'riksgränsen'

Fredagen den 10:e november 2017, så tog jag tåget upp till Riksgränsen för att ge mig ut på säsongens första (och hittills enda) skidtur på mina turskidor. Tanken var att först skida iväg till Stordalsstua som ligger cirka 15 km norr om Riksgränsen och är belägen i Norge, strax innanför landsgränsen till Norge. Där var tanken att jag skulle övernatta en natt. Dagen därpå var tanken att fortsätta till Frantsebu och övernatta där under natten mot söndagen, för att sedan under söndagen skida tillbaka till Riksgränsen och därifrån ta det senare av de två dagliga persontågen tillbaka hem till Kiruna.
Så när jag anlände till Riksgränsen med tåget, så gick jag först till ICA-butiken i Riksgränsen, där det var många från Norge som var i butiken för att shoppa. I butiken handlade jag en del färdkost inför min tur och sedan tog jag på mig skidorna och tog ett par stapplande stavtag ner mot de nedre delarna av den lilla skidorten. Där tog jag av mig skidorna och tog en promenad längs E10 till grannbyn Katterjåkk, som också har en butik, närmare bestämt en liten Coop-butik. Väl framme i Katterjåkk så besökte jag den lilla butiken och kompletterade mitt matförråd lite ytterligare, innan jag promenerade tillbaka till Riksgränsen och där tog på mig mina skidor för att sikta mot Stordalsstua.
Mot Stordalsstua så finns det ingen markerad vinterled från Riksgränsen, men väl en sommarled som jag inte kunde se så mycket utav. Till en början åkte jag lite på känsla bara, utan att bry mig så noga om att följa leden, utan istället så åkte jag bland annat på en isbelagd sjö och ganska snart mötte jag ett mindre gäng som var ute på en dagsutflykt på skidor i området. Med mig hade jag min nödsändare som även fungerar som en handhållen GPS med karta, så jag kunde se på den var Stordalsstua var belägen och var sommarleden gick, så till en viss del kunde jag följa sommarleden tack vare att jag såg dess streckning i GPS:en. Men det var en besvärlig terräng att ta sig fram i och ofta var snön så mjuk att jag sjönk ner med skidorna rejält. Till saken hör att jag inte är så duktig på att åka på dessa turskidor heller, då jag köpt ett par som är alldeles för långa, så det är lätt att jag ställer ena skidan på den andra skidan då jag försöker mig på att ”sicksacka” upp för backar och nerför vill det sig inte heller något vidare när jag önskar att de ska svänga… Anledningen till att jag köpte ett par alldeles för långa skidor är helt enkelt att jag tänkte att det var bra med ett par så långa skidor som möjligt för att få så mycket bäryta som möjligt om snön är mjuk, visserligen var kanske tanken god, men längden på dem ställer nog till med mera besvär för mig, än vad jag har nytta av dess långa bäryta. Således med min dåliga skidteknik så innebar det att jag många gånger tog av mig skidorna för att det antingen var på tog för brant uppför eller nedför för mig.
Att det blev mörkt nästan direkt efter att jag påbörjade min skidtur var ju inte heller till någon positiv fördel för mig. Men jag hade i alla fall en diodförsedd pannlampa med mig, som jag inte behövt byta batterier i på flera år (jag vet inte ens om jag någonsin bytt batterier i den). Den lyste visserligen, men dess sken var riktigt svagt, så den var inte till så värst mycket hjälp. Efter en stunds åkning och då jag tagit mig över en mindre bergspassage så kom jag fram till sjön ”Bajip Njuorajávri” vilken jag svängt neremot för att jag tänkte att det borde vara lättare att åka skidor på dess is, istället för att följa sommarleden som gick en bit högre upp i terrängen. Den tanken var ju visserligen god, om det nu inte vore för att isen ännu inte hade lagt sig på denna fjällsjö, så istället fick jag följa dess strandkant och slänter, vilket inte var den smidigaste färdvägen. Men till slut så korsade jag i alla fall gränsen till Norge och då var det inte långt kvar till stugplatsen som jag var på väg mot. Utan det enda som återstod till stugplatsen var en lång utförslöpa! I det taskiga ljuset från min pannlampa var det inte så lätt att se konturer och höjdskillnader i snön, så på ett ställe åkte jag som ner i en svacka och när det väl började gå uppför igen så kilade skidspetsarna in sig under snön så att det tog tvärstopp och jag föll med ansiktet ner mot snön. Detta var visserligen bara en av alla de gånger som jag trillade omkull, så jag fick ett otal blåmärken efter skidturen. Men jag nådde i alla fall fram till stugplatsen en stund efter midnatt. Vid stugplatsen fanns en storstuga, en lillstuga och en förrådsbyggnads (som även innehöll ett utedass). Jag var (som jag anade) alldeles ensam på stugplatsen, så jag valde att bo i den större av stugorna, i vilken jag tände en brasa och så småningom fick jag upp en skaplig värme inne i stugan, tack vare en väl tilltagen kamin.
När ljuset hade nått fram till fjälldalen och jag hade vaknat i stugan, så kunde jag se att det var en vacker plats som stugan var belägen på. Efter att jag packat iordning mina saker och låst stugan så vände jag om och fortsatte tillbaka från det hållet som jag kommit ifrån, då jag anlände till stugplatsen under natten. Så jag passerade nationsgränsen igen och befann mig för en stund i Sverige och nu när det var ljust ute så var det i alla fall lättare att åka på skidorna, även om det är en överdrift att säga att det var lättåkt. Efter att jag åkt en bit i Sverige så vek jag av västerut för att ta mig mot Frantsebu. Till en början efter att jag vikt av från de skidspår som jag själv skapat under gårdagskvällen så hade jag ingen ledmarkering i GPS:en att följa. Detta eftersom att ledmarkeringen mot Frantsebu helt sonika saknades i min GPS mellan norskagränsen och leden mot Stordalsstua, som jag kom ifrån. Men däremot på min svenska fjällkarta (som dock inte sträckte sig ända till Frantsebu) så var det en markerad sommarled även på den svenska sidan av nationsgränsen. Men hur som helst så korsade jag efter ett tag återigen nationsgränsen och befann mig då återigen i Norge och kunde återigen börja följa en ledmarkering i GPS:en. Det var en del stigning och jag följde inte leden slaviskt, även om jag följde den någotsånär. Enligt mina beräkningar så verkade det vara realistiskt att jag skulle vara framme vid Frantsebu vid tiotiden på kvällen. Frantsebu ska vara en mindre raststuga, och min tanke var alltså att övernatta i denna under natten mellan lördagen och söndagen.
Var någonstans Frantsebu var belägen framgick dock inte utav min GPS och min svenska fjällkarta sträckte sig inte riktigt ända fram till den plats där raststugan borde vara belägen. På min dator hade jag dock hittat några kartor var Frantsebu skulle vara belägen, men dessa kartor var lite tvetydiga, då raststugan var belägen på något olika ställen på ett par olika kartor, men jag tänkte att jag nog allt skulle hitta på raststugan ändå, om jag nu följde leden som gick i dess närhet. Min tanke var också att det vid leden borde finnas någon skylt som pekade mot raststugan. Men när jag följt leden till den plats där jag trodde att Frantsebu var belägen, så hade jag ännu inte sett till denna raststuga eller någon skylt om dess position, så jag började leta efter raststugan. Jag hade sådan tur att jag hade täckning på Iphonen (där jag då befann mig), så jag klickade mig fram till en sida om raststugan där det även fanns GPS-koordinater till stugplatsen. Så jag knappade in dessa koordinater i min GPS och följde GPS:en till den position som jag matat in i GPS:en. Men då jag kom fram till GPS-positionen så verkade jag befinna mig mitt ute på en frusen sjö, och kunde inte heller därifrån se stugan i det svaga skenet som min pannlampa gav mig. I området så jag tog även hjälp av Iphonen och dess lampa för att finna raststugan i ljusskenet som telefonens lampa erbjöd, men tyvärr stängde telefonen av sig ganska kort därefter eftersom att det var kallt för dess batteri. Men jag hade ännu inte funnit stugan. Jag for fram och tillbaka på skidorna och försökte se mig om på platsen, för att hitta stugan, men tyvärr kunde jag inte finna den trots flera timmars letande i det svaga ljuset som pannlampan och månen erbjöd, så till slut gav jag upp för denna gång och bestämde mig istället för att ta mig ut mot E10:an, vilken inte var belägen så många kilometer bort. Så jag började åka mot E10:an även om jag inte följde den närmaste sträckningen ut mot vägen, utan istället försökte mig på att följa de platser i terrängen som var lite mera lättframkomliga än fågelvägen ut mot E10:an. Det gick mycket sakta men jag närmade mig E10:an i långsam takt, men till stor del plumsade jag med skidorna i händerna istället för att ha dem på fötterna, eftersom att det var så brant och till viss del lite besvärlig terräng. Någonstans på fjället tappade jag en av de korta stighudarna till mina skidor, men nu, så här i efterhand har jag införskaffat mig nya stighudar, så att jag kan ge mig ut på nya äventyr. Framåt morgonkvisten nådde jag fram till E10:an, men som avlutning så tvingades jag vada över en porlande jokk. Även om skidorna inte imponerat på mig ännu, så är jag nöjd med pjäxorna som jag införskaffade till skidorna. De var visserligen dyra, men bra. De är försedda med snölås så att man kan dra dem över byxorna om man vill, också slipper man att det kommer in snö i dem, samtidigt som de är varma och sköna (om än lite stora, men då kan jag ju i alla fall ha tjocka strumpor på mig i dem). Men det som imponerade mest med dessa under denna tur var nämligen att de till och med höll tätt då jag vadade över jokken med dem.
Väl ute vid E10, då det hade hunnit ljusna, så valde jag att boka en taxi, som jag åkte med till Narvik och därifrån så åkte jag sedan med dagens första persontåg hem till Kiruna. Min ursprungliga tanke var ju att under söndagen ta mig till Riksgränsen på skidorna och därifrån åka tåg hem till Kiruna, men efter en sömnlös natt ute på fjället så valde jag istället det bekvämare alternativet, nämligen att åka med taxi till Narvik istället för att gå eller åka skidor till Riksgränsen. Väl ombord på tåget var det skönt att få vila och sova en liten stund, efter en natt som inte blev som min tanke var. Jag hade under natten kontakt med min mamma vid ett flertal gånger via såväl en mobiltelefon av äldre modell och även via SMS, vilket jag kan sända med min nödsändare. Detta efter att jag fått ett SMS under kvällen, där hon undrade hur det gick och om jag var framme vid stugan eller hade långt kvar. Min mamma tyckte att jag kunde larma fjällräddningen när jag inte fann stugan uppe på fjället, men själv tyckte jag inte att jag befann mig i någon nödsituation så att jag behövde hämtas akut, utan det fanns ju andra lösningar på problemet, som den jag valde att ta mig ut till E10:an och åka taxi därifrån. En av de besvärligare sakerna var dock att jag blev kall om händerna när jag skulle knappa på nödsändaren för att antingen sända SMS med den, eller använda dess GPS-funktion för att navigera mig fram i terrängen.
Ännu vet jag inte var Frantsebu ”var belägen”, eller för den delen ”är belägen”, om den nu över huvud taget finns kvar. Så det får bli ett kommande projekt att göra ett nytt försök att försöka hitta fram till denna raststuga, men den gången vore det nog bra om jag anländer till platsen då det är ljust ute, för jag kan ju mycket väl redan ha varit riktigt nära raststugan utan att sett den i mörkret. Kanske är det så att raststugan är belägen längre västerut än vad jag var och letade efter den. Hur som helst så får jag göra ett nytt försök att leta efter stugan i lite smidigare ljusförhållanden, kanske får det istället bli en utflykt dit under någon av de ljusa sommarmånaderna. Jag har även så här i efterhand försökt att finna stugan via satellitbilder i ”Google Maps”, men utan att kunna urskilja var den eventuellt är belägen.
För ovanlighetens skull hade jag inför denna tur släpat med mig kamerastativet och systemkameran (som visserligen sett sina bättre dagar), för tanken var att det skulle kunna bli en lugn och fridfull tur, under vilken jag kanske skulle kunna njuta av norrsken framåt kvällarna, utanför stugorna. Riktigt fantastiskt norrsken fick jag faktiskt se under de båda nätterna, speciellt under den första kvällen då norrskenet dansade på himlavalvet. Men tyvärr tog jag aldrig mig tid att fota en enda bild med systemkameran, utan istället var jag mera fokuserad på att nå fram till turens mål, vilka var kämpigare att nå, än vad jag hade räknat med. Ett fåtal bilder vid Stordalsstua, är de enda bilderna som blev tagna under turen och de blev tagna med min lilla kompaktkamera, men det blev inte en enda bild tagen på det fina skådespelet som utspelade sig på himlen.
Längst ner i blogginlägget la jag med en karta som visar högst ungefärligt hur jag tog mig fram under turen.
/Fredrik
Väl framme i Narvik så klev jag av bussen vid busstationen och promenerade ner till havet och kände på dess vatten, så att min tur verkligen skulle bli ända nerifrån havsnivå och uppåt. Sedan hade jag tänkt att vandra upp på Rombakstøtta, så jag vandrade upp till vattenverket som ligger en bit ovanför Narvik, där leden mot Rombakstøtta börjar. Där i närheten lämnade jag min ryggsäck och började gå mot toppen, men redan vid vattenverket såg jag på en karta att det fanns fler ställen att gå till i närheten och inte bara till Rombakstøttas topp. Därför följde jag först leden mot toppen, men när leden sedan delade sig så att man kunde välja att gå mot toppen eller mot ett ställe som kallades för ”Tøttarota”, så valde jag att först gå mot ”Tøttarota”. På vägen till ”Tøttarota” så kom jag även förbi ”Funnhytta”, som är en av de många fjällstugorna som finns att besöka i Norge. När ja väl kommit fram till ”Tøttarota”, så fanns där anteckningsblock, som dock var väldigt blöta, men som man skulle kunna ha skrivit in sitt namn i om man hade velat. Jag befann mig alltså då en bit upp på bergets fot. Sedan fortsatte jag upp mot ”Rombakstøttas” topp ifrån ”Rombaksrota” då jag tänkte att det nog skulle gå att gå upp mot toppen därifrån även om det inte var någon led eller stig där. Jag tog mig också en bit uppåt på berget på den sidan, men efter ett tag blev jag tvungen att vända om då jag konstaterade att jag inte kunde komma upp längs denna sida av berget. Så när jag efter en långs stund hade vandrat tillbaka hela vägen till det ställe där jag tidigare hade vikt av leden mot toppen så fortsatte jag nu upp mot toppen, men nu var jag ju både lite tröttare än tidigare, samtidigt som eftermiddagen började bli lite sen. Eftersom att det var en fin septemberdag så var det många andra ute på fjället också. När jag hade kommit en bit upp och det visade sig att leden delade sig till såväl ”Rombakstøtta” som till ”Beisfjordtøtta” så mötte jag ett gäng som jag frågade hur lång tid de trodde att en tur därifrån skulle ta upp till ”Rombakstøttas topp”. De uppskattade att jag hade cirka en och en halv timme kvar till toppen, så jag valde då istället att vända tillbaka ner till min ryggsäck och fortsätta ner till Narvik för att prioritera att istället hinna med resten av min planerade tur. Istället får jag någon annan gång göra en ny tur, då jag kanske kan komma upp på såväl Rombakstøtta som Beisfjordtøtta under samma tur.
Så jag tog mig ner till Narvik och åt bland annat en god Tacobaguette på ”Circle K”, som numera Statoil heter. Sedan hade det blivit mörkt, men det gjorde inget, för nu hade jag ända bara tänkt att vandra längs landsvägen i cirka en mil in till den lilla byn Beisfjord, som ligger invid Beisfjorden. Det var en lättpromenerad bit på asfalt längs med en fjord. Det var till och med två bilar som stannade och undrade om jag ville ha skjuts, men det ville jag ju inte då jag ju ville avverka hela sträckan på mina egna ben. En av bilarna som stannade och frågade om jag ville ha skjuts sa också att jag syntes bra i mörkret med min blinkande lampa där jag gick i kvällsmörkret, så det var ju bra att jag förhoppningsvis syntes bra. Väl i Beisfjord, så tog jag mig strax utanför byn innan jag satte upp mitt tält, i den sena lördagskvällen.
Söndagens mål var att ta mig över fjället till Katterat, något som började med vandring längs en grusväg och ett litet vad, som var väldigt litet och inga problem att ta sig fram över utan att vare sig behöva ta av sig skorna eller bli blöt om fötterna. Sedan väntade en rejäl uppförsbacke upp till trädgränsen. Sedan tog ett stenigt landskap vid, där man även fick kämpa lite för att komma upp för något mindre klippblock. De var en klar fördel att det var torrt väder då man gick på mycket sten och berg och så här års behövde jag inte heller gå på någon snö, vilket lär kunna vara en besvärlig sak med denna led tidigt på sommaren, då det på ett ställe lutade ner mot en sjö. (Jag och min mamma hade en gång tidigare i sommar börjat gå denna led mellan Beisfjord och Katterat, men då ”vände vi om” eftersom att hon bland annat hade ont i knät, och i efterhand var det nog bra att vi vände då det visade sig att vi annars hade kommit till en hel del stenar att balansera på, även om vi nog redan hade tagit den brantaste stigningen).
Efter en del passerade stenblock och en fin liten vattenansamling, så nådde jag fram till den fina sjön ”Basejávri”, där jag tog en liten paus innan en kort uppförsbacke väntade inför en lång nedförsbacke genom en stor dalgång fram till Hunddalshytta. Vid Hunddalshytta som är ett fint fjällstugeområde tog jag en rast och tittade in i stugan. Hunddalshytta har ingen stugvärd på plats, men är liksom många andra fjällstugor i Norge ändå låst med en så kallad ”DNT-nyckel” som tillhandahålls av ”Den Norske Turistforeningen”. Denna nyckel passar i låsen som finns på många av ”Den Norske Turistforeningens” fjällstugor. Efter att jag passerat fjällstugan så hade jag ytterligare knappt en kilometers promenad längs den numera tydligare leden innan jag nådde fram till en grusväg som jag följde ner till Katterat i drygt en mil. En väldigt lättvandrad väg eftersom att den till stor del gick i nerförsbacke. Vägen går mellan ett vattenkraftverksintag, (som ligger där leden från Hunddalshytta övergår i grusväg knappt en kilometer från Hunddalshytta) och stationen i Katterat, kort sagt så är det en väg som saknar förbindelse till andra vägar, då ju inte heller Katterat har någon annan väg än denna väg fram till stationsområdet, förutom ”Rallarvägen” som inte är någon bilväg. Nedanför stationshuset vid Katterat så tältade jag i en mossbeklädd glänta, efter en dag med relativt bra höstväder.
På måndagen var min plan att vandra från Katterat till Katterjåkk, för att där stiga på tåget mot Kiruna. Katterjåkk ligger för övrigt någon kilometer in i Sverige. Vandring dit tänkte jag till största delen genomföra längs den så kallade ”Rallarvägen”. ”Rallarvägen” är numera är en vandringsled (som man även till stor del kan cykla mountainbike på) längs den gamla materialväg som man byggde i samband med att man byggde Malmbanan och Ofotbanen (som järnvägen heter på den norska sidan av riksgränsen) för över hundra år sedan. Så jag började vandra längs den en liten bit från Katterat, men lämnade sedan ryggsäcken för att gå tillbaka och gå en annan led som jag sett dagen innan strax innan jag kom fram till Katterat stationsområde, en led som var skyltad mot Katterjåkk. Jag tänkte att det bara var en liten alternativ väg just vid stationsområdet så jag tänkte att jag även skulle gå den och strax komma fram till ryggsäcken där jag lämnat den, men efter att traskat på en bit längs denna stig bland annat över en fin hängbro så konstaterade jag att detta var ju en helt annan väg till Katterjåkk över fjällen, så då var det bara att vända tillbaka igen till ryggsäcken och jag följde sedan ”Rallarvägen” mer eller mindre ända upp till Bjørnfjell. En vandring som till stor del följde Ofotbanen, genom en trakt där det för tillfället även pågick en del kraftledningsbyggen. På vägen upp till Bjørnfjell passerade jag ännu en norsk fjällstuga, nämligen ”Vokterboligen” som ligger strax intill järnvägen. Längs denna etapp mötte jag även en grupp som jag skulle tro att var en norsk skolklass.
Eftersom att jag kom iväg lite sent från Katterat, då jag vandrat runt en stund vid Katterat på den stig som skulle visa sig bära iväg upp mot fjället, så blev det en något stressig tur upp till Katterjåkk, men jag hade ju alternativa planer att kunna stiga på tåget tidigare än i Katterjåkk nödfall. Men när jag var vid Bjørnfjell bedömde jag att jag borde hinna med tåget från Katterjåkk utan att behöva kliva på det tidigare. Så jag vandrade strax söder om järnvägen över landsgränsen längs de så kallade ”snögallerierna” som till stor del täcker järnvägen mellan Bjørnfjell och skidorten Riksgränsen. I Riksgränsen korsade jag järnvägen genom en tunnel. I Riksgränsen hittade jag på Rallarvägen igen, som jag hade tappat bort i Bjørnfjell. Så från Riksgränsen till Katterjåkk följe jag återigen Rallavägen till största delen av sträckan.
I Katterjåkk klev jag på nattåg 10093 som jag åkte med hem till Kiruna, tillsammans med mina trevliga före detta kollegor som arbetade i tåget. Efterhand kunde jag konstatera att det var tre relativt varma dagar och vackra höstfärger som jag hade upplevt. Vädret var bra de två första dagarna, även om den tredje dagen bjöd på en del regn så var det ändå relativt varmt. Under turen mötte jag folk under turens alla dagar, och som vanligt var det personer från olika delar av världen, som nu var uppe i Skandinavium för att uppleva fina höstdagar precis som jag, oavsett om de var ute på dagsturer eller längre strapatser.
Längst ner i blogginlägget har jag gjort ett försök att illustrera på en karta ungefär hur turen genomförts.
/Fredrik
'riksgränsen'

Fredagen den 10:e november 2017, så tog jag tåget upp till Riksgränsen för att ge mig ut på säsongens första (och hittills enda) skidtur på mina turskidor. Tanken var att först skida iväg till Stordalsstua som ligger cirka 15 km norr om Riksgränsen och är belägen i Norge, strax innanför landsgränsen till Norge. Där var tanken att jag skulle övernatta en natt. Dagen därpå var tanken att fortsätta till Frantsebu och övernatta där under natten mot söndagen, för att sedan under söndagen skida tillbaka till Riksgränsen och därifrån ta det senare av de två dagliga persontågen tillbaka hem till Kiruna.
Så när jag anlände till Riksgränsen med tåget, så gick jag först till ICA-butiken i Riksgränsen, där det var många från Norge som var i butiken för att shoppa. I butiken handlade jag en del färdkost inför min tur och sedan tog jag på mig skidorna och tog ett par stapplande stavtag ner mot de nedre delarna av den lilla skidorten. Där tog jag av mig skidorna och tog en promenad längs E10 till grannbyn Katterjåkk, som också har en butik, närmare bestämt en liten Coop-butik. Väl framme i Katterjåkk så besökte jag den lilla butiken och kompletterade mitt matförråd lite ytterligare, innan jag promenerade tillbaka till Riksgränsen och där tog på mig mina skidor för att sikta mot Stordalsstua.
Mot Stordalsstua så finns det ingen markerad vinterled från Riksgränsen, men väl en sommarled som jag inte kunde se så mycket utav. Till en början åkte jag lite på känsla bara, utan att bry mig så noga om att följa leden, utan istället så åkte jag bland annat på en isbelagd sjö och ganska snart mötte jag ett mindre gäng som var ute på en dagsutflykt på skidor i området. Med mig hade jag min nödsändare som även fungerar som en handhållen GPS med karta, så jag kunde se på den var Stordalsstua var belägen och var sommarleden gick, så till en viss del kunde jag följa sommarleden tack vare att jag såg dess streckning i GPS:en. Men det var en besvärlig terräng att ta sig fram i och ofta var snön så mjuk att jag sjönk ner med skidorna rejält. Till saken hör att jag inte är så duktig på att åka på dessa turskidor heller, då jag köpt ett par som är alldeles för långa, så det är lätt att jag ställer ena skidan på den andra skidan då jag försöker mig på att ”sicksacka” upp för backar och nerför vill det sig inte heller något vidare när jag önskar att de ska svänga… Anledningen till att jag köpte ett par alldeles för långa skidor är helt enkelt att jag tänkte att det var bra med ett par så långa skidor som möjligt för att få så mycket bäryta som möjligt om snön är mjuk, visserligen var kanske tanken god, men längden på dem ställer nog till med mera besvär för mig, än vad jag har nytta av dess långa bäryta. Således med min dåliga skidteknik så innebar det att jag många gånger tog av mig skidorna för att det antingen var på tog för brant uppför eller nedför för mig.
Att det blev mörkt nästan direkt efter att jag påbörjade min skidtur var ju inte heller till någon positiv fördel för mig. Men jag hade i alla fall en diodförsedd pannlampa med mig, som jag inte behövt byta batterier i på flera år (jag vet inte ens om jag någonsin bytt batterier i den). Den lyste visserligen, men dess sken var riktigt svagt, så den var inte till så värst mycket hjälp. Efter en stunds åkning och då jag tagit mig över en mindre bergspassage så kom jag fram till sjön ”Bajip Njuorajávri” vilken jag svängt neremot för att jag tänkte att det borde vara lättare att åka skidor på dess is, istället för att följa sommarleden som gick en bit högre upp i terrängen. Den tanken var ju visserligen god, om det nu inte vore för att isen ännu inte hade lagt sig på denna fjällsjö, så istället fick jag följa dess strandkant och slänter, vilket inte var den smidigaste färdvägen. Men till slut så korsade jag i alla fall gränsen till Norge och då var det inte långt kvar till stugplatsen som jag var på väg mot. Utan det enda som återstod till stugplatsen var en lång utförslöpa! I det taskiga ljuset från min pannlampa var det inte så lätt att se konturer och höjdskillnader i snön, så på ett ställe åkte jag som ner i en svacka och när det väl började gå uppför igen så kilade skidspetsarna in sig under snön så att det tog tvärstopp och jag föll med ansiktet ner mot snön. Detta var visserligen bara en av alla de gånger som jag trillade omkull, så jag fick ett otal blåmärken efter skidturen. Men jag nådde i alla fall fram till stugplatsen en stund efter midnatt. Vid stugplatsen fanns en storstuga, en lillstuga och en förrådsbyggnads (som även innehöll ett utedass). Jag var (som jag anade) alldeles ensam på stugplatsen, så jag valde att bo i den större av stugorna, i vilken jag tände en brasa och så småningom fick jag upp en skaplig värme inne i stugan, tack vare en väl tilltagen kamin.
När ljuset hade nått fram till fjälldalen och jag hade vaknat i stugan, så kunde jag se att det var en vacker plats som stugan var belägen på. Efter att jag packat iordning mina saker och låst stugan så vände jag om och fortsatte tillbaka från det hållet som jag kommit ifrån, då jag anlände till stugplatsen under natten. Så jag passerade nationsgränsen igen och befann mig för en stund i Sverige och nu när det var ljust ute så var det i alla fall lättare att åka på skidorna, även om det är en överdrift att säga att det var lättåkt. Efter att jag åkt en bit i Sverige så vek jag av västerut för att ta mig mot Frantsebu. Till en början efter att jag vikt av från de skidspår som jag själv skapat under gårdagskvällen så hade jag ingen ledmarkering i GPS:en att följa. Detta eftersom att ledmarkeringen mot Frantsebu helt sonika saknades i min GPS mellan norskagränsen och leden mot Stordalsstua, som jag kom ifrån. Men däremot på min svenska fjällkarta (som dock inte sträckte sig ända till Frantsebu) så var det en markerad sommarled även på den svenska sidan av nationsgränsen. Men hur som helst så korsade jag efter ett tag återigen nationsgränsen och befann mig då återigen i Norge och kunde återigen börja följa en ledmarkering i GPS:en. Det var en del stigning och jag följde inte leden slaviskt, även om jag följde den någotsånär. Enligt mina beräkningar så verkade det vara realistiskt att jag skulle vara framme vid Frantsebu vid tiotiden på kvällen. Frantsebu ska vara en mindre raststuga, och min tanke var alltså att övernatta i denna under natten mellan lördagen och söndagen.
Var någonstans Frantsebu var belägen framgick dock inte utav min GPS och min svenska fjällkarta sträckte sig inte riktigt ända fram till den plats där raststugan borde vara belägen. På min dator hade jag dock hittat några kartor var Frantsebu skulle vara belägen, men dessa kartor var lite tvetydiga, då raststugan var belägen på något olika ställen på ett par olika kartor, men jag tänkte att jag nog allt skulle hitta på raststugan ändå, om jag nu följde leden som gick i dess närhet. Min tanke var också att det vid leden borde finnas någon skylt som pekade mot raststugan. Men när jag följt leden till den plats där jag trodde att Frantsebu var belägen, så hade jag ännu inte sett till denna raststuga eller någon skylt om dess position, så jag började leta efter raststugan. Jag hade sådan tur att jag hade täckning på Iphonen (där jag då befann mig), så jag klickade mig fram till en sida om raststugan där det även fanns GPS-koordinater till stugplatsen. Så jag knappade in dessa koordinater i min GPS och följde GPS:en till den position som jag matat in i GPS:en. Men då jag kom fram till GPS-positionen så verkade jag befinna mig mitt ute på en frusen sjö, och kunde inte heller därifrån se stugan i det svaga skenet som min pannlampa gav mig. I området så jag tog även hjälp av Iphonen och dess lampa för att finna raststugan i ljusskenet som telefonens lampa erbjöd, men tyvärr stängde telefonen av sig ganska kort därefter eftersom att det var kallt för dess batteri. Men jag hade ännu inte funnit stugan. Jag for fram och tillbaka på skidorna och försökte se mig om på platsen, för att hitta stugan, men tyvärr kunde jag inte finna den trots flera timmars letande i det svaga ljuset som pannlampan och månen erbjöd, så till slut gav jag upp för denna gång och bestämde mig istället för att ta mig ut mot E10:an, vilken inte var belägen så många kilometer bort. Så jag började åka mot E10:an även om jag inte följde den närmaste sträckningen ut mot vägen, utan istället försökte mig på att följa de platser i terrängen som var lite mera lättframkomliga än fågelvägen ut mot E10:an. Det gick mycket sakta men jag närmade mig E10:an i långsam takt, men till stor del plumsade jag med skidorna i händerna istället för att ha dem på fötterna, eftersom att det var så brant och till viss del lite besvärlig terräng. Någonstans på fjället tappade jag en av de korta stighudarna till mina skidor, men nu, så här i efterhand har jag införskaffat mig nya stighudar, så att jag kan ge mig ut på nya äventyr. Framåt morgonkvisten nådde jag fram till E10:an, men som avlutning så tvingades jag vada över en porlande jokk. Även om skidorna inte imponerat på mig ännu, så är jag nöjd med pjäxorna som jag införskaffade till skidorna. De var visserligen dyra, men bra. De är försedda med snölås så att man kan dra dem över byxorna om man vill, också slipper man att det kommer in snö i dem, samtidigt som de är varma och sköna (om än lite stora, men då kan jag ju i alla fall ha tjocka strumpor på mig i dem). Men det som imponerade mest med dessa under denna tur var nämligen att de till och med höll tätt då jag vadade över jokken med dem.
Väl ute vid E10, då det hade hunnit ljusna, så valde jag att boka en taxi, som jag åkte med till Narvik och därifrån så åkte jag sedan med dagens första persontåg hem till Kiruna. Min ursprungliga tanke var ju att under söndagen ta mig till Riksgränsen på skidorna och därifrån åka tåg hem till Kiruna, men efter en sömnlös natt ute på fjället så valde jag istället det bekvämare alternativet, nämligen att åka med taxi till Narvik istället för att gå eller åka skidor till Riksgränsen. Väl ombord på tåget var det skönt att få vila och sova en liten stund, efter en natt som inte blev som min tanke var. Jag hade under natten kontakt med min mamma vid ett flertal gånger via såväl en mobiltelefon av äldre modell och även via SMS, vilket jag kan sända med min nödsändare. Detta efter att jag fått ett SMS under kvällen, där hon undrade hur det gick och om jag var framme vid stugan eller hade långt kvar. Min mamma tyckte att jag kunde larma fjällräddningen när jag inte fann stugan uppe på fjället, men själv tyckte jag inte att jag befann mig i någon nödsituation så att jag behövde hämtas akut, utan det fanns ju andra lösningar på problemet, som den jag valde att ta mig ut till E10:an och åka taxi därifrån. En av de besvärligare sakerna var dock att jag blev kall om händerna när jag skulle knappa på nödsändaren för att antingen sända SMS med den, eller använda dess GPS-funktion för att navigera mig fram i terrängen.
Ännu vet jag inte var Frantsebu ”var belägen”, eller för den delen ”är belägen”, om den nu över huvud taget finns kvar. Så det får bli ett kommande projekt att göra ett nytt försök att försöka hitta fram till denna raststuga, men den gången vore det nog bra om jag anländer till platsen då det är ljust ute, för jag kan ju mycket väl redan ha varit riktigt nära raststugan utan att sett den i mörkret. Kanske är det så att raststugan är belägen längre västerut än vad jag var och letade efter den. Hur som helst så får jag göra ett nytt försök att leta efter stugan i lite smidigare ljusförhållanden, kanske får det istället bli en utflykt dit under någon av de ljusa sommarmånaderna. Jag har även så här i efterhand försökt att finna stugan via satellitbilder i ”Google Maps”, men utan att kunna urskilja var den eventuellt är belägen.
För ovanlighetens skull hade jag inför denna tur släpat med mig kamerastativet och systemkameran (som visserligen sett sina bättre dagar), för tanken var att det skulle kunna bli en lugn och fridfull tur, under vilken jag kanske skulle kunna njuta av norrsken framåt kvällarna, utanför stugorna. Riktigt fantastiskt norrsken fick jag faktiskt se under de båda nätterna, speciellt under den första kvällen då norrskenet dansade på himlavalvet. Men tyvärr tog jag aldrig mig tid att fota en enda bild med systemkameran, utan istället var jag mera fokuserad på att nå fram till turens mål, vilka var kämpigare att nå, än vad jag hade räknat med. Ett fåtal bilder vid Stordalsstua, är de enda bilderna som blev tagna under turen och de blev tagna med min lilla kompaktkamera, men det blev inte en enda bild tagen på det fina skådespelet som utspelade sig på himlen.
Längst ner i blogginlägget la jag med en karta som visar högst ungefärligt hur jag tog mig fram under turen.
/Fredrik
Väl framme i Narvik så klev jag av bussen vid busstationen och promenerade ner till havet och kände på dess vatten, så att min tur verkligen skulle bli ända nerifrån havsnivå och uppåt. Sedan hade jag tänkt att vandra upp på Rombakstøtta, så jag vandrade upp till vattenverket som ligger en bit ovanför Narvik, där leden mot Rombakstøtta börjar. Där i närheten lämnade jag min ryggsäck och började gå mot toppen, men redan vid vattenverket såg jag på en karta att det fanns fler ställen att gå till i närheten och inte bara till Rombakstøttas topp. Därför följde jag först leden mot toppen, men när leden sedan delade sig så att man kunde välja att gå mot toppen eller mot ett ställe som kallades för ”Tøttarota”, så valde jag att först gå mot ”Tøttarota”. På vägen till ”Tøttarota” så kom jag även förbi ”Funnhytta”, som är en av de många fjällstugorna som finns att besöka i Norge. När ja väl kommit fram till ”Tøttarota”, så fanns där anteckningsblock, som dock var väldigt blöta, men som man skulle kunna ha skrivit in sitt namn i om man hade velat. Jag befann mig alltså då en bit upp på bergets fot. Sedan fortsatte jag upp mot ”Rombakstøttas” topp ifrån ”Rombaksrota” då jag tänkte att det nog skulle gå att gå upp mot toppen därifrån även om det inte var någon led eller stig där. Jag tog mig också en bit uppåt på berget på den sidan, men efter ett tag blev jag tvungen att vända om då jag konstaterade att jag inte kunde komma upp längs denna sida av berget. Så när jag efter en långs stund hade vandrat tillbaka hela vägen till det ställe där jag tidigare hade vikt av leden mot toppen så fortsatte jag nu upp mot toppen, men nu var jag ju både lite tröttare än tidigare, samtidigt som eftermiddagen började bli lite sen. Eftersom att det var en fin septemberdag så var det många andra ute på fjället också. När jag hade kommit en bit upp och det visade sig att leden delade sig till såväl ”Rombakstøtta” som till ”Beisfjordtøtta” så mötte jag ett gäng som jag frågade hur lång tid de trodde att en tur därifrån skulle ta upp till ”Rombakstøttas topp”. De uppskattade att jag hade cirka en och en halv timme kvar till toppen, så jag valde då istället att vända tillbaka ner till min ryggsäck och fortsätta ner till Narvik för att prioritera att istället hinna med resten av min planerade tur. Istället får jag någon annan gång göra en ny tur, då jag kanske kan komma upp på såväl Rombakstøtta som Beisfjordtøtta under samma tur.
Så jag tog mig ner till Narvik och åt bland annat en god Tacobaguette på ”Circle K”, som numera Statoil heter. Sedan hade det blivit mörkt, men det gjorde inget, för nu hade jag ända bara tänkt att vandra längs landsvägen i cirka en mil in till den lilla byn Beisfjord, som ligger invid Beisfjorden. Det var en lättpromenerad bit på asfalt längs med en fjord. Det var till och med två bilar som stannade och undrade om jag ville ha skjuts, men det ville jag ju inte då jag ju ville avverka hela sträckan på mina egna ben. En av bilarna som stannade och frågade om jag ville ha skjuts sa också att jag syntes bra i mörkret med min blinkande lampa där jag gick i kvällsmörkret, så det var ju bra att jag förhoppningsvis syntes bra. Väl i Beisfjord, så tog jag mig strax utanför byn innan jag satte upp mitt tält, i den sena lördagskvällen.
Söndagens mål var att ta mig över fjället till Katterat, något som började med vandring längs en grusväg och ett litet vad, som var väldigt litet och inga problem att ta sig fram över utan att vare sig behöva ta av sig skorna eller bli blöt om fötterna. Sedan väntade en rejäl uppförsbacke upp till trädgränsen. Sedan tog ett stenigt landskap vid, där man även fick kämpa lite för att komma upp för något mindre klippblock. De var en klar fördel att det var torrt väder då man gick på mycket sten och berg och så här års behövde jag inte heller gå på någon snö, vilket lär kunna vara en besvärlig sak med denna led tidigt på sommaren, då det på ett ställe lutade ner mot en sjö. (Jag och min mamma hade en gång tidigare i sommar börjat gå denna led mellan Beisfjord och Katterat, men då ”vände vi om” eftersom att hon bland annat hade ont i knät, och i efterhand var det nog bra att vi vände då det visade sig att vi annars hade kommit till en hel del stenar att balansera på, även om vi nog redan hade tagit den brantaste stigningen).
Efter en del passerade stenblock och en fin liten vattenansamling, så nådde jag fram till den fina sjön ”Basejávri”, där jag tog en liten paus innan en kort uppförsbacke väntade inför en lång nedförsbacke genom en stor dalgång fram till Hunddalshytta. Vid Hunddalshytta som är ett fint fjällstugeområde tog jag en rast och tittade in i stugan. Hunddalshytta har ingen stugvärd på plats, men är liksom många andra fjällstugor i Norge ändå låst med en så kallad ”DNT-nyckel” som tillhandahålls av ”Den Norske Turistforeningen”. Denna nyckel passar i låsen som finns på många av ”Den Norske Turistforeningens” fjällstugor. Efter att jag passerat fjällstugan så hade jag ytterligare knappt en kilometers promenad längs den numera tydligare leden innan jag nådde fram till en grusväg som jag följde ner till Katterat i drygt en mil. En väldigt lättvandrad väg eftersom att den till stor del gick i nerförsbacke. Vägen går mellan ett vattenkraftverksintag, (som ligger där leden från Hunddalshytta övergår i grusväg knappt en kilometer från Hunddalshytta) och stationen i Katterat, kort sagt så är det en väg som saknar förbindelse till andra vägar, då ju inte heller Katterat har någon annan väg än denna väg fram till stationsområdet, förutom ”Rallarvägen” som inte är någon bilväg. Nedanför stationshuset vid Katterat så tältade jag i en mossbeklädd glänta, efter en dag med relativt bra höstväder.
På måndagen var min plan att vandra från Katterat till Katterjåkk, för att där stiga på tåget mot Kiruna. Katterjåkk ligger för övrigt någon kilometer in i Sverige. Vandring dit tänkte jag till största delen genomföra längs den så kallade ”Rallarvägen”. ”Rallarvägen” är numera är en vandringsled (som man även till stor del kan cykla mountainbike på) längs den gamla materialväg som man byggde i samband med att man byggde Malmbanan och Ofotbanen (som järnvägen heter på den norska sidan av riksgränsen) för över hundra år sedan. Så jag började vandra längs den en liten bit från Katterat, men lämnade sedan ryggsäcken för att gå tillbaka och gå en annan led som jag sett dagen innan strax innan jag kom fram till Katterat stationsområde, en led som var skyltad mot Katterjåkk. Jag tänkte att det bara var en liten alternativ väg just vid stationsområdet så jag tänkte att jag även skulle gå den och strax komma fram till ryggsäcken där jag lämnat den, men efter att traskat på en bit längs denna stig bland annat över en fin hängbro så konstaterade jag att detta var ju en helt annan väg till Katterjåkk över fjällen, så då var det bara att vända tillbaka igen till ryggsäcken och jag följde sedan ”Rallarvägen” mer eller mindre ända upp till Bjørnfjell. En vandring som till stor del följde Ofotbanen, genom en trakt där det för tillfället även pågick en del kraftledningsbyggen. På vägen upp till Bjørnfjell passerade jag ännu en norsk fjällstuga, nämligen ”Vokterboligen” som ligger strax intill järnvägen. Längs denna etapp mötte jag även en grupp som jag skulle tro att var en norsk skolklass.
Eftersom att jag kom iväg lite sent från Katterat, då jag vandrat runt en stund vid Katterat på den stig som skulle visa sig bära iväg upp mot fjället, så blev det en något stressig tur upp till Katterjåkk, men jag hade ju alternativa planer att kunna stiga på tåget tidigare än i Katterjåkk nödfall. Men när jag var vid Bjørnfjell bedömde jag att jag borde hinna med tåget från Katterjåkk utan att behöva kliva på det tidigare. Så jag vandrade strax söder om järnvägen över landsgränsen längs de så kallade ”snögallerierna” som till stor del täcker järnvägen mellan Bjørnfjell och skidorten Riksgränsen. I Riksgränsen korsade jag järnvägen genom en tunnel. I Riksgränsen hittade jag på Rallarvägen igen, som jag hade tappat bort i Bjørnfjell. Så från Riksgränsen till Katterjåkk följe jag återigen Rallavägen till största delen av sträckan.
I Katterjåkk klev jag på nattåg 10093 som jag åkte med hem till Kiruna, tillsammans med mina trevliga före detta kollegor som arbetade i tåget. Efterhand kunde jag konstatera att det var tre relativt varma dagar och vackra höstfärger som jag hade upplevt. Vädret var bra de två första dagarna, även om den tredje dagen bjöd på en del regn så var det ändå relativt varmt. Under turen mötte jag folk under turens alla dagar, och som vanligt var det personer från olika delar av världen, som nu var uppe i Skandinavium för att uppleva fina höstdagar precis som jag, oavsett om de var ute på dagsturer eller längre strapatser.
Längst ner i blogginlägget har jag gjort ett försök att illustrera på en karta ungefär hur turen genomförts.
/Fredrik
