Cirka 15 kilometer söder om Kiruna i riktning mot Gällivare längs Malmbanan så finns en by som heter Kalixforsbron, som lär ha fått sitt namn från den bro som finns invid byn med samma namn. Byn ligger invid Kalixälven som delar byn i två delar, även om de flesta husen ligger på älvens södra sida. Älven är också gränsen mellan de båda kommunerna Gällivare och Kiruna, vilket innebär att större delen av byn ligger i Gällivare kommun, även om landvägen till Gällivares centrala delar är lång och går genom de mer centrala delarna av Kiruna, då landsvägen och järnvägen följer olika sträckningar. Förr i tiden lär även persontågen ha gjort uppehåll vid den lilla byn, men de uppehållen är slopade sedan många år tillbaka. Vid byn finns en gammal järnvägsbro som sedan 1980-talet är ersatt av en ny järnvägsbro vid sidan om den gamla bron. Den gamla bron som man låtit behålla används numera sedan en tid tillbaka som vägbro för de som ska till byn på södra sidan av älven, då det inte finns någon annan väg dit. Men i slutet av förra året hotades den gamla bron av rivning om ingen ville ta över ansvaret för bron från Trafikverket som inte ansåg att det var deras uppgift att förvalta bron. Det hela ledde till reportage i såväl lokala som i mer rikstäckande nyhetsmedier i form av både tidningsreportage, radioinslag och TV-inslag. Detta eftersom att flera hushåll i den södra delen av byn riskerade att bli av med sin vägförbindelse och isoleras på den södra sidan av älven om man inte skulle kunna lösa situationen på något sätt.

Har är exempelvis några äldre länkar om bron som då riskerade rivning:

SVT, om bron som riskerade rivning.
Sveriges Radio, om bron som riskerade rivning.
Diskussion om bron på forumet Postvagnen, som Svenska Järnvägsklubben driver.

Men lyckligtvis så kom man fram till en lösning där Kiruna och Gällivare kommuner tar över underhållsansvaret för bron. Men innan bron överlämnas till dem så håller man på med målning av bron, samt att man rivit bort den gamla körbanan på bron, som gissningsvis lär ha varit i behov av ett utbyte.

Det var för övrigt inte heller mer än bara ett par år sedan som man byggde en bevakad järnvägsövergång med bommar vid den väg som korsar järnvägen söder om älven och leder till ett antal hus. Tidigare hade det alltså bara varit en obevakad övergång vid denna väg, som alltså är den vägen som innan den når fram till järnvägsövergången alltså först korsar den gamla Kalixforsbron.

Se länken här, hos Trafikverket för mer information.

Det finns för övrigt även en Facebookgrupp sedan en tid tillbaka med syfte att rädda bron, så det visar på att bron lär ha varit hotad sedan en tid tillbaka, så hotet lär knappast ha kommit som en blixt från en klarblå himmel i höstas. Se denna länk.

Eftersom att den nya järnvägsbron ligger strax bredvid den gamla brons läge så innebar det naturligtvis en liten linjeomläggning av järnvägen på platsen då den nya järnvägsbron öppnades på 1980-talet. För att komma fram till den gamla bron med bil (om man kommer från Kiruna) så åker man först under den nya järnvägsbron innan man kommer upp på den gamla banvallen där man kan välja att svänga höger ut mot den gamla bron eller vänster, där man kan följa den gamla banvallen i ett par hundra meter fram till några gårdar.

För tillfället är bron till viss del inplastad och försedd med byggnadsställningar, så jag passade på att ta en cykeltur dit för att ta några bilder på den under natten mot den 10:e juli 2017.

Under min cykeltur till platsen så följde jag delvis den gamla banvallen som fram till 2012 var järnvägen mellan Råtsi och Kiruna, men som numera ersatts av en ny sträckning till följd av att marken under där järnvägen gick har blivit påverkad av gruvbrytningen i Kiruna. Längs den gamla banvallen som jag delvis följde bestod markytan numera av växelvis mycket sand och andra stunder grovt makadam, vilket inte var någon perfekt cykelväg. Att man dessutom rivit trummor/broar över små bäckar gjorde också att det var ett par små bäckar som man fick korsa. Men lite konstigt var det allt att tänka på att bara för fem år sedan har jag själv kört tåg på denna plats som numera bara bestod av sand och makadam.

/Fredrik

I onsdags den 19:e oktober 2016 så hade jag en ledig dag och gav mig då av med bil till Sopperotrakten. Efter att ha gjort ett par stopp på vägen dit, bland annat i byn Vittangi innan jag kom fram till byn Övre Soppero. I byn passade jag på att besöka dess lilla butik innan jag satte mig på min medhavda cykel för en cykeltur i trakten, där det visade sig vara ganska halt fläckvis.

Övre Soppero ligger ganska mitt emellan Karesuando och Vittangi i Kiruna kommun. Övre Soppero och Nedre Soppero är två olika byar som båda genomkorsas av vägen E45 med cirka en halvmils avstånd emellan.

Jag började med att se mig lite om i Övre Soppero innan jag cyklade söderut till dess grannby Nedre Soppero, där jag även cyklade över Lainioälven så att jag hamnade på älvens sydvästra sida där jag vek av från E45:an österut och följde en grusväg i cirka en mil. Grusvägen som jag trampade på passerade efter ett par kilometer ganska nära ett område med fornlämningar och följde till en viss del älven, framförallt i början, men ändå drog den iväg en hel del från älvens riktning efter ett tag. Efter cirka en mil så anslöt en fyrhjulingsväg/stig till den grusväg jag cyklade på, detta på en plats där även vägen delade sig i en trevägskorsning (oräknat fyrhjulingsvägen/stigen som också anslöt där). Jag följde sedan fyrhjulingsvägen/stigen i cirka åtta kilometer och kom då fram till byn Lannavaaras södra del. Byn Lannavaara ligger framförallt på norra sidan av Lainioälven där det finns såväl butik som kyrka, men några hus ligger även på den södra sidan av Lainioälven som genomkorsar byn. På vintern finns det därför en isväg över älven och på sommaren finns en lite linfärja som rymmer en bil och som man själv får använda för att ta sig över älven mellan de två delarna av byn.

Min förhoppning var att kunna åka över med linfärjan till andra sidan byn och kunna följa den cirka 9 kilometer långa landsvägen på nordöstra sidan Lainioälven från Lannavaara in till Nedre Soppero där vägen ansluter till E45a:an strax norr om den bro som jag åkte över innan jag svängde av E45:an på min cykeltur. Redan innan jag gav mig av hemifrån så förstod jag att jag kanske var lite väl optimistisk som tänkte åka med linfärjan denna oktoberdag, och ännu lite mera skeptisk blev jag ju när jag passerade Lainioälvens bro, där jag kunde skönja en del is, om än inte så mycket och tjock is, men ändå. Att vägen till dessa trakter även till delar var täckt av ett tunt lager snö var ju inte heller något som gjorde att jag blev ännu mera övertygad om att årstiden för min planerade linfärjetur var helt optimal. Tidigare i år hade åkt med en liknande linfärja några mil längre nedströms i Lainioälven vilket ni kan se i detta Facebookinlägg. Liksom jag några år tidigare hade åkt med tre andra betydligt större linfärjor i Norrbotten några år tidigare, som ni kan läsa om i detta Facebookinlägg, om ni vill. Så nu återstod bara denna linfärja i Norrbotten att avverka innan jag hade åkt med alla Norrbottens linfärjor avsedda för bilar, i alla fall alla som jag hittills känner till. Som en liten bonus åkte jag ju även med denna (klicka här för att se bilden) lilla linförsedda båt i samband med att jag vandrade Padjelantaleden, som ni kan läsa om genom att klicka här.

Men nu kom jag alltså från till Lannavaaras södra del av byn och jag kunde ana oro då jag inte kunde se några färska spår i snön och mycket riktigt var linfärjan uppdragen på land på andra sidan älven… Och någon roddbåt som såg ut att vara tänkt att användas denna tid på året såg jag inte heller till (även om det ju låg en roddbåt på land så verkade den inte tänkt för användning nu). Inte var det ju heller någon is över hela älven som man kunde ta sig över, även om det var en tunn isskorpa inne vid land där jag stod vid färjeläget på södra sidan av den rinnande älven i en del av byn som för årstiden verkade evakuerad och folktom, i väntan på att isen över älven skulle börja bära inför den kommande säsongens passager över älven. Det var det ju lite märkligt att vara i en del av byn som var så avlägsen från omvärlden, även om den inte var längre bort än att jag kunde höra människor på andra sidan älven.

Då var det alltså bara för mig att återigen göra samma resa tillbaka till grusvägen genom skogen och över myrar längs samma fyrhjulingsväg/stig som jag nyligen hade kommit via och blivit blöt om fötterna på under mitt klafsande över halvfrusna myrar. Liksom åt andra hållet blev de cirka åtta kilometrarna genom naturen och en hel del promenerade istället för cyklande i den smått besvärliga terrängen där det nu även började skymma. Så i efterhand skulle jag kanske ha tagit min tilltänkta rundtur åt andra hållet, alternativt först kontrollerat om linfärjan gick att använda innan jag gav mig av ”bakvägen” till Lannavaara. Det hade ju besparat mig från att kämpa längs den besvärliga träringen genom naturen, som ju tillsammans med grusvägen utgjorde en betydligt längre sträcka mellan Lannavaara och bilen, gentemot vad landsvägen från Lannavaara hade inneburit. Så småningom nådde jag då fram till bilen uppe i Övre Soppero igen och kunde fortsätta hemåt.

Det positiva är ju att jag fick en del motion och att jag har en trevlig linfärjetur kvar i Norrbotten även till nästa år!

/Fredrik

Torsdagen den 6:e oktober gjorde jag en resa ner genom den östra delen av Norrbotten från Kiruna till trakterna av Övertorneå för att spendera fredagen i Tornedalen. Nu kunde jag ju som de flesta andra gör, helt enkelt valt att följa Malmfältens ena pulsåder, alltså väg E10 ner till Överkalix och där fortsatt längs riksvägen med det näst högsta numret i Sverige, alltså 98:an vidare till Övertorneå. Men jag som gillar att upptäcka nya platser, se landsbygden och nya byar ville istället testa lite nya vägval och lekte helt enkelt med ”Google Maps” och sökte efter olika vägval mellan Kiruna och Övertorneå. Så efter att slagit in alternativet vägbeskrivning för cykel (även om jag åkte bil) så fann jag ett intressant alternativ mellan Kiruna och Övertorneå.

Det började naturligtvis längs E10:an ut från Kiruna, då det inte finns så många vägar som bär till och från Kiruna, det är ju liksom inte som till Rom, utan till Kiruna så finns det ju i princip bara E10 som man kan åka sydöst ut, respektive nordväst, samt de båda återvändsvägarna till Nikkaluokta respektive Kurravaara som visserligen förgrenar sig i flera mindre vägar, men som alla är mer eller mindre återvändsvägar.

Men då jag följt E10:an till Skaulotrakten som ligger vid sjön ”Soutujärvi” så var det dags att svänga av den stora genomfartsleden. Så vid den stora byggnaden prydd med ljusskylten ”FOLKETS HUS” så tog jag av in på en mindre grusväg och följde den in till Nilivaara, en väg som jag visserligen sneglat på flera gånger tidigare, men antagligen aldrig tidigare hade följt hela dess väg.

I Nilivaara så tog jag en liten titt på byn innan jag fortsatte en bit på en större väg innan det åter var dags att följa en mindre grusväg. En väg som tog mig genom bland annat byn ”Granhult” och sedan ut på länsväg 394 som jag följde österut. Men redan innan jag var framme i trakterna av Kalixälven, och därmed den större vägen mellan bland annat Charlotte Kallas hemby Tärendö och Överkalix så svängde jag in på en mindre bomförsedd grusväg med öppen vägbom. En grusväg som tog mig ganska rakt söderut till den lilla byn Kainulasjärvi. Sedan följde jag de större vägarna genom såväl Narkentrakten och Korpilombolo ner till Övertorneå, vilket även innebar att jag tog mig från Kalixälvens dalgång till Torneälvens dalgång och även korsade polcirkeln. Efter en stund i Övertorneå så fortsatte jag på torsdagskvällen ytterligare någon mil söderut till Luppioberget, där jag övernattade i bilen.

På fredagen vaknade jag upp till en fin höstmorgon där en tät dimma svepte över Toreneälven, även om den inte nådde ända upp till Luppiobeget där jag befann mig. Det var inte bara jag som hade upptäckt den spektakulära morgondimman över Torneälven, utan vid Luppioberget fanns även på fredagsmorgonen en annan man, en man som antagligen filmade den fina morgonen då han spakade en drönare på platsen. Dagen spenderades sedan på cykelsadeln för att leta efter järnvägshistoria längs den gamla banvallen mellan Övertorneå och Karungi, något som får bli ett eget blogginlägg en annan dag.

/Fredrik

Cirka 15 kilometer söder om Kiruna i riktning mot Gällivare längs Malmbanan så finns en by som heter Kalixforsbron, som lär ha fått sitt namn från den bro som finns invid byn med samma namn. Byn ligger invid Kalixälven som delar byn i två delar, även om de flesta husen ligger på älvens södra sida. Älven är också gränsen mellan de båda kommunerna Gällivare och Kiruna, vilket innebär att större delen av byn ligger i Gällivare kommun, även om landvägen till Gällivares centrala delar är lång och går genom de mer centrala delarna av Kiruna, då landsvägen och järnvägen följer olika sträckningar. Förr i tiden lär även persontågen ha gjort uppehåll vid den lilla byn, men de uppehållen är slopade sedan många år tillbaka. Vid byn finns en gammal järnvägsbro som sedan 1980-talet är ersatt av en ny järnvägsbro vid sidan om den gamla bron. Den gamla bron som man låtit behålla används numera sedan en tid tillbaka som vägbro för de som ska till byn på södra sidan av älven, då det inte finns någon annan väg dit. Men i slutet av förra året hotades den gamla bron av rivning om ingen ville ta över ansvaret för bron från Trafikverket som inte ansåg att det var deras uppgift att förvalta bron. Det hela ledde till reportage i såväl lokala som i mer rikstäckande nyhetsmedier i form av både tidningsreportage, radioinslag och TV-inslag. Detta eftersom att flera hushåll i den södra delen av byn riskerade att bli av med sin vägförbindelse och isoleras på den södra sidan av älven om man inte skulle kunna lösa situationen på något sätt.

Har är exempelvis några äldre länkar om bron som då riskerade rivning:

SVT, om bron som riskerade rivning.
Sveriges Radio, om bron som riskerade rivning.
Diskussion om bron på forumet Postvagnen, som Svenska Järnvägsklubben driver.

Men lyckligtvis så kom man fram till en lösning där Kiruna och Gällivare kommuner tar över underhållsansvaret för bron. Men innan bron överlämnas till dem så håller man på med målning av bron, samt att man rivit bort den gamla körbanan på bron, som gissningsvis lär ha varit i behov av ett utbyte.

Det var för övrigt inte heller mer än bara ett par år sedan som man byggde en bevakad järnvägsövergång med bommar vid den väg som korsar järnvägen söder om älven och leder till ett antal hus. Tidigare hade det alltså bara varit en obevakad övergång vid denna väg, som alltså är den vägen som innan den når fram till järnvägsövergången alltså först korsar den gamla Kalixforsbron.

Se länken här, hos Trafikverket för mer information.

Det finns för övrigt även en Facebookgrupp sedan en tid tillbaka med syfte att rädda bron, så det visar på att bron lär ha varit hotad sedan en tid tillbaka, så hotet lär knappast ha kommit som en blixt från en klarblå himmel i höstas. Se denna länk.

Eftersom att den nya järnvägsbron ligger strax bredvid den gamla brons läge så innebar det naturligtvis en liten linjeomläggning av järnvägen på platsen då den nya järnvägsbron öppnades på 1980-talet. För att komma fram till den gamla bron med bil (om man kommer från Kiruna) så åker man först under den nya järnvägsbron innan man kommer upp på den gamla banvallen där man kan välja att svänga höger ut mot den gamla bron eller vänster, där man kan följa den gamla banvallen i ett par hundra meter fram till några gårdar.

För tillfället är bron till viss del inplastad och försedd med byggnadsställningar, så jag passade på att ta en cykeltur dit för att ta några bilder på den under natten mot den 10:e juli 2017.

Under min cykeltur till platsen så följde jag delvis den gamla banvallen som fram till 2012 var järnvägen mellan Råtsi och Kiruna, men som numera ersatts av en ny sträckning till följd av att marken under där järnvägen gick har blivit påverkad av gruvbrytningen i Kiruna. Längs den gamla banvallen som jag delvis följde bestod markytan numera av växelvis mycket sand och andra stunder grovt makadam, vilket inte var någon perfekt cykelväg. Att man dessutom rivit trummor/broar över små bäckar gjorde också att det var ett par små bäckar som man fick korsa. Men lite konstigt var det allt att tänka på att bara för fem år sedan har jag själv kört tåg på denna plats som numera bara bestod av sand och makadam.

/Fredrik

I onsdags den 19:e oktober 2016 så hade jag en ledig dag och gav mig då av med bil till Sopperotrakten. Efter att ha gjort ett par stopp på vägen dit, bland annat i byn Vittangi innan jag kom fram till byn Övre Soppero. I byn passade jag på att besöka dess lilla butik innan jag satte mig på min medhavda cykel för en cykeltur i trakten, där det visade sig vara ganska halt fläckvis.

Övre Soppero ligger ganska mitt emellan Karesuando och Vittangi i Kiruna kommun. Övre Soppero och Nedre Soppero är två olika byar som båda genomkorsas av vägen E45 med cirka en halvmils avstånd emellan.

Jag började med att se mig lite om i Övre Soppero innan jag cyklade söderut till dess grannby Nedre Soppero, där jag även cyklade över Lainioälven så att jag hamnade på älvens sydvästra sida där jag vek av från E45:an österut och följde en grusväg i cirka en mil. Grusvägen som jag trampade på passerade efter ett par kilometer ganska nära ett område med fornlämningar och följde till en viss del älven, framförallt i början, men ändå drog den iväg en hel del från älvens riktning efter ett tag. Efter cirka en mil så anslöt en fyrhjulingsväg/stig till den grusväg jag cyklade på, detta på en plats där även vägen delade sig i en trevägskorsning (oräknat fyrhjulingsvägen/stigen som också anslöt där). Jag följde sedan fyrhjulingsvägen/stigen i cirka åtta kilometer och kom då fram till byn Lannavaaras södra del. Byn Lannavaara ligger framförallt på norra sidan av Lainioälven där det finns såväl butik som kyrka, men några hus ligger även på den södra sidan av Lainioälven som genomkorsar byn. På vintern finns det därför en isväg över älven och på sommaren finns en lite linfärja som rymmer en bil och som man själv får använda för att ta sig över älven mellan de två delarna av byn.

Min förhoppning var att kunna åka över med linfärjan till andra sidan byn och kunna följa den cirka 9 kilometer långa landsvägen på nordöstra sidan Lainioälven från Lannavaara in till Nedre Soppero där vägen ansluter till E45a:an strax norr om den bro som jag åkte över innan jag svängde av E45:an på min cykeltur. Redan innan jag gav mig av hemifrån så förstod jag att jag kanske var lite väl optimistisk som tänkte åka med linfärjan denna oktoberdag, och ännu lite mera skeptisk blev jag ju när jag passerade Lainioälvens bro, där jag kunde skönja en del is, om än inte så mycket och tjock is, men ändå. Att vägen till dessa trakter även till delar var täckt av ett tunt lager snö var ju inte heller något som gjorde att jag blev ännu mera övertygad om att årstiden för min planerade linfärjetur var helt optimal. Tidigare i år hade åkt med en liknande linfärja några mil längre nedströms i Lainioälven vilket ni kan se i detta Facebookinlägg. Liksom jag några år tidigare hade åkt med tre andra betydligt större linfärjor i Norrbotten några år tidigare, som ni kan läsa om i detta Facebookinlägg, om ni vill. Så nu återstod bara denna linfärja i Norrbotten att avverka innan jag hade åkt med alla Norrbottens linfärjor avsedda för bilar, i alla fall alla som jag hittills känner till. Som en liten bonus åkte jag ju även med denna (klicka här för att se bilden) lilla linförsedda båt i samband med att jag vandrade Padjelantaleden, som ni kan läsa om genom att klicka här.

Men nu kom jag alltså från till Lannavaaras södra del av byn och jag kunde ana oro då jag inte kunde se några färska spår i snön och mycket riktigt var linfärjan uppdragen på land på andra sidan älven… Och någon roddbåt som såg ut att vara tänkt att användas denna tid på året såg jag inte heller till (även om det ju låg en roddbåt på land så verkade den inte tänkt för användning nu). Inte var det ju heller någon is över hela älven som man kunde ta sig över, även om det var en tunn isskorpa inne vid land där jag stod vid färjeläget på södra sidan av den rinnande älven i en del av byn som för årstiden verkade evakuerad och folktom, i väntan på att isen över älven skulle börja bära inför den kommande säsongens passager över älven. Det var det ju lite märkligt att vara i en del av byn som var så avlägsen från omvärlden, även om den inte var längre bort än att jag kunde höra människor på andra sidan älven.

Då var det alltså bara för mig att återigen göra samma resa tillbaka till grusvägen genom skogen och över myrar längs samma fyrhjulingsväg/stig som jag nyligen hade kommit via och blivit blöt om fötterna på under mitt klafsande över halvfrusna myrar. Liksom åt andra hållet blev de cirka åtta kilometrarna genom naturen och en hel del promenerade istället för cyklande i den smått besvärliga terrängen där det nu även började skymma. Så i efterhand skulle jag kanske ha tagit min tilltänkta rundtur åt andra hållet, alternativt först kontrollerat om linfärjan gick att använda innan jag gav mig av ”bakvägen” till Lannavaara. Det hade ju besparat mig från att kämpa längs den besvärliga träringen genom naturen, som ju tillsammans med grusvägen utgjorde en betydligt längre sträcka mellan Lannavaara och bilen, gentemot vad landsvägen från Lannavaara hade inneburit. Så småningom nådde jag då fram till bilen uppe i Övre Soppero igen och kunde fortsätta hemåt.

Det positiva är ju att jag fick en del motion och att jag har en trevlig linfärjetur kvar i Norrbotten även till nästa år!

/Fredrik

Torsdagen den 6:e oktober gjorde jag en resa ner genom den östra delen av Norrbotten från Kiruna till trakterna av Övertorneå för att spendera fredagen i Tornedalen. Nu kunde jag ju som de flesta andra gör, helt enkelt valt att följa Malmfältens ena pulsåder, alltså väg E10 ner till Överkalix och där fortsatt längs riksvägen med det näst högsta numret i Sverige, alltså 98:an vidare till Övertorneå. Men jag som gillar att upptäcka nya platser, se landsbygden och nya byar ville istället testa lite nya vägval och lekte helt enkelt med ”Google Maps” och sökte efter olika vägval mellan Kiruna och Övertorneå. Så efter att slagit in alternativet vägbeskrivning för cykel (även om jag åkte bil) så fann jag ett intressant alternativ mellan Kiruna och Övertorneå.

Det började naturligtvis längs E10:an ut från Kiruna, då det inte finns så många vägar som bär till och från Kiruna, det är ju liksom inte som till Rom, utan till Kiruna så finns det ju i princip bara E10 som man kan åka sydöst ut, respektive nordväst, samt de båda återvändsvägarna till Nikkaluokta respektive Kurravaara som visserligen förgrenar sig i flera mindre vägar, men som alla är mer eller mindre återvändsvägar.

Men då jag följt E10:an till Skaulotrakten som ligger vid sjön ”Soutujärvi” så var det dags att svänga av den stora genomfartsleden. Så vid den stora byggnaden prydd med ljusskylten ”FOLKETS HUS” så tog jag av in på en mindre grusväg och följde den in till Nilivaara, en väg som jag visserligen sneglat på flera gånger tidigare, men antagligen aldrig tidigare hade följt hela dess väg.

I Nilivaara så tog jag en liten titt på byn innan jag fortsatte en bit på en större väg innan det åter var dags att följa en mindre grusväg. En väg som tog mig genom bland annat byn ”Granhult” och sedan ut på länsväg 394 som jag följde österut. Men redan innan jag var framme i trakterna av Kalixälven, och därmed den större vägen mellan bland annat Charlotte Kallas hemby Tärendö och Överkalix så svängde jag in på en mindre bomförsedd grusväg med öppen vägbom. En grusväg som tog mig ganska rakt söderut till den lilla byn Kainulasjärvi. Sedan följde jag de större vägarna genom såväl Narkentrakten och Korpilombolo ner till Övertorneå, vilket även innebar att jag tog mig från Kalixälvens dalgång till Torneälvens dalgång och även korsade polcirkeln. Efter en stund i Övertorneå så fortsatte jag på torsdagskvällen ytterligare någon mil söderut till Luppioberget, där jag övernattade i bilen.

På fredagen vaknade jag upp till en fin höstmorgon där en tät dimma svepte över Toreneälven, även om den inte nådde ända upp till Luppiobeget där jag befann mig. Det var inte bara jag som hade upptäckt den spektakulära morgondimman över Torneälven, utan vid Luppioberget fanns även på fredagsmorgonen en annan man, en man som antagligen filmade den fina morgonen då han spakade en drönare på platsen. Dagen spenderades sedan på cykelsadeln för att leta efter järnvägshistoria längs den gamla banvallen mellan Övertorneå och Karungi, något som får bli ett eget blogginlägg en annan dag.

/Fredrik