2017

Lillstugan vid Stordalsstua.
Stordalsstua. Bilden visar den större av stugorna vid stugplatsen, nämligen den stugan som jag övernattade i. Stordalsstua. Bilden visar den större av stugorna vid stugplatsen, nämligen den stugan som jag övernattade i.

Fredagen den 10:e november 2017, så tog jag tåget upp till Riksgränsen för att ge mig ut på säsongens första (och hittills enda) skidtur på mina turskidor. Tanken var att först skida iväg till Stordalsstua som ligger cirka 15 km norr om Riksgränsen och är belägen i Norge, strax innanför landsgränsen till Norge. Där var tanken att jag skulle övernatta en natt. Dagen därpå var tanken att fortsätta till Frantsebu och övernatta där under natten mot söndagen, för att sedan under söndagen skida tillbaka till Riksgränsen och därifrån ta det senare av de två dagliga persontågen tillbaka hem till Kiruna.

Så när jag anlände till Riksgränsen med tåget, så gick jag först till ICA-butiken i Riksgränsen, där det var många från Norge som var i butiken för att shoppa. I butiken handlade jag en del färdkost inför min tur och sedan tog jag på mig skidorna och tog ett par stapplande stavtag ner mot de nedre delarna av den lilla skidorten. Där tog jag av mig skidorna och tog en promenad längs E10 till grannbyn Katterjåkk, som också har en butik, närmare bestämt en liten Coop-butik. Väl framme i Katterjåkk så besökte jag den lilla butiken och kompletterade mitt matförråd lite ytterligare, innan jag promenerade tillbaka till Riksgränsen och där tog på mig mina skidor för att sikta mot Stordalsstua.

Mot Stordalsstua så finns det ingen markerad vinterled från Riksgränsen, men väl en sommarled som jag inte kunde se så mycket utav. Till en början åkte jag lite på känsla bara, utan att bry mig så noga om att följa leden, utan istället så åkte jag bland annat på en isbelagd sjö och ganska snart mötte jag ett mindre gäng som var ute på en dagsutflykt på skidor i området. Med mig hade jag min nödsändare som även fungerar som en handhållen GPS med karta, så jag kunde se på den var Stordalsstua var belägen och var sommarleden gick, så till en viss del kunde jag följa sommarleden tack vare att jag såg dess streckning i GPS:en. Men det var en besvärlig terräng att ta sig fram i och ofta var snön så mjuk att jag sjönk ner med skidorna rejält. Till saken hör att jag inte är så duktig på att åka på dessa turskidor heller, då jag köpt ett par som är alldeles för långa, så det är lätt att jag ställer ena skidan på den andra skidan då jag försöker mig på att ”sicksacka” upp för backar och nerför vill det sig inte heller något vidare när jag önskar att de ska svänga… Anledningen till att jag köpte ett par alldeles för långa skidor är helt enkelt att jag tänkte att det var bra med ett par så långa skidor som möjligt för att få så mycket bäryta som möjligt om snön är mjuk, visserligen var kanske tanken god, men längden på dem ställer nog till med mera besvär för mig, än vad jag har nytta av dess långa bäryta. Således med min dåliga skidteknik så innebar det att jag många gånger tog av mig skidorna för att det antingen var på tog för brant uppför eller nedför för mig.

Att det blev mörkt nästan direkt efter att jag påbörjade min skidtur var ju inte heller till någon positiv fördel för mig. Men jag hade i alla fall en diodförsedd pannlampa med mig, som jag inte behövt byta batterier i på flera år (jag vet inte ens om jag någonsin bytt batterier i den). Den lyste visserligen, men dess sken var riktigt svagt, så den var inte till så värst mycket hjälp. Efter en stunds åkning och då jag tagit mig över en mindre bergspassage så kom jag fram till sjön ”Bajip Njuorajávri” vilken jag svängt neremot för att jag tänkte att det borde vara lättare att åka skidor på dess is, istället för att följa sommarleden som gick en bit högre upp i terrängen. Den tanken var ju visserligen god, om det nu inte vore för att isen ännu inte hade lagt sig på denna fjällsjö, så istället fick jag följa dess strandkant och slänter, vilket inte var den smidigaste färdvägen. Men till slut så korsade jag i alla fall gränsen till Norge och då var det inte långt kvar till stugplatsen som jag var på väg mot. Utan det enda som återstod till stugplatsen var en lång utförslöpa! I det taskiga ljuset från min pannlampa var det inte så lätt att se konturer och höjdskillnader i snön, så på ett ställe åkte jag som ner i en svacka och när det väl började gå uppför igen så kilade skidspetsarna in sig under snön så att det tog tvärstopp och jag föll med ansiktet ner mot snön. Detta var visserligen bara en av alla de gånger som jag trillade omkull, så jag fick ett otal blåmärken efter skidturen.  Men jag nådde i alla fall fram till stugplatsen en stund efter midnatt. Vid stugplatsen fanns en storstuga, en lillstuga och en förrådsbyggnads (som även innehöll ett utedass). Jag var (som jag anade) alldeles ensam på stugplatsen, så jag valde att bo i den större av stugorna, i vilken jag tände en brasa och så småningom fick jag upp en skaplig värme inne i stugan, tack vare en väl tilltagen kamin.
 

En förrådsbyggnad (som även innehöll ett utedass) vid Stordalsstua. En förrådsbyggnad (som även innehöll ett utedass) vid Stordalsstua.

När ljuset hade nått fram till fjälldalen och jag hade vaknat i stugan, så kunde jag se att det var en vacker plats som stugan var belägen på. Efter att jag packat iordning mina saker och låst stugan så vände jag om och fortsatte tillbaka från det hållet som jag kommit ifrån, då jag anlände till stugplatsen under natten. Så jag passerade nationsgränsen igen och befann mig för en stund i Sverige och nu när det var ljust ute så var det i alla fall lättare att åka på skidorna, även om det är en överdrift att säga att det var lättåkt. Efter att jag åkt en bit i Sverige så vek jag av västerut för att ta mig mot Frantsebu. Till en början efter att jag vikt av från de skidspår som jag själv skapat under gårdagskvällen så hade jag ingen ledmarkering i GPS:en att följa. Detta eftersom att ledmarkeringen mot Frantsebu helt sonika saknades i min GPS mellan norskagränsen och leden mot Stordalsstua, som jag kom ifrån. Men däremot på min svenska fjällkarta (som dock inte sträckte sig ända till Frantsebu) så var det en markerad sommarled även på den svenska sidan av nationsgränsen. Men hur som helst så korsade jag efter ett tag återigen nationsgränsen och befann mig då återigen i Norge och kunde återigen börja följa en ledmarkering i GPS:en. Det var en del stigning och jag följde inte leden slaviskt, även om jag följde den någotsånär. Enligt mina beräkningar så verkade det vara realistiskt att jag skulle vara framme vid Frantsebu vid tiotiden på kvällen. Frantsebu ska vara en mindre raststuga, och min tanke var alltså att övernatta i denna under natten mellan lördagen och söndagen.

Var någonstans Frantsebu var belägen framgick dock inte utav min GPS och min svenska fjällkarta sträckte sig inte riktigt ända fram till den plats där raststugan borde vara belägen. På min dator hade jag dock hittat några kartor var Frantsebu skulle vara belägen, men dessa kartor var lite tvetydiga, då raststugan var belägen på något olika ställen på ett par olika kartor, men jag tänkte att jag nog allt skulle hitta på raststugan ändå, om jag nu följde leden som gick i dess närhet. Min tanke var också att det vid leden borde finnas någon skylt som pekade mot raststugan. Men när jag följt leden till den plats där jag trodde att Frantsebu var belägen, så hade jag ännu inte sett till denna raststuga eller någon skylt om dess position, så jag började leta efter raststugan. Jag hade sådan tur att jag hade täckning på Iphonen (där jag då befann mig), så jag klickade mig fram till en sida om raststugan där det även fanns GPS-koordinater till stugplatsen. Så jag knappade in dessa koordinater i min GPS och följde GPS:en till den position som jag matat in i GPS:en. Men då jag kom fram till GPS-positionen så verkade jag befinna mig mitt ute på en frusen sjö, och kunde inte heller därifrån se stugan i det svaga skenet som min pannlampa gav mig. I området så jag tog även hjälp av Iphonen och dess lampa för att finna raststugan i ljusskenet som telefonens lampa erbjöd, men tyvärr stängde telefonen av sig ganska kort därefter eftersom att det var kallt för dess batteri. Men jag hade ännu inte funnit stugan. Jag for fram och tillbaka på skidorna och försökte se mig om på platsen, för att hitta stugan, men tyvärr kunde jag inte finna den trots flera timmars letande i det svaga ljuset som pannlampan och månen erbjöd, så till slut gav jag upp för denna gång och bestämde mig istället för att ta mig ut mot E10:an, vilken inte var belägen så många kilometer bort. Så jag började åka mot E10:an även om jag inte följde den närmaste sträckningen ut mot vägen, utan istället försökte mig på att följa de platser i terrängen som var lite mera lättframkomliga än fågelvägen ut mot E10:an. Det gick mycket sakta men jag närmade mig E10:an i långsam takt, men till stor del plumsade jag med skidorna i händerna istället för att ha dem på fötterna, eftersom att det var så brant och till viss del lite besvärlig terräng. Någonstans på fjället tappade jag en av de korta stighudarna till mina skidor, men nu, så här i efterhand har jag införskaffat mig nya stighudar, så att jag kan ge mig ut på nya äventyr. Framåt morgonkvisten nådde jag fram till E10:an, men som avlutning så tvingades jag vada över en porlande jokk. Även om skidorna inte imponerat på mig ännu, så är jag nöjd med pjäxorna som jag införskaffade till skidorna. De var visserligen dyra, men bra. De är försedda med snölås så att man kan dra dem över byxorna om man vill, också slipper man att det kommer in snö i dem, samtidigt som de är varma och sköna (om än lite stora, men då kan jag ju i alla fall ha tjocka strumpor på mig i dem). Men det som imponerade mest med dessa under denna tur var nämligen att de till och med höll tätt då jag vadade över jokken med dem.

Väl ute vid E10, då det hade hunnit ljusna, så valde jag att boka en taxi, som jag åkte med till Narvik och därifrån så åkte jag sedan med dagens första persontåg hem till Kiruna. Min ursprungliga tanke var ju att under söndagen ta mig till Riksgränsen på skidorna och därifrån åka tåg hem till Kiruna, men efter en sömnlös natt ute på fjället så valde jag istället det bekvämare alternativet, nämligen att åka med taxi till Narvik istället för att gå eller åka skidor till Riksgränsen. Väl ombord på tåget var det skönt att få vila och sova en liten stund, efter en natt som inte blev som min tanke var. Jag hade under natten kontakt med min mamma vid ett flertal gånger via såväl en mobiltelefon av äldre modell och även via SMS, vilket jag kan sända med min nödsändare. Detta efter att jag fått ett SMS under kvällen, där hon undrade hur det gick och om jag var framme vid stugan eller hade långt kvar. Min mamma tyckte att jag kunde larma fjällräddningen när jag inte fann stugan uppe på fjället, men själv tyckte jag inte att jag befann mig i någon nödsituation så att jag behövde hämtas akut, utan det fanns ju andra lösningar på problemet, som den jag valde att ta mig ut till E10:an och åka taxi därifrån. En av de besvärligare sakerna var dock att jag blev kall om händerna när jag skulle knappa på nödsändaren för att antingen sända SMS med den, eller använda dess GPS-funktion för att navigera mig fram i terrängen.

Ännu vet jag inte var Frantsebu ”var belägen”, eller för den delen ”är belägen”, om den nu över huvud taget finns kvar. Så det får bli ett kommande projekt att göra ett nytt försök att försöka hitta fram till denna raststuga, men den gången vore det nog bra om jag anländer till platsen då det är ljust ute, för jag kan ju mycket väl redan ha varit riktigt nära raststugan utan att sett den i mörkret. Kanske är det så att raststugan är belägen längre västerut än vad jag var och letade efter den. Hur som helst så får jag göra ett nytt försök att leta efter stugan i lite smidigare ljusförhållanden, kanske får det istället bli en utflykt dit under någon av de ljusa sommarmånaderna. Jag har även så här i efterhand försökt att finna stugan via satellitbilder i ”Google Maps”, men utan att kunna urskilja var den eventuellt är belägen.

För ovanlighetens skull hade jag inför denna tur släpat med mig kamerastativet och systemkameran (som visserligen sett sina bättre dagar), för tanken var att det skulle kunna bli en lugn och fridfull tur, under vilken jag kanske skulle kunna njuta av norrsken framåt kvällarna, utanför stugorna. Riktigt fantastiskt norrsken fick jag faktiskt se under de båda nätterna, speciellt under den första kvällen då norrskenet dansade på himlavalvet. Men tyvärr tog jag aldrig mig tid att fota en enda bild med systemkameran, utan istället var jag mera fokuserad på att nå fram till turens mål, vilka var kämpigare att nå, än vad jag hade räknat med. Ett fåtal bilder vid Stordalsstua, är de enda bilderna som blev tagna under turen och de blev tagna med min lilla kompaktkamera, men det blev inte en enda bild tagen på det fina skådespelet som utspelade sig på himlen.

Längst ner i blogginlägget la jag med en karta som visar högst ungefärligt hur jag tog mig fram under turen.

/Fredrik

En ungefärlig karta över turen.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Så kom båten till slut upp på land. Så kom båten till slut upp på land.

När jag var ute och åkte med båten under min långa resa under våren och försommaren, så fick jag ju pumpa ur en del vatten ur båtens skrov med några dagars mellanrum, då det visade sig att det kom in lite vatten i båten. Så efter att båten stått ett antal veckor i Haparandatrakten så tänkte jag att det nog var bäst att åka och titta till båten och se så att det inte kommit in en massa vatten i båten så att den börjat på att sjunka eller rent av redan sjunkit, så det var med en viss nervositet som jag tog bussen ner från Kiruna till båten i utkanten av Haparanda efter att inte sett båten på länge. Men när jag väl kom fram till båten så visade det sig att det knappt fanns något vatten alls att pumpa ut från dess skrov, så antagligen verkar det framförallt vara när man kör båten, alternativt när motorn är igång som det kommer in lite vatten i skrovet. Så det var med en lättnad jag kunde konstatera att båten flöt fint där den låg i hamnen. Så när jag var vid båten övernattade jag en natt i båten (även om jag inte åkte något med den, utan bara startade upp den en stund) innan jag tog bussen hem till Kiruna igen under nästkommande morgon, då jag även passade på att ta hem ytterligare några prylar från båten.

Men sedan började det ju bli vinter och båten behövde ju komma upp på land för att inte frysa sönder, så jag tittade på ”Blocket.se” om jag skulle finna någon begagnad och lämplig båttrailer till båten och jag kollade även med några som sålde nya båttrailers om de skulle kunna ha någon lämplig trailer till min båt som ju är ens sorts kölbåt. Tillslut föll valet på att köpa en norsk nytillverkad båttrailer som skulle anpassas till båten för att den skulle fungera till båten. Så jag beställde en sådan, som dock visade sig komma lite senare än vad först återförsäljaren trodde. Att det blev en sprillans ny båttrailer och inte en begagnad båttrailer berodde till viss del på att jag tidigare haft en något äldre (men inte så värst gammal) båttrailer till en annan båt och den visade sig vålla en massa problem, då dess hjul stod snett, liksom såväl bromsar som hjullager krånglade.

Jag som inte ens har någon bil för tillfället gjorde så att jag istället åkte tåg söderut ner till mina föräldrar i Dalarna inför en ledigvecka i oktober. Där passade jag på att bland annat hälsa på mina föräldrar, och sedan var tanken att jag och mina föräldrar skulle ta deras bil norrut för att hämta upp den båttrailer som jag beställt och som skulle komma till Kramfors. Efter det planerade stoppet i Kramfors så var tanken att fortsätta upp till Haparanda för att där dra upp båten på land. Slutligen var tanken att jag skulle fortsätta med tåg eller buss till Kiruna och mina föräldrar skulle fortsätta hemåt Dalarna igen med bilen. Men medan jag var nere i Dalarna fick jag veta att båttrailern blivit lite försenad så jag skulle inte hinna med att dra upp båten innan min ledighet var slut. Så det blev till att boka flygbiljett för mig, så att jag tog mig hem till Kiruna och sedan när jag hade en ledig helg ett par veckor senare så fick det bli ett nytt försök att få upp båten på land.

Så efter att jag varit hemma i norr i någon vecka, så flög jag söderut igen och besökte mina föräldrar i Dalarna ännu en gång. Nu gjorde vi som vi tänkt att göra ett par veckor tidigare, nämligen att vi tog deras bil upp till Kramfors och hämtade båttrailern där, sedan fortsatte vi upp till Haparanda och drog upp båten på land och förberedde den inför vintern. Detta gjorde vi alltså under den sista helgen i oktober, så det var visst bara min båt och någon enstaka liten båt kvar i vattnet i hamnen där den låg. Lite förvånad blev jag dock, då vi upptäckte att det var is på havsvattnet i den lilla hamnviken när vi skulle dra upp båten, det hade jag liksom inte räknat med, och en man som vi träffade i hamnen sa dessutom att det varit ännu mera is i hamnen ett tag tidigare. Min pappa hade med sig en yxa och jag trodde då inte att vi skulle få nytta av den för att hugga i isen, men faktum var att det var så mycket is i vattnet att man kunde hugga i isen för att göra en ränna för båten på sina ställen. Men det var ju inte så värst tjock is, så det hade antagligen gått att gunga fram båten för att knäcka isen också, men nu när yxan var med så fick den i alla fall komma till användning.

Ett av orosmomenten var huruvida det skulle gå att få upp båttrailern med båten lastad på båttrailern upp för den lilla sjösättningsrampen med grusunderlag, som tack och lov varken var klädd av snö eller is. Men det visade sig gå riktigt fint, och inte vara några problem alls. Däremot så stötte vi på ett annat problem, nämligen att båten inte passade så bra på båttrailern, trots att tillverkaren av båttrailern hade försökt att anpassa båttrailern efter båten, efter att jag skickat bilder på båtens skrov till båttrailertillverkaren. Tyvärr så gjorde detta att vi fick ta i med en del våld för att få upp båten på trailern, då den inte kunde rulla upp på trailern små hjul på det sätt som var tanken. Men jag har kontaktat återförsäljaren av båttrailern, så det ska nog bli en lösning på problemet framåt vårkanten, så att det ändras lite på båttrailern så att den ska kunna passa bra till båten. Det är ju så att under kommande år så vill jag ju kunna dra båten på vägen en del för att kunna lägga båten i några olika sjöar och kunna åka med båten i några fler kanaler i södra delarna av Sverige och Norge, också skulle jag även vilja kunna ha båten lite närmare min bostad för att kunna fixa med båten på min fritid, så därför är det ju viktigt att båten och båttrailern fungerar bra tillsammans så att jag kan använda ekipaget som min tanke var då jag beställde båttrailern.

Hur som helst är i alla fall båten på land nu, och efter att båten kommit upp på land så kunde mina föräldrar fortsätta hem med bilen och jag tog istället tåget hem till mig i Kiruna. Det hela resulterade ju i en helgutflykt med ett par hotellövernattningar för mig och mina föräldrar, så det blev lite nytta förenat med nöje.

Jag är ju ofta väldigt tidigt ute, alternativt väldigt sent ute, när det gäller olika sysslor som är lite säsongsberoende, som exempelvis brukar jag vara ute och åka skidor då precis den första snön har kommit, alternativt då det knappt finns någon snö kvar.  Likaså blev det med mig och båtlivet i år, nämligen att jag var ute bland de första med båten i våras, då det knappt var några gästhamnar med tillhörande faschiliter som hade öppnat, och sedan var jag bland de sista att få upp båten ur vattnet, då det till och med hade hunnit komma en liten isskorpa på vattnet. Men under juli, augusti och september var jag liksom inte ute en enda gång med båten, vilket delvis berodde på att båten är cirka 35 mil ifrån min bostad och att jag inte har någon bil för tillfället, så det har ju varit lite besvärligt att ta sig till och från båten.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Då var det dags att tömma postlådan efter cirka sju och en halv vecka. Då var det dags att tömma postlådan efter cirka sju och en halv vecka.

Så var fredagen den 16:e juni kommen och därmed min 54:e och även sista resdag. Denna dag blev det en tidig uppstigning, då jag skulle åka med en tidig buss hem till Kiruna, för att nu efter cirka sju och en halv vecka började det bli dags att börja arbeta igen. När jag gav mig av hemifrån, trodde jag att jag skulle tvingas börja arbeta redan någon dag tidigare än denna dag, men under tiden som jag var borta så hann schemat på arbetet förändras inför sommaren, så att jag skulle tvingas att börja arbeta något tidigare än vad jag först trodde, men tack vare att jag fick byta några turer med en kollega så fick jag istället ytterliga någon dag ledigt emot vad jag trodde från början, så jag kunde alltså vara borta i sammanlagt 54 dagar. Jag vet att det kanske inte är alla förunnat att bara kunna sticka iväg sådär i 54 dagar i ett svep, men jag har förmånen att ha ett arbetsschema där man är ledig var sjätte vecka, så då kunde jag fylla uppe de fem jobbarveckorna däremellan med semesterdagar och kompdagar, så att jag kunde vara ute och åka båt under en längre tid, och på slutet då de första sju veckorna hade passerat hade jag ju som sagt turen att få byta något pass med en kollega, så att jag kunde vara borta under ytterligare några dagar. Nu från januari 2018 så ska vi få ett ännu bättre schema på jobbet så att vi har två lediga veckor under en sexveckorsperiod, så då hoppas jag att jag kan komma ut på fler trevliga resor och äventyr framöver!

Från hamnen där jag surrat fast båten upp till en busshållplats vid E4:an är det cirka 750 meter, så på fredagsmorgonen var det dags att låsa igen båten och börja promenaden bort till busshållplatsen. Promenaden till busshållplatsen blev jobbig, inte för att det var så värst långt, för det var det inte alls, men jag hade mycket att släpa på. Ett flertal tunga väskor, varav den största väskan var min cykelväska som bland annat innehåll min cykel, som var något isärskruvad i väskan. Det hela resulterade i att jag inte orkade konka på allt på en och samma gång, utan istället så fick jag först gå med några av väskorna en liten bit, och där lämna dessa väskor, för att sedan vända om och hämta de väskorna som jag inte fått med mig i första vändan, sedan fortsatte jag en bit till och satte ner väskorna och vände åter om en liten bit för att hämta de väskor som då var en bit bakom mig, och så fortsatte jag tills jag kommit fram till busshållplatsen vilket tog sin tid, men jag var ute i god tid så jag fick ändå vänta på bussen en stund.

När väl bussen kom så var det inte så många resenärer ombord och det fanns gott om plats för allt mitt bagage, även om jag fick betala en extra slant för den stora cykelväskan, men det fick det ju vara värt, för det blev ju ändå ett betydligt mycket billigare alternativ än att åka taxi. Efter en stunds bussresa och ett något längre stopp i Kalix, så kom jag fram till Töre där det blev bussbyte till en buss som tog mig hela vägen hem till Kiruna. Som tur var så var det inte särskilt långt från busshållplatsen till den plats där jag bor, för även denna gång blev jag ju tvungen att gå flera gånger för att få med mig allt mitt bagage.

När jag väl kommit hem öppnade brevlådan var det med en viss spänning. Skulle jag ha någon obetald räkning liggande där? Skulle jag ha riktigt otur kanske jag till och med hade hamnat i Kronofogdens register, för jag hade ju inte vittjat brevlådan på drygt sju och en halv vecka. Men som tur var hade jag inte någon viktig räkning i brevlådan som jag hade missat, och faktum var till och med att den inte var så speciellt full, tack vare att jag strax innan jag for hade klistrat på lappar att jag inte ville ha någon reklam eller gratistidningar. Jag hade ju varit lite orolig att postlådan skulle vara totalt översvämmad då jag kom hem. Nu var den bara måttligt fylld och däri låg bland annat det batteri och den 12-volts kabel som jag beställt till mitt mobila internet inför resan (vika inte hann fram innan jag gav mig av), men det fungerade ju ganska bra även utan dessa saker, då jag kunde använda mig utav en annan kabel. Jag tycktes inte heller ha missbedömt vad jag skulle få för räkningar när jag var borta, så det var inte någon sådan som låg och väntade på mig alldeles för länge. Jag har de flesta räkningarna som E-faktura, vilket jag tycker att är praktiskt. För de första kommer jag åt dem var jag än är (vilket ju är praktiskt då jag ibland är borta i långa perioder), om jag har tillgång till datorn och internetanslutning. Sedan så slipper man ju skriva in de långa OCR-numren för hand inför varje räkning som ska betalas, och det är ju också en fördel. Tyvärr kan man ju inte ha alla räkningar som E-fakturor, men som tur är så kan man ju ändå komma åt många av sina faktur via de utskickande företagens hemsidor, som ofta erbjuder möjligheten att se vad man har för några fakturor via så kallade ”Mina sidor” och liknande kundportaler.

Efter sju och en halv veckas resa så blev det ju en del slitage på en del prylar, så det blev till att kasta den stora sportbagen, som var en av de större väskorna som jag hade med mig. Den var redan trasig inför hemresan och när den blev proppfull med saker inför hemresan, så blev den ju bara ännu trasigare, så den var inte helt smidig att göra med under hemresan, men den fick ju i alla fall användas rejält under sin sista resa. Att saker slits under en lång resa kunde jag ju som nämnts konstatera, framförallt var det under denna resa mycket porslin och glas som gick sönder i båten ute på de gungande vattnen. Faktum vara att samtliga mina vinglas och en hel del muckar gick sönder, framförallt eftersom att jag ibland fuskade med att paketera in dem väl i lakan eller handdukar. Kanske skulle man ha valt plastglas och plastmuggar inför resan, men jag ville ju hellre ha riktiga glas och porslinsmuggar under resan, för det är ju trevligare med riktiga glas istället för plastglas och riktiga porslinsmuggar, tycker jag.

Detta får bli den sista dagsrapporteringen från den långa båtresan som jag gjorde under våren och försommaren, och visst kan man tycka att det är länge att vara borta i femtiofyra dagar hemifrån. Men har man ingen bostad att trivas i, eller någon där hemma att längta till, eller för den delen någon som längtar efter en där hemma, ja då är det ju inte speciellt svårt att låsa igen ytterdörren under en längre tid och då är det ju istället trevligare att vara ute och se sig om, kan jag tycka. En fin sak med resan var i alla fall att jag kunde känna att jag längtade norrut (för det är ju fint här uppe i norr) ibland då jag var nere i söder och visste att de var mycket ljusare här uppe i Norrbotten.

Innan jag gav mig iväg på resan, så har jag ju även tänkt att jag kanske även skulle kunna tänka mig att bo på Gotland, då jag inte varit så mycket där tidigare. Jag tänkte att Gotland lär ju också vare en fin plats, precis som Norrbotten, samtidigt som också Gotland är lite avlägset och i någon sorts ytterkant av landet. Både Gotland och Norrbotten påverkas ju emellanåt av vädrets makter som begränsar resmöjligheterna till de båda länen, här uppe i norr är det ju titt som tätt som E10:an stängs av då det är snöstorm, och ibland är det ju kylan här uppe i norr som sätter stopp för kommunikationerna, medan Gotland emellanåt drabbas av inställda färjeavgångar mellan ön och fastlandet då vindarna piskar på. Men efter ett antal dagar på Gotland, så kunde jag konstatera att det inte var min favoritplats på jorden, och det var ju lite skönt att få konstatera det, för då kunde jag ju helt avfärda de visserligen mycket vaga tankarna på att man kanske skulle vilja bo där. Nu såg jag nog inte Gotland då förutsättningarna är som trevligast, som nog lär vara i mitten av sommaren, då solen värmer som bäst. Utan istället så upplevde jag ju ön under ett en tid på våren, då det inte var någon värme att skryta om, utan snarare mera var en vind som svepte över ön, men det är ju också en del av vardagen på den stora ön, som visserligen var fin, men kanske inte så fantastisk som jag hade föreställt mig.
 
För min del blev detta i alla fall en resa som jag fick se en hel del av Sverige, även om min ursprungliga planering sprack en hel del då jag hade tänkt att hinna se mera av Västkusten, fler öar och en hel del annat. Dock blev jag ju lite inblåst i början av resan och sedan visade det sig att de långa havsetapperna tog nog allt lite längre tid än vad jag hade räknat med att de skulle ta, så visst hade det varit trevligt med en lite snabbare båt ibland för att det inte skulle bli lika stressigt, för att hinna se mer och kunna komma fram lite snabbare i vissa väder. Så visst hade det nog allt upplevt som lite mindre stressigt om man lustigt nog hade kört snabbare. Men det har ju minsann sin charm också att puttra på i 5-6 knop ända till på natten, då det visat sig att man vill långt och har varit lite av en tidsoptimist när man planerat dagsetappen! Hur mycket bränsle som gått åt under resan vet jag faktiskt inte, jag valde att blunda för denna sanning och sparade inte tankkvittona, men väldigt grovt skulle jag ju uppskatta att det handlar om en i runda slängar en kubik diesel…

Om jag ska välja att lyfta fram några guldkorn från resan så måste jag först få välja veckan som under fem dagar spenderades längs Göta kanal och även innefattade en tur över Vänern då den mer eller mindre låg spegelblank. Denna vecka hade jag ju trevligt sällskap i båten och det var så mycket trevligare emot att åka själv (även om jag ju även haft med mig folk i båten under ett par dagar ytterligare under resan). Veckan var kanske även den finaste veckan på hela båtresan, det bjöds till stor del på ett superfint försommarväder och samtidigt så kändes det som att båten passade som bäst på kanaler och mindre sjöar, för det är ju trots allt inte någon stor havskryssare som jag har. Göta kanal var ju lite som att åka bil ute på landet då man ofta åkte intill såväl hus som åkrar, det var ju helt fantastiskt fint! Så under kommande år är tanken att ta båten på trailer söderut i landet och göra några fler resor på några av de många kanalerna som finns i Norge och Sverige, för det var ju riktigt trevligt att åka kanal.

Sedan kan jag ju inte annat än få säga att det var trevligt att få komma upp till Norrland och få åka med båten i de ljusa kvällarna och nätterna. Som natten som jag spenderade längs Luleälven mellan Luleå och Boden och fick uppleva både en solnedgång och en soluppgång under samma natt, det är också minsann en etapp att minnas tillbaka till som något fint! Framöver har jag även tänkt att utforska mera av den Norrbottniska skärgården, för den är ju något som jag skulle vilja utforska mer utav och det var så trevligt att få komma upp till de ljusa juninätterna i norr efter att ha kämpat om kvällarna för att hitta in i de mörka hamnarna nere i söder. Så med detta sagt så sätter jag punkt för detta blogginlägg om denna resa och snart är det ju också dags att sätta punkt för året då jag genomförde denna resa.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Vid en privat brygga invid Puotikari gästhamn.

Så nådde jag fram till mitten av den första sommarmånaden (som man borde kunna betrakta juni), då alltså kalendern sa torsdagen den 15:e juni och denna dag var jag framme på min sista resdag med båten, och den totaltsett näst sista resdagen under resan och kunde konstatera att det alltså var resdag nummer 53.

Denna dag började jag med att köra ut ur hamnområdet vid Vuono Fiskehamn, för att ännu en gång ta mig ut på det stora vida havet. Precis som under föregående dag blev det till att köra mellan björkruskorna som markerade vägen in och ut mellan det stora vida havet och den lilla småbåtshamnen, och även denna gång lyckades jag med manövern, utan att köra på grund.

Väl ute på havet så började jag med att köra ett varv runt de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari, samt att jag även samtidigt rundade en mindre ö som ligger strax söder om dessa sammanvuxna öar, då det verkade besvärligt att ta sig emellan den mindre ön och de större sammanvuxna öarna. På de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari (som en gång i tiden bestått av två separata öar), som har vuxit ihop på grund av landhöjningen finns Sveriges östligaste punkt. Min tanke var väl i ett första skeda gå iland på dessa sammanvuxna öar, men det struntade jag i, då det inte fanns så mycket till lämpliga ställen att gå i land på där, förutom någon brygga som verkade vara av privat karaktär. Något som jag konstaterat under resan är nämligen att det hade varit praktiskt att ha en liten jolle/roddbåt med sig, som man skulle kunna sjösätta för att ro in till öar som man vill besöka, men som inte är så lätta att lägga till vid med min båt. På de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari finns gränsrösen som markerar gränsen mellan Sverige och Finland, en gräns som tidigare legat ute i vattnet mellan de båda öarna innan de växte ihop, och eventuellt har även gränsen ändrats något genom tiden. Det är alltså på dessa sammanväxta öar som Sveriges östligaste punkt är belägen, men även den östligaste punkten på det svenska fastlandet finns också belägen ganska nära denna plats, nämligen vid ”Sundholmen” som är belägen vid Torneälvens mynning ut i havet, strax söder om Haparanda, där ”Cape East” (som är en ett hotell i kombination med en campingplats, som även utnyttjats som asylboende) är beläget. Min tanke var också att besöka denna punkt, men inte heller denna punkt besökte jag vid detta tillfälle och faktum är att jag aldrig kan påminna mig om jag varit vid denna plats, som ju är synnerligen lättillgänglig då den ligger på fastlandet, så den platsen får jag allt se till att bocka av snart vid något lämpligt besök i Haparanda.

Efter att jag rundat öarna så styrde jag mot Finland och gick iland vid en brygga (som dock verkade vara privat) vid Puotikari gästhamn, som ligger vid Röyttä där Torneå hamn och ett av Outokumpus stålverk är beläget, strax utanför Torneå. Således hade jag kommit tillbaka till det land som jag började min resa i (även om jag nu var längre norrut i landet) nästan två månader tidigare och hade således följt i princip hela Norrlandskusten och kunde känna att jag snart var i mål med min resa. Sedan körde jag in i Torneälven, som visade sig vare rejält ström och trots att jag körde med fullt gaspådrag i min lilla plastnipa och pressade den stackars dieselmotorn till max efter dess långa resa, så gick det knappt framåt i den strömma älven, men det gick ändå framåt, men med väldigt låg hastighet. Jag körde under järnvägsbron som går mellan Sverige och Finland (som har både svensk och finsk spårvidd) och vidare under ytterligare några broar, varav E4:an går över en av dessa broar. Sedan körde jag en bit uppströms längs Torneälven och vände strax efter att jag passerat en mindre hamn/brygga i höjd med Kiviranta, utan att jag gick iland där. Det var lite vanskligt att köra i älven, då mitt digitala sjökort inte var så detaljerat där och samtidigt var det väldigt strömt, även om det var mer strömt på vissa ställen i älven, än på andra ställen i älven. Kanske var det rent av en räddning för mig att det var så mycket vatten i älven, som räddade mig från att köra på grund. En tanke var ju också att gå iland vid Haparanda vid älven, men det var framförallt väldigt strömt i älven, men även lite ont om lämpliga bryggplatser att lägga till vid, så jag struntade i att gå i land i centrala Haparanda.

När jag lämnat älven, efter att ha vänt om och kört nedströms (något som gick betydligt mycket snabbare än uppströms), så körde jag in till en marina på den finska sidan av gränsen, nämligen till ”Toranda Marina” vid Hellälä. Detta visade sig vara en riktigt fin och relativt nybyggd marina, som dock inte verkade vara öppen för dagen, för då jag gick iland där så hamnade jag innanför stängda grindar som spärrade av området ut mot vägnätet och övriga Finland. Men jag passade ändå på att tömma båtens avfallstank ännu en gång, då det här fanns en fin och välfungerade elektrisk sugtömningsanläggning, så om jag vetat om denna marina och dess faciliteter, så hade jag ju inte behövt kämpa med den handpumpade sugtömningsanläggningen vid Haparanda hamn, som jag besökte under föregående kväll. Vid marinan så passade även på att kasta lite skräp, som jag hade samlat på mig under min långa båtresa, även om det inte var helt lätt att hitta någonstans att kasta det, så jag hoppas att det inte var allt för privata soptunnor som jag lyckades hitta och som jag använde mig utav.

Från marinan så kunde man även följa en mindre kanalaktig farled (som bland annat gick under någon bro) in mot Puotikari gästhamn, där jag varit tidigare under dagen. Så jag började först följa denna sträckning ditåt, men efter en stund vände jag om, då jag blev orolig huruvida jag verkligen skulle kunna ta mig fram längs denna sträcka med min båt i dess storlek, och fortsatte istället mera på öppet vatten (ungefär längs samma sträcka som jag tidigare kört i motsatt riktning) in mot Puotikari gästhamn ännu en gång. Sedan fortsatte jag tillbaka till den plats där jag började dagens båtresa, nämligen till Vuono Fiskehamn. Där jag för en sista gång under resan körde mellan björkriskorna in till den lilla hamnen och när jag väl var framme vid bryggan, så kunde jag konstatera att jag inte varit på något grund under denna dag, även om det kanske varit lite väl nära att ske under dagen. Så när jag styrt in till bryggan så var min båtresa avslutad, så jag knöt fast båten ordentligt och städade ur båten lite lätt och packade iordning för att kommande dag kunna bege mig hemåt mot Kiruna med buss, medan min båt nu skulle få ta igen sig ett tag. Men innan bussresan hemåt så övernattade jag en sista natt i båten (vilket alltså skedde i samma hamn, som under föregående natt), innan det var dags för mig att bege mig hemåt

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Sommarnatt i Haparanda skärgård, då jag var på väg in mot Vuono Fiskehamn mellan björkriskorna i vattnet.

Då blev det onsdagen den 14:e juni och min 52:a resdag var kommen. Denna dag vaknade jag upp i båten i hamnen i Töre, dit jag anlände under tisdagen.

Mitt mål för båtresan har ju bland annat varit att nå upp till Haparanda och Finland, men riktigt vad jag skulle ta och hitta på och göra med båten då jag väl nått dit, var något som jag inte hade lika klart för mig. När jag köpte båten så valde jag ju en modell av båt, som inte är större än att den skulle gå att ha på en trailer bakom en bil, då den väger cirka 1500 kg och inte heller är bredare än cirka 2,5-2,6 meter, för min tanke var att även skaffa mig en trailer till båten så att jag skulle kunna köra den på land till olika sjöar och andra vattendrag, för det går ju också mycket snabbare att dra den på land än att köra i cirka 5-6 knop ute på vattnet. Men nu när jag började närma mig Haparanda så hade jag ju ännu ingen trailer till båten och faktum är att jag varken då eller ens nu har någon bil heller. Så jag funderade lite på saken hur jag skulle göra med båten. Skulle jag försöka sälja den? Jag skickade faktiskt ett mail till en båtaffär i Luleå och undrade om de ville köpa in båten, men de visade sig inte vara intresserade av att köpa in båten, som jag förstod det. Men visst, om de hade fått köpa den riktigt billigt kanske de hade vilja köpa in den. Så jag insåg att innan jag hade fått tag i en trailer och en bil, så skulle det nog dröja ett tag och likaså om jag istället gick på det andra alternativet och istället skulle föröka mig på att sälja båten, så var det nog också något som skulle ta sin lilla tid. Så jag började kolla om jag kunde hyra någon båtplats i Haparandatrakten till båten och efter en del telefonsamtal, så stod det klart att jag kunde få hyra en säsongsplats i ”Vuono Fiskehamn”, som ligger strax väster om Haparanda, så denna dag blev målet för mig att ta mig dit.

I samband med att jag lämnade hamnen i Töre så passade jag först på att köra något varv runt den stora gula bojen som finns vid hamnen i Töre och som är en sorts markering på att man nått högst upp i Bottenviken. Sedan fortsatte jag min resa med siktet inställt österut för dagen. Jag höll mig innanför Rånön, då jag passerade den stora Rånön. Efter ytterligare en stunds körnings så körde jag under den stora Seskaröbron, som är en del i länken mellan Seskarö och fastlandet, som gjorde att Seskarö fick en landsvägsförbindelse med fastlandet 1978.

Efter ännu en stunds körning så körde jag in till Haparanda hamn med båten. Denna hamn ligger drygt en mil väster om Haparanda och är belägen i närheten av byn Nikkala. Här i hamnen var min tanke att göra ett kortare stopp och bland annat ta mig an en av de mindre glamorösa uppgifterna med båtlivet, nämligen att tömma båtens toalettank, vilket visade sig att det inte var så värst lätt då jag var ensam i båten. Precis som i många andra hamnar så finns det en sugtömningsanläggning för båttoaletter i denna hamn. Vanligtvis brukar dessa sugtömningsanläggningar vara elektriska så att man bara trycker på en knapp så att en elektrisk pump startar, så att man sedan kan suga ur båtens avfallstank med en slang som man håller mot båtens avfallstanks tömningshål och liksom suger ur tanken med slangen, liksom att ungefär suga ur den med en dammsugare. Även om jag fått erfara att det inte alltid är så värst fräschts och trevligt, då det exempelvis kan läcka i anslutningen mellan båten och sugtömningsanläggningen, så det har hänt att jag fått slänga jackan i tvätten efter denna syssla. Nu har det ju varit långt ifrån alla av dessa sugtömningsanläggningar som jag träffat på som har fungerat, utan det har varit många av de som inte varit i drift utav olika anledningar, speciellt i början av min båtresa som jag började redan i april var det svårt att träffa på sugtömningsanläggningar som fungerade, så det dröjde ett bra tag innan jag hittade på någon sådan som fungerade, då de första som jag träffade på verkade vara avstängda för vintern, utan att de då ännu hade startats upp inför båtsommaren. En positiv sak är att dessa anläggningar brukar vara gratis att använda, eftersom att det anses bättre att man använder dessa sugtömningsanläggningar, än att man släpper ut avfallet i havet eller andra vatten. Sugtömningsanläggningen som jag träffade på i Haparanda hamn, var av en ny sort för mig. Det var nämligen så att den var handdriven, så att en person skulle pumpa med en stor handpump och en annan person skulle hålla i slangen mot båten, vilket ju ställde till det för mig som var själv ombord på båten. Men nu hade jag en sådan tur att jag träffade på en person i hamnen som ställde upp och stod för pumpandet, så det löste sig i alla fall, då jag ju ville tömma båtens tank då jag inte hade så långt kvar till resans mål. Så jag får tacka honom som hjälpte mig med pumpandet!

Sedan fortsatte jag med båten genom den sena junikvällen vidare mot just ”Vuono Fiskehamn” som ligger långt in i Vuonoviken, som är belägen strax väster om Haparanda. Så mycket till farled in i viken var det väl inte att tala om, och jag såg på ekolodet hur det blev allt grundare och grundare och efter en stund visade ekolodet att djupet bara var knappa metern, och min båt går ungefär 60-80 centimeter djupt. Så jag blev orolig om jag verkligen skulle kunna ta mig in i hamnen, för trots att ekolodet sa att det var mindre än en meter djupt så hade jag fortfarande långt in till land och jag visste inte riktigt vad jag skulle sikte på för att hitta den djupaste vägen in mot hamnen, samtidigt var det mitt i natten, så jag tyckte inte heller att det var en lämplig tidpunkt att försöka ringa någon i hamnföreningen och be om råd huruvida man skulle köra in mot hamnen på bästa sätt. För övrigt visste jag ju inte ens helt säkert var själva hamnen var belägen, men jag tyckte mig ha funnit hamnen på ”Google Maps”, så jag trodde i alla fall att jag visste ungefär vart jag var på väg, även om jag inte alls var övertygad om att jag siktade mot rätt ställe. Men hur som helst så såg jag några björkriskor som liksom ”stod upp” ute i vattnet, men utan att veta om de markerade något grund eller om de kanske rent av var någon sorts markering för mig att följa, så bestämde jag mig för att köra lite sakta mot dem, för att ta reda på vad de eventuellt ville markera. Jag kunde konstatera att de satt som ”två och två”, liksom en allé. Så jag anade att det kanske var markeringar för att visa på vägen in mot hamnen, likt man vanligtvis brukar märka upp farleder med gröna och röda markeringar. Så jag styrde in emellan björkriskorna, som majoriteten av dem ännu bar blad på sig. Sedan följde jag dem, då jag anade mer och mer att de markerade en farled, även om jag till en början var lite skeptisk till om de verkligen ledde mig åt rätt håll. Men jag fortsatte att följa dem och efter en stund kom jag mycket riktigt fram till hamnen, som jag var på väg till. Anledningen till att björkriskorna (som jag upplevde det) inte gick rakaste vägen mot hamnen, var antagligen helt enkelt eftersom att björkriskorna istället följde en så pass djup sträcka som möjligt in mot hamnen. För min del så klarade jag att nå ända fram till hamnen utan att köra på grund, även om det inte kan ha varit några stora marginaler som jag hade ner till botten varken innan jag styrde in mellan björkriskorna, eller då jag väl följde dem, även om det inte var riktigt lika grunt då följde björkriskorna som vid den grundaste platsen jag var på innan jag styrde in emellan björkriskorna.

Väl framme i hamnen hade jag ett par olika lediga bryggplatser att välja emellan, så jag hittade en plats som var ledig och som jag utan större problem fick in båten på, även om jag måste erkänna att det var lite småtrångt och grunt i hamnområdet, men tack och lov var den platsen som jag valde belägen vid första bryggan inne i hamnområdet och dessutom ganska långt ut vid den aktuella bryggan. Men jag kunde konstatera att jag i denna hamn hade en av de större båtarna. Under min resa har jag kunnat konstatera att i de hamnarna där min båt har tillhört de största båtarna, så har det oftast inneburit att det inte varit så lätt att komma in i de hamnarna, då det exempelvis inte alltid varit så värst djupt på de platserna och det har ju liksom oftast funnits någon anledning till att det är ont om stora båtar i de hamnarna, så det har visat sig att det vanligtvis varit smidigare att lägga till i de hamnarna där det istället funnits en del större båtar. Jag vill i alla fall minnas att jag nämnde hur stor min båt var, då jag frågade de i den aktuella hamnen om de hade någon ledig båtplats som jag kunde få hyra. De i hamnen gissade att jag med min båt i alla fall skulle kunna ta mig in i hamnen och det visade sig att det stämde att det gick bra att komma in i hamnen, och det var ju faktiskt ytterligare någon enstaka båt i hamnen i ungefär samma storlek som min båt, även om hamnen framförallt dominerades utav små öppna båtar. Räddningen för mig denna dag lär dock ha varit att det inte vågade och att det inte var ännu lägre vattenstånd än vad det faktiskt var i havet, för det är ju en del tidvatten på platsen och vattenståndet kan ju variera en del beroende på väder och vind. Nu vet jag dock inte om detta var en dag med högt eller lågt vattenstånd i havet för den aktuella platsen, men jag kan i alla fall konstatera att om det hade varit ett betydligt lägre vattenstånd så hade jag antagligen kört på grund om jag hade försökt mig på att köra in till hamnen då!

Så till slut hade jag kommit in till bryggan i hamnen och kunde alltså lägga mig i båten för att sova, men min båtresa tog inte slut redan då, utan jag hade mera kvar att upptäcka från båten, då jag sovit några timmar.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Hamnen i Töre är Sveriges nordligaste djuphamn och ligger längst upp i Bottenviken, så därför finns den stora gula bojen här, som ett bevis på att man kommit lägst upp i Bottenviken.
Ett minne från Töre. Ett minne från Töre.

Då var tisdagen den 13:e juni kommen och det var hög tid att räkna in min 51:a resdag. Som jag berättade i förra blogginlägget så kom jag fram till den lillan ön Gråsjälören (utanför Luleå) tidigt under tisdagsmorgonen och där la jag mig alltså i båten för att sova en stund i hopp om att jag skulle få vara där i lugn och ro. Men det dröjde inte speciellt länge innan det kom ett gäng personer med båt ut till den lilla ön, eftersom att de just denna dag skulle vara på ön för att arbeta. Jag hade ställt min båt vid en av de bryggorna som fanns vid den lilla ön, och kanske rent av vid den bryggan som det var lättast att lägga till med en lite större båt invid, och nu kom det alltså fler båtar till den lilla ön. Jag pratade med någon av de som hade gått iland på ön och han funderade på om det fanns möjlighet att flytta min båt lite, så att det skulle kunna få plats en till båt vid bryggan, för det var ännu en båt som var på väg med arbetare ut mot den lilla ön. Jag erbjöd mig då istället att lämna ön, så jag förberedde mig på att lämna ön med min båt, så att de andra skulle få gått om plats för sina båtar vid bryggorna. Vid denna tidpunkt så blåste det en del, så det skulle inte vara helt lätt för mig att lossa på båten och sedan hinna sätta mig och börja köra båten, innan båten antagligen hade hunnit blåsa in i något olämpligt. Nu var de ju flera personer på ön, så de hjälpte mig att hålla i min båt och putta ut mig på havet, efter att jag hade hunnit sätta mig till rätta vid ratten inne i båten. Så det gick ju bra att lämna den lilla ön, även fast det blåste en del i vindbyarna, detta tack vare att jag fick lite hjälp. Jag kan ju bara konstatera att det är ju så mycket lättare att lämna en brygga med båten i dåligt väder, då man inte är alldeles ensam.

Så jag lämnade alltså ön och styrde in mot Luleå där jag passade på att handla lite och tanka båten vid sjömacken i Ettans Båthamn, som är den stora småbåtshamnen i Luleå. I Ettans Båthamn höll man för övrigt på att bygga om hamnen, då jag var där i somras. När båten var tankad så fortsatte jag min båtresa genom Svartösundet och sedan fortsatte jag förbi Lövskär och Kälkholmen. Jag körde mellan Hamnöörarna och Lappön, innan jag fortsatte mellan Siksundsön och Bergön, för att senare passera mellan Stor-Fårön och Bergnäsgrunden. Sedan var det bara att hålla en relativt nordlig riktning så nådde jag fram till hamnen i Töre som var dagens mål.

Töre är Bottenvikens nordligaste djuphamn och Töre lär också var den plats som är belägen längst norrut i Bottenviken, därför finns det ens stor gul boj som man kan runda i Töre, som ett bevis på att man kommit högst upp i Bottenviken.

Jag övernattade i gästhamnen i Töre, som ligger i anslutning till en campingplats, så man delar faciliteter som exempelvis toaletter och duschar med campinggästerna. Som ett bevis på att man nått ända högst upp i Bottenviken så kan man även köpa sig ett sorts diplom i den kombinerade receptionen för såväl campingen och gästhamnen, vilket jag gjorde. Så efter ett tag kom det minsann ett diplom hemskickat till mig i min postlåda. Nu i efterhand så har jag läst mig till att det ska ha funnits en postlåda på den stora gula bojen, som markerar att man kommit ända upp till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken. I postlådan ska man ha kunnat skriva in sitt namn och sedan ska man ha fått ett bevis hemskickat att man varit till denna boj som ligger högst upp i Bottenviken. Men vad jag kan minnas, så såg inte jag till någon postlåda på den stora gula bojen, men det kanske är så att man ändrat rutinerna, så att man numera inte kan lämna sina uppgifter i någon postlåda på bojen, utan istället måste gå in i receptionen och meddela att man vill ha ett bevis hemskickat.

Jag fick uppleva ännu en fin sommarkväll, under vilken jag tog en kort promenad i hamnområdet, där jag bland annat såg den lilla miniubåten ”Spiggen” som finns i Töre. Sedan så la jag mig i båten för ännu en natts sömn, i hopp om att kunna sova längre under denna natt, än under den föregående natten. Jag kunde på kvällen konstatera att jag nu även hade fixat delmålet att ta mig till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Mellan Luleå och Boden vid Luleälven.

Då var det dags att välkomna måndagen den 12:e juni och därmed min 50:e resdag, vilken bjöd på många fina vyer av både Norrbottens vackra skärgård och Luleälven!

Dagen inleddes vid den kombinerade gästhamnen och campingplatsen med namnet: ”Västra kajen” i Piteå, där jag övernattat under natten mot min femtionde resdag. Jag började dagen med att ta en promenad in till Piteås centrum, där jag bland annat köpte med mig ett par nya ölflaskor (trots att jag inte gillar öl, men jag känner ju andra öldrickare att bjuda) på Systembolaget, men som kom från ett lokalt bryggeri. I staden kunde jag också begrunda delar av ”Piteå Walk of Fame”, där man lagt ner plattor i marken med namn på olika kändisar med anknytning till Piteå, och det har visat sig att det finns en hel del kändisar med anknytning till Piteå. Inspirationen till ”Piteå Walk of Fame” kan man ju tänka sig att kommer från ”Hollywood Walk of Fame”, där man i Hollywood gjort på samma sätt som i Piteå och alltså lagt ner gatplattor med namn på olika kändisar. Eller må det kanske vara så att Hollywod blivit inspirerade av just Piteå? Jag undviker nog att forska mera i vem som var först med detta påhitt. Detta är ju inte det enda i Norrland med anknytning till Hollywood, i den lilla orten Hammarstrand i de östra delarna av Jämtland, så är dess ortsnamn mycket stilfullt skrivet i enorma vita bokstäver uppe på det närbelägna berget, precis som man i Hollywood skrivit ”Hollywood” med stora vita bokstäver uppe på en sluttning. Inte heller här ska jag väl grotta ner mig för mycket i vilken ort som kom på idén först med de stora vita bokstäverna, men jag kan ju i alla fall konstatera att både Hollywood och Hammarstrand har fler gemensamma nämnare, då ju båda orterna är kända i tv-sammanhang, i Hammarstrands fall främst för tv-programmet ”Allt för byn”.

När jag är tillbaka i båten igen så fortsätter jag min båtresa. Till en början körde jag genom Strömsundskanelen som ledde mig rätt igenom Piteå och som är en rejäl genväg mellan Sörfjärden och Nordfjärden. Kanalen som leder genom sommarstaden Piteå är inte så speciellt stor, men min båt kom i alla fall under alla broar och genom kanalen utan några problem. Sedan fortsatte jag min båtresa norrut så att jag passerade utanför Trundön och sedan passerade jag mellan Sandön och fastlandet, igenom det så kallade Tjuvholmssundet och då hade jag även hunnit lämna Piteå skärgård sedan en stund tillbaka och befann mig nu i Luleå skärgård, en skärgård som jag inte sett så mycket av trots att jag bott i Luleå i flera år. På vintern kan man åka med bil ut till ett antal av Luleå skärgårds öar, då de plogar upp isvägar till några av öarna när isen är nog tjock. Men tyvärr har jag aldrig testat på att åka på dessa isvägar, men i vinter hoppas jag att det äntligen blir av att jag kommer mig för att ge mig ut och åka på dem, under förutsättning att de blir en så pass bra vinter att de allesammans blir upplogade. Inte har jag varit något direkt mycket i skärgården på sommaren heller i Luleå, trots att jag till och med äger en kajak sedan många år tillbaka, men jag har i alla fall har haft en tanke på att ta en rundtur med den vid Luleå, men det har tyvärr inte blivit av, men jag har ju den kvar så det är ju inte försent ännu. Det enda jag tidigare har varit i denna fina skärgård på sommaren, är nämligen att jag och min mamma en gång åkte en rundtur med en båt som gick som turbåt i Luleå skärgård ut till ett flertal öar. Detta gjorde vi en midsommar för ett par år sedan, men då bara åkte vi som ett varv med båten, så vi kunde inte kliva av någonstans, eftersom att vi inte hade så mycket tid till förfogande då och båten gick inte så ofta. Men vi fick i alla fall se ett flertal öar (som båten la till vid) ifrån båten, som vi passade på att äta på ombord. Så det blev lite som att åka en dagskryssning den gången och det var ju i och för sig trevligt, men det finns så mycket mera att upptäcka i denna vackra skärgård, som man sommartid kan nå med båt och vintertid med snöskoter och i viss mån med bil. Inte minst finns en restaurang på Hindersön, som heter Jopikgården, som jag aldrig har besökt. Dessutom finns det stugor som man kan hyra på ett flertal öar, liksom det finns många fler saker som också lär vara sevärda att besöka, som exempelvis en vandringsled som heter ”Skärgårdsleden”, som går över flera av Luleå skärgårds öar. Så nu när jag har en båt får det nog bli lite fler besök i denna vackra skärgård vid fler tillfällen framöver, inte minst med tanke på att jag vet flera som har stugor på olika öar i denna skärgård.

Men så tillbaka till min resa som jag alltså håller på och berättar om och som jag nyligen svävade iväg lite ifrån i berättandet. När jag passerat igenom Tjuvholmssundet så var jag ju nästan framme i Luleå, så att jag då kunde se de stora gula isbrytarna som stod vid sina kajer för sommarvila och andra typiska riktmärken för Luleå, som SSAB och domkyrkan som sticker upp i stadsbilden. Men just nu gick jag inte heller iland på någon ö i Luleå skärgård och inte heller vid någon brygga i staden, utan istället så siktade jag mot Luleälvens utlopp i havet, där jag istället körde in under den 896,5 meter långa och till viss del öppningsbara Bergnäsbron. En bro som då den var nybyggd 1954 kunde stoltsera som Sveriges längsta bro, vilket är en titel som den fått lämna över till någon yngre brokollega sedan länge tillbaka, då det numera finns många längre broar runt om i landet. Efter att jag passerat under Bergnäsbron så fortsatte jag uppströms längs älven och körde genom Gäddvikssundet och då jag passerade strax söder om den lilla ön ”Granden” visade det sig att det var rejält strömt där. Tack och lov räckte mina fyrtio dieselhästar till för att ta mig upp även längs denna lite mer strömmande etapp, även om det gick väldigt saka för mig under en stund, innan det åter blev mindre strömt i vattnet.

Jag passerade sedan under den Gamla Gäddviksbron från 1941 och inte långt efter den passagen, så kunde jag även bocka av en passage under den Nya Gäddviksbron från 1978, som E4:an passerar över. Sedan fortsatte jag över den vida Gammelstadsfjärden och vidare längs älven vid Södra Sunderbyn där det också är rejält brett mellan älvens båda sidor. Sedan när jag närmade mig Norra Sunderbyn så smalnade vattnet av vid den plats där Trafikverkets Färjerederi har en av sina tre norrbottniska bilfärjeleder, nämligen linfärjeleden ”Avanleden” (som jag åkt med några gånger) som här går mellan Norra Sunderbyn och Avan som ligger på vardera sidan av Luleälven och är belägna ungefär mittemellan Luleå och Boden. På denna plats brukar det för övrigt plogas upp en isväg över älven under vintern, då älven är frusen och bilfärjan således inte trafikerar sträckan.

När jag fortsatte norrut genom den fina junikvällen så blev det smalare i älven och på några ställen var älven markerad med gröna och röda farledsprickar (vilket älven även till viss del varit längre nedströms också), tyvärr var många av dessa inte på samma ställe som markeringarna för dessa i mitt digitala sjökort, så jag vet ännu inte om det var markeringarna i mitt digitala sjökort som var felaktiga eller om det var de fysiska markeringarna i älven som hade flyttat på sig av exempelvis det strömmande vattnet. Men det var ändå riktigt mysigt när älven smalnade av och jag fick åka genom den fina naturen på en älv som stundvis var spegelblank då jag for fram i den sena, men ljusa försommarkvällen!

När jag kom fram till ”Paradisön”, utanför ”Åbergstorp” i Sävasttrakten så körde jag först uppströms på öns sydvästra sida, där det verkade vara som djupast och lämpligast att köra. Men när jag passerat ön så fick jag en idé att jag skulle ta ett varv runt ön, så jag fortsatte sedan nedströms på öns östra sida, då jag tänkte att det inte skulle vara några problem… Men när jag kommit en bit runt ön så såg jag att det var väldigt stenigt där jag var och körde och inte var det särskilt djupt heller där jag var och körde, så det kunde mycket väl ha resulterat i en ny grundstötning! Men tack och lov gick det bra denna gång, så jag kom runt ön och körde återigen uppströms längs älven på öns sydvästra sida.

Kring midnatt så kunde jag se hur det brann en brasa invid älvens västra sida, då hade jag nämligen kommit fram till Sandidan, som ligger vid älvens västra sida i Bodentrakten. Där invid älvkanten kunde jag se människor som verkade ha det riktigt mysigt under denna sena junikväll, som de spenderade invid älvens strömmande vatten uppvärmda av den sprakande brasan. Då jag passerat Sandidan så trodde jag att jag snart skulle vara framme vid en lämplig brygga för att avsluta dagens båtresa, för då hade jag inte långt kvar fram till målet med min älvresa, nämligen Bodens vattenkraftverk som är det nedersta av de många vattenkraftverken som finns längs Luleälven, så längre än dit kunde jag ju inte ta mig fram i älven och således hade jag då nått fram till Boden. Så jag körde båten ända upp tills jag var strax nedanför kraftverket, där jag ju blev tvungen att vända om.

För min del var ju tanken att lägga till vid någon lämplig brygga i Boden och övernatta i båten. Jag ville minnas att jag tidigare då jag besökt Boden minsann, hade sett någon sorts båthamn strax söder om kraftverket på älvens östra sida, ungefär i höjd med ett reningsverk. Men nu fann jag inte denna båthamn! Jag tänkte att den kanske var borttagen, eller om det var så illa att jag mindes så fel, för det kunde väl inte vara så illa att jag letade för dåligt efter båthamnen nu?
Men den bittra sanningen var att trots att jag kört med båten ända upp till kraftverket, så hade jag inte sett till någon båthamn i Boden.

Det enda jag fann i Boden var några enstaka och små bryggor som jag inte kände för att åka in och lägga till vid. För de första såg de ut att vara av högst privat sort, för det andra visste jag inte om jag skulle komma in till dem utan att köra på grund och för det tredje såg flera av dem så små ut att jag var rädd att jag skulle förstöra dem med min båt om det skulle börja blåsa och båten antingen skulle skava mot dem eller värsta fall till och med slita sönder dem, då majoriteten av dem inte såg stora ut.

Men var hade då båthamnen och dess bryggor tagit vägen? Nyligen fick jag nämligen svaret på den gåtan. Det var så att båthamnens bryggor hade tagits bort för att repareras då de skadats av isen i våras och att de nu är reparerade och kommer att läggas i inför sommaren 2018, så båthamnens bryggor var alltså borta, då jag var där.

För min del ställdes jag alltså inför ett dilemma, så här mitt i natten då jag trodde att jag äntligen skulle få gå och lägga mig. Skulle jag testa att lägga till vid någon av de små bryggorna, eller skulle jag testa att kasta ankare (något jag ännu inte gjort med denna båt) och tro att båten inte skull driva iväg under natten i älvens strömmande vatten, eller skulle jag helt enkelt fortsätta nedåt i älven igen?

Mitt val föll på det sista alternativet, att alltså direkt fortsätta med båten ner mot Luleå, för jag hade ju ändå inget speciellt som jag skulle göra i Boden. Så jag fortsatte nedströms längs älven. Nu kunde jag ligga på ett betydligt lägre varvtal på motorn utan att det gick saktare än då jag åkte uppströms mot Boden, då jag nu fick farthjälp av det lätt strömmande vattnet. Jag kände dock en lättnad av att jag inte tagit med någon i båten upp till Boden, för jag hade haft en liten tanke på om jag skulle fråga om någon ville åka med mig i båten från Luleå upp till Boden. Nu när jag inte ens kom iland i Boden så var det ju dock skönt att jag inte hade med någon passagerare som ville av i Boden (även om vi kanske i så fall hade kunnat stanna till, lite tillfälligt vid någon av de få bryggorna som ju trots allt fanns i Boden).

Jag funderade på hur långt jag skulle tvingas köra innan jag skulle kunna stanna för natten. Skulle jag bli tvungen att köra ända till Luleå eller skulle jag hitta någon lämplig brygga längs vägen att stanna vid? Jag hade ju visserligen inte sett så många lämpliga ställen att stanna på under min resa uppströms längs älven, men å andra sidan hade jag ju inte heller aktivt letat efter några ställen att stanna till vid heller. En tanke var att det kanske kunde finnas någon lämplig brygga i närheten av bilfärjan vid Avan. Men när jag väl var vid Avan så såg jag ingen lämplig brygga som såg så direkt allmän ut, och dessutom tänkte jag att jag lär ju också bli störd av bilfärjan om jag ska sova väldigt nära den, så jag fortsatte helt enkelt neråt i älven under den fina sommarnatten. Framåt morgonen körde jag under de två Gäddviksbroarna igen, också passerade jag den strömma etappen i älven vid Gäddvikssundet där jag nu enkelt kunde följa med strömmen, och sedan passerades Bergnäsbron ännu en gång. Jag bestämde mig för att köra ut till den lilla ön Gråsjälören, som ligger alldeles utanför stadskärnan i Luleå, då jag tänkte att där lär det nog inte vara någon hamnavgift som jag måste betala och där kan jag nog stå relativt ostört och ifred.

Så jag körde ut till Gråsjälören. Men nu när det hade blivit morgon och jag styrde ut till ön så hade det blåst upp en del på vattnet invid ön, så det gungade en hel del på min färd dit ut, men jag lyckas ändå lägga till vid en av öns bryggor och det visade sig att det inte var någon annan vid den lilla ön då jag kom dit. Jag gick iland på ön och tittade runt lite på den lilla ön, som jag besökt någon gång tidigare. Tidigare då jag varit på ön så har det dock varit vinter, så då har jag gått till ön på isen, för det är nämligen så att på vintern brukar det plogas en lång isbana på isen i Luleå och denna isbana brukar ha en avstickare ut till denna lilla ö, eftersom att Lions har en servering på ön som de håller öppen på helgerna på vintern, där de säljer korv och våfflor, så ön brukar vara ett populärt utflyktsmål bland många Lulebor. Så jag har alltså varit på ön tidigare och ätit våfflor då jag promenerat dit, då jag bodde i Luleå.

Efter att jag tagit en kort promenad på den lilla ön, efter att jag först förtöjt båten så blev det äntligen dags att gå in i båten för att sova en stund, så jag somnade i båten efter en lång resa och en dagsetapp som blev betydligt mycket längre än vad planen var på morgonen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
På väg in under Pitsundsbron, där det även kommer en båt som bogserar en lång pråm.

Söndagen den 11:e juni är det dags att räkna in den 49:e resdagen för min del. Denna dag vaknar jag upp i Kurjovikens båthamn vid Skelleftehamn. Jag börjar dagen med att tanka vid den närbelägna sjömacken. Utanför sjömacken har man dock placerat en flytbrygga (antagligen bara lite tillfälligt), som vålla vissa problem, för jag måste ju då placera båten vid denna flytbrygga, då det inte går att komma närmare sjömacken med båten, då flytbryggan helt enkelt ligger i vägen. Problemet som då uppstår är att inte dieselslangen från sjömacken når ändå fram till båten, så jag tvingas istället tanka båten med mina reservdunkar, vilka jag ju kan fylla upp vid sjömacken, så det blev ju lite onödigt besvärligt, även om det ju gick att lösa för min del, men om jag inte hade haft reservdunkarna med mig så hade jag ju helt klart ställts inför ett större problem, då inte dieselslangen nådde fram till båten. För min del så handlade det ju inte heller om att båten skulle ha några hiskeliga mängder bränsle, men hade man haft en större båt som var mera glupsk hade det ju också varit besvärligare när man inte kunde tanka båten direkt från sjömackens pump. Sedan är det ju så att det är lätt att man spiller lite onödigt mycket bränsle också då man måste tanka först i dunkar, innan man kan fylla över dessa i båten, istället för att tanka båten direkt från sjömacken.

När båten väl var tankad så fortsatte jag min resa norrut längs Norrlandskusten med siktet inställt på Piteå. Framåt kvällen hade jag passerat gränsen till Norrbotten och jag kom fram till Pitsundsbron som ligger vid Pitsundet i närheten av Pite Havsbad. Vid bron som är en öppningsbar bro som är invigd 1984, så mötte jag en bogserbåt som bogserande en lång pråm, men bron behövde inte öppnas varken för mig eller bogserbåten med pråmen, då ingen av oss var så värst höga att bron behövde öppnas. Strax efter att jag passerat under bron, så skymtade jag även det gamla färjeläget, där man tidigare kunde åka bilfärja över Pitsundet innan bron öppnades.

Jag körde över ”Yttrefjärden” och sedan körde jag på sydöstra sidan om ”Fingermanholmen” och tog sedan ut en ganska nordlig riktning in mot ”Västra kajen”. ”Västra kajen” är en kombinerad gästhamn och campingplats, som ligger belägen relativt centralt i Piteå, så där passade jag på att övernatta i båten, under natten mot måndagen, i staden som har två pappersbruk med tillhörande dofter. Färden in mot ”Västra kajen” visade sig gå över ett vatten, som inte var så värst djupt på alla ställen, men jag klarade i alla fall mig utan komma åt något grund.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Jag har stannat till vid en brygga vid Skellefteå.

Lördagen den 10:e juni innebar min 48:e resdag. Denna dag vaknade jag upp i båten i gästhamnen vid Bjuröklubb. Då jag vaknade stod fortfarande den tyskflaggade segelbåten kvar i hamnen, som var i hamnen redan då jag anlände under natten. På förmiddagen så tog jag mig en promenad upp till fyrplatsen vid Bjuröklubb, och i dess närhet verkade det förberedas för att någon typ av servering skulle hålla öppet senare under dagen.

När jag kom tillbaka till båten efter den korta promenaden upp till fyrplatsen så flyttade jag båten till kajen, alldeles vid gästhamnens inlopp, där en sugtömningsanläggning för båtars toalettankar var placerad, eftersom att jag passade på att tömma båtens inbyggda toalettank där. Tyvärr låg nu vinden på rätt in mot gästhamnen och i synnerhet mot denna kaj där sugtömningsanläggningen var belägen, så det var inte lätt att förtöja båten där och försöka att placera den på ett lämpligt ställe, då jag var ensam och fick kämpa rejält mot vinden då jag slet och drog i båtens tampar, för att den inte skulle fara iväg. Det slutade med att mannen i den tyskaflaggade segelbåten såg att jag hade vissa problem vid kajen, då jag slet i båten och kämpade mot vinden, så innan jag var klar vid kajen kom han dit och hjälpte mig, inte minst med att hålla i min båt då det var dags för mig att fara iväg. Det var ju snällt, så det tackar jag för! Även om det ju inte heller är helt osannolikt att han kom just för att hålla i min båt så att den inte skulle slita sig och blåsa in i hans båt och skada den…

Efter lite hjälp av mannen från segelbåten, så kom jag då iväg ut på havet igen och styrde mot Skelleftehamn. Vid Skelleftehamn så styrde jag in i Skellefteälven som jag började följa in mot Skellefteå. Mellan Skelleftehamn och Skellefteå finns en sluss vid Bergsbyn, eftersom att man där dämt upp älven, med den så kallade ”Bergsbydammen” i samband med att man byggde Kvistforsens kraftstation, strax norr om Skellefteå på 1960-talet. Anledningen till att man byggde ”Bergsbydammen”, lär ha varit för att tillgodose att det alltid skulle finnas ett tillfredställande djup i Skellefteälven genom staden Skellefteå även efter Kvistforsens kraftstation, som är det sydligaste av flera kraftverk i Skellefteälven.

Således kom jag nu alltså fram till en sluss som skulle passeras innan jag var framme i Skellefteå.  Jag skulle tro att detta är landets nordligaste sluss. Slussen är obemannad, så det är med andra ord självbetjäning som gäller i slussen, men det fina med det är ju att det är gratis att slussa sig igenom slussen. Så om vattnet i slussen är i fel nivå, i förhållande till den nivån som man kommer ifrån så får man alltså först klättra upp vid slussen och gå in i dess manöverkur, för att där ändra slussens vattennivå och se till att den slusslucka som man ska köra in i slussen genom är öppen. Men om slussens vattennivå är i den nivå som man kommer ifrån, så är det ju istället bara att köra in i slussen på en gång. Slussen visade sig vara konstruerad på ett sådant sätt att det skulle gå bra att slussa helt själv, även om det tog sin lilla tid för mig att förstå hur man skulle knyta fast båten och hur allt fungerade. På den nordöstra sidan i slussbassängen fanns det öglor som man kunde förtöja båten i, dessa öglor satt på en sorts ”flytblock” som löpte in en lodrät skena, så att de sjönk, respektive höjdes då vattennivån i slussen ändrades, så att således kunde man sätta fast båten i dessa och sedan skulle båten kunna glida uppåt eller sjunka nedåt längs slussväggen. Till en början upptäckte jag inte att dessa öglor skulle ändra sig tillsammans med vattennivån, så jag var lite onödigt snabb att börja knyta fast båten på andra sätt än i bara dessa öglor. Nu fanns det ett flertal av dessa öglor som kunde ändra höjd, längs ena slussväggen, men någon av dessa var dock trasig, då antagligen dess ”flyttblock” hade gått sönder. Men hur som helst så tog jag mig i alla fall upp genom slussen och satte mig i båten för att köra i väg och la i växeln framåt och kom en liten bit innan det tog tvärstopp. Då visade det sig att jag hade glömt att lossa en av alla tamparna som jag bundit fast båten med i slussen, så med en viss stress lämnade jag förarplatsen med motorn på, gick iland och lossade tampen, men då började båten vilja fara framåt med en stor kraft, då jag upptäckte att jag hade missat att lägga ur växeln i båten… Så till slut, när jag kämpat och hållit emot båten en stund, började min kraft att tryta, så jag blev tvungen att hoppa i båten, som nu for iväg på en gång, då växeln var ilagd och motorn ville föra båten framåt, även om jag nog strök mot slussväggen/slussporten med båten då den for iväg. Slussen verkade vara ganska välutnyttjad under denna lördag, då det bland annat var några vattenskotrar som tog sig igenom slussen, innan jag slussade mig igenom slussen.

När jag lämnat slussen så fortsatte jag in mot Skellefteå där jag passerade såväl under Viktoriabron som E4:an går över och under den drygt hundra år gamla Parkbron. Sedan var min tanke att försöka ta mig så långt upp i Skellefteälven som jag kunde, tanken var väl att ta sig uppåt till Kvistforsens kraftstation, även om mitt digitala sjökort inte hade så mycket till information av denna del av älven. Men jag såg att det var en del öar i älven, och jag märkte också att det var grunt på sina ställen och jag har för med att det skramlade det till under båten vid något tillfälle. Så efter en liten bit norr om Parkbron så bar det sig inte bättre än att jag märkte att det blev riktigt grunt (och om jag inte missminner mig så la jag ur växeln då) och sedan stod det inte på förrän båten fastnade på ett grund. Så jag började med att försöka putta lös båten med båtshaken, som böjde sig, så jag kom inte lös på det sättet. Så det bar sig inte bättre än att jag fick kliva ner i vattnet och putta och gunga på båten så att jag till slut kom lös från grundet (som båten fastnat ganska rejält på, eftersom att jag nog glidit in mot ett ännu grundare ställe i älven då jag stoppat propellern och således glidit lite nedströms med älvens lätt strömmande vatten) efter en stunds kämpande och sedan så vände jag om in mot Skellefteå, för då hade jag redan tröttnat och gett upp hoppet att kunna komma längre upp i älven för denna dag, och kanske hade jag även lyckats roa någon på land som sett hur jag fastnade på ett grund.

Så här i efterhand, då jag läst på lite om att köra i Skellefteälven, så tror jag att jag hade kunnat komma betydligt längre upp i älven om jag hade hållit mig på rätt ställe i älven. Det stora misstaget som jag gjorde var nog helt enkelt att jag höll för långt in mot mitten av älven, utan istället skulle jag nog ha satsat på att hålla mig närmare någon av älven kanter, för där hade det nog varit djupare.

Efter att jag kommit lös från grundet som jag fastnade på ungefär mittemellan Parkbron och Lejonströmsbron så fortsatte jag alltså tillbaka nedströms i älven igen. I de centrala delarna av Skellefteå så knöt jag fast båten vid en brygga, medan jag tog en promenad in i staden och åt. Sedan fortsatte jag under lördagskvällen nedströms genom Skellefteälven och genom slussen igen. Så småningom nådde jag fram till Skelleftehamn, där jag tänkte tanka båten. Men då visade det sig att sjömacken var stängd under nattetid, så då funderade jag först på om jag skulle övernatta vid bryggan vid sjömacken i väntan på att den skulle öppna. Men istället så bestämde jag mig för att åka in till en gästbrygga vid Kurjovikens båthamn, som låg i anslutning till sjömacken, så det var inte speciellt långt att köra från sjömacken till en riktig gästbrygga. Vid Kurjovikens båthamn hade jag tillgång till både, toalett, dusch och en fin byggnad med bland annat ett rejält kök då jag betalade för en natt i gästhamnen, så det var ett lämpligt ställe att övernatta på. Så när jag satt inne i hamnens byggnad och skrev i hamnens gästbok mitt i natten innan jag gick ut i båten för att sova, så var det efter en händelserik dag, som kanske inte riktigt hade levt upp till mina förväntningar på dagen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
De båda bilfärjorna Helena Elisabeth och Capella vid hamnen i Byviken på Holmön.

Fredagen den 9:e juni kan jag räkna in min 47:e resdag. Efter att jag vaknat i båten i gästhamnen vid Byviken på Holmön, så börjar jag dagen med att besöka öns lanthandel, samt restaurangen ”Novas Inn”, där jag får något i magen. Under inledningen på min dag hinns även en cykeltur på Holmöns nordligare delar med, där jag bland annat ser Holmöns kyrka, innan det är dags för mig att lämna den lilla ön som både har lanthandel, restaurang, båtmuseum, servicehus och en årligt återkommande visfestival.

Jag kan under mitt besök på ön konstatera att bilparken på ön knappast hör till den modernaste i landet, men det är ju inte heller så långa avstånd på ön. Här på ön tycks det finnas betydligt fler Volvo 240:ar än Volvo V70. Rariteter som Volvo Amazon lyser inte heller med sin frånvaro på ön, utan jag vill minnas att jag i alla fall träffade på tre stycken Volvo Amazoner på ön. Jag har även lyckats läsa mig till att bilprovningen ibland kommit till ön för att besikta bilarna på ön, så att inte bilarna skulle behöva lämna ön bara för att åka och besiktigas. Bilfärjorna som går på den cirka tio kilometer långa Holmöleden, som tar cirka 45 minuter att köra mellan Holmön och Norrfjärend har inte plats för så många bilar, vilket många andra bilfärjor vanligtvis har.

Så efter att jag spenderat inledningen på dagen ute på Holmön så fortsätter jag min båtresa norrut längs Norrlandskusten, och siktar in mig på att nå fram till gästhamnen vid Bjuröklubb innan det är läggdags. Under min resa ute på havet råder ett behagligt och lugnt väder, så att havet tidvis är i princip spegelblankt. Dock träffar jag på en del dimma ute på havet under dagen, men det är inte så jättemycket, men det är ju lite otäckt när man inte ser så jättelångt ifall att det kommer någon annan snabb båt, som jag inte kan upptäcka så tidigt då jag inte har någon radar. Faktum är att detta nog var den enda dagen som jag hade dimma under hela min långa båtresa. För själva navigeringens skull och så att jag ska hitta till mitt mål spelar ju inte dimman någon stor roll, eftersom att jag ju ändå följer det digitala sjökortet som jag har i min lilla surfplatta, på samma sätt som då jag befunnit mig betydligt längre ut på havet tidigare och då det ändå varit omöjligt att se något land, eller vart jag varit på väg, på grund av det långa avståndet till land.

En stund efter midnatt så kommer jag in i en liten och vindskyddad gästhamn vid Bjuröklubb, där det redan ligger en segelbåt med en tysk flagga i aktern. Först lägger jag till bakom den ganska stora segelbåten, men sedan tänker jag att det kanske är dumt att ligga bakom den båten och uppta en ganska stor bryggplats, trots att min båt inte är så stor. Så jag flyttar efter en stund min båt till en mindre brygga, som jag tänker att kan vara besvärligare för en större båt att lägga till vid, om det nu skulle komma någon mer båt till gästhamnen, innan jag ger mig av. Så efter att jag flyttat min båt mitt i natten och kanske stört segelbåtens besättning onödigt mycket, så kryper jag ner under täcket i min båt för ännu en natts sömn i båten.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Fyren vid Bergudden på Holmön.

Så var torsdagen den 8:e juni kommen och jag var alltså inne på min 46:e resdag. På morgonen så vaknade jag upp i båten i den lilla före detta lotshamnen vid Storklubben, i närheten av Järnäsklubb. Under morgonen så var det full aktivitet i hamnområdet, då det byggdes för fullt på ”Kafé Lotsen” som skulle komma att öppnas lite senare under sommaren, alldeles invid den hamnbassäng där jag övernattat.

När jag lämnat hamnen så styrde jag norrut under denna dag, som bjöd på ett lugnt och fridfullt hav, tillskillnad från föregående dag. Jag siktade mot Holmön och passerade således långt ute på havet, utanför såväl Holmsund som Umeå, men höll mig strax innanför Petlandskär. Framåt kvällen så nådde jag fram till Holmön, som jag först till viss del följde längs dess västra sida, innan jag åkte in till Byviken som ligger på den norra delen av Holmön. Vid Byviken finns nämligen en gästhamn, där jag surrade fast båten för att upptäcka Holmön, som alltså är belägen strax nordöst om Umeå.

Holmön är en av flera öar som tillsammans bildar ögruppen ”Holmöarna”. Holmön är den näst största av dessa öar. Den största ön i ögruppen heter Ängesön, och är något större än Holmön. På Holmön finns det ett antal personer som bor året runt på ön. Vid Byviken där jag la till med båten finns förutom gästhamnen även, ett båtmuseum, en lanthandel och den kaj dit färjorna anländer. Det är nämligen så att ön trafikeras av Trafikverkets Färjerederis längsta rutt, som går mellan just Holmön och Norrfjärden (som ligger inne vid fastlandet). En enkeltur med färjan mellan Holmön och Norrfjärden tar cirka 45 minuter.

Jag har varit på Holmön en gång tidigare, nämligen sommaren 2012 (om jag inte blandar ihop årtalen), då jag var nere i Umeå och körde tåg under en period på sommaren. Då passade jag nämligen på att cykla från Umeå upp till hamnen vid Norrfjärden och därifrån tog jag med min cykel ombord på färjan till Holmön. Den gången så cyklade jag runt en del på Holmön, men jag fick ju lov att hinna med en färja tillbaka till Norrfjärden på kvällen, för att inte bli kvar på Holmön den gången. Då hann jag visserligen ner till den sydligare delen på Holmön, där jag minns att jag såg igelkottar (om jag inte missminner mig så såg jag tre igelkottar på Holmön vid mitt förra besök). Men från den sydligare delen av Holmön kan man fortsätta över en bro till grannön Ängesön och vidare ner till Ängesöns sydligare del, men förra gången hann jag inte ta mig ända ner till den sydligare delen av Ängesön, eftersom att jag var tvungen att hinna med färjan tillbaka till fastlandet då, så jag var lite besviken på att jag inte hann dit ner vid det tillfället.

Så nu var det alltså dags att hinna se mera av Holmön och Ängesön utan någon tidspress. Så efter att båten var fastsurrad tog jag mig an en cykeltur, även om jag hade en aning otur med vädret då det kom lite regn ganska omgående då jag började cykla, även om det inte var så värst ihållande. Först så cyklade jag till Bergudden, där det finns en fyr. Sedan så fortsatte jag ner till den södra delen av Holmön och vidare över bron till Ängesön. Väl på Ängesön följde jag vägen som övergick till att bli en grusväg, ungefär i samband med att jag åkte över bron till Ängesön, och efter att jag följt vägen en stund så kom jag fram till den södra delen av Ängesön och hade då tagit mig drygt en och en halv mil längs vägen uppifrån Byviken, där jag lämnat båten. Sedan var det liksom bara att vända om för mig, eftersom att vägen var en återvändsgata. Så jag cyklade tillbaka upp mot båten vid Byviken och gjorde några mindre avstickare och stopp längs vägen dit. Klockan var ju nu mitt i natten, så det var lite mörkt ute, men inte så värst farligt mörkt, då jag ju trots allt befann mig i den ljusa och fina sommarmånaden juni. Det var skönt att få ha kommit norrut till de ljusare nätterna och inte behöva kämpa i det kompakta mörkret som jag stött på längre söderut, tidigare under min långa båtresa, även om det kan vara mysigt med de mörka kvällarna också, men under de mörka kvällarna är det ju helt klart besvärligare att försöka trixa sig in i någon mörk hamn, än då man har den Norrländska juninattens ljus till sin hjälp.

Men hur som helst började klockan nu att bli mycket, och även om det inte var något kompakt mörker som jag cyklade i, så var det inte helt lätt att se allt man ville se då jag var ute och upptäckte ön, vilket jag hade tänkt att avklara under kvällen. Men då det inte var helt lätt att se allt jag ville se under nattens timmar, så bestämde jag mig för att fortsätta min cykeltur till båten, utan att göra allt för långa avstickare från vägen dit, och fortsätta att utforska ön från cykelsadeln under kommande dag i dagsljus istället, då jag ändå bara hade tänkt att upptäcka lite mer av öns norra delar, som således var i närheten av den plats där jag hade båten. Så jag trampade vidare till båten och gick in i båten för att lägga mig, efter att jag hade fått njuta av en bedårande vacker soluppgång! Under min vistelse på Holmöarna så såg jag även någon igelkott i år, så de lär nog vara många Igelkottar på Holmöarna, så varningsskylten som varnar för "Igge" är nog väl befogad.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Utsikt över Ulvöhamn.
Så var onsdagen den 7:e juni kommen och jag hade nått fram till min 45:e resdag. Efter att ha spenderat natten i Ulvöhamn, på den för surströmmingen välkända ön med namnet Norra Ulvön, så gav jag mig ut på en cykeltur på ön. Så först blev det till att montera ihop min cykel som jag haft liggande i en cykelväska i båten, och som jag inte använt sedan en tid tillbaka. När cykeln väl var i hopmonterad så gav jag mig av på en cykeltur på ön. Jag började alltså cykelturen vid Ulvöhamn, invid det stora hotellet, som jag hade övernattat invid. Jag började först att cykla lite åt sydväst, längs med Ulvösundet (som är beläget mellan Norra Ulvön och Södra Ulvön). Sedan fortsatte jag tillbaka till Ulvöhamn och vidare norrut på ön till Sandviken, och dess fiskeläge som ligger i norra änden av ön, dit det var cirka sju kilometer att trampa från Ulvöhamn. Sedan fortsatte jag via bland annat Fjären tillbaka till Ulvöhamn. Vid Fjären och vid Ulvöhamn finns kajer där passagerarbåtar kan lägga till. Men det är vid Fjären som det även är en kaj så att man kan köra iland med bilar och andra fordon på ön. Båttrafiken till Ulvön ifrån Köpmanholmen (på fastlandet) bedrivs året om (även om dess omfattning varierar över året). Beroende på årstid så kan man periodvis även åka med passagerarbåtar till Norra Ulvön även från andra platser, än bara från Köpmanholmen. På Norra Ulvön (som är den av de två Ulvöarna som framförallt är bebyggd) bor det ett antal personer året om, och det finns bland annat en lanthandel, några serveringar och en sjömack i Ulvöhamn. På ön finns det även ett flertal boenden att välja mellan, för den som önskar att övernatta på ön. Innan jag tog mig tillbaka med cykel till båten så passade jag på att titta på utsikten ifrån Lotsberget och titta in i Ulvö kyrka.

Jag var aldrig iland på Södra Ulvön, utan jag var bara iland på Norra Ulvön.

Efter cykelturen så passade jag på att tanka båten vid sjömacken och efter det så styrde jag ut med båten mot det stora havet. Ut från Ulvöhamn så körde jag lite österut så att jag kom ut på öppet hav mellan Södra Ulvön och Norra Ulvön, sedan tog jag av norrut, så att jag fick Norra Ulvön och så småningom även Örnsköldsvik (även om jag var långt från land då) på min västra sida och tog mig an dagens båtresa på havet, som inte visade sig från sin mest harmonika sida under denna dag. Faktum var att det var en gungig resa, då det var en av de blåsigare dagarna som jag var ute med båten, under min långa båtresa. Jag passade även på att filma lite från den gungiga båtresan, så att man kan få en liten känsla för hur det är att vara ute på havet då det inte är spegelblankt. Ett par gånger slog vågorna in över båten, så att det rann in vatten genom takluckan och in i båten, där lösa föremål for i golvet ett flertal gånger, så det blev lite rörigt i båten, då det gungade rejält. Framåt senare delen av kvällen så lugnade havet ner sig och det blev riktigt harmoniskt och fint då jag så småningom ankom till Järnäshamn vid Järnäsklubb. Då jag ankom till trakten av Järnäsklubb visste jag inte först riktigt var jag skulle satsa på att lägga till inför natten, men valet föll på den före detta lotshamnen på Storklubben. Där fanns det en väl vindskyddad hamnbassäng och bryggor att förtöja båten vid. Den natten som jag var där var det inte några andra gästbåtar i hamnen, men på morgonen därpå var det mycket byggnadsarbetare vid hamnen, då det pågick ett byggnadsprojekt där, eftersom att man höll på att bygga ”Kafé Lotsen” där, som skulle öppnas senare under sommaren.

/Fredrik
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Högakustenbron.

På nationaldagstisdagen den 6:e juni hade jag nått fram till min 44:e resdag. Efter att jag vaknat upp i hamnen vid Lörudden (som ligger strax söder om Sundsvallsbukten) så fortsatte jag min resa norrut. Men när jag hade kört ut från hamnområdet och kommit en bit ut på vattnet så stoppade jag propellern och lät båten driva i sakta mak en liten stund, medan jag skulle uträtta något i båten. Då jag låtit växeln vara ur en stund så kom en annan båt fram till mig och undrade om jag hade någon sorts problem (det var ju snällt), men jag fick då förklara att jag bara tagit en liten paus ute på vattnet.

Jag genade över Sundsvallsbukten, så jag var aldrig in i Sundsvall något. Sedan så körde jag innanför Svenskäret, och fortsatte sedan norrut längs västra sidan av Härnön, så att jag körde genom Härnösand, där jag körde genom den så kallade ”Västra kanalen”. Vid Härnösand finns ett par öppningsbara broar, men ingen av dessa behövde öppnas för min båt, som ju inte är så värst hög. Vid Härnösand som är en ”sjöstad” var båttrafiken ganska livlig denna nationaldag i början på sommaren. Jag kunde dock konstatera att sjömacken i Härnösand hade råkat ut för ett haveri och hade halvt som halvt sjunkit och hamnat under vattenytan, så det var ingen idé att ens fundera på om jag skulle tanka vid sjömacken där, men jag hade ju ändå diesel så att jag klarade mig ytterligare en bit norrut.

Jag fortsatte ut från Härnösand i nordlig riktning och passerade både Lungön och Hemsön på min östra sida. Vid Hemsön så korsade jag bilfärjeleden ”Hemsöleden” som förbinder ön med vägarna på fastlandet. Man skulle ju kunna tro att August Strindbergs berättelse ”Hemsöborna” handlar om öborna på just denna ö som heter Hemsön, men faktum är att den berättelsen handlar om Kymmendö i Stockholmstrakten.

Efter att jag kommit fram till Hemsön och följt den ett tag så fortsatte jag norrut längs västra sidan av Vålön, sedan fortsatte jag lite mera nordväst ut, på södra sidan av Brudstenarna, tills jag nästan var framme vid Högakustenbron (dock utan att köra under den). Utan då jag närmade mig bron så fortsatte jag istället österut så att jag körde på norra sidan av Åbordsön och Dyön, innan jag fick köra söderut en stund och rundade den sydligare delen av Valkallen innan jag fortsatte mera norrut igen innanför bland annat Storön, Långskäret, Rotskäret, Barstön, Nördflasen, Furan och Södra Ulvön, innan jag nådde fram till kvällens mål som var Norra Ulvön, som är en av de två Ulvöarna. När jag körde in till Ulvöhamn som ligger i södra delen av Norra Ulvön så körde jag in västerifrån genom Ulvösundet, som skiljer de två Ulvöarna ifrån varandra.

Denna dag innebar alltså att jag spenderade en stor del av dagen bland många fina öar i det vackra Värdsarvet Höga Kusten. Då jag nådde fram till Norra Ulvön hade det hunnit bli riktigt sent och även lite mörkt, trots att jag befann mig i den ljusa sommarmånaden juni. Vid hamnen där jag la till i närheten av Ulvö hotell, låg det redan flera båtar (även om det ändå fanns gott om ledig hamnplatser) som var förtöjda inför natten, så jag hoppas att jag inte väckte allt för många och störde allt för mycket, då jag anlände under dygnets mörkare timmar till Norra Ulvön, som lär vara känd för sin ”surströmming” (även om jag inte kände någon doft av den nämnda påstådda delikatessen, som aldrig smakat på).

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Juninatt vid Löruddens hamn.

Måndagen den 5:e juni kunde jag räkna in min 43:e resdag. Efter att jag och mina föräldrar vaknat i min båt vid gästbryggan utanför det nybyggda och fina hotellet i Hudiksvall, så gick vi in i hotellets restaurang och åt hotellfrukost, och nu var vi inte heller längre utelåsta på gästbryggan, för nu hade antagligen morgonpersonalen på hotellet låst upp grinden ut mot båtbryggan, som blivit låst under söndagskvällen så att vi blivit utelåsta vid båtbryggan. Efter att vi ätit hotellfrukost inne i hotellet så tog vi en promenad in till Hudiksvall, där vi bland annat kikade i några sjöbodar och även passade på att fika i en av sjöbodarna. Sedan promenerade vi längre in i samhället också, innan vi återvände till båten där mina föräldrar vinkade av mig och jag gav mig av med båten, och de återigen promenerade tillbaka till de mera centrala delarna av Hudiksvall. För mina föräldrars del så fortsatte dagen med en bussresa ner till Söderhamn, där de hämtade sin bil som de lämnat där under gårdagen och sedan fortsatte de med sin bil hemåt. För min del så for jag iväg med båten ut på havet och lämnade det fina sjösamhället Hudiksvall bakom mig. Jag kan tycka att det var trevligt att ha fått besöka Hudiksvall med båt, då jag ju tidigare varit där och tittat i dess sjöbodar, och en sommarkväll för några år sedan så spenderade jag flera timmar i samhället i väntan på något tåg. Den gången tyckte jag att det såg riktigt trevligt ut att vara där med båt, då jag kunde se någon båt som for fram på fjärdens mörka vatten under den sena sommarkvällen, den gången då jag spatserade längs någon väg i närheten av vattnet för att fördriva tiden, samtidigt som samhället kryllade av finbilar. Men nu har alltså jag också fått bocka av att besöka Hudiksvall med båt också.

Min resa ut på det stora havet från Hudiksvall började med att jag till en början fick följa ungefär samma sträckning som vi hade kommit in till samhället, under föregående dag, eftersom att Hudiksvall, liksom Söderhamn också ligger en bit in i en fjärd. Men efter ett tags körning med båten ganska så rakt österut, så hade jag tillslut passerat Hornslandet och kunde återigen ta sikte norrut, mot Midnattssolensland. Efter flera timmars körning med båten så hade jag Brämön på min högra sida och Lörudden på min vänstra sida, strax innan jag nådde fram till Sundsvallsbukten. Så där styrde jag in i hamnen i Lördudden (eller ”Löran” som lokalbefolkningen lär kalla platsen). Vid hamnen finns även en restaurang som dock inte var öppen då jag var där. Det var inte helt lätt att veta av var jag fick stå i hamnen och var jag inte stod i vägen för någon annan båt, så efter att jag först hade lagt till på ett ställe så bestämde jag mig för att flytta på båten till en annan plats i hamnen, där jag trodde och hoppades att sannolikheten skulle vara mindre att jag var i vägen för någon annan. Det visade sig också att det verkade gå bra att jag ställde mig där jag surrade fast båten, för jag märkte då inte av någon som kom och tyckte att jag hade ställt mig på någon olämplig plats, då jag övernattade i hamnen.

Under natten bjöd platsen på en riktigt vacker natthimmel, med många fina färger i den vackra juninatten!

/Fredrik    

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Snart har vi kommit ut genom Svartsundsrännans norra del.
Här har vi nyligen passerat under bron i Svartsundsrännan. Här har vi nyligen passerat under bron i Svartsundsrännan.

Söndagen den 4:e juni kunde jag räkna som min 42:a resdag. Redan på morgonen kom mina föräldrar med bil till Söderhamn och mötte upp mig vid båten, där jag övernattat i gästhamnen. Efter att jag och min mamma handlat en del i Söderhamn, samtidigt som min pappa provisoriskt fixat till en vindrutetorkare på båtens förarsida (vilket jag är tacksam för), så fortsatte vi sedan båtresan tillsammans. Till en början blev det till att följa samma sträckning ut från Söderhamn längs fjärden som jag hade följt åt det motsatta hållet under föregående kväll. Men sedan så höll vi mera österut innan vi fortsatte mera norrut och körde genom den för cirka tio år sedan nyrestaurerade och cirka trehundra meter långa kanalen med namnet ”Svartsundsrännan” som går mellan Svartön/Skatön och fastlandet. Kanalen var inte jättestor och vi var lite oroliga om vi verkligen skulle ta oss igenom den, men vi frågade någon som vi såg i närheten, som sa något i stil med att det borde gå bra för oss att ta sig igenom kanalen, vilket det också i efterhand visade sig att det gjorde.

Sedan fortsatte vi upp till Hudiksvall även om min pappa blev en aning sjösjuk och min mamma tyckte att vågorna var oroväckande stora, även om jag kunde konstatera att jag varit med om större vågor under min sjöresa. Så vi försökte i någotsånär mån att hålla oss innan för öar i den mån det gick, längs vår resa upp till Hudiksvall, för att slippa onödigt stora vågor. Turligt nog så brukar jag själv klara mig från sjösjuka, men även om den här dagen långt ifrån var någon av de blåsigaste då jag varit ute med båten så kunde jag ändå känna en liten gnutta av illamående i vågorna, men antagligen berodde det på att jag denna dag (då bland annat min pappa körde båten) satt nere på golvet i båten och höll på i kylskåpet, samt även fixade med mat och annat utan att titta ut. Då jag åker själv så blir det ju naturligt att jag inte sitter på golvet och inte heller sysslar jag ju då med så mycket annat, utan då ligger ju fokusen framförallt på att titta ut och koncentrera sig på båtkörningen.

Så småningom så anlände vi till Hudiksvall, som ligger en bit in i en fjärd, där passade vi på att tanka båten vid en sjömack och planerade att bo i båten vid en av gästplatserna som fanns innanför ett par grindar i närheten av sjömacken. Men vi lyckades inte få tag i någon som hade hand om dessa gästplatser som låg innanför de låsta grindarna vid gästbryggan. Visserligen så sa någon i hamnområdet att vi nog kunde stå invid sjömacken och övernatta, då det ju inte var någon riktigt högsäsong på platsen, men det kändes inte så rätt att göra så.

Men på vår färd in mot Hudiksvall (bara en kort bit innan sjömacken) hade vi kört förbi ett annat ställe med gästbryggor, nämligen något som visade sig vara ett nybyggt hotell med tillhörande restaurang, så vi åkte dit istället och band fast båten vid den nya och fina gästbryggan där. Vi betalade för båtplatsen inne i hotellreceptionen och fick tillträde till ett toalettutrymme med ingång från utsidan av den fina hotellbyggnaden. Kring gästbryggorna som låg i anslutning till/utanför hotellet så fanns det även staket med grindar, varav den ena grinden var upplåst då vi anlände på kvällen. Även en ingång som ledde från gästbryggan och hotellets altan in i hotellbyggnaden var då vi anlände upplåst. Under kvällen så åt vi mat i båten ute vid gästbryggan och när vi senare skulle gå iland och gå på toa i de anvisade toalettutrymmena som vi blivit anvisade till och som låg utanför grinden till båtbryggan, så visade det sig att grindarna till gästbryggan var låsta, liksom dörren in i hotellet från altanen, då antagligen hotellet inte hade någon dygnet runt bemannad reception då. Så någon sorts miss lär ju ha skett, för tanken lär nog ändå ha varit att vi skulle ha tilldelats någon sorts nyckel till grindarna för det var nog inte riktigt avsikten att vi skulle vara utelåsta på båtbryggan och inte ha någon möjlighet att gå in på toaletten (turligt nog hade vi ju i alla fall en toalett i båten). Hade vi dessutom gett oss av på en promenad under kvällen så hade vi ju inte heller kommit ut till båtbryggan (om vi nu inte ville ta oss en simtur dit vill säga), då vi ju istället hade hamnat på andra sidan grindarna. Naturligtvis lär det inte ha varit med avsikt som vi blev utelåsta, men det kändes ju lite snopet att vara fast ute på båtbryggan, även om vi inte led utav det (och inte heller hade vi tänkt oss att ge oss ut på någon upptäcktsfärd) och visserligen så fanns det ju även nödöppnare att ta till om vi ville ta oss in till land och till andra sidan av grinden. Men det kändes ju inte riktigt som att vi befann oss i någon nödsituation och dessutom började det bli dags att gå och lägga sig, så vi la oss och sov i båten i väntan på hotellfrukosten som vi tänkte äta under den kommande morgonen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Försommaridyll.

Så var lördagen den 3:e juni kommen, och så även min 41:a resdag. Tanken var ju att jag skulle ha hunnit upp till Gävle under föregående dag, så att mina föräldrar skulle få åka med i båten från Gävle och en bit norrut under denna dag, och sedan skulle de kunna fortsätta tillbaka till Gävle med tåg eller buss. Men nu hade jag ju bara hunnit till Slada Hamn, dit jag anlände under fredagen och dit är det ju inte helt lätt att ta sig till eller från med kollektivtrafik, så därför skulle det ju bli lite besvärligt för mina föräldrar att ta sig dit eller därifrån, då det ju hade inneburit att de antingen hade fått lämna sin bil där eller kommit dit på något annat sätt än med sin bil, om de nu inte ville åka med två bilar hemifrån vill säga, eftersom att de i så fall ju skulle ha åkt med mig i båten därifrån och norrut. Så istället bestämde vi att de fick skjuta på sin båtresa en dag och istället möta upp mig på söndagsmorgonen, då min nya plan var att ha nått fram till Söderhamn fram tills dess.

Så när jag vaknade upp i Slada Hamn på lördagen så styrde jag ut mellan stenarna och de färgade pinnarna ifrån hamnområdet och ut på det stora havet och siktade norrut. Jodå, denna gång gick det bra utan att komma åt någon sten på havets botten, men det fanns nog en anledning till att de flesta båtarna i hamnen där jag övernattat inte var så värst stora. Jag skippade att åka in i Gävle, utan istället så hål jag mig långt ut på havet, då Gävlebukten passerades. Under dagen passerade jag även den symboliskt viktiga norrlandsgränsen och nu kunde jag ju anse att min långa resa längs Norrlandskusten hade börjat på allvar. Under dagen kunde jag på avstånd skönja en del större industrier inne vid land.

Framåt kvällen tog jag mig in till Söderhamns centrala delar, efter att ha kört en längre stund i en fjärd för att ta mig in mot Söderhamn. I Söderhamn stannade jag till vid en gästhamn invid en husbilsuppställningsplats och övernattade där. Inte långt därifrån låg även en bensinstation så jag passade på att tanka båten med hjälp av mina dieseldunkar, då det visade sig att sjömacken som också låg invid gästhamnen inte var i drift vid det aktuella tillfället. I Söderhamn visade det sig vara feststämning för kvällen, då det var liveuppträdande med musik på någon scen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Slada Hamn.
Nattens mörker har kommit vid Slada Hamn. Nattens mörker har kommit vid Slada Hamn.

Så var resans 40:e dag kommen och jag kunde konstatera att kalendern vittnade om att det hade blivit fredagen den 2:a juni. I Öregrund så blåste det fortfarande en del på fredagsmorgonen, där jag befann mig vid en brygga. Jag började dagen med att passa på och tvätta i tvättstugan i gästhamnen och handla inne i Öregrund, i väntan på att jag skulle få besök i båten. Eftersom att denna dag skulle min syster Sandra, hennes sambo Jonas, deras dotter Ella och hunden Håkan komma på besök. De hade åkt bil till Gävle och parkerat i närheten av järnvägsstationen, som för övrigt inte ligger långt ifrån Gavleån. Sedan hade de fortsatt med tåg och buss vidare till mig i Öregrund, eftersom att tanken var att de skulle åka med mig i båten upp till Gävle under dagen.

Då de anlände på förmiddagen till Öregrund, så hade jag inte riktigt hunnit tvätta klart, också kunde jag konstatera att det var ont om fotogen till båtens kombinerade spis och kabinvärmare, så jag försenade avgången från bryggan en hel del då jag inväntade och att min tvätt skulle bli klar och även var bort och skaffade fotogen på en bensinstation i utkanten av det lilla skärgårdssamhället Öregrund. Men så småningom kom vi i alla fall iväg med båten ut på havet som bjöd på en hel det vågor. Jonas, som vanligtvis ogärna åker buss var redan vid ankomsten till Öregrund åksjuk efter bussresan. Väl ute på det vågande havet visade det sig att både Jonas och min då gravida syster blev sjösjuka, så det var ju inte precis att de njöt av havets vågor om jag säger så. Det var väl bara jag, Ella och Håkan, som inte tycktes besväras så mycket av havets böljande vågor. Tanken var som jag nämnt att ta vi skulle ta oss upp till Gävle, och efter en stunds båtresa så tog vi oss förbi Forsmarks kärnkraftverk, även om vi var en rejäl bit utanför själva kärnkraftverket. Men min syster som inte njöt av båtresan utan mest mådde dåligt tyckte att det vore trevligare att få ta sig in mot land så fort som möjligt istället för att fortsätta med båten ända till Gävle. Så jag tittade till på mitt digitala sjökort och konstaterade att det fanns en hamn vid Fågelsundet som det nog skulle gå bra att ta sig in till, men det var ju en bit dit, så det skulle ju ta ett bra tag innan vi var där och min syster ville gärna få komma in till land så snabbt som möjligt, så jag tittade på det digitala sjökortet om det kanske fanns någon annan lämplig hamn (som var belägen lite närmare) att satsa på. Då fann jag en plats på det digitala sjökortet som hette ”Slada Hamn”. Jag kunde dock inte se på det digitala sjökortet att det var någon markerad hamn där, men namnet antydde ju ändå att det var just en ”hamn” som de det handlade om, också verkade det i alla fall vara ett par bryggor markerade på platsen, så vi ändrade kursen och styrde ditåt, då det var närmare dit, än till Fågelsundet. Jag har varit lite försiktig med att åka in på ställen där det inte har varit markerade hamnar på mitt digitala sjökort och i synnerhet om det inte funnits någon farled att följa in mot strandkanten, och det inte heller framgått av det digitala sjökortet att det varit väldigt djupt på platsen. I detta fall såg det inte ut att vara speciellt djupt på det digitala sjökortet, någon farled fanns inte att följa på det digitala sjökortet, som även vittnade om en del stenar på platsen och någon markerad hamn kunde jag inte heller se på det digitala sjökortet, men platsens namn antydde ju att det fanns en hamn där, och ett par bryggor tycktes jag ju också kunna utskilja på informationen på det digitala sjökortet, så vi satsade ändå på att ta oss in till land på platsen.

När vi närmade oss platsen så kunde vi konstatera att det i alla fall fanns några markeringar i form av färgade pinnar att följa in mot hamnområdet och det fanns några bryggor att välja bland. Min första tanke var att satsa på en brygga som låg en bit bort och väldigt sakta puttrade vi fram med båten in mot bryggan, men jag såg på ekolodet att det var oroväckande grunt, så jag la ur växel och bara gled och då skramlade det till under båten, så det var alltså resans första grundkänning som jag då råkade ut för. Turligt nog så är båten ganska väl skyddad inunder, inte minst både propellern och rodret har liksom metallstag under sig, så det var antagligen bara det som tog i någon sten (för jag kunde då inte se någon skada av detta, under båten då jag senare under hösten tog upp den på land). Vi satsade då istället på att nå en annan av bryggorna och på den bryggan var det ju till och med någon markerad gästplats, så vi körde in båten där och i efterhand kunde jag konstatera att bryggan som jag först siktat mot, var belägen på en plats där det var alldeles för grunt, men vid denna brygga där jag nu stannade gick det ju bra att komma in. Efter en stund bestämde vi oss för att det fick räcka med båtåkning för dagen, då sjösjuka inte lär vara någon njutning. Så då började vi istället att fokusera på hur Sandra, Jonas, Ella och Håkan skulle kunna komma hem därifrån. Det visade sig att det visserligen gick att åka buss från en plats som var belägen cirka sex kilometer från bryggan som vi hade stannat vid, och efter ett par bussbyten skulle man minsann ta sig ända fram till Gävle, där de hade bilen parkerad. Men skulle de ta sig de cirka sex kilometrarna till busshållplatsen med tvååringen Ella, utan någon vagn och dessutom en del packning? Eller skulle jag istället ta min cykel och cykla till någon lämplig buss, alternativt in till Gävle för att hämta deras bil? Hur som helst så prioriterade vi att laga en lite snabbare maträtt i båten, än vad tanken var från början, då jag ju hade tänkt att vi hade hela dagen på oss att laga något gott i båten ute på det hav, som jag hade hoppats skulle vara spegelblankt och harmoniskt. Så efter en något stressig middag, och efter att jag som vanligtvis sällan äger några kontanter tiggt åt mig en femtiolapp av Jonas, för att stoppa i postlådan för hamnavgift i hamnen där vi lagt till, så valde vi att gemensamt börja gå mot busshållplatsen som var belägen cirka sex kilometer bort. Själv bar jag Ella, en stor del av sträckan och vi hann minsann fram till bussen innan den anlände, även om marginalerna inte var stora och promenaden upplevdes som stressig. Så jag vinkade av dem vid busshållplatsen och promenerade sedan tillbaka till båten, dit jag sedan anlände under den senare delen av kvällen och således fick det bli min natthamn för den annalkande natten.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
I Väddö kanal.

Så hade då äntligen den officiella första sommarmånaden kommit, då man kunde konstatera att kalendern visade torsdagen den 1:a juni då jag avverkade min 39:e resdag. Denna dag började jag med att betala hamnavgiften till marinan vid hamnen där jag hade övernattat och tog även en promenad in till lanthandeln i Gräddö, lagom till dess att den öppnade, för att införskaffa något ätbart. Sedan bar det av ut på vattnet, där det var en del vågor vid hamnen och dess närhet. Men denna dag skulle jag komma att mestadels hålla mig långt inomskärs så jag behövde inte besväras av så värst mycket vågor trots allt.

När jag lämnade Gräddö så fortsatte jag västerut in mot Norrtäljehållet (även om jag inte körde ända in till Norrtälje). På så sätt körde jag först söder om Vätö och sedan fortsatte jag i någotsånär nordlig riktning upp längs Vätös västra sida, där jag även körde under en bro och när jag passerat Vätö så fortsatte jag i någotsånär nordlig riktning så att jag körde längs västra sidan om Väddö (där jag även passade på att ta ett varv runt en mindre ö). Jag passerade således ännu en kanal under min resa, nämligen Väddö kanal, som man kan åka genom för att ta sig fram på västra sidan av Väddö. Vid Väddö passerade jag även några öppningsbara broar, men ingen av broarna behövdes öppnas för min del, eftersom att jag ändå kom under dem i stängt läge (med god marginal). Inte långt från orten Älmsta som ligger vid Väddö kanal så såg jag även någon annan båt som också tog sig fram på kanalen.

När jag kört genom Väddö kanal så fortsatte jag till ett blåsigt Öregrund. Under resan upp mot Öregrund så körde jag inte långt från Gräsö, som jag hade på min nordöstra sida. Efter att jag korsat bilfärjelden till Gräsö, så stannade jag till i Öregrund för natten och övernattade i båten. På kvällen passade jag på att köpa med mig mat från en restaurang i hamnområdet som jag sedan åt i båten. Under dagen hade jag tagit mig fram genom en fin skärgårdsmiljö och under ett flertal broar. Tack vare att jag till stor del var långt inomskärs under denna dag så klarade jag mig ganska bra från stora vågor, men bland annat under min färd in mot Öregrund stötte jag på en del vågor.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
På väg ut från Stockholmstrakten så blir jag omkörd av det stora kryssningsfartyget Regal Princess.

Min 38:e resdag inföll på onsdagen den 31:a maj. På morgonen så började jag med att tanka upp båten i hamnen på Fjäderholmarna, där jag övernattat. Sedan fortsatte jag min båtresa som till en början till en stor del följde samma sträcka som jag hade kört då jag körde in mot Stockholm cirka en månad tidigare, men nu gick ju färden istället i motsatt riktning. Efter en stunds körning så befann jag mig vid Waxholm och passerade Waxholms fästning, där båttrafiken är livlig (även om jag konstaterade att jag nog råkade köra med min lilla fritidsbåt på en sida av fästningen där jag inte fick tränga mig in och köra med min båt vid den aktuella tidpunkten). Efter en stund så nådde jag fram till bilfärjeleden ”Ljusteröleden”, där jag först tänkte gå i land på Norra Ljusterö, i närheten av bilfärjeleden, men då jag inte fann någon lämplig brygga där så valde jag istället att gå i land i andra änden av bilfärjeleden, nämligen vid Östanå färjeläge där jag passade på att ta en matpaus vid en restaurang.

Sedan så fortsatte jag förbi Furusund, Kapellskär och Rävsnäs, tills jag kom fram till en hamn i Gräddöviken, vid Gräddö i Roslagens skärgård. Där stannade jag till för natten och övernattade i båten, efter en dag då jag sett många stora båtar ute på havet.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
På väg in mot Hammarbyslussen.

Så var min 37:e resdag kommen, som inföll tisdagen den 30:e maj. Denna morgon så vaknade jag upp i båten vid Torö Varv, där jag styrt in till bryggan under föregående kväll. Så jag började dagen med att promenera in till båtvarvets butik för att se om de på sina hyllor hade någon ny vindrutetorkararm att erbjuda mig, då min ena sådana hade hamnat på havets botten strax utanför Bornholm, några veckor tidigare. Men tyvärr hade de ingen vindrutetorkararm hemma, men jag passade istället på att köpa med mig lite fika och en dunk motorolja till båten i alla fall. Sedan gav jag mig iväg med båten i riktning norrut, så jag liksom först passerade Oxnös östra sida och körde genom Svart-fjärden, och genom sundet mellan Ängsö och Oxnö och vidare under den öppningsbara bron under landsvägen vid Tottnäs. Här vid den öppningsbara bron vid Tottnäs hade jag riktig tur att jag lyckades komma under bron, för så tidigt på året som jag var vid platsen så hade de inte börjat öppna bron för fritidsbåtar ännu, och en enligt mitt digitala sjökort så anges höjden på bron till två meter i stängt läge och jag skulle uppskatta att min båt sträcker sig lite mera än två meter över vattenytan, men som tur var kom jag ändå under bron (så jag slapp vända om, vilket jag var lite förberedd på att tvingas få göra), även om det inte var mycket till marginal, men ibland kan man ju få ha lite tur! Efter bropassagen så fortsatte jag söderut en stund till jag passerat Grytnäs och Ekskär och således hade passerat en del land innan jag återigen kunde fortsätta norrut igen, då jag nu befann mig lite mer västerut och således kunde sikta in mot Södertälje

Efter ytterligare en stund så bar det av under Igelstabron, vilken jag kört över ett flertal gånger med tåg och sedan fortsatte jag in i Södertälje kanal, där jag efter en stunds väntan blev insläppt i Södertälje sluss, tillsammans med en annan båt. Slussen blev den första slussen som jag fick ta mig genom helt på egen hand, då jag inte hade någon med mig i båten för tillfället, men det var inga direkta problem, då slussbassängen var väl tilltagen i storlek, då ju även ganska stora fartyg ska kunna slussa sig genom denna sluss (då det lär vara Nordens största sluss), och dessutom är nivåskillnaden bara cirka sextio centimeter mellan havsnivån som jag kom ifrån och Mälarens vattennivå, vilken jag nu slussade mig upp till. Efter att jag tagit mig genom slussen och fortsatt ytterligare en bit in mot Mälaren, så band jag fast båten vid en kajkant och tog en promenad i Södertäljes centrala delar, där jag passade på att äta lunch och köpa mig någon kringla, för Södertälje kallas ju för ”Kringlornas stad”. Södertälje är faktiskt den staden som jag är född i, då mina föräldrar bodde där under några åt på 1980-talet, då jag föddes, men vi flyttade upp till Dalarna redan innan jag hunnit fylla två år, så jag har inte mycket till minnen från den tiden, även om jag varit dit några gånger på senare år.

Efter matpausen i Södertälje så fortsatte jag ut på Mälaren som inte bjöd på något super väder, det var visserligen inga vågor att tala om, men regnet droppade till en stor del från himlen. Då jag nådde Mälaren så kunde jag ju även bocka av ännu en kanal som avverkad under min båtresa, nämligen Södertälje kanal. Framåt kvällen så hade jag tagit mig in mot Stockholm, då jag tagit mig genom Bockholmssundet, tagit mig fram söder om Kanan, passerat utanför såväl Vårberg som Hägersten och under Essingeleden, Liljeholmsbron och de maffiga Årstabroarna, innan jag slutligen nådde fram till Hammarbyslussen. I Hammarbyslussen, blev det åter till att pröva på att slussa, då jag återigen tog mig ner till havsnivån. Men även här gick det problemfritt då jag var den enda båten i den stora slussbassängen och nivåskillnaden här var ju mer eller mindre identisk med den nivåskillnad som jag tagit mig upp från havet till Mälaren i Södertälje, även om jag nu istället fick ta mig neråt till havsnivån igen.

Efter slussandet så fortsatte jag förbi Hammarby sjöstad och ut under Danviksbron och fram till Fjäderholmarna, där jag stannade vid en brygga och övernattade.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Skidpremiär. Skidpremiär.

I ett par veckor har det legat snö på backen i Kiruna och det har faktiskt funnits ett par skidspår kring staden, men snödjupet i Kiruna har inte varit något att skryta om. Men nu har det kommit mera snö så att det blivit riktigt vintrigt och fint runt staden, så nu i kväll passade jag på att avklara min skidpremiär för vintern. Lombolospåret som jag valde för min skidtur var dock inte preparerat för tillfället (då jag gissar att man prioriterat andra spår i första hand), men det var ändå någon annan skidåkare som hade tagit sig fram i skidspåret innan mig. Så med sällskap av bland annat ”Lars Winnerbäck”, ”Raymond och Maria” och ”Björn Afzelius” i öronen, så borde det i alla fall ha blivit cirka 17 km som avverkades för min del, då jag tog mig runt två varv i spåret, även om det inte handlade om någon rekordtid. Men jag kom i alla fall runt två varv innan dess att ljusen i elljusspåret hann släckas.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
På väg in i Dragets kanal.

Min 36:e resdag inföll på måndagen den 29:e maj. På morgonen såg jag för sista gången under denna båtresa, motorbåten som jag mer eller mindre följt åt ända sedan Lilla Edet, men nu skiljdes vi åt då vi båda gav oss ut på det stora havet under dagen. Innan jag gav mig iväg från Stegeborg, så passade jag på att fylla på med diesel i min båt vid en sjömack Stegeborg. För min del så blev detta en dag då jag till en stor del höll mig en bra bit ut på havet, efter att jag passerat utanför Arkösund och Arkö. Under dagen såg jag några stora fartyg under min resa ute på havet, då jag långt ute på havet passerade städer som Norrköping, Oxelösund och Nyköping som alla låg en bra bit inåt land längs strandlinjen. Framåt kvällen så passerade jag en bit väster om ön Öja, där Landsort finns. Sedan fortsatte uppåt mot Nynäshamn (men inte ända dit) utan fortsatte istället västerut mellan öarna Brännskär och Äspskär, och sedan fortsatte jag söderut på västra sidan om ön Sandskär och efter en stund nådde jag fram till ännu en kanal (om än inte så lång) som jag körde igenom, nämligen Dragets kanal, som var dagens stora mål. Efter att jag kört igenom Dragets kanal så slank jag genom det lilla sundet mellan Tattamar och Råholmen. Sedan påbörjades en intensiv jakt på var jag skulle övernatta under natten. Jag testade mig fram både norrut, där jag fann den fina viken Maren (som dock saknade bryggor) och söderut till Klinta, där jag inte heller tyckte att jag fann någon lämplig plats att stanna på för natten.

Slutligen föll valet av natthamn på bryggan utanför Torö Varv, vid en brygga som jag inte uppfattade som någon allmän gästbrygga, men jag tänkte att jag nog kunde stå där över natten i alla fall. Detta eftersom att jag tänkte att jag under kommande morgon kunde gå in i butiken vid varvet och kolla om de hade någon ny och lämplig vindrutetorkararm till min båt, då ju min ena sådana låg kvar på havets botten utanför Bornholm, sedan en tid tillbaka. Så när mörkret hade lagt sig över området, så styrde jag in till varvets ena brygga, efter att ha letat efter en lämplig natthamn under en längre stund.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Jag tar en sista titt mot Göta kanal i Mem, innan jag ger mig av i min ensamhet, ut på det stora havet.

Så var jag framme vid min 35:e resdag, som alltså inföll söndagen den 28:e maj, då jag, Jonas och Åsa vaknade upp i hamnen i Norsholm. Redan tidigt på morgonen så var det dags att säga: ”Hejdå”, till Jonas som klev på bussen i Norsholm för att fortsätta hem med buss och tåg, för att sedan hinna ända till Norge för att börja arbeta dagen därpå. Så när vi hade ”vinkat av” Joans vid bussen så fortsatte jag och Åsa den sista etappen längs Göta kanal. Tyvärr var det en av båtarna i vår kolonn som inte ville starta i Norsholm, så den blev tyvärr kvar där till ett senare tillfälle. Efter ett tag så kom vi fram till ett slussområde, där det tyvärr hade uppstått ett problem, då en lucka inte gick att stänga. Man misstänkte att problemet berodde på en sten som hade fastnat vid en lucka under vattnet, så man blev tvungna att tillkalla dykare för att lösa problemet, så vi fick ett abrupt och ofrivilligt stopp på vår kanalresa, medan man inväntade dykare som skulle ta sig an problemet. Under tiden så passade vi på att ta lunchrast. Det visade sig vara ett ganska lättfixat problem, när dykaren väl kom på plats, så efter ett tag kunde vi fortsätta vår färd vidare mot Söderköping.

Efter flera dagar med fantastiskt försommarväder, var det som att himlen öppnade sig, då vi var vid Söderköping. I Söderköping var tanken att man skulle kunna ta cirka två timmars paus, men eftersom att vi istället hade fått en något ofrivillig paus en bit innan Söderköping, vid den trilskande slussluckan, så blev det nu istället en kortare paus i Söderköping. Jag och Åsa passade ändå på att kliva iland i Söderköping och köpte varsin enormt stor glass vid den populära glassrestaurangen ”Smultronstället”, samtidigt som hällregnet öste ner över oss!

Efter att vi köpt glass i Söderköping så återstod en liten bit av Göta kanal, för oss att ta sig an med himmeln upplyst av en regnbåge, innan vi nådde Göta kanals sista sluss och havet ute vid Mem. När vi väl nådde fram till Mem så blev vår båt den enda båten i slussen vid det tillfället, eftersom att några båtar valde att stanna vid bryggan, som var strax ovanför den sista slussen. Det var nämligen så att ett par andra båtar som också hade följt vår kolonn sedan Motala var på väg från södra delarna av Vättern och på väg till svenska ostkusten i trakten av Västervik (om jag inte missminner mig). De som hade de båtarna var liksom ute och transporterade sina segelbåtar längs Göta kanal, från Vättern för att i sommar ha dem ute vid havet för att kunna åka med dem på andra ställen än i Vättern. Deras transporteringsresa från Vättern till havet gjorde de i etapper under ett antal veckoslut och hade nu alltså nått fram till Mem där de skulle ta en paus under sin båttransportering i ett antal dagar.

Efter att vi slussat oss genom Göta kanals sista sluss, som alltså för vår del var i Mem, så var det dags för mig att även säga, ”Hejdå”, till Åsa och få tacka för ett par riktigt trevliga dagar tillsammans ute på den fina kanalen. Åsa fick snällt nog skjuts av en slussvärd in till Söderköping (då den ändå skulle förbi Söderköping och det var ont om kollektivtrafik vid Mem) där hon fick hämta bilen som Daniel hade lämnat i Söderköping några dagar tidigare vid en däckverkstad, för att dess punkterade däck skulle lagas, så att hon skulle ha något sorts reservdäck till hemresan. Men tyvärr hade inte däcket blivit lagat, men som tur var klarade hon sig hem ändå utan någon mer punktering.

Vi hade ett par riktigt fina dagar på kanalen och för min del tycker jag att det var som den trevligaste veckan på hela min långa båtresa. Jag hade trevligt sällskap, fantastiskt väder och fick se många fina ställen och inte minst fick jag åka på ett ställe som passade båten bra, utan att besväras av havets ibland stora vågor. Så jag hoppas att Jonas och Åsa tyckte att det var värt priset även om de fick betala upplevelsen med såväl punktering, två badlakan som kanalen slukade ner mot sin botten och inte minst en att Åsas telefon utav någon anledning slutade fungera som den skulle (men som tur var fick hon den lagad sedan).

För min del så fortsatte jag ut på havet under den fina försommarkvällen och korsade bilfärjeleden mellan Stegeborg och Norrkrog. Kvällen bjöd nu alltså åter på ett fint väder, då jag färdades fram i skymningsljuset på ett nästintill spegelblankt hav, som dock innehöll en hel del pollen. Slutligen så stannade jag för natten vid Stegeborgs Hamnkrog, där jag ännu en gång träffade på mannen med motorbåten som följt vår kolonn genom hela Göta kanal och som jag och Daniel hade sett redan en första gång då han körde förbi oss, då vi låg vid en brygga nedanför slussen i Lilla Edet och alltså skulle ta oss an vår för båtresan första sluss. Den manen hade precis införskaffat sin båt nere vid Västkusten och var nu på väg hemåt mot Stockholmstrakten, och hans båt var en av flera båtar i vår kolonn som var på väg mot sina nya hemmahamnar från olika ställen där de hade införskaffats.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En av kanalbåtarna som trafikerar Göta kanal, nämligen båten M/S Diana, körde förbi oss då vi låg förtöjda vid bryggan i Norsholm.

Lördagen den 27:e maj, blev min 34:e resdag. Efter en natt i Borensberg, så fortsatte jag, Jonas och Åsa vidare längs Göta kanal. Under dagen så åkte vi över Göta Kanals två akvedukter, där den första ledde oss över riksväg 34, strax utanför Borensberg och den andra ledde oss över en annan väg i Ljungsbro. Denna dag passerade vi även en av de mer kända sevärdheterna längs Göta kanal, nämligen Bergs slussar, som är ett samlingsnamn för flera slussar vid orten Berg, där även Göta kanals högsta slusstrappa ingår, nämligen Carl Johans slusstrappa som består av sju stycken slussar, som i sig ger en nivåskillnad på drygt 18 meter. Bergs slussar bidrar tillsammans till en nivåskillnad på 28,8 meter, som vi alltså sjönk, under vår resa nedåt mot den svenska ostkusten. Efter att vi slussat oss igenom Bergs slussar så nådde vi fram till sjön Roxen, som vi åkte genom fram till att vi nådde fram till järnvägsbron vid Södra stambanan i Norsholm. Där fick vi invänta en stund på broöppning (även om vi nog hade kommit under bron även i stängt läge, men de andra båtarna som vi skulle slussa med var ju högre än vår båt), så att några tåg hann passera innan det blev lämpligt att öppna bron för oss och andra båtar. När bron väl öppnades så passerade vi järnvägen och körde in i en sluss, med en högst måttlig nivåskillnad, vilken vi slussade oss igenom som en avslutning på dagen, innan vi nådde fram till gästhamnen i Norsholm, där vi sedan övernattade under natten.

I Norsholm besökte vi den loka lanthandeln och frågade om de hade baguetter, även om vi inte hittade några bland butikens hyllor. Visst hade de baguetter att grädda till oss om vi ville, så med rätta servicekänslan såg de till att grädda ett par baguetter till oss, medan vi strosade omkring i den lilla lanthandeln. Den servicen tackar jag ödmjukast för, så att vi kunde laga så kallad ”Mariamacka”/”Mariasmörgås” i den lilla så kallade ”Omniaugnen” på båtens fotogenkök som middag på kvällen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Vattenpåfyllning i en slussbassäng.

Efter en längre paus från bloggandet om båtresan som jag var ute på tidigare i år så fortsätter jag nu att berätta om båtresan. Vi har alltså nu kommit fram till den 33:e resdagen, som är fredagen den 26:e maj 2017. På morgonen vaknade jag, Jonas och Åsa upp båten i hamnen i Vadstena, där vi bodde vid en gästbrygga i de yttre delarna av hamnområdet. Under dagen tog vi en promenad i Vadstena, där vi såg Vadstena slott och Vadstena kloster.

Sedan fortsatte vi med båten på Vättern till Motala, där jag hann in i staden och hämtade ut ett nytt SIM-kort i en Teliabutik, så att jag kunde starta upp den omoderna ”knapptelefonen”, som jag hade med mig i reserv, vilken skulle visa sig komma till användning, nu när min ”smartphone” låg kvar nere på Göta kanals botten i Töreboda sedan onsdagskvällen. I båda Vadstena och i Motala kunde man se en hel del fina bilar, då det verkade vara en del bilträffar i området, under denna så kallade långhelg. Från Vättern i Motala anslöt sig ännu fler båtar till kolonnen. Så när vi gav oss av ut från Motala och gled in i Göta kanal igen, så var vi fler båtar än vad vi hade varit tidigare. Efter en stund så kom vi fram till Borenshult, där vi skulle sluss ner oss till sjön Boren.

Det är så att på min båt så sitter tanklocket till dieselpåfyllningen en bit ovanför tankens avluftningsventil och avluftningsventilen sitter i sin tur ovanför relingslisten som löper runt båten. Ett problem med detta är ju att då man tankar, så finns ju risken att diesel rinner ut genom tankens avluftningsventil (som alltså är nedanför tanklocket) om man fyller bränsletanken rejält. Jag kan tycka att konstruktionen är lite underligt utförd, för det har ju hänt mig flera gånger att det runnit ur diesel genom avluftningsventilen, då man tankat båten och diesel har sedan då naturligtvis hamnat i vattnet där båten befunnit sig, vilket ju inte alls är bra. Eftersom att även relingslisten sitter under avluftningsventilen till bränsletanken, så innebär det ju även i dessa situationer att även en liten mängd bränsle lätt blir kvar på och omkring relingslisten. Ett annat problem som jag också råkat ut för, när det gäller tankning är ju också det mera generella problemet att de gånger jag tankat båten från framförallt lösa bränsledunkar, så är det ju lätt att man spillt lite diesel omkring tanklocket på båten.

Nu när vi började slussa ner oss genom slussarna vid Borenshult så var det så att det sprutade ut en hel del vatten från slussbassängens väggar på min båt i en av slussbassängerna, allt eftersom att vattennivån i slussen sjönk. Det resulterade ju i att båten sköljdes av och på båten fanns det antagligen en del rester av intorkad diesel invid tanklocket och vid relingslisten som fått en del diesel på sig vid en del tankningar, då det kommit ut diesel genom avluftningsventilen till bränsletanken som sitter strax ovanför relingslisten. Så när vi kommit en bit ner i slussen kom slusspersonalen och sa att någon båt läckte olja i slussen och till en början rådde en viss osäkerhet vilken båt som läckte olja. Men det kunde ju ganska snabbt konstateras att det var min båt som lär ha varit den orsakande båten. Så vi fick inte till en början starta motorn sa slusspersonalen. Efter en liten stund så kunde jag vara ganska säker på vad som orsakat att det såg ut som olja i slussens vatten. Det lär alltså ha varit så att när båten spolades av med vatten som sipprade ut från slussbassängens väggar, så drog det med sig en del diesel som fanns intorkat på båten vid dess tanklock och vid dess relingslist, vilket vi nämnde för slusspersonalen. När diesel hamnar i vattnet så lägger det ju sig som en tunn (förvisso ganska vacker, men olämplig) hinna uppe på vattenytan. Efter en stund så fick vi också veta vi fick avvakta ett tag i slussarna eftersom att de inväntade räddningstjänsten eftersom att det skett oljeläckage i slussen och då befann jag mig en bra bit ner i slussbassängen så det var inte jätte lätt för mig att se vad som hände uppe på land, men Åsa som var uppe på land kunde i kunde i alla fall konstatera att när räddningstjänsten kom så hade de sirenerna och/eller blåljusen på. Så efter en stund kom räddningspersonalen fram till mig, som befann mig halvvägs ner i slussen och pratade med mig. De gjorde bedömningen att de skulle äta glass medan vi kunde fortsätta slussa ner i sjön Boren och när vi hade kommit ner till sjön och kommit ut genom sista slussbassängen, skulle de låta slussen spolas igen (om jag förstod saken rätt) på något sätt och då skulle de samla upp alla föroreningar i vattnet i den nedersta slussbassängen, om det nu var några mängder kvar där och då (vilket jag inte vet hur det förhöll sig med den saken då vi lämnat slussen), detta eftersom att det var i en av de övre slussbassängerna som det såg ut att finnas mest föroreningar och inte som mest i den slussbassängen där vi blivit stoppade från att fortsätta slussa. Anledningen till att vi blev stoppade i en av de lägre slussbassängerna, var antagligen att man inte ville släppa ut föroreningarna i sjön Boren, så därför blev vi stoppade innan vi blev utsläppta dit, innan räddningstjänsten gjort bedömningen att vi kunde fortsätta ut i sjön Boren. Så det var ju mindre bra och mycket pinsamt att jag lär ha orsakat en utryckning för räddningstjänsten. Hopps innerligt att det inte var någon annan som var i akut behov av hjälp och tvingades vänta på hjälp, då jag upptog räddningstjänstens och SOS:s tid.

Sedan när vi lämnat Borenshult, så fortsatte vi genom sjön Boren och stannade sedan till vid gästbryggan i Borensberg för att övernatta. På kvällen passade vi även på att grilla och äta gott invid kanalen i Borensberg, där det var riktigt fint.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Vid Sitashytta i Norge.

Måndagen den 28:e augusti så väntade en tiodagarsledighet, efter att jag hade sökt någon dag ledigt i samband med en ledigvecka och de lediga dagarna ville jag tillbringa i den fina fjällvärlden. Från början var det i ärlighetens namn tänkt att jag skulle ge mig ut på en tur genom Sarek då, men jag valde istället att skjuta på den turen till något annat år och istället så gav jag mig ut på en helt annan fjälltur, som jag tänkte att nog skulle vara lite lättsammare och bekvämare. Så istället för att gå i Sarek, där det är ont om stugor, så valde jag istället att gå en riktig stugtur, så att jag även hade möjlighet att både värma mig och torka kläderna (som jag förstod att skulle kunna bli blöta under denna hösttur).

Så måndagen den 28 augusti tog jag bussen ner till Gällivare, där jag bytte buss till en annan buss som tog mig fram till Ritsem, efter en paus vid Stora Sjöfallet fjällanläggning (som jag nyligen i skrivande stund så här i oktober, kunnat läsa om att gått i konkurs).

Väl framme i Ritsem så kompletterade jag mitt medhavda matförråd med ett par paket nudlar och åt lite fika innan jag promenerade iväg längs den bomförsedda grusvägen mot Sitasjaure fjällstuga, som drivs av Svenska Turistföreningen och som ligger vid sjön Sitasjaure. Sjön som för övrigt genomkorsas av landsgränsen som skiljer Sverige och Norge åt, används även som vattenmagasin för vattenkraften i området. Väl framme vid sjön så tittade jag runt lite innan jag gick fram till själva fjällstugan, då det började skymma. Längs den långa grusvägen fram till Sitasjaure mötte jag flera personer, bland annat några som kom på cykel, varav en tjej som arbetade på Kebnekaise fjällstation och nu var ute på en fjälltur, då hon promenerat fram till fjällstugan Sitasjaure från Kebnekaise fjällstation och där hade hon fått låna en cykel för sin fortsatta färd ner mot Ritsem. Stugplatsen vid Sitasjaure bestod av ett par stugor och på platsen fanns för tillfället en stugvärd, stugvärdens mamma och en väninna till stugvärdens mamma, samt en man från ett land längre ner i Europa och ett par hundar. Jag delade stuga med mannan som kom från landet någonstans söderut i Europa (även om vi hade varsitt rum i stugan), då vi ju inte var så många i stugan.

På tisdagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Hukejaure som också drivs i Svenska Turistföreningen. Den stugan var tisdagsmålet för såväl han som jag hade delat stuga med under natten mot tisdagen och även för väninnan till stugvärdens mamma. Så vi alla tre gick åt samma håll på tisdagsförmiddagen, även om vi inte gick tillsammans. För mig som först kom fram till Hukejaurestugan (även om jag lämnade stugplatsen senast av ass tre vid Sitasjuare), blev det bara en kort paus vid Hukejaurestugan, då mitt mål för denna regniga dag innebar en av de längre dagsetapperna under denna tur, nämligen att ta mig ända in i Norge och fram till stugan vid namn ”Gautelishytta”. Så efter ett tag så korsade jag landsgränsen och kom in i Norge, även om leden vid nationsgränsen var lite svår att finna under en stund, antagligen framförallt eftersom att man nog hade gjort en omdragning av vandringsleden kring nationsgränsen, någon gång. När mörkret nyligen hade anlänt så kom jag fram till Gautelishytta, där det redan då jag kom lyste ljus innanför fönstren, eftersom att det var några andra som redan hade kommit till stugan. Så jag valde att bo i den mindre av stugorna på stugplatsen (då det liksom på många andra stugplatser fanns flera stugor vid stugplatsen), då det inte bodde någon i den stugan. På min färd mellan Ritsem och Hukejaurestugan så hade jag följt samma sträcka som jag en gång tidigare hade gått, nämligen sommaren 2009 då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta. Den gången minns jag att jag såg många renar uppe på fjället också har jag för med att jag fick pulsa i en hel del snö, då jag var där redan i slutet av juni den gången, något som jag i alla fall inte behövde göra under den sträckan under årets tur. Men ungefär då jag passerat Hukejaurestugan, så blev det nya platser för mig att upptäcka, eftersom att jag då hade kommit till outforskade marker för mina ögon.
På onsdagsmorgonen så lämnade de som bodde i den stora stugan, stugområdet innan mig. Innan jag gick från stugområdet så fyllde jag upp med ved i den lilla stugan som jag hade bott i, även om vedförrådet på platsen började sina. Jag passade även på att titta in i den stora byggnaden en vända, nu när den var tom. Jag tog mig även en titt in i ytterligare en byggnad på stugområdet och kunde se att det fanns fler sängplatser även i den stugan, så att även om det hade varit någon i den lilla stugan, då jag anlände, så hade det kanske funnits lediga bäddplatser i denna stuga i alla fall. Under onsdagen, tog jag mig genom en stenig terräng, som stundvis var täckt av snöfält i det för dagen ganska blåsiga vädret, fram till stugområdet vid ”Cáihnavággihytta”. Även där fanns det tre olika byggnader att välja bland, när jag skulle gå in. Men här var det människor i alla stugor utom i storstugan, så jag valde att flytta in i den stugan inför den annalkande natten. Här var det inte heller så mycket ved på platsen, och med de vinande vindarna utanför stugan så var det inte så lätt att få upp någon eld i stugan heller, men jag fick i alla fall upp en eld, även om det inte blev så värst varmt i stugan, då det verkade som att den starka vinden som ven utanför stugan effektiv kylde ner stugan, då den även trängde in i stugan vid exempelvis stugans fönster.

På torsdagen hade vindarna lugnat ner sig och jag fick hugga till några större vedklabbar som låg utanför stugan, för att fylla upp stugans vedkorg innan jag lämnade platsen. Denna dag så följde jag till viss del samma ledsträckning som jag hade gått under tisdagen, men denna dag siktade jag mot stugområdet vid Skoaddejávre, dit jag nådde fram på kvällen. Min dagsetapp avverkades till en viss del längs en grusväg, efter att jag passerat en fjällsjö som används som ett vattenmagasin för vattenkraften i området. När jag kom fram till Skoaddejávrehytta, så visade det sig att det var en man i så väl den stora stugan, som i den mindre stugan. Men eftersom att det bara bodde en person i den stora stugan som innehöll flera rum så fick också jag bo inne i ett rum i den stora stugan. Det visade sig att mannen i den stora stugan saknade en så kallad DNT-nyckel, som man låser upp denna och många andra fjällstugor i Norge med, så därför hade han blivit insläppt i stugan utav mannen som bodde i den mindre stugan. Men eftersom att mannen som bodde i den mindre stugan skulle lämna stugområdet riktigt tidigt under den efterföljande morgonen, så skulle även denna man som bodde i den stora stugan tvingas lämna stugan tidigt, eftersom att han behövde hjälp av den andra mannen för att kunna låsa igen stugan efter sig, men jag tror att han var tacksam att jag kom så att jag istället kunde låsa igen stugan som vi övernattade i, så att han inte behövde gå så väldigt tidigt under den efterföljande morgonen. Mannen som jag delade stuga med bodde söderut i Europa och var nu ute på en längre vandring längs framförallt Nordkalottleden och hans plan var att gå från Kautokeino till Ritsem och han hade framförallt bott i tält under sin tur, om jag nu förstod honom rätt.

Så var då fredagen kommen och jag hade visst från början en väldigt hög ambition för denna dag. Tanken var nämligen att ta mig vidare förbi den norska stugplatsen Sitashytta och ända fram till Paurohytta. Så på fredagsförmiddagen lämnade jag som sista person stugan där jag bott under natten och fortsatte längs leden vidare ut mot en grusväg. På min karta fanns det nämligen två leder fram till Skoaddejávrehytta, där jag övernattat. Nämligen den leden som jag följt fram till stugplatsen och den leden som jag skulle fortsätta därifrån mot nästa stugplats. Jag noterade då jag lämnade stugområdet, att det även fanns någon sorts ledmarkering lite längre ner i terrängen, än längs den led som jag gick då jag lämnade stugområdet, men jag brydde mig inte så mycket om det och tänkte att det nog bara var en liten alternativ led till den led som jag nu följde, för enligt mina två kartor så skulle det ju bara finnas två leder fram till denna stugplats där jag började min fredag. När jag gått ett tag så kom jag att titta ner på min ena karta och kunde konstatera att jag korsade något vatten emellanåt, såväl i verkligheten som på kartan. Efter ett tag kom jag också mycket riktigt upp på en grusväg och började följa den åt vänster, precis som jag skulle göra på kartan. Men när jag följt den ett tag så började jag jämföra den mer och mer med min karta och hade svårt att finna likheterna med verkligheten och den plats på kartan som jag trodde att jag befann mig på. Det var då jag konstaterade ett jag hade gjort ett rejält misstag! Jag hade nämligen följt fel led från stugplatsen. Jag hade visst följt en led från stugplatsen som inte fanns med på min karta och kommit ut på en väg, ungefär en mil ifrån den plats där jag egentligen trodde att jag skulle komma ut på en väg. Således fick jag gå cirka en mils omväg, på grund av mitt misstag att följa en led som inte fanns med på mina kartor som jag hade med mig. Det positiva med omvägen var att det i alla fall bara var att följa en grusväg, och inte innebar att jag behövde ta mig fram genom någon besvärligare terräng. Så då jag hade följt grusvägen i cirka en mil så nådde jag fram till den plats där jag egentligen skulle ha kommit ut på grusvägen, om jag nu hade följt rätt led redan från början och hade nu även fortsättningsvis grusvägar att följa hela vägen fram till Sitashytta. Grusvägen som jag följde slingrade sig fram längs nationsgränsen mellan Sverige och Norge, vilket innebar att jag, liksom vägen, korsade nationsgränsen ett flertal gånger under dagen på min väg fram till Sitashytta. När jag hade ett antal kilometer fram till Sitashytta kom jag fram till en vägbom, där man om man hade kört bil hade fått parkera. På vägbommen fanns ett anslag om att det för tillfället pågick ”dugnadsarbete” vid Sitashytta, alltså arbetades det med fjällstugan. Men jag promenerade ändå fram till Sitashytta, efter att jag hade gjort en kortare avstickare fram till ett så kallat ”riksröse”. Väl framme vid stugan, så var det mycket folk på platsen, men som tur var så sa de att jag ändå var välkommen att bo i den mindre stugan av stugorna på platsen, och ett par av de som var på platsen och arbetade och hade tänkt att bo i den lilla stugan flyttade istället in i en av de andra byggnaderna vid stugområdet. Det var ju snällt då jag missat att det var ”dugnadsarbete” på platsen, trots att jag hade gjort ett försök att titta på internet innan jag gav mig ut, så att jag inte skulle planera min tur så att jag skulle behöva bo i någon stuga där det pågick arbeten. Nu var ju min tanke, som jag skrev tidigare att jag skulle ta mig ända fram till Paurohytta, denna dag. Men det visade sig att det var en lite för optimistisk plan, efter de rådande förutsättningarna för mig. Även om jag inte hade råkat gå en rejäl omväg under dagen, så är jag ytterst tveksam till om jag hade gett mig på att gå ända dit under denna dag, då det var långt dit och jag hade ju inte heller börjat gå så tidigt på morgonen.

Men på lördagen var det i alla fall dags att ta sig an en tur till Paurohytta. Så jag lämnade Sitashytta och tog mig uppför en hel del höjdmeter på min färd mot Paurohytta. Efter ungefär halva dagsetappen på min färd mellan Sitashytta och Paurohytta, så kom jag fram till den lilla stugan Baugebua, där det också pågick dugnadsarbete. Det var inte förens jag var vid Sitashytta jag visste om att Baugebua återuppstått, det var nämligen så att jag hade läst på internet att den lilla stugan Baugebua hade blivit raserad utav ett snöskred för ett par år sedan, så jag trodde inte att det fanns någon stuga vid dess plats. Men nu hade man alltså byggt upp en ny, fin liten stuga på andra sidan om den bro som finns vid den gamla stugans plats. Då jag kom fram till stugplatsen håll ett par personer på att elda upp resterna av den gamla stugan och de hade också hoppats på att det skulle komma en helikopter med saker till den nya stugan, men den kom visst inte på grund av att det varit dimma i området. Efter ett kortare stopp vid Baugebua så fortsatte jag fram till Paurohytta. På vägen dit var det en hel del snö på leden vid ett par ställen. Vid ett av snöfälten mot Paurohytta så kom jag även förbi den mannen som jag delat stuga med vid Skoaddejávrehytta. Han hade tältat i närheten av Sitashytta och undrat var jag tagit vägen, eftersom att han hade lämnat Skoaddejávrehytta innan mig på fredagsmorgonen och trott att jag skulle gå om honom under fredagen. Men jag kunde nu berätta för honom om mitt misstag att jag råkat ta en rejäl omväg mellan Skoaddejávrehytta och Sitashytta. Efter en dag då jag återigen vandrat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige och fått se isflak i en sjö som jag följt en stund, så kom jag slutligen fram till Paurohytta, där jag tog plats i den lilla stugan på stugområdet, eftersom att det i den stora stugan för tillfället bodde ett norskt par (som visserligen erbjöd även mig plats den stora stugan). Under eftermiddagen/kvällen så var jag även in och hälsade på en stund i den stora stugan hos det norska paret som var mycket vana fjällvandrare och engagerade i föreningen som hade hand om de norska stugorna som jag var ute och bodde i.

På söndagsmorgonen, så såg jag genom fönstret några renar utanför stugan som jag bodde i, innan jag lämnade stugplatsen vid Paurohytta och vände åter om till Sitashytta. Ganska så omgående då jag hade börjat promenera på söndagen, så mötte jag den mannen som jag gått om dagen innan, alltså han som jag hade delat stuga med i Skoaddejávrehytta. Det var nämligen så att han under natten mot söndagen hade tältat en bit innan Paurohytta. När jag gick förbi Baugebua, så kunde jag konstatera att de som varit på platsen för att arbeta då jag fick förbi platsen på lördagen, nu hade lämnat platsen. Efter ett tag så kom jag framåt kvällen fram till Sitashytta, där jag övernattade i samma stuga om jag hade bott i någon natt tidigare.

På måndagen fortsatte jag min vandring som till en början följde samma grusvägar som jag hade traskat på under fredagen, men nu traskade jag naturligtvis i motsatt riktning. När jag kom till ett vägskäl vid en kraftverksdamm, så blev det dock nya vyer för mig, eftersom att jag då fick promenera på vägar som jag inte gått på tidigare. Ganska så direkt efter vägskälet, bar vägen av neråt, övergick till asfaltsbeläggning och slingrade sig som en serpentinväg ner i dalen till den lilla byn Fjellbu. Där gjorde jag en avstickare till en liten stuga i Fjellbu, som tidigare ägts av ”Narvik og Omegn Turistforening”, likt de andra stugorna under turen som jag bott i då jag varit i Norge, men numera ägs stugan i Fjellbu av ”Statskog”. Efter att jag besökt den lilla stugan i Fjellbu så fortsatte jag min promenad vidare från Fjellbu, längs en annan väg som åter tog mig upp mot högre höjder. Nu följde jag en grusväg som slingrade sig fram längs en kraftledning uppåt genom ”Norddalen”. Efter många kilometer längs grusvägen, så nådde jag fram till ett ställe där en vandringsled vek av från grusvägen, då det började skymma. Därifrån följde jag vandringsleden upp till stugan Lossihytta, där jag övernattade. Detta var det enda stugområde under min tur, där jag var helt ensam på hela stugområdet, och detta var även den enda stugan under min tur som var utrustad med vanlig ström för såväl värme som belysning, även om en hel del andra stugor i alla fall hade haft 12 volts belysning via solceller. Även om det fanns elelement i stugan, så gjorde jag en liten eld i stugan under kvällen, men inte så mycket för att inte frysa, utan mera för att det skulle bli hemtrevligt och mysigt i brasans sken.

På tisdagen fortsatte jag min vandring över fjället och tog mig bland annat genom Rienatvággi och fram till Hunddalshytta, dit jag anlände på kvällen. Vid Hunddalshytta var det redan ett par personer i den stora stugan då jag anlände, så jag valde att övernatta i den mindre av stugorna där.

På onsdagen fortsatte jag neråt från Hunddalshytta fram till järnvägsstationen Katterat, dit jag följde en lättvandrad sträcka som jag gått ett par gånger tidigare. Sträckan mellan Hunddalshytta och Katterat består nämligen till största delen av en grusväg som till stor del lutar nerför, så det är lättpromenerade kilometrar i den riktningen som jag avverkade sträckan. När jag väl var framme vid Katterat så tvekade jag om jag skulle fortsätta min vandring upp till exempelvis Riksgränsen eller Katterat och ta en buss därifrån, som min ursprungliga tanke var. Men istället valde jag att kliva på ett tåg vid Katterat och åkte med det hem till Kiruna.

Turen gick således ganska bra, även om jag inte vandrade riktigt så långt som min ursprungliga plan var att gå. Min tanke var nämligen att då jag var vid Lossihytta, så skulle jag fortsatt från Lossihytta via en avstickare till Storsteinshytta innan jag som turens näst sista natt tänkte övernatta en natt vid Cunojávrihytta, innan jag tänkt fortsätta ner mot Hunddalshytta via den lilla stugan Oallavagge. Men eftersom att jag fick disponera totalt två nätter i Sitashytta så valde jag att ta en genväg mellan Lossihytta och Hunddalshytta, då det visade sig att jag hade varit lite för mycket tidsoptimist då jag planerade turen.

Som avslutning på blogginlägget följer några kartbilder, där jag ungefärligt har ritat hur jag har vandrat under de tio dagarna som jag var ute i fjällmiljön.

/Fredrik

Karta 1 av 5.
Karta 2 av 5.
Karta 3 av 5.
Karta 4 av 5.
Karta 5 av 5.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Höstkväll i Arvidssonstugan, med fotogenlampa, stearinljus och eld i den öppna spisen.

Redan förra hösten så var jag ute på en fyradagarstur genom Muddus nationalpark (som ni kan läsa om på denna länk), som är en del av världsarvet ”Laponia”. Muddus nationalpark ligger geografiskt mellan Gällivare och Jokkmokk, så nationalparken som består av såväl gammelskog som enorma blötmyrar genomkorsas av kommungränsen som skiljer Gällivare och Jokkmokks kommuner åt. I nationalparken finns Muddusleden, som man kan följa genom en ganska så stor del av nationalparken. I nationalparken finns det även fem stycken stugor som man kan övernatta i, varav fyra av dessa stugor finns längs den relativt lättpromenerade Muddusleden, medan den femte stugan som heter ”Arvidssonsstuga” finns utanför ledsystemet och är således lite mera svåråtkomlig.

Under min tur genom Muddus nationalpark under förra året så följde jag framförallt Muddusleden och övernattade i tre av stugorna som finns i nationalparken. Men eftersom att Muddusleden erbjuder en del olika vägval och avstickare, så hann jag inte med att gå hela leden då, så nu avverkade jag de delar av leden som jag inte hann med under förra årets tur, även om det även blev till att gå en del av samma strecka som jag gick under förra året. Redan under min tur i nationalparken under förra hösten, så ville jag ta mig till Arvidssonstugan, som fått sitt namn efter den före detta parkvakten i nationalparken, som hette: ”Lennart Arvidsson”. Den gången hade jag visserligen ingen bra karta över området, men med ett foto i telefon som jag tagit mot en karta på en informationstavla om nationalparken, så gjorde jag i alla fall ett försök att gå över blötmyrarna mot denna stuga. Men efter en stund så gav jag upp den gången och vände om, efter att ha blivit rejält blöt och gick istället till en annan av stugorna i området istället. Efter att jag kommit hem den gången så införskaffade jag mig en riktig karta över området, för att bättra på mina förutsättningar att nå fram till stugan vid ett senare tillfälle. När jag studerade kartan kunde jag också konstatera att det nog även var ett synnerligen olämpligt vägval jag hade försökt mig på för att ta mig till Arvidssonstugan under förra hösten, då det såg ut på kartan som att jag nog hade mötts av några större vattendrag om jag hade fortsatt mitt klafsande i den riktningen, som jag då försökt mig på att ta mig fram över myrarna.

Antagligen lär det vara lättare att nå stugan under den snötäckta delen utav året, så i vintras så åkte jag bil till den plats där Ritsemvägen viker av från E45:an och således försökte jag mig då på att komma fram till stugan norrifrån istället för söderifrån (som min tanke var att nå stugan då jag var där under förra hösten). Till en början gick det ju skapligt att ta sig fram på skidorna, så länge jag kunde följa snöskoterspår… Men sedan då jag var tvungen att vika av från snöskoterspåren och istället försökte följa ett renstängsel som nätt och jämt stack upp ovanför snön, så sjönk jag ner rejält djupt…, så jag gav upp även den gången och återvände till bilen. Några dagar senare så gjorde jag ett nytt försök med skidorna. Den gången så åkte jag bil till parkeringen vid Skaite och testade ännu en gång att ta mig fram på skidor i det snötäckta landskapet. Den gången kom jag visserligen en bit, men det var jobbiga meter som avverkades, för även den gången sjönk jag ner rejält djupt med skidorna, så efter en stund, vände jag åter om till bilen utan att jag nått fram till någon stuga (här kan ni läsa några rader om vinterns turer i Muddus nationalpark). Vid det laget anade jag att det skulle ta lång tid innan jag skulle ta mig fram till Arvidssonstugan, eftersom att delar av Muddus nationalpark ligger i områden som räknas som fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud mellan den 15:e mars och 31:a juli, och just Arvidssonstugan ligger inom ett sådant fågelskyddsområde, och då jag försökt mig på min andra skidtur så var det inte så lång tid kvar till den 15:e mars.

Men nu i höst så fick jag till några lediga dagar, som jag tänkte att skulle kunna passa bra till en ny tur i detta område. Nu hade jag gott om tid, en bra karta och även en GPS att använda mig utav i min nödsändare, som jag köpte i våras. Så nu gjorde jag ett nytt försök att ta mig an nationalparken igen. Den här gången tog jag bussen fram till nationalparken, tisdagen den 26:e september. Den trevliga busschauffören släppte av mig vid en parkeringsficka ute på E45:an i närheten av det lilla berget/fjällområdet ”Oarjemus Stubbá”. Så efter en stunds promenad i området så tog jag mig upp på det 658 meter höga berget som ligger i utkanten av Muddus nationalpark och som skulle bjuda på en fin utsikt, enligt vad jag hade kunnat läsa mig till. Sedan fortsatte jag genom naturen över ett par höjder i närheten och tog mig så småningom ut ur nationalparken igen och ut på E45:an igen, men denna gång lite längre söderut på vägen, än där jag först klivit av bussen. Sedan följde jag E45:an söderut och efter att jag passerat den lilla sjön ”Hapsasjávrre”, så vek jag återigen av från E45 och denna gång in på en liten grusväg, innan jag fortsatte mera rakt ut i ingenstans. Visserligen så hade jag sett på en karta att det skulle finnas något ”renstigsliknande” från denna grusväg och fram mot Arvidssonstugan, som jag nu siktade mot. Ibland så var det också mycket riktigt någon sorts stig att följa, men ofta så tappade jag också bort det stigliknande. Men jag följde myrkanter och sjökanter och i någon sorts mån försökte jag även hålla mig en bit upp i terrängen, för att inte behöva bli mer blöt om fötterna än nödvändigt, jag tog mig över den så kallade ”Rallarstigen” och jag tog mig återigen in i Muddus nationalpark. Efter en stund så testade jag GPS-navigeringsfunktionen som finns inbyggd i min nödsändare och kunde konstatera att jag kom närmare och närmare den plats där stugan skulle vara belägen. Tillslut så kom jag också mycket fram till stugan lagom framåt kvällen då det hade börjat mörkna och som tur var så var det ingen annan som hade ockuperat hela stugan, utan jag var minsann själv på platsen då jag kom fram till stugan. Det är nämligen bara två stycken bäddplatser i stugan, då den inte är så stor. Jag gjorde eld i den öppna spisen och när jag slutligen gick och la mig i en av stugan två små bäddar så sov jag förvånansvärt bra, i en stuga där man kunde höra flera fåglar ljuda utanför.

Det blev alltså ”fjärde gången gillt” för mig, i mina försök att nå fram till stugan. När jag bläddrade lite i stugans gästbok kunde jag konstatera att de flesta som bott i stugan hade varit där under den snötäckta delen av året, men någon hade också lyckats paddla fram till stugan, som ligger invid en sjö. På onsdagsmorgonen så fortsatte jag min promenad i nationalparken. Först gick jag några meter tillbaka norrut, mot den platsen som jag hade kommit ifrån dagen innan, innan jag vadade över ett mindre vattendrag och tog mig ut över framförallt blötmyrar, men även genom en del skogsområden. Tillslut hade jag nått fram till Muddusleden och befann mig ganska exakt mellan stugorna Muttosluoppal och Fallstugan, då jag kom ut på leden strax söder om den plats där Muddusleden korsar Muddusälven, med hjälp av en bro. Då jag kom ut på leden så hade jag inte bestämt mig åt vilket håll som jag ville fortsätta min tur, frågan var: Skulle jag välja att gå mot stugan Muttosluoppal eller Fallstugan? Först valde jag att korsa bron och började gå mot Muttosluoppal, men efter en kort bits promenad så ändrade jag mig och vände istället om och tog sikte mot Fallstugan, vilken jag nådde fram till lagom till skymningen. I stugan som har ett större och ett mindre rum som man kan övernatta i och är den stuga som erbjuder flest bäddplatser i nationalparken, så valde jag att övernatta i det större av de båda rummen, eftersom att jag hade hela stugan för mig själv, då det inte var någon annan gäst där för tillfället och förra året hade jag bott i det mindre av de två rummen, så det var ju trevligt med lite variation.

På onsdagskvällen hade jag lagt mina båda stavar utanför Fallstugan, men på torsdagsmorgonen fann jag först bara den ena av de båda stavarna, där jag lämnat de, men efter en stund så fann jag den andra staven en bit bort från stugan. Antagligen hade något djur flyttat på staven, eftersom att jag inte hade märkt av några kraftiga vindar på platsen. I gästboken i stugan kunde jag även läsa om andra som troligen sett en mårdhund på platsen, och om någon annan som trodde sig ha sett en hund på platsen (även om kanske även det var en mårdhund), så kanske var det en mårdhund som flyttat på min stav… Fallstugan lär vara den mest välbesökta stugan, utav stugorna i Muddus nationalpark, då den ligger nära det stora och fina Muddusfallet, som är ett fint vattenfall, samtidigt som avståndet till stugan från den stora parkeringen vid Skaite bara är cirka sju km. Det märktes att det verkade vara en välbesökt stugplats, då toapappret på dassen vid stugan var slut och det visade sig att vedförrådet på platsen var nästintill tömt på ved (även om det fanns en del stockar utanför vedförrådet), efter sommaren 2017, som nog inte lär gå till historien som en rekordvarm sommar i Norrbotten. Så innan jag gick iväg på torsdagsmorgonen blev det till att hugga och såga till några vedbitar för att kunna fylla på med ved i stugan. Sedan fortsatte jag min vandring längs Muddusleden, denna gång tog jag sikte mot byn Sarkavare, som är en av flera platser som man lättvindigt kan nå Muddusleden ifrån. Men innan jag nådde fram till Sarkavare så stannade jag till och lämnade min ryggsäck vid den plats där Muddusleden delar sig och man kan fortsätta mot stugan Nammavárre, eftersom att det var den stugan som var mitt mål för denna dag. Strax efter att jag lämnat min ryggsäck i närheten av ledförgreningen och åter igen börjat gå med sikte mot Sarkavare, så mötte jag en tjej längs leden. Efter ett tag så kom jag fram till byn Sarkavare (som jag visserligen hade besökt en gång tidigare med bil i vintras). Där gick jag runt lite på skogsvägar, innan jag återigen fortsatte tillbaka längs Muddusleden till den plats där jag tidigare på dagen hade lämnat min ryggsäck. När jag tagit på mig min ryggsäck så hade det börjat bli mörkt, så jag tog inte bara på mig ryggsäcken, utan jag tog även på mig min pannlampa och följde dess sken fram till stugan Nammavárre, där det visade sig att tjejen som jag mött tidigare under dagen också hade stannat till för natten, men som tur var fanns det plats även för mig också i den lilla stugan. Det visade sig att hon kom från Nederländerna, men att hon numera bodde i Sverige. Förra året, då jag också bodde en natt i samma stuga, så var jag inte heller själv i stugan, utan den gången så fick jag dela stugan tillsammans med en man som bodde en bit söderut i Europa.

Innan jag gick vidare från stugan på fredagsmorgonen, så bläddrade jag lite i gästboken, som jag skrivit i vid mitt förra besök och där kunde jag konstatera att någon som varit i stugan strax efter mitt senaste besök hade skrivit något i stil med: ”Föredömligt städat av Fredrik Tysk”. Det var ju roligt att läsa, det borde ju i alla fall innebära att någon var nöjd med min städning, för det där med städningen är ju något som jag konstaterat att kan ta långt tid då jag är ute och bor i stugor och som gör att jag ibland drar mig lite för att bo i stugor ibland, inte minst med tanke på att stugregler som finns i många stugor ofta avslutas med någon fras i stil med: ”Lämna stugan i det skick du själv önskar finna stugan i”. De raderna gör ju ofta att man antingen får leva med ett dåligt samvete eller städa en hel del, då ofta stugorna som man kommer till är i ett sämre skick än vad ju skulle vilja finna stugorna i (även om det naturligtvis inte alltid är så). Själv brukar jag i alla fall försöka tänka att jag ska lämna stugan i renare skick än vad den var då jag anlände, även om det inte alltid blir så. Raderna i gästboken taggade mig även till att försöka hålla en fortsatt hög nivå på stugstädningen även under årets besök i stugan. Det är ju inte så ofta man kan läsa om städningen av stugorna i gästböckerna i stugorna och vanligtvis när man läser om det så handlar det om att någon uppmanar andra att hålla ordning, någon som klagar på städningen eller helt enkelt någon som kort sagt nämner att de ha har städat, så att få beröm i gästboken var ju roligt!, även om jag nog inte ska ta på mig hela berömmet själv utan dela det med den okända mannen som jag delade stugan med den gången, då det ju var han som bland annat tömde askan i kaminen, även om han nog inte skrev något i gästboken och gjorde sig till känna då. Under fredagen gick jag först till stugan vid namn ”Manson”, sedan så fortsatte jag efter ett kortare stopp vid Mansonstugan, fram till stugan Muttosluoppal, där jag gjorde eld i dess kamin för att få en varm stuga att övernatta i. Vid stugan Muttosluoppalstgan som ligger vid en liten sjö, så finns även ett fågeltorn/utsiktstorn som jag gick upp ett par gånger i, men tyvärr så erbjöds inte mycket till utsikt då jag var där, eftersom att det var dimmigt/disigt på platsen.

På lördagen så träffade jag på några andra vandrare längs Muddusleden (även om jag gick lite fram och tillbaka), då jag valde att följa Muddusleden mot Fallstugan tills jag korsade Muddusälven, vid den plats där jag några dagar tidigare hade kommit ut på Muddusleden efter min natt i Arvidssonstugan. Där vek jag av från leden och traskade ut i terrängen och korsade såväl skogsområden som blötmyrar innan jag återigen nådde fram till Arvidssonsugan. Kort sagt så följde jag ungefär samma färdväg genom terrängen som jag hade gått några dagar tidigare i motsatt riktning. På slutet när jag nästan var framme vid Arvidssonstugan så visade sig att jag hade kommit ut en aning långt söderut vid stranden på ena sidan av den sjö som då infall sig mellan mig och stugan, så innan jag kunde vada över samma lilla vad som jag hade tagit mig genom några dagar tidigare så fick jag ta mig lite lägre norrut innan jag nådde fram till vadet, då jag naturligtvis inte ville simma över sjön. När jag väl kom in i Arvidssonstugan så kunde jag inte se några tecken på att någon hade varit i stugan, sedan jag lämnade den några dagar tidigare. Det såg ut att vara samma papper och vedflisor som låg kvar i den öppna spisen, som då jag lämnade stugan under onsdagen. Stugan var fram till nyligt den enda stugan i Muddus nationalpark som saknade gasolkök, men numera finns det även ett gasolkök i denna stuga, men då jag var i stugan i början av veckan så lyckades jag inte slå på gasolen till stugans gasolkök, då jag inte hittade nyckeln till skåpet på utsidan av stugan där gasolflaskan var placerad och där gasoltillförseln även var avstängd med en kran. Men efter att jag hade lagat mat på mitt medhavda gasolkök den gången, så fann jag nyckeln till skåpet där gasolen var avstängd, så denna gång kunde jag även nyttja stugans gasolanläggning. På kvällen sprakade elden fint i den lilla stugan och torkade mina kläder som till stor del var blöta efter dagens promenad över blötmyrarna.

Efter en femte stugnatt i fyra olika stugor kunde jag konstatera att jag bott ensam i alla stugor utom i en under årets tur, till skillnad mot förra årets tur i nationalparken, då jag bara bodde själv i en av de tre stugorna som jag då besökte. På söndagsmorgonen hade jag sett till att telefonernas väckningsfunktioner skulle ljuda tidigt för att jag skulle vara säker på att kunna lämna stugan tidigt för att vara säker på att hinna fram i tid till väg E45, där jag skulle kliva på bussen hemåt framåt senare delen av eftermiddagen. Jag visste ju inte hur lång tid det skulle ta att ta sig framåt genom den oledade terrängen, så jag såg till att komma iväg i god tid. Denna dag så siktade jag mot vägkorsningen där Ritsemvägen ansluter till E45:an, där jag visste att det finns en busshållplats, som jag tänkte att jag kunde kliva på bussen vid. Väl framme vid vägkorsningen, där jag tänkte kliva ombord på bussen, så visade det sig att det hade gått relativt snabbt att ta sig genom terrängen, så det var flera timmar kvar tills bussen skulle anlända till busshållplatsen, så istället för att bara stå vid busshållplatsen, frysa och vänta på bussen, så tog jag på mig ett par torra byxor och strumpor, samt de torra gymnastikskorna som jag hade i ryggsäcken och promenerade ner till Porjus längs europavägen. Där kunde jag medan jag väntade på bussen, konstatera att den lilla lanthandeln hade slagit igen, som jag besökt för inte så länge sedan. Efter en stund så kom den blåa bussen från Östersund och plockade upp mig, och det visade sig vara samma busschaufför som körde bussen såväl denna dag, som då jag några dagar tidigare åkte åt motsatt riktning och blev avsläppt ute på en ödsligt belägen parkeringsficka. Sedan så återstod bara ett bussbyte i Gällivare innan jag var hemma i Kiruna igen, efter några dagar ute i vildmarken där jag fått praktisera hur praktiskt det kan vara med en GPS, när man inte har någon led eller stig att följa i landskapet, där det bjudits på såväl blåbär, solsken och dagar där framförallt dimman legat tung över myrmarkerna, vilka man nog ska låta bli att traska ut på under den snöfria delen av året, om man är rädd för att bli blöt om fötterna och inte håller sig till de spångade lederna.

På kartorna här nedan så har jag fyllt i ungefär var de olika stugorna ligger i Muddus nationalpark och ungefär hur jag vandrat under förra årets tur och årets tur i nationalparken.

/Fredrik

Karta över norra delen av turen.
Karta över södra delen av turen.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Höst vid vägen.
Restaurang Enoks. Restaurang Enoks.

Förra söndagen så var jag ute på en cykeltur som till stor del följde Kalixälvens dalgång, då jag tog mig fram till Nikkaluokta (som faktiskt ligger i Gällivare kommun, trots att den enda bilvägen dit går genom Kiruna kommun), bland de fina höstfärgerna som nu landskapet pryds av. Väl framme i Nikkaluokta passade jag på att äta en god Nikkaluoktasoppa i den fina restaurangen i Nikkaluokta, som håller öppet fram till första oktober, då de stänger under en period, innan de åter igen öppnar för vintersäsongen.

Efter middagssoppan och fika så fortsatte jag min cykeltur fram till sjön Ladtjojaure, med sitt grönaktiga vatten, som ligger ytterligare knappt sex kilometer bortanför Nikkaluokta. Det är invid dess strand som lokalbefolkningen seden flera år sålt renhamburgare i vad de kallar för ”Lap Dånalds”, men numera har man även på platsen byggt upp en ny restaurang med namnet ”Enoks”, efter den kände meteorologen ”Enok Sarri” som var verksam och bodde i Nikkaluokta. Så numera är det vanligtvis den nyare restaurangen som håller öppet, istället för de enklare byggnaderna, som benämns för ”Lap Dånald”. Men i söndags då jag var där hade restaurangverksamheten på platsen stäng för säsongen, sedan en vecka tillbaka.

Båtar i Ladtjojaure. Båtar i Ladtjojaure.

Men det är inte bara mat som vanligtvis erbjuds på platsen, där finns det nämligen även båtar, som man kan åka med för att avkorta sin vandring om man är på väg till exempelvis Kebnekaise fjällstation eller Tarfala. De ganska stora båtarna som finns i den förhållandevis lilla sjön har funnits på platsen i många år.

Ladtjojaure. Ladtjojaure.

Båtarna som trafikerar sjön, var denna söndag, då jag var där, inne på sin sista trafikdag för denna säsong, även om Kebnekaise fjällstation, vid den dagen skulle hålla öppet ytterligare en vecka till, innan också fjällstationen skulle stänga för säsongen och därmed även de dagliga bussarna mellan Kiruna och Nikkaluokta skulle sluta att köra för i år. Invid Ladtjojaure har man även byggt upp några riktigt fina stugor som man kan övernatta i, om man vill.

En gammal kiosk i Nikkaluokta. En gammal kiosk i Nikkaluokta.

När jag trampade hemifrån på min väg till Nikkaluokta så kom det en del regnstänk och när jag cyklade fram och tillbaka till Ladtjojaure, så lyckades jag blöta ner fötterna i vatten, men hemresan från Nikkaluokta bjöd i alla fall inte på något regn. Efter mörkrets infall kom jag till slut hem igen och hade då fått ihop cirka 15 mil på cykeln, under dagen. Det var ju bra att jag fick ihop några mil på cykeln, med tanke på att jag söndagen innan anmälde mig till något som jag pratat om och tänkt på en hel del att jag skulle vilja testa på, nämligen ”Cykelvasan” i augusti 2018, som går mellan Sälen och Mora. Sträckan mellan Sälen och Mora har jag tidigare avverkat ett par gånger på skidor och en gång vandrandes längs Vasaloppsleden, så nu är det hög tid att jag även avverkar den etappen på cykeln.

I torsdags kom jag återigen ut på en cykeltur, den gången blev det en tur på cirka 7 mil som först gick till byn Laxforsen, som ligger i närheten av Jukkasjärvi, som ligger strax utanför Kiruna. Sedan korsade jag Torneälven i Laxforsen och fortsatte längs dess nordöstra sida längs grusvägen mot ”Vuolosjärvi” tills jag slutligen kom fram till en vändplan, där vägen slutade och jag vände om, strax innan mörkret kom. Så nu har jag fått se mera av även denna väg, som jag vill minnas att jag för många år sedan åkt en bit på med bil, längs vägen kunde jag i alla fall konstatera att det fanns en del fina hus.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Vid Alesjaure under Fjällräven Classic.
Mellan Kebnekaise fjällstation och fjällstugan Singi. Mellan Kebnekaise fjällstation och fjällstugan Singi.

Sedan sommaren 2005 så genomförs årligen vandringseventet ”Fjällräven Classic” som är en cirka 110 km lång vandringstävling, mellan Nikkaluokta och Abisko fjällstation genom fjällen. Eller ”tävling” kanske inte är rätt ord, ”naturnjutning” kanske är ett bättre ord. Som det hörs på namnet så är det i alla fall företaget ”Fjällräven”, som står som arrangör bakom arrangemanget. Sedan tidigare har jag funderat på att genomföra tävlingen någon gång, men det har aldrig blivit av tidigare, men i vintras så fick jag en startplats av mina föräldrar i julklapp, så nu blev det äntligen av att jag tog mig för att genomföra turen.

Min tanke var väl att åtminstone avklara etappen under mindre än 72 timmar, vilket tidigare var en gräns för att belönas med en guldmedalj i tävlingen. Men numera har man slopat tidsgränsen för guldmedaljen, utan istället så belönas man med en medalj som inte har något med tiden att göra, utan det viktiga är bara att man kommer i mål och följer de regler som finns uppsatta. Men det var väl inte bara tiden 72 timmar som var mitt mål, erkännas ska väl också att jag ville avklara turen snabbare än de personerna som jag tidigare arbetade tillsammans med på SJ, som jag visste att hade genomfört detta arrangemang tidigare…, så visst kände jag en viss press när jag gav mig av ut på turen. Längs med banstreckningen som föjer "Dag Hammarsköldsleden" och till stor del även "Kungsleden" finns det kontroller som kallas för ”checkpoints”, vilka samtliga måste passeras och vid dessa kontroller så får man en stämpel i sitt vandringspass som man bär med sig. Dessa ”checkpoints” finns vid Kebnekaise fjällstation, Singi, Sälka, Tjäktja, Alesjaure och Kieron. Däremot får man göra avstickare på vägen till dessa, som exempelvis får man ju om man vill passa på att bestiga Kebnekaise under tävlingen och man behöver inte ha bråttom om man inte vill, då kontrollerna håller öppet i flera dagar och stängs ner efter hand och kommer man fram till målet i Abisko efter att det ha stängt så kan man få sin sista stämpel istället i receptionen i fjällstationen.

Man startar i olika startgrupper under tre olika dagar, alltså under fredagen eller lördagen eller söndagen. För min del så startade jag i den absolut sista startgruppen under den sista dagen som var möjlig att starta i, vilket var klockan 13:00 söndagen den 13:e augusti.

Från Kiruna ingår en bussresa i startavgiften fram till startplatsen i Nikkaluokta, så för min del började turen med en bussresa, men innan jag klev ombord på bussen så fick man fylla sin packning med bröd, frystorkad mat och gasol som ingick i deltagaravgiften. Lite svårt var det allt att veta hur mycket mat som skulle gå åt, då jag inte visste hur lång tid som jag skulle behöva för att nå Abisko, även om det hade meddelats att det även skulle gå att fylla på matförrådet på ett par ställen till efter vägen. Men jag fyllde min ryggsäck med ett flertal måltider innan jag klev ombord på bussen, men mängden mat som jag fyllde ryggsäcken med visade sig vara alldeles onödigt mycket, då jag inte blev ute så länge som jag först hade trott att turen skulle ta och då det dessutom visade sig att de bjöds på mat på flera ställen efter leden, så jag fick en hel del frystorkad mat kvar till min nästa fjälltur. Förutom mat så måste man även bära med sig på viss annan obligatorisk utrustning, som exempelvis tält, sovsäck och liggunderlag (även om viss utrustning är okej att dela med andra deltagare om man följs åt under hela turen). En av reglerna för tävlingen är nämligen att man inte får övernatta inomhus i exempelvis stugor, under tävlingens gång (om det nu inte är en nödsituation vill säga).

Efter att jag kommit fram till Nikkaluokta, ätit i restaurangen där och fått min första stämpel i det vandringspass som man måste bära med sig under hela tävlingen, så var det dags att kliva över startlinjen klockan 13:00. Att jag skulle ha en chans att vara först eller snabbast på något sätt kunde jag ju räkna ut att jag inte hade någon möjlighet till, i synnerhet då några redan hade hunnit passerat mållinjen i Abisko redan innan jag klev över startlinjen i Nikkaluokta så tänkte jag att jag får väl istället satsa på att vara den som är i andra änden av skalan, så som sista peson av tävlingens cirka 2000 deltagare gick jag över startlinjen i Nikkaluokta och kunde ju således bara plocka placeringar och inte bli omsprungen av någon, sett till den placering som jag hade vid startlinjen…

Det här var inte första gången som jag startade i sista startgruppen i ett större arrangemang, utan även första gången som jag cyklade Vätternrundan, nämligen i juni 2005, vilket var det första året som jag fick delta i det cykelloppet, så startade jag också i sista startgruppen, tillsammans med bland annat ett antal liggcyklar, vilka normalt inte är tillåtna i Vätternrundan, men antagligen lär de som startade med dessa haft någon sorts dispens av hälsoskäl. Den gången var det dock meningen att jag skulle starta i en av de första startgrupperna, men jag lyckades istället byta till sista startgruppen då jag inte så gärna ville starta så tidigt då jag väl kom till ett Motala där regnet föll för fullt och jag hoppades att det skulle hinna avta innan det var dags för mig att starta. En lite annan lite lustig sak under den turen, runt den stora sjön, var att trots att det var första året som jag åldersmässigt fick starta den gången, så hade jag en färg på nummerlappen som om jag vore en veteran. Detta eftersom att jag hade köpt min startplats av en dam som kört många lopp tidigare och just det året inte kunde delta utav någon anledning, så jag mötte upp henne i Avesta Krylbo dit hon kom farande på motorcykel med en bekant och levererade min nummerlapp ett tag innan cykelloppet gick av stapeln. Men nog om det och tillbaka till Lapplandsfjällen.

Efter cirka fem-sex kilometers vandring så nådde jag fram till restaurang Enoks, invid sjön Ladtjojaure. Denna dag var dock restaurangen stängd, och istället hade de flyttat ut sin verksamhet till Lap Dånalds (som ligger på samma plats), för att smidigt kunna ta emot den stora mängden personer som passerade platsen. Så jag köpte en renburgare vid Lap Dånalds och fortsatte sedan min vandring vidare med siktet inställt mot Kebnekaise fjällstation. Visserligen så går det båtturer över sjön som kan förkorta vandringen till Kebnekaise fjällstation, men naturligtvis var det inte tillåtet att förkorta sin resa med någon båtresa under tävlingen.

Vid Kebnekaise fjällstation så fick jag en stämpel i vandringspasset och bullar i magen, innan jag fortsatte mot Singi, dit jag i alla fall hade hoppats på att hinna innan jag slog läger. Väl framme i Singi så bjöds det på Souvas och potatismos vilket var ovanligt gott! Vädret var fint och jag var inte helt slut ännu, så jag fortsatte min promenad genom kvällen och nådde så småningom fram till Sälka, när det hade hunnit bli mörkt och vädret hade blivit lite sämre, så personen som bemannade den dygnet runt öppna ”checkpointen”,  hade stängt igen sitt tält, där han satt, för att slippa känna på vädrets krafter, men jag blev naturligtvis insläppt i tältet där det lyste hemtrevligt då jag kom och fick en stämpling i mitt vandringspass. Men jag kände att jag borde allt kunna fixa att ta mig en bit till innan jag slår läger och nästa ”checkpoint” var ju Tjäktja och om jag väl hade kommit dit så hade jag ju avklarat såväl drygt halva sträckan fram till målet i Abisko och den värsta uppförsbacken längs hela turen, nämligen ”Tjäktjapasset”. Så nu fortsatte jag med siktet inställt mot ”Tjäktjapasset” mitt i natten, i mörkret och i ett väder som inte var lika harmoniskt längre, nu hade nämligen såväl regnet börja falla samtidigt som vindarna började ta i, även om det turligt nog bjöd på någon sorts medvind. Men till slut nådde jag upp till högsta punken av vandringssträckan och var utanför en liten raststuga, som jag övernattade i den gången för cirka fem år sedan då jag gick Kungsleden och snön den gången hade färgat landskapet vitt kring Tjäktjapasset, och här kunde jag nu i alla fall konstatera jag tagit mig upp för backen, även om det nog var lite värre än vad jag hade räknat med… Nåväl, så passerade jag så småningom Svenska turistföreningens Tjäktjastuga på en bits avstånd då den ligger på andra sidan av ett vattendrag, gentemot vandringsleden och en liten stund senare kom jag fram till ”checkpointen” Tjäktja. Där fick jag komma in i tältet vid ”checkpointen” och få något varmt att dricka, samtidigt som jag fick ännu en stämpel i mitt vandringspass. När jag pratade med personalen i ”checkpointtältet” så sa de att det hade blåst en del på platsen, och de var lite oroliga för hur det skulle gå för vissa deltagares tält, då de inte verkade vara av stabilaste modell, enligt funktionärerna. Själv kunde jag bara snopet säga att jag nog inte heller hade något av de bättre tälten att stoltsera med, innan jag gick ut från deras tält och istället började slå upp mitt tält, det tält som jag fick av mina föräldrar i födelsedagspresent då jag fyllde sisådär åtta-tio år, för att kunna tälta i trädgården, och numera befann sig såväl jag och tältet lång ut i fjällvärlden, långt från närmaste väg, i en ganska kraftig vind och riktigt avlägset från någon gräsmattebeklädd trädgård. Numera så är ju inte heller det tältet i något toppskick, för om jag utrycker det som så: ”Det har jag varit med om lite värre saker än att bara användas på gräsmattan hemma i trädgården”. Numera är dess glasfiberaktiga längsgående stång sedan flera år tejpad med silvertejp. De sydda kanalerna som den tidigare nämnda stången ska löpa igenom har spruckit, en del av tältpinnarna är böjda och vattentätheten är inte längre något att skryta om… Men trots dessa brister så har det ändå fungerat skapligt, inte minst senast under min julitur i Padjelanta nationalpark. Visst estetiskt har det sett lite konstigt ut i formerna, men det har ändå stått upp och fungerat skapligt, även om jag förra hösten då jag var ute på min tur mellan Ritsem och Tysfjord vid månadsskiftet september-oktober, fick konstatera att det blev en stor vattenpöl i tältet, under en natt då frosten också nådde fram till tältduken. Men den här gången var det inte bara estetiskt som tältet såg konstigt ut, det liksom duckade för vindbyarna, så att jag gick hålla emot det inifrån, samtidigt som jag värmde vatten till min frystorkade pasta med köttfärssås i tältet. När jag väl skulle sova så la sig tältet ner likt ett överkast över sovsäcken och visst lyckades jag sova några timmar, även om det inte lär ha blivit så många timmar… Då var jag i alla fall tacksam att jag inte tog min tunnaste och lättaste sovsäck, utan min lite varmare sovsäck som jag var på väg att prioritera bort, till förmån för en lättare och svalare sovsäck, innan jag gick hemifrån.

En helikopter vid Alesjaure stugplats. En helikopter vid Alesjaure stugplats.

När jag efter att ha sovit en stund under förmiddagen, så packade jag ner tältet i ryggsäcken. Den här gången handlade det inte så mycket om att fälla ihop eller plocka ner tältet, för att det var redan mer eller mindre såväl ihop fält och nerrivet, redan när jag tog mig ur tältet och sovsäcken var minsann blöt så nu kändes det som att det räckte med nätter uppe på fjället, så när jag väl börjat gå var det målmedvetet ändå mot målet i Abisko. Efter en stund kom jag fram till Alesjaure, där Svenska turistföreningen har en fjällstuga som även inrymmer ett café, så där blev det en längre fikapaus innan jag fortsatte. Vid sista kontrollen som är Kieron bjöds det på pannkakor med sylt och grädde, samt sportdryck och när jag lämnade den kontrollen på tisdagskvällen så kom jag mer eller mindre omedelbart in i Abisko nationalpark, så då var det ju bara slutspurten kvar till målet, kändes det som.

Vid Alesjaure stugplats. Vid Alesjaure stugplats.

Klockan 02:47 på natten mot onsdagen så klev jag över mållinjen vid Abisko fjällstation, vid det likt ”checkpointerna”, dygnet runt bemannad målområdet, där inte några deltagare hade passerat mållinjen på länge. Men inte så långt efter mig så gick ytterligare två personer över mållinjen som startade i samma startgrupp som mig. Efter målgången fick jag ut min väska, med bland annat torra kläder, som jag hade lämnat redan i Kiruna och som jag nu hade fått transporterad till Abisko. I Abisko passade jag på att duscha i väntan på att frukostmatsalen skulle öppna där, då jag köpte mig en frukostbiljett. Efter frukosten hoppades jag kunna åka med den första bussen till Kiruna (som var abonnerad av arrangörerna), men biljetterna till den bussen var visst slut. Så istället fick jag invänta ytterligare några timmar innan jag kunde kliva på den ordinarie länstrafikbussen mot Kiruna.

Turen gick många timmar snabbare än vad jag hade vågat gissa så jag är helt klart nöjd med tiden. En tanke har slagit mig att kanske hade även jag likt en del andra kunnat gå sträckan i ett streck, om jag hade vilja, för den lilla sömn jag hann få i mitt blöta tält kan inte ha hjälpt mig så mycket… Evenemanget passade mig bra då jag ju inte är så snabb, men istället kan kämpa på under en lång tid. För min del var det ju första gången som jag gick denna sträcka på detta sätt, men jag hade ju ändå gått hela tävlingsbanan tidigare, men under olika fjällturer. Sträckan mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation har jag ju gått ett flertal gånger, sträckan mellan Kebnekaise fjällstation och Singi gick jag ju då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta sommaren 2009 (även om jag då gick i motsatt riktning emot denna gången) och mellan Singi och Abisko gick jag ju då jag gick Kungsleden under sensommaren 2012, så det var ju inte helt okända trakter för mig, som jag nu rörde mig i.

När jag väl gått i mål så kunde jag konstatera att jag hade avverkat sträckan på 37 timmar, 47 minuter och 17 sekunder, tidsmässigt borde detta innebära att jag hamnade på plats 43 i årets upplaga av Fjällräven Classic och som tredje person i min startgrupp (men vi var inte så värst många i den startgruppen), om jag räknat rätt. Dock var det först som 366:e person som jag passerade mållinjen i årets upplaga av Fjällräven Classic (då ju många startat i startgrupper innan mig), om jag nu räknat rätt. Den snabbaste personen i årets upplaga av tävlingen avverkade sträckan på 19 timmar, 24 minuter och 32 sekunder, vilket jag tycker att är en riktigt snabb tid, men tiden för tvåan i årets upplaga är inte heller fy skam, då dess tid är registrerad som endast sex sekunder långsammare, än den snabbaste tiden. Men trots dessa snabba tider så lär det inte handla om några rekordtider för arrangemanget, då de snabbaste genom åren lär ha fixat sträckan på cirka tolv timmar, även om det kanske ska tilläggas att det inte alltid funnits krav på att man måste ha med sig sovsäck och en del annan utrustning. Ryktet säger till och med att under första gången som arrangemanget genomfördes så kom den första deltagaren i mål redan innan målet var uppsatt/öppnat, om nu ryktet stämmer. Trots att jag bör ha gått förbi många vandrare, så upplevde jag inte att jag gick så mycket snabbare än så många andra, men det var ju framförallt på kvällarna och nätterna som jag lär har ha gått förbi många, även om jag inte upplevde det som att jag gick förbi så många personer, men det var ju ett otal antal tält som jag passerade och det är ju trevligt att få se så många tält ute i naturen då man är ute och promenerar. Som tur är gick det ganska så bra att gå de elva milen, även om jag fick lite ont i fötterna, men det var tack och lov efter att jag började vila efter att mållinjen hade passerats som jag framförallt började känna av de något lidande fötterna. Men jag lyckades ändå ta mig en långsam promenad fram och tillbaka till Trorneträsk för att känna på dess klara vatten, då jag kommit fram till Abisko.

Avslutningsvis kan jag konstatera att de cirka 2000 deltagarna i evenemanget kom från många olika länder, både från exempelvis Europa och Asien då man lyckats väl med att marknadsföra evenemanget runt om i världen. Numera finns evenemanget Fjällräven Classic inte bara i Sverige utan även i Danmark, USA och Hongkong, så för min del är det inte uteslutet att det kanske blir att testa den danska upplagan av evenemanget under kommande sommar. Nu har jag i alla fall införskaffat ett Hillebergstält inför kommande äventyr, då jag nog måste börja anse att mitt tält som var med mig på denna tur, nog redan har haft sina bästa år…

Jag har också hört att det finns många delade meningar om det är med att släppa ut massor med människor som mer eller mindre stressat tar sig fram genom fjällen, men jag tycker att de flesta sätten är bra som leder till att fler får möjlighet att upptäcka de fina platserna!

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
BMW Welt och BMW-muséet i München.

Under påskhelgen i våras, så gjorde jag och mina föräldrar en resa ner till Tjeckiens huvudstad Prag och vidare till BMW-muséet i München, som ligger i södra Tyskland. Min pappa som sedan länge gillar BMW-bilar hade nämligen fyllt 60 år tidigare i år, så jag tänkte att vi kunde göra något trevligt tillsammans så jag föreslog (eller är det kanske mera rätt att säga: ”tjatade”) att vi kunde åka till BMW-muséet i Tyskland, då jag tänkte att det kunde vara roligt att se det både för mig och honom. Som ett extra inslag i resan så tog vi omvägen via Prag, då min mamma hade hört att Prag skulle vara en riktigt fin stad, faktiskt så fin att om man bara skulle se en huvudstad så var det just Prag man skulle välja, hade visst ryktet låtit. Något som jag i efterhand inte riktigt vill skriva under på, men nu har vi i alla fall varit dit och visst fanns det vissa fina saker även där.

Så för min del började jag resan med att flyga från Kiruna ner till Arlanda på måndagen den 10:e april. Därifrån fortsatte jag med tåg upp till Rättvik i Dalarna (efter att ha bokat nya tågbiljetter, då jag missade första tåget som jag bokat, eftersom att flyget från Kiruna var försenat och jag hade bokat en lite väl tajt anslutning). På eftermiddagen kom jag i alla fall fram till Dalarna och hann även passa på och hälsa på min mormor en vända, där det bjöds på våfflor.

På tisdagsmorgonen åkte jag och min mamma bil hem till min syster, där hon bor med sin familj utanför Borlänge och där spenderade vi förmiddagen, innan vi på eftermiddagen fortsatte in till Borlänges centralare delar där min pappa arbetar och då när han slutat arbetet för dagen och var med i bilen så fortsatte vi bilresan ner till Malmö, där vi övernattade på ett hotell.

På onsdagen så fortsatte vi sedan vår resa söderut. Vi åkte över Öresundsbron och hade efter några timmar nått ner till de sydligare delarna av Danmark, där vi hade bokat in oss på bilfärjan från Gedser till Rostock. Väl framme i Gedser så hade vi en stund på oss innan det var dags att köra ombord på tysklandsfärjan, så vi så såg oss om lite området och fann Danmarks sydligaste plats. Platsen som ligger vid havet kan antagligen vara ett populärt utflyktsmål under varma sommardagar, men denna aprildag blåste det rejält på platsen och vindarna som fläktade var allt annat än varma och sköna. Efter en titt vid den sydligaste platsen i Danmark så blev det dags att köra ombord på tysklandsfärjan och under överfarten till Rostock så passade vi på att äta lunch som vi hade förbokat ombord på båten. Sedan fortsatte vi ner genom Tyskland och strax innan vi nådde fram till Tjeckien så stannade vi till vid en bensinmack för att betala en avgift och få ett litet märke att fästa på bilens vindruta för att få köra på de Tjeckiska motorvägarna. Efter en stund med bilen genom Tjeckien så nådde vi fram till Prags utkanter. Där körde vi in på en hotellparkering, vid ett hotell som kanske kunde vara där vi skulle bo, men så visade det sig att inte fallet var, och att ta sig ut från den aktuella parkeringen visade sig inte vara helt lätt då man var tvungen att betala för att komma ut från parkeringsplatsen vid en bom och för att betala behövde man ju ha tjeckiska pengar, något som inte vi hade. Men inne i hotellobbyn hittade vi en växelautomat, så till slut kunde vi komma ut från parkeringen efter att vi hade fixat fram lite tjeckiska pengar och betalat ut oss. Så då kunde vi fortsätta några meter till fram till det hotellet som vi hade bokat in oss på, vilket visade sig vara ett hotell som inte såg lika flådigt ut som det första hotellet som vi hade stannat till invid. Parkeringen där vi parkerade gav väl inte heller de bästa vibbarna om man säger så, men med lite tur kanske bilen skulle stå kvar på parkeringen även morgonen efter. Även om man kunde se en och annan bil i området som saknade vissa attiraljer, som exempelvis hjul.

Skärtorsdagen började vi med att äta frukost i den skramliga frukostmatsalen som till viss del påminde om en skolbespisning i det kombinerade hotellet/vandrarhemmet som vi hade spenderat natten på. Sedan tog vi tunnelbanan in mot Prags stadskärna. Där kom vi först till de lite mera slitna områdena, men under dagen hann vi även se sevärdheter som det astronomiska uret i Prag, Karlsbron och John Lennonmuren. Vi passade på att äta mat på John Lennon Pub, där jag testade på att äta en sorts gulasch som serverades i en tallrik gjord av bröd, så att man liksom kunde äta upp hela tallriken. Det var en mättsam rätt som verkade serveras lite här och var i staden. I Prag testade vi även på att prova en betydligt sötare sak också, nämligen bakverket som lär kallas för ”Trdelník” och påminner lite om en lång munk, något som bakas runt om på olika ställen längs Prags gator. Jag fick intrycket av att det var en hel del hemlösa i Prag, men en fin sak var ju att det verkade som att i alla fall några hemlösa bjöds på mat på kvällskvisten. Under dagen tittade vi även till två järnvägsstationer i Prag. På kvällen så åkte vi upp i TV-tornet i Prag och tittade på utsikten över staden innan vi fortsatte till samma hotell som vi hade spenderat föregående natt på.

Efter ännu en skramlig frukost som inledde långfredagen, så fortsatte vi att utforska Prag genom att åka med ett par guidade bussturer, där man fick lyssna på förinspelade guidningar av staden (som bland annat fanns på svenska), medan bussarna for fram på Prags gator. Det var dock inte helt lätt att höra vad som sas på de förinspelade inspelningarna, men vi fick i alla fall ett par rundturer i staden. I Prag såg man en hel del poliser, poliser som verkade ha rejäla vapen som de släpade runt på. På flera ställen kunde man se hur poliserna stoppade bilar och sedan gick de runt bilen och tittade bland annat med en spegel under bilen och sedan skulle även motorhuven öppnas då poliserna ville titta in under motorhuven. En av de guidade bussturerna som vi åkte med skedde i en mindre buss/större minibuss och då vi åkte på den turen så blev vi stoppade i en sådan poliskontroll som jag nyligen beskrev. När det var dags för momentet att öppna motorhuven, så misslyckades föraren med den manövern, men hur som helst så fick vi ändå åka vidare trots att han aldrig kunde visa för poliserna vad som dolde sig under motorhuven. Utan att veta vad det egentligen var som poliserna letade efter eller ville undersöka att inte fanns gömt, så kan jag ju tycka att det var konstigt att de släppte igenom oss i sin kontroll då vår förare inte fick upp motorhuven, för om det nu var något de ville försäkra sig om att man inte hade under motorhuven, så kunde ju vi ha vad som helst där under… Efter bussturerna så åkte vi även med en guidad båt som ingick bland de guidade turer som vi hade köpt. Min tro var dock att även guidningen ombord på båten skulle vara på svenska, men så var dock inte fallet. I Prag hittade jag även av en slump på en järnvägsinspirerad restaurang, där drycken serverades till borden med hjälp av ett modelltåg. Restaurangen hör till restaurangkedjan "Výtopna Railway Restaurant", som lär ha tre stycken liknande järnvägsrestauranger i Tjeckien, varav två av dessa ligger i Prag.  Dock åt vi inte på restaurangen, då jag bara råkade se den av en slump. Efter ännu ett antal timmar i Prags centrala delar så testade vi oss på att åka lite tunnelbana i staden igen. Vi fick dock under dagen uppleva att det även i Prag är populärt att lägga stora banarbeten kring påskhelgen, precis som här hemma i Sverige, så vi fick även prova på dess ersättningstrafik som bestod av bussar, vilket i mina ögon tycktes fungera klanderfritt då vi blev hänvisade till ersättningstrafiken. Framåt kvällen fortsatte vi med bilen till München, som var resans huvudmål. Under resan gjorde vi ett försök att tanka i Tjeckien och när vi väl kommit in i Tyskland igen, så stannade vi till vid en bensinmack, där jag till min besvikelse kunde konstatera att de minsann ville ha betalt för att man besökte toaletten, och inte nog med det så skulle det betalas kontant, jag som brukar försöka klara mig utan några kontanter… Nåväl efter en mindre felkörning, så checkade vi in på ett stort och fint hotell som tycktes vara ganska nybyggt, och nu fick även bilen spendera natten på ett lugnare ställe, nu när även den fick bo inomhus i hotellets källargarage. En nackdel med hotellet var dock att det inte hade så värst tillslutande toalettdörrar i hotellrummen, utan dörrarna var någon sorts skjutdörrar gjorda i frostat glas.

Frukosten på påskaftonen, alltså på lördagen var kanske den bästa hotellfrukosten som jag har träffat på. Den bestod av ett stort urval av allt från goda bakverk till vin för den som ville dricka vin till frukosten, eller om det kanske till och med var champagne och inte vin som erbjöds… Efter frukosten tog vi en promenad genom ett mindre glamoröst bostadsområde, så att vi kom fram till BMW-området, där såväl BMW-muséet, BMW Welt (som bland annat är en utställningsanläggning), BMW-fabriken och BMW:s huvudkontor ligger invid Olympiaparken i München. Såväl BMW Welt, BMW:s huvudkontor och BMW-muséet är ju riktigt snygga byggnader enligt mig, bara designen på dessa byggnader skulle ju kunna vara själ nog för att ta en omväg förbi dem. BMW-muséet var visst för övrigt målat som ett BMW-märke sett uppifrån. När vi kom fram till BMW-området så gick vi först in en kort stund på BMW Welt, men strax därefter fortsatte vi till BMW-muséet, för det var ju trots allt det som lockade oss mest. När vi alla tre hade blivit insläppta i muséet, efter att mamma och pappa fått gått och lämna en väska (som vakterna inte gillade att man tog med in på muséet) i en förvaringsbox, så hade vi en hel del att titta på i ett antal timmar. Det fanns ett stort antal bilar och motorcyklar utav olika årsmodeller på muséet, även om det ju framförallt dominerades utav äldre fordon. Pappa saknade dock ett par bilar som han hoppades få se inne i muséet, men det fanns ändå trots allt en hel del saker att titta på där och även en hel del att läsa, men texten var ju av naturliga skäl inte skriven på svenska… Själv såg jag bland annat en gammal 518 som var av samma modell som mina föräldrar hade när jag föddes och under mina första levnadsår. Men det fanns betydligt fler bilar som man kunde känna igen på ett eller annat sätt, då jag ju är uppväxt med gamla BMW:ar inom familjen, även om jag trots det inte blivit riktigt BMW-frälst, utan jag säger väl som så att då kan jag tänka mig att ha en BMW, men jag kan lika gärna också tänka mig att ha något annat bilmärke. En av de mera minnesvärda bilarna från utställning var en BMW E1 från början av 1990-talet. Det var en elbil som aldrig lär ha kommit ut i någon serieproduktion, men det visar ju ändå på att BMW testade sig fram med elbilar redan då. Efter flera timmar inne i muséet (även om min mamma lämnat muséet lite tidigare och istället gått ut på promenad och mötts av en regnskur) så gick vi vidare till BMW Welt där det framförallt var nya bilar. Där inne var vi inte så länge, utan istället gick vi vidare ut till den närbelägna Olympiaparken där sommar-OS hölls 1972. Tyvärr är det väl få som minns de sportsliga prestationerna under det OS, utan istället är det nog tyvärr fler som förknippar München-OS med de dödsskjutningar som inträffade i OS-byn. För vår del så passade vi på att åka upp i Olympiatornet som bjöd på en storslagen utsikt över München med omnejd. Sedan tog vi en promenad i närområdet och tillbaka till hotellet där vi bodde för tillfället. En liten miss med planeringen inför vårt besök var ju det att om vi hade besökt BMW-området en annan dag, så hade man även kunnat följa med på en guidad tur inne i BMW-fabriken, men det förstod jag lite väl sent.

Söndagen som alltså var påskdagen började vi med ännu en riktigt god hotellfrukost i München, innan vi gick till tunnelbanan i staden och åkte med den in till de mer centrala delarna av staden. Även här i München fick vi testa på hur det fungerar med ersättningstrafik då även denna tunnelbana var avstängd på en delsträcka för vad jag skulle tro var banarbeten, men även här fungerade ersättningstrafiken bra. Väl framme i de centralare delarna av staden så tittade vi runt lite i sanden och testade oss på att åka lite spårvagn. Även ett besök i den Engelska trädgården hann vi med, innan vi senare på dagen satte oss i pappas BMW och gav oss av norrut längs autobahn genom Tyskland. Längs vägen stannade vi till vid en vägkrog och åt. Precis som tidigare i Tyskland under resan så var maten vällagad och bra. Just på detta ställe som vi valde att äta på så fanns det som flera olika matleverantörer inne i samma restaurangbyggnad och även ett hotell låg i anslutning till platsen. Sedan så fortsatte vi vår bilresa till den tyska orten Walsrode, där vi övernattade på ett hotell.

Måndagen inleddes som brukligt med hotellfrukost innan vi fortsatte vår bilresa, en bilresa som först tog oss upp till Puttgarden, där vi även tittade in i en båt som de gjort om till en stor affär, alltså en så kallad ”bodershop”, som främst innehöll alkoholhaltiga drycker, men även en hel del andra saker som exempelvis godis. Sedan fortsatte vi med färjan från tyska Puttgardens till danska Rødby. Denna båtresa tog inte lika lång tid som båtresan mellan Gedser och Rostock som vi åkte åt andra hållet, men vi hann i alla fall med att fika ombord på båten. Sedan fortsatte vi med bilen upp till Helsingør, där vi nu återigen tog en färja över havet, nämligen båten från danska Helsingør till svenska orten Helsingborg. På så vis blev det till en viss del en annan väg upp genom Danmark än vad vi hade åkt söderut. Sedan fortsatte vi med bilen upp till en liten ort strax utanför Halmstad dit min morbror och hans fru har flyttat. Så vi passade på att hälsa på dem och övernatta hos dem. När vi hade kommit dit så bjöd de på en god middag, innan vi tog en promenad i närområdet och tittade på havet.

Efter frukosten på tisdagsorgen så fortsatte vi med bilen upp till Göteborg, där mina föräldrar släppte av mig vid flygplatsen, dit vi hann i tid, även om det inte var en självklarhet att vi skulle hinna dit i tid då det drog ihop sig till körer strax söder om Göteborg. Men vi svängde av stora E6:an en bra bit innan Göteborg och tog oss på så vis fram via mindre vägar fram till flygplatsen. Efter att vi vinkat adjö till varandra så fortsatte jag med flygplan upp till Arlanda, där jag bytte till ett annat flygplan som tog mig hem till Kiruna och en sista liten tur ut på vägarna, nämligen med flygbussen från Kirunas flygplats in mot de centralare delarna av Kiruna, och mina föräldrar fortsatte med sin bil hem till Dalarna, så även fast jag hade en längre sträcka att åka så kom jag nog hem innan dem, då jag ju reste på ett lite snabbare sätt.

Det var ju trevligt med en utflykt så man fick möta våren lite, även om det inte bjöds på så mycket till värme under turen, men jag fick i alla fall träffa mina föräldrar några dagar och vi fick se lite mera av världen, än vad vi sett tidigare! Sedan är det ju trevligt att se de påkostade muséerna som olika biltillverkare har, då de ofta är både fina och påkostade, och det är ju inte bara BMW som har ett muséum.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Färden fortsätter genom Göta kanal.

Resans 32:a dag blev torsdagen den 25:e maj. Dagen började med ett besättningsbyte ombord på båten. Det var nämligen så att ett par andra vänner, nämligen Jonas och Åsa kom med bil ner till Töreboda där jag och Daniel hade övernattat i båten, så då fick jag tacka Daniel för ett par trevliga dagar tillsammans med honom och istället välkomna Jonas och Åsa till båten, efter deras något struliga bilresa som de hade påbörjat i Dalarna riktigt tidigt på morgonen, en bilresa som inte lär ha gått helt klanderfritt då de även fick punktering på vägen till Töreboda. Men det hann i alla fall fram innan vi skulle ge oss av med kolonnen med båtar på dagens färd längs Göta kanal, även om det blev en något stressig omlastning av båten. Det kändes dock som att jag inte tackade Daniel så propert för de dagar som han hjälpt mig att ta mig fram med båten genom ett antal slussar, han blev redan i ottan lämnad i självaste Töreboda innan hann ens hunnit få någon frukost… Daniel fick sedan det tvivelaktigt ärofyllda uppdraget att köra Jonas och Åsas bil till Söderköping, där han sedan fick ta sig vidare ifrån med buss.

Så när Jonas och Åsa kommit ombord i båten så gav vi oss av med båtkolonnen och körde under järnvägsbron i Töreboda då den öppnades. Vi höll oss långt bak i kolonnen, då jag föredrar den positionen, då är man ju inte så beroende av de andra båtarna, utan det är ju bara att hänga med de andra, utan att känna att man är i vägen för någon båt som ligger bakom. Inte minst var det ju en lämplig position, då Jonas nästan på en gång kom på att han glömt sina solglasögon i bilen, vilka Daniel fick komma och räcka över till oss på ett lämpligt ställe invid kanalen, strax efter att vi passerat järnvägsbron i Töreboda. En annan gång under kanalturen tog vi det dock lite väl lugnt… Det var nämligen så att ibland kom man ikapp båtarna som skulle slussa innan oss då man kom till en sluss, och då fick man ju avvakta tills det blev vår tur att slussa och då brukade vi ofta vända båten och köra en bit mot vår egentliga färdriktning, för att sedan stoppa motorn och sakta glida framåt mot slussen som vi väntade på att få köra in i, då det brukade ta ett tag innan det blev vår tur. På samma sätt gjorde vi en gång och befann oss bakom en kurva, då slussvakten kom emot oss. Då visade det sig att de hade fått vänta på oss eftersom att vi hade lagt oss och börja glida sakta mot slussen, då jag trodde att det skulle ta en lång stund innan det blev vår tur som så många andra gånger, men den gången så gick det riktigt snabbt eftersom att det bara var en sluss med en liten nivåskillnad, så jag var ju inte alls på alerten då slussluckorna öppnades för oss den gången.

Även denna dag bar det av uppför vid den första slussningen, som var vid Tåtorps sluss, som lär vara en av få handdrivna slussar i Göta kanal. Men sedan så nådde vi upp till sjön Viken som är belägen mellan Vänern och Vättern, vars vattennivå är nästan 92 meter över havet och då hade vi alltså nått upp till Göta kanals högsta vattennivå, så efter flera dagars uppåtslussning ändå från Lilla Edet där jag och Daniel var under måndagen, så upphörde uppåtslussandet och ersattes istället av nedåtslussande. På eftermiddagen nådde vi fram till Karlsborg vid Vättern, efter en glasspaus vid Forsvik. I Karlsborg tankade vi vid Göta kanals sjömack, men det var ingen billig sjömack, då dieseln kostade 17 kronor litern! Det positiva med det höga drivmedelspriset är väl ändå att man i alla fall kan hoppas att pengarna går till något bra som till driften av Göta kanal, men med lite otur kan ju bränslepriset också skrämma bort en och annan kanalfarare.

I Karlsborg tog vi en paus från båtåkandet och gick och tittade på Karlsborgs fästning, även om jag så här i efterhand inte tyckte att det var så mycket att se. I alla fall inte det som vi såg av den. Nästa målpunkt för kolonnen med båtar var Motala som låg på andra sidan Vättern, men där skulle vi vara först på eftermiddagen under kommande dag, så då kunde man själv välja om man ville korsa Vättern under denna dag eller under kommande dag. Vi valde dock att korsa Vättern redan denna kväll, men istället för att styra rakt mot Motala så siktade vi på Vadstena som ligger strax söder om Motala, så vi stannade för natten vid en brygga i Vadstena. Gästhamnarna längs Göta kanal har för det mesta varit både fina och ingått i avgiften för kanalpassagen, men i Vadstena så ingick inte gästhamnsavgiften (då vi inte längre befann oss vid Göta kanal), utan istället så fick vi betala en hamnavgift där. I Vadstena så såg jag redan när vi kom in mot hamnen en gästhamnsskylt vid en brygga, som var bland de yttersta bryggorna i hamnen, så vi la till där. När vi senare promenerade in i hamnen visade sig att det fanns gästbryggor betydligt längre in i hamnen, gentemot den brygga om jag lurat in oss till, då den bryggan som vi lagt till vid innebar en rejält lång promenad för att komma in till såväl toaletter, som till de mer centrala delarna av Vadstena, men det positiva med vårt bryggval var ju dels att det var lätt att lägga till vid bryggan, men också att vi hade Vättern och utsikten ut mot sjön nära till hands.

I planeringen från början var tanken såväl att vi skulle hinna ner till Visingsö och sedan under nästkommande dag kunna trampa dressin vid Vadstena, men Visingsöturen strök jag av tidsskäl, och dessutom har jag i alla fall åkt färja till den ön vid ett tidigare tillfälle. Den där planen med att hyra cykeldressin brast istället på att dressinuthyrningen inte var öppen under den dagen som jag hade tänkt mig att trampa dressin vid Vadstena.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Vi får vänta medan Green Cargo på Kinnekullebanan korsar Göta Kanal.
Onsdagen den 24:e maj blev resans 31:a dag. Nu hade jag nått fram till en riktig ”milstolpe” under min resa och nu skulle antagligen en av resans största höjdpunkter påbörjas, nämligen en färd på Göta kanal. Visserligen hade jag från början även tänkt att hinna utforska lite mera kring Vänern, men den tiden hade istället förspillts till annat sedan lång tid tillbaka.

På Göta kanal råder ”högsäsong” under högsommaren och på vårkanten och på höstkanten råder istället någonting som kallas för ”bokningssäsong”. Under ”högsäsongen” öppnas broar och slussar kontinuerligt under dagen (på de flesta ställena) allt efter att båtar ankommer till platserna, men under ”bokningssäsongen” kan man bara starta sin resa under ett par dagar under veckan och sedan så måste man åka i kolonn med andra båtar längs Göta kanal, eftersom att slussvakterna åker bil mellan broarna och slussarna, för att öppna broarna och bemanna slussarna allt eftersom att kolonnen med båtar glider fram i kanalen. Just då det var tidsmässigt lämpligt att åka genom Göta kanal för mig så var det alltså en så kallad ”bokningssäsong”, så jag hade redan i förväg bokat in mig och båten på en kanalresa i kanalen, eftersom att man måste förboka sin kanalresa om man vill genomföra den under den så kallade ”bokningssäsongen”. Om man är flera båtar som vil ta sig genom kanalen snabbare än de fem dagar som det normalt tar under bokningssäsongen, så kan man även boka in sig på en snabbare variant av kanalresa som istället bara tar tre dagar, om man exempelvis gör resan med huvudsakliga syftet att förflytta sin båt mellan två olika platser.

Innan kanalresan började skulle man samlas och få lite information om kanalresan vid en byggnad invid kanalen i Sjötorp. Så jag och Daniel promenerade iväg i tid och inväntade samlingen vid en byggnad som jag gissade att var den plats som vi skulle samlas på, men det visade sig att vi skulle samlas vid en annan byggnad än vid den byggnad som jag gissade att vi skulle samlas vid. Så vi kom väl något sent till samlingen, men det var nog ingen större skada skedd trots det. Nu när vi skulle ge oss in i kanalen så stundade ju Kristihimmelsfärdshelgen, så intresset var ganska stort att åka genom kanalen så vi var från början åtta stycken båtar i Sjötorp som skulle ge sig av i kanalen, och eftersom att det bara fick plats fyra stycken båtar (i förekommande storlek) i varje slussbassäng, så blev vi indelade i två grupper som skulle följas åt under dagen, i vår grupp var vi tre motorbåtar och en segelbåt. En trevlig sak med att åka i kolonn var ju att man träffade besättningen på de olika båtarna ett flertal gånger under dagarna som kanalresan pågick.

Vår grupp av de två grupperna som skulle ge sig iväg, var den gruppen som fick åka från Sjötorp sist denna dag, så det dröjde ett tag innan vi kom iväg därifrån. I Sjötorp finns visserligen en sjömack (även om den ligger ovanför den första slussen som vi skulle slussa uppför), men jag bedömde att vi hade tillräckligt med bränsle med oss även efter att jag hällt i en av de båda reservdunkarna ner i tanken på båten, så vi behövde inte besöka sjömacken i Sjötorp.

Det var många slussar som vi slussade uppför under denna dag och även ett antal broar som skulle öppnas när vi skulle fram med kolonnen. På ett ställe råkade dock en bil köra sönder en vägbom vid en öppningsbar bro, och då vägbommen var trasig så kunde inte bron öppnas på normalt sätt, så vi fick invänta någon typ av tekniker en längre stund innan vi kunde fortsätta vår resa. Men så småningom hade vi nått fram till Töreboda framåt kvällen. Under dagen så hade vi inte kommit så långt geografiskt, men vi hade slussat uppför ett stort antal slussar, så det hade ju tagit sin tid. Men även om vi inte hade kommit så långt så hade vi ju ändå trots allt kommit så långt som planen var. I Töreboda så lagades mat i båten som vi åt på båtens akterdäck då vi låg förtöjda vid en brygga. En man på en grannbåt fick testa att sjösätta sin livbåt och ta en roddtur i den, då några barn hade råkat få sin boll ner i kanalen och bollen behövde hjälp upp till land igen…

Daniel passade för övrigt på att ta en simtur i kanalen i Töreboda.

På kvällen i Töreboda så passade jag på att fylla i den sista reservdunken med diesel ner i båtens tank, och när jag lutade mig framåt med reservdunken för att hälla i dieseln ner i båtens tank så hörde jag ett plums i vattnet och tänkte: ”nej”, då jag trodde att jag råkade tappa i båtens tanklock ner i vattnet. Men jag blev också lite förvånad, för jag brukar ju ändå försöka lägga tanklocket på ett säkert ställe så att det inte ska kunna åka ner i vattnet, för om jag tappar ner det i vattnet och inte skulle få upp det (då det antagligen sjunker, eftersom att det är tungt och gjort i metall) skulle jag få problem. Delvis så skulle det ju riskera att rinna ner vatten ner i dieseltanken, men det skulle nog också vara ganska dyrt att köpa ett nytt tanklock, om jag nu ens skulle lyckas få tag i ett sådant. Men så fann jag till min glädje att tanklocket minsann låg kvar på en säker plats som jag lagt det på och kunde konstatera att det ”bara” var min telefon som glidit ur min ficka. Nämligen den telefon som jag ändå hade lessnat på, då dess batteri var dåligt, dess internminne var fullt och den fungerade allmänt dåligt, så då fick jag ju ännu en anledning att skaffa en ny telefon i alla fall. Daniel erbjöd sig visserligen att försöka sig på att dyka efter telefonen i det mörka och grumliga vattnet, men vi båda anade att det kunde bli svårt att hitta den och jag ville ju ändå ha en ny telefon, så han slapp gå ner i det mörka vattnet. Daniel berättade också att han under sin simtur även hade fått i uppdrag att titta på en annan båts propeller utan att kunna se den i det grumliga vattnet, och då var det ju ändå ljust ute och nu hade det dessutom hunnit bli mörkt, så det hade nog inte varit en lätt uppgift att dyka efter telefonen. Telefonen har visserligen en gång i tiden varit skapligt vattentät, så vi gjorde ett tappert försök att ringa till den för att se om den skulle kunna lysa, då kanske det skulle finnas en större chans att hitta den men då vi ringde till den kom vi bara till mobilsvar, så dess tid var nog redan förbi och inte så mycket att bry sig om. Turligt nog hade jag även med en äldre gammal hederlig knapptelefon, så det var bara att söka upp en Teliabutik för att få ett nytt SIM-kort till den, så ännu använder jag den gamla knapptelefonen i väntan på att jag ska bestämma mig för vad jag ska skaffa för någon ny telefon.

/Fredrik  
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Ute på Vänern.

Tisdagen den 23:e maj, blev min 30:e resdag. Denna dag var det dags att ta sig an en rejält lång sträcka så vi gick upp tidigt på morgonen och hade någon sorts förhoppning att hinna till ”Brinkebergskulles sluss” utanför Vänersborg ungefär samtidigt som den öppnade för fritidsbåtar på morgonen. Daniel som gärna ville ha en springtur, sprang upp till slussen och jag körde båten genom centra delarna av Trollhättan och vidare upp mot Vänersborg. På vägen mot slussen passerade jag den motorbåt som hade passerat oss dagen innan i Lilla Edet då vi befann oss vid bryggan strax nedanför slussen i Lilla Edet.  På min resa mot ”Brinkebergskulles sluss” så fann jag också en ö som jag ville köra ett varv runt och jag kunde ana att jag skulle ankomma långt efter Daniel till slussen då jag tog ett extra varv runt ön som jag ville runda. Men när jag anlände till slussen så var det nästintill samtidigt som Daniel anlände dit, så ingen av oss hade behövt vänta någon lång stund på den andra. Nu var vi ju inte vid slussen så jätte tidigt som jag hade hoppats på, men det spelade inte så stor roll, för vi hade ju ändå hela dagen på oss upp till Sjötorp som var kvällens mål, och skulle det inte räcka med hela dagen och hela kvällen, så hade vi ju även i värsta fall även hela natten att ta till…

Vi blev inte heller själva i slussen då vi slussade upp till vattennivån som är densamma som i Vänern, utan även den motorbåt som jag på vägen mot slussen hade kört förbi följde med in i slussen och slussade uppströms samtidigt som oss. Sedan när vi hade slussat klart så kom vi efter en stunds körning fram till en järnvägsbro i Vänersborg som vi inte kom under utan att bron öppnades. Så där fick vi ta en paus medan ett par tåg passerade och sedan öppnades bron så att både vi och den andra motorbåten (som vi hade slussat tillsammans med) kunde passera under bron. Sedan tänkte vi tanka på sjömacken i Vänersborg, men först fann vi inte sjömacken så vi la oss vid en kaj och undersökte var macken fanns, genom att ringa till de som hade hand om sjömacken och då visade det sig att sjömacken var på andra sidan om den järnvägsbro som vi nyss blivit framsläppta under, alltså skulle vi behöva passera bron två gånger till om vi skulle åka fram och tillbaka till sjömacken. Men därifrån som vi befann oss var det inte heller långt till en vanlig bensinmack på land, så istället tömde jag en dieseldunk ner i båten, så då hade jag två tomma dieseldunkar som vi istället gick och fyllde på bensinmacken som inte var långt bort, vilket gjorde att vi i alla fall hade bränsle så att det skulle räcka upp till Sjötorp.

Sedan gav vi oss ut på Vänern upp mot Sjötorp. Vänern, som jag har hört att kan bjuda på rejäla vågor i besvärligt väder, visade sig tacknämligt nog från sin bästa sida då den mer eller mindre var spegelblank under hela vår resa upp till Sjötorp. Det var en riktigt fin resa denna försommardag i slutet av maj!

En fördel nu när man inte bara var själv ombord, vilket jag kunde dra stor nytta utav nu när Daniel var med, var ju att en kunde laga mat medan den andra körde båten, tidigare hade det blivit lite si och så med maten ute på vattnet, utan istället hade det mera blivit att man kunnat äta någon smörgås eller så då man varit ute på öppet vatten. Men nu kunde vi ju laga riktig mat, även om inte båda kunde sitta vid bordet och äta samtidigt. Men vi kunde vara effektiva och plocka en lång strecka under dagen, så lagom till skymningen på kvällen anlände vi fram till bryggan i Sjötorp efter en riktigt fin dag ute på Vättern!

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En stor båt i slussen i Trollhättan.

Måndagen den 22:a maj blev min 29:e resdag. Dagen började med att jag tidigt åt frukostbuffé inne i restaurangen hos det cateringföretag som huserade bredvid den brygga som jag hade övernattat vid. Sedan bar det av uppåt längs Göra älv längs samma sträcka som jag hade kört dagen innan, då jag körde ett varv runt Hisingen, men när jag hade passerat Bohus så blev det nu okänt vatten för mig, då jag ju föregående dag hade svängt av ut mot havet igen, då jag var vid de trakterna.

Vid lunchtid skulle jag möta upp min kompis Daniel i den lilla orten Lilla Edet, där han skulle möta upp mig strax nedanför slussen som finns där. Så han hade med andra ord också fått starta dagen tidigt då han hade spenderat förmiddagen på såväl tåg som buss för att ta sig hemifrån Stockholmstrakten där han bor, fram till den lilla orten Lilla Edet i de västra delarna av landet. Min förhoppning var ju att hinna fram till Lilla Edet innan Daniel och visst hann jag det, men det var inte med mycket marginal, då det visade sig att älven var rejält ström där jag körde, så jag fick pressa alla de 40 dieselhästarna i motorn ganska så hårt för att ta mig upp i tid till Lilla Edet, och på vissa ställen gick det ändå riktigt sakta. Men jag kom som sagts upp till Lilla Edet i tid. Anledningen till att jag ville vara i Lilla Edet redan vid lunchtid var den att jag ville hinna komma upp till Sjötorp redan under nästkommande kväll.

Då Daniel släpat sina resväskor genom den lilla orten och fram till min båt vid en liten brygga som finns strax nedströms om slussen i Lilla Edet, så var det trevligt att få träffa honom. Under sin promenad fram till båten, så hade han dock kunnat konstatera att det fanns en annan brygga som visst låg mycket närmare den plats som han klev av bussen vid, så han kunde ju ha fått en kortare promenad om jag istället valt en annan brygga… Efter att Daniel hade kommit ombord så passade vi på att läsa på lite om hur en slussning skulle gå till enligt Göta kanals hemsida, och blev där vi stod förtöjda omkörda av en båt som vi senare skulle träffa på fler gånger under den kommande veckan. Medan vi försökte oss på att bli lite klokare på hur man slussar så gled en segelbåt förbi oss, men den tvingades strax också stanna till för att invänta en broöppning. Efter en stunds begrundande om slussning så tog vi oss an den första prövningen, nämligen då vi siktade mot slussen i Lilla Edet, men innan vi blev insläppta i slussen så skulle dess vattennivå sänkas till den nivån som vi befann oss på. På vägen fram mot slussen kom vi även förbi segelbåten som strax innan glidit förbi oss. Detta eftersom att den fortfarande inväntade broöppningen, något som vi slapp eftersom att vi inte var högre än att vi kom under den aktuella bron. Besättningen på segelbåten frågade oss om vi visste hur man kallade på broöppning och med tanke på flaggan bak på båten så tror jag att båten kom någonstans ifrån Storbritannien. Segelbåten blev så småningom framsläppt då bron öppnades och vi hamnade åter igen bredvid varandra. Inte heller de var några vana slussare så varken vi eller dem kände någon större lust att få äran att köra först in i slussen, så det slutade med att Daniel om den segelbåtens besättning fick köra ”sten, sax och eller påse” om vem som skulle få äran att skynda först in i slussen. Lotten föll på att vi slapp åka in först så när slussportarna öppnades blev det segelbåten som fick köra in först och vi körde sedan in i slussen strax bakom segelbåten. Slussbassängen var stor i slussen då slussarna i Trollhätte kanal även används för lastfartyg, så det var inga problem för oss att tillsammans rymmas i slussen.

Vi hade ju strax innan vi körde in i slussen läst på noga om hur man slussar i Göta kanal och där stod det tydligt att man skulle använda tampar som skulle förankras högst upp i slussen, men när vi väl kom in i denna sluss som ju inte är i Göta kanal, utan i Trollhätte kanal kunde vi till vår förvåning konstatera att här använde man sig utav en annan princip för småbåtar, nämligen genom att hålla i sig med båtshake eller tampar i krokar i slussbassängens väggar eller lodräta stegar som också fanns längs slussbassängens väggar. Nu visade det sig att det var en hiskelig tur att jag två dagar tidigare hade låtit mig investera några slantar i en båtshake under min shoppingtur i Göteborg.

När vi kommit upp till den övre nivån i slussen så följde vi efter segelbåten ända fram till trakten av Trollhättan, där segelbåten inte styrde in mot slussen, utan istället körde åt ett annat håll, nedanför slusstrappan där. Så jag och Daniel fick slussbassängerna för oss själva då vi slussade uppför den stora slusstrappan i Trollhättan som består av flera så kallade trappsteg/slussteg. I Trollhättan finns det även några äldre slussar som inte längre är i bruk, då de numera har ersatts av den slusstrappa som vi använde oss utav. Broar och slussar i Trollhätte kanal är fjärrmanövrerade och det är i just Trollhättan som de som sköter dessa huserar, så i övre delen av slussen så kom en man ut och vill ha betalt av oss, men vi hade ju redan förbetalt vår kanalresa så för vår del räckte det att visa upp kvittot som vi hade i datorn. När vi väl kommit genom slussarna i Trollhättan, så visade det sig att vi inte skulle hinna genom den sista slussen i Trollhätte kanal under denna eftermiddag, alltså ”Brinkebergskulles sluss”, som finns uppe vid Vänersborg. Så vi beslöt oss för att stanna alldeles ovanför slusstrappan i Trollhättan för natten och fortsätta vår båtresa under nästkommande dag.

Så när vi förtöjt båten så passade vi på att fika vid ett café invid kanalen. Sedan gav sig Daniel ut på en springtur och jag gick istället och handlade mat till kvällens middag. Nu befann vi oss dock inte invid de mest centrala delarna utav Trollhättan, utan ett antal kilometer från stan, så det var en bit till matvaruaffären, även fast jag inte valde en matvaruaffär som låg i centrum. Men innan jag hade kommit tillbaka till båten så hade jag nog gått längre än vad Daniel hade sprungit, för att inte nog med att det var en bit till affären, utan jag försökte mig även på att hitta genvägar, som snarare gjorde att jag gick lite lätt vilse och gick betydligt längre än vad jag hade behövt promenera. Jag kan i alla fall konstatera att jag kom fram till båten långt mycket senare efter att Daniel anlände efter sin springtur. Men en positiv sak var i alla fall att jag fick möjlighet att se ett stort lastfartyg i slussen i Trollhättan, då jag var ute på min promenad.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Träd. Träd.

I onsdags så var jag ute på en cykeltur här hemma i Kirunatrakten. Det var så att jag hittade en väg på kartan redan förra året som jag tänkte att jag ville cykla då jag nämligen funnit en skogsväg som går från ”Esrangevaägen” ut till E45:an och kommer ut på E45:an mellan Vittangi och Svappavaara, så jag tänkte att det kunde bli en lämplig rundtur på cykel. För drygt en månad sedan gav jag mig på turen, men då hann jag inte långt innan jag fick punktering på bakhjulet, så den gången slutade det med en promenad hem från Laxforsentrakten och då var det ju tur att jag inte hunnit så långt…

Nästa gång jag tänkte ge mig ut på turen så kom jag aldrig iväg eftersom att jag istället stannade hemma och gjorde andra saker då.

Men nu i onsdags kom jag äntligen iväg på eftermiddagen. Först cyklade jag till Jukkasjärvi och handlade med lite fika till min fortsatta tur. Sedan fortsatte jag mot Esrange, men innan jag kom fram till Esrange, så svängde jag av på en skogsväg och trampade mil efter mil på grusvägar tills jag kom fram på E45:an mellan Vittangi och Svappavaara, efter att ha korsat en bro över Torneälven som jag aldrig åkt på tidigare. Sedan fortsatte jag upp till Vittangi, där jag bland annat var till campingen en vända och på vägen från Vittangi så passade jag på att svänga förbi en utsiktsplats vid Posiorova. Sedan fortsatte jag E45:an ner till Svappavaara och genom Svappavaara innan jag kom ut på E10:an och följden den vägen upp till Kiruna igen. När jag var framme i Svappavaara hade det dock hunnit bli natt så det var inte så mycket trafik på stora vägen, vilket ju var bra. Efter ytterligare några timmar kom jag fram till Kiruna och hade då trampat drygt 16 mil, även om tempot varit långsamt och jag gjort otaliga stopp vid allt från badplatser (även om jag inte badade) till andra små ställen som man kunde upptäcka. Turen genomfördes mestadels på asfalt, men ett antal av milen var också grusvägar. Vädret var helt okej då jag bjöds på solsken på eftermiddagen, även om jag också bjöds på lite duggregn under kvällen, men inte mera än att jag inte behövde ta på mig regnjackan. Dock var det en aning kyligt på natten, men jag hade ju med mig en del varma kläder så det var inga problem. När jag väl kommit hem och gott och lagt mig och sovit ett antal timmar så väcktes jag av ett riktigt oväder med både blåst och spöregn, så det var ju tur att jag inte mötte det vädret under min cykeltur…

Under turen såg jag ett träd med en speciell trädkrona (som ni kan se på bilden), en älg, en ren och ett rådjur. Rådjur är enligt min bedömning dock inte så vanliga här omkring, då ser jag minsann oftare harar och renar häromkring.

Kartan på denna länk visar ungefär hur jag åkte (även om den inte visar exakt som jag åkte och ordningen på delmålen på kartan verkar ha en tendens att byta plats med varandra).

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Vid Staloluokta i Padjelanta nationalpark.

Förra året så var jag ju bland annat ute och vandrade Padjelantaleden, vilket ni kan läs om här. Den 17:e till 23:e juli gav jag mig ut på årets första fjällvandring, en tur som till viss del följde samma sträckning som turen då jag följde Padjelantaleden, men i år så höll jag mig till stor del lite längre västerut än under fjolårets tur, även om jag även nu till stor del vandrade genom Padjelanta nationalpark som är Sveriges största nationalpark en del av världsarvet Laponia. Under årets tur så följde jag till stor del Nordkalottleden som är en vandringsled som slingrar sig fram genom såväl Norge, Sverige och Finland (även om jag nu bara var i Sverige). Min tur denna gång gick från Kvikkjokk till Vaisaluokta, som ligger vid Akkajaures strand nära Ritsem.

Jag visste redan innan jag gav mig av att jag inte hade överdrivet med tid för den tur som jag hade planerat att genomföra. Jag var nämligen bara ledig en vecka och turen var ju ganska lång. Om man läser om den cirka fjorton mil långa Padjelantaleden på datorn så rekommenderas minst tio dagar för den turen (även om jag tog den på betydligt snabbare tid under förra sommaren). Minst tio dagar var alltså en rekommendation om man skulle följa Padjelantaleden och nu skulle jag dessutom gå lite längre än dess streckning.

Som så många andra gånger när jag skulle ut och åka så lyckades jag att pricka in en dag då järnvägen var avstängd och man istället var hänvisad till ersättningstrafik istället för att åka tåg, eftersom att man denna gång höll på med den stora bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag hade att välja på en buss som ersatte morgontåget från Kiruna till Gällivare och som beräknades vara framme vid 08:00 i Gällivare eller ordinarie länstrafikbussen från Kiruna till Gällivare som skulle vara framme vid järnvägsstationen i Gällivare vid 07:50, exakt samma tid som Inlandsbanan som jag hoppades hinna fortsätta med söderut, även om naturligtvis även den var ersatt av buss mellan Gällivare och Jokkmokk dagen till ära på grund av bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag gjorde en chansning och klev på länstrafikbussen ner till Gällivare dit jag anlände i god tid då ingen av busspassagerarna skulle till Gällivare sjukhus, så därför slapp bussen åka omvägen om sjukhuset innan den körde till järnvägsstationen. Så då hann jag med Inlandsbanans ersättningsbuss i Gällivare utan problem, vilket var en buss som tog mig ner till Jokkmokk. Bussen hade tyvärr inte så mycket bagageutrymmen, så den blev välfylld med stora ryggsäckar och annat bagage, inte minst i Porjus där en man med såväl cykel som cykelkärra äntrade bussen. I Jokkmokk fick jag en liten paus då jag handlade lite. Det positiva med att jag hann med den tidiga förbindelsen till Jokkmokk var att jag då även hann med dagens första busstur till Kvikkjokk, så att jag även hann med en av de ordinarie båtturerna från Kvikkjokk till Padjelantaleden (som börjar på andra sidan en stor fors) redan vid lunchtid, annars hade jag antagligen fått vänta ända tills morgonen därpå om jag skulle kunna åka med någon av de ordinarie båtturerna mot Padjelantaleden. Således fick jag ett lugnare, eller i vart fall mera realistiskt tidsschema inför min vandring, då jag kunde börja gå redan på måndags eftermiddagen och inte först på tisdagsmorgonen.

Under bussresan gjorde bussen ett längre stopp vid Årrenjarka Fjällby som ligger strax innan Kvikkjokk, så där blev det en fikastund innan den sista biten av bussresan till Kvikkjokk genomfördes. Väl framme vid Kvikkjokk så var det en timme kvar tills båten skulle avgå mot Padjelantaleden, så jag passade på att äta lunch på fjällstationen, där jag beställde en paj, som visade sig vara slut efter att jag betalat för den, så istället fick jag ändra min beställning till en hamburgare, som jag i alla fall hann äta upp, även om det blev en aning stressigt. Vi var flera personer som ville åka båt upp till Padjelantaleden och ännu flera personer som skulle hämtas uppe vid Padjelantaleden så det var två öppna båtar som körde oss från Kvikkjokk upp till Padjelantaleden som börjar cirka tre kilometer bortanför Kvikkjokk. När jag blivit avsläppt från båten så lämnade jag min ryggsäck vid den plats där båten släppt av mig sedan vandrade jag längs en diffus stig tillbaka mot Kvikkjokk, parallellt med vattnet som jag då nyligen färdats på med båten. Efter cirka tre kilometer kom jag fram till en gård och där fortsatte jag en kort bit längs en stig mot ett berg, men långt innan jag nått upp på bergets topp så vände jag tillbaka till den plats där min ryggsäck väntade, så det blev till en början en lätt promenad på cirka 6 km utan packning. Sedan efter att jag tagit på mig ryggsäcken så följde jag Padjelantaleden upp till fjällstugan Njunjes där stugvärden bjöd på saft när jag kom in i stugan för att återlämna en karta som hörde till stugan som jag fått med mig av båtföraren, eftersom att någon annan gett den till honom då de fått låna den i stugan tidigare och nu skulle alltså kartan tillbaka dit den hörde hemma. Efter saftpausen fortsatte jag till fjällstugan Tarrekaise, där jag tältade en liten bit från stugan. Dagsetappen under måndagen blev alltså cirka 6 km utan packning och cirka 20 km med packning, vilket vill säga cirka 26 km totalt.

På tisdagen började jag med att gå in i fjällstugan Tarrekaise, vilken är en av de stugor längs min tur som har en liten butik. I butiken inhandlade jag några varor, då jag inte hade med mig så mycket mat utan istället hade tänkt att handla efter hand i de fjällstugor som har en liten butik. I förhand hade jag redan kollat upp vilka stugor som skulle ha butik och genom att handla i dem kunde jag minska på den vikt som jag behövde bära med mig, samtidigt som det känns som att man gynnar de som driver fjällstugorna genom att handla i dem. I stugan träffade jag även på några personer som hade kommit ifrån det hållet som jag avsåg att fortsätta mot. De hade visst haft en besvärlig dag innan och tvingats gå runt mycket vatten, men om inte jag missuppfattat det hela så hade de åkt helikopter ut till en plats som de sedan hade fått kämpa sig ifrån. Stugvärlden i Tarrekaisestugan rekommenderade inte mig att fortsätta åt det hållet som var min plan då hon hade hört att det fanns en del snö åt det hållet som jag var på väg mot och det kunde vara en del höga flöden i några vad, men jag bestämde mig ändå för att försöka fortsätta min tur som planerat. Men jag hade i åtanke att jag kanske kunde få lov att tvingas vända, om det blev för besvärligt, men jag hade även med i tanken att jag vid tidsbrist skulle kunna avbryta min tur genom att gå till Sulitelma i Norge eller åka helikopter från Staloluokta.

När jag hade gått ett tag mot fjällstugan Vaimok så kom jag fram till den andra av de två rastkojorna som jag passerade under dagen. Där träffade jag på en annan person som låg och vilade, då han vandrat från Vaimokstugan under denna dag och berättade att han bott två nätter där efter att ha kommit dit från Tarrekaisestugan, alltså längs samma väg som jag nu var på väg längs mot Vaimokstugan. Han hade visst tyckt att turen var besvärlig och hade nu vänt om och funderade sedan på att fortsätta norrut längs Padjelantaleden istället för att följa den led som jag nu gett mig på att vandra (om jag förstod honom rätt). Lite orolig blev j