2017 > 03

Sikten vid Låktatjåkko Fjällstation var inte i toppklass, denna gång.

Uppe på 1228 meter över havet och cirka nio kilometer från Björkliden hittar man Sveriges högst belägna fjällstation, bar och restaurang, nämligen Låktatjåkko Fjällstation, som drivs av Lapland Resorts, som även driver fjällanläggningarna i både Björkliden och Riksgränsen. Fjällstationen ligger dock inte på bergets topp, men rejält högt upp i alla fall. Igår passade jag på att göra ett besök vid Låktatjåkko Fjällstation med turskidor, vilket jag tror att blev mitt femte besök där, varav det fjärde på vintersäsongen (om jag inte räknat fel), så det har nästan blivit en liten tradition att ta sig upp dit för att äta en våffla.

På morgonen igår, tog jag morgonbussen mot Narvik från Kiruna och klev av i Björkliden, längs den busslinje som går säsongsvis och har ersatt det före detta tåget ”Karven”. En bra sak när man bor i Kiruna är nämligen att om man köper ett busskort för ynka 100 kronor så får man åka på de flesta busslinjerna inom kommungränsen under ett helt års tid, vilket ju med andra ord är en struntsumma. Detta eftersom att kommunen valt att subventionera så att kommuninvånarna ska erbjudas nästan gratis busstrafik inom kommunen. Eller ”gratis och gratis”, vi lär väl betala den med skatten… Men hur som helst, när det erbjuds gratis busstrafik om man köper det så kallade ”Kirunakortet” (som säljs till oss kommuninvånare), så får man ju passa på att utnyttja det, och för att det ska anses ekonomiskt försvarbart att köpa busskortet för 100 kronor behöver man ju inte åka många mil innan det är en god investering. Här uppe i såväl Norrbotten, som i Västerbotten tycker jag att de flesta bussarna som går i länstrafikens trafik är fina, då de oftast är av lite mer påkostade modeller med toaletter och andra bekvämligheter.

När jag kommit fram till Björkliden och handlat lite fika i dess lanthandel som finns i järnvägsstationen, så skidade upp ifrån Björkliden till Låktatjåkko Fjällstation. På vägen upp stannade jag även till och fikade vid en liten bod som finns strax bortanför hotellet i Björkliden, en bod som är iordningställd för att man ska kunna gå dit och njuta av såväl norrsken, som midnattssol. Tidigare har man kunnat köpa kaffe och bakverk, eller om det var kakor där, genom att lämna en slant där, men numera har självbetjäningsförsäljningen tyvärr upphört i boden, så nu får man ta med sina egna saker dit som man vill förtära. Eftersom att det blåste en del då jag kom fram till boden fick man ta i med kraft för att få upp dess dörr och väl inne i boden kunde man höra hur vinden ven utanför, så jag kunde ana att det kunde bli en tuff tur uppför.

Bandvagnen som man kan åka med upp till fjällstationen. Bandvagnen som man kan åka med upp till fjällstationen.

Jag fortsatte upp mot fjällstationen och mötte inte många skidåkare, bara två stycken på min väg uppför. Däremot såg jag ett antal snöskotrar, också blev jag omkörd av den bandvagn som man kan åka med upp till fjällstationen från Björkliden. Det går nämligen att åka med en bandvagn mellan Björkliden och fjällstationen under vintern, om man vill. En fördel med det, är ju också att den pistar leden upp mot fjällstationen så att det blir mera lättåkt med såväl snöskoter som skidor. Många väljer att komma upp till fjällstationen med snöskoter, så man kan vanligtvis se många snöskotrar på vägen upp dit. Fjällstationen är ju inte bara en bar och pub, utan det finns även möjlighet att övernatta där för dem som vill. På kvällarna erbjuds då en middag, som nog lär vara av hög klass. Själv har jag bara varit vid fjällstationen vid lunchtid och då erbjuds bland annat deras specialiteter våfflor och Låktasoppa, så jag burkar njuta av deras våfflor när jag är dit. På vintertid har jag bara tagit mig upp och ner till fjällstationen via den nio kilometer långa leden från Björkliden, men det finns även en led dit från hållplatsen ”Låktatjåkka”, som ligger vid Malmbanan strax öster om Vassijaure. Därifrån är det cirka sju kilometer, och ifrån hållplatsen går det även en stig ut till vägen, alltså E10:an om man istället kommer med bil. I somras så passade jag och mina föräldrar på att gå därifrån, upp till fjällstationen och ner till Björkliden, så att vi gick olika väger och upp ner till fjällstationen. Sommartid kan man även gå olika leder mellan Björkliden och fjällstationen också, om man vill både starta och sluta sin tur i Björkliden, men ändå inte gå samma väg upp och ner.

Restaurangen i fjällstationen, som lär vara Svergies höst belägna restaurang. I restaurangen finns en del antika förmemål som prydnad. Restaurangen i fjällstationen, som lär vara Svergies höst belägna restaurang. I restaurangen finns en del antika förmemål som prydnad.

Tyvärr stod det nu: ”STÄNGT”, på dörren till fjällstationen då jag anlände, men som tur var visade det sig att det var som jag misstänkte, nämligen att det bara var skylten som hade vridit sig i den hårda vinden. Så jag kom in och fick äta en riktigt god våffla!

Sveriges högst belägna bar finns här.
Rester av den lift som tidigare fanns vid Låktatjjåkko Fjällstation.
Även om blåa fläckar skymtades på himlen emellanåt igår, så var tyvärr inte utsikten så fin som jag vet att den kan vara här. Även om blåa fläckar skymtades på himlen emellanåt igår, så var tyvärr inte utsikten så fin som jag vet att den kan vara här.

Lite besviken på mig själv blev jag allt då jag inte tagit på mig den bästa tänkbara utrusningen upp till fjällstationen igår. Jag hade nämligen lämnat mina skidglasögon hemma och på mig hade jag istället för såväl ullunderställ och min praktiska tröja som torkar snabbt och lär kunna andas, eller i alla fall släppa igenom fukt, istället tagit på mig bomullskläder i form av en polotröja och collegetröja, som lär vara tillverkade i bomull som likt en svamp blev både blöta av framförallt svett, men antagligen också av den snö som yrde i blåsvädret.  Att man inte alla gånger har optimala saker för turerna är ju en sak jag kan acceptera, och att jag kanske inte går och köper saker för att bara använda någon enda gång tycker jag ju också att är helt okej, men att veta att man har saker som är lämpliga just då och veta att de ligger hemma till ingen nytta är ju en lite svårare tanke att acceptera. Men jag hade nog hoppats på en finare tur i bättre väder och inte räknat med vind innehållande snö som piskades upp mot ögonen, som gjorde att man inte såg långt under strapatserna uppför. På samma sätt som jag hade räknat med en fin tur utan att behöva frysa av kläder som blivit blöta, men nu blev det att jag både frös och svettades samtidigt på vägen upp, men då var det snällt att jag fick låna torkrummet och hänga in blöta kläder i under mitt besök på fjällstationen. Det tackar jag så mycket för! Det ledde ju till att jag blev ganska varm och torr inför min tur nedför mot Björkliden igen, en tur som jag inte alls led av vinden i samma utsträckning, som uppför, eftersom att nedför hade jag vinden i ryggen, istället för i ansiktet som jag hade den uppför. Nedresan neråt var lättsammare i alla fall konditionsmässigt, men istället föll jag ett flertal gånger på mina skidor. Det är inte lätt när man inte är så duktig på sin utrustning och så här i efterhand så kan jag konstatera att det är betydligt lättare att åka nedför på slalomskidor än på dessa turskidor, som jag kanske även köpt av en lite för lång storlek...

Väntsalen i stationshuset i Björkliden, har sin ingång på sidan av huset, så det kan vara lite knepigt att hitta in dit. Väntsalen i stationshuset i Björkliden, har sin ingång på sidan av huset, så det kan vara lite knepigt att hitta in dit.

När jag väl kom ner till Björkliden igen så passade jag på att gå till det ställe som heter ”Gammelgården”, där det serverades såväl en god pizzabuffé som pasta. För min del valde jag pizzabuffén. När jag hade ätit klart så gick jag upp till järnvägsstationen, där jag spenderade en liten stund i dess väntsal i väntan på bussen tillbaka hem till Kiruna.

Ännnu en bild på väntsalen i Björklidens stationshus, den station som för övrigt brukar få namnet "Blåkulla" vid påsktider.
I väntsalen i Björklidens stationshus finns en tidtabell upsatt, men det var visst några år sedan den slutade gälla... Den är nämligen från den tiden då tåget "Karven" gick. Sedan det lades ner så stananr inga tåg för på eller avstigning"på stationerna mellan Kiruna och Abisko Östra längre. Numera stannar inte heller några tåg för på eller avstigning i norska Straumsnes.

För den som har ett Facebookkonto och är intresserad så kan ni läsa mer om min förra vinterutflykt till Låktatjåkko Fjällstation genom att klicka här. Den länken leder till ett Facebookinlägg som jag skrev om den utflykten förra våren. En utflykt som skedde betydligt senare på vintersäsongen och i ett mera snöfattigt landskap än den som jag nu varit ute på.

/Fredrik, som nu sitter och publicerar detta i Kiruna, här det brukar smälla och skaka ibland från sprängningar i gruvan och sättningar i marken. Men nu trodde jag nästan att huset skulle ramla ner i gruvan då det började låta och ljuset för fönstret skymdes, men det var visst inte värre än att snön gled av taket...

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Naturum vid Stora Sjöfallet.

Vanligtvis så får ni ju läsa om de turerna som blivit av och i alla fall gått hyfsat bra att genomföra, även om de kanske inte alltid blivit som de var tänkta i inledningsskedet. För det är ju de turerna som det är roligast att berätta om. Sedan finns det ju en del turer som är mer att betrakta som misslyckanden, turer som jag inte ens kommit iväg på av olika anledningar och turer som jag avbrutit. Ett exempel var för några veckor sedan då jag funderade på att åka till en stuga vid Pålnoviken som ligger i nordvästra änden av Torneträsk och till stugan Lappjordhytta, som ligger strax bredvid, men i Norge. Redan då jag åkte ut från Kiruna stod det på den stora skylten vid utfarten från Kiruna ut mot fjällvärlden längs E10, att vägen var avstängd bortanför Björkliden. Men där jag var bjöds jag ju på ett helt okej väder, så jag fortsatte några mil med en förhoppning om att vädret strax skulle bli bra igen. Men efter ett tag då snödrivorna började lägga sig över vägen och vinden började friska i så det nästan var svårt att åka på vägen så insåg jag att visst skulle det nog gå att åka bil till Björkliden i låg fart, men det skulle nog inte bli en skön tur på turskidorna ute på fjället… Så då vände jag istället om, så det är ett exempel på en tur som inte blivit av ännu, men det bästa med det är ju ändå att jag har den turen kvar till en annan gång, och den turen ska naturligtvis bli av på något sätt, även om det inte är säkert att det blir en vintertur.

Så länge jag höll mig till skoterleden så gick det bra att åka mot Arvidssonstugan, men när det blev dags att lämna skoterleden blev det besvärligare. Så länge jag höll mig till skoterleden så gick det bra att åka mot Arvidssonstugan, men när det blev dags att lämna skoterleden blev det besvärligare.

Ett annat exempel är mina försök att ta mig till ”Arvidssonstugan” i Muddus nationalpark. Det finns ju ett talesätt som säger ”tredje gången gillt”, men för mig att komma till den stugan är det tyvärr kört att hoppas på ”tredje gången gillt” för min del, även om jag hade hoppet uppe ända tills nyligen. Nu står istället mitt hopp till att det blir det blir det ännu inte så vanliga talesättet ”fjärde gången gillt” för mig att komma dit. I höstas så var jag ju på en tur i Muddus nationalpark (se detta inlägg) och tänkte även ta mig en tur till ”Arvidssonstugan” som ligger en bit utanför ledsystemet. Det är en av fem stugor i Muddus nationalpark och den enda av stugorna som ligger utanför ledsystemet. Så jag började då traska på över de halvfrusna och kalla blötmyrarna, utan att riktigt veta den lämpligaste vägen till stugan, då jag bara hade en översiktskarta i telefonen som den enda kartan att förlita mig på.  Efter att tag sjönk jag ner lite djupare mellan några tuvor som jag försökt balansera på och hoppa emellan, med min 130-liters ryggsäck på ryggen och insåg när jag blivit en aning blöt att det nog är lättare att komma till stugan på vintern. Så jag gav upp den gången, då jag varken hade någon bra karta eller obegränsat med tid för min rundtur i nationalparken. Nu har jag köpt en bra karta över området, vintern har kommit och blötmyrarna har till stor del frusit ihop så i tisdags så gav jag mig ut på ett nytt försök att komma till denna stuga. Den här gången tog jag på mig mina turskidor ute vid E45:an, där ”Vägen västerut” börjar strax norr om Porjus och följde till en början en snöskoterled som gick österut i motsats till åt det håll som ”Vägen västerut” leder. Jag gladde nog också en bilist som passade på att ta ett kort på mig när jag skidade fram på och invid europavägen under några meter. Längs skoterleden gick det lätt att åka, då den var ny preparerad. Men efter en liten stund då jag kommit fram till ett viltstängsel, så var min tanke att svänga av från skoterleden och följa stängslet i åtskilliga kilometrar. När jag följt stängslet i en stund och kommit lika långt som längden av ett par liggande tallar motsvarar, så fattade jag beslutet att ge upp med detta försök där och då, efter att jag konstaterat att skidorna ofta sjönk ner ungefär 2 decimeter, under snöytan och med lite vilja var det inte heller några problem att få ner stavarna ungefär en meter ner i djupsnön…

Så jag vände tillbaka till bilen och tog istället en kvällstur med bilen runt Muddus nationalpark. Jag var in och tittade vid den stora parkeringen vid ”Skaite” som troligen är det populäraste stället att anlända till Muddus nationalpark ifrån. Jag kunde konstatera att vägen dit var plogad (vilket inte är en självklarhet under inledningen av vintern), att det stod en bil på parkeringen och att det syntes spår av att andra hade skidat in i nationalparken där. Sedan fortsatt jag min rundtur med bilen och korsade Stora Luleälven vid det stora kraftverket vid Messaure, som då kraftverket byggdes blev som ett helt litet samhälle under byggnadstiden, men där nu nästan allt är borta från det tillfälliga samhället för kraftverksbyggarna. Jag passade även på att titta runt lite vid det stora kraftverket, som definitivt inte är något som är svårt att upptäcka i landskapsbilden, där det står och levererar elektricitet som lär räcka till ett och annat hushåll. Sedan tittade jag till vid några andra entréer som också leder in i Muddus nationalpark, och kunde konstatera att vägarna inte var plogade fram till alla dess entréer. Sedan åkte jag hemåt, även om jag inte tog närmaste vägen hem. Kort sagt så tog jag vägen upp till Nattavaara och fortsatte därifrån ut till E10:an strax utanför Hakkas, via Purnu och Palohuornas.

Efter att ha varit hem och kört fram och tillbaka till Narvik med tåg en vända, så gjorde jag ett nytt försök att ta mig fram till ”Arvidssonstugan” på fredagskvällen. Så nu åkte jag istället till parkeringen vid ”Skaite” och tog på mig mina skidor. Men trots att det vankades sportlov i trakten och många bilar och snöskotrar var i rörelse längs vägen dit så var det inte en enda annan bil som hade letat sig fram till parkeringen vid ”Skaite”, trots att vägen dit var välplogad och fin. Med tanke på att inga andra bilar var på parkeringen så kunde man ju också ana att inte det var så mycket till spår att följa i Muddus nationalpark, vilket ju var helt korrekt.

Min tanke var att till en början följa ledsystemet i nationalparken, först till en stuga och övernatta där och sedan dagen därpå vidare till ungefär nästa stuga längs ledsystemet, innan jag tänkte vika av ut i terrängen för att komma till ”Arvidssonstugan”, som ju ligger utanför ledsystemet. I Arvidssonstugan tänkte jag tillbringa den andra natten. Tillbakavägen från stugan skulle jag dock vara tvungen att ta hela sträckan på ungefär 2-3 mil på en dag, nämligen på Vasaloppssöndagen, för att hinna hem till arbetet på måndagsmorgonen. Men tre gånger så långt som dessa 2-3 mil vet jag ju att det var många andra skidåkare som fixade den dagen i Vasaloppsspåren, och även jag har ju fixat nio mil den söndagen vid två tidigare tillfällen, så det borde ju gå…  

Det fanns visserligen såväl skidspår som skoterspår (skoterförbud råder i nationalparken, men folk med tillstånd lär ju naturligtvis få köra där) i nationalparken, spår som någotsånär följde ledmarkeringarna. Problemet var dock att det hade kommit en del nysnö på dessa spår, så det var inte helt lättåkt. Jag fick även prova på hur det var att åka lite utanför spåren, som jag antagligen också skulle få göra i de sista kilometrarna fram till ”Arvidssonstugan”, och då fick jag känna på att jag även denna dag sjönk ner lika bra som på tisdagen så fort jag kom utanför spåren, och när jag även föll (naturligtvis utan att skada mig) i den lösa snön med skidorna flera decimeter under snön kunde jag konstatera att njutningen inte var den största av skidturen och att det var tveksamt om jag skulle hinna ta mig fram och tillbaka till den stugan som jag ville ta mig till under helgen, så jag vände åter till bilen och konstaterade att jag får åka till stugan vid ett senare tillfälle. Hade det varit skarsnö, så hade det nog gått toppenbra. Nu är ju problemet att stugan ligger i ett fågelskyddsområde som inte får beträdas mellan 15 mars och 31 juli, så jag kommer helt enkelt att få vänta med mitt besök dit, men jag har ju även en annan del som jag ändå vill gå genom i nationalparken under barmarkssäsongen. Så nu har jag räknat ut en tur som borde gå att genomföra framöver när det blir barmark, en tur som är en fyradagarstur med tre stycken stugövernattningar, där dagsetapperna är relativt korta de dagar då jag ska ta mig fram till ”Arvidssonstugan” som ligger utanför ledsystemet, så jag får se fram emot den turen framöver någon gång. Nu har jag ju även en riktigt bra karta, något som jag inte hade i höstas då jag var i nationalparken, så förutsättningarna är bättre nu att lyckas, speciellt om dessutom dagarna är längre om jag väljer att göra tur på sommaren.

I Siekasadjestugan bjöds jag på fika. I Siekasadjestugan bjöds jag på fika.

Nu när det inte blev någon tur i nationalparken i helgen så övernattade jag två nätter i bilen istället och passade på att se andra saker i trakterna. Dagarna här uppe har ju varit riktigt fina, även om nätterna och kvällarna bjudit på en hel del minusgrader. En utav de trevligare sakerna så här års här uppe är ju att man kan åka och fika på många ställen ute i naturen, vilket jag passade på att göra i helgen som var.

Fritidsföreningen LKAB-fritid, som jag berättade lite om i förra blogginlägget (se detta inlägg) har ju även en stuga på ön Kissansaari i sjön Vassaraträsket vid Gällivare. Ön ligger när land och stugan på ön heter ”Siekasadjestugan”, och ska var byggd på 1930-talet, även om den är renoverad efter dess. I stugan finns väggmålningar som dekoration, i alla fall pryder de några väggar. Denna stuga får man antagligen inte hyra för övernattning, men istället så är den bemannad med stugvärd under helgerna på vårvintern och där bjuds det på fika för LKAB:s anställda och tidigare anställda som gått i pension. Eftersom att jag aldrig varit vid stugan tidigare så tog jag en skidtur dit på lördagen och fikade. Det fanns även skidspår i närheten av stugan på sjöisen. När jag var där på förmiddagen så var förutom stugvärdarna, två stycken till besökare där. Nämligen en annan besökare som hade kommit dit med snöskoter och en man som hade skidat dit. Den skidåkande mannen berättade att han varit pensionär sedan 1993 (även om han sa att han fått gå i pension tidigt). Till stugan verkade man även kunna komma i alla fall nästan ända fram med bil, om man ville.

Siekasadjestugan på sin ö i Vassaraträsket.
Spår på Vassaraträsket.
Utsikt mot Dundret från utsiktsplatsen på Siekasadjestugans tak.
Fin vy vid Stora Sjöfallstrakten. Fin vy vid Stora Sjöfallstrakten.

På lördagseftermiddagen så fortsatte jag upp till trakterna av Stora Sjöfallet, där man byggt ett fint naturum för några år sedan och som jag aldrig varit in i tidigare. Detta naturum inrymmer en utställning om världsarvet ”Laponia” som bildades 1996 och innefattar nationalparkerna Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus, samt naturreservaten: Sjaunja och Stubba. Jag har visserligen varit utanför dörren till detta naturum tidigare, men då jag varit och tittat vid dess dörr så har det varit stängt. Nu hade det nyligen öppnat för säsongen så jag passade på att åka dit, fika, äta våffla, samt titta på dess utställning och film.

Naturum vid Stora Sjöfallet.
Fjällanläggningen vid Stora Sjöfallet. Fjällanläggningen vid Stora Sjöfallet.

När jag varit där så fortsatte jag ytterligare några hundra meter fram till Stor Sjöfallets fjällanläggning som jag visserligen varit vid tidigare. Där passade jag på att fika med en vacker utsikt utanför fönstret, innan jag vände åter. Ungefär en mil sydöst om Stora Sjöfallet så finns Saltoluokta fjällstation, där jag varit tidigare. Fortsätter man nedströms längs Stora Luleälven ytterligare knappt en mil så kommer man till Björkudden, där det finns såväl stuguthyrning som någon typ av servering. Men i alla fall så här års tror jag att man måste förboka om man vill äta där. Björkudden ligger precis som Saltoluokta på andra sidan sjön Langas, som genomkorsas av Stora Luleälven, så vintertid gör man isleder över sjön för snöskotrar och skidåkare och på sommaren är det framförallt båt sam används för att korsa vattnet. Langas har även fått ge namn åt den båt (se detta inlägg) som sommartid trafikerar sjön mellan bryggan vid Kebnats och Saltoluokta fjällstation. Båten som heter m/s Langas stod nu uppdragen på land i närheten av Stora Sjöfallet.

M/s Langas.

Även om man jag tror att man egentligen ska förboka om man vill äta vid Björkudden så tänkt jag att jag kunde ju ändå testa att åka dit med mina skidor, då jag aldrig varit där tidigare. Så jag började åka längs leden mot Björkudden på kvällskvisten, men redan från början var leden ganska lång då den skulle gå över säker is, men i år har de haft problem med isen (vilket jag tror att de varnat för på radion tidigare i vinter) så de tvingats dra om leden så den gick en ännu längre omväg, så när jag hade åkt en bit längs den och det blivit både mörkt och kallt så bestämde jag mig för att vända om till bilen och ta en tur till Björkudden någon annan gång istället, då jag även kan kolla upp så att de har något att erbjuda att tugga på när man kommer dit.

Dalstugan. Dalstugan.

Jag upptäckte även under helgen att Friluftsfrämjandet i Gällivare har hand om två stycken stugor på Dundret (alltså berget i Gällivare) där de bjuder på fika (och man kan om man vill lämna ett frivilligt bidrag) under olika perioder under vintersäsongen, perioderna när de båda stugorna är öppna skiljer stugorna lite åt, men rent generellt är de öppna på så kallade ”röda dagar” under vintern. Stugorna är nämligen ”Dalstugan” som ligger ungefär vid trädgränsen och stugan ”Åke på toppen”, som är toppstugan på Dundrets högsta topp på 823 meter över havet, alltså uppe på "Stora Toppen". Bredvid stugan "Åke på toppen" finns även en mindre stuga uppe på toppen, en stuga som man kan använda som värmestuga, då den alltid är upplåst.  Dundret som räknas som ett "lågfjäll" har fem tydliga toppar och inte långt från en av dessa toppar och i anslutning till skidliftar och skidbackar ligger ytterligare en helt annan stuga, nämligen ”Fjällstugan”, som är en servering. Nästan ända fram till ”Fjällstugan” brukar man kunna åka med såväl bil som buss på sommaren. I stugan brukar det då serveras våfflor som man kan avnjuta till en fin utsikt och midnattssol. Sedan förra vintersäsongen så finns det även en stor sittlift för sex personer i varje korg, som är ett av flera alternativ som man kan anlända med upp till ”Fjällstugan”. Tyvärr gick Dundrets skidanläggning i konkurs nyligen men för tillfället hålls skidanläggningen öppen i konkursförvaltarens regi.

"Åke på toppen",heter toppstugan på Dundret. "Åke på toppen",heter toppstugan på Dundret.

Så på söndagen tog jag på mig mina turskidor och satte på dess korta stighudar och började min stigning i det skidspår som till stor del följer den väg som man på sommaren kan åka upp på berget. Det här var första gången som jag verkligen hade superfäste med mina korta stighudar och som tur var fick även mina något breda skidor plats precis i spåret. Det fina fästet lär nog ha berott på att det var riktiga spår som var hårt packade i kall snö, den fina dagen. Efter en stund så kom jag fram till ”Dalstugan” där jag stannade till och fikade. Där bjöds det på varm saft, kakor och semlor som man fick göra iordning själv. Efter en stund inne i värmen där så fortsatte jag min skidtur upp till ”Åke på toppen”. Skidturen dit bjöd på en fin vy med luftballonger, helikopter och någon sorts ”skärmflygare” uppe på himlen, samtidigt som en liten renhjord korsade skidspåret framför mig! I Gällivare pågick under helgen såväl ballongflygning och något motorevenemang (som jag missade), bland annat kunde man visst ha fått åka helikopter om man ville. Väl uppe i stugan ”Åke på toppen” bjöds det också på varm saft och kakor, men istället för semlor så bjöds det på en riktigt god kladdkaka med tillbehör! Efter att jag varit där ens stund så tog jag av mig mina stighudar och åkte till nästa stuga, alltså ”Fjällstugan” som ligger i anslutning till slalombackarna. Där var det dock inga våfflor som erbjöds för dagen, men istället hade de goda varma baguetter och en hel del annat att erbjuda, så det blev en paus där innan jag fortsatte neråt till bilen och vidare hemåt.

Nedan följer ytterliggare några bilder från Dundret.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Stugan i Laxforsen.

En fördel med att arbeta hos LKAB (som jag gör), är att det finns en del personalförmåner att ta del utav, liksom det finns på många olika arbetsplatser, även om olika arbetsplatsers personalförmåner varierar i vad de består. Som anställd på LKAB och dess dotterbolag så finns det ett antal olika förmåner, en trevlig sak som jag tagit del utav under den senaste tiden är att hyra stugor.

Det är nämligen så att LKAB-fritid (som är en sorts fritidsförening) äger ett antal stugor runt om i Malmfältstrakterna och sex stycken av dessa stugor är nämligen stugor som man får hyra för övernattning. Vissa av dessa stugor är stora hus bestående av många rum som man då endast hyr rum i och sedan delar gemensamma faciliteter med eventuellt andra stugplatsbesökare, medan andra stugor är mindre så att man hyr hela stugan för sig själv. Till flertalet av stugorna kan man köra bil ända fram, medan andra kräver att man kommer dit på något mer äventyrligt sätt. I eller vid alla dessa stugor finns även bastu, även om inte jag testat basturna, då jag inte är någon riktig bastubadare. Vissa stugor har såväl 230 volts elektricitet och rinnande vatten, medan andra är mer primitiva, vedeldad och värms med ved och man är hänvisad till utedass på gården. Priserna för att hyra dessa stugor (eller dess rum) varierar mellan 100 kronor och 280 kronor per natt, med andra ord så är de prisvärda och kan ses som en personalförmån för anställda och pensionärer som har arbetat i företaget (med några undantag). Vissa perioder är det mera populärt att använda stugorna än andra, därför lottas tillgången till vissa stugnätter ut bland de som anmält intresse för attraktiva perioder, medan det är mindre populärt att bo i stugorna under andra perioder, som då jag passat på att bo i dessa stugor. Utöver dessa stugor lär det även finnas några till stugor som ägs av andra föreningar som vi anställda på LKAB kan hyra.

Vecka fem hade jag en ledig vecka. Eftersom att det även var Jokkmokks marknad under den veckan så passade min mamma på att komma upp och hälsa på mig här i Kiruna då, så att vi kunde besöka Jokkmokks marknad. Men marknadsbesöket beräknades ju inte ta så många dagar så vi hade ju ytterligare några dagar att fylla med aktiviteter. Därför bokade jag in fyra av dessa LKAB-stugor som vi skulle kunna bo i under tiden som min mamma hälsade på mig. Hon utryckte redan från början att hon inte ville bo i så många stugor, och att det fick lov att finnas el i stugorna och väg fram till dem. Helst skulle det även finnas vattentoalett, då hon helst inte ville bo i någon stuga utan vattentoalett, men hon kunde tänka sig att bo i en stuga, efter lite övertalning. Med ytterligare tjatande från min sida, så kunde hon tänka sig att sträcka sig så lågt som att bo i max två stugor utan vattentoalett, så med de förhållningsorderna så bokade jag in fyra stycken stugor. Alla de fyra hade såväl el, som väg fram till stugan, även om jag tänjde en del på hur många stugor hon frivilligt ville bo i utan vattentoalett, då två av stugorna saknade vattentoalett.

Björkliden.

Så på måndagen tog vi bilen upp mot Björkliden för att bo en natt i stugan där. En stuga som i det fallet är ett stort hus med flera rum. På vägen dit stannade vi till i Abisko och åt pasta med en köttfärssås gjord på älg, för min del var jag inte så förtjust i köttfärssåsen, vilken jag hellre hade sett att kunde fått vara lagad på vanlig hederlig nötfärs. Sedan åkte vi en tur med längdskidor i elljusspåret i Abisko innan vi fortsatte till Björkliden, för min mamma ville gärna åka längdskidor, även om hon inte ville ha det så äventyrligt som att skida till någon stuga... När vi parkerat vid skidspåren och höll på att göra oss klara för skidturen så kom ett gäng som jag tror att var turister i en nyare Audi. Gissningsvis var turisterna hemmahörande i något asiatiskt land. Föraren frågade om jag kunde flytta på bilen eftersom att han tänkte köra in på den lilla infarten till skidspåren och via skidspåren ta sig till hotellet som dessutom låg på andra sidan järnvägen. Visst kunde jag flytta på bilen om han ville köra så, även om jag lät lite skeptiskt till hans färdväg, så han bestämde sig ändå för att inte ta den vägen över såväl skidspår som banvall, en väg som även blockerades av en bom. Men visst skulle jag ha låtit lite mera positiv till hans förslag redan från början och flyttat på bilen utan att ifrågasätta hans idé, för det hade ju varit roligt att se honom köra ut i den djupa snön med hyrbilen! Skidspåren var inte preparerade sedan det då senaste snöfallet, så det var en del snö att staka sig fram igenom, men det gick ju ändå bra att ta sig runt på skidorna, då spåret bara var några kilometer långt. Efter skidturen så fortsatte vi med bilen bort från Abisko och bodde i det rum i Björkliden som vi hade hyrt för en hundralapp. När vi hade tagit oss in i huset via den mycket hala gårdsplanen så kunde vi konstatera att huset var helt okej. Vårt hyrda rum var ett av sex sovrum. Rummet i sig var väl inte super fint, men helt okej. Köket däremot var relativt nyrenoverat och fint, samt försett med såväl behaglig golvvärme som diskmaskin. Vi hade tur för det var ingen annan i huset i Björkliden, som vi fick lov att dela huset med, så vi hade mycket ytor att röra oss på, men med andra ord också ett stort hus som vi själva skulle städa innan avresan därifrån under kommande dag. Morgonen därpå så möttes vi av snö som nu hade täckt glansisen på gårdsplanen så det gällde att gå försiktigt utanför huset, för man visste ju vad som dolde sig under nysnön. Innan vi lämnade Björkliden så åkte vi en kort skidtur längs Rallarvägen i Björkliden, men den skidturen blev verkligen kort, med betoning på ”kort”, då det visserligen hade varit preparerade skidspår där vi åkte, men nu hade de kommit en del snö sedan någon hade preparerat spåren.

Vi åkte förbi industrivakten vid LKAB (det är nämligen de olika industrivakterna som har hand om nycklarna till dessa stugor) och lämnade in nyckeln till stugan i Björkliden och kvitterade istället ut nyckeln till ”Laxforsstugan”, som ligger i Laxforsen utanför Jukkasjärvi. Sedan åkte vi hem till mig och förberedde lite mat att ta med till stugan i Laxforsen, där tanken var att bo under natten. När vi väl kom dit efter mörkrets infall efter att ha passerat en ganska brant nedförsbacke, så visade det sig att strömmen i stugan var avstängd, eftersom att rutinen var att man i just denna stuga skulle stänga av huvudströmbrytaren när man lämnade stugan. Detta resulterade ju i att vi möttes av en kall och mörk stuga som vi skulle övernatta i. Visserligen tändes belysningen så fort jag hittat huvudströmtyraren och att det skulle gå att få upp en ansenlig temperatur med elementen på under några timmar och en mysig brasa i braskaminen, var inget som jag betvivlade då utomhustemperaturen inte var av någon extrem sort för att vara vinter. Men nu var min mamma övertydlig. Ni vet hon hade redan från början krävt att stugorna hon skulle bo i skulle ha el för att de skulle vara varma, och det där med att denna stuga inte hade vattentoalett var ju också något hon varit skeptisk inför, så nu var hennes besked tydligt. Här skulle vi låsa igen dörren och vända hemåt igen, då ju stugan oturligt nog (enligt mig) låg så nära Kiruna också. Det var alltså inget att diskutera om, särskilt inte nu när vi kommit så sent på kvällen och det skulle ta tid innan stugan skulle kunna bli varm, även om jag försökte mig på en diskussion. Så vi fick fortsätta vår resa tillsammans med den varma ugnslagade korven i sin form och pastakastrullen som redan hemifrån var fylld med vatten (eftersom att det ju bara fanns sommarvatten i ”Laxforsenstugan”, sommarvatten som nu naturligtvis var avstängt). Men vi tog i alla fall en omväg på vägen hem. En omväg över isvägen som korsar Torneälven mellan Poikkijärvi och Jukkasjärvi. Vi stannade även till vid ishotellet i Jukkasjärvi, som denna kväll lystes upp av ett vackert norrsken på himmelen. Sedan åkte vi hemåt och passade även på att skamset lämna tillbaka nyckeln till stugan vid LKAB:s industrivakt på hemvägen. Nu var det ju så att jag senare till kommande helg hade bokat ”Kalixälvstugan”, en stuga som också på pappret såg ut att ha ungefär samma standard som stugan i Laxforsen. Alltså elektricitet, endast sommarvatten och ingen vattentoalett. Eftersom att det var flera dagar kvar tills vi skulle bo i den stugan så visade det sig att möjligheten ännu fanns att avboka den stugan, något som min mamma ville att jag skulle göra, för nu var hon rädd att även den stugan skulle vara kall när vi skulle anlända dit och några mer primitiva stugor var det inte tal om att bo i nu, inte då så här mitt i vintern. När vi kommit hem så åt vi vår välberesta mat.

En fördel, om jag ska hitta någon sådan med att vi inte bodde i stugan på tisdagskvällen var ju att vi nu på onsdagsmorgonen istället kom iväg tidigt, eftersom att vi behövde ju inte ta oss an någon stugstädning denna morgon och denna dag hade vi flera timmar framför oss i bilen, eftersom att vi skulle åka till nästa ställe, där jag hade bokat ännu en LKAB-stuga, nämligen till Ritsem. Ritsem ligger visserligen inte jätte långt bort från Kiruna sett till fågelvägen, men bilvägen är desto längre då man måste åka genom Gällivare och nästan ända ner till Porjus innan man kan ta av västerut och sedan i ungefär fjorton mil får följa Stora Luleälven västerut, längs den fina ”Vägen västerut” innan man når Ritsem. En förutsättning för att denna resa skulle bli var nämligen att vädret var snällt med tanke på såväl vind, kyla som nederbörd, och vi hade tur. Visserligen så var det en del hala partier med blankis, och även lite snö på vägen. Min mamma kunde verkligen förstå att busschaufförerna, som kör den säsongsvisa busstrafiken till Ritsem inte alla gånger uppskattar den smala vägen, enligt vad man kunnat läsa i tidningsartiklar. Det var ju inte heller överflödigt med vägräcken på sidorna av den smala vägen. Men en fördel då vi var där var ju den mycket sparsamma trafikintensiteten, då det ju inte var någon riktig säsong i trakten, då exempelvis inte fjällstationerna och STF:s fjällstugor öppnat ännu då. Men vi kom fram till Ritsem, där vi möttes av ett fint och välrenoverat hus, som ursprungligen lär vara någon sorts logement sedan kraftverksbyggena i området. I huset var vi inte ensamma då det även var ett annat gäng där som var där för att bland annat jaga ripor. Av dem fick vi höra att det hade varit betydligt besvärligare väglag dagen innan den dagen som vi anlände dit, då hade nämligen de anlänt dit och de hade visst mötts av stora snödrivor på vägen, något som ju inte är helt ovanligt i fjällandskapen. Vi tog en liten promenad i Ritsem på eftermiddagen innan vi lagade vår mat som vi hade med oss. På morgonen därpå åkte vi till Jokkmokk och gick på Jokkmokks marknad, som var ett av huvudsyftena med vår utflykt.

Efter att min mamma åkt hem några dagar senare och jag hade några nya lediga dagar så bokade jag in ett par LKAB-stugor igen, nämligen Torneälvsstugan och Laxforsstugan. Jag bokade en natt Torneälvsstugan, som sedan skulle följas av en natt i Laxforsstugan, den efterföljande natten. Torneälvsstugan ligger visserligen till så att den är vägansluten, men på vintern plogas normalt inte vägen dit, så då är det snöskoter, skidor eller en promenad som gäller för att komma dit. För min del blev det en skidtur. Stugan ligger vid Torneälven, en bit utanför Vittangi, uppströms längs Torneälven. Jag parkerade därför ute på E45:an en bit söder om Vittangi och skidade mig fram de kilometrarna som återstod till stugan. Nu var detta en riktigt kall dag, med omkring tjugo minusgrader, men det gick ändå bra med min varma dunjacka. Stugan som saknar elektricitet var naturligtvis kall när jag anlände. Trots att stugan hade två stycken kaminer, så gick det knaggligt att få upp någon riktigt go stugvärme i stugan. Men efter att ha eldat hela kvällen så nådde jag i alla fall upp till cirka sju plusgrader innan jag kröp ner i min tjocka sovsäck för att sova. På morgonen var det kring minus elva grader inomhus och under natten hade temperaturen varit neråt minus tjugonio grader utanför stugans isiga fönster. Det blev till att sopa ren stugan, som ju var ganska skräpig av all ved (vilket ju ofta stugor som bara värms med ved blir), men städmomentet skurning hoppade jag dock över på det bokstavligt talat ”iskalla” golvet. Jag skidade tillbaka till min gamla bil som inte var så pigg på att starta i kylan. Men efter ett tag kom en annan person (som också hade parkerat sin bil på samma parkeringsplats). Jag tror att han var same, då han hade sådana där, speciella samiska skor som är tillverkade av skinn, som jag några dagar tidigare hade sett under mitt besök på Jokkmokks marknad, att många samer hade på sina fötter. Han hjälpte mig att dra igång min bil, som ändå inte var jätte pigg på att starta…, men till slut "hoppade den igång".

Sedan åkte jag och lämnade tillbaka nyckeln till Torneälvsstugan hos industrivakten i Svappavaara och hämtade istället nyckeln till Laxforsstugan hos motsvarande vakt i Kiruna, innan jag åkte hem och packade om en del. Sedan åkte jag till stugan i Laxforsen för ett nytt försök att bo där. Stugan var naturligtvis kall då jag anlände då dess huvudströmbrytare regelrätt var avstängd.  Nu hade jag även med en kupévärmare för att lättare få upp värmen i stugan. Jag slog på huvudströmbrytaren i stugan, så att de båda element fick ström, anslöt min kupévärmare och gjorde en rejäl eld i braskaminen. Här steg värmen visserligen betydligt snabbare än i stugan som hade bott i föregående natt, men det tog ändå sin tid. Medan stugans värme steg så passade jag bland annat på att titta på tv. Innan det var dags att krypa ner i sängen så hade visserligen temperaturen stigit en bra bit över tio plusgrader inne i stugan, men att säga att det var varmt och skönt hade varit en överdrift. På morgonen hade ju elden slocknat och även temperaturen i stugan sjunkit något trots att jag hade dess element på. Jag hade dock inte kupévärmen på under natten, då jag istället prioriterade tystnaden. Huset var kanske inte det mest välisolerade jag har träffat på, men en utetemperatur på minus 31 grader är ju inte så bara, så man får nog vara nöjd ändå. Den riktigt goa värmen infall sig först i stugan då jag hade slagit på kupévärmen och dessutom dammsugit i stugan under en längre stund. En av de bättre sakerna med att dammsuga lär vara att det blir varmt och skönt om det är lite svalt. Denna morgon startade tack och lov min bil trots den stränga kylan, men nu hade den också blivit bortskämd med såväl motorvärmare som batteriladdare under hela natten. När jag åkte från stugan så passade jag på att åka runt lite på vägarna i stugans närområde för att se mig om lite.

Artisten Melissa Horn har en fin låt som heter ”Om du vill vara med mig”, i dess text finns det ett par textrader som lyder: ”Som att inte trivas i staden som man bor i, men aldrig ta sig därifrån”. Själv kunde jag sympatisera väl med de raderna i min förra bostad, som jag bodde i flera år, trots att bostaden bara var en tillfällig lösning i väntan på något bra, eller i alla fall bättre. Här jag bor nu ska jag väl inte klaga på staden, eller för den delen orten. Men det är bara att konstatera att jag verkligen inte trivs i att bo i lägenhet, vilket jag gör även nu. Så då får jag istället försöka ta mig ifrån denna mindre trevliga bostad ut på trevliga äventyr då jag är ledig.

Så några dagar senare gav jag mig av hemifrån igen för att se nästa LKAB-stuga, nämligen Nakeristugan, som jag bokat för att bo två nätter i. Stugan består av två rum, som bokas separat, så det kan hända att andra gäster är i det andra rummet om man bara bokar det ena rummet. Denna stuga ligger vid sjön Nakerjaure, så det finns ingen väg fram till stugan. På sommaren kan man om man vill åka båt en del av sträckan fram till stugan, men på vintern tror jag att snöskoter är det vanligaste färdsättet till stugan. Till stugan är det ungefär lika lång från de båda järnvägsstationerna Torneträsk och Bergfors. För min del så parkerade jag bilen vid stationen i Torneträsk, där jag tog på mig mina turskidor som fick bli mitt fortskaffningsmedel fram till stugan. Redan när jag tog på mig turskidorna så var det kväll och hade börjat skymma, så när jag var vid stationen så tände sig även bangårdsbelysningen inför den mörknande kvällen. Jag hade ju aldrig tidigare varit vid Nakeristugan, så jag visste ju inte exakt var den låg, annat än att den låg på västra sidan av Nakerjaure. På min karta kunde jag dock se att det fanns flera byggnader på såväl västra, som östra sidan av sjön. Jag stakade mig fram i en terräng som till en början bestod av mycket uppför, så det blev till att mer eller mindre omgående ta på mina korta stighudar som jag hade med till skidorna. Men efter en lång stund så nådde jag fram till sjön. Som tur var fann jag att det även fanns mobiltäckning där så jag kunde se lite mera på en karta exakt var jag befann mig, då det inte var helt lätt att orientera sig i mörker, lite blåst och snö. Lite fel åkte jag allt först, då jag inte direkt hade åkt närmaste vägen till sjön, då det inte heller var helt lätt med väderstrecken i mörkret, vilket jag kunde konstatera när jag väl var framme vid sjön som jag nu fick lov att korsa. Någon gång misstog jag även en mindres sjö för att vara Nakerjaure. Efter att jag korsat Nakerjaure som fläckvis bestod av kala isfläckar och fläckvis snö, så lyckades jag tack och lov även ”googla” fram stugans namn och få upp en position, där stugan troligen skulle ligga, vilket visade sig stämma. Överfaren över sjön var blåsig, så det var tur att jag hade skidglasögonen med mig. Men stundtals bjöd även överfarten på ett vackert norrsken uppe på himlavalvet. Stugan var relativt fin invändigt, och inte heller denna stuga erbjöd någon elektricitet, så även här var det att göra en eld i dess kamin som gällde för att få upp värmen, något som gick ganska bra då det inte var mer än cirka tio kallgrader utanför stugknuten. På morgonen efter den första stugnatten så gjorde jag en rejäl brasa i kaminen så att värmen i stugan i någon mån skulle kunna hänga i ända till kvällen, sedan gav jag mig av på en dagsutflykt på mina turskidor. Jag åkte nu till Bergfors stationsområde, även om dess stationshus, sedan några år är rivet.  Jag åkte först på sjön, såg mig om lite i trakten och såg en del stugor och några snöskoteråkare. Sedan blev det några backar som skulle forceras innan jag nådde fram till Bergfors, men det var relativt bra skarsnö att färdas på, så när jag kommit upp på krönet, så slet jag av mina korta stighudar från skidorna och gjorde något sorts försök att åka neråt. Malmbanan mellan Bergfors och Torneträsk går på nordöstra sidan av berget Nagirvárri, medan jag nu hade skidat på sydvästra sidan av berget mellan Torneträsk och Bergfors. Stugan som jag bodde i och även sjön Nakerjaure ligger förövrigt väster om berget Nagirvárri. Kort sagt kan man säga att sjön ligger på andra sidan berget Nagirvárri i jämförelse med Malmbanan. När jag hade varit till Bergfors och vänt åkte jag tillbaka till stugan igen, även om jag inte följde exakt samma sträckning som jag åkt till Bergfors. Ännu en natt tillbringades i stugan innan jag fortsatte tillbaka till bilen som jag parkerat vid Torneträsk station, dit det var rejält med nerför ifrån Nakerjaure.

Några dagar senare så begav jag mig av till den för mig, sjätte stugan som ägs av LKAB-fritid, nämligen Kalixälvstugan, som ligger vid Kalixälven en bit utanför Svappavaara. Inte heller den stugan var jätte lätt att hitta till, då jag inte riktigt visste var den skulle ligga, likt Nakeristugan. Men efter en stund fann jag den. Jag hade gärna haft en karta över var samtliga stugor ligger, även om jag hade någon sorts vägbeskrivning att följa, så hade naturligtvis en karta varit ett bra hjälpmedel. Till denna stuga är det bilväg ända fram, även om dess infart inte var plogad sedan senaste snöfallet, men jag kom ändå ända fram till stugan med bilen (efter några försök i en mindre uppförsbacke). En positiv överraskning var att värmen var på i stugan då jag anlände, vilket var skönt! Så kanske hade även min mamma kunnat tänka sig att bo i denna stuga, som jag tvingades att boka av då hon mötts av en kall stuga i Laxforsen och blev rädd även för denna stuga. Utanför stugan finns även en annan byggnad, som dock är i dåligt skick, men alla stugorna som jag varit till har varit i relativt bra skick, då de verkar välunderhållna, även om jag misstänker att någon mus har hittat in i just Torneälvsstugan. När jag hade kommit fram till stugplatsen vid Kalixälven så passade jag på att gå en promenad i eftermiddagsljuset, en promenad som förde mig ut på Kalixälven, där jag såg att även snöskotrar kört. Det stod visserligen anslag att isen kunde vara dålig på grund av pumpning av vatten, men det var som sagt en del skoterspår på isen. Först korsade jag isen på ett ställe och gick sedan lite som runt en ö och iland på andra sidan av älven på ytterligare ett ställe. Men när jag nästan var iland där, såg man att snötäcket var tunt på isen där. Plötsligt så trampade jag igenom isen lite lätt med ena foten, då jag var nära land, jag tror att jag kände en sten på botten där, så vattnet var nog bara decimeterdjupt just där, skulle jag gissa. Men jag var snabb upp med foten igen. Antagligen var isen tunn där eftersom att det nog var både grunt och strömt i närheten av land där. Efter att varit upp på land på andra sidan älven så var det bara att försöka korsa isen där isen verkade stabil, för att ta sig tillbaka till stugan igen, vilket gick bra. Väl framme i stugan gjorde jag en eld i stugans braskamin, mera för mysfaktorn än för värmens skull, då brasan inte värmde så jätte mycket. Men det var ju redan varmt i stugan. Dagen därpå när jag skulle åka från stugan så hade även infarten till stugan blivit plogad, så det var bara den lilla lutningen upp från själva stugan, där jag hade parkerat som var lite kämpig att ta sig upp för. Men det gick efter några försök, och hade antagligen kunnat gå ännu lättsammare om jag hade skottat bort den snö som låg på marken alldeles bakom bilen. Så då var sju stycken stugnätter till ända i sex stycken olika stugor.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.

2017 > 03

Sikten vid Låktatjåkko Fjällstation var inte i toppklass, denna gång.

Uppe på 1228 meter över havet och cirka nio kilometer från Björkliden hittar man Sveriges högst belägna fjällstation, bar och restaurang, nämligen Låktatjåkko Fjällstation, som drivs av Lapland Resorts, som även driver fjällanläggningarna i både Björkliden och Riksgränsen. Fjällstationen ligger dock inte på bergets topp, men rejält högt upp i alla fall. Igår passade jag på att göra ett besök vid Låktatjåkko Fjällstation med turskidor, vilket jag tror att blev mitt femte besök där, varav det fjärde på vintersäsongen (om jag inte räknat fel), så det har nästan blivit en liten tradition att ta sig upp dit för att äta en våffla.

På morgonen igår, tog jag morgonbussen mot Narvik från Kiruna och klev av i Björkliden, längs den busslinje som går säsongsvis och har ersatt det före detta tåget ”Karven”. En bra sak när man bor i Kiruna är nämligen att om man köper ett busskort för ynka 100 kronor så får man åka på de flesta busslinjerna inom kommungränsen under ett helt års tid, vilket ju med andra ord är en struntsumma. Detta eftersom att kommunen valt att subventionera så att kommuninvånarna ska erbjudas nästan gratis busstrafik inom kommunen. Eller ”gratis och gratis”, vi lär väl betala den med skatten… Men hur som helst, när det erbjuds gratis busstrafik om man köper det så kallade ”Kirunakortet” (som säljs till oss kommuninvånare), så får man ju passa på att utnyttja det, och för att det ska anses ekonomiskt försvarbart att köpa busskortet för 100 kronor behöver man ju inte åka många mil innan det är en god investering. Här uppe i såväl Norrbotten, som i Västerbotten tycker jag att de flesta bussarna som går i länstrafikens trafik är fina, då de oftast är av lite mer påkostade modeller med toaletter och andra bekvämligheter.

När jag kommit fram till Björkliden och handlat lite fika i dess lanthandel som finns i järnvägsstationen, så skidade upp ifrån Björkliden till Låktatjåkko Fjällstation. På vägen upp stannade jag även till och fikade vid en liten bod som finns strax bortanför hotellet i Björkliden, en bod som är iordningställd för att man ska kunna gå dit och njuta av såväl norrsken, som midnattssol. Tidigare har man kunnat köpa kaffe och bakverk, eller om det var kakor där, genom att lämna en slant där, men numera har självbetjäningsförsäljningen tyvärr upphört i boden, så nu får man ta med sina egna saker dit som man vill förtära. Eftersom att det blåste en del då jag kom fram till boden fick man ta i med kraft för att få upp dess dörr och väl inne i boden kunde man höra hur vinden ven utanför, så jag kunde ana att det kunde bli en tuff tur uppför.

Bandvagnen som man kan åka med upp till fjällstationen. Bandvagnen som man kan åka med upp till fjällstationen.

Jag fortsatte upp mot fjällstationen och mötte inte många skidåkare, bara två stycken på min väg uppför. Däremot såg jag ett antal snöskotrar, också blev jag omkörd av den bandvagn som man kan åka med upp till fjällstationen från Björkliden. Det går nämligen att åka med en bandvagn mellan Björkliden och fjällstationen under vintern, om man vill. En fördel med det, är ju också att den pistar leden upp mot fjällstationen så att det blir mera lättåkt med såväl snöskoter som skidor. Många väljer att komma upp till fjällstationen med snöskoter, så man kan vanligtvis se många snöskotrar på vägen upp dit. Fjällstationen är ju inte bara en bar och pub, utan det finns även möjlighet att övernatta där för dem som vill. På kvällarna erbjuds då en middag, som nog lär vara av hög klass. Själv har jag bara varit vid fjällstationen vid lunchtid och då erbjuds bland annat deras specialiteter våfflor och Låktasoppa, så jag burkar njuta av deras våfflor när jag är dit. På vintertid har jag bara tagit mig upp och ner till fjällstationen via den nio kilometer långa leden från Björkliden, men det finns även en led dit från hållplatsen ”Låktatjåkka”, som ligger vid Malmbanan strax öster om Vassijaure. Därifrån är det cirka sju kilometer, och ifrån hållplatsen går det även en stig ut till vägen, alltså E10:an om man istället kommer med bil. I somras så passade jag och mina föräldrar på att gå därifrån, upp till fjällstationen och ner till Björkliden, så att vi gick olika väger och upp ner till fjällstationen. Sommartid kan man även gå olika leder mellan Björkliden och fjällstationen också, om man vill både starta och sluta sin tur i Björkliden, men ändå inte gå samma väg upp och ner.

Restaurangen i fjällstationen, som lär vara Svergies höst belägna restaurang. I restaurangen finns en del antika förmemål som prydnad. Restaurangen i fjällstationen, som lär vara Svergies höst belägna restaurang. I restaurangen finns en del antika förmemål som prydnad.

Tyvärr stod det nu: ”STÄNGT”, på dörren till fjällstationen då jag anlände, men som tur var visade det sig att det var som jag misstänkte, nämligen att det bara var skylten som hade vridit sig i den hårda vinden. Så jag kom in och fick äta en riktigt god våffla!

Sveriges högst belägna bar finns här.
Rester av den lift som tidigare fanns vid Låktatjjåkko Fjällstation.
Även om blåa fläckar skymtades på himlen emellanåt igår, så var tyvärr inte utsikten så fin som jag vet att den kan vara här. Även om blåa fläckar skymtades på himlen emellanåt igår, så var tyvärr inte utsikten så fin som jag vet att den kan vara här.

Lite besviken på mig själv blev jag allt då jag inte tagit på mig den bästa tänkbara utrusningen upp till fjällstationen igår. Jag hade nämligen lämnat mina skidglasögon hemma och på mig hade jag istället för såväl ullunderställ och min praktiska tröja som torkar snabbt och lär kunna andas, eller i alla fall släppa igenom fukt, istället tagit på mig bomullskläder i form av en polotröja och collegetröja, som lär vara tillverkade i bomull som likt en svamp blev både blöta av framförallt svett, men antagligen också av den snö som yrde i blåsvädret.  Att man inte alla gånger har optimala saker för turerna är ju en sak jag kan acceptera, och att jag kanske inte går och köper saker för att bara använda någon enda gång tycker jag ju också att är helt okej, men att veta att man har saker som är lämpliga just då och veta att de ligger hemma till ingen nytta är ju en lite svårare tanke att acceptera. Men jag hade nog hoppats på en finare tur i bättre väder och inte räknat med vind innehållande snö som piskades upp mot ögonen, som gjorde att man inte såg långt under strapatserna uppför. På samma sätt som jag hade räknat med en fin tur utan att behöva frysa av kläder som blivit blöta, men nu blev det att jag både frös och svettades samtidigt på vägen upp, men då var det snällt att jag fick låna torkrummet och hänga in blöta kläder i under mitt besök på fjällstationen. Det tackar jag så mycket för! Det ledde ju till att jag blev ganska varm och torr inför min tur nedför mot Björkliden igen, en tur som jag inte alls led av vinden i samma utsträckning, som uppför, eftersom att nedför hade jag vinden i ryggen, istället för i ansiktet som jag hade den uppför. Nedresan neråt var lättsammare i alla fall konditionsmässigt, men istället föll jag ett flertal gånger på mina skidor. Det är inte lätt när man inte är så duktig på sin utrustning och så här i efterhand så kan jag konstatera att det är betydligt lättare att åka nedför på slalomskidor än på dessa turskidor, som jag kanske även köpt av en lite för lång storlek...

Väntsalen i stationshuset i Björkliden, har sin ingång på sidan av huset, så det kan vara lite knepigt att hitta in dit. Väntsalen i stationshuset i Björkliden, har sin ingång på sidan av huset, så det kan vara lite knepigt att hitta in dit.

När jag väl kom ner till Björkliden igen så passade jag på att gå till det ställe som heter ”Gammelgården”, där det serverades såväl en god pizzabuffé som pasta. För min del valde jag pizzabuffén. När jag hade ätit klart så gick jag upp till järnvägsstationen, där jag spenderade en liten stund i dess väntsal i väntan på bussen tillbaka hem till Kiruna.

Ännnu en bild på väntsalen i Björklidens stationshus, den station som för övrigt brukar få namnet "Blåkulla" vid påsktider.
I väntsalen i Björklidens stationshus finns en tidtabell upsatt, men det var visst några år sedan den slutade gälla... Den är nämligen från den tiden då tåget "Karven" gick. Sedan det lades ner så stananr inga tåg för på eller avstigning"på stationerna mellan Kiruna och Abisko Östra längre. Numera stannar inte heller några tåg för på eller avstigning i norska Straumsnes.

För den som har ett Facebookkonto och är intresserad så kan ni läsa mer om min förra vinterutflykt till Låktatjåkko Fjällstation genom att klicka här. Den länken leder till ett Facebookinlägg som jag skrev om den utflykten förra våren. En utflykt som skedde betydligt senare på vintersäsongen och i ett mera snöfattigt landskap än den som jag nu varit ute på.

/Fredrik, som nu sitter och publicerar detta i Kiruna, här det brukar smälla och skaka ibland från sprängningar i gruvan och sättningar i marken. Men nu trodde jag nästan att huset skulle ramla ner i gruvan då det började låta och ljuset för fönstret skymdes, men det var visst inte värre än att snön gled av taket...

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Naturum vid Stora Sjöfallet.

Vanligtvis så får ni ju läsa om de turerna som blivit av och i alla fall gått hyfsat bra att genomföra, även om de kanske inte alltid blivit som de var tänkta i inledningsskedet. För det är ju de turerna som det är roligast att berätta om. Sedan finns det ju en del turer som är mer att betrakta som misslyckanden, turer som jag inte ens kommit iväg på av olika anledningar och turer som jag avbrutit. Ett exempel var för några veckor sedan då jag funderade på att åka till en stuga vid Pålnoviken som ligger i nordvästra änden av Torneträsk och till stugan Lappjordhytta, som ligger strax bredvid, men i Norge. Redan då jag åkte ut från Kiruna stod det på den stora skylten vid utfarten från Kiruna ut mot fjällvärlden längs E10, att vägen var avstängd bortanför Björkliden. Men där jag var bjöds jag ju på ett helt okej väder, så jag fortsatte några mil med en förhoppning om att vädret strax skulle bli bra igen. Men efter ett tag då snödrivorna började lägga sig över vägen och vinden började friska i så det nästan var svårt att åka på vägen så insåg jag att visst skulle det nog gå att åka bil till Björkliden i låg fart, men det skulle nog inte bli en skön tur på turskidorna ute på fjället… Så då vände jag istället om, så det är ett exempel på en tur som inte blivit av ännu, men det bästa med det är ju ändå att jag har den turen kvar till en annan gång, och den turen ska naturligtvis bli av på något sätt, även om det inte är säkert att det blir en vintertur.

Så länge jag höll mig till skoterleden så gick det bra att åka mot Arvidssonstugan, men när det blev dags att lämna skoterleden blev det besvärligare. Så länge jag höll mig till skoterleden så gick det bra att åka mot Arvidssonstugan, men när det blev dags att lämna skoterleden blev det besvärligare.

Ett annat exempel är mina försök att ta mig till ”Arvidssonstugan” i Muddus nationalpark. Det finns ju ett talesätt som säger ”tredje gången gillt”, men för mig att komma till den stugan är det tyvärr kört att hoppas på ”tredje gången gillt” för min del, även om jag hade hoppet uppe ända tills nyligen. Nu står istället mitt hopp till att det blir det blir det ännu inte så vanliga talesättet ”fjärde gången gillt” för mig att komma dit. I höstas så var jag ju på en tur i Muddus nationalpark (se detta inlägg) och tänkte även ta mig en tur till ”Arvidssonstugan” som ligger en bit utanför ledsystemet. Det är en av fem stugor i Muddus nationalpark och den enda av stugorna som ligger utanför ledsystemet. Så jag började då traska på över de halvfrusna och kalla blötmyrarna, utan att riktigt veta den lämpligaste vägen till stugan, då jag bara hade en översiktskarta i telefonen som den enda kartan att förlita mig på.  Efter att tag sjönk jag ner lite djupare mellan några tuvor som jag försökt balansera på och hoppa emellan, med min 130-liters ryggsäck på ryggen och insåg när jag blivit en aning blöt att det nog är lättare att komma till stugan på vintern. Så jag gav upp den gången, då jag varken hade någon bra karta eller obegränsat med tid för min rundtur i nationalparken. Nu har jag köpt en bra karta över området, vintern har kommit och blötmyrarna har till stor del frusit ihop så i tisdags så gav jag mig ut på ett nytt försök att komma till denna stuga. Den här gången tog jag på mig mina turskidor ute vid E45:an, där ”Vägen västerut” börjar strax norr om Porjus och följde till en början en snöskoterled som gick österut i motsats till åt det håll som ”Vägen västerut” leder. Jag gladde nog också en bilist som passade på att ta ett kort på mig när jag skidade fram på och invid europavägen under några meter. Längs skoterleden gick det lätt att åka, då den var ny preparerad. Men efter en liten stund då jag kommit fram till ett viltstängsel, så var min tanke att svänga av från skoterleden och följa stängslet i åtskilliga kilometrar. När jag följt stängslet i en stund och kommit lika långt som längden av ett par liggande tallar motsvarar, så fattade jag beslutet att ge upp med detta försök där och då, efter att jag konstaterat att skidorna ofta sjönk ner ungefär 2 decimeter, under snöytan och med lite vilja var det inte heller några problem att få ner stavarna ungefär en meter ner i djupsnön…

Så jag vände tillbaka till bilen och tog istället en kvällstur med bilen runt Muddus nationalpark. Jag var in och tittade vid den stora parkeringen vid ”Skaite” som troligen är det populäraste stället att anlända till Muddus nationalpark ifrån. Jag kunde konstatera att vägen dit var plogad (vilket inte är en självklarhet under inledningen av vintern), att det stod en bil på parkeringen och att det syntes spår av att andra hade skidat in i nationalparken där. Sedan fortsatt jag min rundtur med bilen och korsade Stora Luleälven vid det stora kraftverket vid Messaure, som då kraftverket byggdes blev som ett helt litet samhälle under byggnadstiden, men där nu nästan allt är borta från det tillfälliga samhället för kraftverksbyggarna. Jag passade även på att titta runt lite vid det stora kraftverket, som definitivt inte är något som är svårt att upptäcka i landskapsbilden, där det står och levererar elektricitet som lär räcka till ett och annat hushåll. Sedan tittade jag till vid några andra entréer som också leder in i Muddus nationalpark, och kunde konstatera att vägarna inte var plogade fram till alla dess entréer. Sedan åkte jag hemåt, även om jag inte tog närmaste vägen hem. Kort sagt så tog jag vägen upp till Nattavaara och fortsatte därifrån ut till E10:an strax utanför Hakkas, via Purnu och Palohuornas.

Efter att ha varit hem och kört fram och tillbaka till Narvik med tåg en vända, så gjorde jag ett nytt försök att ta mig fram till ”Arvidssonstugan” på fredagskvällen. Så nu åkte jag istället till parkeringen vid ”Skaite” och tog på mig mina skidor. Men trots att det vankades sportlov i trakten och många bilar och snöskotrar var i rörelse längs vägen dit så var det inte en enda annan bil som hade letat sig fram till parkeringen vid ”Skaite”, trots att vägen dit var välplogad och fin. Med tanke på att inga andra bilar var på parkeringen så kunde man ju också ana att inte det var så mycket till spår att följa i Muddus nationalpark, vilket ju var helt korrekt.

Min tanke var att till en början följa ledsystemet i nationalparken, först till en stuga och övernatta där och sedan dagen därpå vidare till ungefär nästa stuga längs ledsystemet, innan jag tänkte vika av ut i terrängen för att komma till ”Arvidssonstugan”, som ju ligger utanför ledsystemet. I Arvidssonstugan tänkte jag tillbringa den andra natten. Tillbakavägen från stugan skulle jag dock vara tvungen att ta hela sträckan på ungefär 2-3 mil på en dag, nämligen på Vasaloppssöndagen, för att hinna hem till arbetet på måndagsmorgonen. Men tre gånger så långt som dessa 2-3 mil vet jag ju att det var många andra skidåkare som fixade den dagen i Vasaloppsspåren, och även jag har ju fixat nio mil den söndagen vid två tidigare tillfällen, så det borde ju gå…  

Det fanns visserligen såväl skidspår som skoterspår (skoterförbud råder i nationalparken, men folk med tillstånd lär ju naturligtvis få köra där) i nationalparken, spår som någotsånär följde ledmarkeringarna. Problemet var dock att det hade kommit en del nysnö på dessa spår, så det var inte helt lättåkt. Jag fick även prova på hur det var att åka lite utanför spåren, som jag antagligen också skulle få göra i de sista kilometrarna fram till ”Arvidssonstugan”, och då fick jag känna på att jag även denna dag sjönk ner lika bra som på tisdagen så fort jag kom utanför spåren, och när jag även föll (naturligtvis utan att skada mig) i den lösa snön med skidorna flera decimeter under snön kunde jag konstatera att njutningen inte var den största av skidturen och att det var tveksamt om jag skulle hinna ta mig fram och tillbaka till den stugan som jag ville ta mig till under helgen, så jag vände åter till bilen och konstaterade att jag får åka till stugan vid ett senare tillfälle. Hade det varit skarsnö, så hade det nog gått toppenbra. Nu är ju problemet att stugan ligger i ett fågelskyddsområde som inte får beträdas mellan 15 mars och 31 juli, så jag kommer helt enkelt att få vänta med mitt besök dit, men jag har ju även en annan del som jag ändå vill gå genom i nationalparken under barmarkssäsongen. Så nu har jag räknat ut en tur som borde gå att genomföra framöver när det blir barmark, en tur som är en fyradagarstur med tre stycken stugövernattningar, där dagsetapperna är relativt korta de dagar då jag ska ta mig fram till ”Arvidssonstugan” som ligger utanför ledsystemet, så jag får se fram emot den turen framöver någon gång. Nu har jag ju även en riktigt bra karta, något som jag inte hade i höstas då jag var i nationalparken, så förutsättningarna är bättre nu att lyckas, speciellt om dessutom dagarna är längre om jag väljer att göra tur på sommaren.

I Siekasadjestugan bjöds jag på fika. I Siekasadjestugan bjöds jag på fika.

Nu när det inte blev någon tur i nationalparken i helgen så övernattade jag två nätter i bilen istället och passade på att se andra saker i trakterna. Dagarna här uppe har ju varit riktigt fina, även om nätterna och kvällarna bjudit på en hel del minusgrader. En utav de trevligare sakerna så här års här uppe är ju att man kan åka och fika på många ställen ute i naturen, vilket jag passade på att göra i helgen som var.

Fritidsföreningen LKAB-fritid, som jag berättade lite om i förra blogginlägget (se detta inlägg) har ju även en stuga på ön Kissansaari i sjön Vassaraträsket vid Gällivare. Ön ligger när land och stugan på ön heter ”Siekasadjestugan”, och ska var byggd på 1930-talet, även om den är renoverad efter dess. I stugan finns väggmålningar som dekoration, i alla fall pryder de några väggar. Denna stuga får man antagligen inte hyra för övernattning, men istället så är den bemannad med stugvärd under helgerna på vårvintern och där bjuds det på fika för LKAB:s anställda och tidigare anställda som gått i pension. Eftersom att jag aldrig varit vid stugan tidigare så tog jag en skidtur dit på lördagen och fikade. Det fanns även skidspår i närheten av stugan på sjöisen. När jag var där på förmiddagen så var förutom stugvärdarna, två stycken till besökare där. Nämligen en annan besökare som hade kommit dit med snöskoter och en man som hade skidat dit. Den skidåkande mannen berättade att han varit pensionär sedan 1993 (även om han sa att han fått gå i pension tidigt). Till stugan verkade man även kunna komma i alla fall nästan ända fram med bil, om man ville.

Siekasadjestugan på sin ö i Vassaraträsket.
Spår på Vassaraträsket.
Utsikt mot Dundret från utsiktsplatsen på Siekasadjestugans tak.
Fin vy vid Stora Sjöfallstrakten. Fin vy vid Stora Sjöfallstrakten.

På lördagseftermiddagen så fortsatte jag upp till trakterna av Stora Sjöfallet, där man byggt ett fint naturum för några år sedan och som jag aldrig varit in i tidigare. Detta naturum inrymmer en utställning om världsarvet ”Laponia” som bildades 1996 och innefattar nationalparkerna Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus, samt naturreservaten: Sjaunja och Stubba. Jag har visserligen varit utanför dörren till detta naturum tidigare, men då jag varit och tittat vid dess dörr så har det varit stängt. Nu hade det nyligen öppnat för säsongen så jag passade på att åka dit, fika, äta våffla, samt titta på dess utställning och film.

Naturum vid Stora Sjöfallet.
Fjällanläggningen vid Stora Sjöfallet. Fjällanläggningen vid Stora Sjöfallet.

När jag varit där så fortsatte jag ytterligare några hundra meter fram till Stor Sjöfallets fjällanläggning som jag visserligen varit vid tidigare. Där passade jag på att fika med en vacker utsikt utanför fönstret, innan jag vände åter. Ungefär en mil sydöst om Stora Sjöfallet så finns Saltoluokta fjällstation, där jag varit tidigare. Fortsätter man nedströms längs Stora Luleälven ytterligare knappt en mil så kommer man till Björkudden, där det finns såväl stuguthyrning som någon typ av servering. Men i alla fall så här års tror jag att man måste förboka om man vill äta där. Björkudden ligger precis som Saltoluokta på andra sidan sjön Langas, som genomkorsas av Stora Luleälven, så vintertid gör man isleder över sjön för snöskotrar och skidåkare och på sommaren är det framförallt båt sam används för att korsa vattnet. Langas har även fått ge namn åt den båt (se detta inlägg) som sommartid trafikerar sjön mellan bryggan vid Kebnats och Saltoluokta fjällstation. Båten som heter m/s Langas stod nu uppdragen på land i närheten av Stora Sjöfallet.

M/s Langas.

Även om man jag tror att man egentligen ska förboka om man vill äta vid Björkudden så tänkt jag att jag kunde ju ändå testa att åka dit med mina skidor, då jag aldrig varit där tidigare. Så jag började åka längs leden mot Björkudden på kvällskvisten, men redan från början var leden ganska lång då den skulle gå över säker is, men i år har de haft problem med isen (vilket jag tror att de varnat för på radion tidigare i vinter) så de tvingats dra om leden så den gick en ännu längre omväg, så när jag hade åkt en bit längs den och det blivit både mörkt och kallt så bestämde jag mig för att vända om till bilen och ta en tur till Björkudden någon annan gång istället, då jag även kan kolla upp så att de har något att erbjuda att tugga på när man kommer dit.

Dalstugan. Dalstugan.

Jag upptäckte även under helgen att Friluftsfrämjandet i Gällivare har hand om två stycken stugor på Dundret (alltså berget i Gällivare) där de bjuder på fika (och man kan om man vill lämna ett frivilligt bidrag) under olika perioder under vintersäsongen, perioderna när de båda stugorna är öppna skiljer stugorna lite åt, men rent generellt är de öppna på så kallade ”röda dagar” under vintern. Stugorna är nämligen ”Dalstugan” som ligger ungefär vid trädgränsen och stugan ”Åke på toppen”, som är toppstugan på Dundrets högsta topp på 823 meter över havet, alltså uppe på "Stora Toppen". Bredvid stugan "Åke på toppen" finns även en mindre stuga uppe på toppen, en stuga som man kan använda som värmestuga, då den alltid är upplåst.  Dundret som räknas som ett "lågfjäll" har fem tydliga toppar och inte långt från en av dessa toppar och i anslutning till skidliftar och skidbackar ligger ytterligare en helt annan stuga, nämligen ”Fjällstugan”, som är en servering. Nästan ända fram till ”Fjällstugan” brukar man kunna åka med såväl bil som buss på sommaren. I stugan brukar det då serveras våfflor som man kan avnjuta till en fin utsikt och midnattssol. Sedan förra vintersäsongen så finns det även en stor sittlift för sex personer i varje korg, som är ett av flera alternativ som man kan anlända med upp till ”Fjällstugan”. Tyvärr gick Dundrets skidanläggning i konkurs nyligen men för tillfället hålls skidanläggningen öppen i konkursförvaltarens regi.

"Åke på toppen",heter toppstugan på Dundret. "Åke på toppen",heter toppstugan på Dundret.

Så på söndagen tog jag på mig mina turskidor och satte på dess korta stighudar och började min stigning i det skidspår som till stor del följer den väg som man på sommaren kan åka upp på berget. Det här var första gången som jag verkligen hade superfäste med mina korta stighudar och som tur var fick även mina något breda skidor plats precis i spåret. Det fina fästet lär nog ha berott på att det var riktiga spår som var hårt packade i kall snö, den fina dagen. Efter en stund så kom jag fram till ”Dalstugan” där jag stannade till och fikade. Där bjöds det på varm saft, kakor och semlor som man fick göra iordning själv. Efter en stund inne i värmen där så fortsatte jag min skidtur upp till ”Åke på toppen”. Skidturen dit bjöd på en fin vy med luftballonger, helikopter och någon sorts ”skärmflygare” uppe på himlen, samtidigt som en liten renhjord korsade skidspåret framför mig! I Gällivare pågick under helgen såväl ballongflygning och något motorevenemang (som jag missade), bland annat kunde man visst ha fått åka helikopter om man ville. Väl uppe i stugan ”Åke på toppen” bjöds det också på varm saft och kakor, men istället för semlor så bjöds det på en riktigt god kladdkaka med tillbehör! Efter att jag varit där ens stund så tog jag av mig mina stighudar och åkte till nästa stuga, alltså ”Fjällstugan” som ligger i anslutning till slalombackarna. Där var det dock inga våfflor som erbjöds för dagen, men istället hade de goda varma baguetter och en hel del annat att erbjuda, så det blev en paus där innan jag fortsatte neråt till bilen och vidare hemåt.

Nedan följer ytterliggare några bilder från Dundret.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Stugan i Laxforsen.

En fördel med att arbeta hos LKAB (som jag gör), är att det finns en del personalförmåner att ta del utav, liksom det finns på många olika arbetsplatser, även om olika arbetsplatsers personalförmåner varierar i vad de består. Som anställd på LKAB och dess dotterbolag så finns det ett antal olika förmåner, en trevlig sak som jag tagit del utav under den senaste tiden är att hyra stugor.

Det är nämligen så att LKAB-fritid (som är en sorts fritidsförening) äger ett antal stugor runt om i Malmfältstrakterna och sex stycken av dessa stugor är nämligen stugor som man får hyra för övernattning. Vissa av dessa stugor är stora hus bestående av många rum som man då endast hyr rum i och sedan delar gemensamma faciliteter med eventuellt andra stugplatsbesökare, medan andra stugor är mindre så att man hyr hela stugan för sig själv. Till flertalet av stugorna kan man köra bil ända fram, medan andra kräver att man kommer dit på något mer äventyrligt sätt. I eller vid alla dessa stugor finns även bastu, även om inte jag testat basturna, då jag inte är någon riktig bastubadare. Vissa stugor har såväl 230 volts elektricitet och rinnande vatten, medan andra är mer primitiva, vedeldad och värms med ved och man är hänvisad till utedass på gården. Priserna för att hyra dessa stugor (eller dess rum) varierar mellan 100 kronor och 280 kronor per natt, med andra ord så är de prisvärda och kan ses som en personalförmån för anställda och pensionärer som har arbetat i företaget (med några undantag). Vissa perioder är det mera populärt att använda stugorna än andra, därför lottas tillgången till vissa stugnätter ut bland de som anmält intresse för attraktiva perioder, medan det är mindre populärt att bo i stugorna under andra perioder, som då jag passat på att bo i dessa stugor. Utöver dessa stugor lär det även finnas några till stugor som ägs av andra föreningar som vi anställda på LKAB kan hyra.

Vecka fem hade jag en ledig vecka. Eftersom att det även var Jokkmokks marknad under den veckan så passade min mamma på att komma upp och hälsa på mig här i Kiruna då, så att vi kunde besöka Jokkmokks marknad. Men marknadsbesöket beräknades ju inte ta så många dagar så vi hade ju ytterligare några dagar att fylla med aktiviteter. Därför bokade jag in fyra av dessa LKAB-stugor som vi skulle kunna bo i under tiden som min mamma hälsade på mig. Hon utryckte redan från början att hon inte ville bo i så många stugor, och att det fick lov att finnas el i stugorna och väg fram till dem. Helst skulle det även finnas vattentoalett, då hon helst inte ville bo i någon stuga utan vattentoalett, men hon kunde tänka sig att bo i en stuga, efter lite övertalning. Med ytterligare tjatande från min sida, så kunde hon tänka sig att sträcka sig så lågt som att bo i max två stugor utan vattentoalett, så med de förhållningsorderna så bokade jag in fyra stycken stugor. Alla de fyra hade såväl el, som väg fram till stugan, även om jag tänjde en del på hur många stugor hon frivilligt ville bo i utan vattentoalett, då två av stugorna saknade vattentoalett.

Björkliden.

Så på måndagen tog vi bilen upp mot Björkliden för att bo en natt i stugan där. En stuga som i det fallet är ett stort hus med flera rum. På vägen dit stannade vi till i Abisko och åt pasta med en köttfärssås gjord på älg, för min del var jag inte så förtjust i köttfärssåsen, vilken jag hellre hade sett att kunde fått vara lagad på vanlig hederlig nötfärs. Sedan åkte vi en tur med längdskidor i elljusspåret i Abisko innan vi fortsatte till Björkliden, för min mamma ville gärna åka längdskidor, även om hon inte ville ha det så äventyrligt som att skida till någon stuga... När vi parkerat vid skidspåren och höll på att göra oss klara för skidturen så kom ett gäng som jag tror att var turister i en nyare Audi. Gissningsvis var turisterna hemmahörande i något asiatiskt land. Föraren frågade om jag kunde flytta på bilen eftersom att han tänkte köra in på den lilla infarten till skidspåren och via skidspåren ta sig till hotellet som dessutom låg på andra sidan järnvägen. Visst kunde jag flytta på bilen om han ville köra så, även om jag lät lite skeptiskt till hans färdväg, så han bestämde sig ändå för att inte ta den vägen över såväl skidspår som banvall, en väg som även blockerades av en bom. Men visst skulle jag ha låtit lite mera positiv till hans förslag redan från början och flyttat på bilen utan att ifrågasätta hans idé, för det hade ju varit roligt att se honom köra ut i den djupa snön med hyrbilen! Skidspåren var inte preparerade sedan det då senaste snöfallet, så det var en del snö att staka sig fram igenom, men det gick ju ändå bra att ta sig runt på skidorna, då spåret bara var några kilometer långt. Efter skidturen så fortsatte vi med bilen bort från Abisko och bodde i det rum i Björkliden som vi hade hyrt för en hundralapp. När vi hade tagit oss in i huset via den mycket hala gårdsplanen så kunde vi konstatera att huset var helt okej. Vårt hyrda rum var ett av sex sovrum. Rummet i sig var väl inte super fint, men helt okej. Köket däremot var relativt nyrenoverat och fint, samt försett med såväl behaglig golvvärme som diskmaskin. Vi hade tur för det var ingen annan i huset i Björkliden, som vi fick lov att dela huset med, så vi hade mycket ytor att röra oss på, men med andra ord också ett stort hus som vi själva skulle städa innan avresan därifrån under kommande dag. Morgonen därpå så möttes vi av snö som nu hade täckt glansisen på gårdsplanen så det gällde att gå försiktigt utanför huset, för man visste ju vad som dolde sig under nysnön. Innan vi lämnade Björkliden så åkte vi en kort skidtur längs Rallarvägen i Björkliden, men den skidturen blev verkligen kort, med betoning på ”kort”, då det visserligen hade varit preparerade skidspår där vi åkte, men nu hade de kommit en del snö sedan någon hade preparerat spåren.

Vi åkte förbi industrivakten vid LKAB (det är nämligen de olika industrivakterna som har hand om nycklarna till dessa stugor) och lämnade in nyckeln till stugan i Björkliden och kvitterade istället ut nyckeln till ”Laxforsstugan”, som ligger i Laxforsen utanför Jukkasjärvi. Sedan åkte vi hem till mig och förberedde lite mat att ta med till stugan i Laxforsen, där tanken var att bo under natten. När vi väl kom dit efter mörkrets infall efter att ha passerat en ganska brant nedförsbacke, så visade det sig att strömmen i stugan var avstängd, eftersom att rutinen var att man i just denna stuga skulle stänga av huvudströmbrytaren när man lämnade stugan. Detta resulterade ju i att vi möttes av en kall och mörk stuga som vi skulle övernatta i. Visserligen tändes belysningen så fort jag hittat huvudströmtyraren och att det skulle gå att få upp en ansenlig temperatur med elementen på under några timmar och en mysig brasa i braskaminen, var inget som jag betvivlade då utomhustemperaturen inte var av någon extrem sort för att vara vinter. Men nu var min mamma övertydlig. Ni vet hon hade redan från början krävt att stugorna hon skulle bo i skulle ha el för att de skulle vara varma, och det där med att denna stuga inte hade vattentoalett var ju också något hon varit skeptisk inför, så nu var hennes besked tydligt. Här skulle vi låsa igen dörren och vända hemåt igen, då ju stugan oturligt nog (enligt mig) låg så nära Kiruna också. Det var alltså inget att diskutera om, särskilt inte nu när vi kommit så sent på kvällen och det skulle ta tid innan stugan skulle kunna bli varm, även om jag försökte mig på en diskussion. Så vi fick fortsätta vår resa tillsammans med den varma ugnslagade korven i sin form och pastakastrullen som redan hemifrån var fylld med vatten (eftersom att det ju bara fanns sommarvatten i ”Laxforsenstugan”, sommarvatten som nu naturligtvis var avstängt). Men vi tog i alla fall en omväg på vägen hem. En omväg över isvägen som korsar Torneälven mellan Poikkijärvi och Jukkasjärvi. Vi stannade även till vid ishotellet i Jukkasjärvi, som denna kväll lystes upp av ett vackert norrsken på himmelen. Sedan åkte vi hemåt och passade även på att skamset lämna tillbaka nyckeln till stugan vid LKAB:s industrivakt på hemvägen. Nu var det ju så att jag senare till kommande helg hade bokat ”Kalixälvstugan”, en stuga som också på pappret såg ut att ha ungefär samma standard som stugan i Laxforsen. Alltså elektricitet, endast sommarvatten och ingen vattentoalett. Eftersom att det var flera dagar kvar tills vi skulle bo i den stugan så visade det sig att möjligheten ännu fanns att avboka den stugan, något som min mamma ville att jag skulle göra, för nu var hon rädd att även den stugan skulle vara kall när vi skulle anlända dit och några mer primitiva stugor var det inte tal om att bo i nu, inte då så här mitt i vintern. När vi kommit hem så åt vi vår välberesta mat.

En fördel, om jag ska hitta någon sådan med att vi inte bodde i stugan på tisdagskvällen var ju att vi nu på onsdagsmorgonen istället kom iväg tidigt, eftersom att vi behövde ju inte ta oss an någon stugstädning denna morgon och denna dag hade vi flera timmar framför oss i bilen, eftersom att vi skulle åka till nästa ställe, där jag hade bokat ännu en LKAB-stuga, nämligen till Ritsem. Ritsem ligger visserligen inte jätte långt bort från Kiruna sett till fågelvägen, men bilvägen är desto längre då man måste åka genom Gällivare och nästan ända ner till Porjus innan man kan ta av västerut och sedan i ungefär fjorton mil får följa Stora Luleälven västerut, längs den fina ”Vägen västerut” innan man når Ritsem. En förutsättning för att denna resa skulle bli var nämligen att vädret var snällt med tanke på såväl vind, kyla som nederbörd, och vi hade tur. Visserligen så var det en del hala partier med blankis, och även lite snö på vägen. Min mamma kunde verkligen förstå att busschaufförerna, som kör den säsongsvisa busstrafiken till Ritsem inte alla gånger uppskattar den smala vägen, enligt vad man kunnat läsa i tidningsartiklar. Det var ju inte heller överflödigt med vägräcken på sidorna av den smala vägen. Men en fördel då vi var där var ju den mycket sparsamma trafikintensiteten, då det ju inte var någon riktig säsong i trakten, då exempelvis inte fjällstationerna och STF:s fjällstugor öppnat ännu då. Men vi kom fram till Ritsem, där vi möttes av ett fint och välrenoverat hus, som ursprungligen lär vara någon sorts logement sedan kraftverksbyggena i området. I huset var vi inte ensamma då det även var ett annat gäng där som var där för att bland annat jaga ripor. Av dem fick vi höra att det hade varit betydligt besvärligare väglag dagen innan den dagen som vi anlände dit, då hade nämligen de anlänt dit och de hade visst mötts av stora snödrivor på vägen, något som ju inte är helt ovanligt i fjällandskapen. Vi tog en liten promenad i Ritsem på eftermiddagen innan vi lagade vår mat som vi hade med oss. På morgonen därpå åkte vi till Jokkmokk och gick på Jokkmokks marknad, som var ett av huvudsyftena med vår utflykt.

Efter att min mamma åkt hem några dagar senare och jag hade några nya lediga dagar så bokade jag in ett par LKAB-stugor igen, nämligen Torneälvsstugan och Laxforsstugan. Jag bokade en natt Torneälvsstugan, som sedan skulle följas av en natt i Laxforsstugan, den efterföljande natten. Torneälvsstugan ligger visserligen till så att den är vägansluten, men på vintern plogas normalt inte vägen dit, så då är det snöskoter, skidor eller en promenad som gäller för att komma dit. För min del blev det en skidtur. Stugan ligger vid Torneälven, en bit utanför Vittangi, uppströms längs Torneälven. Jag parkerade därför ute på E45:an en bit söder om Vittangi och skidade mig fram de kilometrarna som återstod till stugan. Nu var detta en riktigt kall dag, med omkring tjugo minusgrader, men det gick ändå bra med min varma dunjacka. Stugan som saknar elektricitet var naturligtvis kall när jag anlände. Trots att stugan hade två stycken kaminer, så gick det knaggligt att få upp någon riktigt go stugvärme i stugan. Men efter att ha eldat hela kvällen så nådde jag i alla fall upp till cirka sju plusgrader innan jag kröp ner i min tjocka sovsäck för att sova. På morgonen var det kring minus elva grader inomhus och under natten hade temperaturen varit neråt minus tjugonio grader utanför stugans isiga fönster. Det blev till att sopa ren stugan, som ju var ganska skräpig av all ved (vilket ju ofta stugor som bara värms med ved blir), men städmomentet skurning hoppade jag dock över på det bokstavligt talat ”iskalla” golvet. Jag skidade tillbaka till min gamla bil som inte var så pigg på att starta i kylan. Men efter ett tag kom en annan person (som också hade parkerat sin bil på samma parkeringsplats). Jag tror att han var same, då han hade sådana där, speciella samiska skor som är tillverkade av skinn, som jag några dagar tidigare hade sett under mitt besök på Jokkmokks marknad, att många samer hade på sina fötter. Han hjälpte mig att dra igång min bil, som ändå inte var jätte pigg på att starta…, men till slut "hoppade den igång".

Sedan åkte jag och lämnade tillbaka nyckeln till Torneälvsstugan hos industrivakten i Svappavaara och hämtade istället nyckeln till Laxforsstugan hos motsvarande vakt i Kiruna, innan jag åkte hem och packade om en del. Sedan åkte jag till stugan i Laxforsen för ett nytt försök att bo där. Stugan var naturligtvis kall då jag anlände då dess huvudströmbrytare regelrätt var avstängd.  Nu hade jag även med en kupévärmare för att lättare få upp värmen i stugan. Jag slog på huvudströmbrytaren i stugan, så att de båda element fick ström, anslöt min kupévärmare och gjorde en rejäl eld i braskaminen. Här steg värmen visserligen betydligt snabbare än i stugan som hade bott i föregående natt, men det tog ändå sin tid. Medan stugans värme steg så passade jag bland annat på att titta på tv. Innan det var dags att krypa ner i sängen så hade visserligen temperaturen stigit en bra bit över tio plusgrader inne i stugan, men att säga att det var varmt och skönt hade varit en överdrift. På morgonen hade ju elden slocknat och även temperaturen i stugan sjunkit något trots att jag hade dess element på. Jag hade dock inte kupévärmen på under natten, då jag istället prioriterade tystnaden. Huset var kanske inte det mest välisolerade jag har träffat på, men en utetemperatur på minus 31 grader är ju inte så bara, så man får nog vara nöjd ändå. Den riktigt goa värmen infall sig först i stugan då jag hade slagit på kupévärmen och dessutom dammsugit i stugan under en längre stund. En av de bättre sakerna med att dammsuga lär vara att det blir varmt och skönt om det är lite svalt. Denna morgon startade tack och lov min bil trots den stränga kylan, men nu hade den också blivit bortskämd med såväl motorvärmare som batteriladdare under hela natten. När jag åkte från stugan så passade jag på att åka runt lite på vägarna i stugans närområde för att se mig om lite.

Artisten Melissa Horn har en fin låt som heter ”Om du vill vara med mig”, i dess text finns det ett par textrader som lyder: ”Som att inte trivas i staden som man bor i, men aldrig ta sig därifrån”. Själv kunde jag sympatisera väl med de raderna i min förra bostad, som jag bodde i flera år, trots att bostaden bara var en tillfällig lösning i väntan på något bra, eller i alla fall bättre. Här jag bor nu ska jag väl inte klaga på staden, eller för den delen orten. Men det är bara att konstatera att jag verkligen inte trivs i att bo i lägenhet, vilket jag gör även nu. Så då får jag istället försöka ta mig ifrån denna mindre trevliga bostad ut på trevliga äventyr då jag är ledig.

Så några dagar senare gav jag mig av hemifrån igen för att se nästa LKAB-stuga, nämligen Nakeristugan, som jag bokat för att bo två nätter i. Stugan består av två rum, som bokas separat, så det kan hända att andra gäster är i det andra rummet om man bara bokar det ena rummet. Denna stuga ligger vid sjön Nakerjaure, så det finns ingen väg fram till stugan. På sommaren kan man om man vill åka båt en del av sträckan fram till stugan, men på vintern tror jag att snöskoter är det vanligaste färdsättet till stugan. Till stugan är det ungefär lika lång från de båda järnvägsstationerna Torneträsk och Bergfors. För min del så parkerade jag bilen vid stationen i Torneträsk, där jag tog på mig mina turskidor som fick bli mitt fortskaffningsmedel fram till stugan. Redan när jag tog på mig turskidorna så var det kväll och hade börjat skymma, så när jag var vid stationen så tände sig även bangårdsbelysningen inför den mörknande kvällen. Jag hade ju aldrig tidigare varit vid Nakeristugan, så jag visste ju inte exakt var den låg, annat än att den låg på västra sidan av Nakerjaure. På min karta kunde jag dock se att det fanns flera byggnader på såväl västra, som östra sidan av sjön. Jag stakade mig fram i en terräng som till en början bestod av mycket uppför, så det blev till att mer eller mindre omgående ta på mina korta stighudar som jag hade med till skidorna. Men efter en lång stund så nådde jag fram till sjön. Som tur var fann jag att det även fanns mobiltäckning där så jag kunde se lite mera på en karta exakt var jag befann mig, då det inte var helt lätt att orientera sig i mörker, lite blåst och snö. Lite fel åkte jag allt först, då jag inte direkt hade åkt närmaste vägen till sjön, då det inte heller var helt lätt med väderstrecken i mörkret, vilket jag kunde konstatera när jag väl var framme vid sjön som jag nu fick lov att korsa. Någon gång misstog jag även en mindres sjö för att vara Nakerjaure. Efter att jag korsat Nakerjaure som fläckvis bestod av kala isfläckar och fläckvis snö, så lyckades jag tack och lov även ”googla” fram stugans namn och få upp en position, där stugan troligen skulle ligga, vilket visade sig stämma. Överfaren över sjön var blåsig, så det var tur att jag hade skidglasögonen med mig. Men stundtals bjöd även överfarten på ett vackert norrsken uppe på himlavalvet. Stugan var relativt fin invändigt, och inte heller denna stuga erbjöd någon elektricitet, så även här var det att göra en eld i dess kamin som gällde för att få upp värmen, något som gick ganska bra då det inte var mer än cirka tio kallgrader utanför stugknuten. På morgonen efter den första stugnatten så gjorde jag en rejäl brasa i kaminen så att värmen i stugan i någon mån skulle kunna hänga i ända till kvällen, sedan gav jag mig av på en dagsutflykt på mina turskidor. Jag åkte nu till Bergfors stationsområde, även om dess stationshus, sedan några år är rivet.  Jag åkte först på sjön, såg mig om lite i trakten och såg en del stugor och några snöskoteråkare. Sedan blev det några backar som skulle forceras innan jag nådde fram till Bergfors, men det var relativt bra skarsnö att färdas på, så när jag kommit upp på krönet, så slet jag av mina korta stighudar från skidorna och gjorde något sorts försök att åka neråt. Malmbanan mellan Bergfors och Torneträsk går på nordöstra sidan av berget Nagirvárri, medan jag nu hade skidat på sydvästra sidan av berget mellan Torneträsk och Bergfors. Stugan som jag bodde i och även sjön Nakerjaure ligger förövrigt väster om berget Nagirvárri. Kort sagt kan man säga att sjön ligger på andra sidan berget Nagirvárri i jämförelse med Malmbanan. När jag hade varit till Bergfors och vänt åkte jag tillbaka till stugan igen, även om jag inte följde exakt samma sträckning som jag åkt till Bergfors. Ännu en natt tillbringades i stugan innan jag fortsatte tillbaka till bilen som jag parkerat vid Torneträsk station, dit det var rejält med nerför ifrån Nakerjaure.

Några dagar senare så begav jag mig av till den för mig, sjätte stugan som ägs av LKAB-fritid, nämligen Kalixälvstugan, som ligger vid Kalixälven en bit utanför Svappavaara. Inte heller den stugan var jätte lätt att hitta till, då jag inte riktigt visste var den skulle ligga, likt Nakeristugan. Men efter en stund fann jag den. Jag hade gärna haft en karta över var samtliga stugor ligger, även om jag hade någon sorts vägbeskrivning att följa, så hade naturligtvis en karta varit ett bra hjälpmedel. Till denna stuga är det bilväg ända fram, även om dess infart inte var plogad sedan senaste snöfallet, men jag kom ändå ända fram till stugan med bilen (efter några försök i en mindre uppförsbacke). En positiv överraskning var att värmen var på i stugan då jag anlände, vilket var skönt! Så kanske hade även min mamma kunnat tänka sig att bo i denna stuga, som jag tvingades att boka av då hon mötts av en kall stuga i Laxforsen och blev rädd även för denna stuga. Utanför stugan finns även en annan byggnad, som dock är i dåligt skick, men alla stugorna som jag varit till har varit i relativt bra skick, då de verkar välunderhållna, även om jag misstänker att någon mus har hittat in i just Torneälvsstugan. När jag hade kommit fram till stugplatsen vid Kalixälven så passade jag på att gå en promenad i eftermiddagsljuset, en promenad som förde mig ut på Kalixälven, där jag såg att även snöskotrar kört. Det stod visserligen anslag att isen kunde vara dålig på grund av pumpning av vatten, men det var som sagt en del skoterspår på isen. Först korsade jag isen på ett ställe och gick sedan lite som runt en ö och iland på andra sidan av älven på ytterligare ett ställe. Men när jag nästan var iland där, såg man att snötäcket var tunt på isen där. Plötsligt så trampade jag igenom isen lite lätt med ena foten, då jag var nära land, jag tror att jag kände en sten på botten där, så vattnet var nog bara decimeterdjupt just där, skulle jag gissa. Men jag var snabb upp med foten igen. Antagligen var isen tunn där eftersom att det nog var både grunt och strömt i närheten av land där. Efter att varit upp på land på andra sidan älven så var det bara att försöka korsa isen där isen verkade stabil, för att ta sig tillbaka till stugan igen, vilket gick bra. Väl framme i stugan gjorde jag en eld i stugans braskamin, mera för mysfaktorn än för värmens skull, då brasan inte värmde så jätte mycket. Men det var ju redan varmt i stugan. Dagen därpå när jag skulle åka från stugan så hade även infarten till stugan blivit plogad, så det var bara den lilla lutningen upp från själva stugan, där jag hade parkerat som var lite kämpig att ta sig upp för. Men det gick efter några försök, och hade antagligen kunnat gå ännu lättsammare om jag hade skottat bort den snö som låg på marken alldeles bakom bilen. Så då var sju stycken stugnätter till ända i sex stycken olika stugor.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se