Min julitur i Padjelanta nationalpark med omnejd.

Vid Staloluokta i Padjelanta nationalpark.

Förra året så var jag ju bland annat ute och vandrade Padjelantaleden, vilket ni kan läs om här. Den 17:e till 23:e juli gav jag mig ut på årets första fjällvandring, en tur som till viss del följde samma sträckning som turen då jag följde Padjelantaleden, men i år så höll jag mig till stor del lite längre västerut än under fjolårets tur, även om jag även nu till stor del vandrade genom Padjelanta nationalpark som är Sveriges största nationalpark en del av världsarvet Laponia. Under årets tur så följde jag till stor del Nordkalottleden som är en vandringsled som slingrar sig fram genom såväl Norge, Sverige och Finland (även om jag nu bara var i Sverige). Min tur denna gång gick från Kvikkjokk till Vaisaluokta, som ligger vid Akkajaures strand nära Ritsem.

Jag visste redan innan jag gav mig av att jag inte hade överdrivet med tid för den tur som jag hade planerat att genomföra. Jag var nämligen bara ledig en vecka och turen var ju ganska lång. Om man läser om den cirka fjorton mil långa Padjelantaleden på datorn så rekommenderas minst tio dagar för den turen (även om jag tog den på betydligt snabbare tid under förra sommaren). Minst tio dagar var alltså en rekommendation om man skulle följa Padjelantaleden och nu skulle jag dessutom gå lite längre än dess streckning.

Som så många andra gånger när jag skulle ut och åka så lyckades jag att pricka in en dag då järnvägen var avstängd och man istället var hänvisad till ersättningstrafik istället för att åka tåg, eftersom att man denna gång höll på med den stora bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag hade att välja på en buss som ersatte morgontåget från Kiruna till Gällivare och som beräknades vara framme vid 08:00 i Gällivare eller ordinarie länstrafikbussen från Kiruna till Gällivare som skulle vara framme vid järnvägsstationen i Gällivare vid 07:50, exakt samma tid som Inlandsbanan som jag hoppades hinna fortsätta med söderut, även om naturligtvis även den var ersatt av buss mellan Gällivare och Jokkmokk dagen till ära på grund av bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag gjorde en chansning och klev på länstrafikbussen ner till Gällivare dit jag anlände i god tid då ingen av busspassagerarna skulle till Gällivare sjukhus, så därför slapp bussen åka omvägen om sjukhuset innan den körde till järnvägsstationen. Så då hann jag med Inlandsbanans ersättningsbuss i Gällivare utan problem, vilket var en buss som tog mig ner till Jokkmokk. Bussen hade tyvärr inte så mycket bagageutrymmen, så den blev välfylld med stora ryggsäckar och annat bagage, inte minst i Porjus där en man med såväl cykel som cykelkärra äntrade bussen. I Jokkmokk fick jag en liten paus då jag handlade lite. Det positiva med att jag hann med den tidiga förbindelsen till Jokkmokk var att jag då även hann med dagens första busstur till Kvikkjokk, så att jag även hann med en av de ordinarie båtturerna från Kvikkjokk till Padjelantaleden (som börjar på andra sidan en stor fors) redan vid lunchtid, annars hade jag antagligen fått vänta ända tills morgonen därpå om jag skulle kunna åka med någon av de ordinarie båtturerna mot Padjelantaleden. Således fick jag ett lugnare, eller i vart fall mera realistiskt tidsschema inför min vandring, då jag kunde börja gå redan på måndags eftermiddagen och inte först på tisdagsmorgonen.

Under bussresan gjorde bussen ett längre stopp vid Årrenjarka Fjällby som ligger strax innan Kvikkjokk, så där blev det en fikastund innan den sista biten av bussresan till Kvikkjokk genomfördes. Väl framme vid Kvikkjokk så var det en timme kvar tills båten skulle avgå mot Padjelantaleden, så jag passade på att äta lunch på fjällstationen, där jag beställde en paj, som visade sig vara slut efter att jag betalat för den, så istället fick jag ändra min beställning till en hamburgare, som jag i alla fall hann äta upp, även om det blev en aning stressigt. Vi var flera personer som ville åka båt upp till Padjelantaleden och ännu flera personer som skulle hämtas uppe vid Padjelantaleden så det var två öppna båtar som körde oss från Kvikkjokk upp till Padjelantaleden som börjar cirka tre kilometer bortanför Kvikkjokk. När jag blivit avsläppt från båten så lämnade jag min ryggsäck vid den plats där båten släppt av mig sedan vandrade jag längs en diffus stig tillbaka mot Kvikkjokk, parallellt med vattnet som jag då nyligen färdats på med båten. Efter cirka tre kilometer kom jag fram till en gård och där fortsatte jag en kort bit längs en stig mot ett berg, men långt innan jag nått upp på bergets topp så vände jag tillbaka till den plats där min ryggsäck väntade, så det blev till en början en lätt promenad på cirka 6 km utan packning. Sedan efter att jag tagit på mig ryggsäcken så följde jag Padjelantaleden upp till fjällstugan Njunjes där stugvärden bjöd på saft när jag kom in i stugan för att återlämna en karta som hörde till stugan som jag fått med mig av båtföraren, eftersom att någon annan gett den till honom då de fått låna den i stugan tidigare och nu skulle alltså kartan tillbaka dit den hörde hemma. Efter saftpausen fortsatte jag till fjällstugan Tarrekaise, där jag tältade en liten bit från stugan. Dagsetappen under måndagen blev alltså cirka 6 km utan packning och cirka 20 km med packning, vilket vill säga cirka 26 km totalt.

På tisdagen började jag med att gå in i fjällstugan Tarrekaise, vilken är en av de stugor längs min tur som har en liten butik. I butiken inhandlade jag några varor, då jag inte hade med mig så mycket mat utan istället hade tänkt att handla efter hand i de fjällstugor som har en liten butik. I förhand hade jag redan kollat upp vilka stugor som skulle ha butik och genom att handla i dem kunde jag minska på den vikt som jag behövde bära med mig, samtidigt som det känns som att man gynnar de som driver fjällstugorna genom att handla i dem. I stugan träffade jag även på några personer som hade kommit ifrån det hållet som jag avsåg att fortsätta mot. De hade visst haft en besvärlig dag innan och tvingats gå runt mycket vatten, men om inte jag missuppfattat det hela så hade de åkt helikopter ut till en plats som de sedan hade fått kämpa sig ifrån. Stugvärlden i Tarrekaisestugan rekommenderade inte mig att fortsätta åt det hållet som var min plan då hon hade hört att det fanns en del snö åt det hållet som jag var på väg mot och det kunde vara en del höga flöden i några vad, men jag bestämde mig ändå för att försöka fortsätta min tur som planerat. Men jag hade i åtanke att jag kanske kunde få lov att tvingas vända, om det blev för besvärligt, men jag hade även med i tanken att jag vid tidsbrist skulle kunna avbryta min tur genom att gå till Sulitelma i Norge eller åka helikopter från Staloluokta.

När jag hade gått ett tag mot fjällstugan Vaimok så kom jag fram till den andra av de två rastkojorna som jag passerade under dagen. Där träffade jag på en annan person som låg och vilade, då han vandrat från Vaimokstugan under denna dag och berättade att han bott två nätter där efter att ha kommit dit från Tarrekaisestugan, alltså längs samma väg som jag nu var på väg längs mot Vaimokstugan. Han hade visst tyckt att turen var besvärlig och hade nu vänt om och funderade sedan på att fortsätta norrut längs Padjelantaleden istället för att följa den led som jag nu gett mig på att vandra (om jag förstod honom rätt). Lite orolig blev jag allt vad som skulle kunna vänta mig men ännu hade jag inte stött på några omöjliga hinder så jag fortsatte fram till Vaimokstugan där stugvärlden bjöd på saft innan jag fortsatte längs leden mot fjällstugan Pieskehaure. Leden mot Pieskehaurestugan började med att jag skulle upp för en lång backe, som sedan följdes av en lång nedförsbacke. Vid inledningen av utförslöpan såg jag en annan person som också var ute på vandring. Någon timme efter midnatt nådde jag fram till Pisekehaurestugan där jag slog upp mitt tält strax nedanför fjällstugan efter att ha gått 40 km under dagen.

På onsdagen började jag med att besöka stugvärlden och handla lite i hans butik. Det visade sig att det inte hade varit så många gäster i hans stuga dittills på säsongen, det lär dock vara en mer välbesökt stuga under vintersäsongen, då det är mycket snöskotertrafik i trakten omkring stugan. Den gångna natten hade det inte bott någon gäst över huvud taget i stugan. När jag frågade om han visste hur skicket var på leden mot Staddajåkkå dit jag var på väg fick jag till svar att han inte visste så mycket om det, men att han hade haft besökare som gett sig av ditåt och de hade i alla fall inte kommit tillbaka, men han hade inte träffat på någon som kommit därifrån ännu… Själv hade han gått en bit på leden ditåt, och den biten som han hade gått bedömde han som att var i gott skick utan några större snömängder. På förmiddagen fortsatte jag alltså mot fjällstugan Staddajåkkå och efter ett tag träffade jag på en man som kommit därifrån, vilket ju var ett gott tecken på att jag nog skulle kunna ta mig ända fram till stugan. Leden bjöd på ett par vad, men inget av vaden var något av de värre som jag träffat på i fjällvärlden (trots att det regnat en del några dagar tidigare och att det varnats för höga vattenflöden i Lappland), utan de nådde inte ens över mina skoskaft. Dock var det en del snö att gå över då våren kommit sent och vintern bjudit på mycket snö, men det var inte så besvärligt, även om det blöta gräset och snön gjorde att mina skor som redan sedan första dagen var blöte minsann inte blev något torrare. På kvällen nådde jag fram till Staddajåkkåstugorna, där jag tältade strax utanför stugan. Under vandringen under dagen hade jag även kommit in i Padjelanta nationalpark och således var detta den första stugan under turen som drevs av ”Badjelánnda Laponia Turism ekonomiska förening”, fjällstugorna som jag hade träffat på innan under min tur drivs istället av ”Svenska Turistföreningen”. När jag kommit fram till stugområdet tog jag en liten kvällspromenad upp mot det berg som jag kommit ifrån innan jag satte upp tältet. Denna dag blev det 32 km vandring.

Torsdagsmorgonen började jag med att gå in till stugvärdarna i Staddajåkkåstugorna, efter att jag plockat ihop mitt tält. De hade nämligen nybakade glödkakor till försäljning (som jag köpte), likt de flesta andra stugvärdarna i Padjelanta nationalpark också kan erbjuda, vilket ju är trevligt och gott! Sedan lämnade jag min ryggsäck där och gick de sex kilometrar fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga som heter ”Sårjåsjaurestugan”, som ligger belägen strax utanför nationalparksgränsen. Stugan är en liten och gammal stuga som inte ens rymmer ett eget rum för stugvärden. Stugvärden får istället bo i ett av de båda gästrummen, om nu inte stugan blir full för då hade han även ett tält utanför stugan att ty sig till. Som jag förstod det så hade det dock inte ännu kryllat av besökare vid stugan i år. Efter att jag fått saft där så traskade jag tillbaka till Staddajåkkåstugorna och träffade på dess stugvärdar, den ena stugvärden mötte jag redan innan jag kom fram till stugan då han var på väg ut för att fiska och den andra stugvärden var vid stugområdet. Sedan fortsatte jag till Staloluokta där jag tältade. Denna dag blev det således en promenad på 12 km utan packning och 12 km med packning, så denna dags totalt avverkade 24 km kan ju nästan betraktas som en vilodag i sammanhanget.

Fredagen inleddes med ett besök vid Parfas kiosk som ligger vid Staloluoktastugorna. Kiosken har öppet under några timmer på förmiddagen och några timmar framåt kvällskvisten. Efter kioskbesöket fortsatte jag till Arasluoktastugorna, men denna gång följde jag inte Padjelantaleden dit (som jag gjorde under förra årets promenad i trakten), utan istället så gick jag på östra sidan av berget ”Stuor Dijdder” och följde en stig som lär vara en gammal led. Numera går i alla fall Padjelantaleden på bergets västra sida. Väl framme vid Arasluoktastugorna så var inte stugvärden på plats vid stugområdet, men eftersom att det stod på en lapp vid stugområdet att man kunde besöka stugvärden i ett annat hus i byn så promenerade såväl jag som andra personer runt bland husen i den lilla byn för att leta efter stugvärden, som det visade sig att inte heller var hemma i sitt hus. Men till slut fann vi henne (efter att ha ”knackat på” i några olika hus). Så jag köpte ett par glödkakor av henne och hon sa att hon skulle komma till stugområdet och öppna kiosken inom en ganska kort stund, så jag inväntade henne vid stugområdet och handlade några saker av henne innan jag gick vidare. Längs leden mot Låddejåkkåstugan så såg jag flera personer som var ute och körde motocrosscyklar i fjällen, det var antagligen samer som håll på att samla in renar inför kalvmärkningen. Uppe på himlen kunde man även se en helikopter hovra, där antagligen renarna befann sig. Det var speciellt att se personerna arbeta mitt i nationalparken där de for på sina motorcyklar och for med helikoptern, i den nationalpark där inte ens ”vanliga” hundar är välkomna under stora delar av året. Samerna har dock en hel del fina hundar och några av dem träffade jag på vid Arasluokta. Kalvmärkningen var ryktesvis cirka tre veckor försenad på grund av att sommaren kommit sent till fjällen och att snömängderna långt in på sommarmånaderna ännu hade varit rejäla. Visst såg det allt trevligt ut att få köra runt med motorcrosscyklar i den fina naturen och korsa både jokkar och snöfält! När jag kommit fram till Låddejåkkåstugan så slog jag upp mitt tält och kokade pasta och värmde de köttbullar som jag köpte i kiosken på morgonen. Fredagens vandring kunde på kvällskvisten summeras till 25 kilometer.

Lördagen inleddes som vanligt med glödkakor innan jag traskade iväg. Efter en stunds vandring kom jag ut ur nationalparken och fram till Kutjaurestugan som är en fjällstuga som drivs i STF:s regi. Efter en liten paus där så fortsatte jag längs leden uppför mot högre höjder. Redan vid fjällstugan kunde jag ha valt en annan stig än leden mot Vaisaluokta, nämligen en stig som ledde till ett litet samiskt sommarviste och därifrån kunde man ha fortsatt längs en stig så att man kom fram längre bort på leden (alltså närmare Vaisaluokta). Ungefär när jag kom fram till den plats längs leden som kom från sommarvistet valde jag att lämna min ryggsäck där och fortsätta ner till sommarvistet. Det fanns olika generationer av stigar som ledde ner mot sommarvistet från vandringsleden, den stigen som jag valde ner mot sommarvistet var av en äldre sort och det tog inte så lång tid innan jag tappade bort stigen och mitt vägval tvingade mig även till att ta mig an ett mindre vad innan jag nådde fram till sommarvistet där jag köpte turens sista glödkakor. När jag hade inhandlad brödet testade jag att följa stigen från sommarvistet till Kutjaurestugan där jag varit en stund tidigare. Väl framme vid Kutjaurestugan så vände jag om igen till sommarvistet och följde sedan därifrån den antagligen nyaste stigen (och mest välmarkerade stigen) upp mot högre höjder, vandringsleden och min ryggsäck, således fick jag en ganska lång kvällspromenad utan ryggsäck som en avstickare från mitt målmedvetna traskande mot Vaisaluokta. Från början var tanken att jag någon gång under denna dag skulle slå upp mitt tält för ännu en vila innan jag nådde fram till Vaisaluokta, men vädret var bra (förutom under en mindre regnskur på kvällen) och jag ville ju också komma fram till Vaisaluokta och inte behöva stressa dagen därpå när jag fick lov att hinna med båten därifrån vid lunchtid, så jag traskade hela vägen fram till byn Vaisaluokta och vidare till fjällstugan där jag tältade strax bortanför fjällstugan som drivs av Svenska Turistföreningen. Denna dag blev det många kilometer avverkade, nämligen cirka 37 km med ryggsäck och cirka 6 km utan ryggsäck, så det var ju inte så konstigt att jag inte kom fram förens mitt i natten, då det blev totalt cirka 43 km under denna dag.

Efter en rejäl sovmorgon på söndagen så gick jag tillbaka till fjällstugan vid Vaisaluokta från min tältplats. Stugvärden var dock inte vid fjällstugan eftersom att denne var på gudstjänst i en kyrkkåta i byn Vaisaluokta, där det finns en nyare och en äldre kyrkkåta (någon kilometer från fjällstugan) där det bedrivs gudstjänst någon/några gånger per år och denna söndag var alltså en sådan dag. Vid fjällstugan klev jag sedan på båten m/s Storlule (som ni kan läsa mera om här), som tog mig över vattenmagasinet Akkajaure fram till Ritsem, varifrån jag fortsatte med buss till Gällivare, där jag bytte till en annan buss som tog mig hem till Kiruna.  Bussen från Ritsem gjorde ett längre uppehåll vid Stora Sjöfallet där det bland annat finns en restaurang, där jag gjorde ett nytt försök att beställa bland annat en paj. Även här gick det bra att betala för pajen, men också här visade det sig att den paj som jag beställt inte fanns för tillfället… Så även här blev det till att hitta på något annat att äta istället för pajen…

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag hann genomföra min tur på cirka 19 mil (varav 166 km med packning) under de dagar som jag hade att disponera för turen. Sträckorna är dock lite diffusa då avstånden angetts som olika långa på olika ställen. I början av turen var vädret inte på topp då det inte var någon riktig sommarvärme, men under slutet av turen bjöds jag på riktigt finväder och totalt sett var turen nästan nederbördsfri på dagarna, men tyvärr så var det ju en hel del blött på marken och således också även i mina skor…

För den intresserade finns några kartbilder i slutet bland bilderna där jag ungefärligt ritat i hur jag tagit mig fram, men det är bara ungefärliga skisser hur jag har tagit mig fram.

/Fredrik

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Allmänt
blogglista.se