fram till fjällstugan Sitasjaure från Kebnekaise fjällstation och där hade hon fått låna en cykel för sin fortsatta färd ner mot Ritsem. Stugplatsen vid Sitasjaure bestod av ett par stugor och på platsen fanns för tillfället en stugvärd, stugvärdens mamma och en väninna till stugvärdens mamma, samt en man från ett land längre ner i Europa och ett par hundar. Jag delade stuga med mannan som kom från landet någonstans söderut i Europa (även om vi hade varsitt rum i stugan), då vi ju inte var så många i stugan.

På tisdagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Hukejaure som också drivs i Svenska Turistföreningen. Den stugan var tisdagsmålet för såväl han som jag hade delat stuga med under natten mot tisdagen och även för väninnan till stugvärdens mamma. Så vi alla tre gick åt samma håll på tisdagsförmiddagen, även om vi inte gick tillsammans. För mig som först kom fram till Hukejaurestugan (även om jag lämnade stugplatsen senast av ass tre vid Sitasjuare), blev det bara en kort paus vid Hukejaurestugan, då mitt mål för denna regniga dag innebar en av de längre dagsetapperna under denna tur, nämligen att ta mig ända in i Norge och fram till stugan vid namn ”Gautelishytta”. Så efter ett tag så korsade jag landsgränsen och kom in i Norge, även om leden vid nationsgränsen var lite svår att finna under en stund, antagligen framförallt eftersom att man nog hade gjort en omdragning av vandringsleden kring nationsgränsen, någon gång. När mörkret nyligen hade anlänt så kom jag fram till Gautelishytta, där det redan då jag kom lyste ljus innanför fönstren, eftersom att det var några andra som redan hade kommit till stugan. Så jag valde att bo i den mindre av stugorna på stugplatsen (då det liksom på många andra stugplatser fanns flera stugor vid stugplatsen), då det inte bodde någon i den stugan. På min färd mellan Ritsem och Hukejaurestugan så hade jag följt samma sträcka som jag en gång tidigare hade gått, nämligen sommaren 2009 då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta. Den gången minns jag att jag såg många renar uppe på fjället också har jag för med att jag fick pulsa i en hel del snö, då jag var där redan i slutet av juni den gången, något som jag i alla fall inte behövde göra under den sträckan under årets tur. Men ungefär då jag passerat Hukejaurestugan, så blev det nya platser för mig att upptäcka, eftersom att jag då hade kommit till outforskade marker för mina ögon.
På onsdagsmorgonen så lämnade de som bodde i den stora stugan, stugområdet innan mig. Innan jag gick från stugområdet så fyllde jag upp med ved i den lilla stugan som jag hade bott i, även om vedförrådet på platsen började sina. Jag passade även på att titta in i den stora byggnaden en vända, nu när den var tom. Jag tog mig även en titt in i ytterligare en byggnad på stugområdet och kunde se att det fanns fler sängplatser även i den stugan, så att även om det hade varit någon i den lilla stugan, då jag anlände, så hade det kanske funnits lediga bäddplatser i denna stuga i alla fall. Under onsdagen, tog jag mig genom en stenig terräng, som stundvis var täckt av snöfält i det för dagen ganska blåsiga vädret, fram till stugområdet vid ”Cáihnavággihytta”. Även där fanns det tre olika byggnader att välja bland, när jag skulle gå in. Men här var det människor i alla stugor utom i storstugan, så jag valde att flytta in i den stugan inför den annalkande natten. Här var det inte heller så mycket ved på platsen, och med de vinande vindarna utanför stugan så var det inte så lätt att få upp någon eld i stugan heller, men jag fick i alla fall upp en eld, även om det inte blev så värst varmt i stugan, då det verkade som att den starka vinden som ven utanför stugan effektiv kylde ner stugan, då den även trängde in i stugan vid exempelvis stugans fönster.

På torsdagen hade vindarna lugnat ner sig och jag fick hugga till några större vedklabbar som låg utanför stugan, för att fylla upp stugans vedkorg innan jag lämnade platsen. Denna dag så följde jag till viss del samma ledsträckning som jag hade gått under tisdagen, men denna dag siktade jag mot stugområdet vid Skoaddejávre, dit jag nådde fram på kvällen. Min dagsetapp avverkades till en viss del längs en grusväg, efter att jag passerat en fjällsjö som används som ett vattenmagasin för vattenkraften i området. När jag kom fram till Skoaddejávrehytta, så visade det sig att det var en man i så väl den stora stugan, som i den mindre stugan. Men eftersom att det bara bodde en person i den stora stugan som innehöll flera rum så fick också jag bo inne i ett rum i den stora stugan. Det visade sig att mannen i den stora stugan saknade en så kallad DNT-nyckel, som man låser upp denna och många andra fjällstugor i Norge med, så därför hade han blivit insläppt i stugan utav mannen som bodde i den mindre stugan. Men eftersom att mannen som bodde i den mindre stugan skulle lämna stugområdet riktigt tidigt under den efterföljande morgonen, så skulle även denna man som bodde i den stora stugan tvingas lämna stugan tidigt, eftersom att han behövde hjälp av den andra mannen för att kunna låsa igen stugan efter sig, men jag tror att han var tacksam att jag kom så att jag istället kunde låsa igen stugan som vi övernattade i, så att han inte behövde gå så väldigt tidigt under den efterföljande morgonen. Mannen som jag delade stuga med bodde söderut i Europa och var nu ute på en längre vandring längs framförallt Nordkalottleden och hans plan var att gå från Kautokeino till Ritsem och han hade framförallt bott i tält under sin tur, om jag nu förstod honom rätt.

Så var då fredagen kommen och jag hade visst från början en väldigt hög ambition för denna dag. Tanken var nämligen att ta mig vidare förbi den norska stugplatsen Sitashytta och ända fram till Paurohytta. Så på fredagsförmiddagen lämnade jag som sista person stugan där jag bott under natten och fortsatte längs leden vidare ut mot en grusväg. På min karta fanns det nämligen två leder fram till Skoaddejávrehytta, där jag övernattat. Nämligen den leden som jag följt fram till stugplatsen och den leden som jag skulle fortsätta därifrån mot nästa stugplats. Jag noterade då jag lämnade stugområdet, att det även fanns någon sorts ledmarkering lite längre ner i terrängen, än längs den led som jag gick då jag lämnade stugområdet, men jag brydde mig inte så mycket om det och tänkte att det nog bara var en liten alternativ led till den led som jag nu följde, för enligt mina två kartor så skulle det ju bara finnas två leder fram till denna stugplats där jag började min fredag. När jag gått ett tag så kom jag att titta ner på min ena karta och kunde konstatera att jag korsade något vatten emellanåt, såväl i verkligheten som på kartan. Efter ett tag kom jag också mycket riktigt upp på en grusväg och började följa den åt vänster, precis som jag skulle göra på kartan. Men när jag följt den ett tag så började jag jämföra den mer och mer med min karta och hade svårt att finna likheterna med verkligheten och den plats på kartan som jag trodde att jag befann mig på. Det var då jag konstaterade ett jag hade gjort ett rejält misstag! Jag hade nämligen följt fel led från stugplatsen. Jag hade visst följt en led från stugplatsen som inte fanns med på min karta och kommit ut på en väg, ungefär en mil ifrån den plats där jag egentligen trodde att jag skulle komma ut på en väg. Således fick jag gå cirka en mils omväg, på grund av mitt misstag att följa en led som inte fanns med på mina kartor som jag hade med mig. Det positiva med omvägen var att det i alla fall bara var att följa en grusväg, och inte innebar att jag behövde ta mig fram genom någon besvärligare terräng. Så då jag hade följt grusvägen i cirka en mil så nådde jag fram till den plats där jag egentligen skulle ha kommit ut på grusvägen, om jag nu hade följt rätt led redan från början och hade nu även fortsättningsvis grusvägar att följa hela vägen fram till Sitashytta. Grusvägen som jag följde slingrade sig fram längs nationsgränsen mellan Sverige och Norge, vilket innebar att jag, liksom vägen, korsade nationsgränsen ett flertal gånger under dagen på min väg fram till Sitashytta. När jag hade ett antal kilometer fram till Sitashytta kom jag fram till en vägbom, där man om man hade kört bil hade fått parkera. På vägbommen fanns ett anslag om att det för tillfället pågick ”dugnadsarbete” vid Sitashytta, alltså arbetades det med fjällstugan. Men jag promenerade ändå fram till Sitashytta, efter att jag hade gjort en kortare avstickare fram till ett så kallat ”riksröse”. Väl framme vid stugan, så var det mycket folk på platsen, men som tur var så sa de att jag ändå var välkommen att bo i den mindre stugan av stugorna på platsen, och ett par av de som var på platsen och arbetade och hade tänkt att bo i den lilla stugan flyttade istället in i en av de andra byggnaderna vid stugområdet. Det var ju snällt då jag missat att det var ”dugnadsarbete” på platsen, trots att jag hade gjort ett försök att titta på internet innan jag gav mig ut, så att jag inte skulle planera min tur så att jag skulle behöva bo i någon stuga där det pågick arbeten. Nu var ju min tanke, som jag skrev tidigare att jag skulle ta mig ända fram till Paurohytta, denna dag. Men det visade sig att det var en lite för optimistisk plan, efter de rådande förutsättningarna för mig. Även om jag inte hade råkat gå en rejäl omväg under dagen, så är jag ytterst tveksam till om jag hade gett mig på att gå ända dit under denna dag, då det var långt dit och jag hade ju inte heller börjat gå så tidigt på morgonen.

Men på lördagen var det i alla fall dags att ta sig an en tur till Paurohytta. Så jag lämnade Sitashytta och tog mig uppför en hel del höjdmeter på min färd mot Paurohytta. Efter ungefär halva dagsetappen på min färd mellan Sitashytta och Paurohytta, så kom jag fram till den lilla stugan Baugebua, där det också pågick dugnadsarbete. Det var inte förens jag var vid Sitashytta jag visste om att Baugebua återuppstått, det var nämligen så att jag hade läst på internet att den lilla stugan Baugebua hade blivit raserad utav ett snöskred för ett par år sedan, så jag trodde inte att det fanns någon stuga vid dess plats. Men nu hade man alltså byggt upp en ny, fin liten stuga på andra sidan om den bro som finns vid den gamla stugans plats. Då jag kom fram till stugplatsen håll ett par personer på att elda upp resterna av den gamla stugan och de hade också hoppats på att det skulle komma en helikopter med saker till den nya stugan, men den kom visst inte på grund av att det varit dimma i området. Efter ett kortare stopp vid Baugebua så fortsatte jag fram till Paurohytta. På vägen dit var det en hel del snö på leden vid ett par ställen. Vid ett av snöfälten mot Paurohytta så kom jag även förbi den mannen som jag delat stuga med vid Skoaddejávrehytta. Han hade tältat i närheten av Sitashytta och undrat var jag tagit vägen, eftersom att han hade lämnat Skoaddejávrehytta innan mig på fredagsmorgonen och trott att jag skulle gå om honom under fredagen. Men jag kunde nu berätta för honom om mitt misstag att jag råkat ta en rejäl omväg mellan Skoaddejávrehytta och Sitashytta. Efter en dag då jag återigen vandrat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige och fått se isflak i en sjö som jag följt en stund, så kom jag slutligen fram till Paurohytta, där jag tog plats i den lilla stugan på stugområdet, eftersom att det i den stora stugan för tillfället bodde ett norskt par (som visserligen erbjöd även mig plats den stora stugan). Under eftermiddagen/kvällen så var jag även in och hälsade på en stund i den stora stugan hos det norska paret som var mycket vana fjällvandrare och engagerade i föreningen som hade hand om de norska stugorna som jag var ute och bodde i.

På söndagsmorgonen, så såg jag genom fönstret några renar utanför stugan som jag bodde i, innan jag lämnade stugplatsen vid Paurohytta och vände åter om till Sitashytta. Ganska så omgående då jag hade börjat promenera på söndagen, så mötte jag den mannen som jag gått om dagen innan, alltså han som jag hade delat stuga med i Skoaddejávrehytta. Det var nämligen så att han under natten mot söndagen hade tältat en bit innan Paurohytta. När jag gick förbi Baugebua, så kunde jag konstatera att de som varit på platsen för att arbeta då jag fick förbi platsen på lördagen, nu hade lämnat platsen. Efter ett tag så kom jag framåt kvällen fram till Sitashytta, där jag övernattade i samma stuga om jag hade bott i någon natt tidigare.

På måndagen fortsatte jag min vandring som till en början följde samma grusvägar som jag hade traskat på under fredagen, men nu traskade jag naturligtvis i motsatt riktning. När jag kom till ett vägskäl vid en kraftverksdamm, så blev det dock nya vyer för mig, eftersom att jag då fick promenera på vägar som jag inte gått på tidigare. Ganska så direkt efter vägskälet, bar vägen av neråt, övergick till asfaltsbeläggning och slingrade sig som en serpentinväg ner i dalen till den lilla byn Fjellbu. Där gjorde jag en avstickare till en liten stuga i Fjellbu, som tidigare ägts av ”Narvik og Omegn Turistforening”, likt de andra stugorna under turen som jag bott i då jag varit i Norge, men numera ägs stugan i Fjellbu av ”Statskog”. Efter att jag besökt den lilla stugan i Fjellbu så fortsatte jag min promenad vidare från Fjellbu, längs en annan väg som åter tog mig upp mot högre höjder. Nu följde jag en grusväg som slingrade sig fram längs en kraftledning uppåt genom ”Norddalen”. Efter många kilometer längs grusvägen, så nådde jag fram till ett ställe där en vandringsled vek av från grusvägen, då det började skymma. Därifrån följde jag vandringsleden upp till stugan Lossihytta, där jag övernattade. Detta var det enda stugområde under min tur, där jag var helt ensam på hela stugområdet, och detta var även den enda stugan under min tur som var utrustad med vanlig ström för såväl värme som belysning, även om en hel del andra stugor i alla fall hade haft 12 volts belysning via solceller. Även om det fanns elelement i stugan, så gjorde jag en liten eld i stugan under kvällen, men inte så mycket för att inte frysa, utan mera för att det skulle bli hemtrevligt och mysigt i brasans sken.

På tisdagen fortsatte jag min vandring över fjället och tog mig bland annat genom Rienatvággi och fram till Hunddalshytta, dit jag anlände på kvällen. Vid Hunddalshytta var det redan ett par personer i den stora stugan då jag anlände, så jag valde att övernatta i den mindre av stugorna där.

På onsdagen fortsatte jag neråt från Hunddalshytta fram till järnvägsstationen Katterat, dit jag följde en lättvandrad sträcka som jag gått ett par gånger tidigare. Sträckan mellan Hunddalshytta och Katterat består nämligen till största delen av en grusväg som till stor del lutar nerför, så det är lättpromenerade kilometrar i den riktningen som jag avverkade sträckan. När jag väl var framme vid Katterat så tvekade jag om jag skulle fortsätta min vandring upp till exempelvis Riksgränsen eller Katterat och ta en buss därifrån, som min ursprungliga tanke var. Men istället valde jag att kliva på ett tåg vid Katterat och åkte med det hem till Kiruna.

Turen gick således ganska bra, även om jag inte vandrade riktigt så långt som min ursprungliga plan var att gå. Min tanke var nämligen att då jag var vid Lossihytta, så skulle jag fortsatt från Lossihytta via en avstickare till Storsteinshytta innan jag som turens näst sista natt tänkte övernatta en natt vid Cunojávrihytta, innan jag tänkt fortsätta ner mot Hunddalshytta via den lilla stugan Oallavagge. Men eftersom att jag fick disponera totalt två nätter i Sitashytta så valde jag att ta en genväg mellan Lossihytta och Hunddalshytta, då det visade sig att jag hade varit lite för mycket tidsoptimist då jag planerade turen.

Som avslutning på blogginlägget följer några kartbilder, där jag ungefärligt har ritat hur jag har vandrat under de tio dagarna som jag var ute i fjällmiljön.

/Fredrik

Förra året så var jag ju bland annat ute och vandrade Padjelantaleden, vilket ni kan läs om här. Den 17:e till 23:e juli gav jag mig ut på årets första fjällvandring, en tur som till viss del följde samma sträckning som turen då jag följde Padjelantaleden, men i år så höll jag mig till stor del lite längre västerut än under fjolårets tur, även om jag även nu till stor del vandrade genom Padjelanta nationalpark som är Sveriges största nationalpark en del av världsarvet Laponia. Under årets tur så följde jag till stor del Nordkalottleden som är en vandringsled som slingrar sig fram genom såväl Norge, Sverige och Finland (även om jag nu bara var i Sverige). Min tur denna gång gick från Kvikkjokk till Vaisaluokta, som ligger vid Akkajaures strand nära Ritsem.

Jag visste redan innan jag gav mig av att jag inte hade överdrivet med tid för den tur som jag hade planerat att genomföra. Jag var nämligen bara ledig en vecka och turen var ju ganska lång. Om man läser om den cirka fjorton mil långa Padjelantaleden på datorn så rekommenderas minst tio dagar för den turen (även om jag tog den på betydligt snabbare tid under förra sommaren). Minst tio dagar var alltså en rekommendation om man skulle följa Padjelantaleden och nu skulle jag dessutom gå lite längre än dess streckning.

Som så många andra gånger när jag skulle ut och åka så lyckades jag att pricka in en dag då järnvägen var avstängd och man istället var hänvisad till ersättningstrafik istället för att åka tåg, eftersom att man denna gång höll på med den stora bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag hade att välja på en buss som ersatte morgontåget från Kiruna till Gällivare och som beräknades vara framme vid 08:00 i Gällivare eller ordinarie länstrafikbussen från Kiruna till Gällivare som skulle vara framme vid järnvägsstationen i Gällivare vid 07:50, exakt samma tid som Inlandsbanan som jag hoppades hinna fortsätta med söderut, även om naturligtvis även den var ersatt av buss mellan Gällivare och Jokkmokk dagen till ära på grund av bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag gjorde en chansning och klev på länstrafikbussen ner till Gällivare dit jag anlände i god tid då ingen av busspassagerarna skulle till Gällivare sjukhus, så därför slapp bussen åka omvägen om sjukhuset innan den körde till järnvägsstationen. Så då hann jag med Inlandsbanans ersättningsbuss i Gällivare utan problem, vilket var en buss som tog mig ner till Jokkmokk. Bussen hade tyvärr inte så mycket bagageutrymmen, så den blev välfylld med stora ryggsäckar och annat bagage, inte minst i Porjus där en man med såväl cykel som cykelkärra äntrade bussen. I Jokkmokk fick jag en liten paus då jag handlade lite. Det positiva med att jag hann med den tidiga förbindelsen till Jokkmokk var att jag då även hann med dagens första busstur till Kvikkjokk, så att jag även hann med en av de ordinarie båtturerna från Kvikkjokk till Padjelantaleden (som börjar på andra sidan en stor fors) redan vid lunchtid, annars hade jag antagligen fått vänta ända tills morgonen därpå om jag skulle kunna åka med någon av de ordinarie båtturerna mot Padjelantaleden. Således fick jag ett lugnare, eller i vart fall mera realistiskt tidsschema inför min vandring, då jag kunde börja gå redan på måndags eftermiddagen och inte först på tisdagsmorgonen.

Under bussresan gjorde bussen ett längre stopp vid Årrenjarka Fjällby som ligger strax innan Kvikkjokk, så där blev det en fikastund innan den sista biten av bussresan till Kvikkjokk genomfördes. Väl framme vid Kvikkjokk så var det en timme kvar tills båten skulle avgå mot Padjelantaleden, så jag passade på att äta lunch på fjällstationen, där jag beställde en paj, som visade sig vara slut efter att jag betalat för den, så istället fick jag ändra min beställning till en hamburgare, som jag i alla fall hann äta upp, även om det blev en aning stressigt. Vi var flera personer som ville åka båt upp till Padjelantaleden och ännu flera personer som skulle hämtas uppe vid Padjelantaleden så det var två öppna båtar som körde oss från Kvikkjokk upp till Padjelantaleden som börjar cirka tre kilometer bortanför Kvikkjokk. När jag blivit avsläppt från båten så lämnade jag min ryggsäck vid den plats där båten släppt av mig sedan vandrade jag längs en diffus stig tillbaka mot Kvikkjokk, parallellt med vattnet som jag då nyligen färdats på med båten. Efter cirka tre kilometer kom jag fram till en gård och där fortsatte jag en kort bit längs en stig mot ett berg, men långt innan jag nått upp på bergets topp så vände jag tillbaka till den plats där min ryggsäck väntade, så det blev till en början en lätt promenad på cirka 6 km utan packning. Sedan efter att jag tagit på mig ryggsäcken så följde jag Padjelantaleden upp till fjällstugan Njunjes där stugvärden bjöd på saft när jag kom in i stugan för att återlämna en karta som hörde till stugan som jag fått med mig av båtföraren, eftersom att någon annan gett den till honom då de fått låna den i stugan tidigare och nu skulle alltså kartan tillbaka dit den hörde hemma. Efter saftpausen fortsatte jag till fjällstugan Tarrekaise, där jag tältade en liten bit från stugan. Dagsetappen under måndagen blev alltså cirka 6 km utan packning och cirka 20 km med packning, vilket vill säga cirka 26 km totalt.

På tisdagen började jag med att gå in i fjällstugan Tarrekaise, vilken är en av de stugor längs min tur som har en liten butik. I butiken inhandlade jag några varor, då jag inte hade med mig så mycket mat utan istället hade tänkt att handla efter hand i de fjällstugor som har en liten butik. I förhand hade jag redan kollat upp vilka stugor som skulle ha butik och genom att handla i dem kunde jag minska på den vikt som jag behövde bära med mig, samtidigt som det känns som att man gynnar de som driver fjällstugorna genom att handla i dem. I stugan träffade jag även på några personer som hade kommit ifrån det hållet som jag avsåg att fortsätta mot. De hade visst haft en besvärlig dag innan och tvingats gå runt mycket vatten, men om inte jag missuppfattat det hela så hade de åkt helikopter ut till en plats som de sedan hade fått kämpa sig ifrån. Stugvärlden i Tarrekaisestugan rekommenderade inte mig att fortsätta åt det hållet som var min plan då hon hade hört att det fanns en del snö åt det hållet som jag var på väg mot och det kunde vara en del höga flöden i några vad, men jag bestämde mig ändå för att försöka fortsätta min tur som planerat. Men jag hade i åtanke att jag kanske kunde få lov att tvingas vända, om det blev för besvärligt, men jag hade även med i tanken att jag vid tidsbrist skulle kunna avbryta min tur genom att gå till Sulitelma i Norge eller åka helikopter från Staloluokta.

När jag hade gått ett tag mot fjällstugan Vaimok så kom jag fram till den andra av de två rastkojorna som jag passerade under dagen. Där träffade jag på en annan person som låg och vilade, då han vandrat från Vaimokstugan under denna dag och berättade att han bott två nätter där efter att ha kommit dit från Tarrekaisestugan, alltså längs samma väg som jag nu var på väg längs mot Vaimokstugan. Han hade visst tyckt att turen var besvärlig och hade nu vänt om och funderade sedan på att fortsätta norrut längs Padjelantaleden istället för att följa den led som jag nu gett mig på att vandra (om jag förstod honom rätt). Lite orolig blev jag allt vad som skulle kunna vänta mig men ännu hade jag inte stött på några omöjliga hinder så jag fortsatte fram till Vaimokstugan där stugvärlden bjöd på saft innan jag fortsatte längs leden mot fjällstugan Pieskehaure. Leden mot Pieskehaurestugan började med att jag skulle upp för en lång backe, som sedan följdes av en lång nedförsbacke. Vid inledningen av utförslöpan såg jag en annan person som också var ute på vandring. Någon timme efter midnatt nådde jag fram till Pisekehaurestugan där jag slog upp mitt tält strax nedanför fjällstugan efter att ha gått 40 km under dagen.

På onsdagen började jag med att besöka stugvärlden och handla lite i hans butik. Det visade sig att det inte hade varit så många gäster i hans stuga dittills på säsongen, det lär dock vara en mer välbesökt stuga under vintersäsongen, då det är mycket snöskotertrafik i trakten omkring stugan. Den gångna natten hade det inte bott någon gäst över huvud taget i stugan. När jag frågade om han visste hur skicket var på leden mot Staddajåkkå dit jag var på väg fick jag till svar att han inte visste så mycket om det, men att han hade haft besökare som gett sig av ditåt och de hade i alla fall inte kommit tillbaka, men han hade inte träffat på någon som kommit därifrån ännu… Själv hade han gått en bit på leden ditåt, och den biten som han hade gått bedömde han som att var i gott skick utan några större snömängder. På förmiddagen fortsatte jag alltså mot fjällstugan Staddajåkkå och efter ett tag träffade jag på en man som kommit därifrån, vilket ju var ett gott tecken på att jag nog skulle kunna ta mig ända fram till stugan. Leden bjöd på ett par vad, men inget av vaden var något av de värre som jag träffat på i fjällvärlden (trots att det regnat en del några dagar tidigare och att det varnats för höga vattenflöden i Lappland), utan de nådde inte ens över mina skoskaft. Dock var det en del snö att gå över då våren kommit sent och vintern bjudit på mycket snö, men det var inte så besvärligt, även om det blöta gräset och snön gjorde att mina skor som redan sedan första dagen var blöte minsann inte blev något torrare. På kvällen nådde jag fram till Staddajåkkåstugorna, där jag tältade strax utanför stugan. Under vandringen under dagen hade jag även kommit in i Padjelanta nationalpark och således var detta den första stugan under turen som drevs av ”Badjelánnda Laponia Turism ekonomiska förening”, fjällstugorna som jag hade träffat på innan under min tur drivs istället av ”Svenska Turistföreningen”. När jag kommit fram till stugområdet tog jag en liten kvällspromenad upp mot det berg som jag kommit ifrån innan jag satte upp tältet. Denna dag blev det 32 km vandring.

Torsdagsmorgonen började jag med att gå in till stugvärdarna i Staddajåkkåstugorna, efter att jag plockat ihop mitt tält. De hade nämligen nybakade glödkakor till försäljning (som jag köpte), likt de flesta andra stugvärdarna i Padjelanta nationalpark också kan erbjuda, vilket ju är trevligt och gott! Sedan lämnade jag min ryggsäck där och gick de sex kilometrar fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga som heter ”Sårjåsjaurestugan”, som ligger belägen strax utanför nationalparksgränsen. Stugan är en liten och gammal stuga som inte ens rymmer ett eget rum för stugvärden. Stugvärden får istället bo i ett av de båda gästrummen, om nu inte stugan blir full för då hade han även ett tält utanför stugan att ty sig till. Som jag förstod det så hade det dock inte ännu kryllat av besökare vid stugan i år. Efter att jag fått saft där så traskade jag tillbaka till Staddajåkkåstugorna och träffade på dess stugvärdar, den ena stugvärden mötte jag redan innan jag kom fram till stugan då han var på väg ut för att fiska och den andra stugvärden var vid stugområdet. Sedan fortsatte jag till Staloluokta där jag tältade. Denna dag blev det således en promenad på 12 km utan packning och 12 km med packning, så denna dags totalt avverkade 24 km kan ju nästan betraktas som en vilodag i sammanhanget.

Fredagen inleddes med ett besök vid Parfas kiosk som ligger vid Staloluoktastugorna. Kiosken har öppet under några timmer på förmiddagen och några timmar framåt kvällskvisten. Efter kioskbesöket fortsatte jag till Arasluoktastugorna, men denna gång följde jag inte Padjelantaleden dit (som jag gjorde under förra årets promenad i trakten), utan istället så gick jag på östra sidan av berget ”Stuor Dijdder” och följde en stig som lär vara en gammal led. Numera går i alla fall Padjelantaleden på bergets västra sida. Väl framme vid Arasluoktastugorna så var inte stugvärden på plats vid stugområdet, men eftersom att det stod på en lapp vid stugområdet att man kunde besöka stugvärden i ett annat hus i byn så promenerade såväl jag som andra personer runt bland husen i den lilla byn för att leta efter stugvärden, som det visade sig att inte heller var hemma i sitt hus. Men till slut fann vi henne (efter att ha ”knackat på” i några olika hus). Så jag köpte ett par glödkakor av henne och hon sa att hon skulle komma till stugområdet och öppna kiosken inom en ganska kort stund, så jag inväntade henne vid stugområdet och handlade några saker av henne innan jag gick vidare. Längs leden mot Låddejåkkåstugan så såg jag flera personer som var ute och körde motocrosscyklar i fjällen, det var antagligen samer som håll på att samla in renar inför kalvmärkningen. Uppe på himlen kunde man även se en helikopter hovra, där antagligen renarna befann sig. Det var speciellt att se personerna arbeta mitt i nationalparken där de for på sina motorcyklar och for med helikoptern, i den nationalpark där inte ens ”vanliga” hundar är välkomna under stora delar av året. Samerna har dock en hel del fina hundar och några av dem träffade jag på vid Arasluokta. Kalvmärkningen var ryktesvis cirka tre veckor försenad på grund av att sommaren kommit sent till fjällen och att snömängderna långt in på sommarmånaderna ännu hade varit rejäla. Visst såg det allt trevligt ut att få köra runt med motorcrosscyklar i den fina naturen och korsa både jokkar och snöfält! När jag kommit fram till Låddejåkkåstugan så slog jag upp mitt tält och kokade pasta och värmde de köttbullar som jag köpte i kiosken på morgonen. Fredagens vandring kunde på kvällskvisten summeras till 25 kilometer.

Lördagen inleddes som vanligt med glödkakor innan jag traskade iväg. Efter en stunds vandring kom jag ut ur nationalparken och fram till Kutjaurestugan som är en fjällstuga som drivs i STF:s regi. Efter en liten paus där så fortsatte jag längs leden uppför mot högre höjder. Redan vid fjällstugan kunde jag ha valt en annan stig än leden mot Vaisaluokta, nämligen en stig som ledde till ett litet samiskt sommarviste och därifrån kunde man ha fortsatt längs en stig så att man kom fram längre bort på leden (alltså närmare Vaisaluokta). Ungefär när jag kom fram till den plats längs leden som kom från sommarvistet valde jag att lämna min ryggsäck där och fortsätta ner till sommarvistet. Det fanns olika generationer av stigar som ledde ner mot sommarvistet från vandringsleden, den stigen som jag valde ner mot sommarvistet var av en äldre sort och det tog inte så lång tid innan jag tappade bort stigen och mitt vägval tvingade mig även till att ta mig an ett mindre vad innan jag nådde fram till sommarvistet där jag köpte turens sista glödkakor. När jag hade inhandlad brödet testade jag att följa stigen från sommarvistet till Kutjaurestugan där jag varit en stund tidigare. Väl framme vid Kutjaurestugan så vände jag om igen till sommarvistet och följde sedan därifrån den antagligen nyaste stigen (och mest välmarkerade stigen) upp mot högre höjder, vandringsleden och min ryggsäck, således fick jag en ganska lång kvällspromenad utan ryggsäck som en avstickare från mitt målmedvetna traskande mot Vaisaluokta. Från början var tanken att jag någon gång under denna dag skulle slå upp mitt tält för ännu en vila innan jag nådde fram till Vaisaluokta, men vädret var bra (förutom under en mindre regnskur på kvällen) och jag ville ju också komma fram till Vaisaluokta och inte behöva stressa dagen därpå när jag fick lov att hinna med båten därifrån vid lunchtid, så jag traskade hela vägen fram till byn Vaisaluokta och vidare till fjällstugan där jag tältade strax bortanför fjällstugan som drivs av Svenska Turistföreningen. Denna dag blev det många kilometer avverkade, nämligen cirka 37 km med ryggsäck och cirka 6 km utan ryggsäck, så det var ju inte så konstigt att jag inte kom fram förens mitt i natten, då det blev totalt cirka 43 km under denna dag.

Efter en rejäl sovmorgon på söndagen så gick jag tillbaka till fjällstugan vid Vaisaluokta från min tältplats. Stugvärden var dock inte vid fjällstugan eftersom att denne var på gudstjänst i en kyrkkåta i byn Vaisaluokta, där det finns en nyare och en äldre kyrkkåta (någon kilometer från fjällstugan) där det bedrivs gudstjänst någon/några gånger per år och denna söndag var alltså en sådan dag. Vid fjällstugan klev jag sedan på båten m/s Storlule (som ni kan läsa mera om här), som tog mig över vattenmagasinet Akkajaure fram till Ritsem, varifrån jag fortsatte med buss till Gällivare, där jag bytte till en annan buss som tog mig hem till Kiruna.  Bussen från Ritsem gjorde ett längre uppehåll vid Stora Sjöfallet där det bland annat finns en restaurang, där jag gjorde ett nytt försök att beställa bland annat en paj. Även här gick det bra att betala för pajen, men också här visade det sig att den paj som jag beställt inte fanns för tillfället… Så även här blev det till att hitta på något annat att äta istället för pajen…

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag hann genomföra min tur på cirka 19 mil (varav 166 km med packning) under de dagar som jag hade att disponera för turen. Sträckorna är dock lite diffusa då avstånden angetts som olika långa på olika ställen. I början av turen var vädret inte på topp då det inte var någon riktig sommarvärme, men under slutet av turen bjöds jag på riktigt finväder och totalt sett var turen nästan nederbördsfri på dagarna, men tyvärr så var det ju en hel del blött på marken och således också även i mina skor…

För den intresserade finns några kartbilder i slutet bland bilderna där jag ungefärligt ritat i hur jag tagit mig fram, men det är bara ungefärliga skisser hur jag har tagit mig fram.

/Fredrik

En fördel med att arbeta hos LKAB (som jag gör), är att det finns en del personalförmåner att ta del utav, liksom det finns på många olika arbetsplatser, även om olika arbetsplatsers personalförmåner varierar i vad de består. Som anställd på LKAB och dess dotterbolag så finns det ett antal olika förmåner, en trevlig sak som jag tagit del utav under den senaste tiden är att hyra stugor.

Det är nämligen så att LKAB-fritid (som är en sorts fritidsförening) äger ett antal stugor runt om i Malmfältstrakterna och sex stycken av dessa stugor är nämligen stugor som man får hyra för övernattning. Vissa av dessa stugor är stora hus bestående av många rum som man då endast hyr rum i och sedan delar gemensamma faciliteter med eventuellt andra stugplatsbesökare, medan andra stugor är mindre så att man hyr hela stugan för sig själv. Till flertalet av stugorna kan man köra bil ända fram, medan andra kräver att man kommer dit på något mer äventyrligt sätt. I eller vid alla dessa stugor finns även bastu, även om inte jag testat basturna, då jag inte är någon riktig bastubadare. Vissa stugor har såväl 230 volts elektricitet och rinnande vatten, medan andra är mer primitiva, vedeldad och värms med ved och man är hänvisad till utedass på gården. Priserna för att hyra dessa stugor (eller dess rum) varierar mellan 100 kronor och 280 kronor per natt, med andra ord så är de prisvärda och kan ses som en personalförmån för anställda och pensionärer som har arbetat i företaget (med några undantag). Vissa perioder är det mera populärt att använda stugorna än andra, därför lottas tillgången till vissa stugnätter ut bland de som anmält intresse för attraktiva perioder, medan det är mindre populärt att bo i stugorna under andra perioder, som då jag passat på att bo i dessa stugor. Utöver dessa stugor lär det även finnas några till stugor som ägs av andra föreningar som vi anställda på LKAB kan hyra.

Vecka fem hade jag en ledig vecka. Eftersom att det även var Jokkmokks marknad under den veckan så passade min mamma på att komma upp och hälsa på mig här i Kiruna då, så att vi kunde besöka Jokkmokks marknad. Men marknadsbesöket beräknades ju inte ta så många dagar så vi hade ju ytterligare några dagar att fylla med aktiviteter. Därför bokade jag in fyra av dessa LKAB-stugor som vi skulle kunna bo i under tiden som min mamma hälsade på mig. Hon utryckte redan från början att hon inte ville bo i så många stugor, och att det fick lov att finnas el i stugorna och väg fram till dem. Helst skulle det även finnas vattentoalett, då hon helst inte ville bo i någon stuga utan vattentoalett, men hon kunde tänka sig att bo i en stuga, efter lite övertalning. Med ytterligare tjatande från min sida, så kunde hon tänka sig att sträcka sig så lågt som att bo i max två stugor utan vattentoalett, så med de förhållningsorderna så bokade jag in fyra stycken stugor. Alla de fyra hade såväl el, som väg fram till stugan, även om jag tänjde en del på hur många stugor hon frivilligt ville bo i utan vattentoalett, då två av stugorna saknade vattentoalett.

Så på måndagen tog vi bilen upp mot Björkliden för att bo en natt i stugan där. En stuga som i det fallet är ett stort hus med flera rum. På vägen dit stannade vi till i Abisko och åt pasta med en köttfärssås gjord på älg, för min del var jag inte så förtjust i köttfärssåsen, vilken jag hellre hade sett att kunde fått vara lagad på vanlig hederlig nötfärs. Sedan åkte vi en tur med längdskidor i elljusspåret i Abisko innan vi fortsatte till Björkliden, för min mamma ville gärna åka längdskidor, även om hon inte ville ha det så äventyrligt som att skida till någon stuga... När vi parkerat vid skidspåren och höll på att göra oss klara för skidturen så kom ett gäng som jag tror att var turister i en nyare Audi. Gissningsvis var turisterna hemmahörande i något asiatiskt land. Föraren frågade om jag kunde flytta på bilen eftersom att han tänkte köra in på den lilla infarten till skidspåren och via skidspåren ta sig till hotellet som dessutom låg på andra sidan järnvägen. Visst kunde jag flytta på bilen om han ville köra så, även om jag lät lite skeptiskt till hans färdväg, så han bestämde sig ändå för att inte ta den vägen över såväl skidspår som banvall, en väg som även blockerades av en bom. Men visst skulle jag ha låtit lite mera positiv till hans förslag redan från början och flyttat på bilen utan att ifrågasätta hans idé, för det hade ju varit roligt att se honom köra ut i den djupa snön med hyrbilen! Skidspåren var inte preparerade sedan det då senaste snöfallet, så det var en del snö att staka sig fram igenom, men det gick ju ändå bra att ta sig runt på skidorna, då spåret bara var några kilometer långt. Efter skidturen så fortsatte vi med bilen bort från Abisko och bodde i det rum i Björkliden som vi hade hyrt för en hundralapp. När vi hade tagit oss in i huset via den mycket hala gårdsplanen så kunde vi konstatera att huset var helt okej. Vårt hyrda rum var ett av sex sovrum. Rummet i sig var väl inte super fint, men helt okej. Köket däremot var relativt nyrenoverat och fint, samt försett med såväl behaglig golvvärme som diskmaskin. Vi hade tur för det var ingen annan i huset i Björkliden, som vi fick lov att dela huset med, så vi hade mycket ytor att röra oss på, men med andra ord också ett stort hus som vi själva skulle städa innan avresan därifrån under kommande dag. Morgonen därpå så möttes vi av snö som nu hade täckt glansisen på gårdsplanen så det gällde att gå försiktigt utanför huset, för man visste ju vad som dolde sig under nysnön. Innan vi lämnade Björkliden så åkte vi en kort skidtur längs Rallarvägen i Björkliden, men den skidturen blev verkligen kort, med betoning på ”kort”, då det visserligen hade varit preparerade skidspår där vi åkte, men nu hade de kommit en del snö sedan någon hade preparerat spåren.

Vi åkte förbi industrivakten vid LKAB (det är nämligen de olika industrivakterna som har hand om nycklarna till dessa stugor) och lämnade in nyckeln till stugan i Björkliden och kvitterade istället ut nyckeln till ”Laxforsstugan”, som ligger i Laxforsen utanför Jukkasjärvi. Sedan åkte vi hem till mig och förberedde lite mat att ta med till stugan i Laxforsen, där tanken var att bo under natten. När vi väl kom dit efter mörkrets infall efter att ha passerat en ganska brant nedförsbacke, så visade det sig att strömmen i stugan var avstängd, eftersom att rutinen var att man i just denna stuga skulle stänga av huvudströmbrytaren när man lämnade stugan. Detta resulterade ju i att vi möttes av en kall och mörk stuga som vi skulle övernatta i. Visserligen tändes belysningen så fort jag hittat huvudströmtyraren och att det skulle gå att få upp en ansenlig temperatur med elementen på under några timmar och en mysig brasa i braskaminen, var inget som jag betvivlade då utomhustemperaturen inte var av någon extrem sort för att vara vinter. Men nu var min mamma övertydlig. Ni vet hon hade redan från början krävt att stugorna hon skulle bo i skulle ha el för att de skulle vara varma, och det där med att denna stuga inte hade vattentoalett var ju också något hon varit skeptisk inför, så nu var hennes besked tydligt. Här skulle vi låsa igen dörren och vända hemåt igen, då ju stugan oturligt nog (enligt mig) låg så nära Kiruna också. Det var alltså inget att diskutera om, särskilt inte nu när vi kommit så sent på kvällen och det skulle ta tid innan stugan skulle kunna bli varm, även om jag försökte mig på en diskussion. Så vi fick fortsätta vår resa tillsammans med den varma ugnslagade korven i sin form och pastakastrullen som redan hemifrån var fylld med vatten (eftersom att det ju bara fanns sommarvatten i ”Laxforsenstugan”, sommarvatten som nu naturligtvis var avstängt). Men vi tog i alla fall en omväg på vägen hem. En omväg över isvägen som korsar Torneälven mellan Poikkijärvi och Jukkasjärvi. Vi stannade även till vid ishotellet i Jukkasjärvi, som denna kväll lystes upp av ett vackert norrsken på himmelen. Sedan åkte vi hemåt och passade även på att skamset lämna tillbaka nyckeln till stugan vid LKAB:s industrivakt på hemvägen. Nu var det ju så att jag senare till kommande helg hade bokat ”Kalixälvstugan”, en stuga som också på pappret såg ut att ha ungefär samma standard som stugan i Laxforsen. Alltså elektricitet, endast sommarvatten och ingen vattentoalett. Eftersom att det var flera dagar kvar tills vi skulle bo i den stugan så visade det sig att möjligheten ännu fanns att avboka den stugan, något som min mamma ville att jag skulle göra, för nu var hon rädd att även den stugan skulle vara kall när vi skulle anlända dit och några mer primitiva stugor var det inte tal om att bo i nu, inte då så här mitt i vintern. När vi kommit hem så åt vi vår välberesta mat.

En fördel, om jag ska hitta någon sådan med att vi inte bodde i stugan på tisdagskvällen var ju att vi nu på onsdagsmorgonen istället kom iväg tidigt, eftersom att vi behövde ju inte ta oss an någon stugstädning denna morgon och denna dag hade vi flera timmar framför oss i bilen, eftersom att vi skulle åka till nästa ställe, där jag hade bokat ännu en LKAB-stuga, nämligen till Ritsem. Ritsem ligger visserligen inte jätte långt bort från Kiruna sett till fågelvägen, men bilvägen är desto längre då man måste åka genom Gällivare och nästan ända ner till Porjus innan man kan ta av västerut och sedan i ungefär fjorton mil får följa Stora Luleälven västerut, längs den fina ”Vägen västerut” innan man når Ritsem. En förutsättning för att denna resa skulle bli var nämligen att vädret var snällt med tanke på såväl vind, kyla som nederbörd, och vi hade tur. Visserligen så var det en del hala partier med blankis, och även lite snö på vägen. Min mamma kunde verkligen förstå att busschaufförerna, som kör den säsongsvisa busstrafiken till Ritsem inte alla gånger uppskattar den smala vägen, enligt vad man kunnat läsa i tidningsartiklar. Det var ju inte heller överflödigt med vägräcken på sidorna av den smala vägen. Men en fördel då vi var där var ju den mycket sparsamma trafikintensiteten, då det ju inte var någon riktig säsong i trakten, då exempelvis inte fjällstationerna och STF:s fjällstugor öppnat ännu då. Men vi kom fram till Ritsem, där vi möttes av ett fint och välrenoverat hus, som ursprungligen lär vara någon sorts logement sedan kraftverksbyggena i området. I huset var vi inte ensamma då det även var ett annat gäng där som var där för att bland annat jaga ripor. Av dem fick vi höra att det hade varit betydligt besvärligare väglag dagen innan den dagen som vi anlände dit, då hade nämligen de anlänt dit och de hade visst mötts av stora snödrivor på vägen, något som ju inte är helt ovanligt i fjällandskapen. Vi tog en liten promenad i Ritsem på eftermiddagen innan vi lagade vår mat som vi hade med oss. På morgonen därpå åkte vi till Jokkmokk och gick på Jokkmokks marknad, som var ett av huvudsyftena med vår utflykt.

Efter att min mamma åkt hem några dagar senare och jag hade några nya lediga dagar så bokade jag in ett par LKAB-stugor igen, nämligen Torneälvsstugan och Laxforsstugan. Jag bokade en natt Torneälvsstugan, som sedan skulle följas av en natt i Laxforsstugan, den efterföljande natten. Torneälvsstugan ligger visserligen till så att den är vägansluten, men på vintern plogas normalt inte vägen dit, så då är det snöskoter, skidor eller en promenad som gäller för att komma dit. För min del blev det en skidtur. Stugan ligger vid Torneälven, en bit utanför Vittangi, uppströms längs Torneälven. Jag parkerade därför ute på E45:an en bit söder om Vittangi och skidade mig fram de kilometrarna som återstod till stugan. Nu var detta en riktigt kall dag, med omkring tjugo minusgrader, men det gick ändå bra med min varma dunjacka. Stugan som saknar elektricitet var naturligtvis kall när jag anlände. Trots att stugan hade två stycken kaminer, så gick det knaggligt att få upp någon riktigt go stugvärme i stugan. Men efter att ha eldat hela kvällen så nådde jag i alla fall upp till cirka sju plusgrader innan jag kröp ner i min tjocka sovsäck för att sova. På morgonen var det kring minus elva grader inomhus och under natten hade temperaturen varit neråt minus tjugonio grader utanför stugans isiga fönster. Det blev till att sopa ren stugan, som ju var ganska skräpig av all ved (vilket ju ofta stugor som bara värms med ved blir), men städmomentet skurning hoppade jag dock över på det bokstavligt talat ”iskalla” golvet. Jag skidade tillbaka till min gamla bil som inte var så pigg på att starta i kylan. Men efter ett tag kom en annan person (som också hade parkerat sin bil på samma parkeringsplats). Jag tror att han var same, då han hade sådana där, speciella samiska skor som är tillverkade av skinn, som jag några dagar tidigare hade sett under mitt besök på Jokkmokks marknad, att många samer hade på sina fötter. Han hjälpte mig att dra igång min bil, som ändå inte var jätte pigg på att starta…, men till slut "hoppade den igång".

Sedan åkte jag och lämnade tillbaka nyckeln till Torneälvsstugan hos industrivakten i Svappavaara och hämtade istället nyckeln till Laxforsstugan hos motsvarande vakt i Kiruna, innan jag åkte hem och packade om en del. Sedan åkte jag till stugan i Laxforsen för ett nytt försök att bo där. Stugan var naturligtvis kall då jag anlände då dess huvudströmbrytare regelrätt var avstängd.  Nu hade jag även med en kupévärmare för att lättare få upp värmen i stugan. Jag slog på huvudströmbrytaren i stugan, så att de båda element fick ström, anslöt min kupévärmare och gjorde en rejäl eld i braskaminen. Här steg värmen visserligen betydligt snabbare än i stugan som hade bott i föregående natt, men det tog ändå sin tid. Medan stugans värme steg så passade jag bland annat på att titta på tv. Innan det var dags att krypa ner i sängen så hade visserligen temperaturen stigit en bra bit över tio plusgrader inne i stugan, men att säga att det var varmt och skönt hade varit en överdrift. På morgonen hade ju elden slocknat och även temperaturen i stugan sjunkit något trots att jag hade dess element på. Jag hade dock inte kupévärmen på under natten, då jag istället prioriterade tystnaden. Huset var kanske inte det mest välisolerade jag har träffat på, men en utetemperatur på minus 31 grader är ju inte så bara, så man får nog vara nöjd ändå. Den riktigt goa värmen infall sig först i stugan då jag hade slagit på kupévärmen och dessutom dammsugit i stugan under en längre stund. En av de bättre sakerna med att dammsuga lär vara att det blir varmt och skönt om det är lite svalt. Denna morgon startade tack och lov min bil trots den stränga kylan, men nu hade den också blivit bortskämd med såväl motorvärmare som batteriladdare under hela natten. När jag åkte från stugan så passade jag på att åka runt lite på vägarna i stugans närområde för att se mig om lite.

Artisten Melissa Horn har en fin låt som heter ”Om du vill vara med mig”, i dess text finns det ett par textrader som lyder: ”Som att inte trivas i staden som man bor i, men aldrig ta sig därifrån”. Själv kunde jag sympatisera väl med de raderna i min förra bostad, som jag bodde i flera år, trots att bostaden bara var en tillfällig lösning i väntan på något bra, eller i alla fall bättre. Här jag bor nu ska jag väl inte klaga på staden, eller för den delen orten. Men det är bara att konstatera att jag verkligen inte trivs i att bo i lägenhet, vilket jag gör även nu. Så då får jag istället försöka ta mig ifrån denna mindre trevliga bostad ut på trevliga äventyr då jag är ledig.

Så några dagar senare gav jag mig av hemifrån igen för att se nästa LKAB-stuga, nämligen Nakeristugan, som jag bokat för att bo två nätter i. Stugan består av två rum, som bokas separat, så det kan hända att andra gäster är i det andra rummet om man bara bokar det ena rummet. Denna stuga ligger vid sjön Nakerjaure, så det finns ingen väg fram till stugan. På sommaren kan man om man vill åka båt en del av sträckan fram till stugan, men på vintern tror jag att snöskoter är det vanligaste färdsättet till stugan. Till stugan är det ungefär lika lång från de båda järnvägsstationerna Torneträsk och Bergfors. För min del så parkerade jag bilen vid stationen i Torneträsk, där jag tog på mig mina turskidor som fick bli mitt fortskaffningsmedel fram till stugan. Redan när jag tog på mig turskidorna så var det kväll och hade börjat skymma, så när jag var vid stationen så tände sig även bangårdsbelysningen inför den mörknande kvällen. Jag hade ju aldrig tidigare varit vid Nakeristugan, så jag visste ju inte exakt var den låg, annat än att den låg på västra sidan av Nakerjaure. På min karta kunde jag dock se att det fanns flera byggnader på såväl västra, som östra sidan av sjön. Jag stakade mig fram i en terräng som till en början bestod av mycket uppför, så det blev till att mer eller mindre omgående ta på mina korta stighudar som jag hade med till skidorna. Men efter en lång stund så nådde jag fram till sjön. Som tur var fann jag att det även fanns mobiltäckning där så jag kunde se lite mera på en karta exakt var jag befann mig, då det inte var helt lätt att orientera sig i mörker, lite blåst och snö. Lite fel åkte jag allt först, då jag inte direkt hade åkt närmaste vägen till sjön, då det inte heller var helt lätt med väderstrecken i mörkret, vilket jag kunde konstatera när jag väl var framme vid sjön som jag nu fick lov att korsa. Någon gång misstog jag även en mindres sjö för att vara Nakerjaure. Efter att jag korsat Nakerjaure som fläckvis bestod av kala isfläckar och fläckvis snö, så lyckades jag tack och lov även ”googla” fram stugans namn och få upp en position, där stugan troligen skulle ligga, vilket visade sig stämma. Överfaren över sjön var blåsig, så det var tur att jag hade skidglasögonen med mig. Men stundtals bjöd även överfarten på ett vackert norrsken uppe på himlavalvet. Stugan var relativt fin invändigt, och inte heller denna stuga erbjöd någon elektricitet, så även här var det att göra en eld i dess kamin som gällde för att få upp värmen, något som gick ganska bra då det inte var mer än cirka tio kallgrader utanför stugknuten. På morgonen efter den första stugnatten så gjorde jag en rejäl brasa i kaminen så att värmen i stugan i någon mån skulle kunna hänga i ända till kvällen, sedan gav jag mig av på en dagsutflykt på mina turskidor. Jag åkte nu till Bergfors stationsområde, även om dess stationshus, sedan några år är rivet.  Jag åkte först på sjön, såg mig om lite i trakten och såg en del stugor och några snöskoteråkare. Sedan blev det några backar som skulle forceras innan jag nådde fram till Bergfors, men det var relativt bra skarsnö att färdas på, så när jag kommit upp på krönet, så slet jag av mina korta stighudar från skidorna och gjorde något sorts försök att åka neråt. Malmbanan mellan Bergfors och Torneträsk går på nordöstra sidan av berget Nagirvárri, medan jag nu hade skidat på sydvästra sidan av berget mellan Torneträsk och Bergfors. Stugan som jag bodde i och även sjön Nakerjaure ligger förövrigt väster om berget Nagirvárri. Kort sagt kan man säga att sjön ligger på andra sidan berget Nagirvárri i jämförelse med Malmbanan. När jag hade varit till Bergfors och vänt åkte jag tillbaka till stugan igen, även om jag inte följde exakt samma sträckning som jag åkt till Bergfors. Ännu en natt tillbringades i stugan innan jag fortsatte tillbaka till bilen som jag parkerat vid Torneträsk station, dit det var rejält med nerför ifrån Nakerjaure.

Några dagar senare så begav jag mig av till den för mig, sjätte stugan som ägs av LKAB-fritid, nämligen Kalixälvstugan, som ligger vid Kalixälven en bit utanför Svappavaara. Inte heller den stugan var jätte lätt att hitta till, då jag inte riktigt visste var den skulle ligga, likt Nakeristugan. Men efter en stund fann jag den. Jag hade gärna haft en karta över var samtliga stugor ligger, även om jag hade någon sorts vägbeskrivning att följa, så hade naturligtvis en karta varit ett bra hjälpmedel. Till denna stuga är det bilväg ända fram, även om dess infart inte var plogad sedan senaste snöfallet, men jag kom ändå ända fram till stugan med bilen (efter några försök i en mindre uppförsbacke). En positiv överraskning var att värmen var på i stugan då jag anlände, vilket var skönt! Så kanske hade även min mamma kunnat tänka sig att bo i denna stuga, som jag tvingades att boka av då hon mötts av en kall stuga i Laxforsen och blev rädd även för denna stuga. Utanför stugan finns även en annan byggnad, som dock är i dåligt skick, men alla stugorna som jag varit till har varit i relativt bra skick, då de verkar välunderhållna, även om jag misstänker att någon mus har hittat in i just Torneälvsstugan. När jag hade kommit fram till stugplatsen vid Kalixälven så passade jag på att gå en promenad i eftermiddagsljuset, en promenad som förde mig ut på Kalixälven, där jag såg att även snöskotrar kört. Det stod visserligen anslag att isen kunde vara dålig på grund av pumpning av vatten, men det var som sagt en del skoterspår på isen. Först korsade jag isen på ett ställe och gick sedan lite som runt en ö och iland på andra sidan av älven på ytterligare ett ställe. Men när jag nästan var iland där, såg man att snötäcket var tunt på isen där. Plötsligt så trampade jag igenom isen lite lätt med ena foten, då jag var nära land, jag tror att jag kände en sten på botten där, så vattnet var nog bara decimeterdjupt just där, skulle jag gissa. Men jag var snabb upp med foten igen. Antagligen var isen tunn där eftersom att det nog var både grunt och strömt i närheten av land där. Efter att varit upp på land på andra sidan älven så var det bara att försöka korsa isen där isen verkade stabil, för att ta sig tillbaka till stugan igen, vilket gick bra. Väl framme i stugan gjorde jag en eld i stugans braskamin, mera för mysfaktorn än för värmens skull, då brasan inte värmde så jätte mycket. Men det var ju redan varmt i stugan. Dagen därpå när jag skulle åka från stugan så hade även infarten till stugan blivit plogad, så det var bara den lilla lutningen upp från själva stugan, där jag hade parkerat som var lite kämpig att ta sig upp för. Men det gick efter några försök, och hade antagligen kunnat gå ännu lättsammare om jag hade skottat bort den snö som låg på marken alldeles bakom bilen. Så då var sju stycken stugnätter till ända i sex stycken olika stugor.

/Fredrik

Mellan den 26:e september och den 2:a oktober 2016 så var jag ute på en fjällvandring längs Gränsleden, eller för den delen Rádjebálges som den heter på samiska. En led som går mellan Ritsem i Sverige och Sørfjorden, som ligger i Norge och är en förgrening av Indre Tysfjorden. I den västligaste änden av leden förgrenar sig leden så att man kan gå till andra ställen än just Sørfjorden, bland annat till den lilla platsen Storå. Leden följer i stort historiska gamla handelsstigar mellan Norge och Sverige, stigar som även använts som flyktvägar under krigstider.  Leden är tillfixad för mindre än 10 år sedan, varav den östligaste delen närmast Ritsem är fixad senast. Leden går mellan Gällivare kommun och Tysfjords kommun i Norge, två kommuner som är så kallade ”vänorter”.

På den svenska delen av leden finns det fyra stycken rastplatser med bord under ett tak och tillhörande utedass. På den norska delen finns det istället tre stycken raststugor som man kan övernatta i, samt en rastplats med en kåtliknande byggnad som man också kan rasta eller övernatta i, den ligger för övrigt bara knappt två kilometer från den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Alldeles vid Sørfjorden finns för övrigt också en rastplats. Leden är drygt 60 kilometer i en riktning.

Hur som helst så hade jag redan på söndagen den 25:e september börjat köra bil till Ritsem dit jag anlände på natten mot måndagen, och började med att övernatta i bilen utanför Svenska Turistföreningens fjällstation som hade stängt för säsongen cirka en vecka tidigare, och under söndagen den 25:e september hade även säsongens sista busstur lämnat Ritsem. Längs den cirka fjorton mil långa ”Vägen Västerut” som tog mig till Ritsem hade jag varken mött, blivit omkörd av eller kört om någon annan bil, visserligen hade jag sett en annan bil som det var aktivitet vid på en rastplatsliknande plats med informationstavlor alldeles precis då man svängt in på den aktuella vägen.

På måndagsförmiddagen började jag min vandring längs Gränsleden från Ritsem fram till vattenmagasinet Akkajaures västra ände där det finns en rastplats. Leden följde Akkajaure under hela sträckan även om den gick en bra bit upp från strandkanten så att man gick en del på kalfjäll. Innan jag hade kommit fram hann det dock bli mörkt så jag fick gå de sista kilometrarna i skenet från min pannlampa, på den cirka två mil långa dagsetappen.  Under dagen så hade jag även passerat rastplatsen ”Sievgok” där en av dagens pauser hade tagits. I början då endast delar av Gränsleden hade färdigställts så fanns inte leden mellan Ritsem och Akkajaures västra ände, utan då fick man istället ta sig mellan dessa platser med båt, något som man fortfarande lär kunna göra om man beställer båtskjuts i förhand.

Efter en natt i tält så fortsatte jag på tisdagen min fjälltur. Jag passerade under dagen de båda rastplatserna ”Gálavárddo” och ”Sårggå”. Strax innan jag nådde fram till den norska gränsen så korsade Nordkalottleden den led som jag följde. Då vek jag av Gränsleden och följde istället Nordkalottleden in i Norge fram till den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Stugan är som många andra fjällstugor i Norge obemannad och låst med en så kallad ”DNT-nyckel”, som tillhandahålls via ”Den Norske Turistforeningen”. Med hjälp av nyckeln kommer man dock in i flertal av de norska fjällstugorna så därför har jag skaffat mig en sådan, så tack vare den kom jag in i stugan där jag tillbringade kvällen och natten. Eftersom att stugan saknar elektricitet så fick jag först göra upp en eld där inne för att så småningom känna hur värme sakta steg i stugan tack vare den sprakande brasan i vedspisen. Det var riktigt mysigt där inne i skenet av ett flertal fotogenlyktor som fanns i stugan. I stugan fanns även gasolplattor som jag kunde laga mat på. För att få utnyttja stugorna betalar man i efterhand in en avgift för de nätter som man bott i stugan, en avgift som är rabatterad om man som mig är medlem i ”Den Norske Turistforeningen”, men även ett medlemskap i ”Svenska Turistföreningen” ger ett rabatterat pris, om än inte lika lågt. Så för min del handlade det om 150 norska kronor per natt, enligt mig ett bra pris. Nackdelen med att bo i stugorna är ju att man innan man lämnar stugorna måste städa stugan, vilket ju tar en stund speciellt om man är själv. Eftersom att det inte var någon annan denna natt i stugan (då det ju kan anses som lågsäsong) så fick jag hela stugan för mig själv. Stugan bestod av en storstuga, med flera sovrum och utanför på området fanns bland annat även en mindre stuga med färre bäddplatser i, en bastu och ett utedass. Det bästa med att kunna bo i stugorna är ju att man får möjlighet att kunna torka alla sin utrustning då den har blivit blöt.

På onsdagen gjorde jag en morgonbrasa till frukosten och städade sedan stugan innan jag lämnade stugområdet och promenerade ut mot Gränsleden som fanns knappt två kilometer från stugan, i andra änden av den sjö som stugområdet var beläget invid. Vid Gränsleden fanns det en rastplats vid samma sjö som fjällstugan var belägen, men som nämnt i andra änden av sjön. Där fanns ett vindskydd som bestod av ett tak med tre väggar vari man kunde sitta och äta vid ett bord. Bredvid vindskyddet fanns en kåtliknande byggnad med en liten kamin inuti som man kunde övernatta i om man ville, och därtill fann även både ett dass och en mindre förrådsbyggnad. Eftersom att jag dagen innan hade gått parallellt med Gränsleden längs Nordkalottleden så lämnade jag nu min ryggsäck vid rastplatsen och vandrade då de cirka två kilometrarna som jag hade missat av Gränsleden tillbaka in till Sverige och den plats där de båda lederna korsade varandra, så att jag inte skulle missa att gå denna etapp av Gränsleden. Där vände jag om och vandrade ännu en gång över landsgränsen till Norge så att jag återigen kom fram till min ryggsäck som jag hade lämnat vid rastplatsen. Sedan promenerade jag vidare längs en sträcka som först gick lite uppför, men sedan övergick i en hel del nerförsbackar till jag på kvällen nådde fram till stugan ”Kjerringvatnet”. Det var en liten stuga som var uppförd för cirka tio år sedan. En stuga med två bäddar, en liten gjutjärnskamin, ett bord och gasolplattor. På min väg dit hade jag gått förbi en liknade stuga cirka fem kilometer tidigare, närmare bestämt vid ”Krokvatnet”. Intill stugorna fanns det även dass. Vid stugan som jag bodde i vid ”Kjerringvatnet” fanns även ett större hus utanför stugan, ett hus som dock var låst. Ett litet problem med den hemtrevliga gjutjärnskaminen som ganska snabbt värmde upp stugan var dock att några vedträd som tillhandahölls var lite för långa för kaminen, men det var ju riktigt trevligt att dessa små stugor var gratis att bo i och att man ände fick tillgång till såväl gasol som ved.

På torsdagsmorgonenen lämnade jag stugan efter ännu en stugstädning. Då gick jag tre kilometer tills jag kom fram till ännu en stuga, även denna lik de två tidigare stugorna. Jag befann mig då vid ”Brynvatnet”. ”Brynvatnet” är även det som Akkajaure ett vattenmagasin, så då hade jag alltså gått från ett vattenmagasin till ett annat vars vatten rann ut åt skilda håll. Akkajaures vatten hade ju den långa vägen framför sig genom hela Luleälven fram till sitt mål i Bottenviken vid Luleå, medans vattnet i ”Brynvatnet” bara hade en kort men brant resa framför sig under jorden fram till kraftverket vid Sørfjorden. Från ”Brynvatnet” fortsatte leden vidare i cirka fyra kilometer längs en serpentinslingrande grusväg ner till Sørfjorden. För att slippa bära ryggsäcken tillbaka upp för backen igen så lämnade jag den i stugan vid ”Brynvatnet” då jag traskade ned till den lilla byn bestående av några hus nere vid Sørfjorden, där även kraftverket var beläget. Där fanns även en rastplats bestående av bland annat ett vindskydd. Grusvägen tog även den slut vid Sørfjorden då den bara gick därifrån och upp till ”Brynvatnet”, samt att den anslöt till några små avsticksvägar bland annat kring husen i byn. Nere vid fjorden fanns en större båtbrygga dit man kunde åka med båt från Tysfjord kommuns huvudort Kjøpsvik, om man förbokade båtresan. Jag passade på att känna på vattnet i fjorden och träffade även på en man nere i byn som hade fritidshus på platsen och jag såg även några andra personer som var nere vid fjorden och fiskade. Längs grusvägen såg jag visserligen en bil, i vilken jag gissar att personer som arbetade med kraftverket färdades och så småningom såg jag en människa uppe vid ”Brynvatnet”, men det var först denna dag som jag såg några andra människor sedan jag lämnade Ritsem, där jag bland annat träffade på en man som håll på att förbereda fjällstationen för höstdvalan. Visserligen hade jag sett tält ute på en ö i en sjö under en av mina vandringsdagar. Efter att ha känt på fjordens kalla och salta vatten promenerade jag upp för den branta vägen och såg mig omkring vid ”Brynvatnet” innan jag gick tillbaka till den stuga där jag lämnat min ryggsäck. Jag tog på mig ryggsäcken och vandrade tillbaka till samma stuga som jag tidigare hade övernattat vid natten mot aktuell dag. Anledningen att jag tog med mig ryggsäcken från stugan på morgonen trots att jag kom tillbaka till samma ställe på kvällen var helt enkelt att jag inte hade bestämt mig om jag skulle gå samma väg tillbaka eller kanske rent av till någon annan fjällstuga eller till något helt annat ställe. Men jag valde ändå att gå samma väg tillbaka till Ritsem då det ju var lättsammast så, då jag inte hade hur många dagar som helst på mig att vara borta och helst inte ville behöva ta mig till Ritsem på något besvärligt sätt för att hämta bilen vid ett senare tillfälle, med tanke på att det ju inte gick några fler bussar dit i år.

Fram tills på fredagen så hade jag klarat mig ganska bra vädermässigt, det hade visserligen blåst en hel del på nätterna då jag bott i stugor och fallit en del regn, men tack och lov hade det mesta regnet fallit då jag var i stugor. På torsdagskvällen hade det dock blåst så pass mycket att det var svårt att få elden att brinna i stugans lilla kamin. Men fredagen blev en dag som jag fick tillbringa i regnet under min femton kilometer långa dagsetapp tillbaka till fjällstugan i ”Røysvatn”. Det var visserligen inget spöregn som det handlade om men väl ett relativt ihållande duggregn som blötte ner mig rejält, men jag frös i alla fall inte så länge som jag promenerade annat än då man stannade, så det var skönt att komma fram till en plats där det gick ganska bra att torka sakerna igen. Regnet hade även under en kortare period lite inslag av hagel och något snöblandat regn. Eftersom att jag höll mig som varmast då jag traskade på och inte stannade så mycket så kom jag fram ganska tidigt till stugan och kunde i lugn och ro göra eld, äta min pastamiddag och njuta av Twix-chokladbitar till ljudet från den sprakande elden. Likväl som jag senare kunde njuta av såväl vindens sus, ljudet av regndropparna mot stugan och det mysiga stämningsfulla skenet som fotogenlyktorna gav då jag efter mörkretsinbrott i skenet från fotogenlamporna bläddrade i fotoalbum som låg i fjällstugan som vid det laget hade en doft som var en blandning av blöt tvätt, svett och fotogen.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost och vid det laget sedvanlig stugstädning innan jag tog modet och gick ut i det väder som jag hade hoppats att skulle avta under natten, nämligen ett regnigt och blåsigt väder. Men tyvärr så blåste det och regnade en hel del då jag lämnade stugområdet i riktning mot Sverige, denna gång längs Nordkalottleden som skulle ta mig över landsgränsen in i Sverige då den leden antagligen var en genväg från fjällstugan i den riktningen som jag skulle, då den just där gick ganska så parallellt med Gränsleden. Det positiva var dock att jag hade relativt bra medvind så att jag slapp det kallaste direkt mot ansiktet, ett flyt som jag i stort hade haft turen att ha även under de mer blåsiga etapperna tidigare under denna fjälltur. Vid den här tidpunkten så hade jag ju hunnit gruva mig i ett par dagar för den kommande kvällen då jag ju visste att det inte fanns några stugor att tillgå mellan den fjällstuga som jag lämnade på lördagsmorgonen och Ritsem, och var med andra ord mer eller mindre tvungen att bo en natt i tält. Jag hade i alla fall försökt att förbereda mig någotsånär inför detta då jag gav mig ut i regnvädret på lördagsmorgonen genom ett försök att torkat det som var blött och sektionera upp ryggsäcken där jag prioriterade att hålla en del torr med hjälp av plastpåsar, en del vari jag förvarade såväl ett tort ombyte som sovsäcken. Som tur var så avtog de värsta vädret ganska tidigt på dagen och det hela blev en ganska fin dag med regnskurar emellanåt och såväl sol, som regnbåge kunde ibland skönjas på himlen. När jag väl kom fram till rastplatsen vid västra änden av Akkajaure där jag slog upp mitt tält så visade det sig att min taktik för packningen hade fungerat så att det väsentliga och även en del annat ännu var torrt, trots att jag då var ganska så blöt efter dagens regnande. Jag kröp ganska tidigt in i tältet när det mörknade, där jag kunde hålla mig varm i min varma, men tunga sovsäck, som kändes bra att jag släpat med så att jag slapp frysa.

Natten mot söndagen visade sig vara en kall natt, inte för att jag frös, men när jag skulle flytta på några saker i tältet så märkte jag att de hade fryst fast lite lätt. I tältet var det även en liten vattenpöl, men jag hade i alla fall inte lidit av den. När jag gick ut ur tältet kunde jag se en del nysnö som lagt sig på närliggande fjälltoppar, som befann sig högre upp än mig och mitt tält som stod i ett frostbeklätt gräs med en ishinna på delar av sin tältduk. Söndagen blev en relativt fin dag, även om några snöflingor föll, en dag som jag avverkade de sista milen in till Ritsem längs Gränsleden. När jag väl kom fram till Ritsem så tittade jag runt lite i Ritsem och såg återigen människor, vilket åter hade blivit ett par dagar sedan jag senast såg. Sedan fortsatte jag med bilen tillbaka hem till Kiruna och denna gång mötte jag flera bilar på min resa längs ”Vägen Västerut”, som den fina vägen mot såväl kraftverk som fjäll kallas.

Fördelen med att vandra så här i lite lågsäsong var att jag fick alla stugor för mig själv och inte heller behövde jag besväras av några myggor eller knott. En annan fördel är att det inte är så mycket vatten i vattendrag så här års om de ska passeras, men en nackdel är ju att det blir mörkt ganska tidigt på kvällen. 

Gränsleden har ett par alternativa sträckningar ett par tänkbara alternativa startpunkter i väster, men den tur som jag gick var i alla fal fin, även om tyvärr ett par broar var trasiga. Alldels vid Ritsem finns också en möjlighet till ett alternativt vägval.

Här nedan finns två olika album, det första innehåller allmänna bilder som jag tog under turen och det andra visar bilder från de olika rastplatserna och stugorna längs leden.

Vill ni se en karta och annan information om leden så kan ni besöka länken nedan som tar er till Gällivare kommuns informationssida om leden.

/Fredrik

 
Hej allesammans!
Nu testar jag att göra någonting nytt för mig, nämligen att starta en blogg. Jag har ju läst några bloggar genom åren och vissa har jag bara tittat in på någon gång och andra har jag följ mer eller mindre plikttroget och det är ju framförallt ett par som har inspirerat och gett mig inspiration.
 
En blogg följe jag bokstavligt talat såväl bloggaren och bloggen ända in i döden från min skärms horisont, den handlade om en man som ringde in till radioprogrammet "Karlavagnen" och berättade om att han bloggade om sin obotliga sjukdom. Visst är det en sorlig historia, men på hans väg fick han även kontakt igen med borttappade delar av sin före detta familj som ju trots allt var en glädje i hans svåra vardag.
 
I en helt annan blogg har jag fått följa en tjej som följt sina drömmar och flyttat från Göteborgstrakten till en liten by i vackra Ångermanland och tack vare sin blogg och sin egen vilja har funnit så väl kärleken och blivit en framgångsrik företagare som kan leva på en plats som hon vill bo på.
 
Ett tredje exempel som jag vill lyfta fram här är en lokförarkollega inom ett annat järnvägsföretag än det företag som jag själv får lönen ifrån. Han har många gånger tagit upp ämnen som man kan känna igen sig i och lyft på stenar som man ogärna själv vill lyfta på, men som man vet att finns där i vardagen och hoppas att de inte kommer i rullning. Likväl som han flera gånger kommit med spännande och rykande färska nyheter inom tågbranschen såväl roliga som tråkiga.
 
Som nämnt finns det ju mängder av riktigt duktiga bloggare runt om i landet så det finns många som gett mig inspiration och jag hoppas att man inte trampar på för många tår eller att någon känner att man härmas för det är ju inte min mening, utan jag vill ju istället också inspirera andra precis som andra inspirerat mig till att göra olika saker. Jag tycker ju också att det är roligt, att för andra personer skriva och berätta om olika upplevelser och guldkorn, inte minst guldkornsplatser som det enligt mina ögon finns gott om här i Lappland. Jag har ju tidigare skrivit en del på Facebook och fått en del positiv respons på det, så det tackar jag så mycket för!, men jag tycker att det bilduppladdningsverktyget inte fungerar helt klockrent och samtidigt så vill jag ju även låta andra personer som av olika anledningar valt att inte ha Facebook också ta del av det jag skriver om de vill. Jag skriver ju för att det är roligt att berätta om saker för andra personer, så om det är någon som vill dela länkar till min blogg är ni så varmt välkomna, men känn absolut inget måste utan gör det bara om ni vill! Det här med en blogg tycker jag ju att ska vara en rolig sak att syssla med så därför låter jag det vara oskrivet om hur ofta det kommer något inlägg här för det är inte min mening att jag ska ha detta som en måste uppgift, utan mera som ett sätt att skriva en bit när jag har lust på samma sätt som jag bara vill att ni läser, kommenterar och tittar på bilder här när ni känner för det.
 
Det här inlägget ska numera byta inriktning och komma att handla om en fjällvandring som jag genomförde till största delen längs Padjelantaleden nu i augusti 2016.
 
Äventyret började söndagen den 14:e augusti då jag körde bil fram till vägskälet där Ritsemvägen ansluter till E45:an där jag parkerade och väntade vid vägkanten för att kliva på bussen upp till Ritsem. När jag varit där och väntat på bussen en stund utan att den dykt upp, då jag istället bara hade sett till en buss i motsatt färdriktning så började jag kolla på tidtabellen i telefonen igen. Då insåg jag en av de första missarna i min planering, nämligen att jag som tänkte att jag var i relativt god tid på plats hade visst virrat ihop tiderna när bussen skulle gå från Gällivare och då den skulle vara framme vid vägskälet där jag då befann mig. Jag trodde att bussen skulle åka från Gällivare den tiden som i själva verket bussen hade avgångstid från det vägskälet jag väntade vid, då på en buss som redan passerat den aktuella platsen. Då fick det bli lite ändrade planer och istället fortsatte jag med bilen till Kvikkjokk dit jag nådde fram på kvällskvisten efter att bland annat ha köpt en glass i ÅrreNjarka Fjällby som vintertid är ett populärt ställe för snöskoteråkare. Ett ställe som ligger strax innan landsvägen når fram till Kvikkjokk. Natten tillbringades sovandes i bilen på den stora parkeringsplatsen utanför fjällstationen. I bilen hade jag som flera gånger tidigare fällt ner baksätet och kunde således sova någotsånär bekvämt på mitt liggunderlag i min varma sovsäck.
 
Morgonen därpå började jag dagen med att gå in på STF:s fjällstation i Kvikkjokk och äta en god frukostbuffé. Sedan tog jag mig ner till båtbryggan i Kvikkjokk. För som brukligt är då man ska vandra Padjelantaleden från Kvikkjokk brukar man börja turen med en båtresa på några minuter, för att komma fram till Padjelantaleden då bland annat ett större vattendrag ska passeras. Det var en fin båtresa i en öppen liten motorbåt och båtföraren bjöd även oss tre passagerare på ett par extra små avstickare med båten in till så kallade vackra "smultronställen" innan vi nådde fram till båtresans mål, nämligen bryggan vid "Bobäcken". Där klev jag ur båten och några dagars vandring kunde börja på riktigt.
 
Den första dagen blev en dag då jag vandrade på långt då det gick förvånansvärt lätt att vandra. Redan från början hade jag bara med mig ett par små saker att äta då jag bestämt mig för att inhandla mat efterhand i de olika fjällstugorna. Jag gillar att man i många fjällstugor som har stugvärdar kan inhandla ätbara saker, dels så minskar man vikten på packningen på de sättet, samtidigt som man ibland kan träffa på loka delikatesser och dessutom gynnar man ju de som driver stugorna med en liten slant så att de kan fortsätta driva verksamheten.
 
Efter en stunds vandring så nådde jag fram till Njunjesstugan där stugvärden visst var ute på en dagsutflykt. Där passade jag på att vila en stund och tugga i mig en chokladbit innan jag traskade vidare till Tarrekaisestugorna, där jag träffade på en stugvärd och handlade lite ätbart innan jag fortsatte min promenad i den fina augustikvällen. Så småningom hade jag nått fram till Såmmarlappastugorna där den mycket trevliga stugvärden välkomnade mig in i sin butik med allehanda varor att välja bland. Invid denna fjällstuga fanns även Tarraälven som jag inte skulle korsa där och då, men för att ta sig över vattnet hade man satt fast en liten roddbåt i linor, så att den blev som en liten ”linfärja” så att man kunde dra sig fram i den över vattnet och såldes om man kom fram till båten och den befann sig på fel sida vattnen gentemot där man stod kunde man då även dra den till sig. Det var en kreativ konstruktion som jag inte kunde låta bli att testa, genom att ta en kryssning med båten över till andra sidan vattendraget och tillbaka.
 
Efter min lite annorlunda paus som hade bestått av shopping i vildmarken och en kryssning med linfärja så vandrade jag ytterligare några kilometer. Bland annat passerade jag förbi ett stort hål som låg en liten bit från leden men som var uppmärkt som en kallkälla. Vid tiotiden på kvällen konstaterade jag att det började mörkna och strax innan jag kommit in i själva nationalparken "Padjelanta" så slog jag nattläger efter en lång dag och cirka tre och en halv vandrade mil.
 
Tisdagsmorgonen började med att jag åt en soppa och packade iordning mina saker innan ännu en vandringsdag tog vid. Ganska tidigt så kunde jag korsa gränsen in till nationalparken "Padjelanda", den nationalpark som är Sveriges största nationalpark och är en del av Världsarvet Laponia. "Badjelánnda" som betyder "det högre landet" är nationalparkens namn på Lulesamiska. Nationalparken bildades troligen redan 1963 efter ett beslut året innan.
 
 
Jag kom så småningom fram till Tarraluoppalstugorna där jag åt en god och nybakad glödkaka, alltså "Gáhkku" som samerna benämner brödet. Jag fick dock vänta en stund på brödet innan det var färdigbakat, men det var då både varmt och riktigt gott. Det här var ju den första fjällstugan som jag kom till i Padjelanta nationalpark. Innan jag kom fram till nationalparken hade fjällstugorna som jag passerat drivits av ”Svenska Turistföreningen”, men stugorna i nationalparken drivs istället av "Badjelánnda Laponia Turism" som är en ekonomisk förening som drivs av medlemmar från några samebyar. Efter fikastunden väntade en rejäl uppförsbacke, som ledde upp till ett ganska platt och fint landskap. Senare blev det även en liten paus vid Tuottarstugorna innan ett par små ”vad” väntade (nu när det var så lite vatten i vattendragen, var vaden väldigt små så det var inga problem att gå i vattnet med skorna utan att bli blöt om fötterna). Efter att även gått över en nybyggd bro så tog jag nattpaus strax innan Staloluoktastugorna. Även denna fina dag blev många mil avverkade, närmare fyra mil skulle jag tro, att var avverkade när jag slagit upp mitt tält och åt min kvällsmat i skenet av en fin måne.
 
Efter att jag knölat ihop min packning började onsdagen med en kort promenad, den sista lilla biten fram till Staloluoktastugorna, som är en av de större stugplatserna i trakten, dit många även reste med helikopter. Här invid finns "Parfas kiosk" som jag först besökte då jag kom dit. Det visade sig vara en kiosk med många olika varor att välja bland. I Staloluokta finna även en klockstapel med en tillhörande kyrkkåta som jag också besökte vid mitt besök i den lilla fjällbyn, innan jag fortsatte min tur till Arasluoktastugorna. Vid Arasluoktastugorna träffade jag på den pratsamma och trevliga stugvärden som jag pratade en stund med om allt från tågdödade renar till den plats som vi nu befann oss på. En plats som han berättade att han var uppväxt på och en plats där han sa sig trivas, där det för övrigt även finns ett kapell som lär vara byggt 1993.
 
Efter proviantering hos stugvärden fortsatte jag min vandring över ytterligare några berg och över ett större vattendrag där några solade i det fina vädret och antagligen också passade på att bada denna fina augustidag. Så småningom nådde jag fram till Låddejåkkåstugorna. Där tog jag  igen mig en stund innan jag tog mig an den branta backen som väntade alldeles invid fjällstugornas knutar. Efter att jag lämnat stugplatsen så traskade jag på upp för backen och ytterligare ett antal kilometrar innan jag tog en nattvila i mitt tält efter en dag då jag avverkat cirka tre mil på min karta.
 
På torsdagen blev det ett mycket lägre tempo än tidigare då jag hade börja fått skavsår och någon blånagel och hade nu sänkt mina tidigare mycket optimistiska ambitioner om hur långt jag skulle gå denna tur, utan nu drog jag ner på tempot och lät de kommande dagarna ske i lägre tempo. Natten mot torsdagen hade jag tältat ganska nära ett par hängbroar som jag egentligen inte skulle gå över. På förmiddagen valde jag ändå att göra en avstickare över ett par av dessa broar så att jag nådde fram till "Sallohaure sameviste" efter någon kilometers promenad utan ryggsäck. Tyvärr var det inga personer där så jag vände tillbaka igen ut till Padjelantaleden. Ute på leden såg jag ganska så många personer, bland annat var det en del personer i trakterna och fiskade. Jag vandrade på fram till Kisurisstugorna dit jag anlände dit vid tretiden på eftermiddagen. Då jag kom fram till stugområdet så var inte stugvärden på plats utan hade lämnat en lapp att denne tänkte vara tillbaka vid ungefär 15:00, alltså ungefär samtidigt som jag kommit dit, så jag väntade där på att stugvärden skulle komma och förhoppningsvis ha några godsaker till försäljning från den samiska matkulturen.
 
Men väntan varade i cirka två timmar, och innan stugvärden väl kommit så hade flera andra vandrare också kommit till platsen. Bland annat ett par systrar från Piteåtrakten som jag hade tältat ganska nära föregående natt och som jag under dagen således hade sett flera gånger, och även en tjej som bodde i Gällivare hade kommit fram till stugområdet.  Hon var ute på en vandring för sig själv och tänkte övernatta i stugområdet och satt och väntade på stugvärden. När väl stugvärden kommit så visade det sig att jag redan mött henne tidigare under dagen eftersom hon och en bekant till henne då var ute på en springtur i fjällen och det var ju därför hon inte var på plats. Men nu var hon ju på plats så jag passade på att köpa glödkaka av henne som hon hade i frysen (som jag tror att var gasoldriven). Men nu värmde hon på glödkakakan så att den blev varm och god och visst var den ju god och jag visste ju inte vad den kostade så jag betalade för den och några andra småsaker enligt stugvärdens prisbesked utan att reflektera över priset, men när jag hade gått från stugvärdens lilla hus där hon även hade sin försäljning så ropade hon efter mig att hon hade ju tagit för mycket betalt då hon tagit 100 kronor för en glödkaka som kostade under 50 kronor, så jag fick med mig en slant tillbaka då jag vände tillbaka till hennes stuga, men då man inte vet vad priset är så tänker man ju inte heller på om man betalar fel pris...
 
Jag traskade sedan vidare från Kisurisstugorna mot Akkastugorna och möte på vägen ett antal personer. Bland annat mötte jag nästan direkt (ungefär samtidigt som jag gick ut Padjelanta nationalpark) några i 75-års åldern, där damen gick i ett par antagligen väl valda gummistövlar, även om det inte är så ofta som man ser vandrare i den typen av skor. En annan person vid en liten rastplats berättade att han hade åkt nattåg från Härnösand för att vandra i några dagar, men då han kommit fram med bussen till Ristem så hade det visat sig att båten över sjön från Ritsem till båtbryggan vid Änonjalme var inställd då det blåste en del, så istället hade han åkt helikopter över sjön istället för båt.
Jag slog upp tältet och stannade för natten strax innan jag var framme vid Akkastugorna och hade då traskat på cirka två mil under dagen.
 
På morgonen därpå som alltså var en fredag gick jag den korta biten fram till Akkastugorna, där jag inte hade tänkt att stanna länge eftersom att jag tänkte gå fram till ett café som ligger vid båtbryggan vid Änomjalme då de hade öppet, eftersom att dess öppettider är i samband med att båten M/S Storlule ankommer till platsen. Därför så tänkte jag hinna dit då de hade förmiddagsöppet. Men väl framme vid fjällstugan så träffade jag en trevlig stugvärd och en tysk kvinnlig gäst (som dock kunde en del svenska). De berättade att hon, alltså den tyska gästen (som var i trettioårsåldern), hade tappat bort sin vandringskamrat och tillika pappa på torsdagen då de kommit ifrån varandra strax bortanför Akkastugorna i riktning mot Kisurisstugorna. De misstänkte att den för tillfället försvunna mannen kanske hade vandrat på ända till Kisurisstugorna under torsdagen trots allt, men de visste ju inte det med säkerhet och hade försökt att få kontakt med stugvärden i aktuell stuga utan att lyckas, trots att även polisen som de hade haft telefonkontakt med hade försökt att nå stugan via dess nödtelefon. Så de passade på att fråga mig om jag hade mött mannan och jag visste ju inte, men eventuellt kan det ha varit en man som jag mötte alldeles när jag lämnat stugområdet vid Kisurisstugorna eftersom att jag då mötte en man.
 
Detta gjorde att jag blev kvar en lite längre stund vid Akkastugorna innan jag gick vidare till caféet vid Änonjalme som då hade hunnit stänga. Men jag hade ju ingen brådska och tänkte ändå inte åka med någon buss från Ritsem förens kommande dag, så jag stannade vid caféet och lagade lite mat och väntade tills caféet öppnade igen på eftermiddagen. Då jag väntade på att caféet skulle öppna så passade jag även på att gå den korta biten tillbaka till Akkastugorna för att höra om den förvunne mannen hade kommit till rätta och då kunde stugvärden lämna det glädjande beskedet att den tyska tjejen hade börjat gå mot Kisurisstugorna och hade då mött sin far så att de hade återförenats, vilket ju var trevligt att höra. Sedan kan ju jag fundera var han varit och tycka att det var lite konstigt att han inte vände om då tappat bort varandra... Jag hade ju varit väldigt orolig om jag vandrat med någon som kommit bort... Turligt nog så hade ju den tyska mannen bra med utrustning med sig och man gjorde med facit i hand också ett klokt beslut då man inte drog igång någon fjällräddning utan försökte först få kontakt med folk i närheten i angränsande stuga.
 
När väl caféet hade öppnat åt jag en god glödkaka där innan jag fortsatte promenera upp till Vaisaluokta där också en fjällstuga ligger. I byn Vaisaluokta fanns även där ett par kyrkkåtor, en äldre och en nyare, samt en klockstapel. Inte långt från kyrkkåtorna höll även en samiskt man till under sommaren och utanför hans stuga stod en skylt att han hade hantverk där. Så jag traskade dit och tittade vad han hade till försäljning och det visade sig att utbudet för dagen var synnerligen begränsat och bestod av bara två saker och i ärlighetens namn var jag nog som många andra gånger mer nyfiken än seriöst intresserad av att handla något när jag vandrade in till hans hus, men man vet ju aldrig vad man kan finna innan man tittat in!
 
Vid Vaisaluoktastugorna var det mycket folk bland annat en gupp från Austrailien. Jag slog upp mitt tält en kort bit bortanför stugområdet efter ett tips av stugvärden. Denna dag blev det bara cirka en mil som avvarades med mina kängor på fötterna. Det var också den första dagen under min tur som det föll regndroppar, eftersom att jag dittills hade haft riktigt fina dagar och inte heller denna dag bjöd på så många regndroppar turligt nog.
 
På lördagsförmiddagen gick jag återigen den korta biten fram till Vaisaluoktastugorna för att ta båten därifrån till Ritsem. Då jag väntade på båten vid stugområdet så träffade jag bland annat på ett tyskt par som jag skulle tro att var dryga sjuttio år fyllda. Den mannan kunde hjälpligt prata svenska så han berättade att de först kört bil till Ransäter i Värmland, där de varit på en musikvecka och sedan fortsatt med bilen till Stockholm varifrån de flugit vidare norrut. Sedan hade de vandrat ifrån Narvikstrakten och till stor del följt Nordkalottleden fram till Vaisaluokta varifrån de nu skulle ta båten över sjön och fortsätta med buss upp till Kiruna för att någon dag senare ta flyget till sin väntande bil vid Stockholmstrakten. De hade varit ute och gått i cirka arton dagar och hade avverkat ungefär lika många mil och stundom hade deras vandring gått genom platser där de inte mött fler än ett par personer sammanlagt på flera dagar och inte haft tillgång till några stugor på flera mil. Men mannen som jag förstod att hade varit i de svenska fjälltrakterna redan på 1960-talet verkade bära på en hel del fjällerfarenhet och jag tycker att det är roligt att se att folk tar sig ut på äventyr även då de inte längre är purunga!
 
Så småningom kom båten till bryggan vid Vaisaluokta, även om det var lite osäkert om den skulle kunna lägga till där på grund av vågorna som gick på sjön, men det gick bra så båten tog mig och många andra över sjön fram till Ritsem. Sedan fortsatte min resa med buss fram till Gällivare. Men vid Stora Sjöfallet blev det ett planerat längre uppehåll och bussbyte där jag liksom många andra inklusive busschaufförerna passade på att äta en god lunch.
 
Från Stora Sjöfallet skedde resan i en tvåvåningsbuss. Då det var ganska mycket folk på bussen i den främre delen på övervåningen så satte jag mig längst fram där nere i närheten av chauffören, en mycket trevlig och pratsam man som berättade att han flyttat upp för några år sedan ifrån sydligare breddgrader i Sverige. Något som jag inte kunde släppa från tanken var dock att han enligt min mening var väldigt lik artisten "Plura" till utseendet, då han berättade om såväl renar, busslinjer, felaktiga ”Resplusbiljetter” och pekade ut den idylliska platsen där det holländska paret Janny och Marinus i juli 1984 hade slagit upp sitt tält. Alltså den där sommarkvällen som hade kunnat vara en i mängden av fina kvällar i midnattssolens land, men istället övergick kvällen i scener som hämtade direkt ur en skräckfilm då de brutalt mördades i sitt tält och platsen numera mestadels är känd som den plats där "tältmorden i Appojaure" utspelade sig.
 
Efter en längre paus i Gällivare så fortsatte jag med Norrtåg hem till Kiruna, denna lördag som var samma dag Tågkompaniet hade tagit över trafiken från Botniatåg. Från järnvägsstationen i Kiruna tog jag den så kallade "skyttelbussen" som är en gratisbuss mellan järnvägsstationen och busstationen i Kiruna centrum. Då det visade sig att jag var den enda passageraren på "skyttelbussen" så frågade föraren var jag bodde så jag fick skjuts nästan ända hem då han istället stannade till på en parkeringsficka inte långt från min bostad istället för vid busstationen. Så jag kom hem snabbare, samtidigt som busschauffören sedan kunde köra direkt till bussgaraget.
 
Sammanfattningsvis så blev det cirka femton mil promenerade i fint sommarväder och genom ett fint landskap. Stugorna utanför nationalparken drivs som nämnts av "Svenska Turistföreningen" och de i nationalparken av "Badjelánnda Laponia Turism", vilket gav en del variation. Vid stugorna i nationalparken erbjöds ofta goda glödkakor till försäljning, men tyvärr så var det bara vid ett fåtal av platserna som jag passerade som det fanns sådana klara då jag kom. Jag fick intrycket av att de framförallt bakade sådana till frukost, och jag som inte bodde i stugorna kom ju vanligtvis andra tider.  Jag kan konstatera att jag hinner ganska långt på en dag om det är bra leder och alla förutsättningar är bra. Det är ju inte så att jag startar super tidigt, sanningen är nog snarare så att jag kanske startar lite senare än många andra, men jag ser att ofta kommer andras tält upp relativt tidigt på kvällarna samtidigt som jag traskar på relativt länge på kvällarna. Som vid denna tur vandrade jag ofta fram till mörkret gjorde sitt intåg, något som vid denna tidpunkt verkade inträffa kring tiotiden på kvällen. Det är ju en av de trevliga sakerna att man kan ju själv bestämma hur man vill lägga upp sin tur. En annan fin sak jag fick praktisk erfarenhet utav hur väl saker påverkar varandra som en kedja med många länkar. Som nu då nattåget från Stockholm mot Narvik var planenligt senarelagt eftersom det påverkas av ett spårbyte mellan Älvsbyn och Jörn hade ju även bussen mellan Gällivare och Ritsem fått andra tider. Detta hade ju i sin tur resulterat att båten på sjön Akkajaure hade nya avgångstider och dessa hade ju påverkat öppettiderna som caféet i Änonjalme hade. Således tycker jag att det är fint att se hur väl alla saker samverkar med varandra för att få livet i fjällen att fungera fint!
 
Jag har lagt med några kartbilder om någon är nyfiken, men tänk på att kartorna överlappar varandra olika mycket. På kartorna har jag själv i efterhand försökt visa ungefär hur jag tagit mig fram genom det fina landskapet.
 
Nu blev ju min bil kvar i Kvikkjokk så på måndagen då jag hade varit hemma någon dag så åkte jag iväg för att hämta bilen. Då tog jag tåget till Gällivare, där jag bytte till en buss till Jokkmokk. I Jokkmokk blev det återigen ett byte, denna gången mellan två olika bussar. Men mellan dessa båda bussar blev de en längre stunds väntan som jag tillbringade på ett café med att äta en paj i Jokkmokk. Dock råkade cafépersonalen glömma att servera min paj så jag fick vänta länge, men jag visste ju inte om kanske pajen var i ugnen, så jag väntade med att gå och fråga hur det gick med min paj, men då visade det sig att det hade glömt den... Men det spelade ju ingen roll då jag ju ändå skulle fördriva tiden på något sätt även om det blev lite stressigt när väl pajen kom. Sedan klev jag på bussen till Kvikkjokk, en bussresa som var en av de trevligare som jag åkt. Vid det här datumet hade skolorna i Jokkmokk hunnit starta så i bussen blev vi en salig blandning av personer från när och fjärran. Många var fjällvandrare från både Sverige och andra ställen och när vi rullade iväg från busstationen så  åkte vi förbi skolor och plockade upp skolelever som fyllde upp bussen ganska väl. Sedan bar det av med den stora bussen i in mot vildmarken längs Lilla Luleälvens älvdal. Där stannade busschauffören vid hus och släppte av skolelever och vid postlådor och la post i brevlådor. Ett par avstickare gjordes även från den stora asfalterade vägen mot Kvikkjokk, någon avstickare ledde ut på små skogsvägar där vi sedan fick vända på en gårdsplan efter att någon skolelev klivit av bussen. Ibland var det mycket post som skulle delas ut i byarna så chauffören hade fullt upp som brevbärare emellanåt och på något ställe backade bussen in med bakgavelliften mot någon dörr för att leverera varor på något ställe. Jag tror att många av mina medpassagerare liksom jag tyckte att det var en annorlunda och trevlig bussresa, och att det ibland passerade någon ren utanför fönstret försämrade ju inte reseupplevelsen upp till Kvikkjokk där jag hämtade bilen.
 
/Fredrik

Måndagen den 28:e augusti så väntade en tiodagarsledighet, efter att jag hade sökt någon dag ledigt i samband med en ledigvecka och de lediga dagarna ville jag tillbringa i den fina fjällvärlden. Från början var det i ärlighetens namn tänkt att jag skulle ge mig ut på en tur genom Sarek då, men jag valde istället att skjuta på den turen till något annat år och istället så gav jag mig ut på en helt annan fjälltur, som jag tänkte att nog skulle vara lite lättsammare och bekvämare. Så istället för att gå i Sarek, där det är ont om stugor, så valde jag istället att gå en riktig stugtur, så att jag även hade möjlighet att både värma mig och torka kläderna (som jag förstod att skulle kunna bli blöta under denna hösttur).

Så måndagen den 28 augusti tog jag bussen ner till Gällivare, där jag bytte buss till en annan buss som tog mig fram till Ritsem, efter en paus vid Stora Sjöfallet fjällanläggning (som jag nyligen i skrivande stund så här i oktober, kunnat läsa om att gått i konkurs).

Väl framme i Ritsem så kompletterade jag mitt medhavda matförråd med ett par paket nudlar och åt lite fika innan jag promenerade iväg längs den bomförsedda grusvägen mot Sitasjaure fjällstuga, som drivs av Svenska Turistföreningen och som ligger vid sjön Sitasjaure. Sjön som för övrigt genomkorsas av landsgränsen som skiljer Sverige och Norge åt, används även som vattenmagasin för vattenkraften i området. Väl framme vid sjön så tittade jag runt lite innan jag gick fram till själva fjällstugan, då det började skymma. Längs den långa grusvägen fram till Sitasjaure mötte jag flera personer, bland annat några som kom på cykel, varav en tjej som arbetade på Kebnekaise fjällstation och nu var ute på en fjälltur, då hon promenerat fram till fjällstugan Sitasjaure från Kebnekaise fjällstation och där hade hon fått låna en cykel för sin fortsatta färd ner mot Ritsem. Stugplatsen vid Sitasjaure bestod av ett par stugor och på platsen fanns för tillfället en stugvärd, stugvärdens mamma och en väninna till stugvärdens mamma, samt en man från ett land längre ner i Europa och ett par hundar. Jag delade stuga med mannan som kom från landet någonstans söderut i Europa (även om vi hade varsitt rum i stugan), då vi ju inte var så många i stugan.

På tisdagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Hukejaure som också drivs i Svenska Turistföreningen. Den stugan var tisdagsmålet för såväl han som jag hade delat stuga med under natten mot tisdagen och även för väninnan till stugvärdens mamma. Så vi alla tre gick åt samma håll på tisdagsförmiddagen, även om vi inte gick tillsammans. För mig som först kom fram till Hukejaurestugan (även om jag lämnade stugplatsen senast av ass tre vid Sitasjuare), blev det bara en kort paus vid Hukejaurestugan, då mitt mål för denna regniga dag innebar en av de längre dagsetapperna under denna tur, nämligen att ta mig ända in i Norge och fram till stugan vid namn ”Gautelishytta”. Så efter ett tag så korsade jag landsgränsen och kom in i Norge, även om leden vid nationsgränsen var lite svår att finna under en stund, antagligen framförallt eftersom att man nog hade gjort en omdragning av vandringsleden kring nationsgränsen, någon gång. När mörkret nyligen hade anlänt så kom jag fram till Gautelishytta, där det redan då jag kom lyste ljus innanför fönstren, eftersom att det var några andra som redan hade kommit till stugan. Så jag valde att bo i den mindre av stugorna på stugplatsen (då det liksom på många andra stugplatser fanns flera stugor vid stugplatsen), då det inte bodde någon i den stugan. På min färd mellan Ritsem och Hukejaurestugan så hade jag följt samma sträcka som jag en gång tidigare hade gått, nämligen sommaren 2009 då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta. Den gången minns jag att jag såg många renar uppe på fjället också har jag för med att jag fick pulsa i en hel del snö, då jag var där redan i slutet av juni den gången, något som jag i alla fall inte behövde göra under den sträckan under årets tur. Men ungefär då jag passerat Hukejaurestugan, så blev det nya platser för mig att upptäcka, eftersom att jag då hade kommit till outforskade marker för mina ögon.
På onsdagsmorgonen så lämnade de som bodde i den stora stugan, stugområdet innan mig. Innan jag gick från stugområdet så fyllde jag upp med ved i den lilla stugan som jag hade bott i, även om vedförrådet på platsen började sina. Jag passade även på att titta in i den stora byggnaden en vända, nu när den var tom. Jag tog mig även en titt in i ytterligare en byggnad på stugområdet och kunde se att det fanns fler sängplatser även i den stugan, så att även om det hade varit någon i den lilla stugan, då jag anlände, så hade det kanske funnits lediga bäddplatser i denna stuga i alla fall. Under onsdagen, tog jag mig genom en stenig terräng, som stundvis var täckt av snöfält i det för dagen ganska blåsiga vädret, fram till stugområdet vid ”Cáihnavággihytta”. Även där fanns det tre olika byggnader att välja bland, när jag skulle gå in. Men här var det människor i alla stugor utom i storstugan, så jag valde att flytta in i den stugan inför den annalkande natten. Här var det inte heller så mycket ved på platsen, och med de vinande vindarna utanför stugan så var det inte så lätt att få upp någon eld i stugan heller, men jag fick i alla fall upp en eld, även om det inte blev så värst varmt i stugan, då det verkade som att den starka vinden som ven utanför stugan effektiv kylde ner stugan, då den även trängde in i stugan vid exempelvis stugans fönster.

På torsdagen hade vindarna lugnat ner sig och jag fick hugga till några större vedklabbar som låg utanför stugan, för att fylla upp stugans vedkorg innan jag lämnade platsen. Denna dag så följde jag till viss del samma ledsträckning som jag hade gått under tisdagen, men denna dag siktade jag mot stugområdet vid Skoaddejávre, dit jag nådde fram på kvällen. Min dagsetapp avverkades till en viss del längs en grusväg, efter att jag passerat en fjällsjö som används som ett vattenmagasin för vattenkraften i området. När jag kom fram till Skoaddejávrehytta, så visade det sig att det var en man i så väl den stora stugan, som i den mindre stugan. Men eftersom att det bara bodde en person i den stora stugan som innehöll flera rum så fick också jag bo inne i ett rum i den stora stugan. Det visade sig att mannen i den stora stugan saknade en så kallad DNT-nyckel, som man låser upp denna och många andra fjällstugor i Norge med, så därför hade han blivit insläppt i stugan utav mannen som bodde i den mindre stugan. Men eftersom att mannen som bodde i den mindre stugan skulle lämna stugområdet riktigt tidigt under den efterföljande morgonen, så skulle även denna man som bodde i den stora stugan tvingas lämna stugan tidigt, eftersom att han behövde hjälp av den andra mannen för att kunna låsa igen stugan efter sig, men jag tror att han var tacksam att jag kom så att jag istället kunde låsa igen stugan som vi övernattade i, så att han inte behövde gå så väldigt tidigt under den efterföljande morgonen. Mannen som jag delade stuga med bodde söderut i Europa och var nu ute på en längre vandring längs framförallt Nordkalottleden och hans plan var att gå från Kautokeino till Ritsem och han hade framförallt bott i tält under sin tur, om jag nu förstod honom rätt.

Så var då fredagen kommen och jag hade visst från början en väldigt hög ambition för denna dag. Tanken var nämligen att ta mig vidare förbi den norska stugplatsen Sitashytta och ända fram till Paurohytta. Så på fredagsförmiddagen lämnade jag som sista person stugan där jag bott under natten och fortsatte längs leden vidare ut mot en grusväg. På min karta fanns det nämligen två leder fram till Skoaddejávrehytta, där jag övernattat. Nämligen den leden som jag följt fram till stugplatsen och den leden som jag skulle fortsätta därifrån mot nästa stugplats. Jag noterade då jag lämnade stugområdet, att det även fanns någon sorts ledmarkering lite längre ner i terrängen, än längs den led som jag gick då jag lämnade stugområdet, men jag brydde mig inte så mycket om det och tänkte att det nog bara var en liten alternativ led till den led som jag nu följde, för enligt mina två kartor så skulle det ju bara finnas två leder fram till denna stugplats där jag började min fredag. När jag gått ett tag så kom jag att titta ner på min ena karta och kunde konstatera att jag korsade något vatten emellanåt, såväl i verkligheten som på kartan. Efter ett tag kom jag också mycket riktigt upp på en grusväg och började följa den åt vänster, precis som jag skulle göra på kartan. Men när jag följt den ett tag så började jag jämföra den mer och mer med min karta och hade svårt att finna likheterna med verkligheten och den plats på kartan som jag trodde att jag befann mig på. Det var då jag konstaterade ett jag hade gjort ett rejält misstag! Jag hade nämligen följt fel led från stugplatsen. Jag hade visst följt en led från stugplatsen som inte fanns med på min karta och kommit ut på en väg, ungefär en mil ifrån den plats där jag egentligen trodde att jag skulle komma ut på en väg. Således fick jag gå cirka en mils omväg, på grund av mitt misstag att följa en led som inte fanns med på mina kartor som jag hade med mig. Det positiva med omvägen var att det i alla fall bara var att följa en grusväg, och inte innebar att jag behövde ta mig fram genom någon besvärligare terräng. Så då jag hade följt grusvägen i cirka en mil så nådde jag fram till den plats där jag egentligen skulle ha kommit ut på grusvägen, om jag nu hade följt rätt led redan från början och hade nu även fortsättningsvis grusvägar att följa hela vägen fram till Sitashytta. Grusvägen som jag följde slingrade sig fram längs nationsgränsen mellan Sverige och Norge, vilket innebar att jag, liksom vägen, korsade nationsgränsen ett flertal gånger under dagen på min väg fram till Sitashytta. När jag hade ett antal kilometer fram till Sitashytta kom jag fram till en vägbom, där man om man hade kört bil hade fått parkera. På vägbommen fanns ett anslag om att det för tillfället pågick ”dugnadsarbete” vid Sitashytta, alltså arbetades det med fjällstugan. Men jag promenerade ändå fram till Sitashytta, efter att jag hade gjort en kortare avstickare fram till ett så kallat ”riksröse”. Väl framme vid stugan, så var det mycket folk på platsen, men som tur var så sa de att jag ändå var välkommen att bo i den mindre stugan av stugorna på platsen, och ett par av de som var på platsen och arbetade och hade tänkt att bo i den lilla stugan flyttade istället in i en av de andra byggnaderna vid stugområdet. Det var ju snällt då jag missat att det var ”dugnadsarbete” på platsen, trots att jag hade gjort ett försök att titta på internet innan jag gav mig ut, så att jag inte skulle planera min tur så att jag skulle behöva bo i någon stuga där det pågick arbeten. Nu var ju min tanke, som jag skrev tidigare att jag skulle ta mig ända fram till Paurohytta, denna dag. Men det visade sig att det var en lite för optimistisk plan, efter de rådande förutsättningarna för mig. Även om jag inte hade råkat gå en rejäl omväg under dagen, så är jag ytterst tveksam till om jag hade gett mig på att gå ända dit under denna dag, då det var långt dit och jag hade ju inte heller börjat gå så tidigt på morgonen.

Men på lördagen var det i alla fall dags att ta sig an en tur till Paurohytta. Så jag lämnade Sitashytta och tog mig uppför en hel del höjdmeter på min färd mot Paurohytta. Efter ungefär halva dagsetappen på min färd mellan Sitashytta och Paurohytta, så kom jag fram till den lilla stugan Baugebua, där det också pågick dugnadsarbete. Det var inte förens jag var vid Sitashytta jag visste om att Baugebua återuppstått, det var nämligen så att jag hade läst på internet att den lilla stugan Baugebua hade blivit raserad utav ett snöskred för ett par år sedan, så jag trodde inte att det fanns någon stuga vid dess plats. Men nu hade man alltså byggt upp en ny, fin liten stuga på andra sidan om den bro som finns vid den gamla stugans plats. Då jag kom fram till stugplatsen håll ett par personer på att elda upp resterna av den gamla stugan och de hade också hoppats på att det skulle komma en helikopter med saker till den nya stugan, men den kom visst inte på grund av att det varit dimma i området. Efter ett kortare stopp vid Baugebua så fortsatte jag fram till Paurohytta. På vägen dit var det en hel del snö på leden vid ett par ställen. Vid ett av snöfälten mot Paurohytta så kom jag även förbi den mannen som jag delat stuga med vid Skoaddejávrehytta. Han hade tältat i närheten av Sitashytta och undrat var jag tagit vägen, eftersom att han hade lämnat Skoaddejávrehytta innan mig på fredagsmorgonen och trott att jag skulle gå om honom under fredagen. Men jag kunde nu berätta för honom om mitt misstag att jag råkat ta en rejäl omväg mellan Skoaddejávrehytta och Sitashytta. Efter en dag då jag återigen vandrat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige och fått se isflak i en sjö som jag följt en stund, så kom jag slutligen fram till Paurohytta, där jag tog plats i den lilla stugan på stugområdet, eftersom att det i den stora stugan för tillfället bodde ett norskt par (som visserligen erbjöd även mig plats den stora stugan). Under eftermiddagen/kvällen så var jag även in och hälsade på en stund i den stora stugan hos det norska paret som var mycket vana fjällvandrare och engagerade i föreningen som hade hand om de norska stugorna som jag var ute och bodde i.

På söndagsmorgonen, så såg jag genom fönstret några renar utanför stugan som jag bodde i, innan jag lämnade stugplatsen vid Paurohytta och vände åter om till Sitashytta. Ganska så omgående då jag hade börjat promenera på söndagen, så mötte jag den mannen som jag gått om dagen innan, alltså han som jag hade delat stuga med i Skoaddejávrehytta. Det var nämligen så att han under natten mot söndagen hade tältat en bit innan Paurohytta. När jag gick förbi Baugebua, så kunde jag konstatera att de som varit på platsen för att arbeta då jag fick förbi platsen på lördagen, nu hade lämnat platsen. Efter ett tag så kom jag framåt kvällen fram till Sitashytta, där jag övernattade i samma stuga om jag hade bott i någon natt tidigare.

På måndagen fortsatte jag min vandring som till en början följde samma grusvägar som jag hade traskat på under fredagen, men nu traskade jag naturligtvis i motsatt riktning. När jag kom till ett vägskäl vid en kraftverksdamm, så blev det dock nya vyer för mig, eftersom att jag då fick promenera på vägar som jag inte gått på tidigare. Ganska så direkt efter vägskälet, bar vägen av neråt, övergick till asfaltsbeläggning och slingrade sig som en serpentinväg ner i dalen till den lilla byn Fjellbu. Där gjorde jag en avstickare till en liten stuga i Fjellbu, som tidigare ägts av ”Narvik og Omegn Turistforening”, likt de andra stugorna under turen som jag bott i då jag varit i Norge, men numera ägs stugan i Fjellbu av ”Statskog”. Efter att jag besökt den lilla stugan i Fjellbu så fortsatte jag min promenad vidare från Fjellbu, längs en annan väg som åter tog mig upp mot högre höjder. Nu följde jag en grusväg som slingrade sig fram längs en kraftledning uppåt genom ”Norddalen”. Efter många kilometer längs grusvägen, så nådde jag fram till ett ställe där en vandringsled vek av från grusvägen, då det började skymma. Därifrån följde jag vandringsleden upp till stugan Lossihytta, där jag övernattade. Detta var det enda stugområde under min tur, där jag var helt ensam på hela stugområdet, och detta var även den enda stugan under min tur som var utrustad med vanlig ström för såväl värme som belysning, även om en hel del andra stugor i alla fall hade haft 12 volts belysning via solceller. Även om det fanns elelement i stugan, så gjorde jag en liten eld i stugan under kvällen, men inte så mycket för att inte frysa, utan mera för att det skulle bli hemtrevligt och mysigt i brasans sken.

På tisdagen fortsatte jag min vandring över fjället och tog mig bland annat genom Rienatvággi och fram till Hunddalshytta, dit jag anlände på kvällen. Vid Hunddalshytta var det redan ett par personer i den stora stugan då jag anlände, så jag valde att övernatta i den mindre av stugorna där.

På onsdagen fortsatte jag neråt från Hunddalshytta fram till järnvägsstationen Katterat, dit jag följde en lättvandrad sträcka som jag gått ett par gånger tidigare. Sträckan mellan Hunddalshytta och Katterat består nämligen till största delen av en grusväg som till stor del lutar nerför, så det är lättpromenerade kilometrar i den riktningen som jag avverkade sträckan. När jag väl var framme vid Katterat så tvekade jag om jag skulle fortsätta min vandring upp till exempelvis Riksgränsen eller Katterat och ta en buss därifrån, som min ursprungliga tanke var. Men istället valde jag att kliva på ett tåg vid Katterat och åkte med det hem till Kiruna.

Turen gick således ganska bra, även om jag inte vandrade riktigt så långt som min ursprungliga plan var att gå. Min tanke var nämligen att då jag var vid Lossihytta, så skulle jag fortsatt från Lossihytta via en avstickare till Storsteinshytta innan jag som turens näst sista natt tänkte övernatta en natt vid Cunojávrihytta, innan jag tänkt fortsätta ner mot Hunddalshytta via den lilla stugan Oallavagge. Men eftersom att jag fick disponera totalt två nätter i Sitashytta så valde jag att ta en genväg mellan Lossihytta och Hunddalshytta, då det visade sig att jag hade varit lite för mycket tidsoptimist då jag planerade turen.

Som avslutning på blogginlägget följer några kartbilder, där jag ungefärligt har ritat hur jag har vandrat under de tio dagarna som jag var ute i fjällmiljön.

/Fredrik

Förra året så var jag ju bland annat ute och vandrade Padjelantaleden, vilket ni kan läs om här. Den 17:e till 23:e juli gav jag mig ut på årets första fjällvandring, en tur som till viss del följde samma sträckning som turen då jag följde Padjelantaleden, men i år så höll jag mig till stor del lite längre västerut än under fjolårets tur, även om jag även nu till stor del vandrade genom Padjelanta nationalpark som är Sveriges största nationalpark en del av världsarvet Laponia. Under årets tur så följde jag till stor del Nordkalottleden som är en vandringsled som slingrar sig fram genom såväl Norge, Sverige och Finland (även om jag nu bara var i Sverige). Min tur denna gång gick från Kvikkjokk till Vaisaluokta, som ligger vid Akkajaures strand nära Ritsem.

Jag visste redan innan jag gav mig av att jag inte hade överdrivet med tid för den tur som jag hade planerat att genomföra. Jag var nämligen bara ledig en vecka och turen var ju ganska lång. Om man läser om den cirka fjorton mil långa Padjelantaleden på datorn så rekommenderas minst tio dagar för den turen (även om jag tog den på betydligt snabbare tid under förra sommaren). Minst tio dagar var alltså en rekommendation om man skulle följa Padjelantaleden och nu skulle jag dessutom gå lite längre än dess streckning.

Som så många andra gånger när jag skulle ut och åka så lyckades jag att pricka in en dag då järnvägen var avstängd och man istället var hänvisad till ersättningstrafik istället för att åka tåg, eftersom att man denna gång höll på med den stora bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag hade att välja på en buss som ersatte morgontåget från Kiruna till Gällivare och som beräknades vara framme vid 08:00 i Gällivare eller ordinarie länstrafikbussen från Kiruna till Gällivare som skulle vara framme vid järnvägsstationen i Gällivare vid 07:50, exakt samma tid som Inlandsbanan som jag hoppades hinna fortsätta med söderut, även om naturligtvis även den var ersatt av buss mellan Gällivare och Jokkmokk dagen till ära på grund av bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag gjorde en chansning och klev på länstrafikbussen ner till Gällivare dit jag anlände i god tid då ingen av busspassagerarna skulle till Gällivare sjukhus, så därför slapp bussen åka omvägen om sjukhuset innan den körde till järnvägsstationen. Så då hann jag med Inlandsbanans ersättningsbuss i Gällivare utan problem, vilket var en buss som tog mig ner till Jokkmokk. Bussen hade tyvärr inte så mycket bagageutrymmen, så den blev välfylld med stora ryggsäckar och annat bagage, inte minst i Porjus där en man med såväl cykel som cykelkärra äntrade bussen. I Jokkmokk fick jag en liten paus då jag handlade lite. Det positiva med att jag hann med den tidiga förbindelsen till Jokkmokk var att jag då även hann med dagens första busstur till Kvikkjokk, så att jag även hann med en av de ordinarie båtturerna från Kvikkjokk till Padjelantaleden (som börjar på andra sidan en stor fors) redan vid lunchtid, annars hade jag antagligen fått vänta ända tills morgonen därpå om jag skulle kunna åka med någon av de ordinarie båtturerna mot Padjelantaleden. Således fick jag ett lugnare, eller i vart fall mera realistiskt tidsschema inför min vandring, då jag kunde börja gå redan på måndags eftermiddagen och inte först på tisdagsmorgonen.

Under bussresan gjorde bussen ett längre stopp vid Årrenjarka Fjällby som ligger strax innan Kvikkjokk, så där blev det en fikastund innan den sista biten av bussresan till Kvikkjokk genomfördes. Väl framme vid Kvikkjokk så var det en timme kvar tills båten skulle avgå mot Padjelantaleden, så jag passade på att äta lunch på fjällstationen, där jag beställde en paj, som visade sig vara slut efter att jag betalat för den, så istället fick jag ändra min beställning till en hamburgare, som jag i alla fall hann äta upp, även om det blev en aning stressigt. Vi var flera personer som ville åka båt upp till Padjelantaleden och ännu flera personer som skulle hämtas uppe vid Padjelantaleden så det var två öppna båtar som körde oss från Kvikkjokk upp till Padjelantaleden som börjar cirka tre kilometer bortanför Kvikkjokk. När jag blivit avsläppt från båten så lämnade jag min ryggsäck vid den plats där båten släppt av mig sedan vandrade jag längs en diffus stig tillbaka mot Kvikkjokk, parallellt med vattnet som jag då nyligen färdats på med båten. Efter cirka tre kilometer kom jag fram till en gård och där fortsatte jag en kort bit längs en stig mot ett berg, men långt innan jag nått upp på bergets topp så vände jag tillbaka till den plats där min ryggsäck väntade, så det blev till en början en lätt promenad på cirka 6 km utan packning. Sedan efter att jag tagit på mig ryggsäcken så följde jag Padjelantaleden upp till fjällstugan Njunjes där stugvärden bjöd på saft när jag kom in i stugan för att återlämna en karta som hörde till stugan som jag fått med mig av båtföraren, eftersom att någon annan gett den till honom då de fått låna den i stugan tidigare och nu skulle alltså kartan tillbaka dit den hörde hemma. Efter saftpausen fortsatte jag till fjällstugan Tarrekaise, där jag tältade en liten bit från stugan. Dagsetappen under måndagen blev alltså cirka 6 km utan packning och cirka 20 km med packning, vilket vill säga cirka 26 km totalt.

På tisdagen började jag med att gå in i fjällstugan Tarrekaise, vilken är en av de stugor längs min tur som har en liten butik. I butiken inhandlade jag några varor, då jag inte hade med mig så mycket mat utan istället hade tänkt att handla efter hand i de fjällstugor som har en liten butik. I förhand hade jag redan kollat upp vilka stugor som skulle ha butik och genom att handla i dem kunde jag minska på den vikt som jag behövde bära med mig, samtidigt som det känns som att man gynnar de som driver fjällstugorna genom att handla i dem. I stugan träffade jag även på några personer som hade kommit ifrån det hållet som jag avsåg att fortsätta mot. De hade visst haft en besvärlig dag innan och tvingats gå runt mycket vatten, men om inte jag missuppfattat det hela så hade de åkt helikopter ut till en plats som de sedan hade fått kämpa sig ifrån. Stugvärlden i Tarrekaisestugan rekommenderade inte mig att fortsätta åt det hållet som var min plan då hon hade hört att det fanns en del snö åt det hållet som jag var på väg mot och det kunde vara en del höga flöden i några vad, men jag bestämde mig ändå för att försöka fortsätta min tur som planerat. Men jag hade i åtanke att jag kanske kunde få lov att tvingas vända, om det blev för besvärligt, men jag hade även med i tanken att jag vid tidsbrist skulle kunna avbryta min tur genom att gå till Sulitelma i Norge eller åka helikopter från Staloluokta.

När jag hade gått ett tag mot fjällstugan Vaimok så kom jag fram till den andra av de två rastkojorna som jag passerade under dagen. Där träffade jag på en annan person som låg och vilade, då han vandrat från Vaimokstugan under denna dag och berättade att han bott två nätter där efter att ha kommit dit från Tarrekaisestugan, alltså längs samma väg som jag nu var på väg längs mot Vaimokstugan. Han hade visst tyckt att turen var besvärlig och hade nu vänt om och funderade sedan på att fortsätta norrut längs Padjelantaleden istället för att följa den led som jag nu gett mig på att vandra (om jag förstod honom rätt). Lite orolig blev jag allt vad som skulle kunna vänta mig men ännu hade jag inte stött på några omöjliga hinder så jag fortsatte fram till Vaimokstugan där stugvärlden bjöd på saft innan jag fortsatte längs leden mot fjällstugan Pieskehaure. Leden mot Pieskehaurestugan började med att jag skulle upp för en lång backe, som sedan följdes av en lång nedförsbacke. Vid inledningen av utförslöpan såg jag en annan person som också var ute på vandring. Någon timme efter midnatt nådde jag fram till Pisekehaurestugan där jag slog upp mitt tält strax nedanför fjällstugan efter att ha gått 40 km under dagen.

På onsdagen började jag med att besöka stugvärlden och handla lite i hans butik. Det visade sig att det inte hade varit så många gäster i hans stuga dittills på säsongen, det lär dock vara en mer välbesökt stuga under vintersäsongen, då det är mycket snöskotertrafik i trakten omkring stugan. Den gångna natten hade det inte bott någon gäst över huvud taget i stugan. När jag frågade om han visste hur skicket var på leden mot Staddajåkkå dit jag var på väg fick jag till svar att han inte visste så mycket om det, men att han hade haft besökare som gett sig av ditåt och de hade i alla fall inte kommit tillbaka, men han hade inte träffat på någon som kommit därifrån ännu… Själv hade han gått en bit på leden ditåt, och den biten som han hade gått bedömde han som att var i gott skick utan några större snömängder. På förmiddagen fortsatte jag alltså mot fjällstugan Staddajåkkå och efter ett tag träffade jag på en man som kommit därifrån, vilket ju var ett gott tecken på att jag nog skulle kunna ta mig ända fram till stugan. Leden bjöd på ett par vad, men inget av vaden var något av de värre som jag träffat på i fjällvärlden (trots att det regnat en del några dagar tidigare och att det varnats för höga vattenflöden i Lappland), utan de nådde inte ens över mina skoskaft. Dock var det en del snö att gå över då våren kommit sent och vintern bjudit på mycket snö, men det var inte så besvärligt, även om det blöta gräset och snön gjorde att mina skor som redan sedan första dagen var blöte minsann inte blev något torrare. På kvällen nådde jag fram till Staddajåkkåstugorna, där jag tältade strax utanför stugan. Under vandringen under dagen hade jag även kommit in i Padjelanta nationalpark och således var detta den första stugan under turen som drevs av ”Badjelánnda Laponia Turism ekonomiska förening”, fjällstugorna som jag hade träffat på innan under min tur drivs istället av ”Svenska Turistföreningen”. När jag kommit fram till stugområdet tog jag en liten kvällspromenad upp mot det berg som jag kommit ifrån innan jag satte upp tältet. Denna dag blev det 32 km vandring.

Torsdagsmorgonen började jag med att gå in till stugvärdarna i Staddajåkkåstugorna, efter att jag plockat ihop mitt tält. De hade nämligen nybakade glödkakor till försäljning (som jag köpte), likt de flesta andra stugvärdarna i Padjelanta nationalpark också kan erbjuda, vilket ju är trevligt och gott! Sedan lämnade jag min ryggsäck där och gick de sex kilometrar fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga som heter ”Sårjåsjaurestugan”, som ligger belägen strax utanför nationalparksgränsen. Stugan är en liten och gammal stuga som inte ens rymmer ett eget rum för stugvärden. Stugvärden får istället bo i ett av de båda gästrummen, om nu inte stugan blir full för då hade han även ett tält utanför stugan att ty sig till. Som jag förstod det så hade det dock inte ännu kryllat av besökare vid stugan i år. Efter att jag fått saft där så traskade jag tillbaka till Staddajåkkåstugorna och träffade på dess stugvärdar, den ena stugvärden mötte jag redan innan jag kom fram till stugan då han var på väg ut för att fiska och den andra stugvärden var vid stugområdet. Sedan fortsatte jag till Staloluokta där jag tältade. Denna dag blev det således en promenad på 12 km utan packning och 12 km med packning, så denna dags totalt avverkade 24 km kan ju nästan betraktas som en vilodag i sammanhanget.

Fredagen inleddes med ett besök vid Parfas kiosk som ligger vid Staloluoktastugorna. Kiosken har öppet under några timmer på förmiddagen och några timmar framåt kvällskvisten. Efter kioskbesöket fortsatte jag till Arasluoktastugorna, men denna gång följde jag inte Padjelantaleden dit (som jag gjorde under förra årets promenad i trakten), utan istället så gick jag på östra sidan av berget ”Stuor Dijdder” och följde en stig som lär vara en gammal led. Numera går i alla fall Padjelantaleden på bergets västra sida. Väl framme vid Arasluoktastugorna så var inte stugvärden på plats vid stugområdet, men eftersom att det stod på en lapp vid stugområdet att man kunde besöka stugvärden i ett annat hus i byn så promenerade såväl jag som andra personer runt bland husen i den lilla byn för att leta efter stugvärden, som det visade sig att inte heller var hemma i sitt hus. Men till slut fann vi henne (efter att ha ”knackat på” i några olika hus). Så jag köpte ett par glödkakor av henne och hon sa att hon skulle komma till stugområdet och öppna kiosken inom en ganska kort stund, så jag inväntade henne vid stugområdet och handlade några saker av henne innan jag gick vidare. Längs leden mot Låddejåkkåstugan så såg jag flera personer som var ute och körde motocrosscyklar i fjällen, det var antagligen samer som håll på att samla in renar inför kalvmärkningen. Uppe på himlen kunde man även se en helikopter hovra, där antagligen renarna befann sig. Det var speciellt att se personerna arbeta mitt i nationalparken där de for på sina motorcyklar och for med helikoptern, i den nationalpark där inte ens ”vanliga” hundar är välkomna under stora delar av året. Samerna har dock en hel del fina hundar och några av dem träffade jag på vid Arasluokta. Kalvmärkningen var ryktesvis cirka tre veckor försenad på grund av att sommaren kommit sent till fjällen och att snömängderna långt in på sommarmånaderna ännu hade varit rejäla. Visst såg det allt trevligt ut att få köra runt med motorcrosscyklar i den fina naturen och korsa både jokkar och snöfält! När jag kommit fram till Låddejåkkåstugan så slog jag upp mitt tält och kokade pasta och värmde de köttbullar som jag köpte i kiosken på morgonen. Fredagens vandring kunde på kvällskvisten summeras till 25 kilometer.

Lördagen inleddes som vanligt med glödkakor innan jag traskade iväg. Efter en stunds vandring kom jag ut ur nationalparken och fram till Kutjaurestugan som är en fjällstuga som drivs i STF:s regi. Efter en liten paus där så fortsatte jag längs leden uppför mot högre höjder. Redan vid fjällstugan kunde jag ha valt en annan stig än leden mot Vaisaluokta, nämligen en stig som ledde till ett litet samiskt sommarviste och därifrån kunde man ha fortsatt längs en stig så att man kom fram längre bort på leden (alltså närmare Vaisaluokta). Ungefär när jag kom fram till den plats längs leden som kom från sommarvistet valde jag att lämna min ryggsäck där och fortsätta ner till sommarvistet. Det fanns olika generationer av stigar som ledde ner mot sommarvistet från vandringsleden, den stigen som jag valde ner mot sommarvistet var av en äldre sort och det tog inte så lång tid innan jag tappade bort stigen och mitt vägval tvingade mig även till att ta mig an ett mindre vad innan jag nådde fram till sommarvistet där jag köpte turens sista glödkakor. När jag hade inhandlad brödet testade jag att följa stigen från sommarvistet till Kutjaurestugan där jag varit en stund tidigare. Väl framme vid Kutjaurestugan så vände jag om igen till sommarvistet och följde sedan därifrån den antagligen nyaste stigen (och mest välmarkerade stigen) upp mot högre höjder, vandringsleden och min ryggsäck, således fick jag en ganska lång kvällspromenad utan ryggsäck som en avstickare från mitt målmedvetna traskande mot Vaisaluokta. Från början var tanken att jag någon gång under denna dag skulle slå upp mitt tält för ännu en vila innan jag nådde fram till Vaisaluokta, men vädret var bra (förutom under en mindre regnskur på kvällen) och jag ville ju också komma fram till Vaisaluokta och inte behöva stressa dagen därpå när jag fick lov att hinna med båten därifrån vid lunchtid, så jag traskade hela vägen fram till byn Vaisaluokta och vidare till fjällstugan där jag tältade strax bortanför fjällstugan som drivs av Svenska Turistföreningen. Denna dag blev det många kilometer avverkade, nämligen cirka 37 km med ryggsäck och cirka 6 km utan ryggsäck, så det var ju inte så konstigt att jag inte kom fram förens mitt i natten, då det blev totalt cirka 43 km under denna dag.

Efter en rejäl sovmorgon på söndagen så gick jag tillbaka till fjällstugan vid Vaisaluokta från min tältplats. Stugvärden var dock inte vid fjällstugan eftersom att denne var på gudstjänst i en kyrkkåta i byn Vaisaluokta, där det finns en nyare och en äldre kyrkkåta (någon kilometer från fjällstugan) där det bedrivs gudstjänst någon/några gånger per år och denna söndag var alltså en sådan dag. Vid fjällstugan klev jag sedan på båten m/s Storlule (som ni kan läsa mera om här), som tog mig över vattenmagasinet Akkajaure fram till Ritsem, varifrån jag fortsatte med buss till Gällivare, där jag bytte till en annan buss som tog mig hem till Kiruna.  Bussen från Ritsem gjorde ett längre uppehåll vid Stora Sjöfallet där det bland annat finns en restaurang, där jag gjorde ett nytt försök att beställa bland annat en paj. Även här gick det bra att betala för pajen, men också här visade det sig att den paj som jag beställt inte fanns för tillfället… Så även här blev det till att hitta på något annat att äta istället för pajen…

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag hann genomföra min tur på cirka 19 mil (varav 166 km med packning) under de dagar som jag hade att disponera för turen. Sträckorna är dock lite diffusa då avstånden angetts som olika långa på olika ställen. I början av turen var vädret inte på topp då det inte var någon riktig sommarvärme, men under slutet av turen bjöds jag på riktigt finväder och totalt sett var turen nästan nederbördsfri på dagarna, men tyvärr så var det ju en hel del blött på marken och således också även i mina skor…

För den intresserade finns några kartbilder i slutet bland bilderna där jag ungefärligt ritat i hur jag tagit mig fram, men det är bara ungefärliga skisser hur jag har tagit mig fram.

/Fredrik

En fördel med att arbeta hos LKAB (som jag gör), är att det finns en del personalförmåner att ta del utav, liksom det finns på många olika arbetsplatser, även om olika arbetsplatsers personalförmåner varierar i vad de består. Som anställd på LKAB och dess dotterbolag så finns det ett antal olika förmåner, en trevlig sak som jag tagit del utav under den senaste tiden är att hyra stugor.

Det är nämligen så att LKAB-fritid (som är en sorts fritidsförening) äger ett antal stugor runt om i Malmfältstrakterna och sex stycken av dessa stugor är nämligen stugor som man får hyra för övernattning. Vissa av dessa stugor är stora hus bestående av många rum som man då endast hyr rum i och sedan delar gemensamma faciliteter med eventuellt andra stugplatsbesökare, medan andra stugor är mindre så att man hyr hela stugan för sig själv. Till flertalet av stugorna kan man köra bil ända fram, medan andra kräver att man kommer dit på något mer äventyrligt sätt. I eller vid alla dessa stugor finns även bastu, även om inte jag testat basturna, då jag inte är någon riktig bastubadare. Vissa stugor har såväl 230 volts elektricitet och rinnande vatten, medan andra är mer primitiva, vedeldad och värms med ved och man är hänvisad till utedass på gården. Priserna för att hyra dessa stugor (eller dess rum) varierar mellan 100 kronor och 280 kronor per natt, med andra ord så är de prisvärda och kan ses som en personalförmån för anställda och pensionärer som har arbetat i företaget (med några undantag). Vissa perioder är det mera populärt att använda stugorna än andra, därför lottas tillgången till vissa stugnätter ut bland de som anmält intresse för attraktiva perioder, medan det är mindre populärt att bo i stugorna under andra perioder, som då jag passat på att bo i dessa stugor. Utöver dessa stugor lär det även finnas några till stugor som ägs av andra föreningar som vi anställda på LKAB kan hyra.

Vecka fem hade jag en ledig vecka. Eftersom att det även var Jokkmokks marknad under den veckan så passade min mamma på att komma upp och hälsa på mig här i Kiruna då, så att vi kunde besöka Jokkmokks marknad. Men marknadsbesöket beräknades ju inte ta så många dagar så vi hade ju ytterligare några dagar att fylla med aktiviteter. Därför bokade jag in fyra av dessa LKAB-stugor som vi skulle kunna bo i under tiden som min mamma hälsade på mig. Hon utryckte redan från början att hon inte ville bo i så många stugor, och att det fick lov att finnas el i stugorna och väg fram till dem. Helst skulle det även finnas vattentoalett, då hon helst inte ville bo i någon stuga utan vattentoalett, men hon kunde tänka sig att bo i en stuga, efter lite övertalning. Med ytterligare tjatande från min sida, så kunde hon tänka sig att sträcka sig så lågt som att bo i max två stugor utan vattentoalett, så med de förhållningsorderna så bokade jag in fyra stycken stugor. Alla de fyra hade såväl el, som väg fram till stugan, även om jag tänjde en del på hur många stugor hon frivilligt ville bo i utan vattentoalett, då två av stugorna saknade vattentoalett.

Så på måndagen tog vi bilen upp mot Björkliden för att bo en natt i stugan där. En stuga som i det fallet är ett stort hus med flera rum. På vägen dit stannade vi till i Abisko och åt pasta med en köttfärssås gjord på älg, för min del var jag inte så förtjust i köttfärssåsen, vilken jag hellre hade sett att kunde fått vara lagad på vanlig hederlig nötfärs. Sedan åkte vi en tur med längdskidor i elljusspåret i Abisko innan vi fortsatte till Björkliden, för min mamma ville gärna åka längdskidor, även om hon inte ville ha det så äventyrligt som att skida till någon stuga... När vi parkerat vid skidspåren och höll på att göra oss klara för skidturen så kom ett gäng som jag tror att var turister i en nyare Audi. Gissningsvis var turisterna hemmahörande i något asiatiskt land. Föraren frågade om jag kunde flytta på bilen eftersom att han tänkte köra in på den lilla infarten till skidspåren och via skidspåren ta sig till hotellet som dessutom låg på andra sidan järnvägen. Visst kunde jag flytta på bilen om han ville köra så, även om jag lät lite skeptiskt till hans färdväg, så han bestämde sig ändå för att inte ta den vägen över såväl skidspår som banvall, en väg som även blockerades av en bom. Men visst skulle jag ha låtit lite mera positiv till hans förslag redan från början och flyttat på bilen utan att ifrågasätta hans idé, för det hade ju varit roligt att se honom köra ut i den djupa snön med hyrbilen! Skidspåren var inte preparerade sedan det då senaste snöfallet, så det var en del snö att staka sig fram igenom, men det gick ju ändå bra att ta sig runt på skidorna, då spåret bara var några kilometer långt. Efter skidturen så fortsatte vi med bilen bort från Abisko och bodde i det rum i Björkliden som vi hade hyrt för en hundralapp. När vi hade tagit oss in i huset via den mycket hala gårdsplanen så kunde vi konstatera att huset var helt okej. Vårt hyrda rum var ett av sex sovrum. Rummet i sig var väl inte super fint, men helt okej. Köket däremot var relativt nyrenoverat och fint, samt försett med såväl behaglig golvvärme som diskmaskin. Vi hade tur för det var ingen annan i huset i Björkliden, som vi fick lov att dela huset med, så vi hade mycket ytor att röra oss på, men med andra ord också ett stort hus som vi själva skulle städa innan avresan därifrån under kommande dag. Morgonen därpå så möttes vi av snö som nu hade täckt glansisen på gårdsplanen så det gällde att gå försiktigt utanför huset, för man visste ju vad som dolde sig under nysnön. Innan vi lämnade Björkliden så åkte vi en kort skidtur längs Rallarvägen i Björkliden, men den skidturen blev verkligen kort, med betoning på ”kort”, då det visserligen hade varit preparerade skidspår där vi åkte, men nu hade de kommit en del snö sedan någon hade preparerat spåren.

Vi åkte förbi industrivakten vid LKAB (det är nämligen de olika industrivakterna som har hand om nycklarna till dessa stugor) och lämnade in nyckeln till stugan i Björkliden och kvitterade istället ut nyckeln till ”Laxforsstugan”, som ligger i Laxforsen utanför Jukkasjärvi. Sedan åkte vi hem till mig och förberedde lite mat att ta med till stugan i Laxforsen, där tanken var att bo under natten. När vi väl kom dit efter mörkrets infall efter att ha passerat en ganska brant nedförsbacke, så visade det sig att strömmen i stugan var avstängd, eftersom att rutinen var att man i just denna stuga skulle stänga av huvudströmbrytaren när man lämnade stugan. Detta resulterade ju i att vi möttes av en kall och mörk stuga som vi skulle övernatta i. Visserligen tändes belysningen så fort jag hittat huvudströmtyraren och att det skulle gå att få upp en ansenlig temperatur med elementen på under några timmar och en mysig brasa i braskaminen, var inget som jag betvivlade då utomhustemperaturen inte var av någon extrem sort för att vara vinter. Men nu var min mamma övertydlig. Ni vet hon hade redan från början krävt att stugorna hon skulle bo i skulle ha el för att de skulle vara varma, och det där med att denna stuga inte hade vattentoalett var ju också något hon varit skeptisk inför, så nu var hennes besked tydligt. Här skulle vi låsa igen dörren och vända hemåt igen, då ju stugan oturligt nog (enligt mig) låg så nära Kiruna också. Det var alltså inget att diskutera om, särskilt inte nu när vi kommit så sent på kvällen och det skulle ta tid innan stugan skulle kunna bli varm, även om jag försökte mig på en diskussion. Så vi fick fortsätta vår resa tillsammans med den varma ugnslagade korven i sin form och pastakastrullen som redan hemifrån var fylld med vatten (eftersom att det ju bara fanns sommarvatten i ”Laxforsenstugan”, sommarvatten som nu naturligtvis var avstängt). Men vi tog i alla fall en omväg på vägen hem. En omväg över isvägen som korsar Torneälven mellan Poikkijärvi och Jukkasjärvi. Vi stannade även till vid ishotellet i Jukkasjärvi, som denna kväll lystes upp av ett vackert norrsken på himmelen. Sedan åkte vi hemåt och passade även på att skamset lämna tillbaka nyckeln till stugan vid LKAB:s industrivakt på hemvägen. Nu var det ju så att jag senare till kommande helg hade bokat ”Kalixälvstugan”, en stuga som också på pappret såg ut att ha ungefär samma standard som stugan i Laxforsen. Alltså elektricitet, endast sommarvatten och ingen vattentoalett. Eftersom att det var flera dagar kvar tills vi skulle bo i den stugan så visade det sig att möjligheten ännu fanns att avboka den stugan, något som min mamma ville att jag skulle göra, för nu var hon rädd att även den stugan skulle vara kall när vi skulle anlända dit och några mer primitiva stugor var det inte tal om att bo i nu, inte då så här mitt i vintern. När vi kommit hem så åt vi vår välberesta mat.

En fördel, om jag ska hitta någon sådan med att vi inte bodde i stugan på tisdagskvällen var ju att vi nu på onsdagsmorgonen istället kom iväg tidigt, eftersom att vi behövde ju inte ta oss an någon stugstädning denna morgon och denna dag hade vi flera timmar framför oss i bilen, eftersom att vi skulle åka till nästa ställe, där jag hade bokat ännu en LKAB-stuga, nämligen till Ritsem. Ritsem ligger visserligen inte jätte långt bort från Kiruna sett till fågelvägen, men bilvägen är desto längre då man måste åka genom Gällivare och nästan ända ner till Porjus innan man kan ta av västerut och sedan i ungefär fjorton mil får följa Stora Luleälven västerut, längs den fina ”Vägen västerut” innan man når Ritsem. En förutsättning för att denna resa skulle bli var nämligen att vädret var snällt med tanke på såväl vind, kyla som nederbörd, och vi hade tur. Visserligen så var det en del hala partier med blankis, och även lite snö på vägen. Min mamma kunde verkligen förstå att busschaufförerna, som kör den säsongsvisa busstrafiken till Ritsem inte alla gånger uppskattar den smala vägen, enligt vad man kunnat läsa i tidningsartiklar. Det var ju inte heller överflödigt med vägräcken på sidorna av den smala vägen. Men en fördel då vi var där var ju den mycket sparsamma trafikintensiteten, då det ju inte var någon riktig säsong i trakten, då exempelvis inte fjällstationerna och STF:s fjällstugor öppnat ännu då. Men vi kom fram till Ritsem, där vi möttes av ett fint och välrenoverat hus, som ursprungligen lär vara någon sorts logement sedan kraftverksbyggena i området. I huset var vi inte ensamma då det även var ett annat gäng där som var där för att bland annat jaga ripor. Av dem fick vi höra att det hade varit betydligt besvärligare väglag dagen innan den dagen som vi anlände dit, då hade nämligen de anlänt dit och de hade visst mötts av stora snödrivor på vägen, något som ju inte är helt ovanligt i fjällandskapen. Vi tog en liten promenad i Ritsem på eftermiddagen innan vi lagade vår mat som vi hade med oss. På morgonen därpå åkte vi till Jokkmokk och gick på Jokkmokks marknad, som var ett av huvudsyftena med vår utflykt.

Efter att min mamma åkt hem några dagar senare och jag hade några nya lediga dagar så bokade jag in ett par LKAB-stugor igen, nämligen Torneälvsstugan och Laxforsstugan. Jag bokade en natt Torneälvsstugan, som sedan skulle följas av en natt i Laxforsstugan, den efterföljande natten. Torneälvsstugan ligger visserligen till så att den är vägansluten, men på vintern plogas normalt inte vägen dit, så då är det snöskoter, skidor eller en promenad som gäller för att komma dit. För min del blev det en skidtur. Stugan ligger vid Torneälven, en bit utanför Vittangi, uppströms längs Torneälven. Jag parkerade därför ute på E45:an en bit söder om Vittangi och skidade mig fram de kilometrarna som återstod till stugan. Nu var detta en riktigt kall dag, med omkring tjugo minusgrader, men det gick ändå bra med min varma dunjacka. Stugan som saknar elektricitet var naturligtvis kall när jag anlände. Trots att stugan hade två stycken kaminer, så gick det knaggligt att få upp någon riktigt go stugvärme i stugan. Men efter att ha eldat hela kvällen så nådde jag i alla fall upp till cirka sju plusgrader innan jag kröp ner i min tjocka sovsäck för att sova. På morgonen var det kring minus elva grader inomhus och under natten hade temperaturen varit neråt minus tjugonio grader utanför stugans isiga fönster. Det blev till att sopa ren stugan, som ju var ganska skräpig av all ved (vilket ju ofta stugor som bara värms med ved blir), men städmomentet skurning hoppade jag dock över på det bokstavligt talat ”iskalla” golvet. Jag skidade tillbaka till min gamla bil som inte var så pigg på att starta i kylan. Men efter ett tag kom en annan person (som också hade parkerat sin bil på samma parkeringsplats). Jag tror att han var same, då han hade sådana där, speciella samiska skor som är tillverkade av skinn, som jag några dagar tidigare hade sett under mitt besök på Jokkmokks marknad, att många samer hade på sina fötter. Han hjälpte mig att dra igång min bil, som ändå inte var jätte pigg på att starta…, men till slut "hoppade den igång".

Sedan åkte jag och lämnade tillbaka nyckeln till Torneälvsstugan hos industrivakten i Svappavaara och hämtade istället nyckeln till Laxforsstugan hos motsvarande vakt i Kiruna, innan jag åkte hem och packade om en del. Sedan åkte jag till stugan i Laxforsen för ett nytt försök att bo där. Stugan var naturligtvis kall då jag anlände då dess huvudströmbrytare regelrätt var avstängd.  Nu hade jag även med en kupévärmare för att lättare få upp värmen i stugan. Jag slog på huvudströmbrytaren i stugan, så att de båda element fick ström, anslöt min kupévärmare och gjorde en rejäl eld i braskaminen. Här steg värmen visserligen betydligt snabbare än i stugan som hade bott i föregående natt, men det tog ändå sin tid. Medan stugans värme steg så passade jag bland annat på att titta på tv. Innan det var dags att krypa ner i sängen så hade visserligen temperaturen stigit en bra bit över tio plusgrader inne i stugan, men att säga att det var varmt och skönt hade varit en överdrift. På morgonen hade ju elden slocknat och även temperaturen i stugan sjunkit något trots att jag hade dess element på. Jag hade dock inte kupévärmen på under natten, då jag istället prioriterade tystnaden. Huset var kanske inte det mest välisolerade jag har träffat på, men en utetemperatur på minus 31 grader är ju inte så bara, så man får nog vara nöjd ändå. Den riktigt goa värmen infall sig först i stugan då jag hade slagit på kupévärmen och dessutom dammsugit i stugan under en längre stund. En av de bättre sakerna med att dammsuga lär vara att det blir varmt och skönt om det är lite svalt. Denna morgon startade tack och lov min bil trots den stränga kylan, men nu hade den också blivit bortskämd med såväl motorvärmare som batteriladdare under hela natten. När jag åkte från stugan så passade jag på att åka runt lite på vägarna i stugans närområde för att se mig om lite.

Artisten Melissa Horn har en fin låt som heter ”Om du vill vara med mig”, i dess text finns det ett par textrader som lyder: ”Som att inte trivas i staden som man bor i, men aldrig ta sig därifrån”. Själv kunde jag sympatisera väl med de raderna i min förra bostad, som jag bodde i flera år, trots att bostaden bara var en tillfällig lösning i väntan på något bra, eller i alla fall bättre. Här jag bor nu ska jag väl inte klaga på staden, eller för den delen orten. Men det är bara att konstatera att jag verkligen inte trivs i att bo i lägenhet, vilket jag gör även nu. Så då får jag istället försöka ta mig ifrån denna mindre trevliga bostad ut på trevliga äventyr då jag är ledig.

Så några dagar senare gav jag mig av hemifrån igen för att se nästa LKAB-stuga, nämligen Nakeristugan, som jag bokat för att bo två nätter i. Stugan består av två rum, som bokas separat, så det kan hända att andra gäster är i det andra rummet om man bara bokar det ena rummet. Denna stuga ligger vid sjön Nakerjaure, så det finns ingen väg fram till stugan. På sommaren kan man om man vill åka båt en del av sträckan fram till stugan, men på vintern tror jag att snöskoter är det vanligaste färdsättet till stugan. Till stugan är det ungefär lika lång från de båda järnvägsstationerna Torneträsk och Bergfors. För min del så parkerade jag bilen vid stationen i Torneträsk, där jag tog på mig mina turskidor som fick bli mitt fortskaffningsmedel fram till stugan. Redan när jag tog på mig turskidorna så var det kväll och hade börjat skymma, så när jag var vid stationen så tände sig även bangårdsbelysningen inför den mörknande kvällen. Jag hade ju aldrig tidigare varit vid Nakeristugan, så jag visste ju inte exakt var den låg, annat än att den låg på västra sidan av Nakerjaure. På min karta kunde jag dock se att det fanns flera byggnader på såväl västra, som östra sidan av sjön. Jag stakade mig fram i en terräng som till en början bestod av mycket uppför, så det blev till att mer eller mindre omgående ta på mina korta stighudar som jag hade med till skidorna. Men efter en lång stund så nådde jag fram till sjön. Som tur var fann jag att det även fanns mobiltäckning där så jag kunde se lite mera på en karta exakt var jag befann mig, då det inte var helt lätt att orientera sig i mörker, lite blåst och snö. Lite fel åkte jag allt först, då jag inte direkt hade åkt närmaste vägen till sjön, då det inte heller var helt lätt med väderstrecken i mörkret, vilket jag kunde konstatera när jag väl var framme vid sjön som jag nu fick lov att korsa. Någon gång misstog jag även en mindres sjö för att vara Nakerjaure. Efter att jag korsat Nakerjaure som fläckvis bestod av kala isfläckar och fläckvis snö, så lyckades jag tack och lov även ”googla” fram stugans namn och få upp en position, där stugan troligen skulle ligga, vilket visade sig stämma. Överfaren över sjön var blåsig, så det var tur att jag hade skidglasögonen med mig. Men stundtals bjöd även överfarten på ett vackert norrsken uppe på himlavalvet. Stugan var relativt fin invändigt, och inte heller denna stuga erbjöd någon elektricitet, så även här var det att göra en eld i dess kamin som gällde för att få upp värmen, något som gick ganska bra då det inte var mer än cirka tio kallgrader utanför stugknuten. På morgonen efter den första stugnatten så gjorde jag en rejäl brasa i kaminen så att värmen i stugan i någon mån skulle kunna hänga i ända till kvällen, sedan gav jag mig av på en dagsutflykt på mina turskidor. Jag åkte nu till Bergfors stationsområde, även om dess stationshus, sedan några år är rivet.  Jag åkte först på sjön, såg mig om lite i trakten och såg en del stugor och några snöskoteråkare. Sedan blev det några backar som skulle forceras innan jag nådde fram till Bergfors, men det var relativt bra skarsnö att färdas på, så när jag kommit upp på krönet, så slet jag av mina korta stighudar från skidorna och gjorde något sorts försök att åka neråt. Malmbanan mellan Bergfors och Torneträsk går på nordöstra sidan av berget Nagirvárri, medan jag nu hade skidat på sydvästra sidan av berget mellan Torneträsk och Bergfors. Stugan som jag bodde i och även sjön Nakerjaure ligger förövrigt väster om berget Nagirvárri. Kort sagt kan man säga att sjön ligger på andra sidan berget Nagirvárri i jämförelse med Malmbanan. När jag hade varit till Bergfors och vänt åkte jag tillbaka till stugan igen, även om jag inte följde exakt samma sträckning som jag åkt till Bergfors. Ännu en natt tillbringades i stugan innan jag fortsatte tillbaka till bilen som jag parkerat vid Torneträsk station, dit det var rejält med nerför ifrån Nakerjaure.

Några dagar senare så begav jag mig av till den för mig, sjätte stugan som ägs av LKAB-fritid, nämligen Kalixälvstugan, som ligger vid Kalixälven en bit utanför Svappavaara. Inte heller den stugan var jätte lätt att hitta till, då jag inte riktigt visste var den skulle ligga, likt Nakeristugan. Men efter en stund fann jag den. Jag hade gärna haft en karta över var samtliga stugor ligger, även om jag hade någon sorts vägbeskrivning att följa, så hade naturligtvis en karta varit ett bra hjälpmedel. Till denna stuga är det bilväg ända fram, även om dess infart inte var plogad sedan senaste snöfallet, men jag kom ändå ända fram till stugan med bilen (efter några försök i en mindre uppförsbacke). En positiv överraskning var att värmen var på i stugan då jag anlände, vilket var skönt! Så kanske hade även min mamma kunnat tänka sig att bo i denna stuga, som jag tvingades att boka av då hon mötts av en kall stuga i Laxforsen och blev rädd även för denna stuga. Utanför stugan finns även en annan byggnad, som dock är i dåligt skick, men alla stugorna som jag varit till har varit i relativt bra skick, då de verkar välunderhållna, även om jag misstänker att någon mus har hittat in i just Torneälvsstugan. När jag hade kommit fram till stugplatsen vid Kalixälven så passade jag på att gå en promenad i eftermiddagsljuset, en promenad som förde mig ut på Kalixälven, där jag såg att även snöskotrar kört. Det stod visserligen anslag att isen kunde vara dålig på grund av pumpning av vatten, men det var som sagt en del skoterspår på isen. Först korsade jag isen på ett ställe och gick sedan lite som runt en ö och iland på andra sidan av älven på ytterligare ett ställe. Men när jag nästan var iland där, såg man att snötäcket var tunt på isen där. Plötsligt så trampade jag igenom isen lite lätt med ena foten, då jag var nära land, jag tror att jag kände en sten på botten där, så vattnet var nog bara decimeterdjupt just där, skulle jag gissa. Men jag var snabb upp med foten igen. Antagligen var isen tunn där eftersom att det nog var både grunt och strömt i närheten av land där. Efter att varit upp på land på andra sidan älven så var det bara att försöka korsa isen där isen verkade stabil, för att ta sig tillbaka till stugan igen, vilket gick bra. Väl framme i stugan gjorde jag en eld i stugans braskamin, mera för mysfaktorn än för värmens skull, då brasan inte värmde så jätte mycket. Men det var ju redan varmt i stugan. Dagen därpå när jag skulle åka från stugan så hade även infarten till stugan blivit plogad, så det var bara den lilla lutningen upp från själva stugan, där jag hade parkerat som var lite kämpig att ta sig upp för. Men det gick efter några försök, och hade antagligen kunnat gå ännu lättsammare om jag hade skottat bort den snö som låg på marken alldeles bakom bilen. Så då var sju stycken stugnätter till ända i sex stycken olika stugor.

/Fredrik

Mellan den 26:e september och den 2:a oktober 2016 så var jag ute på en fjällvandring längs Gränsleden, eller för den delen Rádjebálges som den heter på samiska. En led som går mellan Ritsem i Sverige och Sørfjorden, som ligger i Norge och är en förgrening av Indre Tysfjorden. I den västligaste änden av leden förgrenar sig leden så att man kan gå till andra ställen än just Sørfjorden, bland annat till den lilla platsen Storå. Leden följer i stort historiska gamla handelsstigar mellan Norge och Sverige, stigar som även använts som flyktvägar under krigstider.  Leden är tillfixad för mindre än 10 år sedan, varav den östligaste delen närmast Ritsem är fixad senast. Leden går mellan Gällivare kommun och Tysfjords kommun i Norge, två kommuner som är så kallade ”vänorter”.

På den svenska delen av leden finns det fyra stycken rastplatser med bord under ett tak och tillhörande utedass. På den norska delen finns det istället tre stycken raststugor som man kan övernatta i, samt en rastplats med en kåtliknande byggnad som man också kan rasta eller övernatta i, den ligger för övrigt bara knappt två kilometer från den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Alldeles vid Sørfjorden finns för övrigt också en rastplats. Leden är drygt 60 kilometer i en riktning.

Hur som helst så hade jag redan på söndagen den 25:e september börjat köra bil till Ritsem dit jag anlände på natten mot måndagen, och började med att övernatta i bilen utanför Svenska Turistföreningens fjällstation som hade stängt för säsongen cirka en vecka tidigare, och under söndagen den 25:e september hade även säsongens sista busstur lämnat Ritsem. Längs den cirka fjorton mil långa ”Vägen Västerut” som tog mig till Ritsem hade jag varken mött, blivit omkörd av eller kört om någon annan bil, visserligen hade jag sett en annan bil som det var aktivitet vid på en rastplatsliknande plats med informationstavlor alldeles precis då man svängt in på den aktuella vägen.

På måndagsförmiddagen började jag min vandring längs Gränsleden från Ritsem fram till vattenmagasinet Akkajaures västra ände där det finns en rastplats. Leden följde Akkajaure under hela sträckan även om den gick en bra bit upp från strandkanten så att man gick en del på kalfjäll. Innan jag hade kommit fram hann det dock bli mörkt så jag fick gå de sista kilometrarna i skenet från min pannlampa, på den cirka två mil långa dagsetappen.  Under dagen så hade jag även passerat rastplatsen ”Sievgok” där en av dagens pauser hade tagits. I början då endast delar av Gränsleden hade färdigställts så fanns inte leden mellan Ritsem och Akkajaures västra ände, utan då fick man istället ta sig mellan dessa platser med båt, något som man fortfarande lär kunna göra om man beställer båtskjuts i förhand.

Efter en natt i tält så fortsatte jag på tisdagen min fjälltur. Jag passerade under dagen de båda rastplatserna ”Gálavárddo” och ”Sårggå”. Strax innan jag nådde fram till den norska gränsen så korsade Nordkalottleden den led som jag följde. Då vek jag av Gränsleden och följde istället Nordkalottleden in i Norge fram till den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Stugan är som många andra fjällstugor i Norge obemannad och låst med en så kallad ”DNT-nyckel”, som tillhandahålls via ”Den Norske Turistforeningen”. Med hjälp av nyckeln kommer man dock in i flertal av de norska fjällstugorna så därför har jag skaffat mig en sådan, så tack vare den kom jag in i stugan där jag tillbringade kvällen och natten. Eftersom att stugan saknar elektricitet så fick jag först göra upp en eld där inne för att så småningom känna hur värme sakta steg i stugan tack vare den sprakande brasan i vedspisen. Det var riktigt mysigt där inne i skenet av ett flertal fotogenlyktor som fanns i stugan. I stugan fanns även gasolplattor som jag kunde laga mat på. För att få utnyttja stugorna betalar man i efterhand in en avgift för de nätter som man bott i stugan, en avgift som är rabatterad om man som mig är medlem i ”Den Norske Turistforeningen”, men även ett medlemskap i ”Svenska Turistföreningen” ger ett rabatterat pris, om än inte lika lågt. Så för min del handlade det om 150 norska kronor per natt, enligt mig ett bra pris. Nackdelen med att bo i stugorna är ju att man innan man lämnar stugorna måste städa stugan, vilket ju tar en stund speciellt om man är själv. Eftersom att det inte var någon annan denna natt i stugan (då det ju kan anses som lågsäsong) så fick jag hela stugan för mig själv. Stugan bestod av en storstuga, med flera sovrum och utanför på området fanns bland annat även en mindre stuga med färre bäddplatser i, en bastu och ett utedass. Det bästa med att kunna bo i stugorna är ju att man får möjlighet att kunna torka alla sin utrustning då den har blivit blöt.

På onsdagen gjorde jag en morgonbrasa till frukosten och städade sedan stugan innan jag lämnade stugområdet och promenerade ut mot Gränsleden som fanns knappt två kilometer från stugan, i andra änden av den sjö som stugområdet var beläget invid. Vid Gränsleden fanns det en rastplats vid samma sjö som fjällstugan var belägen, men som nämnt i andra änden av sjön. Där fanns ett vindskydd som bestod av ett tak med tre väggar vari man kunde sitta och äta vid ett bord. Bredvid vindskyddet fanns en kåtliknande byggnad med en liten kamin inuti som man kunde övernatta i om man ville, och därtill fann även både ett dass och en mindre förrådsbyggnad. Eftersom att jag dagen innan hade gått parallellt med Gränsleden längs Nordkalottleden så lämnade jag nu min ryggsäck vid rastplatsen och vandrade då de cirka två kilometrarna som jag hade missat av Gränsleden tillbaka in till Sverige och den plats där de båda lederna korsade varandra, så att jag inte skulle missa att gå denna etapp av Gränsleden. Där vände jag om och vandrade ännu en gång över landsgränsen till Norge så att jag återigen kom fram till min ryggsäck som jag hade lämnat vid rastplatsen. Sedan promenerade jag vidare längs en sträcka som först gick lite uppför, men sedan övergick i en hel del nerförsbackar till jag på kvällen nådde fram till stugan ”Kjerringvatnet”. Det var en liten stuga som var uppförd för cirka tio år sedan. En stuga med två bäddar, en liten gjutjärnskamin, ett bord och gasolplattor. På min väg dit hade jag gått förbi en liknade stuga cirka fem kilometer tidigare, närmare bestämt vid ”Krokvatnet”. Intill stugorna fanns det även dass. Vid stugan som jag bodde i vid ”Kjerringvatnet” fanns även ett större hus utanför stugan, ett hus som dock var låst. Ett litet problem med den hemtrevliga gjutjärnskaminen som ganska snabbt värmde upp stugan var dock att några vedträd som tillhandahölls var lite för långa för kaminen, men det var ju riktigt trevligt att dessa små stugor var gratis att bo i och att man ände fick tillgång till såväl gasol som ved.

På torsdagsmorgonenen lämnade jag stugan efter ännu en stugstädning. Då gick jag tre kilometer tills jag kom fram till ännu en stuga, även denna lik de två tidigare stugorna. Jag befann mig då vid ”Brynvatnet”. ”Brynvatnet” är även det som Akkajaure ett vattenmagasin, så då hade jag alltså gått från ett vattenmagasin till ett annat vars vatten rann ut åt skilda håll. Akkajaures vatten hade ju den långa vägen framför sig genom hela Luleälven fram till sitt mål i Bottenviken vid Luleå, medans vattnet i ”Brynvatnet” bara hade en kort men brant resa framför sig under jorden fram till kraftverket vid Sørfjorden. Från ”Brynvatnet” fortsatte leden vidare i cirka fyra kilometer längs en serpentinslingrande grusväg ner till Sørfjorden. För att slippa bära ryggsäcken tillbaka upp för backen igen så lämnade jag den i stugan vid ”Brynvatnet” då jag traskade ned till den lilla byn bestående av några hus nere vid Sørfjorden, där även kraftverket var beläget. Där fanns även en rastplats bestående av bland annat ett vindskydd. Grusvägen tog även den slut vid Sørfjorden då den bara gick därifrån och upp till ”Brynvatnet”, samt att den anslöt till några små avsticksvägar bland annat kring husen i byn. Nere vid fjorden fanns en större båtbrygga dit man kunde åka med båt från Tysfjord kommuns huvudort Kjøpsvik, om man förbokade båtresan. Jag passade på att känna på vattnet i fjorden och träffade även på en man nere i byn som hade fritidshus på platsen och jag såg även några andra personer som var nere vid fjorden och fiskade. Längs grusvägen såg jag visserligen en bil, i vilken jag gissar att personer som arbetade med kraftverket färdades och så småningom såg jag en människa uppe vid ”Brynvatnet”, men det var först denna dag som jag såg några andra människor sedan jag lämnade Ritsem, där jag bland annat träffade på en man som håll på att förbereda fjällstationen för höstdvalan. Visserligen hade jag sett tält ute på en ö i en sjö under en av mina vandringsdagar. Efter att ha känt på fjordens kalla och salta vatten promenerade jag upp för den branta vägen och såg mig omkring vid ”Brynvatnet” innan jag gick tillbaka till den stuga där jag lämnat min ryggsäck. Jag tog på mig ryggsäcken och vandrade tillbaka till samma stuga som jag tidigare hade övernattat vid natten mot aktuell dag. Anledningen att jag tog med mig ryggsäcken från stugan på morgonen trots att jag kom tillbaka till samma ställe på kvällen var helt enkelt att jag inte hade bestämt mig om jag skulle gå samma väg tillbaka eller kanske rent av till någon annan fjällstuga eller till något helt annat ställe. Men jag valde ändå att gå samma väg tillbaka till Ritsem då det ju var lättsammast så, då jag inte hade hur många dagar som helst på mig att vara borta och helst inte ville behöva ta mig till Ritsem på något besvärligt sätt för att hämta bilen vid ett senare tillfälle, med tanke på att det ju inte gick några fler bussar dit i år.

Fram tills på fredagen så hade jag klarat mig ganska bra vädermässigt, det hade visserligen blåst en hel del på nätterna då jag bott i stugor och fallit en del regn, men tack och lov hade det mesta regnet fallit då jag var i stugor. På torsdagskvällen hade det dock blåst så pass mycket att det var svårt att få elden att brinna i stugans lilla kamin. Men fredagen blev en dag som jag fick tillbringa i regnet under min femton kilometer långa dagsetapp tillbaka till fjällstugan i ”Røysvatn”. Det var visserligen inget spöregn som det handlade om men väl ett relativt ihållande duggregn som blötte ner mig rejält, men jag frös i alla fall inte så länge som jag promenerade annat än då man stannade, så det var skönt att komma fram till en plats där det gick ganska bra att torka sakerna igen. Regnet hade även under en kortare period lite inslag av hagel och något snöblandat regn. Eftersom att jag höll mig som varmast då jag traskade på och inte stannade så mycket så kom jag fram ganska tidigt till stugan och kunde i lugn och ro göra eld, äta min pastamiddag och njuta av Twix-chokladbitar till ljudet från den sprakande elden. Likväl som jag senare kunde njuta av såväl vindens sus, ljudet av regndropparna mot stugan och det mysiga stämningsfulla skenet som fotogenlyktorna gav då jag efter mörkretsinbrott i skenet från fotogenlamporna bläddrade i fotoalbum som låg i fjällstugan som vid det laget hade en doft som var en blandning av blöt tvätt, svett och fotogen.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost och vid det laget sedvanlig stugstädning innan jag tog modet och gick ut i det väder som jag hade hoppats att skulle avta under natten, nämligen ett regnigt och blåsigt väder. Men tyvärr så blåste det och regnade en hel del då jag lämnade stugområdet i riktning mot Sverige, denna gång längs Nordkalottleden som skulle ta mig över landsgränsen in i Sverige då den leden antagligen var en genväg från fjällstugan i den riktningen som jag skulle, då den just där gick ganska så parallellt med Gränsleden. Det positiva var dock att jag hade relativt bra medvind så att jag slapp det kallaste direkt mot ansiktet, ett flyt som jag i stort hade haft turen att ha även under de mer blåsiga etapperna tidigare under denna fjälltur. Vid den här tidpunkten så hade jag ju hunnit gruva mig i ett par dagar för den kommande kvällen då jag ju visste att det inte fanns några stugor att tillgå mellan den fjällstuga som jag lämnade på lördagsmorgonen och Ritsem, och var med andra ord mer eller mindre tvungen att bo en natt i tält. Jag hade i alla fall försökt att förbereda mig någotsånär inför detta då jag gav mig ut i regnvädret på lördagsmorgonen genom ett försök att torkat det som var blött och sektionera upp ryggsäcken där jag prioriterade att hålla en del torr med hjälp av plastpåsar, en del vari jag förvarade såväl ett tort ombyte som sovsäcken. Som tur var så avtog de värsta vädret ganska tidigt på dagen och det hela blev en ganska fin dag med regnskurar emellanåt och såväl sol, som regnbåge kunde ibland skönjas på himlen. När jag väl kom fram till rastplatsen vid västra änden av Akkajaure där jag slog upp mitt tält så visade det sig att min taktik för packningen hade fungerat så att det väsentliga och även en del annat ännu var torrt, trots att jag då var ganska så blöt efter dagens regnande. Jag kröp ganska tidigt in i tältet när det mörknade, där jag kunde hålla mig varm i min varma, men tunga sovsäck, som kändes bra att jag släpat med så att jag slapp frysa.

Natten mot söndagen visade sig vara en kall natt, inte för att jag frös, men när jag skulle flytta på några saker i tältet så märkte jag att de hade fryst fast lite lätt. I tältet var det även en liten vattenpöl, men jag hade i alla fall inte lidit av den. När jag gick ut ur tältet kunde jag se en del nysnö som lagt sig på närliggande fjälltoppar, som befann sig högre upp än mig och mitt tält som stod i ett frostbeklätt gräs med en ishinna på delar av sin tältduk. Söndagen blev en relativt fin dag, även om några snöflingor föll, en dag som jag avverkade de sista milen in till Ritsem längs Gränsleden. När jag väl kom fram till Ritsem så tittade jag runt lite i Ritsem och såg återigen människor, vilket åter hade blivit ett par dagar sedan jag senast såg. Sedan fortsatte jag med bilen tillbaka hem till Kiruna och denna gång mötte jag flera bilar på min resa längs ”Vägen Västerut”, som den fina vägen mot såväl kraftverk som fjäll kallas.

Fördelen med att vandra så här i lite lågsäsong var att jag fick alla stugor för mig själv och inte heller behövde jag besväras av några myggor eller knott. En annan fördel är att det inte är så mycket vatten i vattendrag så här års om de ska passeras, men en nackdel är ju att det blir mörkt ganska tidigt på kvällen. 

Gränsleden har ett par alternativa sträckningar ett par tänkbara alternativa startpunkter i väster, men den tur som jag gick var i alla fal fin, även om tyvärr ett par broar var trasiga. Alldels vid Ritsem finns också en möjlighet till ett alternativt vägval.

Här nedan finns två olika album, det första innehåller allmänna bilder som jag tog under turen och det andra visar bilder från de olika rastplatserna och stugorna längs leden.

Vill ni se en karta och annan information om leden så kan ni besöka länken nedan som tar er till Gällivare kommuns informationssida om leden.

/Fredrik

 
Hej allesammans!
Nu testar jag att göra någonting nytt för mig, nämligen att starta en blogg. Jag har ju läst några bloggar genom åren och vissa har jag bara tittat in på någon gång och andra har jag följ mer eller mindre plikttroget och det är ju framförallt ett par som har inspirerat och gett mig inspiration.
 
En blogg följe jag bokstavligt talat såväl bloggaren och bloggen ända in i döden från min skärms horisont, den handlade om en man som ringde in till radioprogrammet "Karlavagnen" och berättade om att han bloggade om sin obotliga sjukdom. Visst är det en sorlig historia, men på hans väg fick han även kontakt igen med borttappade delar av sin före detta familj som ju trots allt var en glädje i hans svåra vardag.
 
I en helt annan blogg har jag fått följa en tjej som följt sina drömmar och flyttat från Göteborgstrakten till en liten by i vackra Ångermanland och tack vare sin blogg och sin egen vilja har funnit så väl kärleken och blivit en framgångsrik företagare som kan leva på en plats som hon vill bo på.
 
Ett tredje exempel som jag vill lyfta fram här är en lokförarkollega inom ett annat järnvägsföretag än det företag som jag själv får lönen ifrån. Han har många gånger tagit upp ämnen som man kan känna igen sig i och lyft på stenar som man ogärna själv vill lyfta på, men som man vet att finns där i vardagen och hoppas att de inte kommer i rullning. Likväl som han flera gånger kommit med spännande och rykande färska nyheter inom tågbranschen såväl roliga som tråkiga.
 
Som nämnt finns det ju mängder av riktigt duktiga bloggare runt om i landet så det finns många som gett mig inspiration och jag hoppas att man inte trampar på för många tår eller att någon känner att man härmas för det är ju inte min mening, utan jag vill ju istället också inspirera andra precis som andra inspirerat mig till att göra olika saker. Jag tycker ju också att det är roligt, att för andra personer skriva och berätta om olika upplevelser och guldkorn, inte minst guldkornsplatser som det enligt mina ögon finns gott om här i Lappland. Jag har ju tidigare skrivit en del på Facebook och fått en del positiv respons på det, så det tackar jag så mycket för!, men jag tycker att det bilduppladdningsverktyget inte fungerar helt klockrent och samtidigt så vill jag ju även låta andra personer som av olika anledningar valt att inte ha Facebook också ta del av det jag skriver om de vill. Jag skriver ju för att det är roligt att berätta om saker för andra personer, så om det är någon som vill dela länkar till min blogg är ni så varmt välkomna, men känn absolut inget måste utan gör det bara om ni vill! Det här med en blogg tycker jag ju att ska vara en rolig sak att syssla med så därför låter jag det vara oskrivet om hur ofta det kommer något inlägg här för det är inte min mening att jag ska ha detta som en måste uppgift, utan mera som ett sätt att skriva en bit när jag har lust på samma sätt som jag bara vill att ni läser, kommenterar och tittar på bilder här när ni känner för det.
 
Det här inlägget ska numera byta inriktning och komma att handla om en fjällvandring som jag genomförde till största delen längs Padjelantaleden nu i augusti 2016.
 
Äventyret började söndagen den 14:e augusti då jag körde bil fram till vägskälet där Ritsemvägen ansluter till E45:an där jag parkerade och väntade vid vägkanten för att kliva på bussen upp till Ritsem. När jag varit där och väntat på bussen en stund utan att den dykt upp, då jag istället bara hade sett till en buss i motsatt färdriktning så började jag kolla på tidtabellen i telefonen igen. Då insåg jag en av de första missarna i min planering, nämligen att jag som tänkte att jag var i relativt god tid på plats hade visst virrat ihop tiderna när bussen skulle gå från Gällivare och då den skulle vara framme vid vägskälet där jag då befann mig. Jag trodde att bussen skulle åka från Gällivare den tiden som i själva verket bussen hade avgångstid från det vägskälet jag väntade vid, då på en buss som redan passerat den aktuella platsen. Då fick det bli lite ändrade planer och istället fortsatte jag med bilen till Kvikkjokk dit jag nådde fram på kvällskvisten efter att bland annat ha köpt en glass i ÅrreNjarka Fjällby som vintertid är ett populärt ställe för snöskoteråkare. Ett ställe som ligger strax innan landsvägen når fram till Kvikkjokk. Natten tillbringades sovandes i bilen på den stora parkeringsplatsen utanför fjällstationen. I bilen hade jag som flera gånger tidigare fällt ner baksätet och kunde således sova någotsånär bekvämt på mitt liggunderlag i min varma sovsäck.
 
Morgonen därpå började jag dagen med att gå in på STF:s fjällstation i Kvikkjokk och äta en god frukostbuffé. Sedan tog jag mig ner till båtbryggan i Kvikkjokk. För som brukligt är då man ska vandra Padjelantaleden från Kvikkjokk brukar man börja turen med en båtresa på några minuter, för att komma fram till Padjelantaleden då bland annat ett större vattendrag ska passeras. Det var en fin båtresa i en öppen liten motorbåt och båtföraren bjöd även oss tre passagerare på ett par extra små avstickare med båten in till så kallade vackra "smultronställen" innan vi nådde fram till båtresans mål, nämligen bryggan vid "Bobäcken". Där klev jag ur båten och några dagars vandring kunde börja på riktigt.
 
Den första dagen blev en dag då jag vandrade på långt då det gick förvånansvärt lätt att vandra. Redan från början hade jag bara med mig ett par små saker att äta då jag bestämt mig för att inhandla mat efterhand i de olika fjällstugorna. Jag gillar att man i många fjällstugor som har stugvärdar kan inhandla ätbara saker, dels så minskar man vikten på packningen på de sättet, samtidigt som man ibland kan träffa på loka delikatesser och dessutom gynnar man ju de som driver stugorna med en liten slant så att de kan fortsätta driva verksamheten.
 
Efter en stunds vandring så nådde jag fram till Njunjesstugan där stugvärden visst var ute på en dagsutflykt. Där passade jag på att vila en stund och tugga i mig en chokladbit innan jag traskade vidare till Tarrekaisestugorna, där jag träffade på en stugvärd och handlade lite ätbart innan jag fortsatte min promenad i den fina augustikvällen. Så småningom hade jag nått fram till Såmmarlappastugorna där den mycket trevliga stugvärden välkomnade mig in i sin butik med allehanda varor att välja bland. Invid denna fjällstuga fanns även Tarraälven som jag inte skulle korsa där och då, men för att ta sig över vattnet hade man satt fast en liten roddbåt i linor, så att den blev som en liten ”linfärja” så att man kunde dra sig fram i den över vattnet och såldes om man kom fram till båten och den befann sig på fel sida vattnen gentemot där man stod kunde man då även dra den till sig. Det var en kreativ konstruktion som jag inte kunde låta bli att testa, genom att ta en kryssning med båten över till andra sidan vattendraget och tillbaka.
 
Efter min lite annorlunda paus som hade bestått av shopping i vildmarken och en kryssning med linfärja så vandrade jag ytterligare några kilometer. Bland annat passerade jag förbi ett stort hål som låg en liten bit från leden men som var uppmärkt som en kallkälla. Vid tiotiden på kvällen konstaterade jag att det började mörkna och strax innan jag kommit in i själva nationalparken "Padjelanta" så slog jag nattläger efter en lång dag och cirka tre och en halv vandrade mil.
 
Tisdagsmorgonen började med att jag åt en soppa och packade iordning mina saker innan ännu en vandringsdag tog vid. Ganska tidigt så kunde jag korsa gränsen in till nationalparken "Padjelanda", den nationalpark som är Sveriges största nationalpark och är en del av Världsarvet Laponia. "Badjelánnda" som betyder "det högre landet" är nationalparkens namn på Lulesamiska. Nationalparken bildades troligen redan 1963 efter ett beslut året innan.
 
 
Jag kom så småningom fram till Tarraluoppalstugorna där jag åt en god och nybakad glödkaka, alltså "Gáhkku" som samerna benämner brödet. Jag fick dock vänta en stund på brödet innan det var färdigbakat, men det var då både varmt och riktigt gott. Det här var ju den första fjällstugan som jag kom till i Padjelanta nationalpark. Innan jag kom fram till nationalparken hade fjällstugorna som jag passerat drivits av ”Svenska Turistföreningen”, men stugorna i nationalparken drivs istället av "Badjelánnda Laponia Turism" som är en ekonomisk förening som drivs av medlemmar från några samebyar. Efter fikastunden väntade en rejäl uppförsbacke, som ledde upp till ett ganska platt och fint landskap. Senare blev det även en liten paus vid Tuottarstugorna innan ett par små ”vad” väntade (nu när det var så lite vatten i vattendragen, var vaden väldigt små så det var inga problem att gå i vattnet med skorna utan att bli blöt om fötterna). Efter att även gått över en nybyggd bro så tog jag nattpaus strax innan Staloluoktastugorna. Även denna fina dag blev många mil avverkade, närmare fyra mil skulle jag tro, att var avverkade när jag slagit upp mitt tält och åt min kvällsmat i skenet av en fin måne.
 
Efter att jag knölat ihop min packning började onsdagen med en kort promenad, den sista lilla biten fram till Staloluoktastugorna, som är en av de större stugplatserna i trakten, dit många även reste med helikopter. Här invid finns "Parfas kiosk" som jag först besökte då jag kom dit. Det visade sig vara en kiosk med många olika varor att välja bland. I Staloluokta finna även en klockstapel med en tillhörande kyrkkåta som jag också besökte vid mitt besök i den lilla fjällbyn, innan jag fortsatte min tur till Arasluoktastugorna. Vid Arasluoktastugorna träffade jag på den pratsamma och trevliga stugvärden som jag pratade en stund med om allt från tågdödade renar till den plats som vi nu befann oss på. En plats som han berättade att han var uppväxt på och en plats där han sa sig trivas, där det för övrigt även finns ett kapell som lär vara byggt 1993.
 
Efter proviantering hos stugvärden fortsatte jag min vandring över ytterligare några berg och över ett större vattendrag där några solade i det fina vädret och antagligen också passade på att bada denna fina augustidag. Så småningom nådde jag fram till Låddejåkkåstugorna. Där tog jag  igen mig en stund innan jag tog mig an den branta backen som väntade alldeles invid fjällstugornas knutar. Efter att jag lämnat stugplatsen så traskade jag på upp för backen och ytterligare ett antal kilometrar innan jag tog en nattvila i mitt tält efter en dag då jag avverkat cirka tre mil på min karta.
 
På torsdagen blev det ett mycket lägre tempo än tidigare då jag hade börja fått skavsår och någon blånagel och hade nu sänkt mina tidigare mycket optimistiska ambitioner om hur långt jag skulle gå denna tur, utan nu drog jag ner på tempot och lät de kommande dagarna ske i lägre tempo. Natten mot torsdagen hade jag tältat ganska nära ett par hängbroar som jag egentligen inte skulle gå över. På förmiddagen valde jag ändå att göra en avstickare över ett par av dessa broar så att jag nådde fram till "Sallohaure sameviste" efter någon kilometers promenad utan ryggsäck. Tyvärr var det inga personer där så jag vände tillbaka igen ut till Padjelantaleden. Ute på leden såg jag ganska så många personer, bland annat var det en del personer i trakterna och fiskade. Jag vandrade på fram till Kisurisstugorna dit jag anlände dit vid tretiden på eftermiddagen. Då jag kom fram till stugområdet så var inte stugvärden på plats utan hade lämnat en lapp att denne tänkte vara tillbaka vid ungefär 15:00, alltså ungefär samtidigt som jag kommit dit, så jag väntade där på att stugvärden skulle komma och förhoppningsvis ha några godsaker till försäljning från den samiska matkulturen.
 
Men väntan varade i cirka två timmar, och innan stugvärden väl kommit så hade flera andra vandrare också kommit till platsen. Bland annat ett par systrar från Piteåtrakten som jag hade tältat ganska nära föregående natt och som jag under dagen således hade sett flera gånger, och även en tjej som bodde i Gällivare hade kommit fram till stugområdet.  Hon var ute på en vandring för sig själv och tänkte övernatta i stugområdet och satt och väntade på stugvärden. När väl stugvärden kommit så visade det sig att jag redan mött henne tidigare under dagen eftersom hon och en bekant till henne då var ute på en springtur i fjällen och det var ju därför hon inte var på plats. Men nu var hon ju på plats så jag passade på att köpa glödkaka av henne som hon hade i frysen (som jag tror att var gasoldriven). Men nu värmde hon på glödkakakan så att den blev varm och god och visst var den ju god och jag visste ju inte vad den kostade så jag betalade för den och några andra småsaker enligt stugvärdens prisbesked utan att reflektera över priset, men när jag hade gått från stugvärdens lilla hus där hon även hade sin försäljning så ropade hon efter mig att hon hade ju tagit för mycket betalt då hon tagit 100 kronor för en glödkaka som kostade under 50 kronor, så jag fick med mig en slant tillbaka då jag vände tillbaka till hennes stuga, men då man inte vet vad priset är så tänker man ju inte heller på om man betalar fel pris...
 
Jag traskade sedan vidare från Kisurisstugorna mot Akkastugorna och möte på vägen ett antal personer. Bland annat mötte jag nästan direkt (ungefär samtidigt som jag gick ut Padjelanta nationalpark) några i 75-års åldern, där damen gick i ett par antagligen väl valda gummistövlar, även om det inte är så ofta som man ser vandrare i den typen av skor. En annan person vid en liten rastplats berättade att han hade åkt nattåg från Härnösand för att vandra i några dagar, men då han kommit fram med bussen till Ristem så hade det visat sig att båten över sjön från Ritsem till båtbryggan vid Änonjalme var inställd då det blåste en del, så istället hade han åkt helikopter över sjön istället för båt.
Jag slog upp tältet och stannade för natten strax innan jag var framme vid Akkastugorna och hade då traskat på cirka två mil under dagen.
 
På morgonen därpå som alltså var en fredag gick jag den korta biten fram till Akkastugorna, där jag inte hade tänkt att stanna länge eftersom att jag tänkte gå fram till ett café som ligger vid båtbryggan vid Änomjalme då de hade öppet, eftersom att dess öppettider är i samband med att båten M/S Storlule ankommer till platsen. Därför så tänkte jag hinna dit då de hade förmiddagsöppet. Men väl framme vid fjällstugan så träffade jag en trevlig stugvärd och en tysk kvinnlig gäst (som dock kunde en del svenska). De berättade att hon, alltså den tyska gästen (som var i trettioårsåldern), hade tappat bort sin vandringskamrat och tillika pappa på torsdagen då de kommit ifrån varandra strax bortanför Akkastugorna i riktning mot Kisurisstugorna. De misstänkte att den för tillfället försvunna mannen kanske hade vandrat på ända till Kisurisstugorna under torsdagen trots allt, men de visste ju inte det med säkerhet och hade försökt att få kontakt med stugvärden i aktuell stuga utan att lyckas, trots att även polisen som de hade haft telefonkontakt med hade försökt att nå stugan via dess nödtelefon. Så de passade på att fråga mig om jag hade mött mannan och jag visste ju inte, men eventuellt kan det ha varit en man som jag mötte alldeles när jag lämnat stugområdet vid Kisurisstugorna eftersom att jag då mötte en man.
 
Detta gjorde att jag blev kvar en lite längre stund vid Akkastugorna innan jag gick vidare till caféet vid Änonjalme som då hade hunnit stänga. Men jag hade ju ingen brådska och tänkte ändå inte åka med någon buss från Ritsem förens kommande dag, så jag stannade vid caféet och lagade lite mat och väntade tills caféet öppnade igen på eftermiddagen. Då jag väntade på att caféet skulle öppna så passade jag även på att gå den korta biten tillbaka till Akkastugorna för att höra om den förvunne mannen hade kommit till rätta och då kunde stugvärden lämna det glädjande beskedet att den tyska tjejen hade börjat gå mot Kisurisstugorna och hade då mött sin far så att de hade återförenats, vilket ju var trevligt att höra. Sedan kan ju jag fundera var han varit och tycka att det var lite konstigt att han inte vände om då tappat bort varandra... Jag hade ju varit väldigt orolig om jag vandrat med någon som kommit bort... Turligt nog så hade ju den tyska mannen bra med utrustning med sig och man gjorde med facit i hand också ett klokt beslut då man inte drog igång någon fjällräddning utan försökte först få kontakt med folk i närheten i angränsande stuga.
 
När väl caféet hade öppnat åt jag en god glödkaka där innan jag fortsatte promenera upp till Vaisaluokta där också en fjällstuga ligger. I byn Vaisaluokta fanns även där ett par kyrkkåtor, en äldre och en nyare, samt en klockstapel. Inte långt från kyrkkåtorna höll även en samiskt man till under sommaren och utanför hans stuga stod en skylt att han hade hantverk där. Så jag traskade dit och tittade vad han hade till försäljning och det visade sig att utbudet för dagen var synnerligen begränsat och bestod av bara två saker och i ärlighetens namn var jag nog som många andra gånger mer nyfiken än seriöst intresserad av att handla något när jag vandrade in till hans hus, men man vet ju aldrig vad man kan finna innan man tittat in!
 
Vid Vaisaluoktastugorna var det mycket folk bland annat en gupp från Austrailien. Jag slog upp mitt tält en kort bit bortanför stugområdet efter ett tips av stugvärden. Denna dag blev det bara cirka en mil som avvarades med mina kängor på fötterna. Det var också den första dagen under min tur som det föll regndroppar, eftersom att jag dittills hade haft riktigt fina dagar och inte heller denna dag bjöd på så många regndroppar turligt nog.
 
På lördagsförmiddagen gick jag återigen den korta biten fram till Vaisaluoktastugorna för att ta båten därifrån till Ritsem. Då jag väntade på båten vid stugområdet så träffade jag bland annat på ett tyskt par som jag skulle tro att var dryga sjuttio år fyllda. Den mannan kunde hjälpligt prata svenska så han berättade att de först kört bil till Ransäter i Värmland, där de varit på en musikvecka och sedan fortsatt med bilen till Stockholm varifrån de flugit vidare norrut. Sedan hade de vandrat ifrån Narvikstrakten och till stor del följt Nordkalottleden fram till Vaisaluokta varifrån de nu skulle ta båten över sjön och fortsätta med buss upp till Kiruna för att någon dag senare ta flyget till sin väntande bil vid Stockholmstrakten. De hade varit ute och gått i cirka arton dagar och hade avverkat ungefär lika många mil och stundom hade deras vandring gått genom platser där de inte mött fler än ett par personer sammanlagt på flera dagar och inte haft tillgång till några stugor på flera mil. Men mannen som jag förstod att hade varit i de svenska fjälltrakterna redan på 1960-talet verkade bära på en hel del fjällerfarenhet och jag tycker att det är roligt att se att folk tar sig ut på äventyr även då de inte längre är purunga!
 
Så småningom kom båten till bryggan vid Vaisaluokta, även om det var lite osäkert om den skulle kunna lägga till där på grund av vågorna som gick på sjön, men det gick bra så båten tog mig och många andra över sjön fram till Ritsem. Sedan fortsatte min resa med buss fram till Gällivare. Men vid Stora Sjöfallet blev det ett planerat längre uppehåll och bussbyte där jag liksom många andra inklusive busschaufförerna passade på att äta en god lunch.
 
Från Stora Sjöfallet skedde resan i en tvåvåningsbuss. Då det var ganska mycket folk på bussen i den främre delen på övervåningen så satte jag mig längst fram där nere i närheten av chauffören, en mycket trevlig och pratsam man som berättade att han flyttat upp för några år sedan ifrån sydligare breddgrader i Sverige. Något som jag inte kunde släppa från tanken var dock att han enligt min mening var väldigt lik artisten "Plura" till utseendet, då han berättade om såväl renar, busslinjer, felaktiga ”Resplusbiljetter” och pekade ut den idylliska platsen där det holländska paret Janny och Marinus i juli 1984 hade slagit upp sitt tält. Alltså den där sommarkvällen som hade kunnat vara en i mängden av fina kvällar i midnattssolens land, men istället övergick kvällen i scener som hämtade direkt ur en skräckfilm då de brutalt mördades i sitt tält och platsen numera mestadels är känd som den plats där "tältmorden i Appojaure" utspelade sig.
 
Efter en längre paus i Gällivare så fortsatte jag med Norrtåg hem till Kiruna, denna lördag som var samma dag Tågkompaniet hade tagit över trafiken från Botniatåg. Från järnvägsstationen i Kiruna tog jag den så kallade "skyttelbussen" som är en gratisbuss mellan järnvägsstationen och busstationen i Kiruna centrum. Då det visade sig att jag var den enda passageraren på "skyttelbussen" så frågade föraren var jag bodde så jag fick skjuts nästan ända hem då han istället stannade till på en parkeringsficka inte långt från min bostad istället för vid busstationen. Så jag kom hem snabbare, samtidigt som busschauffören sedan kunde köra direkt till bussgaraget.
 
Sammanfattningsvis så blev det cirka femton mil promenerade i fint sommarväder och genom ett fint landskap. Stugorna utanför nationalparken drivs som nämnts av "Svenska Turistföreningen" och de i nationalparken av "Badjelánnda Laponia Turism", vilket gav en del variation. Vid stugorna i nationalparken erbjöds ofta goda glödkakor till försäljning, men tyvärr så var det bara vid ett fåtal av platserna som jag passerade som det fanns sådana klara då jag kom. Jag fick intrycket av att de framförallt bakade sådana till frukost, och jag som inte bodde i stugorna kom ju vanligtvis andra tider.  Jag kan konstatera att jag hinner ganska långt på en dag om det är bra leder och alla förutsättningar är bra. Det är ju inte så att jag startar super tidigt, sanningen är nog snarare så att jag kanske startar lite senare än många andra, men jag ser att ofta kommer andras tält upp relativt tidigt på kvällarna samtidigt som jag traskar på relativt länge på kvällarna. Som vid denna tur vandrade jag ofta fram till mörkret gjorde sitt intåg, något som vid denna tidpunkt verkade inträffa kring tiotiden på kvällen. Det är ju en av de trevliga sakerna att man kan ju själv bestämma hur man vill lägga upp sin tur. En annan fin sak jag fick praktisk erfarenhet utav hur väl saker påverkar varandra som en kedja med många länkar. Som nu då nattåget från Stockholm mot Narvik var planenligt senarelagt eftersom det påverkas av ett spårbyte mellan Älvsbyn och Jörn hade ju även bussen mellan Gällivare och Ritsem fått andra tider. Detta hade ju i sin tur resulterat att båten på sjön Akkajaure hade nya avgångstider och dessa hade ju påverkat öppettiderna som caféet i Änonjalme hade. Således tycker jag att det är fint att se hur väl alla saker samverkar med varandra för att få livet i fjällen att fungera fint!
 
Jag har lagt med några kartbilder om någon är nyfiken, men tänk på att kartorna överlappar varandra olika mycket. På kartorna har jag själv i efterhand försökt visa ungefär hur jag tagit mig fram genom det fina landskapet.
 
Nu blev ju min bil kvar i Kvikkjokk så på måndagen då jag hade varit hemma någon dag så åkte jag iväg för att hämta bilen. Då tog jag tåget till Gällivare, där jag bytte till en buss till Jokkmokk. I Jokkmokk blev det återigen ett byte, denna gången mellan två olika bussar. Men mellan dessa båda bussar blev de en längre stunds väntan som jag tillbringade på ett café med att äta en paj i Jokkmokk. Dock råkade cafépersonalen glömma att servera min paj så jag fick vänta länge, men jag visste ju inte om kanske pajen var i ugnen, så jag väntade med att gå och fråga hur det gick med min paj, men då visade det sig att det hade glömt den... Men det spelade ju ingen roll då jag ju ändå skulle fördriva tiden på något sätt även om det blev lite stressigt när väl pajen kom. Sedan klev jag på bussen till Kvikkjokk, en bussresa som var en av de trevligare som jag åkt. Vid det här datumet hade skolorna i Jokkmokk hunnit starta så i bussen blev vi en salig blandning av personer från när och fjärran. Många var fjällvandrare från både Sverige och andra ställen och när vi rullade iväg från busstationen så  åkte vi förbi skolor och plockade upp skolelever som fyllde upp bussen ganska väl. Sedan bar det av med den stora bussen i in mot vildmarken längs Lilla Luleälvens älvdal. Där stannade busschauffören vid hus och släppte av skolelever och vid postlådor och la post i brevlådor. Ett par avstickare gjordes även från den stora asfalterade vägen mot Kvikkjokk, någon avstickare ledde ut på små skogsvägar där vi sedan fick vända på en gårdsplan efter att någon skolelev klivit av bussen. Ibland var det mycket post som skulle delas ut i byarna så chauffören hade fullt upp som brevbärare emellanåt och på något ställe backade bussen in med bakgavelliften mot någon dörr för att leverera varor på något ställe. Jag tror att många av mina medpassagerare liksom jag tyckte att det var en annorlunda och trevlig bussresa, och att det ibland passerade någon ren utanför fönstret försämrade ju inte reseupplevelsen upp till Kvikkjokk där jag hämtade bilen.
 
/Fredrik