2017 > 10
Måndagen den 28:e augusti så väntade en tiodagarsledighet, efter att jag hade sökt någon dag ledigt i samband med en ledigvecka och de lediga dagarna ville jag tillbringa i den fina fjällvärlden. Från början var det i ärlighetens namn tänkt att jag skulle ge mig ut på en tur genom Sarek då, men jag valde istället att skjuta på den turen till något annat år och istället så gav jag mig ut på en helt annan fjälltur, som jag tänkte att nog skulle vara lite lättsammare och bekvämare. Så istället för att gå i Sarek, där det är ont om stugor, så valde jag istället att gå en riktig stugtur, så att jag även hade möjlighet att både värma mig och torka kläderna (som jag förstod att skulle kunna bli blöta under denna hösttur).
Så måndagen den 28 augusti tog jag bussen ner till Gällivare, där jag bytte buss till en annan buss som tog mig fram till Ritsem, efter en paus vid Stora Sjöfallet fjällanläggning (som jag nyligen i skrivande stund så här i oktober, kunnat läsa om att gått i konkurs).
Väl framme i Ritsem så kompletterade jag mitt medhavda matförråd med ett par paket nudlar och åt lite fika innan jag promenerade iväg längs den bomförsedda grusvägen mot Sitasjaure fjällstuga, som drivs av Svenska Turistföreningen och som ligger vid sjön Sitasjaure. Sjön som för övrigt genomkorsas av landsgränsen som skiljer Sverige och Norge åt, används även som vattenmagasin för vattenkraften i området. Väl framme vid sjön så tittade jag runt lite innan jag gick fram till själva fjällstugan, då det började skymma. Längs den långa grusvägen fram till Sitasjaure mötte jag flera personer, bland annat några som kom på cykel, varav en tjej som arbetade på Kebnekaise fjällstation och nu var ute på en fjälltur, då hon promenerat fram till fjällstugan Sitasjaure från Kebnekaise fjällstation och där hade hon fått låna en cykel för sin fortsatta färd ner mot Ritsem. Stugplatsen vid Sitasjaure bestod av ett par stugor och på platsen fanns för tillfället en stugvärd, stugvärdens mamma och en väninna till stugvärdens mamma, samt en man från ett land längre ner i Europa och ett par hundar. Jag delade stuga med mannan som kom från landet någonstans söderut i Europa (även om vi hade varsitt rum i stugan), då vi ju inte var så många i stugan.
På tisdagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Hukejaure som också drivs i Svenska Turistföreningen. Den stugan var tisdagsmålet för såväl han som jag hade delat stuga med under natten mot tisdagen och även för väninnan till stugvärdens mamma. Så vi alla tre gick åt samma håll på tisdagsförmiddagen, även om vi inte gick tillsammans. För mig som först kom fram till Hukejaurestugan (även om jag lämnade stugplatsen senast av ass tre vid Sitasjuare), blev det bara en kort paus vid Hukejaurestugan, då mitt mål för denna regniga dag innebar en av de längre dagsetapperna under denna tur, nämligen att ta mig ända in i Norge och fram till stugan vid namn ”Gautelishytta”. Så efter ett tag så korsade jag landsgränsen och kom in i Norge, även om leden vid nationsgränsen var lite svår att finna under en stund, antagligen framförallt eftersom att man nog hade gjort en omdragning av vandringsleden kring nationsgränsen, någon gång. När mörkret nyligen hade anlänt så kom jag fram till Gautelishytta, där det redan då jag kom lyste ljus innanför fönstren, eftersom att det var några andra som redan hade kommit till stugan. Så jag valde att bo i den mindre av stugorna på stugplatsen (då det liksom på många andra stugplatser fanns flera stugor vid stugplatsen), då det inte bodde någon i den stugan. På min färd mellan Ritsem och Hukejaurestugan så hade jag följt samma sträcka som jag en gång tidigare hade gått, nämligen sommaren 2009 då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta. Den gången minns jag att jag såg många renar uppe på fjället också har jag för med att jag fick pulsa i en hel del snö, då jag var där redan i slutet av juni den gången, något som jag i alla fall inte behövde göra under den sträckan under årets tur. Men ungefär då jag passerat Hukejaurestugan, så blev det nya platser för mig att upptäcka, eftersom att jag då hade kommit till outforskade marker för mina ögon.
På onsdagsmorgonen så lämnade de som bodde i den stora stugan, stugområdet innan mig. Innan jag gick från stugområdet så fyllde jag upp med ved i den lilla stugan som jag hade bott i, även om vedförrådet på platsen började sina. Jag passade även på att titta in i den stora byggnaden en vända, nu när den var tom. Jag tog mig även en titt in i ytterligare en byggnad på stugområdet och kunde se att det fanns fler sängplatser även i den stugan, så att även om det hade varit någon i den lilla stugan, då jag anlände, så hade det kanske funnits lediga bäddplatser i denna stuga i alla fall. Under onsdagen, tog jag mig genom en stenig terräng, som stundvis var täckt av snöfält i det för dagen ganska blåsiga vädret, fram till stugområdet vid ”Cáihnavággihytta”. Även där fanns det tre olika byggnader att välja bland, när jag skulle gå in. Men här var det människor i alla stugor utom i storstugan, så jag valde att flytta in i den stugan inför den annalkande natten. Här var det inte heller så mycket ved på platsen, och med de vinande vindarna utanför stugan så var det inte så lätt att få upp någon eld i stugan heller, men jag fick i alla fall upp en eld, även om det inte blev så värst varmt i stugan, då det verkade som att den starka vinden som ven utanför stugan effektiv kylde ner stugan, då den även trängde in i stugan vid exempelvis stugans fönster.
På torsdagen hade vindarna lugnat ner sig och jag fick hugga till några större vedklabbar som låg utanför stugan, för att fylla upp stugans vedkorg innan jag lämnade platsen. Denna dag så följde jag till viss del samma ledsträckning som jag hade gått under tisdagen, men denna dag siktade jag mot stugområdet vid Skoaddejávre, dit jag nådde fram på kvällen. Min dagsetapp avverkades till en viss del längs en grusväg, efter att jag passerat en fjällsjö som används som ett vattenmagasin för vattenkraften i området. När jag kom fram till Skoaddejávrehytta, så visade det sig att det var en man i så väl den stora stugan, som i den mindre stugan. Men eftersom att det bara bodde en person i den stora stugan som innehöll flera rum så fick också jag bo inne i ett rum i den stora stugan. Det visade sig att mannen i den stora stugan saknade en så kallad DNT-nyckel, som man låser upp denna och många andra fjällstugor i Norge med, så därför hade han blivit insläppt i stugan utav mannen som bodde i den mindre stugan. Men eftersom att mannen som bodde i den mindre stugan skulle lämna stugområdet riktigt tidigt under den efterföljande morgonen, så skulle även denna man som bodde i den stora stugan tvingas lämna stugan tidigt, eftersom att han behövde hjälp av den andra mannen för att kunna låsa igen stugan efter sig, men jag tror att han var tacksam att jag kom så att jag istället kunde låsa igen stugan som vi övernattade i, så att han inte behövde gå så väldigt tidigt under den efterföljande morgonen. Mannen som jag delade stuga med bodde söderut i Europa och var nu ute på en längre vandring längs framförallt Nordkalottleden och hans plan var att gå från Kautokeino till Ritsem och han hade framförallt bott i tält under sin tur, om jag nu förstod honom rätt.
Så var då fredagen kommen och jag hade visst från början en väldigt hög ambition för denna dag. Tanken var nämligen att ta mig vidare förbi den norska stugplatsen Sitashytta och ända fram till Paurohytta. Så på fredagsförmiddagen lämnade jag som sista person stugan där jag bott under natten och fortsatte längs leden vidare ut mot en grusväg. På min karta fanns det nämligen två leder fram till Skoaddejávrehytta, där jag övernattat. Nämligen den leden som jag följt fram till stugplatsen och den leden som jag skulle fortsätta därifrån mot nästa stugplats. Jag noterade då jag lämnade stugområdet, att det även fanns någon sorts ledmarkering lite längre ner i terrängen, än längs den led som jag gick då jag lämnade stugområdet, men jag brydde mig inte så mycket om det och tänkte att det nog bara var en liten alternativ led till den led som jag nu följde, för enligt mina två kartor så skulle det ju bara finnas två leder fram till denna stugplats där jag började min fredag. När jag gått ett tag så kom jag att titta ner på min ena karta och kunde konstatera att jag korsade något vatten emellanåt, såväl i verkligheten som på kartan. Efter ett tag kom jag också mycket riktigt upp på en grusväg och började följa den åt vänster, precis som jag skulle göra på kartan. Men när jag följt den ett tag så började jag jämföra den mer och mer med min karta och hade svårt att finna likheterna med verkligheten och den plats på kartan som jag trodde att jag befann mig på. Det var då jag konstaterade ett jag hade gjort ett rejält misstag! Jag hade nämligen följt fel led från stugplatsen. Jag hade visst följt en led från stugplatsen som inte fanns med på min karta och kommit ut på en väg, ungefär en mil ifrån den plats där jag egentligen trodde att jag skulle komma ut på en väg. Således fick jag gå cirka en mils omväg, på grund av mitt misstag att följa en led som inte fanns med på mina kartor som jag hade med mig. Det positiva med omvägen var att det i alla fall bara var att följa en grusväg, och inte innebar att jag behövde ta mig fram genom någon besvärligare terräng. Så då jag hade följt grusvägen i cirka en mil så nådde jag fram till den plats där jag egentligen skulle ha kommit ut på grusvägen, om jag nu hade följt rätt led redan från början och hade nu även fortsättningsvis grusvägar att följa hela vägen fram till Sitashytta. Grusvägen som jag följde slingrade sig fram längs nationsgränsen mellan Sverige och Norge, vilket innebar att jag, liksom vägen, korsade nationsgränsen ett flertal gånger under dagen på min väg fram till Sitashytta. När jag hade ett antal kilometer fram till Sitashytta kom jag fram till en vägbom, där man om man hade kört bil hade fått parkera. På vägbommen fanns ett anslag om att det för tillfället pågick ”dugnadsarbete” vid Sitashytta, alltså arbetades det med fjällstugan. Men jag promenerade ändå fram till Sitashytta, efter att jag hade gjort en kortare avstickare fram till ett så kallat ”riksröse”. Väl framme vid stugan, så var det mycket folk på platsen, men som tur var så sa de att jag ändå var välkommen att bo i den mindre stugan av stugorna på platsen, och ett par av de som var på platsen och arbetade och hade tänkt att bo i den lilla stugan flyttade istället in i en av de andra byggnaderna vid stugområdet. Det var ju snällt då jag missat att det var ”dugnadsarbete” på platsen, trots att jag hade gjort ett försök att titta på internet innan jag gav mig ut, så att jag inte skulle planera min tur så att jag skulle behöva bo i någon stuga där det pågick arbeten. Nu var ju min tanke, som jag skrev tidigare att jag skulle ta mig ända fram till Paurohytta, denna dag. Men det visade sig att det var en lite för optimistisk plan, efter de rådande förutsättningarna för mig. Även om jag inte hade råkat gå en rejäl omväg under dagen, så är jag ytterst tveksam till om jag hade gett mig på att gå ända dit under denna dag, då det var långt dit och jag hade ju inte heller börjat gå så tidigt på morgonen.
Men på lördagen var det i alla fall dags att ta sig an en tur till Paurohytta. Så jag lämnade Sitashytta och tog mig uppför en hel del höjdmeter på min färd mot Paurohytta. Efter ungefär halva dagsetappen på min färd mellan Sitashytta och Paurohytta, så kom jag fram till den lilla stugan Baugebua, där det också pågick dugnadsarbete. Det var inte förens jag var vid Sitashytta jag visste om att Baugebua återuppstått, det var nämligen så att jag hade läst på internet att den lilla stugan Baugebua hade blivit raserad utav ett snöskred för ett par år sedan, så jag trodde inte att det fanns någon stuga vid dess plats. Men nu hade man alltså byggt upp en ny, fin liten stuga på andra sidan om den bro som finns vid den gamla stugans plats. Då jag kom fram till stugplatsen håll ett par personer på att elda upp resterna av den gamla stugan och de hade också hoppats på att det skulle komma en helikopter med saker till den nya stugan, men den kom visst inte på grund av att det varit dimma i området. Efter ett kortare stopp vid Baugebua så fortsatte jag fram till Paurohytta. På vägen dit var det en hel del snö på leden vid ett par ställen. Vid ett av snöfälten mot Paurohytta så kom jag även förbi den mannen som jag delat stuga med vid Skoaddejávrehytta. Han hade tältat i närheten av Sitashytta och undrat var jag tagit vägen, eftersom att han hade lämnat Skoaddejávrehytta innan mig på fredagsmorgonen och trott att jag skulle gå om honom under fredagen. Men jag kunde nu berätta för honom om mitt misstag att jag råkat ta en rejäl omväg mellan Skoaddejávrehytta och Sitashytta. Efter en dag då jag återigen vandrat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige och fått se isflak i en sjö som jag följt en stund, så kom jag slutligen fram till Paurohytta, där jag tog plats i den lilla stugan på stugområdet, eftersom att det i den stora stugan för tillfället bodde ett norskt par (som visserligen erbjöd även mig plats den stora stugan). Under eftermiddagen/kvällen så var jag även in och hälsade på en stund i den stora stugan hos det norska paret som var mycket vana fjällvandrare och engagerade i föreningen som hade hand om de norska stugorna som jag var ute och bodde i.
På söndagsmorgonen, så såg jag genom fönstret några renar utanför stugan som jag bodde i, innan jag lämnade stugplatsen vid Paurohytta och vände åter om till Sitashytta. Ganska så omgående då jag hade börjat promenera på söndagen, så mötte jag den mannen som jag gått om dagen innan, alltså han som jag hade delat stuga med i Skoaddejávrehytta. Det var nämligen så att han under natten mot söndagen hade tältat en bit innan Paurohytta. När jag gick förbi Baugebua, så kunde jag konstatera att de som varit på platsen för att arbeta då jag fick förbi platsen på lördagen, nu hade lämnat platsen. Efter ett tag så kom jag framåt kvällen fram till Sitashytta, där jag övernattade i samma stuga om jag hade bott i någon natt tidigare.
På måndagen fortsatte jag min vandring som till en början följde samma grusvägar som jag hade traskat på under fredagen, men nu traskade jag naturligtvis i motsatt riktning. När jag kom till ett vägskäl vid en kraftverksdamm, så blev det dock nya vyer för mig, eftersom att jag då fick promenera på vägar som jag inte gått på tidigare. Ganska så direkt efter vägskälet, bar vägen av neråt, övergick till asfaltsbeläggning och slingrade sig som en serpentinväg ner i dalen till den lilla byn Fjellbu. Där gjorde jag en avstickare till en liten stuga i Fjellbu, som tidigare ägts av ”Narvik og Omegn Turistforening”, likt de andra stugorna under turen som jag bott i då jag varit i Norge, men numera ägs stugan i Fjellbu av ”Statskog”. Efter att jag besökt den lilla stugan i Fjellbu så fortsatte jag min promenad vidare från Fjellbu, längs en annan väg som åter tog mig upp mot högre höjder. Nu följde jag en grusväg som slingrade sig fram längs en kraftledning uppåt genom ”Norddalen”. Efter många kilometer längs grusvägen, så nådde jag fram till ett ställe där en vandringsled vek av från grusvägen, då det började skymma. Därifrån följde jag vandringsleden upp till stugan Lossihytta, där jag övernattade. Detta var det enda stugområde under min tur, där jag var helt ensam på hela stugområdet, och detta var även den enda stugan under min tur som var utrustad med vanlig ström för såväl värme som belysning, även om en hel del andra stugor i alla fall hade haft 12 volts belysning via solceller. Även om det fanns elelement i stugan, så gjorde jag en liten eld i stugan under kvällen, men inte så mycket för att inte frysa, utan mera för att det skulle bli hemtrevligt och mysigt i brasans sken.
På tisdagen fortsatte jag min vandring över fjället och tog mig bland annat genom Rienatvággi och fram till Hunddalshytta, dit jag anlände på kvällen. Vid Hunddalshytta var det redan ett par personer i den stora stugan då jag anlände, så jag valde att övernatta i den mindre av stugorna där.
På onsdagen fortsatte jag neråt från Hunddalshytta fram till järnvägsstationen Katterat, dit jag följde en lättvandrad sträcka som jag gått ett par gånger tidigare. Sträckan mellan Hunddalshytta och Katterat består nämligen till största delen av en grusväg som till stor del lutar nerför, så det är lättpromenerade kilometrar i den riktningen som jag avverkade sträckan. När jag väl var framme vid Katterat så tvekade jag om jag skulle fortsätta min vandring upp till exempelvis Riksgränsen eller Katterat och ta en buss därifrån, som min ursprungliga tanke var. Men istället valde jag att kliva på ett tåg vid Katterat och åkte med det hem till Kiruna.
Turen gick således ganska bra, även om jag inte vandrade riktigt så långt som min ursprungliga plan var att gå. Min tanke var nämligen att då jag var vid Lossihytta, så skulle jag fortsatt från Lossihytta via en avstickare till Storsteinshytta innan jag som turens näst sista natt tänkte övernatta en natt vid Cunojávrihytta, innan jag tänkt fortsätta ner mot Hunddalshytta via den lilla stugan Oallavagge. Men eftersom att jag fick disponera totalt två nätter i Sitashytta så valde jag att ta en genväg mellan Lossihytta och Hunddalshytta, då det visade sig att jag hade varit lite för mycket tidsoptimist då jag planerade turen.
Som avslutning på blogginlägget följer några kartbilder, där jag ungefärligt har ritat hur jag har vandrat under de tio dagarna som jag var ute i fjällmiljön.
/Fredrik
Redan förra hösten så var jag ute på en fyradagarstur genom Muddus nationalpark (som ni kan läsa om på denna länk), som är en del av världsarvet ”Laponia”. Muddus nationalpark ligger geografiskt mellan Gällivare och Jokkmokk, så nationalparken som består av såväl gammelskog som enorma blötmyrar genomkorsas av kommungränsen som skiljer Gällivare och Jokkmokks kommuner åt. I nationalparken finns Muddusleden, som man kan följa genom en ganska så stor del av nationalparken. I nationalparken finns det även fem stycken stugor som man kan övernatta i, varav fyra av dessa stugor finns längs den relativt lättpromenerade Muddusleden, medan den femte stugan som heter ”Arvidssonsstuga” finns utanför ledsystemet och är således lite mera svåråtkomlig.
Under min tur genom Muddus nationalpark under förra året så följde jag framförallt Muddusleden och övernattade i tre av stugorna som finns i nationalparken. Men eftersom att Muddusleden erbjuder en del olika vägval och avstickare, så hann jag inte med att gå hela leden då, så nu avverkade jag de delar av leden som jag inte hann med under förra årets tur, även om det även blev till att gå en del av samma strecka som jag gick under förra året. Redan under min tur i nationalparken under förra hösten, så ville jag ta mig till Arvidssonstugan, som fått sitt namn efter den före detta parkvakten i nationalparken, som hette: ”Lennart Arvidsson”. Den gången hade jag visserligen ingen bra karta över området, men med ett foto i telefon som jag tagit mot en karta på en informationstavla om nationalparken, så gjorde jag i alla fall ett försök att gå över blötmyrarna mot denna stuga. Men efter en stund så gav jag upp den gången och vände om, efter att ha blivit rejält blöt och gick istället till en annan av stugorna i området istället. Efter att jag kommit hem den gången så införskaffade jag mig en riktig karta över området, för att bättra på mina förutsättningar att nå fram till stugan vid ett senare tillfälle. När jag studerade kartan kunde jag också konstatera att det nog även var ett synnerligen olämpligt vägval jag hade försökt mig på för att ta mig till Arvidssonstugan under förra hösten, då det såg ut på kartan som att jag nog hade mötts av några större vattendrag om jag hade fortsatt mitt klafsande i den riktningen, som jag då försökt mig på att ta mig fram över myrarna.
Antagligen lär det vara lättare att nå stugan under den snötäckta delen utav året, så i vintras så åkte jag bil till den plats där Ritsemvägen viker av från E45:an och således försökte jag mig då på att komma fram till stugan norrifrån istället för söderifrån (som min tanke var att nå stugan då jag var där under förra hösten). Till en början gick det ju skapligt att ta sig fram på skidorna, så länge jag kunde följa snöskoterspår… Men sedan då jag var tvungen att vika av från snöskoterspåren och istället försökte följa ett renstängsel som nätt och jämt stack upp ovanför snön, så sjönk jag ner rejält djupt…, så jag gav upp även den gången och återvände till bilen. Några dagar senare så gjorde jag ett nytt försök med skidorna. Den gången så åkte jag bil till parkeringen vid Skaite och testade ännu en gång att ta mig fram på skidor i det snötäckta landskapet. Den gången kom jag visserligen en bit, men det var jobbiga meter som avverkades, för även den gången sjönk jag ner rejält djupt med skidorna, så efter en stund, vände jag åter om till bilen utan att jag nått fram till någon stuga (här kan ni läsa några rader om vinterns turer i Muddus nationalpark). Vid det laget anade jag att det skulle ta lång tid innan jag skulle ta mig fram till Arvidssonstugan, eftersom att delar av Muddus nationalpark ligger i områden som räknas som fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud mellan den 15:e mars och 31:a juli, och just Arvidssonstugan ligger inom ett sådant fågelskyddsområde, och då jag försökt mig på min andra skidtur så var det inte så lång tid kvar till den 15:e mars.
Men nu i höst så fick jag till några lediga dagar, som jag tänkte att skulle kunna passa bra till en ny tur i detta område. Nu hade jag gott om tid, en bra karta och även en GPS att använda mig utav i min nödsändare, som jag köpte i våras. Så nu gjorde jag ett nytt försök att ta mig an nationalparken igen. Den här gången tog jag bussen fram till nationalparken, tisdagen den 26:e september. Den trevliga busschauffören släppte av mig vid en parkeringsficka ute på E45:an i närheten av det lilla berget/fjällområdet ”Oarjemus Stubbá”. Så efter en stunds promenad i området så tog jag mig upp på det 658 meter höga berget som ligger i utkanten av Muddus nationalpark och som skulle bjuda på en fin utsikt, enligt vad jag hade kunnat läsa mig till. Sedan fortsatte jag genom naturen över ett par höjder i närheten och tog mig så småningom ut ur nationalparken igen och ut på E45:an igen, men denna gång lite längre söderut på vägen, än där jag först klivit av bussen. Sedan följde jag E45:an söderut och efter att jag passerat den lilla sjön ”Hapsasjávrre”, så vek jag återigen av från E45 och denna gång in på en liten grusväg, innan jag fortsatte mera rakt ut i ingenstans. Visserligen så hade jag sett på en karta att det skulle finnas något ”renstigsliknande” från denna grusväg och fram mot Arvidssonstugan, som jag nu siktade mot. Ibland så var det också mycket riktigt någon sorts stig att följa, men ofta så tappade jag också bort det stigliknande. Men jag följde myrkanter och sjökanter och i någon sorts mån försökte jag även hålla mig en bit upp i terrängen, för att inte behöva bli mer blöt om fötterna än nödvändigt, jag tog mig över den så kallade ”Rallarstigen” och jag tog mig återigen in i Muddus nationalpark. Efter en stund så testade jag GPS-navigeringsfunktionen som finns inbyggd i min nödsändare och kunde konstatera att jag kom närmare och närmare den plats där stugan skulle vara belägen. Tillslut så kom jag också mycket fram till stugan lagom framåt kvällen då det hade börjat mörkna och som tur var så var det ingen annan som hade ockuperat hela stugan, utan jag var minsann själv på platsen då jag kom fram till stugan. Det är nämligen bara två stycken bäddplatser i stugan, då den inte är så stor. Jag gjorde eld i den öppna spisen och när jag slutligen gick och la mig i en av stugan två små bäddar så sov jag förvånansvärt bra, i en stuga där man kunde höra flera fåglar ljuda utanför.
Det blev alltså ”fjärde gången gillt” för mig, i mina försök att nå fram till stugan. När jag bläddrade lite i stugans gästbok kunde jag konstatera att de flesta som bott i stugan hade varit där under den snötäckta delen av året, men någon hade också lyckats paddla fram till stugan, som ligger invid en sjö. På onsdagsmorgonen så fortsatte jag min promenad i nationalparken. Först gick jag några meter tillbaka norrut, mot den platsen som jag hade kommit ifrån dagen innan, innan jag vadade över ett mindre vattendrag och tog mig ut över framförallt blötmyrar, men även genom en del skogsområden. Tillslut hade jag nått fram till Muddusleden och befann mig ganska exakt mellan stugorna Muttosluoppal och Fallstugan, då jag kom ut på leden strax söder om den plats där Muddusleden korsar Muddusälven, med hjälp av en bro. Då jag kom ut på leden så hade jag inte bestämt mig åt vilket håll som jag ville fortsätta min tur, frågan var: Skulle jag välja att gå mot stugan Muttosluoppal eller Fallstugan? Först valde jag att korsa bron och började gå mot Muttosluoppal, men efter en kort bits promenad så ändrade jag mig och vände istället om och tog sikte mot Fallstugan, vilken jag nådde fram till lagom till skymningen. I stugan som har ett större och ett mindre rum som man kan övernatta i och är den stuga som erbjuder flest bäddplatser i nationalparken, så valde jag att övernatta i det större av de båda rummen, eftersom att jag hade hela stugan för mig själv, då det inte var någon annan gäst där för tillfället och förra året hade jag bott i det mindre av de två rummen, så det var ju trevligt med lite variation.
På onsdagskvällen hade jag lagt mina båda stavar utanför Fallstugan, men på torsdagsmorgonen fann jag först bara den ena av de båda stavarna, där jag lämnat de, men efter en stund så fann jag den andra staven en bit bort från stugan. Antagligen hade något djur flyttat på staven, eftersom att jag inte hade märkt av några kraftiga vindar på platsen. I gästboken i stugan kunde jag även läsa om andra som troligen sett en mårdhund på platsen, och om någon annan som trodde sig ha sett en hund på platsen (även om kanske även det var en mårdhund), så kanske var det en mårdhund som flyttat på min stav… Fallstugan lär vara den mest välbesökta stugan, utav stugorna i Muddus nationalpark, då den ligger nära det stora och fina Muddusfallet, som är ett fint vattenfall, samtidigt som avståndet till stugan från den stora parkeringen vid Skaite bara är cirka sju km. Det märktes att det verkade vara en välbesökt stugplats, då toapappret på dassen vid stugan var slut och det visade sig att vedförrådet på platsen var nästintill tömt på ved (även om det fanns en del stockar utanför vedförrådet), efter sommaren 2017, som nog inte lär gå till historien som en rekordvarm sommar i Norrbotten. Så innan jag gick iväg på torsdagsmorgonen blev det till att hugga och såga till några vedbitar för att kunna fylla på med ved i stugan. Sedan fortsatte jag min vandring längs Muddusleden, denna gång tog jag sikte mot byn Sarkavare, som är en av flera platser som man lättvindigt kan nå Muddusleden ifrån. Men innan jag nådde fram till Sarkavare så stannade jag till och lämnade min ryggsäck vid den plats där Muddusleden delar sig och man kan fortsätta mot stugan Nammavárre, eftersom att det var den stugan som var mitt mål för denna dag. Strax efter att jag lämnat min ryggsäck i närheten av ledförgreningen och åter igen börjat gå med sikte mot Sarkavare, så mötte jag en tjej längs leden. Efter ett tag så kom jag fram till byn Sarkavare (som jag visserligen hade besökt en gång tidigare med bil i vintras). Där gick jag runt lite på skogsvägar, innan jag återigen fortsatte tillbaka längs Muddusleden till den plats där jag tidigare på dagen hade lämnat min ryggsäck. När jag tagit på mig min ryggsäck så hade det börjat bli mörkt, så jag tog inte bara på mig ryggsäcken, utan jag tog även på mig min pannlampa och följde dess sken fram till stugan Nammavárre, där det visade sig att tjejen som jag mött tidigare under dagen också hade stannat till för natten, men som tur var fanns det plats även för mig också i den lilla stugan. Det visade sig att hon kom från Nederländerna, men att hon numera bodde i Sverige. Förra året, då jag också bodde en natt i samma stuga, så var jag inte heller själv i stugan, utan den gången så fick jag dela stugan tillsammans med en man som bodde en bit söderut i Europa.
Innan jag gick vidare från stugan på fredagsmorgonen, så bläddrade jag lite i gästboken, som jag skrivit i vid mitt förra besök och där kunde jag konstatera att någon som varit i stugan strax efter mitt senaste besök hade skrivit något i stil med: ”Föredömligt städat av Fredrik Tysk”. Det var ju roligt att läsa, det borde ju i alla fall innebära att någon var nöjd med min städning, för det där med städningen är ju något som jag konstaterat att kan ta långt tid då jag är ute och bor i stugor och som gör att jag ibland drar mig lite för att bo i stugor ibland, inte minst med tanke på att stugregler som finns i många stugor ofta avslutas med någon fras i stil med: ”Lämna stugan i det skick du själv önskar finna stugan i”. De raderna gör ju ofta att man antingen får leva med ett dåligt samvete eller städa en hel del, då ofta stugorna som man kommer till är i ett sämre skick än vad ju skulle vilja finna stugorna i (även om det naturligtvis inte alltid är så). Själv brukar jag i alla fall försöka tänka att jag ska lämna stugan i renare skick än vad den var då jag anlände, även om det inte alltid blir så. Raderna i gästboken taggade mig även till att försöka hålla en fortsatt hög nivå på stugstädningen även under årets besök i stugan. Det är ju inte så ofta man kan läsa om städningen av stugorna i gästböckerna i stugorna och vanligtvis när man läser om det så handlar det om att någon uppmanar andra att hålla ordning, någon som klagar på städningen eller helt enkelt någon som kort sagt nämner att de ha har städat, så att få beröm i gästboken var ju roligt!, även om jag nog inte ska ta på mig hela berömmet själv utan dela det med den okända mannen som jag delade stugan med den gången, då det ju var han som bland annat tömde askan i kaminen, även om han nog inte skrev något i gästboken och gjorde sig till känna då. Under fredagen gick jag först till stugan vid namn ”Manson”, sedan så fortsatte jag efter ett kortare stopp vid Mansonstugan, fram till stugan Muttosluoppal, där jag gjorde eld i dess kamin för att få en varm stuga att övernatta i. Vid stugan Muttosluoppalstgan som ligger vid en liten sjö, så finns även ett fågeltorn/utsiktstorn som jag gick upp ett par gånger i, men tyvärr så erbjöds inte mycket till utsikt då jag var där, eftersom att det var dimmigt/disigt på platsen.
På lördagen så träffade jag på några andra vandrare längs Muddusleden (även om jag gick lite fram och tillbaka), då jag valde att följa Muddusleden mot Fallstugan tills jag korsade Muddusälven, vid den plats där jag några dagar tidigare hade kommit ut på Muddusleden efter min natt i Arvidssonstugan. Där vek jag av från leden och traskade ut i terrängen och korsade såväl skogsområden som blötmyrar innan jag återigen nådde fram till Arvidssonsugan. Kort sagt så följde jag ungefär samma färdväg genom terrängen som jag hade gått några dagar tidigare i motsatt riktning. På slutet när jag nästan var framme vid Arvidssonstugan så visade sig att jag hade kommit ut en aning långt söderut vid stranden på ena sidan av den sjö som då infall sig mellan mig och stugan, så innan jag kunde vada över samma lilla vad som jag hade tagit mig genom några dagar tidigare så fick jag ta mig lite lägre norrut innan jag nådde fram till vadet, då jag naturligtvis inte ville simma över sjön. När jag väl kom in i Arvidssonstugan så kunde jag inte se några tecken på att någon hade varit i stugan, sedan jag lämnade den några dagar tidigare. Det såg ut att vara samma papper och vedflisor som låg kvar i den öppna spisen, som då jag lämnade stugan under onsdagen. Stugan var fram till nyligt den enda stugan i Muddus nationalpark som saknade gasolkök, men numera finns det även ett gasolkök i denna stuga, men då jag var i stugan i början av veckan så lyckades jag inte slå på gasolen till stugans gasolkök, då jag inte hittade nyckeln till skåpet på utsidan av stugan där gasolflaskan var placerad och där gasoltillförseln även var avstängd med en kran. Men efter att jag hade lagat mat på mitt medhavda gasolkök den gången, så fann jag nyckeln till skåpet där gasolen var avstängd, så denna gång kunde jag även nyttja stugans gasolanläggning. På kvällen sprakade elden fint i den lilla stugan och torkade mina kläder som till stor del var blöta efter dagens promenad över blötmyrarna.
Efter en femte stugnatt i fyra olika stugor kunde jag konstatera att jag bott ensam i alla stugor utom i en under årets tur, till skillnad mot förra årets tur i nationalparken, då jag bara bodde själv i en av de tre stugorna som jag då besökte. På söndagsmorgonen hade jag sett till att telefonernas väckningsfunktioner skulle ljuda tidigt för att jag skulle vara säker på att kunna lämna stugan tidigt för att vara säker på att hinna fram i tid till väg E45, där jag skulle kliva på bussen hemåt framåt senare delen av eftermiddagen. Jag visste ju inte hur lång tid det skulle ta att ta sig framåt genom den oledade terrängen, så jag såg till att komma iväg i god tid. Denna dag så siktade jag mot vägkorsningen där Ritsemvägen ansluter till E45:an, där jag visste att det finns en busshållplats, som jag tänkte att jag kunde kliva på bussen vid. Väl framme vid vägkorsningen, där jag tänkte kliva ombord på bussen, så visade det sig att det hade gått relativt snabbt att ta sig genom terrängen, så det var flera timmar kvar tills bussen skulle anlända till busshållplatsen, så istället för att bara stå vid busshållplatsen, frysa och vänta på bussen, så tog jag på mig ett par torra byxor och strumpor, samt de torra gymnastikskorna som jag hade i ryggsäcken och promenerade ner till Porjus längs europavägen. Där kunde jag medan jag väntade på bussen, konstatera att den lilla lanthandeln hade slagit igen, som jag besökt för inte så länge sedan. Efter en stund så kom den blåa bussen från Östersund och plockade upp mig, och det visade sig vara samma busschaufför som körde bussen såväl denna dag, som då jag några dagar tidigare åkte åt motsatt riktning och blev avsläppt ute på en ödsligt belägen parkeringsficka. Sedan så återstod bara ett bussbyte i Gällivare innan jag var hemma i Kiruna igen, efter några dagar ute i vildmarken där jag fått praktisera hur praktiskt det kan vara med en GPS, när man inte har någon led eller stig att följa i landskapet, där det bjudits på såväl blåbär, solsken och dagar där framförallt dimman legat tung över myrmarkerna, vilka man nog ska låta bli att traska ut på under den snöfria delen av året, om man är rädd för att bli blöt om fötterna och inte håller sig till de spångade lederna.
På kartorna här nedan så har jag fyllt i ungefär var de olika stugorna ligger i Muddus nationalpark och ungefär hur jag vandrat under förra årets tur och årets tur i nationalparken.
/Fredrik
2017 > 10
Måndagen den 28:e augusti så väntade en tiodagarsledighet, efter att jag hade sökt någon dag ledigt i samband med en ledigvecka och de lediga dagarna ville jag tillbringa i den fina fjällvärlden. Från början var det i ärlighetens namn tänkt att jag skulle ge mig ut på en tur genom Sarek då, men jag valde istället att skjuta på den turen till något annat år och istället så gav jag mig ut på en helt annan fjälltur, som jag tänkte att nog skulle vara lite lättsammare och bekvämare. Så istället för att gå i Sarek, där det är ont om stugor, så valde jag istället att gå en riktig stugtur, så att jag även hade möjlighet att både värma mig och torka kläderna (som jag förstod att skulle kunna bli blöta under denna hösttur).
Så måndagen den 28 augusti tog jag bussen ner till Gällivare, där jag bytte buss till en annan buss som tog mig fram till Ritsem, efter en paus vid Stora Sjöfallet fjällanläggning (som jag nyligen i skrivande stund så här i oktober, kunnat läsa om att gått i konkurs).
Väl framme i Ritsem så kompletterade jag mitt medhavda matförråd med ett par paket nudlar och åt lite fika innan jag promenerade iväg längs den bomförsedda grusvägen mot Sitasjaure fjällstuga, som drivs av Svenska Turistföreningen och som ligger vid sjön Sitasjaure. Sjön som för övrigt genomkorsas av landsgränsen som skiljer Sverige och Norge åt, används även som vattenmagasin för vattenkraften i området. Väl framme vid sjön så tittade jag runt lite innan jag gick fram till själva fjällstugan, då det började skymma. Längs den långa grusvägen fram till Sitasjaure mötte jag flera personer, bland annat några som kom på cykel, varav en tjej som arbetade på Kebnekaise fjällstation och nu var ute på en fjälltur, då hon promenerat fram till fjällstugan Sitasjaure från Kebnekaise fjällstation och där hade hon fått låna en cykel för sin fortsatta färd ner mot Ritsem. Stugplatsen vid Sitasjaure bestod av ett par stugor och på platsen fanns för tillfället en stugvärd, stugvärdens mamma och en väninna till stugvärdens mamma, samt en man från ett land längre ner i Europa och ett par hundar. Jag delade stuga med mannan som kom från landet någonstans söderut i Europa (även om vi hade varsitt rum i stugan), då vi ju inte var så många i stugan.
På tisdagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Hukejaure som också drivs i Svenska Turistföreningen. Den stugan var tisdagsmålet för såväl han som jag hade delat stuga med under natten mot tisdagen och även för väninnan till stugvärdens mamma. Så vi alla tre gick åt samma håll på tisdagsförmiddagen, även om vi inte gick tillsammans. För mig som först kom fram till Hukejaurestugan (även om jag lämnade stugplatsen senast av ass tre vid Sitasjuare), blev det bara en kort paus vid Hukejaurestugan, då mitt mål för denna regniga dag innebar en av de längre dagsetapperna under denna tur, nämligen att ta mig ända in i Norge och fram till stugan vid namn ”Gautelishytta”. Så efter ett tag så korsade jag landsgränsen och kom in i Norge, även om leden vid nationsgränsen var lite svår att finna under en stund, antagligen framförallt eftersom att man nog hade gjort en omdragning av vandringsleden kring nationsgränsen, någon gång. När mörkret nyligen hade anlänt så kom jag fram till Gautelishytta, där det redan då jag kom lyste ljus innanför fönstren, eftersom att det var några andra som redan hade kommit till stugan. Så jag valde att bo i den mindre av stugorna på stugplatsen (då det liksom på många andra stugplatser fanns flera stugor vid stugplatsen), då det inte bodde någon i den stugan. På min färd mellan Ritsem och Hukejaurestugan så hade jag följt samma sträcka som jag en gång tidigare hade gått, nämligen sommaren 2009 då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta. Den gången minns jag att jag såg många renar uppe på fjället också har jag för med att jag fick pulsa i en hel del snö, då jag var där redan i slutet av juni den gången, något som jag i alla fall inte behövde göra under den sträckan under årets tur. Men ungefär då jag passerat Hukejaurestugan, så blev det nya platser för mig att upptäcka, eftersom att jag då hade kommit till outforskade marker för mina ögon.
På onsdagsmorgonen så lämnade de som bodde i den stora stugan, stugområdet innan mig. Innan jag gick från stugområdet så fyllde jag upp med ved i den lilla stugan som jag hade bott i, även om vedförrådet på platsen började sina. Jag passade även på att titta in i den stora byggnaden en vända, nu när den var tom. Jag tog mig även en titt in i ytterligare en byggnad på stugområdet och kunde se att det fanns fler sängplatser även i den stugan, så att även om det hade varit någon i den lilla stugan, då jag anlände, så hade det kanske funnits lediga bäddplatser i denna stuga i alla fall. Under onsdagen, tog jag mig genom en stenig terräng, som stundvis var täckt av snöfält i det för dagen ganska blåsiga vädret, fram till stugområdet vid ”Cáihnavággihytta”. Även där fanns det tre olika byggnader att välja bland, när jag skulle gå in. Men här var det människor i alla stugor utom i storstugan, så jag valde att flytta in i den stugan inför den annalkande natten. Här var det inte heller så mycket ved på platsen, och med de vinande vindarna utanför stugan så var det inte så lätt att få upp någon eld i stugan heller, men jag fick i alla fall upp en eld, även om det inte blev så värst varmt i stugan, då det verkade som att den starka vinden som ven utanför stugan effektiv kylde ner stugan, då den även trängde in i stugan vid exempelvis stugans fönster.
På torsdagen hade vindarna lugnat ner sig och jag fick hugga till några större vedklabbar som låg utanför stugan, för att fylla upp stugans vedkorg innan jag lämnade platsen. Denna dag så följde jag till viss del samma ledsträckning som jag hade gått under tisdagen, men denna dag siktade jag mot stugområdet vid Skoaddejávre, dit jag nådde fram på kvällen. Min dagsetapp avverkades till en viss del längs en grusväg, efter att jag passerat en fjällsjö som används som ett vattenmagasin för vattenkraften i området. När jag kom fram till Skoaddejávrehytta, så visade det sig att det var en man i så väl den stora stugan, som i den mindre stugan. Men eftersom att det bara bodde en person i den stora stugan som innehöll flera rum så fick också jag bo inne i ett rum i den stora stugan. Det visade sig att mannen i den stora stugan saknade en så kallad DNT-nyckel, som man låser upp denna och många andra fjällstugor i Norge med, så därför hade han blivit insläppt i stugan utav mannen som bodde i den mindre stugan. Men eftersom att mannen som bodde i den mindre stugan skulle lämna stugområdet riktigt tidigt under den efterföljande morgonen, så skulle även denna man som bodde i den stora stugan tvingas lämna stugan tidigt, eftersom att han behövde hjälp av den andra mannen för att kunna låsa igen stugan efter sig, men jag tror att han var tacksam att jag kom så att jag istället kunde låsa igen stugan som vi övernattade i, så att han inte behövde gå så väldigt tidigt under den efterföljande morgonen. Mannen som jag delade stuga med bodde söderut i Europa och var nu ute på en längre vandring längs framförallt Nordkalottleden och hans plan var att gå från Kautokeino till Ritsem och han hade framförallt bott i tält under sin tur, om jag nu förstod honom rätt.
Så var då fredagen kommen och jag hade visst från början en väldigt hög ambition för denna dag. Tanken var nämligen att ta mig vidare förbi den norska stugplatsen Sitashytta och ända fram till Paurohytta. Så på fredagsförmiddagen lämnade jag som sista person stugan där jag bott under natten och fortsatte längs leden vidare ut mot en grusväg. På min karta fanns det nämligen två leder fram till Skoaddejávrehytta, där jag övernattat. Nämligen den leden som jag följt fram till stugplatsen och den leden som jag skulle fortsätta därifrån mot nästa stugplats. Jag noterade då jag lämnade stugområdet, att det även fanns någon sorts ledmarkering lite längre ner i terrängen, än längs den led som jag gick då jag lämnade stugområdet, men jag brydde mig inte så mycket om det och tänkte att det nog bara var en liten alternativ led till den led som jag nu följde, för enligt mina två kartor så skulle det ju bara finnas två leder fram till denna stugplats där jag började min fredag. När jag gått ett tag så kom jag att titta ner på min ena karta och kunde konstatera att jag korsade något vatten emellanåt, såväl i verkligheten som på kartan. Efter ett tag kom jag också mycket riktigt upp på en grusväg och började följa den åt vänster, precis som jag skulle göra på kartan. Men när jag följt den ett tag så började jag jämföra den mer och mer med min karta och hade svårt att finna likheterna med verkligheten och den plats på kartan som jag trodde att jag befann mig på. Det var då jag konstaterade ett jag hade gjort ett rejält misstag! Jag hade nämligen följt fel led från stugplatsen. Jag hade visst följt en led från stugplatsen som inte fanns med på min karta och kommit ut på en väg, ungefär en mil ifrån den plats där jag egentligen trodde att jag skulle komma ut på en väg. Således fick jag gå cirka en mils omväg, på grund av mitt misstag att följa en led som inte fanns med på mina kartor som jag hade med mig. Det positiva med omvägen var att det i alla fall bara var att följa en grusväg, och inte innebar att jag behövde ta mig fram genom någon besvärligare terräng. Så då jag hade följt grusvägen i cirka en mil så nådde jag fram till den plats där jag egentligen skulle ha kommit ut på grusvägen, om jag nu hade följt rätt led redan från början och hade nu även fortsättningsvis grusvägar att följa hela vägen fram till Sitashytta. Grusvägen som jag följde slingrade sig fram längs nationsgränsen mellan Sverige och Norge, vilket innebar att jag, liksom vägen, korsade nationsgränsen ett flertal gånger under dagen på min väg fram till Sitashytta. När jag hade ett antal kilometer fram till Sitashytta kom jag fram till en vägbom, där man om man hade kört bil hade fått parkera. På vägbommen fanns ett anslag om att det för tillfället pågick ”dugnadsarbete” vid Sitashytta, alltså arbetades det med fjällstugan. Men jag promenerade ändå fram till Sitashytta, efter att jag hade gjort en kortare avstickare fram till ett så kallat ”riksröse”. Väl framme vid stugan, så var det mycket folk på platsen, men som tur var så sa de att jag ändå var välkommen att bo i den mindre stugan av stugorna på platsen, och ett par av de som var på platsen och arbetade och hade tänkt att bo i den lilla stugan flyttade istället in i en av de andra byggnaderna vid stugområdet. Det var ju snällt då jag missat att det var ”dugnadsarbete” på platsen, trots att jag hade gjort ett försök att titta på internet innan jag gav mig ut, så att jag inte skulle planera min tur så att jag skulle behöva bo i någon stuga där det pågick arbeten. Nu var ju min tanke, som jag skrev tidigare att jag skulle ta mig ända fram till Paurohytta, denna dag. Men det visade sig att det var en lite för optimistisk plan, efter de rådande förutsättningarna för mig. Även om jag inte hade råkat gå en rejäl omväg under dagen, så är jag ytterst tveksam till om jag hade gett mig på att gå ända dit under denna dag, då det var långt dit och jag hade ju inte heller börjat gå så tidigt på morgonen.
Men på lördagen var det i alla fall dags att ta sig an en tur till Paurohytta. Så jag lämnade Sitashytta och tog mig uppför en hel del höjdmeter på min färd mot Paurohytta. Efter ungefär halva dagsetappen på min färd mellan Sitashytta och Paurohytta, så kom jag fram till den lilla stugan Baugebua, där det också pågick dugnadsarbete. Det var inte förens jag var vid Sitashytta jag visste om att Baugebua återuppstått, det var nämligen så att jag hade läst på internet att den lilla stugan Baugebua hade blivit raserad utav ett snöskred för ett par år sedan, så jag trodde inte att det fanns någon stuga vid dess plats. Men nu hade man alltså byggt upp en ny, fin liten stuga på andra sidan om den bro som finns vid den gamla stugans plats. Då jag kom fram till stugplatsen håll ett par personer på att elda upp resterna av den gamla stugan och de hade också hoppats på att det skulle komma en helikopter med saker till den nya stugan, men den kom visst inte på grund av att det varit dimma i området. Efter ett kortare stopp vid Baugebua så fortsatte jag fram till Paurohytta. På vägen dit var det en hel del snö på leden vid ett par ställen. Vid ett av snöfälten mot Paurohytta så kom jag även förbi den mannen som jag delat stuga med vid Skoaddejávrehytta. Han hade tältat i närheten av Sitashytta och undrat var jag tagit vägen, eftersom att han hade lämnat Skoaddejávrehytta innan mig på fredagsmorgonen och trott att jag skulle gå om honom under fredagen. Men jag kunde nu berätta för honom om mitt misstag att jag råkat ta en rejäl omväg mellan Skoaddejávrehytta och Sitashytta. Efter en dag då jag återigen vandrat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige och fått se isflak i en sjö som jag följt en stund, så kom jag slutligen fram till Paurohytta, där jag tog plats i den lilla stugan på stugområdet, eftersom att det i den stora stugan för tillfället bodde ett norskt par (som visserligen erbjöd även mig plats den stora stugan). Under eftermiddagen/kvällen så var jag även in och hälsade på en stund i den stora stugan hos det norska paret som var mycket vana fjällvandrare och engagerade i föreningen som hade hand om de norska stugorna som jag var ute och bodde i.
På söndagsmorgonen, så såg jag genom fönstret några renar utanför stugan som jag bodde i, innan jag lämnade stugplatsen vid Paurohytta och vände åter om till Sitashytta. Ganska så omgående då jag hade börjat promenera på söndagen, så mötte jag den mannen som jag gått om dagen innan, alltså han som jag hade delat stuga med i Skoaddejávrehytta. Det var nämligen så att han under natten mot söndagen hade tältat en bit innan Paurohytta. När jag gick förbi Baugebua, så kunde jag konstatera att de som varit på platsen för att arbeta då jag fick förbi platsen på lördagen, nu hade lämnat platsen. Efter ett tag så kom jag framåt kvällen fram till Sitashytta, där jag övernattade i samma stuga om jag hade bott i någon natt tidigare.
På måndagen fortsatte jag min vandring som till en början följde samma grusvägar som jag hade traskat på under fredagen, men nu traskade jag naturligtvis i motsatt riktning. När jag kom till ett vägskäl vid en kraftverksdamm, så blev det dock nya vyer för mig, eftersom att jag då fick promenera på vägar som jag inte gått på tidigare. Ganska så direkt efter vägskälet, bar vägen av neråt, övergick till asfaltsbeläggning och slingrade sig som en serpentinväg ner i dalen till den lilla byn Fjellbu. Där gjorde jag en avstickare till en liten stuga i Fjellbu, som tidigare ägts av ”Narvik og Omegn Turistforening”, likt de andra stugorna under turen som jag bott i då jag varit i Norge, men numera ägs stugan i Fjellbu av ”Statskog”. Efter att jag besökt den lilla stugan i Fjellbu så fortsatte jag min promenad vidare från Fjellbu, längs en annan väg som åter tog mig upp mot högre höjder. Nu följde jag en grusväg som slingrade sig fram längs en kraftledning uppåt genom ”Norddalen”. Efter många kilometer längs grusvägen, så nådde jag fram till ett ställe där en vandringsled vek av från grusvägen, då det började skymma. Därifrån följde jag vandringsleden upp till stugan Lossihytta, där jag övernattade. Detta var det enda stugområde under min tur, där jag var helt ensam på hela stugområdet, och detta var även den enda stugan under min tur som var utrustad med vanlig ström för såväl värme som belysning, även om en hel del andra stugor i alla fall hade haft 12 volts belysning via solceller. Även om det fanns elelement i stugan, så gjorde jag en liten eld i stugan under kvällen, men inte så mycket för att inte frysa, utan mera för att det skulle bli hemtrevligt och mysigt i brasans sken.
På tisdagen fortsatte jag min vandring över fjället och tog mig bland annat genom Rienatvággi och fram till Hunddalshytta, dit jag anlände på kvällen. Vid Hunddalshytta var det redan ett par personer i den stora stugan då jag anlände, så jag valde att övernatta i den mindre av stugorna där.
På onsdagen fortsatte jag neråt från Hunddalshytta fram till järnvägsstationen Katterat, dit jag följde en lättvandrad sträcka som jag gått ett par gånger tidigare. Sträckan mellan Hunddalshytta och Katterat består nämligen till största delen av en grusväg som till stor del lutar nerför, så det är lättpromenerade kilometrar i den riktningen som jag avverkade sträckan. När jag väl var framme vid Katterat så tvekade jag om jag skulle fortsätta min vandring upp till exempelvis Riksgränsen eller Katterat och ta en buss därifrån, som min ursprungliga tanke var. Men istället valde jag att kliva på ett tåg vid Katterat och åkte med det hem till Kiruna.
Turen gick således ganska bra, även om jag inte vandrade riktigt så långt som min ursprungliga plan var att gå. Min tanke var nämligen att då jag var vid Lossihytta, så skulle jag fortsatt från Lossihytta via en avstickare till Storsteinshytta innan jag som turens näst sista natt tänkte övernatta en natt vid Cunojávrihytta, innan jag tänkt fortsätta ner mot Hunddalshytta via den lilla stugan Oallavagge. Men eftersom att jag fick disponera totalt två nätter i Sitashytta så valde jag att ta en genväg mellan Lossihytta och Hunddalshytta, då det visade sig att jag hade varit lite för mycket tidsoptimist då jag planerade turen.
Som avslutning på blogginlägget följer några kartbilder, där jag ungefärligt har ritat hur jag har vandrat under de tio dagarna som jag var ute i fjällmiljön.
/Fredrik
Redan förra hösten så var jag ute på en fyradagarstur genom Muddus nationalpark (som ni kan läsa om på denna länk), som är en del av världsarvet ”Laponia”. Muddus nationalpark ligger geografiskt mellan Gällivare och Jokkmokk, så nationalparken som består av såväl gammelskog som enorma blötmyrar genomkorsas av kommungränsen som skiljer Gällivare och Jokkmokks kommuner åt. I nationalparken finns Muddusleden, som man kan följa genom en ganska så stor del av nationalparken. I nationalparken finns det även fem stycken stugor som man kan övernatta i, varav fyra av dessa stugor finns längs den relativt lättpromenerade Muddusleden, medan den femte stugan som heter ”Arvidssonsstuga” finns utanför ledsystemet och är således lite mera svåråtkomlig.
Under min tur genom Muddus nationalpark under förra året så följde jag framförallt Muddusleden och övernattade i tre av stugorna som finns i nationalparken. Men eftersom att Muddusleden erbjuder en del olika vägval och avstickare, så hann jag inte med att gå hela leden då, så nu avverkade jag de delar av leden som jag inte hann med under förra årets tur, även om det även blev till att gå en del av samma strecka som jag gick under förra året. Redan under min tur i nationalparken under förra hösten, så ville jag ta mig till Arvidssonstugan, som fått sitt namn efter den före detta parkvakten i nationalparken, som hette: ”Lennart Arvidsson”. Den gången hade jag visserligen ingen bra karta över området, men med ett foto i telefon som jag tagit mot en karta på en informationstavla om nationalparken, så gjorde jag i alla fall ett försök att gå över blötmyrarna mot denna stuga. Men efter en stund så gav jag upp den gången och vände om, efter att ha blivit rejält blöt och gick istället till en annan av stugorna i området istället. Efter att jag kommit hem den gången så införskaffade jag mig en riktig karta över området, för att bättra på mina förutsättningar att nå fram till stugan vid ett senare tillfälle. När jag studerade kartan kunde jag också konstatera att det nog även var ett synnerligen olämpligt vägval jag hade försökt mig på för att ta mig till Arvidssonstugan under förra hösten, då det såg ut på kartan som att jag nog hade mötts av några större vattendrag om jag hade fortsatt mitt klafsande i den riktningen, som jag då försökt mig på att ta mig fram över myrarna.
Antagligen lär det vara lättare att nå stugan under den snötäckta delen utav året, så i vintras så åkte jag bil till den plats där Ritsemvägen viker av från E45:an och således försökte jag mig då på att komma fram till stugan norrifrån istället för söderifrån (som min tanke var att nå stugan då jag var där under förra hösten). Till en början gick det ju skapligt att ta sig fram på skidorna, så länge jag kunde följa snöskoterspår… Men sedan då jag var tvungen att vika av från snöskoterspåren och istället försökte följa ett renstängsel som nätt och jämt stack upp ovanför snön, så sjönk jag ner rejält djupt…, så jag gav upp även den gången och återvände till bilen. Några dagar senare så gjorde jag ett nytt försök med skidorna. Den gången så åkte jag bil till parkeringen vid Skaite och testade ännu en gång att ta mig fram på skidor i det snötäckta landskapet. Den gången kom jag visserligen en bit, men det var jobbiga meter som avverkades, för även den gången sjönk jag ner rejält djupt med skidorna, så efter en stund, vände jag åter om till bilen utan att jag nått fram till någon stuga (här kan ni läsa några rader om vinterns turer i Muddus nationalpark). Vid det laget anade jag att det skulle ta lång tid innan jag skulle ta mig fram till Arvidssonstugan, eftersom att delar av Muddus nationalpark ligger i områden som räknas som fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud mellan den 15:e mars och 31:a juli, och just Arvidssonstugan ligger inom ett sådant fågelskyddsområde, och då jag försökt mig på min andra skidtur så var det inte så lång tid kvar till den 15:e mars.
Men nu i höst så fick jag till några lediga dagar, som jag tänkte att skulle kunna passa bra till en ny tur i detta område. Nu hade jag gott om tid, en bra karta och även en GPS att använda mig utav i min nödsändare, som jag köpte i våras. Så nu gjorde jag ett nytt försök att ta mig an nationalparken igen. Den här gången tog jag bussen fram till nationalparken, tisdagen den 26:e september. Den trevliga busschauffören släppte av mig vid en parkeringsficka ute på E45:an i närheten av det lilla berget/fjällområdet ”Oarjemus Stubbá”. Så efter en stunds promenad i området så tog jag mig upp på det 658 meter höga berget som ligger i utkanten av Muddus nationalpark och som skulle bjuda på en fin utsikt, enligt vad jag hade kunnat läsa mig till. Sedan fortsatte jag genom naturen över ett par höjder i närheten och tog mig så småningom ut ur nationalparken igen och ut på E45:an igen, men denna gång lite längre söderut på vägen, än där jag först klivit av bussen. Sedan följde jag E45:an söderut och efter att jag passerat den lilla sjön ”Hapsasjávrre”, så vek jag återigen av från E45 och denna gång in på en liten grusväg, innan jag fortsatte mera rakt ut i ingenstans. Visserligen så hade jag sett på en karta att det skulle finnas något ”renstigsliknande” från denna grusväg och fram mot Arvidssonstugan, som jag nu siktade mot. Ibland så var det också mycket riktigt någon sorts stig att följa, men ofta så tappade jag också bort det stigliknande. Men jag följde myrkanter och sjökanter och i någon sorts mån försökte jag även hålla mig en bit upp i terrängen, för att inte behöva bli mer blöt om fötterna än nödvändigt, jag tog mig över den så kallade ”Rallarstigen” och jag tog mig återigen in i Muddus nationalpark. Efter en stund så testade jag GPS-navigeringsfunktionen som finns inbyggd i min nödsändare och kunde konstatera att jag kom närmare och närmare den plats där stugan skulle vara belägen. Tillslut så kom jag också mycket fram till stugan lagom framåt kvällen då det hade börjat mörkna och som tur var så var det ingen annan som hade ockuperat hela stugan, utan jag var minsann själv på platsen då jag kom fram till stugan. Det är nämligen bara två stycken bäddplatser i stugan, då den inte är så stor. Jag gjorde eld i den öppna spisen och när jag slutligen gick och la mig i en av stugan två små bäddar så sov jag förvånansvärt bra, i en stuga där man kunde höra flera fåglar ljuda utanför.
Det blev alltså ”fjärde gången gillt” för mig, i mina försök att nå fram till stugan. När jag bläddrade lite i stugans gästbok kunde jag konstatera att de flesta som bott i stugan hade varit där under den snötäckta delen av året, men någon hade också lyckats paddla fram till stugan, som ligger invid en sjö. På onsdagsmorgonen så fortsatte jag min promenad i nationalparken. Först gick jag några meter tillbaka norrut, mot den platsen som jag hade kommit ifrån dagen innan, innan jag vadade över ett mindre vattendrag och tog mig ut över framförallt blötmyrar, men även genom en del skogsområden. Tillslut hade jag nått fram till Muddusleden och befann mig ganska exakt mellan stugorna Muttosluoppal och Fallstugan, då jag kom ut på leden strax söder om den plats där Muddusleden korsar Muddusälven, med hjälp av en bro. Då jag kom ut på leden så hade jag inte bestämt mig åt vilket håll som jag ville fortsätta min tur, frågan var: Skulle jag välja att gå mot stugan Muttosluoppal eller Fallstugan? Först valde jag att korsa bron och började gå mot Muttosluoppal, men efter en kort bits promenad så ändrade jag mig och vände istället om och tog sikte mot Fallstugan, vilken jag nådde fram till lagom till skymningen. I stugan som har ett större och ett mindre rum som man kan övernatta i och är den stuga som erbjuder flest bäddplatser i nationalparken, så valde jag att övernatta i det större av de båda rummen, eftersom att jag hade hela stugan för mig själv, då det inte var någon annan gäst där för tillfället och förra året hade jag bott i det mindre av de två rummen, så det var ju trevligt med lite variation.
På onsdagskvällen hade jag lagt mina båda stavar utanför Fallstugan, men på torsdagsmorgonen fann jag först bara den ena av de båda stavarna, där jag lämnat de, men efter en stund så fann jag den andra staven en bit bort från stugan. Antagligen hade något djur flyttat på staven, eftersom att jag inte hade märkt av några kraftiga vindar på platsen. I gästboken i stugan kunde jag även läsa om andra som troligen sett en mårdhund på platsen, och om någon annan som trodde sig ha sett en hund på platsen (även om kanske även det var en mårdhund), så kanske var det en mårdhund som flyttat på min stav… Fallstugan lär vara den mest välbesökta stugan, utav stugorna i Muddus nationalpark, då den ligger nära det stora och fina Muddusfallet, som är ett fint vattenfall, samtidigt som avståndet till stugan från den stora parkeringen vid Skaite bara är cirka sju km. Det märktes att det verkade vara en välbesökt stugplats, då toapappret på dassen vid stugan var slut och det visade sig att vedförrådet på platsen var nästintill tömt på ved (även om det fanns en del stockar utanför vedförrådet), efter sommaren 2017, som nog inte lär gå till historien som en rekordvarm sommar i Norrbotten. Så innan jag gick iväg på torsdagsmorgonen blev det till att hugga och såga till några vedbitar för att kunna fylla på med ved i stugan. Sedan fortsatte jag min vandring längs Muddusleden, denna gång tog jag sikte mot byn Sarkavare, som är en av flera platser som man lättvindigt kan nå Muddusleden ifrån. Men innan jag nådde fram till Sarkavare så stannade jag till och lämnade min ryggsäck vid den plats där Muddusleden delar sig och man kan fortsätta mot stugan Nammavárre, eftersom att det var den stugan som var mitt mål för denna dag. Strax efter att jag lämnat min ryggsäck i närheten av ledförgreningen och åter igen börjat gå med sikte mot Sarkavare, så mötte jag en tjej längs leden. Efter ett tag så kom jag fram till byn Sarkavare (som jag visserligen hade besökt en gång tidigare med bil i vintras). Där gick jag runt lite på skogsvägar, innan jag återigen fortsatte tillbaka längs Muddusleden till den plats där jag tidigare på dagen hade lämnat min ryggsäck. När jag tagit på mig min ryggsäck så hade det börjat bli mörkt, så jag tog inte bara på mig ryggsäcken, utan jag tog även på mig min pannlampa och följde dess sken fram till stugan Nammavárre, där det visade sig att tjejen som jag mött tidigare under dagen också hade stannat till för natten, men som tur var fanns det plats även för mig också i den lilla stugan. Det visade sig att hon kom från Nederländerna, men att hon numera bodde i Sverige. Förra året, då jag också bodde en natt i samma stuga, så var jag inte heller själv i stugan, utan den gången så fick jag dela stugan tillsammans med en man som bodde en bit söderut i Europa.
Innan jag gick vidare från stugan på fredagsmorgonen, så bläddrade jag lite i gästboken, som jag skrivit i vid mitt förra besök och där kunde jag konstatera att någon som varit i stugan strax efter mitt senaste besök hade skrivit något i stil med: ”Föredömligt städat av Fredrik Tysk”. Det var ju roligt att läsa, det borde ju i alla fall innebära att någon var nöjd med min städning, för det där med städningen är ju något som jag konstaterat att kan ta långt tid då jag är ute och bor i stugor och som gör att jag ibland drar mig lite för att bo i stugor ibland, inte minst med tanke på att stugregler som finns i många stugor ofta avslutas med någon fras i stil med: ”Lämna stugan i det skick du själv önskar finna stugan i”. De raderna gör ju ofta att man antingen får leva med ett dåligt samvete eller städa en hel del, då ofta stugorna som man kommer till är i ett sämre skick än vad ju skulle vilja finna stugorna i (även om det naturligtvis inte alltid är så). Själv brukar jag i alla fall försöka tänka att jag ska lämna stugan i renare skick än vad den var då jag anlände, även om det inte alltid blir så. Raderna i gästboken taggade mig även till att försöka hålla en fortsatt hög nivå på stugstädningen även under årets besök i stugan. Det är ju inte så ofta man kan läsa om städningen av stugorna i gästböckerna i stugorna och vanligtvis när man läser om det så handlar det om att någon uppmanar andra att hålla ordning, någon som klagar på städningen eller helt enkelt någon som kort sagt nämner att de ha har städat, så att få beröm i gästboken var ju roligt!, även om jag nog inte ska ta på mig hela berömmet själv utan dela det med den okända mannen som jag delade stugan med den gången, då det ju var han som bland annat tömde askan i kaminen, även om han nog inte skrev något i gästboken och gjorde sig till känna då. Under fredagen gick jag först till stugan vid namn ”Manson”, sedan så fortsatte jag efter ett kortare stopp vid Mansonstugan, fram till stugan Muttosluoppal, där jag gjorde eld i dess kamin för att få en varm stuga att övernatta i. Vid stugan Muttosluoppalstgan som ligger vid en liten sjö, så finns även ett fågeltorn/utsiktstorn som jag gick upp ett par gånger i, men tyvärr så erbjöds inte mycket till utsikt då jag var där, eftersom att det var dimmigt/disigt på platsen.
På lördagen så träffade jag på några andra vandrare längs Muddusleden (även om jag gick lite fram och tillbaka), då jag valde att följa Muddusleden mot Fallstugan tills jag korsade Muddusälven, vid den plats där jag några dagar tidigare hade kommit ut på Muddusleden efter min natt i Arvidssonstugan. Där vek jag av från leden och traskade ut i terrängen och korsade såväl skogsområden som blötmyrar innan jag återigen nådde fram till Arvidssonsugan. Kort sagt så följde jag ungefär samma färdväg genom terrängen som jag hade gått några dagar tidigare i motsatt riktning. På slutet när jag nästan var framme vid Arvidssonstugan så visade sig att jag hade kommit ut en aning långt söderut vid stranden på ena sidan av den sjö som då infall sig mellan mig och stugan, så innan jag kunde vada över samma lilla vad som jag hade tagit mig genom några dagar tidigare så fick jag ta mig lite lägre norrut innan jag nådde fram till vadet, då jag naturligtvis inte ville simma över sjön. När jag väl kom in i Arvidssonstugan så kunde jag inte se några tecken på att någon hade varit i stugan, sedan jag lämnade den några dagar tidigare. Det såg ut att vara samma papper och vedflisor som låg kvar i den öppna spisen, som då jag lämnade stugan under onsdagen. Stugan var fram till nyligt den enda stugan i Muddus nationalpark som saknade gasolkök, men numera finns det även ett gasolkök i denna stuga, men då jag var i stugan i början av veckan så lyckades jag inte slå på gasolen till stugans gasolkök, då jag inte hittade nyckeln till skåpet på utsidan av stugan där gasolflaskan var placerad och där gasoltillförseln även var avstängd med en kran. Men efter att jag hade lagat mat på mitt medhavda gasolkök den gången, så fann jag nyckeln till skåpet där gasolen var avstängd, så denna gång kunde jag även nyttja stugans gasolanläggning. På kvällen sprakade elden fint i den lilla stugan och torkade mina kläder som till stor del var blöta efter dagens promenad över blötmyrarna.
Efter en femte stugnatt i fyra olika stugor kunde jag konstatera att jag bott ensam i alla stugor utom i en under årets tur, till skillnad mot förra årets tur i nationalparken, då jag bara bodde själv i en av de tre stugorna som jag då besökte. På söndagsmorgonen hade jag sett till att telefonernas väckningsfunktioner skulle ljuda tidigt för att jag skulle vara säker på att kunna lämna stugan tidigt för att vara säker på att hinna fram i tid till väg E45, där jag skulle kliva på bussen hemåt framåt senare delen av eftermiddagen. Jag visste ju inte hur lång tid det skulle ta att ta sig framåt genom den oledade terrängen, så jag såg till att komma iväg i god tid. Denna dag så siktade jag mot vägkorsningen där Ritsemvägen ansluter till E45:an, där jag visste att det finns en busshållplats, som jag tänkte att jag kunde kliva på bussen vid. Väl framme vid vägkorsningen, där jag tänkte kliva ombord på bussen, så visade det sig att det hade gått relativt snabbt att ta sig genom terrängen, så det var flera timmar kvar tills bussen skulle anlända till busshållplatsen, så istället för att bara stå vid busshållplatsen, frysa och vänta på bussen, så tog jag på mig ett par torra byxor och strumpor, samt de torra gymnastikskorna som jag hade i ryggsäcken och promenerade ner till Porjus längs europavägen. Där kunde jag medan jag väntade på bussen, konstatera att den lilla lanthandeln hade slagit igen, som jag besökt för inte så länge sedan. Efter en stund så kom den blåa bussen från Östersund och plockade upp mig, och det visade sig vara samma busschaufför som körde bussen såväl denna dag, som då jag några dagar tidigare åkte åt motsatt riktning och blev avsläppt ute på en ödsligt belägen parkeringsficka. Sedan så återstod bara ett bussbyte i Gällivare innan jag var hemma i Kiruna igen, efter några dagar ute i vildmarken där jag fått praktisera hur praktiskt det kan vara med en GPS, när man inte har någon led eller stig att följa i landskapet, där det bjudits på såväl blåbär, solsken och dagar där framförallt dimman legat tung över myrmarkerna, vilka man nog ska låta bli att traska ut på under den snöfria delen av året, om man är rädd för att bli blöt om fötterna och inte håller sig till de spångade lederna.
På kartorna här nedan så har jag fyllt i ungefär var de olika stugorna ligger i Muddus nationalpark och ungefär hur jag vandrat under förra årets tur och årets tur i nationalparken.
/Fredrik