Min Sverigesemester till havs och andra vatten 2017. Dag 40.

Så var resans 40:e dag kommen och jag kunde konstatera att kalendern vittnade om att det hade blivit fredagen den 2:a juni. I Öregrund så blåste det fortfarande en del på fredagsmorgonen, där jag befann mig vid en brygga. Jag började dagen med att passa på och tvätta i tvättstugan i gästhamnen och handla inne i Öregrund, i väntan på att jag skulle få besök i båten. Eftersom att denna dag skulle min syster Sandra, hennes sambo Jonas, deras dotter Ella och hunden Håkan komma på besök. De hade åkt bil till Gävle och parkerat i närheten av järnvägsstationen, som för övrigt inte ligger långt ifrån Gavleån. Sedan hade de fortsatt med tåg och buss vidare till mig i Öregrund, eftersom att tanken var att de skulle åka med mig i båten upp till Gävle under dagen.

Då de anlände på förmiddagen till Öregrund, så hade jag inte riktigt hunnit tvätta klart, också kunde jag konstatera att det var ont om fotogen till båtens kombinerade spis och kabinvärmare, så jag försenade avgången från bryggan en hel del då jag inväntade och att min tvätt skulle bli klar och även var bort och skaffade fotogen på en bensinstation i utkanten av det lilla skärgårdssamhället Öregrund. Men så småningom kom vi i alla fall iväg med båten ut på havet som bjöd på en hel det vågor. Jonas, som vanligtvis ogärna åker buss var redan vid ankomsten till Öregrund åksjuk efter bussresan. Väl ute på det vågande havet visade det sig att både Jonas och min då gravida syster blev sjösjuka, så det var ju inte precis att de njöt av havets vågor om jag säger så. Det var väl bara jag, Ella och Håkan, som inte tycktes besväras så mycket av havets böljande vågor. Tanken var som jag nämnt att ta vi skulle ta oss upp till Gävle, och efter en stunds båtresa så tog vi oss förbi Forsmarks kärnkraftverk, även om vi var en rejäl bit utanför själva kärnkraftverket. Men min syster som inte njöt av båtresan utan mest mådde dåligt tyckte att det vore trevligare att få ta sig in mot land så fort som möjligt istället för att fortsätta med båten ända till Gävle. Så jag tittade till på mitt digitala sjökort och konstaterade att det fanns en hamn vid Fågelsundet som det nog skulle gå bra att ta sig in till, men det var ju en bit dit, så det skulle ju ta ett bra tag innan vi var där och min syster ville gärna få komma in till land så snabbt som möjligt, så jag tittade på det digitala sjökortet om det kanske fanns någon annan lämplig hamn (som var belägen lite närmare) att satsa på. Då fann jag en plats på det digitala sjökortet som hette ”Slada Hamn”. Jag kunde dock inte se på det digitala sjökortet att det var någon markerad hamn där, men namnet antydde ju ändå att det var just en ”hamn” som de det handlade om, också verkade det i alla fall vara ett par bryggor markerade på platsen, så vi ändrade kursen och styrde ditåt, då det var närmare dit, än till Fågelsundet. Jag har varit lite försiktig med att åka in på ställen där det inte har varit markerade hamnar på mitt digitala sjökort och i synnerhet om det inte funnits någon farled att följa in mot strandkanten, och det inte heller framgått av det digitala sjökortet att det varit väldigt djupt på platsen. I detta fall såg det inte ut att vara speciellt djupt på det digitala sjökortet, någon farled fanns inte att följa på det digitala sjökortet, som även vittnade om en del stenar på platsen och någon markerad hamn kunde jag inte heller se på det digitala sjökortet, men platsens namn antydde ju att det fanns en hamn där, och ett par bryggor tycktes jag ju också kunna utskilja på informationen på det digitala sjökortet, så vi satsade ändå på att ta oss in till land på platsen.

När vi närmade oss platsen så kunde vi konstatera att det i alla fall fanns några markeringar i form av färgade pinnar att följa in mot hamnområdet och det fanns några bryggor att välja bland. Min första tanke var att satsa på en brygga som låg en bit bort och väldigt sakta puttrade vi fram med båten in mot bryggan, men jag såg på ekolodet att det var oroväckande grunt, så jag la ur växel och bara gled och då skramlade det till under båten, så det var alltså resans första grundkänning som jag då råkade ut för. Turligt nog så är båten ganska väl skyddad inunder, inte minst både propellern och rodret har liksom metallstag under sig, så det var antagligen bara det som tog i någon sten (för jag kunde då inte se någon skada av detta, under båten då jag senare under hösten tog upp den på land). Vi satsade då istället på att nå en annan av bryggorna och på den bryggan var det ju till och med någon markerad gästplats, så vi körde in båten där och i efterhand kunde jag konstatera att bryggan som jag först siktat mot, var belägen på en plats där det var alldeles för grunt, men vid denna brygga där jag nu stannade gick det ju bra att komma in. Efter en stund bestämde vi oss för att det fick räcka med båtåkning för dagen, då sjösjuka inte lär vara någon njutning. Så då började vi istället att fokusera på hur Sandra, Jonas, Ella och Håkan skulle kunna komma hem därifrån. Det visade sig att det visserligen gick att åka buss från en plats som var belägen cirka sex kilometer från bryggan som vi hade stannat vid, och efter ett par bussbyten skulle man minsann ta sig ända fram till Gävle, där de hade bilen parkerad. Men skulle de ta sig de cirka sex kilometrarna till busshållplatsen med tvååringen Ella, utan någon vagn och dessutom en del packning? Eller skulle jag istället ta min cykel och cykla till någon lämplig buss, alternativt in till Gävle för att hämta deras bil? Hur som helst så prioriterade vi att laga en lite snabbare maträtt i båten, än vad tanken var från början, då jag ju hade tänkt att vi hade hela dagen på oss att laga något gott i båten ute på det hav, som jag hade hoppats skulle vara spegelblankt och harmoniskt. Så efter en något stressig middag, och efter att jag som vanligtvis sällan äger några kontanter tiggt åt mig en femtiolapp av Jonas, för att stoppa i postlådan för hamnavgift i hamnen där vi lagt till, så valde vi att gemensamt börja gå mot busshållplatsen som var belägen cirka sex kilometer bort. Själv bar jag Ella, en stor del av sträckan och vi hann minsann fram till bussen innan den anlände, även om marginalerna inte var stora och promenaden upplevdes som stressig. Så jag vinkade av dem vid busshållplatsen och promenerade sedan tillbaka till båten, dit jag sedan anlände under den senare delen av kvällen och således fick det bli min natthamn för den annalkande natten.

/Fredrik