2017 > 12
Fredagen den 10:e november 2017, så tog jag tåget upp till Riksgränsen för att ge mig ut på säsongens första (och hittills enda) skidtur på mina turskidor. Tanken var att först skida iväg till Stordalsstua som ligger cirka 15 km norr om Riksgränsen och är belägen i Norge, strax innanför landsgränsen till Norge. Där var tanken att jag skulle övernatta en natt. Dagen därpå var tanken att fortsätta till Frantsebu och övernatta där under natten mot söndagen, för att sedan under söndagen skida tillbaka till Riksgränsen och därifrån ta det senare av de två dagliga persontågen tillbaka hem till Kiruna.
Så när jag anlände till Riksgränsen med tåget, så gick jag först till ICA-butiken i Riksgränsen, där det var många från Norge som var i butiken för att shoppa. I butiken handlade jag en del färdkost inför min tur och sedan tog jag på mig skidorna och tog ett par stapplande stavtag ner mot de nedre delarna av den lilla skidorten. Där tog jag av mig skidorna och tog en promenad längs E10 till grannbyn Katterjåkk, som också har en butik, närmare bestämt en liten Coop-butik. Väl framme i Katterjåkk så besökte jag den lilla butiken och kompletterade mitt matförråd lite ytterligare, innan jag promenerade tillbaka till Riksgränsen och där tog på mig mina skidor för att sikta mot Stordalsstua.
Mot Stordalsstua så finns det ingen markerad vinterled från Riksgränsen, men väl en sommarled som jag inte kunde se så mycket utav. Till en början åkte jag lite på känsla bara, utan att bry mig så noga om att följa leden, utan istället så åkte jag bland annat på en isbelagd sjö och ganska snart mötte jag ett mindre gäng som var ute på en dagsutflykt på skidor i området. Med mig hade jag min nödsändare som även fungerar som en handhållen GPS med karta, så jag kunde se på den var Stordalsstua var belägen och var sommarleden gick, så till en viss del kunde jag följa sommarleden tack vare att jag såg dess streckning i GPS:en. Men det var en besvärlig terräng att ta sig fram i och ofta var snön så mjuk att jag sjönk ner med skidorna rejält. Till saken hör att jag inte är så duktig på att åka på dessa turskidor heller, då jag köpt ett par som är alldeles för långa, så det är lätt att jag ställer ena skidan på den andra skidan då jag försöker mig på att ”sicksacka” upp för backar och nerför vill det sig inte heller något vidare när jag önskar att de ska svänga… Anledningen till att jag köpte ett par alldeles för långa skidor är helt enkelt att jag tänkte att det var bra med ett par så långa skidor som möjligt för att få så mycket bäryta som möjligt om snön är mjuk, visserligen var kanske tanken god, men längden på dem ställer nog till med mera besvär för mig, än vad jag har nytta av dess långa bäryta. Således med min dåliga skidteknik så innebar det att jag många gånger tog av mig skidorna för att det antingen var på tog för brant uppför eller nedför för mig.
Att det blev mörkt nästan direkt efter att jag påbörjade min skidtur var ju inte heller till någon positiv fördel för mig. Men jag hade i alla fall en diodförsedd pannlampa med mig, som jag inte behövt byta batterier i på flera år (jag vet inte ens om jag någonsin bytt batterier i den). Den lyste visserligen, men dess sken var riktigt svagt, så den var inte till så värst mycket hjälp. Efter en stunds åkning och då jag tagit mig över en mindre bergspassage så kom jag fram till sjön ”Bajip Njuorajávri” vilken jag svängt neremot för att jag tänkte att det borde vara lättare att åka skidor på dess is, istället för att följa sommarleden som gick en bit högre upp i terrängen. Den tanken var ju visserligen god, om det nu inte vore för att isen ännu inte hade lagt sig på denna fjällsjö, så istället fick jag följa dess strandkant och slänter, vilket inte var den smidigaste färdvägen. Men till slut så korsade jag i alla fall gränsen till Norge och då var det inte långt kvar till stugplatsen som jag var på väg mot. Utan det enda som återstod till stugplatsen var en lång utförslöpa! I det taskiga ljuset från min pannlampa var det inte så lätt att se konturer och höjdskillnader i snön, så på ett ställe åkte jag som ner i en svacka och när det väl började gå uppför igen så kilade skidspetsarna in sig under snön så att det tog tvärstopp och jag föll med ansiktet ner mot snön. Detta var visserligen bara en av alla de gånger som jag trillade omkull, så jag fick ett otal blåmärken efter skidturen. Men jag nådde i alla fall fram till stugplatsen en stund efter midnatt. Vid stugplatsen fanns en storstuga, en lillstuga och en förrådsbyggnads (som även innehöll ett utedass). Jag var (som jag anade) alldeles ensam på stugplatsen, så jag valde att bo i den större av stugorna, i vilken jag tände en brasa och så småningom fick jag upp en skaplig värme inne i stugan, tack vare en väl tilltagen kamin.
När ljuset hade nått fram till fjälldalen och jag hade vaknat i stugan, så kunde jag se att det var en vacker plats som stugan var belägen på. Efter att jag packat iordning mina saker och låst stugan så vände jag om och fortsatte tillbaka från det hållet som jag kommit ifrån, då jag anlände till stugplatsen under natten. Så jag passerade nationsgränsen igen och befann mig för en stund i Sverige och nu när det var ljust ute så var det i alla fall lättare att åka på skidorna, även om det är en överdrift att säga att det var lättåkt. Efter att jag åkt en bit i Sverige så vek jag av västerut för att ta mig mot Frantsebu. Till en början efter att jag vikt av från de skidspår som jag själv skapat under gårdagskvällen så hade jag ingen ledmarkering i GPS:en att följa. Detta eftersom att ledmarkeringen mot Frantsebu helt sonika saknades i min GPS mellan norskagränsen och leden mot Stordalsstua, som jag kom ifrån. Men däremot på min svenska fjällkarta (som dock inte sträckte sig ända till Frantsebu) så var det en markerad sommarled även på den svenska sidan av nationsgränsen. Men hur som helst så korsade jag efter ett tag återigen nationsgränsen och befann mig då återigen i Norge och kunde återigen börja följa en ledmarkering i GPS:en. Det var en del stigning och jag följde inte leden slaviskt, även om jag följde den någotsånär. Enligt mina beräkningar så verkade det vara realistiskt att jag skulle vara framme vid Frantsebu vid tiotiden på kvällen. Frantsebu ska vara en mindre raststuga, och min tanke var alltså att övernatta i denna under natten mellan lördagen och söndagen.
Var någonstans Frantsebu var belägen framgick dock inte utav min GPS och min svenska fjällkarta sträckte sig inte riktigt ända fram till den plats där raststugan borde vara belägen. På min dator hade jag dock hittat några kartor var Frantsebu skulle vara belägen, men dessa kartor var lite tvetydiga, då raststugan var belägen på något olika ställen på ett par olika kartor, men jag tänkte att jag nog allt skulle hitta på raststugan ändå, om jag nu följde leden som gick i dess närhet. Min tanke var också att det vid leden borde finnas någon skylt som pekade mot raststugan. Men när jag följt leden till den plats där jag trodde att Frantsebu var belägen, så hade jag ännu inte sett till denna raststuga eller någon skylt om dess position, så jag började leta efter raststugan. Jag hade sådan tur att jag hade täckning på Iphonen (där jag då befann mig), så jag klickade mig fram till en sida om raststugan där det även fanns GPS-koordinater till stugplatsen. Så jag knappade in dessa koordinater i min GPS och följde GPS:en till den position som jag matat in i GPS:en. Men då jag kom fram till GPS-positionen så verkade jag befinna mig mitt ute på en frusen sjö, och kunde inte heller därifrån se stugan i det svaga skenet som min pannlampa gav mig. I området så jag tog även hjälp av Iphonen och dess lampa för att finna raststugan i ljusskenet som telefonens lampa erbjöd, men tyvärr stängde telefonen av sig ganska kort därefter eftersom att det var kallt för dess batteri. Men jag hade ännu inte funnit stugan. Jag for fram och tillbaka på skidorna och försökte se mig om på platsen, för att hitta stugan, men tyvärr kunde jag inte finna den trots flera timmars letande i det svaga ljuset som pannlampan och månen erbjöd, så till slut gav jag upp för denna gång och bestämde mig istället för att ta mig ut mot E10:an, vilken inte var belägen så många kilometer bort. Så jag började åka mot E10:an även om jag inte följde den närmaste sträckningen ut mot vägen, utan istället försökte mig på att följa de platser i terrängen som var lite mera lättframkomliga än fågelvägen ut mot E10:an. Det gick mycket sakta men jag närmade mig E10:an i långsam takt, men till stor del plumsade jag med skidorna i händerna istället för att ha dem på fötterna, eftersom att det var så brant och till viss del lite besvärlig terräng. Någonstans på fjället tappade jag en av de korta stighudarna till mina skidor, men nu, så här i efterhand har jag införskaffat mig nya stighudar, så att jag kan ge mig ut på nya äventyr. Framåt morgonkvisten nådde jag fram till E10:an, men som avlutning så tvingades jag vada över en porlande jokk. Även om skidorna inte imponerat på mig ännu, så är jag nöjd med pjäxorna som jag införskaffade till skidorna. De var visserligen dyra, men bra. De är försedda med snölås så att man kan dra dem över byxorna om man vill, också slipper man att det kommer in snö i dem, samtidigt som de är varma och sköna (om än lite stora, men då kan jag ju i alla fall ha tjocka strumpor på mig i dem). Men det som imponerade mest med dessa under denna tur var nämligen att de till och med höll tätt då jag vadade över jokken med dem.
Väl ute vid E10, då det hade hunnit ljusna, så valde jag att boka en taxi, som jag åkte med till Narvik och därifrån så åkte jag sedan med dagens första persontåg hem till Kiruna. Min ursprungliga tanke var ju att under söndagen ta mig till Riksgränsen på skidorna och därifrån åka tåg hem till Kiruna, men efter en sömnlös natt ute på fjället så valde jag istället det bekvämare alternativet, nämligen att åka med taxi till Narvik istället för att gå eller åka skidor till Riksgränsen. Väl ombord på tåget var det skönt att få vila och sova en liten stund, efter en natt som inte blev som min tanke var. Jag hade under natten kontakt med min mamma vid ett flertal gånger via såväl en mobiltelefon av äldre modell och även via SMS, vilket jag kan sända med min nödsändare. Detta efter att jag fått ett SMS under kvällen, där hon undrade hur det gick och om jag var framme vid stugan eller hade långt kvar. Min mamma tyckte att jag kunde larma fjällräddningen när jag inte fann stugan uppe på fjället, men själv tyckte jag inte att jag befann mig i någon nödsituation så att jag behövde hämtas akut, utan det fanns ju andra lösningar på problemet, som den jag valde att ta mig ut till E10:an och åka taxi därifrån. En av de besvärligare sakerna var dock att jag blev kall om händerna när jag skulle knappa på nödsändaren för att antingen sända SMS med den, eller använda dess GPS-funktion för att navigera mig fram i terrängen.
Ännu vet jag inte var Frantsebu ”var belägen”, eller för den delen ”är belägen”, om den nu över huvud taget finns kvar. Så det får bli ett kommande projekt att göra ett nytt försök att försöka hitta fram till denna raststuga, men den gången vore det nog bra om jag anländer till platsen då det är ljust ute, för jag kan ju mycket väl redan ha varit riktigt nära raststugan utan att sett den i mörkret. Kanske är det så att raststugan är belägen längre västerut än vad jag var och letade efter den. Hur som helst så får jag göra ett nytt försök att leta efter stugan i lite smidigare ljusförhållanden, kanske får det istället bli en utflykt dit under någon av de ljusa sommarmånaderna. Jag har även så här i efterhand försökt att finna stugan via satellitbilder i ”Google Maps”, men utan att kunna urskilja var den eventuellt är belägen.
För ovanlighetens skull hade jag inför denna tur släpat med mig kamerastativet och systemkameran (som visserligen sett sina bättre dagar), för tanken var att det skulle kunna bli en lugn och fridfull tur, under vilken jag kanske skulle kunna njuta av norrsken framåt kvällarna, utanför stugorna. Riktigt fantastiskt norrsken fick jag faktiskt se under de båda nätterna, speciellt under den första kvällen då norrskenet dansade på himlavalvet. Men tyvärr tog jag aldrig mig tid att fota en enda bild med systemkameran, utan istället var jag mera fokuserad på att nå fram till turens mål, vilka var kämpigare att nå, än vad jag hade räknat med. Ett fåtal bilder vid Stordalsstua, är de enda bilderna som blev tagna under turen och de blev tagna med min lilla kompaktkamera, men det blev inte en enda bild tagen på det fina skådespelet som utspelade sig på himlen.
Längst ner i blogginlägget la jag med en karta som visar högst ungefärligt hur jag tog mig fram under turen.
/Fredrik
När jag var ute och åkte med båten under min långa resa under våren och försommaren, så fick jag ju pumpa ur en del vatten ur båtens skrov med några dagars mellanrum, då det visade sig att det kom in lite vatten i båten. Så efter att båten stått ett antal veckor i Haparandatrakten så tänkte jag att det nog var bäst att åka och titta till båten och se så att det inte kommit in en massa vatten i båten så att den börjat på att sjunka eller rent av redan sjunkit, så det var med en viss nervositet som jag tog bussen ner från Kiruna till båten i utkanten av Haparanda efter att inte sett båten på länge. Men när jag väl kom fram till båten så visade det sig att det knappt fanns något vatten alls att pumpa ut från dess skrov, så antagligen verkar det framförallt vara när man kör båten, alternativt när motorn är igång som det kommer in lite vatten i skrovet. Så det var med en lättnad jag kunde konstatera att båten flöt fint där den låg i hamnen. Så när jag var vid båten övernattade jag en natt i båten (även om jag inte åkte något med den, utan bara startade upp den en stund) innan jag tog bussen hem till Kiruna igen under nästkommande morgon, då jag även passade på att ta hem ytterligare några prylar från båten.
Men sedan började det ju bli vinter och båten behövde ju komma upp på land för att inte frysa sönder, så jag tittade på ”Blocket.se” om jag skulle finna någon begagnad och lämplig båttrailer till båten och jag kollade även med några som sålde nya båttrailers om de skulle kunna ha någon lämplig trailer till min båt som ju är ens sorts kölbåt. Tillslut föll valet på att köpa en norsk nytillverkad båttrailer som skulle anpassas till båten för att den skulle fungera till båten. Så jag beställde en sådan, som dock visade sig komma lite senare än vad först återförsäljaren trodde. Att det blev en sprillans ny båttrailer och inte en begagnad båttrailer berodde till viss del på att jag tidigare haft en något äldre (men inte så värst gammal) båttrailer till en annan båt och den visade sig vålla en massa problem, då dess hjul stod snett, liksom såväl bromsar som hjullager krånglade.
Jag som inte ens har någon bil för tillfället gjorde så att jag istället åkte tåg söderut ner till mina föräldrar i Dalarna inför en ledigvecka i oktober. Där passade jag på att bland annat hälsa på mina föräldrar, och sedan var tanken att jag och mina föräldrar skulle ta deras bil norrut för att hämta upp den båttrailer som jag beställt och som skulle komma till Kramfors. Efter det planerade stoppet i Kramfors så var tanken att fortsätta upp till Haparanda för att där dra upp båten på land. Slutligen var tanken att jag skulle fortsätta med tåg eller buss till Kiruna och mina föräldrar skulle fortsätta hemåt Dalarna igen med bilen. Men medan jag var nere i Dalarna fick jag veta att båttrailern blivit lite försenad så jag skulle inte hinna med att dra upp båten innan min ledighet var slut. Så det blev till att boka flygbiljett för mig, så att jag tog mig hem till Kiruna och sedan när jag hade en ledig helg ett par veckor senare så fick det bli ett nytt försök att få upp båten på land.
Så efter att jag varit hemma i norr i någon vecka, så flög jag söderut igen och besökte mina föräldrar i Dalarna ännu en gång. Nu gjorde vi som vi tänkt att göra ett par veckor tidigare, nämligen att vi tog deras bil upp till Kramfors och hämtade båttrailern där, sedan fortsatte vi upp till Haparanda och drog upp båten på land och förberedde den inför vintern. Detta gjorde vi alltså under den sista helgen i oktober, så det var visst bara min båt och någon enstaka liten båt kvar i vattnet i hamnen där den låg. Lite förvånad blev jag dock, då vi upptäckte att det var is på havsvattnet i den lilla hamnviken när vi skulle dra upp båten, det hade jag liksom inte räknat med, och en man som vi träffade i hamnen sa dessutom att det varit ännu mera is i hamnen ett tag tidigare. Min pappa hade med sig en yxa och jag trodde då inte att vi skulle få nytta av den för att hugga i isen, men faktum var att det var så mycket is i vattnet att man kunde hugga i isen för att göra en ränna för båten på sina ställen. Men det var ju inte så värst tjock is, så det hade antagligen gått att gunga fram båten för att knäcka isen också, men nu när yxan var med så fick den i alla fall komma till användning.
Ett av orosmomenten var huruvida det skulle gå att få upp båttrailern med båten lastad på båttrailern upp för den lilla sjösättningsrampen med grusunderlag, som tack och lov varken var klädd av snö eller is. Men det visade sig gå riktigt fint, och inte vara några problem alls. Däremot så stötte vi på ett annat problem, nämligen att båten inte passade så bra på båttrailern, trots att tillverkaren av båttrailern hade försökt att anpassa båttrailern efter båten, efter att jag skickat bilder på båtens skrov till båttrailertillverkaren. Tyvärr så gjorde detta att vi fick ta i med en del våld för att få upp båten på trailern, då den inte kunde rulla upp på trailern små hjul på det sätt som var tanken. Men jag har kontaktat återförsäljaren av båttrailern, så det ska nog bli en lösning på problemet framåt vårkanten, så att det ändras lite på båttrailern så att den ska kunna passa bra till båten. Det är ju så att under kommande år så vill jag ju kunna dra båten på vägen en del för att kunna lägga båten i några olika sjöar och kunna åka med båten i några fler kanaler i södra delarna av Sverige och Norge, också skulle jag även vilja kunna ha båten lite närmare min bostad för att kunna fixa med båten på min fritid, så därför är det ju viktigt att båten och båttrailern fungerar bra tillsammans så att jag kan använda ekipaget som min tanke var då jag beställde båttrailern.
Hur som helst är i alla fall båten på land nu, och efter att båten kommit upp på land så kunde mina föräldrar fortsätta hem med bilen och jag tog istället tåget hem till mig i Kiruna. Det hela resulterade ju i en helgutflykt med ett par hotellövernattningar för mig och mina föräldrar, så det blev lite nytta förenat med nöje.
Jag är ju ofta väldigt tidigt ute, alternativt väldigt sent ute, när det gäller olika sysslor som är lite säsongsberoende, som exempelvis brukar jag vara ute och åka skidor då precis den första snön har kommit, alternativt då det knappt finns någon snö kvar. Likaså blev det med mig och båtlivet i år, nämligen att jag var ute bland de första med båten i våras, då det knappt var några gästhamnar med tillhörande faschiliter som hade öppnat, och sedan var jag bland de sista att få upp båten ur vattnet, då det till och med hade hunnit komma en liten isskorpa på vattnet. Men under juli, augusti och september var jag liksom inte ute en enda gång med båten, vilket delvis berodde på att båten är cirka 35 mil ifrån min bostad och att jag inte har någon bil för tillfället, så det har ju varit lite besvärligt att ta sig till och från båten.
/Fredrik
Så var fredagen den 16:e juni kommen och därmed min 54:e och även sista resdag. Denna dag blev det en tidig uppstigning, då jag skulle åka med en tidig buss hem till Kiruna, för att nu efter cirka sju och en halv vecka började det bli dags att börja arbeta igen. När jag gav mig av hemifrån, trodde jag att jag skulle tvingas börja arbeta redan någon dag tidigare än denna dag, men under tiden som jag var borta så hann schemat på arbetet förändras inför sommaren, så att jag skulle tvingas att börja arbeta något tidigare än vad jag först trodde, men tack vare att jag fick byta några turer med en kollega så fick jag istället ytterliga någon dag ledigt emot vad jag trodde från början, så jag kunde alltså vara borta i sammanlagt 54 dagar. Jag vet att det kanske inte är alla förunnat att bara kunna sticka iväg sådär i 54 dagar i ett svep, men jag har förmånen att ha ett arbetsschema där man är ledig var sjätte vecka, så då kunde jag fylla uppe de fem jobbarveckorna däremellan med semesterdagar och kompdagar, så att jag kunde vara ute och åka båt under en längre tid, och på slutet då de första sju veckorna hade passerat hade jag ju som sagt turen att få byta något pass med en kollega, så att jag kunde vara borta under ytterligare några dagar. Nu från januari 2018 så ska vi få ett ännu bättre schema på jobbet så att vi har två lediga veckor under en sexveckorsperiod, så då hoppas jag att jag kan komma ut på fler trevliga resor och äventyr framöver!
Från hamnen där jag surrat fast båten upp till en busshållplats vid E4:an är det cirka 750 meter, så på fredagsmorgonen var det dags att låsa igen båten och börja promenaden bort till busshållplatsen. Promenaden till busshållplatsen blev jobbig, inte för att det var så värst långt, för det var det inte alls, men jag hade mycket att släpa på. Ett flertal tunga väskor, varav den största väskan var min cykelväska som bland annat innehåll min cykel, som var något isärskruvad i väskan. Det hela resulterade i att jag inte orkade konka på allt på en och samma gång, utan istället så fick jag först gå med några av väskorna en liten bit, och där lämna dessa väskor, för att sedan vända om och hämta de väskorna som jag inte fått med mig i första vändan, sedan fortsatte jag en bit till och satte ner väskorna och vände åter om en liten bit för att hämta de väskor som då var en bit bakom mig, och så fortsatte jag tills jag kommit fram till busshållplatsen vilket tog sin tid, men jag var ute i god tid så jag fick ändå vänta på bussen en stund.
När väl bussen kom så var det inte så många resenärer ombord och det fanns gott om plats för allt mitt bagage, även om jag fick betala en extra slant för den stora cykelväskan, men det fick det ju vara värt, för det blev ju ändå ett betydligt mycket billigare alternativ än att åka taxi. Efter en stunds bussresa och ett något längre stopp i Kalix, så kom jag fram till Töre där det blev bussbyte till en buss som tog mig hela vägen hem till Kiruna. Som tur var så var det inte särskilt långt från busshållplatsen till den plats där jag bor, för även denna gång blev jag ju tvungen att gå flera gånger för att få med mig allt mitt bagage.
När jag väl kommit hem öppnade brevlådan var det med en viss spänning. Skulle jag ha någon obetald räkning liggande där? Skulle jag ha riktigt otur kanske jag till och med hade hamnat i Kronofogdens register, för jag hade ju inte vittjat brevlådan på drygt sju och en halv vecka. Men som tur var hade jag inte någon viktig räkning i brevlådan som jag hade missat, och faktum var till och med att den inte var så speciellt full, tack vare att jag strax innan jag for hade klistrat på lappar att jag inte ville ha någon reklam eller gratistidningar. Jag hade ju varit lite orolig att postlådan skulle vara totalt översvämmad då jag kom hem. Nu var den bara måttligt fylld och däri låg bland annat det batteri och den 12-volts kabel som jag beställt till mitt mobila internet inför resan (vika inte hann fram innan jag gav mig av), men det fungerade ju ganska bra även utan dessa saker, då jag kunde använda mig utav en annan kabel. Jag tycktes inte heller ha missbedömt vad jag skulle få för räkningar när jag var borta, så det var inte någon sådan som låg och väntade på mig alldeles för länge. Jag har de flesta räkningarna som E-faktura, vilket jag tycker att är praktiskt. För de första kommer jag åt dem var jag än är (vilket ju är praktiskt då jag ibland är borta i långa perioder), om jag har tillgång till datorn och internetanslutning. Sedan så slipper man ju skriva in de långa OCR-numren för hand inför varje räkning som ska betalas, och det är ju också en fördel. Tyvärr kan man ju inte ha alla räkningar som E-fakturor, men som tur är så kan man ju ändå komma åt många av sina faktur via de utskickande företagens hemsidor, som ofta erbjuder möjligheten att se vad man har för några fakturor via så kallade ”Mina sidor” och liknande kundportaler.
Efter sju och en halv veckas resa så blev det ju en del slitage på en del prylar, så det blev till att kasta den stora sportbagen, som var en av de större väskorna som jag hade med mig. Den var redan trasig inför hemresan och när den blev proppfull med saker inför hemresan, så blev den ju bara ännu trasigare, så den var inte helt smidig att göra med under hemresan, men den fick ju i alla fall användas rejält under sin sista resa. Att saker slits under en lång resa kunde jag ju som nämnts konstatera, framförallt var det under denna resa mycket porslin och glas som gick sönder i båten ute på de gungande vattnen. Faktum vara att samtliga mina vinglas och en hel del muckar gick sönder, framförallt eftersom att jag ibland fuskade med att paketera in dem väl i lakan eller handdukar. Kanske skulle man ha valt plastglas och plastmuggar inför resan, men jag ville ju hellre ha riktiga glas och porslinsmuggar under resan, för det är ju trevligare med riktiga glas istället för plastglas och riktiga porslinsmuggar, tycker jag.
Detta får bli den sista dagsrapporteringen från den långa båtresan som jag gjorde under våren och försommaren, och visst kan man tycka att det är länge att vara borta i femtiofyra dagar hemifrån. Men har man ingen bostad att trivas i, eller någon där hemma att längta till, eller för den delen någon som längtar efter en där hemma, ja då är det ju inte speciellt svårt att låsa igen ytterdörren under en längre tid och då är det ju istället trevligare att vara ute och se sig om, kan jag tycka. En fin sak med resan var i alla fall att jag kunde känna att jag längtade norrut (för det är ju fint här uppe i norr) ibland då jag var nere i söder och visste att de var mycket ljusare här uppe i Norrbotten.
Innan jag gav mig iväg på resan, så har jag ju även tänkt att jag kanske även skulle kunna tänka mig att bo på Gotland, då jag inte varit så mycket där tidigare. Jag tänkte att Gotland lär ju också vare en fin plats, precis som Norrbotten, samtidigt som också Gotland är lite avlägset och i någon sorts ytterkant av landet. Både Gotland och Norrbotten påverkas ju emellanåt av vädrets makter som begränsar resmöjligheterna till de båda länen, här uppe i norr är det ju titt som tätt som E10:an stängs av då det är snöstorm, och ibland är det ju kylan här uppe i norr som sätter stopp för kommunikationerna, medan Gotland emellanåt drabbas av inställda färjeavgångar mellan ön och fastlandet då vindarna piskar på. Men efter ett antal dagar på Gotland, så kunde jag konstatera att det inte var min favoritplats på jorden, och det var ju lite skönt att få konstatera det, för då kunde jag ju helt avfärda de visserligen mycket vaga tankarna på att man kanske skulle vilja bo där. Nu såg jag nog inte Gotland då förutsättningarna är som trevligast, som nog lär vara i mitten av sommaren, då solen värmer som bäst. Utan istället så upplevde jag ju ön under ett en tid på våren, då det inte var någon värme att skryta om, utan snarare mera var en vind som svepte över ön, men det är ju också en del av vardagen på den stora ön, som visserligen var fin, men kanske inte så fantastisk som jag hade föreställt mig.
För min del blev detta i alla fall en resa som jag fick se en hel del av Sverige, även om min ursprungliga planering sprack en hel del då jag hade tänkt att hinna se mera av Västkusten, fler öar och en hel del annat. Dock blev jag ju lite inblåst i början av resan och sedan visade det sig att de långa havsetapperna tog nog allt lite längre tid än vad jag hade räknat med att de skulle ta, så visst hade det varit trevligt med en lite snabbare båt ibland för att det inte skulle bli lika stressigt, för att hinna se mer och kunna komma fram lite snabbare i vissa väder. Så visst hade det nog allt upplevt som lite mindre stressigt om man lustigt nog hade kört snabbare. Men det har ju minsann sin charm också att puttra på i 5-6 knop ända till på natten, då det visat sig att man vill långt och har varit lite av en tidsoptimist när man planerat dagsetappen! Hur mycket bränsle som gått åt under resan vet jag faktiskt inte, jag valde att blunda för denna sanning och sparade inte tankkvittona, men väldigt grovt skulle jag ju uppskatta att det handlar om en i runda slängar en kubik diesel…
Om jag ska välja att lyfta fram några guldkorn från resan så måste jag först få välja veckan som under fem dagar spenderades längs Göta kanal och även innefattade en tur över Vänern då den mer eller mindre låg spegelblank. Denna vecka hade jag ju trevligt sällskap i båten och det var så mycket trevligare emot att åka själv (även om jag ju även haft med mig folk i båten under ett par dagar ytterligare under resan). Veckan var kanske även den finaste veckan på hela båtresan, det bjöds till stor del på ett superfint försommarväder och samtidigt så kändes det som att båten passade som bäst på kanaler och mindre sjöar, för det är ju trots allt inte någon stor havskryssare som jag har. Göta kanal var ju lite som att åka bil ute på landet då man ofta åkte intill såväl hus som åkrar, det var ju helt fantastiskt fint! Så under kommande år är tanken att ta båten på trailer söderut i landet och göra några fler resor på några av de många kanalerna som finns i Norge och Sverige, för det var ju riktigt trevligt att åka kanal.
Sedan kan jag ju inte annat än få säga att det var trevligt att få komma upp till Norrland och få åka med båten i de ljusa kvällarna och nätterna. Som natten som jag spenderade längs Luleälven mellan Luleå och Boden och fick uppleva både en solnedgång och en soluppgång under samma natt, det är också minsann en etapp att minnas tillbaka till som något fint! Framöver har jag även tänkt att utforska mera av den Norrbottniska skärgården, för den är ju något som jag skulle vilja utforska mer utav och det var så trevligt att få komma upp till de ljusa juninätterna i norr efter att ha kämpat om kvällarna för att hitta in i de mörka hamnarna nere i söder. Så med detta sagt så sätter jag punkt för detta blogginlägg om denna resa och snart är det ju också dags att sätta punkt för året då jag genomförde denna resa.
/Fredrik
Så nådde jag fram till mitten av den första sommarmånaden (som man borde kunna betrakta juni), då alltså kalendern sa torsdagen den 15:e juni och denna dag var jag framme på min sista resdag med båten, och den totaltsett näst sista resdagen under resan och kunde konstatera att det alltså var resdag nummer 53.
Denna dag började jag med att köra ut ur hamnområdet vid Vuono Fiskehamn, för att ännu en gång ta mig ut på det stora vida havet. Precis som under föregående dag blev det till att köra mellan björkruskorna som markerade vägen in och ut mellan det stora vida havet och den lilla småbåtshamnen, och även denna gång lyckades jag med manövern, utan att köra på grund.
Väl ute på havet så började jag med att köra ett varv runt de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari, samt att jag även samtidigt rundade en mindre ö som ligger strax söder om dessa sammanvuxna öar, då det verkade besvärligt att ta sig emellan den mindre ön och de större sammanvuxna öarna. På de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari (som en gång i tiden bestått av två separata öar), som har vuxit ihop på grund av landhöjningen finns Sveriges östligaste punkt. Min tanke var väl i ett första skeda gå iland på dessa sammanvuxna öar, men det struntade jag i, då det inte fanns så mycket till lämpliga ställen att gå i land på där, förutom någon brygga som verkade vara av privat karaktär. Något som jag konstaterat under resan är nämligen att det hade varit praktiskt att ha en liten jolle/roddbåt med sig, som man skulle kunna sjösätta för att ro in till öar som man vill besöka, men som inte är så lätta att lägga till vid med min båt. På de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari finns gränsrösen som markerar gränsen mellan Sverige och Finland, en gräns som tidigare legat ute i vattnet mellan de båda öarna innan de växte ihop, och eventuellt har även gränsen ändrats något genom tiden. Det är alltså på dessa sammanväxta öar som Sveriges östligaste punkt är belägen, men även den östligaste punkten på det svenska fastlandet finns också belägen ganska nära denna plats, nämligen vid ”Sundholmen” som är belägen vid Torneälvens mynning ut i havet, strax söder om Haparanda, där ”Cape East” (som är en ett hotell i kombination med en campingplats, som även utnyttjats som asylboende) är beläget. Min tanke var också att besöka denna punkt, men inte heller denna punkt besökte jag vid detta tillfälle och faktum är att jag aldrig kan påminna mig om jag varit vid denna plats, som ju är synnerligen lättillgänglig då den ligger på fastlandet, så den platsen får jag allt se till att bocka av snart vid något lämpligt besök i Haparanda.
Efter att jag rundat öarna så styrde jag mot Finland och gick iland vid en brygga (som dock verkade vara privat) vid Puotikari gästhamn, som ligger vid Röyttä där Torneå hamn och ett av Outokumpus stålverk är beläget, strax utanför Torneå. Således hade jag kommit tillbaka till det land som jag började min resa i (även om jag nu var längre norrut i landet) nästan två månader tidigare och hade således följt i princip hela Norrlandskusten och kunde känna att jag snart var i mål med min resa. Sedan körde jag in i Torneälven, som visade sig vare rejält ström och trots att jag körde med fullt gaspådrag i min lilla plastnipa och pressade den stackars dieselmotorn till max efter dess långa resa, så gick det knappt framåt i den strömma älven, men det gick ändå framåt, men med väldigt låg hastighet. Jag körde under järnvägsbron som går mellan Sverige och Finland (som har både svensk och finsk spårvidd) och vidare under ytterligare några broar, varav E4:an går över en av dessa broar. Sedan körde jag en bit uppströms längs Torneälven och vände strax efter att jag passerat en mindre hamn/brygga i höjd med Kiviranta, utan att jag gick iland där. Det var lite vanskligt att köra i älven, då mitt digitala sjökort inte var så detaljerat där och samtidigt var det väldigt strömt, även om det var mer strömt på vissa ställen i älven, än på andra ställen i älven. Kanske var det rent av en räddning för mig att det var så mycket vatten i älven, som räddade mig från att köra på grund. En tanke var ju också att gå iland vid Haparanda vid älven, men det var framförallt väldigt strömt i älven, men även lite ont om lämpliga bryggplatser att lägga till vid, så jag struntade i att gå i land i centrala Haparanda.
När jag lämnat älven, efter att ha vänt om och kört nedströms (något som gick betydligt mycket snabbare än uppströms), så körde jag in till en marina på den finska sidan av gränsen, nämligen till ”Toranda Marina” vid Hellälä. Detta visade sig vara en riktigt fin och relativt nybyggd marina, som dock inte verkade vara öppen för dagen, för då jag gick iland där så hamnade jag innanför stängda grindar som spärrade av området ut mot vägnätet och övriga Finland. Men jag passade ändå på att tömma båtens avfallstank ännu en gång, då det här fanns en fin och välfungerade elektrisk sugtömningsanläggning, så om jag vetat om denna marina och dess faciliteter, så hade jag ju inte behövt kämpa med den handpumpade sugtömningsanläggningen vid Haparanda hamn, som jag besökte under föregående kväll. Vid marinan så passade även på att kasta lite skräp, som jag hade samlat på mig under min långa båtresa, även om det inte var helt lätt att hitta någonstans att kasta det, så jag hoppas att det inte var allt för privata soptunnor som jag lyckades hitta och som jag använde mig utav.
Från marinan så kunde man även följa en mindre kanalaktig farled (som bland annat gick under någon bro) in mot Puotikari gästhamn, där jag varit tidigare under dagen. Så jag började först följa denna sträckning ditåt, men efter en stund vände jag om, då jag blev orolig huruvida jag verkligen skulle kunna ta mig fram längs denna sträcka med min båt i dess storlek, och fortsatte istället mera på öppet vatten (ungefär längs samma sträcka som jag tidigare kört i motsatt riktning) in mot Puotikari gästhamn ännu en gång. Sedan fortsatte jag tillbaka till den plats där jag började dagens båtresa, nämligen till Vuono Fiskehamn. Där jag för en sista gång under resan körde mellan björkriskorna in till den lilla hamnen och när jag väl var framme vid bryggan, så kunde jag konstatera att jag inte varit på något grund under denna dag, även om det kanske varit lite väl nära att ske under dagen. Så när jag styrt in till bryggan så var min båtresa avslutad, så jag knöt fast båten ordentligt och städade ur båten lite lätt och packade iordning för att kommande dag kunna bege mig hemåt mot Kiruna med buss, medan min båt nu skulle få ta igen sig ett tag. Men innan bussresan hemåt så övernattade jag en sista natt i båten (vilket alltså skedde i samma hamn, som under föregående natt), innan det var dags för mig att bege mig hemåt
/Fredrik
Då blev det onsdagen den 14:e juni och min 52:a resdag var kommen. Denna dag vaknade jag upp i båten i hamnen i Töre, dit jag anlände under tisdagen.
Mitt mål för båtresan har ju bland annat varit att nå upp till Haparanda och Finland, men riktigt vad jag skulle ta och hitta på och göra med båten då jag väl nått dit, var något som jag inte hade lika klart för mig. När jag köpte båten så valde jag ju en modell av båt, som inte är större än att den skulle gå att ha på en trailer bakom en bil, då den väger cirka 1500 kg och inte heller är bredare än cirka 2,5-2,6 meter, för min tanke var att även skaffa mig en trailer till båten så att jag skulle kunna köra den på land till olika sjöar och andra vattendrag, för det går ju också mycket snabbare att dra den på land än att köra i cirka 5-6 knop ute på vattnet. Men nu när jag började närma mig Haparanda så hade jag ju ännu ingen trailer till båten och faktum är att jag varken då eller ens nu har någon bil heller. Så jag funderade lite på saken hur jag skulle göra med båten. Skulle jag försöka sälja den? Jag skickade faktiskt ett mail till en båtaffär i Luleå och undrade om de ville köpa in båten, men de visade sig inte vara intresserade av att köpa in båten, som jag förstod det. Men visst, om de hade fått köpa den riktigt billigt kanske de hade vilja köpa in den. Så jag insåg att innan jag hade fått tag i en trailer och en bil, så skulle det nog dröja ett tag och likaså om jag istället gick på det andra alternativet och istället skulle föröka mig på att sälja båten, så var det nog också något som skulle ta sin lilla tid. Så jag började kolla om jag kunde hyra någon båtplats i Haparandatrakten till båten och efter en del telefonsamtal, så stod det klart att jag kunde få hyra en säsongsplats i ”Vuono Fiskehamn”, som ligger strax väster om Haparanda, så denna dag blev målet för mig att ta mig dit.
I samband med att jag lämnade hamnen i Töre så passade jag först på att köra något varv runt den stora gula bojen som finns vid hamnen i Töre och som är en sorts markering på att man nått högst upp i Bottenviken. Sedan fortsatte jag min resa med siktet inställt österut för dagen. Jag höll mig innanför Rånön, då jag passerade den stora Rånön. Efter ytterligare en stunds körnings så körde jag under den stora Seskaröbron, som är en del i länken mellan Seskarö och fastlandet, som gjorde att Seskarö fick en landsvägsförbindelse med fastlandet 1978.
Efter ännu en stunds körning så körde jag in till Haparanda hamn med båten. Denna hamn ligger drygt en mil väster om Haparanda och är belägen i närheten av byn Nikkala. Här i hamnen var min tanke att göra ett kortare stopp och bland annat ta mig an en av de mindre glamorösa uppgifterna med båtlivet, nämligen att tömma båtens toalettank, vilket visade sig att det inte var så värst lätt då jag var ensam i båten. Precis som i många andra hamnar så finns det en sugtömningsanläggning för båttoaletter i denna hamn. Vanligtvis brukar dessa sugtömningsanläggningar vara elektriska så att man bara trycker på en knapp så att en elektrisk pump startar, så att man sedan kan suga ur båtens avfallstank med en slang som man håller mot båtens avfallstanks tömningshål och liksom suger ur tanken med slangen, liksom att ungefär suga ur den med en dammsugare. Även om jag fått erfara att det inte alltid är så värst fräschts och trevligt, då det exempelvis kan läcka i anslutningen mellan båten och sugtömningsanläggningen, så det har hänt att jag fått slänga jackan i tvätten efter denna syssla. Nu har det ju varit långt ifrån alla av dessa sugtömningsanläggningar som jag träffat på som har fungerat, utan det har varit många av de som inte varit i drift utav olika anledningar, speciellt i början av min båtresa som jag började redan i april var det svårt att träffa på sugtömningsanläggningar som fungerade, så det dröjde ett bra tag innan jag hittade på någon sådan som fungerade, då de första som jag träffade på verkade vara avstängda för vintern, utan att de då ännu hade startats upp inför båtsommaren. En positiv sak är att dessa anläggningar brukar vara gratis att använda, eftersom att det anses bättre att man använder dessa sugtömningsanläggningar, än att man släpper ut avfallet i havet eller andra vatten. Sugtömningsanläggningen som jag träffade på i Haparanda hamn, var av en ny sort för mig. Det var nämligen så att den var handdriven, så att en person skulle pumpa med en stor handpump och en annan person skulle hålla i slangen mot båten, vilket ju ställde till det för mig som var själv ombord på båten. Men nu hade jag en sådan tur att jag träffade på en person i hamnen som ställde upp och stod för pumpandet, så det löste sig i alla fall, då jag ju ville tömma båtens tank då jag inte hade så långt kvar till resans mål. Så jag får tacka honom som hjälpte mig med pumpandet!
Sedan fortsatte jag med båten genom den sena junikvällen vidare mot just ”Vuono Fiskehamn” som ligger långt in i Vuonoviken, som är belägen strax väster om Haparanda. Så mycket till farled in i viken var det väl inte att tala om, och jag såg på ekolodet hur det blev allt grundare och grundare och efter en stund visade ekolodet att djupet bara var knappa metern, och min båt går ungefär 60-80 centimeter djupt. Så jag blev orolig om jag verkligen skulle kunna ta mig in i hamnen, för trots att ekolodet sa att det var mindre än en meter djupt så hade jag fortfarande långt in till land och jag visste inte riktigt vad jag skulle sikte på för att hitta den djupaste vägen in mot hamnen, samtidigt var det mitt i natten, så jag tyckte inte heller att det var en lämplig tidpunkt att försöka ringa någon i hamnföreningen och be om råd huruvida man skulle köra in mot hamnen på bästa sätt. För övrigt visste jag ju inte ens helt säkert var själva hamnen var belägen, men jag tyckte mig ha funnit hamnen på ”Google Maps”, så jag trodde i alla fall att jag visste ungefär vart jag var på väg, även om jag inte alls var övertygad om att jag siktade mot rätt ställe. Men hur som helst så såg jag några björkriskor som liksom ”stod upp” ute i vattnet, men utan att veta om de markerade något grund eller om de kanske rent av var någon sorts markering för mig att följa, så bestämde jag mig för att köra lite sakta mot dem, för att ta reda på vad de eventuellt ville markera. Jag kunde konstatera att de satt som ”två och två”, liksom en allé. Så jag anade att det kanske var markeringar för att visa på vägen in mot hamnen, likt man vanligtvis brukar märka upp farleder med gröna och röda markeringar. Så jag styrde in emellan björkriskorna, som majoriteten av dem ännu bar blad på sig. Sedan följde jag dem, då jag anade mer och mer att de markerade en farled, även om jag till en början var lite skeptisk till om de verkligen ledde mig åt rätt håll. Men jag fortsatte att följa dem och efter en stund kom jag mycket riktigt fram till hamnen, som jag var på väg till. Anledningen till att björkriskorna (som jag upplevde det) inte gick rakaste vägen mot hamnen, var antagligen helt enkelt eftersom att björkriskorna istället följde en så pass djup sträcka som möjligt in mot hamnen. För min del så klarade jag att nå ända fram till hamnen utan att köra på grund, även om det inte kan ha varit några stora marginaler som jag hade ner till botten varken innan jag styrde in mellan björkriskorna, eller då jag väl följde dem, även om det inte var riktigt lika grunt då följde björkriskorna som vid den grundaste platsen jag var på innan jag styrde in emellan björkriskorna.
Väl framme i hamnen hade jag ett par olika lediga bryggplatser att välja emellan, så jag hittade en plats som var ledig och som jag utan större problem fick in båten på, även om jag måste erkänna att det var lite småtrångt och grunt i hamnområdet, men tack och lov var den platsen som jag valde belägen vid första bryggan inne i hamnområdet och dessutom ganska långt ut vid den aktuella bryggan. Men jag kunde konstatera att jag i denna hamn hade en av de större båtarna. Under min resa har jag kunnat konstatera att i de hamnarna där min båt har tillhört de största båtarna, så har det oftast inneburit att det inte varit så lätt att komma in i de hamnarna, då det exempelvis inte alltid varit så värst djupt på de platserna och det har ju liksom oftast funnits någon anledning till att det är ont om stora båtar i de hamnarna, så det har visat sig att det vanligtvis varit smidigare att lägga till i de hamnarna där det istället funnits en del större båtar. Jag vill i alla fall minnas att jag nämnde hur stor min båt var, då jag frågade de i den aktuella hamnen om de hade någon ledig båtplats som jag kunde få hyra. De i hamnen gissade att jag med min båt i alla fall skulle kunna ta mig in i hamnen och det visade sig att det stämde att det gick bra att komma in i hamnen, och det var ju faktiskt ytterligare någon enstaka båt i hamnen i ungefär samma storlek som min båt, även om hamnen framförallt dominerades utav små öppna båtar. Räddningen för mig denna dag lär dock ha varit att det inte vågade och att det inte var ännu lägre vattenstånd än vad det faktiskt var i havet, för det är ju en del tidvatten på platsen och vattenståndet kan ju variera en del beroende på väder och vind. Nu vet jag dock inte om detta var en dag med högt eller lågt vattenstånd i havet för den aktuella platsen, men jag kan i alla fall konstatera att om det hade varit ett betydligt lägre vattenstånd så hade jag antagligen kört på grund om jag hade försökt mig på att köra in till hamnen då!
Så till slut hade jag kommit in till bryggan i hamnen och kunde alltså lägga mig i båten för att sova, men min båtresa tog inte slut redan då, utan jag hade mera kvar att upptäcka från båten, då jag sovit några timmar.
/Fredrik
Då var tisdagen den 13:e juni kommen och det var hög tid att räkna in min 51:a resdag. Som jag berättade i förra blogginlägget så kom jag fram till den lillan ön Gråsjälören (utanför Luleå) tidigt under tisdagsmorgonen och där la jag mig alltså i båten för att sova en stund i hopp om att jag skulle få vara där i lugn och ro. Men det dröjde inte speciellt länge innan det kom ett gäng personer med båt ut till den lilla ön, eftersom att de just denna dag skulle vara på ön för att arbeta. Jag hade ställt min båt vid en av de bryggorna som fanns vid den lilla ön, och kanske rent av vid den bryggan som det var lättast att lägga till med en lite större båt invid, och nu kom det alltså fler båtar till den lilla ön. Jag pratade med någon av de som hade gått iland på ön och han funderade på om det fanns möjlighet att flytta min båt lite, så att det skulle kunna få plats en till båt vid bryggan, för det var ännu en båt som var på väg med arbetare ut mot den lilla ön. Jag erbjöd mig då istället att lämna ön, så jag förberedde mig på att lämna ön med min båt, så att de andra skulle få gått om plats för sina båtar vid bryggorna. Vid denna tidpunkt så blåste det en del, så det skulle inte vara helt lätt för mig att lossa på båten och sedan hinna sätta mig och börja köra båten, innan båten antagligen hade hunnit blåsa in i något olämpligt. Nu var de ju flera personer på ön, så de hjälpte mig att hålla i min båt och putta ut mig på havet, efter att jag hade hunnit sätta mig till rätta vid ratten inne i båten. Så det gick ju bra att lämna den lilla ön, även fast det blåste en del i vindbyarna, detta tack vare att jag fick lite hjälp. Jag kan ju bara konstatera att det är ju så mycket lättare att lämna en brygga med båten i dåligt väder, då man inte är alldeles ensam.
Så jag lämnade alltså ön och styrde in mot Luleå där jag passade på att handla lite och tanka båten vid sjömacken i Ettans Båthamn, som är den stora småbåtshamnen i Luleå. I Ettans Båthamn höll man för övrigt på att bygga om hamnen, då jag var där i somras. När båten var tankad så fortsatte jag min båtresa genom Svartösundet och sedan fortsatte jag förbi Lövskär och Kälkholmen. Jag körde mellan Hamnöörarna och Lappön, innan jag fortsatte mellan Siksundsön och Bergön, för att senare passera mellan Stor-Fårön och Bergnäsgrunden. Sedan var det bara att hålla en relativt nordlig riktning så nådde jag fram till hamnen i Töre som var dagens mål.
Töre är Bottenvikens nordligaste djuphamn och Töre lär också var den plats som är belägen längst norrut i Bottenviken, därför finns det ens stor gul boj som man kan runda i Töre, som ett bevis på att man kommit högst upp i Bottenviken.
Jag övernattade i gästhamnen i Töre, som ligger i anslutning till en campingplats, så man delar faciliteter som exempelvis toaletter och duschar med campinggästerna. Som ett bevis på att man nått ända högst upp i Bottenviken så kan man även köpa sig ett sorts diplom i den kombinerade receptionen för såväl campingen och gästhamnen, vilket jag gjorde. Så efter ett tag kom det minsann ett diplom hemskickat till mig i min postlåda. Nu i efterhand så har jag läst mig till att det ska ha funnits en postlåda på den stora gula bojen, som markerar att man kommit ända upp till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken. I postlådan ska man ha kunnat skriva in sitt namn och sedan ska man ha fått ett bevis hemskickat att man varit till denna boj som ligger högst upp i Bottenviken. Men vad jag kan minnas, så såg inte jag till någon postlåda på den stora gula bojen, men det kanske är så att man ändrat rutinerna, så att man numera inte kan lämna sina uppgifter i någon postlåda på bojen, utan istället måste gå in i receptionen och meddela att man vill ha ett bevis hemskickat.
Jag fick uppleva ännu en fin sommarkväll, under vilken jag tog en kort promenad i hamnområdet, där jag bland annat såg den lilla miniubåten ”Spiggen” som finns i Töre. Sedan så la jag mig i båten för ännu en natts sömn, i hopp om att kunna sova längre under denna natt, än under den föregående natten. Jag kunde på kvällen konstatera att jag nu även hade fixat delmålet att ta mig till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken.
/Fredrik
Då var det dags att välkomna måndagen den 12:e juni och därmed min 50:e resdag, vilken bjöd på många fina vyer av både Norrbottens vackra skärgård och Luleälven!
Dagen inleddes vid den kombinerade gästhamnen och campingplatsen med namnet: ”Västra kajen” i Piteå, där jag övernattat under natten mot min femtionde resdag. Jag började dagen med att ta en promenad in till Piteås centrum, där jag bland annat köpte med mig ett par nya ölflaskor (trots att jag inte gillar öl, men jag känner ju andra öldrickare att bjuda) på Systembolaget, men som kom från ett lokalt bryggeri. I staden kunde jag också begrunda delar av ”Piteå Walk of Fame”, där man lagt ner plattor i marken med namn på olika kändisar med anknytning till Piteå, och det har visat sig att det finns en hel del kändisar med anknytning till Piteå. Inspirationen till ”Piteå Walk of Fame” kan man ju tänka sig att kommer från ”Hollywood Walk of Fame”, där man i Hollywood gjort på samma sätt som i Piteå och alltså lagt ner gatplattor med namn på olika kändisar. Eller må det kanske vara så att Hollywod blivit inspirerade av just Piteå? Jag undviker nog att forska mera i vem som var först med detta påhitt. Detta är ju inte det enda i Norrland med anknytning till Hollywood, i den lilla orten Hammarstrand i de östra delarna av Jämtland, så är dess ortsnamn mycket stilfullt skrivet i enorma vita bokstäver uppe på det närbelägna berget, precis som man i Hollywood skrivit ”Hollywood” med stora vita bokstäver uppe på en sluttning. Inte heller här ska jag väl grotta ner mig för mycket i vilken ort som kom på idén först med de stora vita bokstäverna, men jag kan ju i alla fall konstatera att både Hollywood och Hammarstrand har fler gemensamma nämnare, då ju båda orterna är kända i tv-sammanhang, i Hammarstrands fall främst för tv-programmet ”Allt för byn”.
När jag är tillbaka i båten igen så fortsätter jag min båtresa. Till en början körde jag genom Strömsundskanelen som ledde mig rätt igenom Piteå och som är en rejäl genväg mellan Sörfjärden och Nordfjärden. Kanalen som leder genom sommarstaden Piteå är inte så speciellt stor, men min båt kom i alla fall under alla broar och genom kanalen utan några problem. Sedan fortsatte jag min båtresa norrut så att jag passerade utanför Trundön och sedan passerade jag mellan Sandön och fastlandet, igenom det så kallade Tjuvholmssundet och då hade jag även hunnit lämna Piteå skärgård sedan en stund tillbaka och befann mig nu i Luleå skärgård, en skärgård som jag inte sett så mycket av trots att jag bott i Luleå i flera år. På vintern kan man åka med bil ut till ett antal av Luleå skärgårds öar, då de plogar upp isvägar till några av öarna när isen är nog tjock. Men tyvärr har jag aldrig testat på att åka på dessa isvägar, men i vinter hoppas jag att det äntligen blir av att jag kommer mig för att ge mig ut och åka på dem, under förutsättning att de blir en så pass bra vinter att de allesammans blir upplogade. Inte har jag varit något direkt mycket i skärgården på sommaren heller i Luleå, trots att jag till och med äger en kajak sedan många år tillbaka, men jag har i alla fall har haft en tanke på att ta en rundtur med den vid Luleå, men det har tyvärr inte blivit av, men jag har ju den kvar så det är ju inte försent ännu. Det enda jag tidigare har varit i denna fina skärgård på sommaren, är nämligen att jag och min mamma en gång åkte en rundtur med en båt som gick som turbåt i Luleå skärgård ut till ett flertal öar. Detta gjorde vi en midsommar för ett par år sedan, men då bara åkte vi som ett varv med båten, så vi kunde inte kliva av någonstans, eftersom att vi inte hade så mycket tid till förfogande då och båten gick inte så ofta. Men vi fick i alla fall se ett flertal öar (som båten la till vid) ifrån båten, som vi passade på att äta på ombord. Så det blev lite som att åka en dagskryssning den gången och det var ju i och för sig trevligt, men det finns så mycket mera att upptäcka i denna vackra skärgård, som man sommartid kan nå med båt och vintertid med snöskoter och i viss mån med bil. Inte minst finns en restaurang på Hindersön, som heter Jopikgården, som jag aldrig har besökt. Dessutom finns det stugor som man kan hyra på ett flertal öar, liksom det finns många fler saker som också lär vara sevärda att besöka, som exempelvis en vandringsled som heter ”Skärgårdsleden”, som går över flera av Luleå skärgårds öar. Så nu när jag har en båt får det nog bli lite fler besök i denna vackra skärgård vid fler tillfällen framöver, inte minst med tanke på att jag vet flera som har stugor på olika öar i denna skärgård.
Men så tillbaka till min resa som jag alltså håller på och berättar om och som jag nyligen svävade iväg lite ifrån i berättandet. När jag passerat igenom Tjuvholmssundet så var jag ju nästan framme i Luleå, så att jag då kunde se de stora gula isbrytarna som stod vid sina kajer för sommarvila och andra typiska riktmärken för Luleå, som SSAB och domkyrkan som sticker upp i stadsbilden. Men just nu gick jag inte heller iland på någon ö i Luleå skärgård och inte heller vid någon brygga i staden, utan istället så siktade jag mot Luleälvens utlopp i havet, där jag istället körde in under den 896,5 meter långa och till viss del öppningsbara Bergnäsbron. En bro som då den var nybyggd 1954 kunde stoltsera som Sveriges längsta bro, vilket är en titel som den fått lämna över till någon yngre brokollega sedan länge tillbaka, då det numera finns många längre broar runt om i landet. Efter att jag passerat under Bergnäsbron så fortsatte jag uppströms längs älven och körde genom Gäddvikssundet och då jag passerade strax söder om den lilla ön ”Granden” visade det sig att det var rejält strömt där. Tack och lov räckte mina fyrtio dieselhästar till för att ta mig upp även längs denna lite mer strömmande etapp, även om det gick väldigt saka för mig under en stund, innan det åter blev mindre strömt i vattnet.
Jag passerade sedan under den Gamla Gäddviksbron från 1941 och inte långt efter den passagen, så kunde jag även bocka av en passage under den Nya Gäddviksbron från 1978, som E4:an passerar över. Sedan fortsatte jag över den vida Gammelstadsfjärden och vidare längs älven vid Södra Sunderbyn där det också är rejält brett mellan älvens båda sidor. Sedan när jag närmade mig Norra Sunderbyn så smalnade vattnet av vid den plats där Trafikverkets Färjerederi har en av sina tre norrbottniska bilfärjeleder, nämligen linfärjeleden ”Avanleden” (som jag åkt med några gånger) som här går mellan Norra Sunderbyn och Avan som ligger på vardera sidan av Luleälven och är belägna ungefär mittemellan Luleå och Boden. På denna plats brukar det för övrigt plogas upp en isväg över älven under vintern, då älven är frusen och bilfärjan således inte trafikerar sträckan.
När jag fortsatte norrut genom den fina junikvällen så blev det smalare i älven och på några ställen var älven markerad med gröna och röda farledsprickar (vilket älven även till viss del varit längre nedströms också), tyvärr var många av dessa inte på samma ställe som markeringarna för dessa i mitt digitala sjökort, så jag vet ännu inte om det var markeringarna i mitt digitala sjökort som var felaktiga eller om det var de fysiska markeringarna i älven som hade flyttat på sig av exempelvis det strömmande vattnet. Men det var ändå riktigt mysigt när älven smalnade av och jag fick åka genom den fina naturen på en älv som stundvis var spegelblank då jag for fram i den sena, men ljusa försommarkvällen!
När jag kom fram till ”Paradisön”, utanför ”Åbergstorp” i Sävasttrakten så körde jag först uppströms på öns sydvästra sida, där det verkade vara som djupast och lämpligast att köra. Men när jag passerat ön så fick jag en idé att jag skulle ta ett varv runt ön, så jag fortsatte sedan nedströms på öns östra sida, då jag tänkte att det inte skulle vara några problem… Men när jag kommit en bit runt ön så såg jag att det var väldigt stenigt där jag var och körde och inte var det särskilt djupt heller där jag var och körde, så det kunde mycket väl ha resulterat i en ny grundstötning! Men tack och lov gick det bra denna gång, så jag kom runt ön och körde återigen uppströms längs älven på öns sydvästra sida.
Kring midnatt så kunde jag se hur det brann en brasa invid älvens västra sida, då hade jag nämligen kommit fram till Sandidan, som ligger vid älvens västra sida i Bodentrakten. Där invid älvkanten kunde jag se människor som verkade ha det riktigt mysigt under denna sena junikväll, som de spenderade invid älvens strömmande vatten uppvärmda av den sprakande brasan. Då jag passerat Sandidan så trodde jag att jag snart skulle vara framme vid en lämplig brygga för att avsluta dagens båtresa, för då hade jag inte långt kvar fram till målet med min älvresa, nämligen Bodens vattenkraftverk som är det nedersta av de många vattenkraftverken som finns längs Luleälven, så längre än dit kunde jag ju inte ta mig fram i älven och således hade jag då nått fram till Boden. Så jag körde båten ända upp tills jag var strax nedanför kraftverket, där jag ju blev tvungen att vända om.
För min del var ju tanken att lägga till vid någon lämplig brygga i Boden och övernatta i båten. Jag ville minnas att jag tidigare då jag besökt Boden minsann, hade sett någon sorts båthamn strax söder om kraftverket på älvens östra sida, ungefär i höjd med ett reningsverk. Men nu fann jag inte denna båthamn! Jag tänkte att den kanske var borttagen, eller om det var så illa att jag mindes så fel, för det kunde väl inte vara så illa att jag letade för dåligt efter båthamnen nu?
Men den bittra sanningen var att trots att jag kört med båten ända upp till kraftverket, så hade jag inte sett till någon båthamn i Boden.
Det enda jag fann i Boden var några enstaka och små bryggor som jag inte kände för att åka in och lägga till vid. För de första såg de ut att vara av högst privat sort, för det andra visste jag inte om jag skulle komma in till dem utan att köra på grund och för det tredje såg flera av dem så små ut att jag var rädd att jag skulle förstöra dem med min båt om det skulle börja blåsa och båten antingen skulle skava mot dem eller värsta fall till och med slita sönder dem, då majoriteten av dem inte såg stora ut.
Men var hade då båthamnen och dess bryggor tagit vägen? Nyligen fick jag nämligen svaret på den gåtan. Det var så att båthamnens bryggor hade tagits bort för att repareras då de skadats av isen i våras och att de nu är reparerade och kommer att läggas i inför sommaren 2018, så båthamnens bryggor var alltså borta, då jag var där.
För min del ställdes jag alltså inför ett dilemma, så här mitt i natten då jag trodde att jag äntligen skulle få gå och lägga mig. Skulle jag testa att lägga till vid någon av de små bryggorna, eller skulle jag testa att kasta ankare (något jag ännu inte gjort med denna båt) och tro att båten inte skull driva iväg under natten i älvens strömmande vatten, eller skulle jag helt enkelt fortsätta nedåt i älven igen?
Mitt val föll på det sista alternativet, att alltså direkt fortsätta med båten ner mot Luleå, för jag hade ju ändå inget speciellt som jag skulle göra i Boden. Så jag fortsatte nedströms längs älven. Nu kunde jag ligga på ett betydligt lägre varvtal på motorn utan att det gick saktare än då jag åkte uppströms mot Boden, då jag nu fick farthjälp av det lätt strömmande vattnet. Jag kände dock en lättnad av att jag inte tagit med någon i båten upp till Boden, för jag hade haft en liten tanke på om jag skulle fråga om någon ville åka med mig i båten från Luleå upp till Boden. Nu när jag inte ens kom iland i Boden så var det ju dock skönt att jag inte hade med någon passagerare som ville av i Boden (även om vi kanske i så fall hade kunnat stanna till, lite tillfälligt vid någon av de få bryggorna som ju trots allt fanns i Boden).
Jag funderade på hur långt jag skulle tvingas köra innan jag skulle kunna stanna för natten. Skulle jag bli tvungen att köra ända till Luleå eller skulle jag hitta någon lämplig brygga längs vägen att stanna vid? Jag hade ju visserligen inte sett så många lämpliga ställen att stanna på under min resa uppströms längs älven, men å andra sidan hade jag ju inte heller aktivt letat efter några ställen att stanna till vid heller. En tanke var att det kanske kunde finnas någon lämplig brygga i närheten av bilfärjan vid Avan. Men när jag väl var vid Avan så såg jag ingen lämplig brygga som såg så direkt allmän ut, och dessutom tänkte jag att jag lär ju också bli störd av bilfärjan om jag ska sova väldigt nära den, så jag fortsatte helt enkelt neråt i älven under den fina sommarnatten. Framåt morgonen körde jag under de två Gäddviksbroarna igen, också passerade jag den strömma etappen i älven vid Gäddvikssundet där jag nu enkelt kunde följa med strömmen, och sedan passerades Bergnäsbron ännu en gång. Jag bestämde mig för att köra ut till den lilla ön Gråsjälören, som ligger alldeles utanför stadskärnan i Luleå, då jag tänkte att där lär det nog inte vara någon hamnavgift som jag måste betala och där kan jag nog stå relativt ostört och ifred.
Så jag körde ut till Gråsjälören. Men nu när det hade blivit morgon och jag styrde ut till ön så hade det blåst upp en del på vattnet invid ön, så det gungade en hel del på min färd dit ut, men jag lyckas ändå lägga till vid en av öns bryggor och det visade sig att det inte var någon annan vid den lilla ön då jag kom dit. Jag gick iland på ön och tittade runt lite på den lilla ön, som jag besökt någon gång tidigare. Tidigare då jag varit på ön så har det dock varit vinter, så då har jag gått till ön på isen, för det är nämligen så att på vintern brukar det plogas en lång isbana på isen i Luleå och denna isbana brukar ha en avstickare ut till denna lilla ö, eftersom att Lions har en servering på ön som de håller öppen på helgerna på vintern, där de säljer korv och våfflor, så ön brukar vara ett populärt utflyktsmål bland många Lulebor. Så jag har alltså varit på ön tidigare och ätit våfflor då jag promenerat dit, då jag bodde i Luleå.
Efter att jag tagit en kort promenad på den lilla ön, efter att jag först förtöjt båten så blev det äntligen dags att gå in i båten för att sova en stund, så jag somnade i båten efter en lång resa och en dagsetapp som blev betydligt mycket längre än vad planen var på morgonen.
/Fredrik
Söndagen den 11:e juni är det dags att räkna in den 49:e resdagen för min del. Denna dag vaknar jag upp i Kurjovikens båthamn vid Skelleftehamn. Jag börjar dagen med att tanka vid den närbelägna sjömacken. Utanför sjömacken har man dock placerat en flytbrygga (antagligen bara lite tillfälligt), som vålla vissa problem, för jag måste ju då placera båten vid denna flytbrygga, då det inte går att komma närmare sjömacken med båten, då flytbryggan helt enkelt ligger i vägen. Problemet som då uppstår är att inte dieselslangen från sjömacken når ändå fram till båten, så jag tvingas istället tanka båten med mina reservdunkar, vilka jag ju kan fylla upp vid sjömacken, så det blev ju lite onödigt besvärligt, även om det ju gick att lösa för min del, men om jag inte hade haft reservdunkarna med mig så hade jag ju helt klart ställts inför ett större problem, då inte dieselslangen nådde fram till båten. För min del så handlade det ju inte heller om att båten skulle ha några hiskeliga mängder bränsle, men hade man haft en större båt som var mera glupsk hade det ju också varit besvärligare när man inte kunde tanka båten direkt från sjömackens pump. Sedan är det ju så att det är lätt att man spiller lite onödigt mycket bränsle också då man måste tanka först i dunkar, innan man kan fylla över dessa i båten, istället för att tanka båten direkt från sjömacken.
När båten väl var tankad så fortsatte jag min resa norrut längs Norrlandskusten med siktet inställt på Piteå. Framåt kvällen hade jag passerat gränsen till Norrbotten och jag kom fram till Pitsundsbron som ligger vid Pitsundet i närheten av Pite Havsbad. Vid bron som är en öppningsbar bro som är invigd 1984, så mötte jag en bogserbåt som bogserande en lång pråm, men bron behövde inte öppnas varken för mig eller bogserbåten med pråmen, då ingen av oss var så värst höga att bron behövde öppnas. Strax efter att jag passerat under bron, så skymtade jag även det gamla färjeläget, där man tidigare kunde åka bilfärja över Pitsundet innan bron öppnades.
Jag körde över ”Yttrefjärden” och sedan körde jag på sydöstra sidan om ”Fingermanholmen” och tog sedan ut en ganska nordlig riktning in mot ”Västra kajen”. ”Västra kajen” är en kombinerad gästhamn och campingplats, som ligger belägen relativt centralt i Piteå, så där passade jag på att övernatta i båten, under natten mot måndagen, i staden som har två pappersbruk med tillhörande dofter. Färden in mot ”Västra kajen” visade sig gå över ett vatten, som inte var så värst djupt på alla ställen, men jag klarade i alla fall mig utan komma åt något grund.
/Fredrik
Lördagen den 10:e juni innebar min 48:e resdag. Denna dag vaknade jag upp i båten i gästhamnen vid Bjuröklubb. Då jag vaknade stod fortfarande den tyskflaggade segelbåten kvar i hamnen, som var i hamnen redan då jag anlände under natten. På förmiddagen så tog jag mig en promenad upp till fyrplatsen vid Bjuröklubb, och i dess närhet verkade det förberedas för att någon typ av servering skulle hålla öppet senare under dagen.
När jag kom tillbaka till båten efter den korta promenaden upp till fyrplatsen så flyttade jag båten till kajen, alldeles vid gästhamnens inlopp, där en sugtömningsanläggning för båtars toalettankar var placerad, eftersom att jag passade på att tömma båtens inbyggda toalettank där. Tyvärr låg nu vinden på rätt in mot gästhamnen och i synnerhet mot denna kaj där sugtömningsanläggningen var belägen, så det var inte lätt att förtöja båten där och försöka att placera den på ett lämpligt ställe, då jag var ensam och fick kämpa rejält mot vinden då jag slet och drog i båtens tampar, för att den inte skulle fara iväg. Det slutade med att mannen i den tyskaflaggade segelbåten såg att jag hade vissa problem vid kajen, då jag slet i båten och kämpade mot vinden, så innan jag var klar vid kajen kom han dit och hjälpte mig, inte minst med att hålla i min båt då det var dags för mig att fara iväg. Det var ju snällt, så det tackar jag för! Även om det ju inte heller är helt osannolikt att han kom just för att hålla i min båt så att den inte skulle slita sig och blåsa in i hans båt och skada den…
Efter lite hjälp av mannen från segelbåten, så kom jag då iväg ut på havet igen och styrde mot Skelleftehamn. Vid Skelleftehamn så styrde jag in i Skellefteälven som jag började följa in mot Skellefteå. Mellan Skelleftehamn och Skellefteå finns en sluss vid Bergsbyn, eftersom att man där dämt upp älven, med den så kallade ”Bergsbydammen” i samband med att man byggde Kvistforsens kraftstation, strax norr om Skellefteå på 1960-talet. Anledningen till att man byggde ”Bergsbydammen”, lär ha varit för att tillgodose att det alltid skulle finnas ett tillfredställande djup i Skellefteälven genom staden Skellefteå även efter Kvistforsens kraftstation, som är det sydligaste av flera kraftverk i Skellefteälven.
Således kom jag nu alltså fram till en sluss som skulle passeras innan jag var framme i Skellefteå. Jag skulle tro att detta är landets nordligaste sluss. Slussen är obemannad, så det är med andra ord självbetjäning som gäller i slussen, men det fina med det är ju att det är gratis att slussa sig igenom slussen. Så om vattnet i slussen är i fel nivå, i förhållande till den nivån som man kommer ifrån så får man alltså först klättra upp vid slussen och gå in i dess manöverkur, för att där ändra slussens vattennivå och se till att den slusslucka som man ska köra in i slussen genom är öppen. Men om slussens vattennivå är i den nivå som man kommer ifrån, så är det ju istället bara att köra in i slussen på en gång. Slussen visade sig vara konstruerad på ett sådant sätt att det skulle gå bra att slussa helt själv, även om det tog sin lilla tid för mig att förstå hur man skulle knyta fast båten och hur allt fungerade. På den nordöstra sidan i slussbassängen fanns det öglor som man kunde förtöja båten i, dessa öglor satt på en sorts ”flytblock” som löpte in en lodrät skena, så att de sjönk, respektive höjdes då vattennivån i slussen ändrades, så att således kunde man sätta fast båten i dessa och sedan skulle båten kunna glida uppåt eller sjunka nedåt längs slussväggen. Till en början upptäckte jag inte att dessa öglor skulle ändra sig tillsammans med vattennivån, så jag var lite onödigt snabb att börja knyta fast båten på andra sätt än i bara dessa öglor. Nu fanns det ett flertal av dessa öglor som kunde ändra höjd, längs ena slussväggen, men någon av dessa var dock trasig, då antagligen dess ”flyttblock” hade gått sönder. Men hur som helst så tog jag mig i alla fall upp genom slussen och satte mig i båten för att köra i väg och la i växeln framåt och kom en liten bit innan det tog tvärstopp. Då visade det sig att jag hade glömt att lossa en av alla tamparna som jag bundit fast båten med i slussen, så med en viss stress lämnade jag förarplatsen med motorn på, gick iland och lossade tampen, men då började båten vilja fara framåt med en stor kraft, då jag upptäckte att jag hade missat att lägga ur växeln i båten… Så till slut, när jag kämpat och hållit emot båten en stund, började min kraft att tryta, så jag blev tvungen att hoppa i båten, som nu for iväg på en gång, då växeln var ilagd och motorn ville föra båten framåt, även om jag nog strök mot slussväggen/slussporten med båten då den for iväg. Slussen verkade vara ganska välutnyttjad under denna lördag, då det bland annat var några vattenskotrar som tog sig igenom slussen, innan jag slussade mig igenom slussen.
När jag lämnat slussen så fortsatte jag in mot Skellefteå där jag passerade såväl under Viktoriabron som E4:an går över och under den drygt hundra år gamla Parkbron. Sedan var min tanke att försöka ta mig så långt upp i Skellefteälven som jag kunde, tanken var väl att ta sig uppåt till Kvistforsens kraftstation, även om mitt digitala sjökort inte hade så mycket till information av denna del av älven. Men jag såg att det var en del öar i älven, och jag märkte också att det var grunt på sina ställen och jag har för med att det skramlade det till under båten vid något tillfälle. Så efter en liten bit norr om Parkbron så bar det sig inte bättre än att jag märkte att det blev riktigt grunt (och om jag inte missminner mig så la jag ur växeln då) och sedan stod det inte på förrän båten fastnade på ett grund. Så jag började med att försöka putta lös båten med båtshaken, som böjde sig, så jag kom inte lös på det sättet. Så det bar sig inte bättre än att jag fick kliva ner i vattnet och putta och gunga på båten så att jag till slut kom lös från grundet (som båten fastnat ganska rejält på, eftersom att jag nog glidit in mot ett ännu grundare ställe i älven då jag stoppat propellern och således glidit lite nedströms med älvens lätt strömmande vatten) efter en stunds kämpande och sedan så vände jag om in mot Skellefteå, för då hade jag redan tröttnat och gett upp hoppet att kunna komma längre upp i älven för denna dag, och kanske hade jag även lyckats roa någon på land som sett hur jag fastnade på ett grund.
Så här i efterhand, då jag läst på lite om att köra i Skellefteälven, så tror jag att jag hade kunnat komma betydligt längre upp i älven om jag hade hållit mig på rätt ställe i älven. Det stora misstaget som jag gjorde var nog helt enkelt att jag höll för långt in mot mitten av älven, utan istället skulle jag nog ha satsat på att hålla mig närmare någon av älven kanter, för där hade det nog varit djupare.
Efter att jag kommit lös från grundet som jag fastnade på ungefär mittemellan Parkbron och Lejonströmsbron så fortsatte jag alltså tillbaka nedströms i älven igen. I de centrala delarna av Skellefteå så knöt jag fast båten vid en brygga, medan jag tog en promenad in i staden och åt. Sedan fortsatte jag under lördagskvällen nedströms genom Skellefteälven och genom slussen igen. Så småningom nådde jag fram till Skelleftehamn, där jag tänkte tanka båten. Men då visade det sig att sjömacken var stängd under nattetid, så då funderade jag först på om jag skulle övernatta vid bryggan vid sjömacken i väntan på att den skulle öppna. Men istället så bestämde jag mig för att åka in till en gästbrygga vid Kurjovikens båthamn, som låg i anslutning till sjömacken, så det var inte speciellt långt att köra från sjömacken till en riktig gästbrygga. Vid Kurjovikens båthamn hade jag tillgång till både, toalett, dusch och en fin byggnad med bland annat ett rejält kök då jag betalade för en natt i gästhamnen, så det var ett lämpligt ställe att övernatta på. Så när jag satt inne i hamnens byggnad och skrev i hamnens gästbok mitt i natten innan jag gick ut i båten för att sova, så var det efter en händelserik dag, som kanske inte riktigt hade levt upp till mina förväntningar på dagen.
/Fredrik
Fredagen den 9:e juni kan jag räkna in min 47:e resdag. Efter att jag vaknat i båten i gästhamnen vid Byviken på Holmön, så börjar jag dagen med att besöka öns lanthandel, samt restaurangen ”Novas Inn”, där jag får något i magen. Under inledningen på min dag hinns även en cykeltur på Holmöns nordligare delar med, där jag bland annat ser Holmöns kyrka, innan det är dags för mig att lämna den lilla ön som både har lanthandel, restaurang, båtmuseum, servicehus och en årligt återkommande visfestival.
Jag kan under mitt besök på ön konstatera att bilparken på ön knappast hör till den modernaste i landet, men det är ju inte heller så långa avstånd på ön. Här på ön tycks det finnas betydligt fler Volvo 240:ar än Volvo V70. Rariteter som Volvo Amazon lyser inte heller med sin frånvaro på ön, utan jag vill minnas att jag i alla fall träffade på tre stycken Volvo Amazoner på ön. Jag har även lyckats läsa mig till att bilprovningen ibland kommit till ön för att besikta bilarna på ön, så att inte bilarna skulle behöva lämna ön bara för att åka och besiktigas. Bilfärjorna som går på den cirka tio kilometer långa Holmöleden, som tar cirka 45 minuter att köra mellan Holmön och Norrfjärend har inte plats för så många bilar, vilket många andra bilfärjor vanligtvis har.
Så efter att jag spenderat inledningen på dagen ute på Holmön så fortsätter jag min båtresa norrut längs Norrlandskusten, och siktar in mig på att nå fram till gästhamnen vid Bjuröklubb innan det är läggdags. Under min resa ute på havet råder ett behagligt och lugnt väder, så att havet tidvis är i princip spegelblankt. Dock träffar jag på en del dimma ute på havet under dagen, men det är inte så jättemycket, men det är ju lite otäckt när man inte ser så jättelångt ifall att det kommer någon annan snabb båt, som jag inte kan upptäcka så tidigt då jag inte har någon radar. Faktum är att detta nog var den enda dagen som jag hade dimma under hela min långa båtresa. För själva navigeringens skull och så att jag ska hitta till mitt mål spelar ju inte dimman någon stor roll, eftersom att jag ju ändå följer det digitala sjökortet som jag har i min lilla surfplatta, på samma sätt som då jag befunnit mig betydligt längre ut på havet tidigare och då det ändå varit omöjligt att se något land, eller vart jag varit på väg, på grund av det långa avståndet till land.
En stund efter midnatt så kommer jag in i en liten och vindskyddad gästhamn vid Bjuröklubb, där det redan ligger en segelbåt med en tysk flagga i aktern. Först lägger jag till bakom den ganska stora segelbåten, men sedan tänker jag att det kanske är dumt att ligga bakom den båten och uppta en ganska stor bryggplats, trots att min båt inte är så stor. Så jag flyttar efter en stund min båt till en mindre brygga, som jag tänker att kan vara besvärligare för en större båt att lägga till vid, om det nu skulle komma någon mer båt till gästhamnen, innan jag ger mig av. Så efter att jag flyttat min båt mitt i natten och kanske stört segelbåtens besättning onödigt mycket, så kryper jag ner under täcket i min båt för ännu en natts sömn i båten.
/Fredrik
Så var torsdagen den 8:e juni kommen och jag var alltså inne på min 46:e resdag. På morgonen så vaknade jag upp i båten i den lilla före detta lotshamnen vid Storklubben, i närheten av Järnäsklubb. Under morgonen så var det full aktivitet i hamnområdet, då det byggdes för fullt på ”Kafé Lotsen” som skulle komma att öppnas lite senare under sommaren, alldeles invid den hamnbassäng där jag övernattat.
När jag lämnat hamnen så styrde jag norrut under denna dag, som bjöd på ett lugnt och fridfullt hav, tillskillnad från föregående dag. Jag siktade mot Holmön och passerade således långt ute på havet, utanför såväl Holmsund som Umeå, men höll mig strax innanför Petlandskär. Framåt kvällen så nådde jag fram till Holmön, som jag först till viss del följde längs dess västra sida, innan jag åkte in till Byviken som ligger på den norra delen av Holmön. Vid Byviken finns nämligen en gästhamn, där jag surrade fast båten för att upptäcka Holmön, som alltså är belägen strax nordöst om Umeå.
Holmön är en av flera öar som tillsammans bildar ögruppen ”Holmöarna”. Holmön är den näst största av dessa öar. Den största ön i ögruppen heter Ängesön, och är något större än Holmön. På Holmön finns det ett antal personer som bor året runt på ön. Vid Byviken där jag la till med båten finns förutom gästhamnen även, ett båtmuseum, en lanthandel och den kaj dit färjorna anländer. Det är nämligen så att ön trafikeras av Trafikverkets Färjerederis längsta rutt, som går mellan just Holmön och Norrfjärden (som ligger inne vid fastlandet). En enkeltur med färjan mellan Holmön och Norrfjärden tar cirka 45 minuter.
Jag har varit på Holmön en gång tidigare, nämligen sommaren 2012 (om jag inte blandar ihop årtalen), då jag var nere i Umeå och körde tåg under en period på sommaren. Då passade jag nämligen på att cykla från Umeå upp till hamnen vid Norrfjärden och därifrån tog jag med min cykel ombord på färjan till Holmön. Den gången så cyklade jag runt en del på Holmön, men jag fick ju lov att hinna med en färja tillbaka till Norrfjärden på kvällen, för att inte bli kvar på Holmön den gången. Då hann jag visserligen ner till den sydligare delen på Holmön, där jag minns att jag såg igelkottar (om jag inte missminner mig så såg jag tre igelkottar på Holmön vid mitt förra besök). Men från den sydligare delen av Holmön kan man fortsätta över en bro till grannön Ängesön och vidare ner till Ängesöns sydligare del, men förra gången hann jag inte ta mig ända ner till den sydligare delen av Ängesön, eftersom att jag var tvungen att hinna med färjan tillbaka till fastlandet då, så jag var lite besviken på att jag inte hann dit ner vid det tillfället.
Så nu var det alltså dags att hinna se mera av Holmön och Ängesön utan någon tidspress. Så efter att båten var fastsurrad tog jag mig an en cykeltur, även om jag hade en aning otur med vädret då det kom lite regn ganska omgående då jag började cykla, även om det inte var så värst ihållande. Först så cyklade jag till Bergudden, där det finns en fyr. Sedan så fortsatte jag ner till den södra delen av Holmön och vidare över bron till Ängesön. Väl på Ängesön följde jag vägen som övergick till att bli en grusväg, ungefär i samband med att jag åkte över bron till Ängesön, och efter att jag följt vägen en stund så kom jag fram till den södra delen av Ängesön och hade då tagit mig drygt en och en halv mil längs vägen uppifrån Byviken, där jag lämnat båten. Sedan var det liksom bara att vända om för mig, eftersom att vägen var en återvändsgata. Så jag cyklade tillbaka upp mot båten vid Byviken och gjorde några mindre avstickare och stopp längs vägen dit. Klockan var ju nu mitt i natten, så det var lite mörkt ute, men inte så värst farligt mörkt, då jag ju trots allt befann mig i den ljusa och fina sommarmånaden juni. Det var skönt att få ha kommit norrut till de ljusare nätterna och inte behöva kämpa i det kompakta mörkret som jag stött på längre söderut, tidigare under min långa båtresa, även om det kan vara mysigt med de mörka kvällarna också, men under de mörka kvällarna är det ju helt klart besvärligare att försöka trixa sig in i någon mörk hamn, än då man har den Norrländska juninattens ljus till sin hjälp.
Men hur som helst började klockan nu att bli mycket, och även om det inte var något kompakt mörker som jag cyklade i, så var det inte helt lätt att se allt man ville se då jag var ute och upptäckte ön, vilket jag hade tänkt att avklara under kvällen. Men då det inte var helt lätt att se allt jag ville se under nattens timmar, så bestämde jag mig för att fortsätta min cykeltur till båten, utan att göra allt för långa avstickare från vägen dit, och fortsätta att utforska ön från cykelsadeln under kommande dag i dagsljus istället, då jag ändå bara hade tänkt att upptäcka lite mer av öns norra delar, som således var i närheten av den plats där jag hade båten. Så jag trampade vidare till båten och gick in i båten för att lägga mig, efter att jag hade fått njuta av en bedårande vacker soluppgång! Under min vistelse på Holmöarna så såg jag även någon igelkott i år, så de lär nog vara många Igelkottar på Holmöarna, så varningsskylten som varnar för "Igge" är nog väl befogad.
/Fredrik
Jag var aldrig iland på Södra Ulvön, utan jag var bara iland på Norra Ulvön.
Efter cykelturen så passade jag på att tanka båten vid sjömacken och efter det så styrde jag ut med båten mot det stora havet. Ut från Ulvöhamn så körde jag lite österut så att jag kom ut på öppet hav mellan Södra Ulvön och Norra Ulvön, sedan tog jag av norrut, så att jag fick Norra Ulvön och så småningom även Örnsköldsvik (även om jag var långt från land då) på min västra sida och tog mig an dagens båtresa på havet, som inte visade sig från sin mest harmonika sida under denna dag. Faktum var att det var en gungig resa, då det var en av de blåsigare dagarna som jag var ute med båten, under min långa båtresa. Jag passade även på att filma lite från den gungiga båtresan, så att man kan få en liten känsla för hur det är att vara ute på havet då det inte är spegelblankt. Ett par gånger slog vågorna in över båten, så att det rann in vatten genom takluckan och in i båten, där lösa föremål for i golvet ett flertal gånger, så det blev lite rörigt i båten, då det gungade rejält. Framåt senare delen av kvällen så lugnade havet ner sig och det blev riktigt harmoniskt och fint då jag så småningom ankom till Järnäshamn vid Järnäsklubb. Då jag ankom till trakten av Järnäsklubb visste jag inte först riktigt var jag skulle satsa på att lägga till inför natten, men valet föll på den före detta lotshamnen på Storklubben. Där fanns det en väl vindskyddad hamnbassäng och bryggor att förtöja båten vid. Den natten som jag var där var det inte några andra gästbåtar i hamnen, men på morgonen därpå var det mycket byggnadsarbetare vid hamnen, då det pågick ett byggnadsprojekt där, eftersom att man höll på att bygga ”Kafé Lotsen” där, som skulle öppnas senare under sommaren.
/Fredrik
På nationaldagstisdagen den 6:e juni hade jag nått fram till min 44:e resdag. Efter att jag vaknat upp i hamnen vid Lörudden (som ligger strax söder om Sundsvallsbukten) så fortsatte jag min resa norrut. Men när jag hade kört ut från hamnområdet och kommit en bit ut på vattnet så stoppade jag propellern och lät båten driva i sakta mak en liten stund, medan jag skulle uträtta något i båten. Då jag låtit växeln vara ur en stund så kom en annan båt fram till mig och undrade om jag hade någon sorts problem (det var ju snällt), men jag fick då förklara att jag bara tagit en liten paus ute på vattnet.
Jag genade över Sundsvallsbukten, så jag var aldrig in i Sundsvall något. Sedan så körde jag innanför Svenskäret, och fortsatte sedan norrut längs västra sidan av Härnön, så att jag körde genom Härnösand, där jag körde genom den så kallade ”Västra kanalen”. Vid Härnösand finns ett par öppningsbara broar, men ingen av dessa behövde öppnas för min båt, som ju inte är så värst hög. Vid Härnösand som är en ”sjöstad” var båttrafiken ganska livlig denna nationaldag i början på sommaren. Jag kunde dock konstatera att sjömacken i Härnösand hade råkat ut för ett haveri och hade halvt som halvt sjunkit och hamnat under vattenytan, så det var ingen idé att ens fundera på om jag skulle tanka vid sjömacken där, men jag hade ju ändå diesel så att jag klarade mig ytterligare en bit norrut.
Jag fortsatte ut från Härnösand i nordlig riktning och passerade både Lungön och Hemsön på min östra sida. Vid Hemsön så korsade jag bilfärjeleden ”Hemsöleden” som förbinder ön med vägarna på fastlandet. Man skulle ju kunna tro att August Strindbergs berättelse ”Hemsöborna” handlar om öborna på just denna ö som heter Hemsön, men faktum är att den berättelsen handlar om Kymmendö i Stockholmstrakten.
Efter att jag kommit fram till Hemsön och följt den ett tag så fortsatte jag norrut längs västra sidan av Vålön, sedan fortsatte jag lite mera nordväst ut, på södra sidan av Brudstenarna, tills jag nästan var framme vid Högakustenbron (dock utan att köra under den). Utan då jag närmade mig bron så fortsatte jag istället österut så att jag körde på norra sidan av Åbordsön och Dyön, innan jag fick köra söderut en stund och rundade den sydligare delen av Valkallen innan jag fortsatte mera norrut igen innanför bland annat Storön, Långskäret, Rotskäret, Barstön, Nördflasen, Furan och Södra Ulvön, innan jag nådde fram till kvällens mål som var Norra Ulvön, som är en av de två Ulvöarna. När jag körde in till Ulvöhamn som ligger i södra delen av Norra Ulvön så körde jag in västerifrån genom Ulvösundet, som skiljer de två Ulvöarna ifrån varandra.
Denna dag innebar alltså att jag spenderade en stor del av dagen bland många fina öar i det vackra Värdsarvet Höga Kusten. Då jag nådde fram till Norra Ulvön hade det hunnit bli riktigt sent och även lite mörkt, trots att jag befann mig i den ljusa sommarmånaden juni. Vid hamnen där jag la till i närheten av Ulvö hotell, låg det redan flera båtar (även om det ändå fanns gott om ledig hamnplatser) som var förtöjda inför natten, så jag hoppas att jag inte väckte allt för många och störde allt för mycket, då jag anlände under dygnets mörkare timmar till Norra Ulvön, som lär vara känd för sin ”surströmming” (även om jag inte kände någon doft av den nämnda påstådda delikatessen, som aldrig smakat på).
/Fredrik
Måndagen den 5:e juni kunde jag räkna in min 43:e resdag. Efter att jag och mina föräldrar vaknat i min båt vid gästbryggan utanför det nybyggda och fina hotellet i Hudiksvall, så gick vi in i hotellets restaurang och åt hotellfrukost, och nu var vi inte heller längre utelåsta på gästbryggan, för nu hade antagligen morgonpersonalen på hotellet låst upp grinden ut mot båtbryggan, som blivit låst under söndagskvällen så att vi blivit utelåsta vid båtbryggan. Efter att vi ätit hotellfrukost inne i hotellet så tog vi en promenad in till Hudiksvall, där vi bland annat kikade i några sjöbodar och även passade på att fika i en av sjöbodarna. Sedan promenerade vi längre in i samhället också, innan vi återvände till båten där mina föräldrar vinkade av mig och jag gav mig av med båten, och de återigen promenerade tillbaka till de mera centrala delarna av Hudiksvall. För mina föräldrars del så fortsatte dagen med en bussresa ner till Söderhamn, där de hämtade sin bil som de lämnat där under gårdagen och sedan fortsatte de med sin bil hemåt. För min del så for jag iväg med båten ut på havet och lämnade det fina sjösamhället Hudiksvall bakom mig. Jag kan tycka att det var trevligt att ha fått besöka Hudiksvall med båt, då jag ju tidigare varit där och tittat i dess sjöbodar, och en sommarkväll för några år sedan så spenderade jag flera timmar i samhället i väntan på något tåg. Den gången tyckte jag att det såg riktigt trevligt ut att vara där med båt, då jag kunde se någon båt som for fram på fjärdens mörka vatten under den sena sommarkvällen, den gången då jag spatserade längs någon väg i närheten av vattnet för att fördriva tiden, samtidigt som samhället kryllade av finbilar. Men nu har alltså jag också fått bocka av att besöka Hudiksvall med båt också.
Min resa ut på det stora havet från Hudiksvall började med att jag till en början fick följa ungefär samma sträckning som vi hade kommit in till samhället, under föregående dag, eftersom att Hudiksvall, liksom Söderhamn också ligger en bit in i en fjärd. Men efter ett tags körning med båten ganska så rakt österut, så hade jag tillslut passerat Hornslandet och kunde återigen ta sikte norrut, mot Midnattssolensland. Efter flera timmars körning med båten så hade jag Brämön på min högra sida och Lörudden på min vänstra sida, strax innan jag nådde fram till Sundsvallsbukten. Så där styrde jag in i hamnen i Lördudden (eller ”Löran” som lokalbefolkningen lär kalla platsen). Vid hamnen finns även en restaurang som dock inte var öppen då jag var där. Det var inte helt lätt att veta av var jag fick stå i hamnen och var jag inte stod i vägen för någon annan båt, så efter att jag först hade lagt till på ett ställe så bestämde jag mig för att flytta på båten till en annan plats i hamnen, där jag trodde och hoppades att sannolikheten skulle vara mindre att jag var i vägen för någon annan. Det visade sig också att det verkade gå bra att jag ställde mig där jag surrade fast båten, för jag märkte då inte av någon som kom och tyckte att jag hade ställt mig på någon olämplig plats, då jag övernattade i hamnen.
Under natten bjöd platsen på en riktigt vacker natthimmel, med många fina färger i den vackra juninatten!
/Fredrik
Söndagen den 4:e juni kunde jag räkna som min 42:a resdag. Redan på morgonen kom mina föräldrar med bil till Söderhamn och mötte upp mig vid båten, där jag övernattat i gästhamnen. Efter att jag och min mamma handlat en del i Söderhamn, samtidigt som min pappa provisoriskt fixat till en vindrutetorkare på båtens förarsida (vilket jag är tacksam för), så fortsatte vi sedan båtresan tillsammans. Till en början blev det till att följa samma sträckning ut från Söderhamn längs fjärden som jag hade följt åt det motsatta hållet under föregående kväll. Men sedan så höll vi mera österut innan vi fortsatte mera norrut och körde genom den för cirka tio år sedan nyrestaurerade och cirka trehundra meter långa kanalen med namnet ”Svartsundsrännan” som går mellan Svartön/Skatön och fastlandet. Kanalen var inte jättestor och vi var lite oroliga om vi verkligen skulle ta oss igenom den, men vi frågade någon som vi såg i närheten, som sa något i stil med att det borde gå bra för oss att ta sig igenom kanalen, vilket det också i efterhand visade sig att det gjorde.
Sedan fortsatte vi upp till Hudiksvall även om min pappa blev en aning sjösjuk och min mamma tyckte att vågorna var oroväckande stora, även om jag kunde konstatera att jag varit med om större vågor under min sjöresa. Så vi försökte i någotsånär mån att hålla oss innan för öar i den mån det gick, längs vår resa upp till Hudiksvall, för att slippa onödigt stora vågor. Turligt nog så brukar jag själv klara mig från sjösjuka, men även om den här dagen långt ifrån var någon av de blåsigaste då jag varit ute med båten så kunde jag ändå känna en liten gnutta av illamående i vågorna, men antagligen berodde det på att jag denna dag (då bland annat min pappa körde båten) satt nere på golvet i båten och höll på i kylskåpet, samt även fixade med mat och annat utan att titta ut. Då jag åker själv så blir det ju naturligt att jag inte sitter på golvet och inte heller sysslar jag ju då med så mycket annat, utan då ligger ju fokusen framförallt på att titta ut och koncentrera sig på båtkörningen.
Så småningom så anlände vi till Hudiksvall, som ligger en bit in i en fjärd, där passade vi på att tanka båten vid en sjömack och planerade att bo i båten vid en av gästplatserna som fanns innanför ett par grindar i närheten av sjömacken. Men vi lyckades inte få tag i någon som hade hand om dessa gästplatser som låg innanför de låsta grindarna vid gästbryggan. Visserligen så sa någon i hamnområdet att vi nog kunde stå invid sjömacken och övernatta, då det ju inte var någon riktigt högsäsong på platsen, men det kändes inte så rätt att göra så.
Men på vår färd in mot Hudiksvall (bara en kort bit innan sjömacken) hade vi kört förbi ett annat ställe med gästbryggor, nämligen något som visade sig vara ett nybyggt hotell med tillhörande restaurang, så vi åkte dit istället och band fast båten vid den nya och fina gästbryggan där. Vi betalade för båtplatsen inne i hotellreceptionen och fick tillträde till ett toalettutrymme med ingång från utsidan av den fina hotellbyggnaden. Kring gästbryggorna som låg i anslutning till/utanför hotellet så fanns det även staket med grindar, varav den ena grinden var upplåst då vi anlände på kvällen. Även en ingång som ledde från gästbryggan och hotellets altan in i hotellbyggnaden var då vi anlände upplåst. Under kvällen så åt vi mat i båten ute vid gästbryggan och när vi senare skulle gå iland och gå på toa i de anvisade toalettutrymmena som vi blivit anvisade till och som låg utanför grinden till båtbryggan, så visade det sig att grindarna till gästbryggan var låsta, liksom dörren in i hotellet från altanen, då antagligen hotellet inte hade någon dygnet runt bemannad reception då. Så någon sorts miss lär ju ha skett, för tanken lär nog ändå ha varit att vi skulle ha tilldelats någon sorts nyckel till grindarna för det var nog inte riktigt avsikten att vi skulle vara utelåsta på båtbryggan och inte ha någon möjlighet att gå in på toaletten (turligt nog hade vi ju i alla fall en toalett i båten). Hade vi dessutom gett oss av på en promenad under kvällen så hade vi ju inte heller kommit ut till båtbryggan (om vi nu inte ville ta oss en simtur dit vill säga), då vi ju istället hade hamnat på andra sidan grindarna. Naturligtvis lär det inte ha varit med avsikt som vi blev utelåsta, men det kändes ju lite snopet att vara fast ute på båtbryggan, även om vi inte led utav det (och inte heller hade vi tänkt oss att ge oss ut på någon upptäcktsfärd) och visserligen så fanns det ju även nödöppnare att ta till om vi ville ta oss in till land och till andra sidan av grinden. Men det kändes ju inte riktigt som att vi befann oss i någon nödsituation och dessutom började det bli dags att gå och lägga sig, så vi la oss och sov i båten i väntan på hotellfrukosten som vi tänkte äta under den kommande morgonen.
/Fredrik
2017 > 12
Fredagen den 10:e november 2017, så tog jag tåget upp till Riksgränsen för att ge mig ut på säsongens första (och hittills enda) skidtur på mina turskidor. Tanken var att först skida iväg till Stordalsstua som ligger cirka 15 km norr om Riksgränsen och är belägen i Norge, strax innanför landsgränsen till Norge. Där var tanken att jag skulle övernatta en natt. Dagen därpå var tanken att fortsätta till Frantsebu och övernatta där under natten mot söndagen, för att sedan under söndagen skida tillbaka till Riksgränsen och därifrån ta det senare av de två dagliga persontågen tillbaka hem till Kiruna.
Så när jag anlände till Riksgränsen med tåget, så gick jag först till ICA-butiken i Riksgränsen, där det var många från Norge som var i butiken för att shoppa. I butiken handlade jag en del färdkost inför min tur och sedan tog jag på mig skidorna och tog ett par stapplande stavtag ner mot de nedre delarna av den lilla skidorten. Där tog jag av mig skidorna och tog en promenad längs E10 till grannbyn Katterjåkk, som också har en butik, närmare bestämt en liten Coop-butik. Väl framme i Katterjåkk så besökte jag den lilla butiken och kompletterade mitt matförråd lite ytterligare, innan jag promenerade tillbaka till Riksgränsen och där tog på mig mina skidor för att sikta mot Stordalsstua.
Mot Stordalsstua så finns det ingen markerad vinterled från Riksgränsen, men väl en sommarled som jag inte kunde se så mycket utav. Till en början åkte jag lite på känsla bara, utan att bry mig så noga om att följa leden, utan istället så åkte jag bland annat på en isbelagd sjö och ganska snart mötte jag ett mindre gäng som var ute på en dagsutflykt på skidor i området. Med mig hade jag min nödsändare som även fungerar som en handhållen GPS med karta, så jag kunde se på den var Stordalsstua var belägen och var sommarleden gick, så till en viss del kunde jag följa sommarleden tack vare att jag såg dess streckning i GPS:en. Men det var en besvärlig terräng att ta sig fram i och ofta var snön så mjuk att jag sjönk ner med skidorna rejält. Till saken hör att jag inte är så duktig på att åka på dessa turskidor heller, då jag köpt ett par som är alldeles för långa, så det är lätt att jag ställer ena skidan på den andra skidan då jag försöker mig på att ”sicksacka” upp för backar och nerför vill det sig inte heller något vidare när jag önskar att de ska svänga… Anledningen till att jag köpte ett par alldeles för långa skidor är helt enkelt att jag tänkte att det var bra med ett par så långa skidor som möjligt för att få så mycket bäryta som möjligt om snön är mjuk, visserligen var kanske tanken god, men längden på dem ställer nog till med mera besvär för mig, än vad jag har nytta av dess långa bäryta. Således med min dåliga skidteknik så innebar det att jag många gånger tog av mig skidorna för att det antingen var på tog för brant uppför eller nedför för mig.
Att det blev mörkt nästan direkt efter att jag påbörjade min skidtur var ju inte heller till någon positiv fördel för mig. Men jag hade i alla fall en diodförsedd pannlampa med mig, som jag inte behövt byta batterier i på flera år (jag vet inte ens om jag någonsin bytt batterier i den). Den lyste visserligen, men dess sken var riktigt svagt, så den var inte till så värst mycket hjälp. Efter en stunds åkning och då jag tagit mig över en mindre bergspassage så kom jag fram till sjön ”Bajip Njuorajávri” vilken jag svängt neremot för att jag tänkte att det borde vara lättare att åka skidor på dess is, istället för att följa sommarleden som gick en bit högre upp i terrängen. Den tanken var ju visserligen god, om det nu inte vore för att isen ännu inte hade lagt sig på denna fjällsjö, så istället fick jag följa dess strandkant och slänter, vilket inte var den smidigaste färdvägen. Men till slut så korsade jag i alla fall gränsen till Norge och då var det inte långt kvar till stugplatsen som jag var på väg mot. Utan det enda som återstod till stugplatsen var en lång utförslöpa! I det taskiga ljuset från min pannlampa var det inte så lätt att se konturer och höjdskillnader i snön, så på ett ställe åkte jag som ner i en svacka och när det väl började gå uppför igen så kilade skidspetsarna in sig under snön så att det tog tvärstopp och jag föll med ansiktet ner mot snön. Detta var visserligen bara en av alla de gånger som jag trillade omkull, så jag fick ett otal blåmärken efter skidturen. Men jag nådde i alla fall fram till stugplatsen en stund efter midnatt. Vid stugplatsen fanns en storstuga, en lillstuga och en förrådsbyggnads (som även innehöll ett utedass). Jag var (som jag anade) alldeles ensam på stugplatsen, så jag valde att bo i den större av stugorna, i vilken jag tände en brasa och så småningom fick jag upp en skaplig värme inne i stugan, tack vare en väl tilltagen kamin.
När ljuset hade nått fram till fjälldalen och jag hade vaknat i stugan, så kunde jag se att det var en vacker plats som stugan var belägen på. Efter att jag packat iordning mina saker och låst stugan så vände jag om och fortsatte tillbaka från det hållet som jag kommit ifrån, då jag anlände till stugplatsen under natten. Så jag passerade nationsgränsen igen och befann mig för en stund i Sverige och nu när det var ljust ute så var det i alla fall lättare att åka på skidorna, även om det är en överdrift att säga att det var lättåkt. Efter att jag åkt en bit i Sverige så vek jag av västerut för att ta mig mot Frantsebu. Till en början efter att jag vikt av från de skidspår som jag själv skapat under gårdagskvällen så hade jag ingen ledmarkering i GPS:en att följa. Detta eftersom att ledmarkeringen mot Frantsebu helt sonika saknades i min GPS mellan norskagränsen och leden mot Stordalsstua, som jag kom ifrån. Men däremot på min svenska fjällkarta (som dock inte sträckte sig ända till Frantsebu) så var det en markerad sommarled även på den svenska sidan av nationsgränsen. Men hur som helst så korsade jag efter ett tag återigen nationsgränsen och befann mig då återigen i Norge och kunde återigen börja följa en ledmarkering i GPS:en. Det var en del stigning och jag följde inte leden slaviskt, även om jag följde den någotsånär. Enligt mina beräkningar så verkade det vara realistiskt att jag skulle vara framme vid Frantsebu vid tiotiden på kvällen. Frantsebu ska vara en mindre raststuga, och min tanke var alltså att övernatta i denna under natten mellan lördagen och söndagen.
Var någonstans Frantsebu var belägen framgick dock inte utav min GPS och min svenska fjällkarta sträckte sig inte riktigt ända fram till den plats där raststugan borde vara belägen. På min dator hade jag dock hittat några kartor var Frantsebu skulle vara belägen, men dessa kartor var lite tvetydiga, då raststugan var belägen på något olika ställen på ett par olika kartor, men jag tänkte att jag nog allt skulle hitta på raststugan ändå, om jag nu följde leden som gick i dess närhet. Min tanke var också att det vid leden borde finnas någon skylt som pekade mot raststugan. Men när jag följt leden till den plats där jag trodde att Frantsebu var belägen, så hade jag ännu inte sett till denna raststuga eller någon skylt om dess position, så jag började leta efter raststugan. Jag hade sådan tur att jag hade täckning på Iphonen (där jag då befann mig), så jag klickade mig fram till en sida om raststugan där det även fanns GPS-koordinater till stugplatsen. Så jag knappade in dessa koordinater i min GPS och följde GPS:en till den position som jag matat in i GPS:en. Men då jag kom fram till GPS-positionen så verkade jag befinna mig mitt ute på en frusen sjö, och kunde inte heller därifrån se stugan i det svaga skenet som min pannlampa gav mig. I området så jag tog även hjälp av Iphonen och dess lampa för att finna raststugan i ljusskenet som telefonens lampa erbjöd, men tyvärr stängde telefonen av sig ganska kort därefter eftersom att det var kallt för dess batteri. Men jag hade ännu inte funnit stugan. Jag for fram och tillbaka på skidorna och försökte se mig om på platsen, för att hitta stugan, men tyvärr kunde jag inte finna den trots flera timmars letande i det svaga ljuset som pannlampan och månen erbjöd, så till slut gav jag upp för denna gång och bestämde mig istället för att ta mig ut mot E10:an, vilken inte var belägen så många kilometer bort. Så jag började åka mot E10:an även om jag inte följde den närmaste sträckningen ut mot vägen, utan istället försökte mig på att följa de platser i terrängen som var lite mera lättframkomliga än fågelvägen ut mot E10:an. Det gick mycket sakta men jag närmade mig E10:an i långsam takt, men till stor del plumsade jag med skidorna i händerna istället för att ha dem på fötterna, eftersom att det var så brant och till viss del lite besvärlig terräng. Någonstans på fjället tappade jag en av de korta stighudarna till mina skidor, men nu, så här i efterhand har jag införskaffat mig nya stighudar, så att jag kan ge mig ut på nya äventyr. Framåt morgonkvisten nådde jag fram till E10:an, men som avlutning så tvingades jag vada över en porlande jokk. Även om skidorna inte imponerat på mig ännu, så är jag nöjd med pjäxorna som jag införskaffade till skidorna. De var visserligen dyra, men bra. De är försedda med snölås så att man kan dra dem över byxorna om man vill, också slipper man att det kommer in snö i dem, samtidigt som de är varma och sköna (om än lite stora, men då kan jag ju i alla fall ha tjocka strumpor på mig i dem). Men det som imponerade mest med dessa under denna tur var nämligen att de till och med höll tätt då jag vadade över jokken med dem.
Väl ute vid E10, då det hade hunnit ljusna, så valde jag att boka en taxi, som jag åkte med till Narvik och därifrån så åkte jag sedan med dagens första persontåg hem till Kiruna. Min ursprungliga tanke var ju att under söndagen ta mig till Riksgränsen på skidorna och därifrån åka tåg hem till Kiruna, men efter en sömnlös natt ute på fjället så valde jag istället det bekvämare alternativet, nämligen att åka med taxi till Narvik istället för att gå eller åka skidor till Riksgränsen. Väl ombord på tåget var det skönt att få vila och sova en liten stund, efter en natt som inte blev som min tanke var. Jag hade under natten kontakt med min mamma vid ett flertal gånger via såväl en mobiltelefon av äldre modell och även via SMS, vilket jag kan sända med min nödsändare. Detta efter att jag fått ett SMS under kvällen, där hon undrade hur det gick och om jag var framme vid stugan eller hade långt kvar. Min mamma tyckte att jag kunde larma fjällräddningen när jag inte fann stugan uppe på fjället, men själv tyckte jag inte att jag befann mig i någon nödsituation så att jag behövde hämtas akut, utan det fanns ju andra lösningar på problemet, som den jag valde att ta mig ut till E10:an och åka taxi därifrån. En av de besvärligare sakerna var dock att jag blev kall om händerna när jag skulle knappa på nödsändaren för att antingen sända SMS med den, eller använda dess GPS-funktion för att navigera mig fram i terrängen.
Ännu vet jag inte var Frantsebu ”var belägen”, eller för den delen ”är belägen”, om den nu över huvud taget finns kvar. Så det får bli ett kommande projekt att göra ett nytt försök att försöka hitta fram till denna raststuga, men den gången vore det nog bra om jag anländer till platsen då det är ljust ute, för jag kan ju mycket väl redan ha varit riktigt nära raststugan utan att sett den i mörkret. Kanske är det så att raststugan är belägen längre västerut än vad jag var och letade efter den. Hur som helst så får jag göra ett nytt försök att leta efter stugan i lite smidigare ljusförhållanden, kanske får det istället bli en utflykt dit under någon av de ljusa sommarmånaderna. Jag har även så här i efterhand försökt att finna stugan via satellitbilder i ”Google Maps”, men utan att kunna urskilja var den eventuellt är belägen.
För ovanlighetens skull hade jag inför denna tur släpat med mig kamerastativet och systemkameran (som visserligen sett sina bättre dagar), för tanken var att det skulle kunna bli en lugn och fridfull tur, under vilken jag kanske skulle kunna njuta av norrsken framåt kvällarna, utanför stugorna. Riktigt fantastiskt norrsken fick jag faktiskt se under de båda nätterna, speciellt under den första kvällen då norrskenet dansade på himlavalvet. Men tyvärr tog jag aldrig mig tid att fota en enda bild med systemkameran, utan istället var jag mera fokuserad på att nå fram till turens mål, vilka var kämpigare att nå, än vad jag hade räknat med. Ett fåtal bilder vid Stordalsstua, är de enda bilderna som blev tagna under turen och de blev tagna med min lilla kompaktkamera, men det blev inte en enda bild tagen på det fina skådespelet som utspelade sig på himlen.
Längst ner i blogginlägget la jag med en karta som visar högst ungefärligt hur jag tog mig fram under turen.
/Fredrik
När jag var ute och åkte med båten under min långa resa under våren och försommaren, så fick jag ju pumpa ur en del vatten ur båtens skrov med några dagars mellanrum, då det visade sig att det kom in lite vatten i båten. Så efter att båten stått ett antal veckor i Haparandatrakten så tänkte jag att det nog var bäst att åka och titta till båten och se så att det inte kommit in en massa vatten i båten så att den börjat på att sjunka eller rent av redan sjunkit, så det var med en viss nervositet som jag tog bussen ner från Kiruna till båten i utkanten av Haparanda efter att inte sett båten på länge. Men när jag väl kom fram till båten så visade det sig att det knappt fanns något vatten alls att pumpa ut från dess skrov, så antagligen verkar det framförallt vara när man kör båten, alternativt när motorn är igång som det kommer in lite vatten i skrovet. Så det var med en lättnad jag kunde konstatera att båten flöt fint där den låg i hamnen. Så när jag var vid båten övernattade jag en natt i båten (även om jag inte åkte något med den, utan bara startade upp den en stund) innan jag tog bussen hem till Kiruna igen under nästkommande morgon, då jag även passade på att ta hem ytterligare några prylar från båten.
Men sedan började det ju bli vinter och båten behövde ju komma upp på land för att inte frysa sönder, så jag tittade på ”Blocket.se” om jag skulle finna någon begagnad och lämplig båttrailer till båten och jag kollade även med några som sålde nya båttrailers om de skulle kunna ha någon lämplig trailer till min båt som ju är ens sorts kölbåt. Tillslut föll valet på att köpa en norsk nytillverkad båttrailer som skulle anpassas till båten för att den skulle fungera till båten. Så jag beställde en sådan, som dock visade sig komma lite senare än vad först återförsäljaren trodde. Att det blev en sprillans ny båttrailer och inte en begagnad båttrailer berodde till viss del på att jag tidigare haft en något äldre (men inte så värst gammal) båttrailer till en annan båt och den visade sig vålla en massa problem, då dess hjul stod snett, liksom såväl bromsar som hjullager krånglade.
Jag som inte ens har någon bil för tillfället gjorde så att jag istället åkte tåg söderut ner till mina föräldrar i Dalarna inför en ledigvecka i oktober. Där passade jag på att bland annat hälsa på mina föräldrar, och sedan var tanken att jag och mina föräldrar skulle ta deras bil norrut för att hämta upp den båttrailer som jag beställt och som skulle komma till Kramfors. Efter det planerade stoppet i Kramfors så var tanken att fortsätta upp till Haparanda för att där dra upp båten på land. Slutligen var tanken att jag skulle fortsätta med tåg eller buss till Kiruna och mina föräldrar skulle fortsätta hemåt Dalarna igen med bilen. Men medan jag var nere i Dalarna fick jag veta att båttrailern blivit lite försenad så jag skulle inte hinna med att dra upp båten innan min ledighet var slut. Så det blev till att boka flygbiljett för mig, så att jag tog mig hem till Kiruna och sedan när jag hade en ledig helg ett par veckor senare så fick det bli ett nytt försök att få upp båten på land.
Så efter att jag varit hemma i norr i någon vecka, så flög jag söderut igen och besökte mina föräldrar i Dalarna ännu en gång. Nu gjorde vi som vi tänkt att göra ett par veckor tidigare, nämligen att vi tog deras bil upp till Kramfors och hämtade båttrailern där, sedan fortsatte vi upp till Haparanda och drog upp båten på land och förberedde den inför vintern. Detta gjorde vi alltså under den sista helgen i oktober, så det var visst bara min båt och någon enstaka liten båt kvar i vattnet i hamnen där den låg. Lite förvånad blev jag dock, då vi upptäckte att det var is på havsvattnet i den lilla hamnviken när vi skulle dra upp båten, det hade jag liksom inte räknat med, och en man som vi träffade i hamnen sa dessutom att det varit ännu mera is i hamnen ett tag tidigare. Min pappa hade med sig en yxa och jag trodde då inte att vi skulle få nytta av den för att hugga i isen, men faktum var att det var så mycket is i vattnet att man kunde hugga i isen för att göra en ränna för båten på sina ställen. Men det var ju inte så värst tjock is, så det hade antagligen gått att gunga fram båten för att knäcka isen också, men nu när yxan var med så fick den i alla fall komma till användning.
Ett av orosmomenten var huruvida det skulle gå att få upp båttrailern med båten lastad på båttrailern upp för den lilla sjösättningsrampen med grusunderlag, som tack och lov varken var klädd av snö eller is. Men det visade sig gå riktigt fint, och inte vara några problem alls. Däremot så stötte vi på ett annat problem, nämligen att båten inte passade så bra på båttrailern, trots att tillverkaren av båttrailern hade försökt att anpassa båttrailern efter båten, efter att jag skickat bilder på båtens skrov till båttrailertillverkaren. Tyvärr så gjorde detta att vi fick ta i med en del våld för att få upp båten på trailern, då den inte kunde rulla upp på trailern små hjul på det sätt som var tanken. Men jag har kontaktat återförsäljaren av båttrailern, så det ska nog bli en lösning på problemet framåt vårkanten, så att det ändras lite på båttrailern så att den ska kunna passa bra till båten. Det är ju så att under kommande år så vill jag ju kunna dra båten på vägen en del för att kunna lägga båten i några olika sjöar och kunna åka med båten i några fler kanaler i södra delarna av Sverige och Norge, också skulle jag även vilja kunna ha båten lite närmare min bostad för att kunna fixa med båten på min fritid, så därför är det ju viktigt att båten och båttrailern fungerar bra tillsammans så att jag kan använda ekipaget som min tanke var då jag beställde båttrailern.
Hur som helst är i alla fall båten på land nu, och efter att båten kommit upp på land så kunde mina föräldrar fortsätta hem med bilen och jag tog istället tåget hem till mig i Kiruna. Det hela resulterade ju i en helgutflykt med ett par hotellövernattningar för mig och mina föräldrar, så det blev lite nytta förenat med nöje.
Jag är ju ofta väldigt tidigt ute, alternativt väldigt sent ute, när det gäller olika sysslor som är lite säsongsberoende, som exempelvis brukar jag vara ute och åka skidor då precis den första snön har kommit, alternativt då det knappt finns någon snö kvar. Likaså blev det med mig och båtlivet i år, nämligen att jag var ute bland de första med båten i våras, då det knappt var några gästhamnar med tillhörande faschiliter som hade öppnat, och sedan var jag bland de sista att få upp båten ur vattnet, då det till och med hade hunnit komma en liten isskorpa på vattnet. Men under juli, augusti och september var jag liksom inte ute en enda gång med båten, vilket delvis berodde på att båten är cirka 35 mil ifrån min bostad och att jag inte har någon bil för tillfället, så det har ju varit lite besvärligt att ta sig till och från båten.
/Fredrik
Så var fredagen den 16:e juni kommen och därmed min 54:e och även sista resdag. Denna dag blev det en tidig uppstigning, då jag skulle åka med en tidig buss hem till Kiruna, för att nu efter cirka sju och en halv vecka började det bli dags att börja arbeta igen. När jag gav mig av hemifrån, trodde jag att jag skulle tvingas börja arbeta redan någon dag tidigare än denna dag, men under tiden som jag var borta så hann schemat på arbetet förändras inför sommaren, så att jag skulle tvingas att börja arbeta något tidigare än vad jag först trodde, men tack vare att jag fick byta några turer med en kollega så fick jag istället ytterliga någon dag ledigt emot vad jag trodde från början, så jag kunde alltså vara borta i sammanlagt 54 dagar. Jag vet att det kanske inte är alla förunnat att bara kunna sticka iväg sådär i 54 dagar i ett svep, men jag har förmånen att ha ett arbetsschema där man är ledig var sjätte vecka, så då kunde jag fylla uppe de fem jobbarveckorna däremellan med semesterdagar och kompdagar, så att jag kunde vara ute och åka båt under en längre tid, och på slutet då de första sju veckorna hade passerat hade jag ju som sagt turen att få byta något pass med en kollega, så att jag kunde vara borta under ytterligare några dagar. Nu från januari 2018 så ska vi få ett ännu bättre schema på jobbet så att vi har två lediga veckor under en sexveckorsperiod, så då hoppas jag att jag kan komma ut på fler trevliga resor och äventyr framöver!
Från hamnen där jag surrat fast båten upp till en busshållplats vid E4:an är det cirka 750 meter, så på fredagsmorgonen var det dags att låsa igen båten och börja promenaden bort till busshållplatsen. Promenaden till busshållplatsen blev jobbig, inte för att det var så värst långt, för det var det inte alls, men jag hade mycket att släpa på. Ett flertal tunga väskor, varav den största väskan var min cykelväska som bland annat innehåll min cykel, som var något isärskruvad i väskan. Det hela resulterade i att jag inte orkade konka på allt på en och samma gång, utan istället så fick jag först gå med några av väskorna en liten bit, och där lämna dessa väskor, för att sedan vända om och hämta de väskorna som jag inte fått med mig i första vändan, sedan fortsatte jag en bit till och satte ner väskorna och vände åter om en liten bit för att hämta de väskor som då var en bit bakom mig, och så fortsatte jag tills jag kommit fram till busshållplatsen vilket tog sin tid, men jag var ute i god tid så jag fick ändå vänta på bussen en stund.
När väl bussen kom så var det inte så många resenärer ombord och det fanns gott om plats för allt mitt bagage, även om jag fick betala en extra slant för den stora cykelväskan, men det fick det ju vara värt, för det blev ju ändå ett betydligt mycket billigare alternativ än att åka taxi. Efter en stunds bussresa och ett något längre stopp i Kalix, så kom jag fram till Töre där det blev bussbyte till en buss som tog mig hela vägen hem till Kiruna. Som tur var så var det inte särskilt långt från busshållplatsen till den plats där jag bor, för även denna gång blev jag ju tvungen att gå flera gånger för att få med mig allt mitt bagage.
När jag väl kommit hem öppnade brevlådan var det med en viss spänning. Skulle jag ha någon obetald räkning liggande där? Skulle jag ha riktigt otur kanske jag till och med hade hamnat i Kronofogdens register, för jag hade ju inte vittjat brevlådan på drygt sju och en halv vecka. Men som tur var hade jag inte någon viktig räkning i brevlådan som jag hade missat, och faktum var till och med att den inte var så speciellt full, tack vare att jag strax innan jag for hade klistrat på lappar att jag inte ville ha någon reklam eller gratistidningar. Jag hade ju varit lite orolig att postlådan skulle vara totalt översvämmad då jag kom hem. Nu var den bara måttligt fylld och däri låg bland annat det batteri och den 12-volts kabel som jag beställt till mitt mobila internet inför resan (vika inte hann fram innan jag gav mig av), men det fungerade ju ganska bra även utan dessa saker, då jag kunde använda mig utav en annan kabel. Jag tycktes inte heller ha missbedömt vad jag skulle få för räkningar när jag var borta, så det var inte någon sådan som låg och väntade på mig alldeles för länge. Jag har de flesta räkningarna som E-faktura, vilket jag tycker att är praktiskt. För de första kommer jag åt dem var jag än är (vilket ju är praktiskt då jag ibland är borta i långa perioder), om jag har tillgång till datorn och internetanslutning. Sedan så slipper man ju skriva in de långa OCR-numren för hand inför varje räkning som ska betalas, och det är ju också en fördel. Tyvärr kan man ju inte ha alla räkningar som E-fakturor, men som tur är så kan man ju ändå komma åt många av sina faktur via de utskickande företagens hemsidor, som ofta erbjuder möjligheten att se vad man har för några fakturor via så kallade ”Mina sidor” och liknande kundportaler.
Efter sju och en halv veckas resa så blev det ju en del slitage på en del prylar, så det blev till att kasta den stora sportbagen, som var en av de större väskorna som jag hade med mig. Den var redan trasig inför hemresan och när den blev proppfull med saker inför hemresan, så blev den ju bara ännu trasigare, så den var inte helt smidig att göra med under hemresan, men den fick ju i alla fall användas rejält under sin sista resa. Att saker slits under en lång resa kunde jag ju som nämnts konstatera, framförallt var det under denna resa mycket porslin och glas som gick sönder i båten ute på de gungande vattnen. Faktum vara att samtliga mina vinglas och en hel del muckar gick sönder, framförallt eftersom att jag ibland fuskade med att paketera in dem väl i lakan eller handdukar. Kanske skulle man ha valt plastglas och plastmuggar inför resan, men jag ville ju hellre ha riktiga glas och porslinsmuggar under resan, för det är ju trevligare med riktiga glas istället för plastglas och riktiga porslinsmuggar, tycker jag.
Detta får bli den sista dagsrapporteringen från den långa båtresan som jag gjorde under våren och försommaren, och visst kan man tycka att det är länge att vara borta i femtiofyra dagar hemifrån. Men har man ingen bostad att trivas i, eller någon där hemma att längta till, eller för den delen någon som längtar efter en där hemma, ja då är det ju inte speciellt svårt att låsa igen ytterdörren under en längre tid och då är det ju istället trevligare att vara ute och se sig om, kan jag tycka. En fin sak med resan var i alla fall att jag kunde känna att jag längtade norrut (för det är ju fint här uppe i norr) ibland då jag var nere i söder och visste att de var mycket ljusare här uppe i Norrbotten.
Innan jag gav mig iväg på resan, så har jag ju även tänkt att jag kanske även skulle kunna tänka mig att bo på Gotland, då jag inte varit så mycket där tidigare. Jag tänkte att Gotland lär ju också vare en fin plats, precis som Norrbotten, samtidigt som också Gotland är lite avlägset och i någon sorts ytterkant av landet. Både Gotland och Norrbotten påverkas ju emellanåt av vädrets makter som begränsar resmöjligheterna till de båda länen, här uppe i norr är det ju titt som tätt som E10:an stängs av då det är snöstorm, och ibland är det ju kylan här uppe i norr som sätter stopp för kommunikationerna, medan Gotland emellanåt drabbas av inställda färjeavgångar mellan ön och fastlandet då vindarna piskar på. Men efter ett antal dagar på Gotland, så kunde jag konstatera att det inte var min favoritplats på jorden, och det var ju lite skönt att få konstatera det, för då kunde jag ju helt avfärda de visserligen mycket vaga tankarna på att man kanske skulle vilja bo där. Nu såg jag nog inte Gotland då förutsättningarna är som trevligast, som nog lär vara i mitten av sommaren, då solen värmer som bäst. Utan istället så upplevde jag ju ön under ett en tid på våren, då det inte var någon värme att skryta om, utan snarare mera var en vind som svepte över ön, men det är ju också en del av vardagen på den stora ön, som visserligen var fin, men kanske inte så fantastisk som jag hade föreställt mig.
För min del blev detta i alla fall en resa som jag fick se en hel del av Sverige, även om min ursprungliga planering sprack en hel del då jag hade tänkt att hinna se mera av Västkusten, fler öar och en hel del annat. Dock blev jag ju lite inblåst i början av resan och sedan visade det sig att de långa havsetapperna tog nog allt lite längre tid än vad jag hade räknat med att de skulle ta, så visst hade det varit trevligt med en lite snabbare båt ibland för att det inte skulle bli lika stressigt, för att hinna se mer och kunna komma fram lite snabbare i vissa väder. Så visst hade det nog allt upplevt som lite mindre stressigt om man lustigt nog hade kört snabbare. Men det har ju minsann sin charm också att puttra på i 5-6 knop ända till på natten, då det visat sig att man vill långt och har varit lite av en tidsoptimist när man planerat dagsetappen! Hur mycket bränsle som gått åt under resan vet jag faktiskt inte, jag valde att blunda för denna sanning och sparade inte tankkvittona, men väldigt grovt skulle jag ju uppskatta att det handlar om en i runda slängar en kubik diesel…
Om jag ska välja att lyfta fram några guldkorn från resan så måste jag först få välja veckan som under fem dagar spenderades längs Göta kanal och även innefattade en tur över Vänern då den mer eller mindre låg spegelblank. Denna vecka hade jag ju trevligt sällskap i båten och det var så mycket trevligare emot att åka själv (även om jag ju även haft med mig folk i båten under ett par dagar ytterligare under resan). Veckan var kanske även den finaste veckan på hela båtresan, det bjöds till stor del på ett superfint försommarväder och samtidigt så kändes det som att båten passade som bäst på kanaler och mindre sjöar, för det är ju trots allt inte någon stor havskryssare som jag har. Göta kanal var ju lite som att åka bil ute på landet då man ofta åkte intill såväl hus som åkrar, det var ju helt fantastiskt fint! Så under kommande år är tanken att ta båten på trailer söderut i landet och göra några fler resor på några av de många kanalerna som finns i Norge och Sverige, för det var ju riktigt trevligt att åka kanal.
Sedan kan jag ju inte annat än få säga att det var trevligt att få komma upp till Norrland och få åka med båten i de ljusa kvällarna och nätterna. Som natten som jag spenderade längs Luleälven mellan Luleå och Boden och fick uppleva både en solnedgång och en soluppgång under samma natt, det är också minsann en etapp att minnas tillbaka till som något fint! Framöver har jag även tänkt att utforska mera av den Norrbottniska skärgården, för den är ju något som jag skulle vilja utforska mer utav och det var så trevligt att få komma upp till de ljusa juninätterna i norr efter att ha kämpat om kvällarna för att hitta in i de mörka hamnarna nere i söder. Så med detta sagt så sätter jag punkt för detta blogginlägg om denna resa och snart är det ju också dags att sätta punkt för året då jag genomförde denna resa.
/Fredrik
Så nådde jag fram till mitten av den första sommarmånaden (som man borde kunna betrakta juni), då alltså kalendern sa torsdagen den 15:e juni och denna dag var jag framme på min sista resdag med båten, och den totaltsett näst sista resdagen under resan och kunde konstatera att det alltså var resdag nummer 53.
Denna dag började jag med att köra ut ur hamnområdet vid Vuono Fiskehamn, för att ännu en gång ta mig ut på det stora vida havet. Precis som under föregående dag blev det till att köra mellan björkruskorna som markerade vägen in och ut mellan det stora vida havet och den lilla småbåtshamnen, och även denna gång lyckades jag med manövern, utan att köra på grund.
Väl ute på havet så började jag med att köra ett varv runt de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari, samt att jag även samtidigt rundade en mindre ö som ligger strax söder om dessa sammanvuxna öar, då det verkade besvärligt att ta sig emellan den mindre ön och de större sammanvuxna öarna. På de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari (som en gång i tiden bestått av två separata öar), som har vuxit ihop på grund av landhöjningen finns Sveriges östligaste punkt. Min tanke var väl i ett första skeda gå iland på dessa sammanvuxna öar, men det struntade jag i, då det inte fanns så mycket till lämpliga ställen att gå i land på där, förutom någon brygga som verkade vara av privat karaktär. Något som jag konstaterat under resan är nämligen att det hade varit praktiskt att ha en liten jolle/roddbåt med sig, som man skulle kunna sjösätta för att ro in till öar som man vill besöka, men som inte är så lätta att lägga till vid med min båt. På de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari finns gränsrösen som markerar gränsen mellan Sverige och Finland, en gräns som tidigare legat ute i vattnet mellan de båda öarna innan de växte ihop, och eventuellt har även gränsen ändrats något genom tiden. Det är alltså på dessa sammanväxta öar som Sveriges östligaste punkt är belägen, men även den östligaste punkten på det svenska fastlandet finns också belägen ganska nära denna plats, nämligen vid ”Sundholmen” som är belägen vid Torneälvens mynning ut i havet, strax söder om Haparanda, där ”Cape East” (som är en ett hotell i kombination med en campingplats, som även utnyttjats som asylboende) är beläget. Min tanke var också att besöka denna punkt, men inte heller denna punkt besökte jag vid detta tillfälle och faktum är att jag aldrig kan påminna mig om jag varit vid denna plats, som ju är synnerligen lättillgänglig då den ligger på fastlandet, så den platsen får jag allt se till att bocka av snart vid något lämpligt besök i Haparanda.
Efter att jag rundat öarna så styrde jag mot Finland och gick iland vid en brygga (som dock verkade vara privat) vid Puotikari gästhamn, som ligger vid Röyttä där Torneå hamn och ett av Outokumpus stålverk är beläget, strax utanför Torneå. Således hade jag kommit tillbaka till det land som jag började min resa i (även om jag nu var längre norrut i landet) nästan två månader tidigare och hade således följt i princip hela Norrlandskusten och kunde känna att jag snart var i mål med min resa. Sedan körde jag in i Torneälven, som visade sig vare rejält ström och trots att jag körde med fullt gaspådrag i min lilla plastnipa och pressade den stackars dieselmotorn till max efter dess långa resa, så gick det knappt framåt i den strömma älven, men det gick ändå framåt, men med väldigt låg hastighet. Jag körde under järnvägsbron som går mellan Sverige och Finland (som har både svensk och finsk spårvidd) och vidare under ytterligare några broar, varav E4:an går över en av dessa broar. Sedan körde jag en bit uppströms längs Torneälven och vände strax efter att jag passerat en mindre hamn/brygga i höjd med Kiviranta, utan att jag gick iland där. Det var lite vanskligt att köra i älven, då mitt digitala sjökort inte var så detaljerat där och samtidigt var det väldigt strömt, även om det var mer strömt på vissa ställen i älven, än på andra ställen i älven. Kanske var det rent av en räddning för mig att det var så mycket vatten i älven, som räddade mig från att köra på grund. En tanke var ju också att gå iland vid Haparanda vid älven, men det var framförallt väldigt strömt i älven, men även lite ont om lämpliga bryggplatser att lägga till vid, så jag struntade i att gå i land i centrala Haparanda.
När jag lämnat älven, efter att ha vänt om och kört nedströms (något som gick betydligt mycket snabbare än uppströms), så körde jag in till en marina på den finska sidan av gränsen, nämligen till ”Toranda Marina” vid Hellälä. Detta visade sig vara en riktigt fin och relativt nybyggd marina, som dock inte verkade vara öppen för dagen, för då jag gick iland där så hamnade jag innanför stängda grindar som spärrade av området ut mot vägnätet och övriga Finland. Men jag passade ändå på att tömma båtens avfallstank ännu en gång, då det här fanns en fin och välfungerade elektrisk sugtömningsanläggning, så om jag vetat om denna marina och dess faciliteter, så hade jag ju inte behövt kämpa med den handpumpade sugtömningsanläggningen vid Haparanda hamn, som jag besökte under föregående kväll. Vid marinan så passade även på att kasta lite skräp, som jag hade samlat på mig under min långa båtresa, även om det inte var helt lätt att hitta någonstans att kasta det, så jag hoppas att det inte var allt för privata soptunnor som jag lyckades hitta och som jag använde mig utav.
Från marinan så kunde man även följa en mindre kanalaktig farled (som bland annat gick under någon bro) in mot Puotikari gästhamn, där jag varit tidigare under dagen. Så jag började först följa denna sträckning ditåt, men efter en stund vände jag om, då jag blev orolig huruvida jag verkligen skulle kunna ta mig fram längs denna sträcka med min båt i dess storlek, och fortsatte istället mera på öppet vatten (ungefär längs samma sträcka som jag tidigare kört i motsatt riktning) in mot Puotikari gästhamn ännu en gång. Sedan fortsatte jag tillbaka till den plats där jag började dagens båtresa, nämligen till Vuono Fiskehamn. Där jag för en sista gång under resan körde mellan björkriskorna in till den lilla hamnen och när jag väl var framme vid bryggan, så kunde jag konstatera att jag inte varit på något grund under denna dag, även om det kanske varit lite väl nära att ske under dagen. Så när jag styrt in till bryggan så var min båtresa avslutad, så jag knöt fast båten ordentligt och städade ur båten lite lätt och packade iordning för att kommande dag kunna bege mig hemåt mot Kiruna med buss, medan min båt nu skulle få ta igen sig ett tag. Men innan bussresan hemåt så övernattade jag en sista natt i båten (vilket alltså skedde i samma hamn, som under föregående natt), innan det var dags för mig att bege mig hemåt
/Fredrik
Då blev det onsdagen den 14:e juni och min 52:a resdag var kommen. Denna dag vaknade jag upp i båten i hamnen i Töre, dit jag anlände under tisdagen.
Mitt mål för båtresan har ju bland annat varit att nå upp till Haparanda och Finland, men riktigt vad jag skulle ta och hitta på och göra med båten då jag väl nått dit, var något som jag inte hade lika klart för mig. När jag köpte båten så valde jag ju en modell av båt, som inte är större än att den skulle gå att ha på en trailer bakom en bil, då den väger cirka 1500 kg och inte heller är bredare än cirka 2,5-2,6 meter, för min tanke var att även skaffa mig en trailer till båten så att jag skulle kunna köra den på land till olika sjöar och andra vattendrag, för det går ju också mycket snabbare att dra den på land än att köra i cirka 5-6 knop ute på vattnet. Men nu när jag började närma mig Haparanda så hade jag ju ännu ingen trailer till båten och faktum är att jag varken då eller ens nu har någon bil heller. Så jag funderade lite på saken hur jag skulle göra med båten. Skulle jag försöka sälja den? Jag skickade faktiskt ett mail till en båtaffär i Luleå och undrade om de ville köpa in båten, men de visade sig inte vara intresserade av att köpa in båten, som jag förstod det. Men visst, om de hade fått köpa den riktigt billigt kanske de hade vilja köpa in den. Så jag insåg att innan jag hade fått tag i en trailer och en bil, så skulle det nog dröja ett tag och likaså om jag istället gick på det andra alternativet och istället skulle föröka mig på att sälja båten, så var det nog också något som skulle ta sin lilla tid. Så jag började kolla om jag kunde hyra någon båtplats i Haparandatrakten till båten och efter en del telefonsamtal, så stod det klart att jag kunde få hyra en säsongsplats i ”Vuono Fiskehamn”, som ligger strax väster om Haparanda, så denna dag blev målet för mig att ta mig dit.
I samband med att jag lämnade hamnen i Töre så passade jag först på att köra något varv runt den stora gula bojen som finns vid hamnen i Töre och som är en sorts markering på att man nått högst upp i Bottenviken. Sedan fortsatte jag min resa med siktet inställt österut för dagen. Jag höll mig innanför Rånön, då jag passerade den stora Rånön. Efter ytterligare en stunds körnings så körde jag under den stora Seskaröbron, som är en del i länken mellan Seskarö och fastlandet, som gjorde att Seskarö fick en landsvägsförbindelse med fastlandet 1978.
Efter ännu en stunds körning så körde jag in till Haparanda hamn med båten. Denna hamn ligger drygt en mil väster om Haparanda och är belägen i närheten av byn Nikkala. Här i hamnen var min tanke att göra ett kortare stopp och bland annat ta mig an en av de mindre glamorösa uppgifterna med båtlivet, nämligen att tömma båtens toalettank, vilket visade sig att det inte var så värst lätt då jag var ensam i båten. Precis som i många andra hamnar så finns det en sugtömningsanläggning för båttoaletter i denna hamn. Vanligtvis brukar dessa sugtömningsanläggningar vara elektriska så att man bara trycker på en knapp så att en elektrisk pump startar, så att man sedan kan suga ur båtens avfallstank med en slang som man håller mot båtens avfallstanks tömningshål och liksom suger ur tanken med slangen, liksom att ungefär suga ur den med en dammsugare. Även om jag fått erfara att det inte alltid är så värst fräschts och trevligt, då det exempelvis kan läcka i anslutningen mellan båten och sugtömningsanläggningen, så det har hänt att jag fått slänga jackan i tvätten efter denna syssla. Nu har det ju varit långt ifrån alla av dessa sugtömningsanläggningar som jag träffat på som har fungerat, utan det har varit många av de som inte varit i drift utav olika anledningar, speciellt i början av min båtresa som jag började redan i april var det svårt att träffa på sugtömningsanläggningar som fungerade, så det dröjde ett bra tag innan jag hittade på någon sådan som fungerade, då de första som jag träffade på verkade vara avstängda för vintern, utan att de då ännu hade startats upp inför båtsommaren. En positiv sak är att dessa anläggningar brukar vara gratis att använda, eftersom att det anses bättre att man använder dessa sugtömningsanläggningar, än att man släpper ut avfallet i havet eller andra vatten. Sugtömningsanläggningen som jag träffade på i Haparanda hamn, var av en ny sort för mig. Det var nämligen så att den var handdriven, så att en person skulle pumpa med en stor handpump och en annan person skulle hålla i slangen mot båten, vilket ju ställde till det för mig som var själv ombord på båten. Men nu hade jag en sådan tur att jag träffade på en person i hamnen som ställde upp och stod för pumpandet, så det löste sig i alla fall, då jag ju ville tömma båtens tank då jag inte hade så långt kvar till resans mål. Så jag får tacka honom som hjälpte mig med pumpandet!
Sedan fortsatte jag med båten genom den sena junikvällen vidare mot just ”Vuono Fiskehamn” som ligger långt in i Vuonoviken, som är belägen strax väster om Haparanda. Så mycket till farled in i viken var det väl inte att tala om, och jag såg på ekolodet hur det blev allt grundare och grundare och efter en stund visade ekolodet att djupet bara var knappa metern, och min båt går ungefär 60-80 centimeter djupt. Så jag blev orolig om jag verkligen skulle kunna ta mig in i hamnen, för trots att ekolodet sa att det var mindre än en meter djupt så hade jag fortfarande långt in till land och jag visste inte riktigt vad jag skulle sikte på för att hitta den djupaste vägen in mot hamnen, samtidigt var det mitt i natten, så jag tyckte inte heller att det var en lämplig tidpunkt att försöka ringa någon i hamnföreningen och be om råd huruvida man skulle köra in mot hamnen på bästa sätt. För övrigt visste jag ju inte ens helt säkert var själva hamnen var belägen, men jag tyckte mig ha funnit hamnen på ”Google Maps”, så jag trodde i alla fall att jag visste ungefär vart jag var på väg, även om jag inte alls var övertygad om att jag siktade mot rätt ställe. Men hur som helst så såg jag några björkriskor som liksom ”stod upp” ute i vattnet, men utan att veta om de markerade något grund eller om de kanske rent av var någon sorts markering för mig att följa, så bestämde jag mig för att köra lite sakta mot dem, för att ta reda på vad de eventuellt ville markera. Jag kunde konstatera att de satt som ”två och två”, liksom en allé. Så jag anade att det kanske var markeringar för att visa på vägen in mot hamnen, likt man vanligtvis brukar märka upp farleder med gröna och röda markeringar. Så jag styrde in emellan björkriskorna, som majoriteten av dem ännu bar blad på sig. Sedan följde jag dem, då jag anade mer och mer att de markerade en farled, även om jag till en början var lite skeptisk till om de verkligen ledde mig åt rätt håll. Men jag fortsatte att följa dem och efter en stund kom jag mycket riktigt fram till hamnen, som jag var på väg till. Anledningen till att björkriskorna (som jag upplevde det) inte gick rakaste vägen mot hamnen, var antagligen helt enkelt eftersom att björkriskorna istället följde en så pass djup sträcka som möjligt in mot hamnen. För min del så klarade jag att nå ända fram till hamnen utan att köra på grund, även om det inte kan ha varit några stora marginaler som jag hade ner till botten varken innan jag styrde in mellan björkriskorna, eller då jag väl följde dem, även om det inte var riktigt lika grunt då följde björkriskorna som vid den grundaste platsen jag var på innan jag styrde in emellan björkriskorna.
Väl framme i hamnen hade jag ett par olika lediga bryggplatser att välja emellan, så jag hittade en plats som var ledig och som jag utan större problem fick in båten på, även om jag måste erkänna att det var lite småtrångt och grunt i hamnområdet, men tack och lov var den platsen som jag valde belägen vid första bryggan inne i hamnområdet och dessutom ganska långt ut vid den aktuella bryggan. Men jag kunde konstatera att jag i denna hamn hade en av de större båtarna. Under min resa har jag kunnat konstatera att i de hamnarna där min båt har tillhört de största båtarna, så har det oftast inneburit att det inte varit så lätt att komma in i de hamnarna, då det exempelvis inte alltid varit så värst djupt på de platserna och det har ju liksom oftast funnits någon anledning till att det är ont om stora båtar i de hamnarna, så det har visat sig att det vanligtvis varit smidigare att lägga till i de hamnarna där det istället funnits en del större båtar. Jag vill i alla fall minnas att jag nämnde hur stor min båt var, då jag frågade de i den aktuella hamnen om de hade någon ledig båtplats som jag kunde få hyra. De i hamnen gissade att jag med min båt i alla fall skulle kunna ta mig in i hamnen och det visade sig att det stämde att det gick bra att komma in i hamnen, och det var ju faktiskt ytterligare någon enstaka båt i hamnen i ungefär samma storlek som min båt, även om hamnen framförallt dominerades utav små öppna båtar. Räddningen för mig denna dag lär dock ha varit att det inte vågade och att det inte var ännu lägre vattenstånd än vad det faktiskt var i havet, för det är ju en del tidvatten på platsen och vattenståndet kan ju variera en del beroende på väder och vind. Nu vet jag dock inte om detta var en dag med högt eller lågt vattenstånd i havet för den aktuella platsen, men jag kan i alla fall konstatera att om det hade varit ett betydligt lägre vattenstånd så hade jag antagligen kört på grund om jag hade försökt mig på att köra in till hamnen då!
Så till slut hade jag kommit in till bryggan i hamnen och kunde alltså lägga mig i båten för att sova, men min båtresa tog inte slut redan då, utan jag hade mera kvar att upptäcka från båten, då jag sovit några timmar.
/Fredrik
Då var tisdagen den 13:e juni kommen och det var hög tid att räkna in min 51:a resdag. Som jag berättade i förra blogginlägget så kom jag fram till den lillan ön Gråsjälören (utanför Luleå) tidigt under tisdagsmorgonen och där la jag mig alltså i båten för att sova en stund i hopp om att jag skulle få vara där i lugn och ro. Men det dröjde inte speciellt länge innan det kom ett gäng personer med båt ut till den lilla ön, eftersom att de just denna dag skulle vara på ön för att arbeta. Jag hade ställt min båt vid en av de bryggorna som fanns vid den lilla ön, och kanske rent av vid den bryggan som det var lättast att lägga till med en lite större båt invid, och nu kom det alltså fler båtar till den lilla ön. Jag pratade med någon av de som hade gått iland på ön och han funderade på om det fanns möjlighet att flytta min båt lite, så att det skulle kunna få plats en till båt vid bryggan, för det var ännu en båt som var på väg med arbetare ut mot den lilla ön. Jag erbjöd mig då istället att lämna ön, så jag förberedde mig på att lämna ön med min båt, så att de andra skulle få gått om plats för sina båtar vid bryggorna. Vid denna tidpunkt så blåste det en del, så det skulle inte vara helt lätt för mig att lossa på båten och sedan hinna sätta mig och börja köra båten, innan båten antagligen hade hunnit blåsa in i något olämpligt. Nu var de ju flera personer på ön, så de hjälpte mig att hålla i min båt och putta ut mig på havet, efter att jag hade hunnit sätta mig till rätta vid ratten inne i båten. Så det gick ju bra att lämna den lilla ön, även fast det blåste en del i vindbyarna, detta tack vare att jag fick lite hjälp. Jag kan ju bara konstatera att det är ju så mycket lättare att lämna en brygga med båten i dåligt väder, då man inte är alldeles ensam.
Så jag lämnade alltså ön och styrde in mot Luleå där jag passade på att handla lite och tanka båten vid sjömacken i Ettans Båthamn, som är den stora småbåtshamnen i Luleå. I Ettans Båthamn höll man för övrigt på att bygga om hamnen, då jag var där i somras. När båten var tankad så fortsatte jag min båtresa genom Svartösundet och sedan fortsatte jag förbi Lövskär och Kälkholmen. Jag körde mellan Hamnöörarna och Lappön, innan jag fortsatte mellan Siksundsön och Bergön, för att senare passera mellan Stor-Fårön och Bergnäsgrunden. Sedan var det bara att hålla en relativt nordlig riktning så nådde jag fram till hamnen i Töre som var dagens mål.
Töre är Bottenvikens nordligaste djuphamn och Töre lär också var den plats som är belägen längst norrut i Bottenviken, därför finns det ens stor gul boj som man kan runda i Töre, som ett bevis på att man kommit högst upp i Bottenviken.
Jag övernattade i gästhamnen i Töre, som ligger i anslutning till en campingplats, så man delar faciliteter som exempelvis toaletter och duschar med campinggästerna. Som ett bevis på att man nått ända högst upp i Bottenviken så kan man även köpa sig ett sorts diplom i den kombinerade receptionen för såväl campingen och gästhamnen, vilket jag gjorde. Så efter ett tag kom det minsann ett diplom hemskickat till mig i min postlåda. Nu i efterhand så har jag läst mig till att det ska ha funnits en postlåda på den stora gula bojen, som markerar att man kommit ända upp till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken. I postlådan ska man ha kunnat skriva in sitt namn och sedan ska man ha fått ett bevis hemskickat att man varit till denna boj som ligger högst upp i Bottenviken. Men vad jag kan minnas, så såg inte jag till någon postlåda på den stora gula bojen, men det kanske är så att man ändrat rutinerna, så att man numera inte kan lämna sina uppgifter i någon postlåda på bojen, utan istället måste gå in i receptionen och meddela att man vill ha ett bevis hemskickat.
Jag fick uppleva ännu en fin sommarkväll, under vilken jag tog en kort promenad i hamnområdet, där jag bland annat såg den lilla miniubåten ”Spiggen” som finns i Töre. Sedan så la jag mig i båten för ännu en natts sömn, i hopp om att kunna sova längre under denna natt, än under den föregående natten. Jag kunde på kvällen konstatera att jag nu även hade fixat delmålet att ta mig till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken.
/Fredrik
Då var det dags att välkomna måndagen den 12:e juni och därmed min 50:e resdag, vilken bjöd på många fina vyer av både Norrbottens vackra skärgård och Luleälven!
Dagen inleddes vid den kombinerade gästhamnen och campingplatsen med namnet: ”Västra kajen” i Piteå, där jag övernattat under natten mot min femtionde resdag. Jag började dagen med att ta en promenad in till Piteås centrum, där jag bland annat köpte med mig ett par nya ölflaskor (trots att jag inte gillar öl, men jag känner ju andra öldrickare att bjuda) på Systembolaget, men som kom från ett lokalt bryggeri. I staden kunde jag också begrunda delar av ”Piteå Walk of Fame”, där man lagt ner plattor i marken med namn på olika kändisar med anknytning till Piteå, och det har visat sig att det finns en hel del kändisar med anknytning till Piteå. Inspirationen till ”Piteå Walk of Fame” kan man ju tänka sig att kommer från ”Hollywood Walk of Fame”, där man i Hollywood gjort på samma sätt som i Piteå och alltså lagt ner gatplattor med namn på olika kändisar. Eller må det kanske vara så att Hollywod blivit inspirerade av just Piteå? Jag undviker nog att forska mera i vem som var först med detta påhitt. Detta är ju inte det enda i Norrland med anknytning till Hollywood, i den lilla orten Hammarstrand i de östra delarna av Jämtland, så är dess ortsnamn mycket stilfullt skrivet i enorma vita bokstäver uppe på det närbelägna berget, precis som man i Hollywood skrivit ”Hollywood” med stora vita bokstäver uppe på en sluttning. Inte heller här ska jag väl grotta ner mig för mycket i vilken ort som kom på idén först med de stora vita bokstäverna, men jag kan ju i alla fall konstatera att både Hollywood och Hammarstrand har fler gemensamma nämnare, då ju båda orterna är kända i tv-sammanhang, i Hammarstrands fall främst för tv-programmet ”Allt för byn”.
När jag är tillbaka i båten igen så fortsätter jag min båtresa. Till en början körde jag genom Strömsundskanelen som ledde mig rätt igenom Piteå och som är en rejäl genväg mellan Sörfjärden och Nordfjärden. Kanalen som leder genom sommarstaden Piteå är inte så speciellt stor, men min båt kom i alla fall under alla broar och genom kanalen utan några problem. Sedan fortsatte jag min båtresa norrut så att jag passerade utanför Trundön och sedan passerade jag mellan Sandön och fastlandet, igenom det så kallade Tjuvholmssundet och då hade jag även hunnit lämna Piteå skärgård sedan en stund tillbaka och befann mig nu i Luleå skärgård, en skärgård som jag inte sett så mycket av trots att jag bott i Luleå i flera år. På vintern kan man åka med bil ut till ett antal av Luleå skärgårds öar, då de plogar upp isvägar till några av öarna när isen är nog tjock. Men tyvärr har jag aldrig testat på att åka på dessa isvägar, men i vinter hoppas jag att det äntligen blir av att jag kommer mig för att ge mig ut och åka på dem, under förutsättning att de blir en så pass bra vinter att de allesammans blir upplogade. Inte har jag varit något direkt mycket i skärgården på sommaren heller i Luleå, trots att jag till och med äger en kajak sedan många år tillbaka, men jag har i alla fall har haft en tanke på att ta en rundtur med den vid Luleå, men det har tyvärr inte blivit av, men jag har ju den kvar så det är ju inte försent ännu. Det enda jag tidigare har varit i denna fina skärgård på sommaren, är nämligen att jag och min mamma en gång åkte en rundtur med en båt som gick som turbåt i Luleå skärgård ut till ett flertal öar. Detta gjorde vi en midsommar för ett par år sedan, men då bara åkte vi som ett varv med båten, så vi kunde inte kliva av någonstans, eftersom att vi inte hade så mycket tid till förfogande då och båten gick inte så ofta. Men vi fick i alla fall se ett flertal öar (som båten la till vid) ifrån båten, som vi passade på att äta på ombord. Så det blev lite som att åka en dagskryssning den gången och det var ju i och för sig trevligt, men det finns så mycket mera att upptäcka i denna vackra skärgård, som man sommartid kan nå med båt och vintertid med snöskoter och i viss mån med bil. Inte minst finns en restaurang på Hindersön, som heter Jopikgården, som jag aldrig har besökt. Dessutom finns det stugor som man kan hyra på ett flertal öar, liksom det finns många fler saker som också lär vara sevärda att besöka, som exempelvis en vandringsled som heter ”Skärgårdsleden”, som går över flera av Luleå skärgårds öar. Så nu när jag har en båt får det nog bli lite fler besök i denna vackra skärgård vid fler tillfällen framöver, inte minst med tanke på att jag vet flera som har stugor på olika öar i denna skärgård.
Men så tillbaka till min resa som jag alltså håller på och berättar om och som jag nyligen svävade iväg lite ifrån i berättandet. När jag passerat igenom Tjuvholmssundet så var jag ju nästan framme i Luleå, så att jag då kunde se de stora gula isbrytarna som stod vid sina kajer för sommarvila och andra typiska riktmärken för Luleå, som SSAB och domkyrkan som sticker upp i stadsbilden. Men just nu gick jag inte heller iland på någon ö i Luleå skärgård och inte heller vid någon brygga i staden, utan istället så siktade jag mot Luleälvens utlopp i havet, där jag istället körde in under den 896,5 meter långa och till viss del öppningsbara Bergnäsbron. En bro som då den var nybyggd 1954 kunde stoltsera som Sveriges längsta bro, vilket är en titel som den fått lämna över till någon yngre brokollega sedan länge tillbaka, då det numera finns många längre broar runt om i landet. Efter att jag passerat under Bergnäsbron så fortsatte jag uppströms längs älven och körde genom Gäddvikssundet och då jag passerade strax söder om den lilla ön ”Granden” visade det sig att det var rejält strömt där. Tack och lov räckte mina fyrtio dieselhästar till för att ta mig upp även längs denna lite mer strömmande etapp, även om det gick väldigt saka för mig under en stund, innan det åter blev mindre strömt i vattnet.
Jag passerade sedan under den Gamla Gäddviksbron från 1941 och inte långt efter den passagen, så kunde jag även bocka av en passage under den Nya Gäddviksbron från 1978, som E4:an passerar över. Sedan fortsatte jag över den vida Gammelstadsfjärden och vidare längs älven vid Södra Sunderbyn där det också är rejält brett mellan älvens båda sidor. Sedan när jag närmade mig Norra Sunderbyn så smalnade vattnet av vid den plats där Trafikverkets Färjerederi har en av sina tre norrbottniska bilfärjeleder, nämligen linfärjeleden ”Avanleden” (som jag åkt med några gånger) som här går mellan Norra Sunderbyn och Avan som ligger på vardera sidan av Luleälven och är belägna ungefär mittemellan Luleå och Boden. På denna plats brukar det för övrigt plogas upp en isväg över älven under vintern, då älven är frusen och bilfärjan således inte trafikerar sträckan.
När jag fortsatte norrut genom den fina junikvällen så blev det smalare i älven och på några ställen var älven markerad med gröna och röda farledsprickar (vilket älven även till viss del varit längre nedströms också), tyvärr var många av dessa inte på samma ställe som markeringarna för dessa i mitt digitala sjökort, så jag vet ännu inte om det var markeringarna i mitt digitala sjökort som var felaktiga eller om det var de fysiska markeringarna i älven som hade flyttat på sig av exempelvis det strömmande vattnet. Men det var ändå riktigt mysigt när älven smalnade av och jag fick åka genom den fina naturen på en älv som stundvis var spegelblank då jag for fram i den sena, men ljusa försommarkvällen!
När jag kom fram till ”Paradisön”, utanför ”Åbergstorp” i Sävasttrakten så körde jag först uppströms på öns sydvästra sida, där det verkade vara som djupast och lämpligast att köra. Men när jag passerat ön så fick jag en idé att jag skulle ta ett varv runt ön, så jag fortsatte sedan nedströms på öns östra sida, då jag tänkte att det inte skulle vara några problem… Men när jag kommit en bit runt ön så såg jag att det var väldigt stenigt där jag var och körde och inte var det särskilt djupt heller där jag var och körde, så det kunde mycket väl ha resulterat i en ny grundstötning! Men tack och lov gick det bra denna gång, så jag kom runt ön och körde återigen uppströms längs älven på öns sydvästra sida.
Kring midnatt så kunde jag se hur det brann en brasa invid älvens västra sida, då hade jag nämligen kommit fram till Sandidan, som ligger vid älvens västra sida i Bodentrakten. Där invid älvkanten kunde jag se människor som verkade ha det riktigt mysigt under denna sena junikväll, som de spenderade invid älvens strömmande vatten uppvärmda av den sprakande brasan. Då jag passerat Sandidan så trodde jag att jag snart skulle vara framme vid en lämplig brygga för att avsluta dagens båtresa, för då hade jag inte långt kvar fram till målet med min älvresa, nämligen Bodens vattenkraftverk som är det nedersta av de många vattenkraftverken som finns längs Luleälven, så längre än dit kunde jag ju inte ta mig fram i älven och således hade jag då nått fram till Boden. Så jag körde båten ända upp tills jag var strax nedanför kraftverket, där jag ju blev tvungen att vända om.
För min del var ju tanken att lägga till vid någon lämplig brygga i Boden och övernatta i båten. Jag ville minnas att jag tidigare då jag besökt Boden minsann, hade sett någon sorts båthamn strax söder om kraftverket på älvens östra sida, ungefär i höjd med ett reningsverk. Men nu fann jag inte denna båthamn! Jag tänkte att den kanske var borttagen, eller om det var så illa att jag mindes så fel, för det kunde väl inte vara så illa att jag letade för dåligt efter båthamnen nu?
Men den bittra sanningen var att trots att jag kört med båten ända upp till kraftverket, så hade jag inte sett till någon båthamn i Boden.
Det enda jag fann i Boden var några enstaka och små bryggor som jag inte kände för att åka in och lägga till vid. För de första såg de ut att vara av högst privat sort, för det andra visste jag inte om jag skulle komma in till dem utan att köra på grund och för det tredje såg flera av dem så små ut att jag var rädd att jag skulle förstöra dem med min båt om det skulle börja blåsa och båten antingen skulle skava mot dem eller värsta fall till och med slita sönder dem, då majoriteten av dem inte såg stora ut.
Men var hade då båthamnen och dess bryggor tagit vägen? Nyligen fick jag nämligen svaret på den gåtan. Det var så att båthamnens bryggor hade tagits bort för att repareras då de skadats av isen i våras och att de nu är reparerade och kommer att läggas i inför sommaren 2018, så båthamnens bryggor var alltså borta, då jag var där.
För min del ställdes jag alltså inför ett dilemma, så här mitt i natten då jag trodde att jag äntligen skulle få gå och lägga mig. Skulle jag testa att lägga till vid någon av de små bryggorna, eller skulle jag testa att kasta ankare (något jag ännu inte gjort med denna båt) och tro att båten inte skull driva iväg under natten i älvens strömmande vatten, eller skulle jag helt enkelt fortsätta nedåt i älven igen?
Mitt val föll på det sista alternativet, att alltså direkt fortsätta med båten ner mot Luleå, för jag hade ju ändå inget speciellt som jag skulle göra i Boden. Så jag fortsatte nedströms längs älven. Nu kunde jag ligga på ett betydligt lägre varvtal på motorn utan att det gick saktare än då jag åkte uppströms mot Boden, då jag nu fick farthjälp av det lätt strömmande vattnet. Jag kände dock en lättnad av att jag inte tagit med någon i båten upp till Boden, för jag hade haft en liten tanke på om jag skulle fråga om någon ville åka med mig i båten från Luleå upp till Boden. Nu när jag inte ens kom iland i Boden så var det ju dock skönt att jag inte hade med någon passagerare som ville av i Boden (även om vi kanske i så fall hade kunnat stanna till, lite tillfälligt vid någon av de få bryggorna som ju trots allt fanns i Boden).
Jag funderade på hur långt jag skulle tvingas köra innan jag skulle kunna stanna för natten. Skulle jag bli tvungen att köra ända till Luleå eller skulle jag hitta någon lämplig brygga längs vägen att stanna vid? Jag hade ju visserligen inte sett så många lämpliga ställen att stanna på under min resa uppströms längs älven, men å andra sidan hade jag ju inte heller aktivt letat efter några ställen att stanna till vid heller. En tanke var att det kanske kunde finnas någon lämplig brygga i närheten av bilfärjan vid Avan. Men när jag väl var vid Avan så såg jag ingen lämplig brygga som såg så direkt allmän ut, och dessutom tänkte jag att jag lär ju också bli störd av bilfärjan om jag ska sova väldigt nära den, så jag fortsatte helt enkelt neråt i älven under den fina sommarnatten. Framåt morgonen körde jag under de två Gäddviksbroarna igen, också passerade jag den strömma etappen i älven vid Gäddvikssundet där jag nu enkelt kunde följa med strömmen, och sedan passerades Bergnäsbron ännu en gång. Jag bestämde mig för att köra ut till den lilla ön Gråsjälören, som ligger alldeles utanför stadskärnan i Luleå, då jag tänkte att där lär det nog inte vara någon hamnavgift som jag måste betala och där kan jag nog stå relativt ostört och ifred.
Så jag körde ut till Gråsjälören. Men nu när det hade blivit morgon och jag styrde ut till ön så hade det blåst upp en del på vattnet invid ön, så det gungade en hel del på min färd dit ut, men jag lyckas ändå lägga till vid en av öns bryggor och det visade sig att det inte var någon annan vid den lilla ön då jag kom dit. Jag gick iland på ön och tittade runt lite på den lilla ön, som jag besökt någon gång tidigare. Tidigare då jag varit på ön så har det dock varit vinter, så då har jag gått till ön på isen, för det är nämligen så att på vintern brukar det plogas en lång isbana på isen i Luleå och denna isbana brukar ha en avstickare ut till denna lilla ö, eftersom att Lions har en servering på ön som de håller öppen på helgerna på vintern, där de säljer korv och våfflor, så ön brukar vara ett populärt utflyktsmål bland många Lulebor. Så jag har alltså varit på ön tidigare och ätit våfflor då jag promenerat dit, då jag bodde i Luleå.
Efter att jag tagit en kort promenad på den lilla ön, efter att jag först förtöjt båten så blev det äntligen dags att gå in i båten för att sova en stund, så jag somnade i båten efter en lång resa och en dagsetapp som blev betydligt mycket längre än vad planen var på morgonen.
/Fredrik
Söndagen den 11:e juni är det dags att räkna in den 49:e resdagen för min del. Denna dag vaknar jag upp i Kurjovikens båthamn vid Skelleftehamn. Jag börjar dagen med att tanka vid den närbelägna sjömacken. Utanför sjömacken har man dock placerat en flytbrygga (antagligen bara lite tillfälligt), som vålla vissa problem, för jag måste ju då placera båten vid denna flytbrygga, då det inte går att komma närmare sjömacken med båten, då flytbryggan helt enkelt ligger i vägen. Problemet som då uppstår är att inte dieselslangen från sjömacken når ändå fram till båten, så jag tvingas istället tanka båten med mina reservdunkar, vilka jag ju kan fylla upp vid sjömacken, så det blev ju lite onödigt besvärligt, även om det ju gick att lösa för min del, men om jag inte hade haft reservdunkarna med mig så hade jag ju helt klart ställts inför ett större problem, då inte dieselslangen nådde fram till båten. För min del så handlade det ju inte heller om att båten skulle ha några hiskeliga mängder bränsle, men hade man haft en större båt som var mera glupsk hade det ju också varit besvärligare när man inte kunde tanka båten direkt från sjömackens pump. Sedan är det ju så att det är lätt att man spiller lite onödigt mycket bränsle också då man måste tanka först i dunkar, innan man kan fylla över dessa i båten, istället för att tanka båten direkt från sjömacken.
När båten väl var tankad så fortsatte jag min resa norrut längs Norrlandskusten med siktet inställt på Piteå. Framåt kvällen hade jag passerat gränsen till Norrbotten och jag kom fram till Pitsundsbron som ligger vid Pitsundet i närheten av Pite Havsbad. Vid bron som är en öppningsbar bro som är invigd 1984, så mötte jag en bogserbåt som bogserande en lång pråm, men bron behövde inte öppnas varken för mig eller bogserbåten med pråmen, då ingen av oss var så värst höga att bron behövde öppnas. Strax efter att jag passerat under bron, så skymtade jag även det gamla färjeläget, där man tidigare kunde åka bilfärja över Pitsundet innan bron öppnades.
Jag körde över ”Yttrefjärden” och sedan körde jag på sydöstra sidan om ”Fingermanholmen” och tog sedan ut en ganska nordlig riktning in mot ”Västra kajen”. ”Västra kajen” är en kombinerad gästhamn och campingplats, som ligger belägen relativt centralt i Piteå, så där passade jag på att övernatta i båten, under natten mot måndagen, i staden som har två pappersbruk med tillhörande dofter. Färden in mot ”Västra kajen” visade sig gå över ett vatten, som inte var så värst djupt på alla ställen, men jag klarade i alla fall mig utan komma åt något grund.
/Fredrik
Lördagen den 10:e juni innebar min 48:e resdag. Denna dag vaknade jag upp i båten i gästhamnen vid Bjuröklubb. Då jag vaknade stod fortfarande den tyskflaggade segelbåten kvar i hamnen, som var i hamnen redan då jag anlände under natten. På förmiddagen så tog jag mig en promenad upp till fyrplatsen vid Bjuröklubb, och i dess närhet verkade det förberedas för att någon typ av servering skulle hålla öppet senare under dagen.
När jag kom tillbaka till båten efter den korta promenaden upp till fyrplatsen så flyttade jag båten till kajen, alldeles vid gästhamnens inlopp, där en sugtömningsanläggning för båtars toalettankar var placerad, eftersom att jag passade på att tömma båtens inbyggda toalettank där. Tyvärr låg nu vinden på rätt in mot gästhamnen och i synnerhet mot denna kaj där sugtömningsanläggningen var belägen, så det var inte lätt att förtöja båten där och försöka att placera den på ett lämpligt ställe, då jag var ensam och fick kämpa rejält mot vinden då jag slet och drog i båtens tampar, för att den inte skulle fara iväg. Det slutade med att mannen i den tyskaflaggade segelbåten såg att jag hade vissa problem vid kajen, då jag slet i båten och kämpade mot vinden, så innan jag var klar vid kajen kom han dit och hjälpte mig, inte minst med att hålla i min båt då det var dags för mig att fara iväg. Det var ju snällt, så det tackar jag för! Även om det ju inte heller är helt osannolikt att han kom just för att hålla i min båt så att den inte skulle slita sig och blåsa in i hans båt och skada den…
Efter lite hjälp av mannen från segelbåten, så kom jag då iväg ut på havet igen och styrde mot Skelleftehamn. Vid Skelleftehamn så styrde jag in i Skellefteälven som jag började följa in mot Skellefteå. Mellan Skelleftehamn och Skellefteå finns en sluss vid Bergsbyn, eftersom att man där dämt upp älven, med den så kallade ”Bergsbydammen” i samband med att man byggde Kvistforsens kraftstation, strax norr om Skellefteå på 1960-talet. Anledningen till att man byggde ”Bergsbydammen”, lär ha varit för att tillgodose att det alltid skulle finnas ett tillfredställande djup i Skellefteälven genom staden Skellefteå även efter Kvistforsens kraftstation, som är det sydligaste av flera kraftverk i Skellefteälven.
Således kom jag nu alltså fram till en sluss som skulle passeras innan jag var framme i Skellefteå. Jag skulle tro att detta är landets nordligaste sluss. Slussen är obemannad, så det är med andra ord självbetjäning som gäller i slussen, men det fina med det är ju att det är gratis att slussa sig igenom slussen. Så om vattnet i slussen är i fel nivå, i förhållande till den nivån som man kommer ifrån så får man alltså först klättra upp vid slussen och gå in i dess manöverkur, för att där ändra slussens vattennivå och se till att den slusslucka som man ska köra in i slussen genom är öppen. Men om slussens vattennivå är i den nivå som man kommer ifrån, så är det ju istället bara att köra in i slussen på en gång. Slussen visade sig vara konstruerad på ett sådant sätt att det skulle gå bra att slussa helt själv, även om det tog sin lilla tid för mig att förstå hur man skulle knyta fast båten och hur allt fungerade. På den nordöstra sidan i slussbassängen fanns det öglor som man kunde förtöja båten i, dessa öglor satt på en sorts ”flytblock” som löpte in en lodrät skena, så att de sjönk, respektive höjdes då vattennivån i slussen ändrades, så att således kunde man sätta fast båten i dessa och sedan skulle båten kunna glida uppåt eller sjunka nedåt längs slussväggen. Till en början upptäckte jag inte att dessa öglor skulle ändra sig tillsammans med vattennivån, så jag var lite onödigt snabb att börja knyta fast båten på andra sätt än i bara dessa öglor. Nu fanns det ett flertal av dessa öglor som kunde ändra höjd, längs ena slussväggen, men någon av dessa var dock trasig, då antagligen dess ”flyttblock” hade gått sönder. Men hur som helst så tog jag mig i alla fall upp genom slussen och satte mig i båten för att köra i väg och la i växeln framåt och kom en liten bit innan det tog tvärstopp. Då visade det sig att jag hade glömt att lossa en av alla tamparna som jag bundit fast båten med i slussen, så med en viss stress lämnade jag förarplatsen med motorn på, gick iland och lossade tampen, men då började båten vilja fara framåt med en stor kraft, då jag upptäckte att jag hade missat att lägga ur växeln i båten… Så till slut, när jag kämpat och hållit emot båten en stund, började min kraft att tryta, så jag blev tvungen att hoppa i båten, som nu for iväg på en gång, då växeln var ilagd och motorn ville föra båten framåt, även om jag nog strök mot slussväggen/slussporten med båten då den for iväg. Slussen verkade vara ganska välutnyttjad under denna lördag, då det bland annat var några vattenskotrar som tog sig igenom slussen, innan jag slussade mig igenom slussen.
När jag lämnat slussen så fortsatte jag in mot Skellefteå där jag passerade såväl under Viktoriabron som E4:an går över och under den drygt hundra år gamla Parkbron. Sedan var min tanke att försöka ta mig så långt upp i Skellefteälven som jag kunde, tanken var väl att ta sig uppåt till Kvistforsens kraftstation, även om mitt digitala sjökort inte hade så mycket till information av denna del av älven. Men jag såg att det var en del öar i älven, och jag märkte också att det var grunt på sina ställen och jag har för med att det skramlade det till under båten vid något tillfälle. Så efter en liten bit norr om Parkbron så bar det sig inte bättre än att jag märkte att det blev riktigt grunt (och om jag inte missminner mig så la jag ur växeln då) och sedan stod det inte på förrän båten fastnade på ett grund. Så jag började med att försöka putta lös båten med båtshaken, som böjde sig, så jag kom inte lös på det sättet. Så det bar sig inte bättre än att jag fick kliva ner i vattnet och putta och gunga på båten så att jag till slut kom lös från grundet (som båten fastnat ganska rejält på, eftersom att jag nog glidit in mot ett ännu grundare ställe i älven då jag stoppat propellern och således glidit lite nedströms med älvens lätt strömmande vatten) efter en stunds kämpande och sedan så vände jag om in mot Skellefteå, för då hade jag redan tröttnat och gett upp hoppet att kunna komma längre upp i älven för denna dag, och kanske hade jag även lyckats roa någon på land som sett hur jag fastnade på ett grund.
Så här i efterhand, då jag läst på lite om att köra i Skellefteälven, så tror jag att jag hade kunnat komma betydligt längre upp i älven om jag hade hållit mig på rätt ställe i älven. Det stora misstaget som jag gjorde var nog helt enkelt att jag höll för långt in mot mitten av älven, utan istället skulle jag nog ha satsat på att hålla mig närmare någon av älven kanter, för där hade det nog varit djupare.
Efter att jag kommit lös från grundet som jag fastnade på ungefär mittemellan Parkbron och Lejonströmsbron så fortsatte jag alltså tillbaka nedströms i älven igen. I de centrala delarna av Skellefteå så knöt jag fast båten vid en brygga, medan jag tog en promenad in i staden och åt. Sedan fortsatte jag under lördagskvällen nedströms genom Skellefteälven och genom slussen igen. Så småningom nådde jag fram till Skelleftehamn, där jag tänkte tanka båten. Men då visade det sig att sjömacken var stängd under nattetid, så då funderade jag först på om jag skulle övernatta vid bryggan vid sjömacken i väntan på att den skulle öppna. Men istället så bestämde jag mig för att åka in till en gästbrygga vid Kurjovikens båthamn, som låg i anslutning till sjömacken, så det var inte speciellt långt att köra från sjömacken till en riktig gästbrygga. Vid Kurjovikens båthamn hade jag tillgång till både, toalett, dusch och en fin byggnad med bland annat ett rejält kök då jag betalade för en natt i gästhamnen, så det var ett lämpligt ställe att övernatta på. Så när jag satt inne i hamnens byggnad och skrev i hamnens gästbok mitt i natten innan jag gick ut i båten för att sova, så var det efter en händelserik dag, som kanske inte riktigt hade levt upp till mina förväntningar på dagen.
/Fredrik
Fredagen den 9:e juni kan jag räkna in min 47:e resdag. Efter att jag vaknat i båten i gästhamnen vid Byviken på Holmön, så börjar jag dagen med att besöka öns lanthandel, samt restaurangen ”Novas Inn”, där jag får något i magen. Under inledningen på min dag hinns även en cykeltur på Holmöns nordligare delar med, där jag bland annat ser Holmöns kyrka, innan det är dags för mig att lämna den lilla ön som både har lanthandel, restaurang, båtmuseum, servicehus och en årligt återkommande visfestival.
Jag kan under mitt besök på ön konstatera att bilparken på ön knappast hör till den modernaste i landet, men det är ju inte heller så långa avstånd på ön. Här på ön tycks det finnas betydligt fler Volvo 240:ar än Volvo V70. Rariteter som Volvo Amazon lyser inte heller med sin frånvaro på ön, utan jag vill minnas att jag i alla fall träffade på tre stycken Volvo Amazoner på ön. Jag har även lyckats läsa mig till att bilprovningen ibland kommit till ön för att besikta bilarna på ön, så att inte bilarna skulle behöva lämna ön bara för att åka och besiktigas. Bilfärjorna som går på den cirka tio kilometer långa Holmöleden, som tar cirka 45 minuter att köra mellan Holmön och Norrfjärend har inte plats för så många bilar, vilket många andra bilfärjor vanligtvis har.
Så efter att jag spenderat inledningen på dagen ute på Holmön så fortsätter jag min båtresa norrut längs Norrlandskusten, och siktar in mig på att nå fram till gästhamnen vid Bjuröklubb innan det är läggdags. Under min resa ute på havet råder ett behagligt och lugnt väder, så att havet tidvis är i princip spegelblankt. Dock träffar jag på en del dimma ute på havet under dagen, men det är inte så jättemycket, men det är ju lite otäckt när man inte ser så jättelångt ifall att det kommer någon annan snabb båt, som jag inte kan upptäcka så tidigt då jag inte har någon radar. Faktum är att detta nog var den enda dagen som jag hade dimma under hela min långa båtresa. För själva navigeringens skull och så att jag ska hitta till mitt mål spelar ju inte dimman någon stor roll, eftersom att jag ju ändå följer det digitala sjökortet som jag har i min lilla surfplatta, på samma sätt som då jag befunnit mig betydligt längre ut på havet tidigare och då det ändå varit omöjligt att se något land, eller vart jag varit på väg, på grund av det långa avståndet till land.
En stund efter midnatt så kommer jag in i en liten och vindskyddad gästhamn vid Bjuröklubb, där det redan ligger en segelbåt med en tysk flagga i aktern. Först lägger jag till bakom den ganska stora segelbåten, men sedan tänker jag att det kanske är dumt att ligga bakom den båten och uppta en ganska stor bryggplats, trots att min båt inte är så stor. Så jag flyttar efter en stund min båt till en mindre brygga, som jag tänker att kan vara besvärligare för en större båt att lägga till vid, om det nu skulle komma någon mer båt till gästhamnen, innan jag ger mig av. Så efter att jag flyttat min båt mitt i natten och kanske stört segelbåtens besättning onödigt mycket, så kryper jag ner under täcket i min båt för ännu en natts sömn i båten.
/Fredrik
Så var torsdagen den 8:e juni kommen och jag var alltså inne på min 46:e resdag. På morgonen så vaknade jag upp i båten i den lilla före detta lotshamnen vid Storklubben, i närheten av Järnäsklubb. Under morgonen så var det full aktivitet i hamnområdet, då det byggdes för fullt på ”Kafé Lotsen” som skulle komma att öppnas lite senare under sommaren, alldeles invid den hamnbassäng där jag övernattat.
När jag lämnat hamnen så styrde jag norrut under denna dag, som bjöd på ett lugnt och fridfullt hav, tillskillnad från föregående dag. Jag siktade mot Holmön och passerade således långt ute på havet, utanför såväl Holmsund som Umeå, men höll mig strax innanför Petlandskär. Framåt kvällen så nådde jag fram till Holmön, som jag först till viss del följde längs dess västra sida, innan jag åkte in till Byviken som ligger på den norra delen av Holmön. Vid Byviken finns nämligen en gästhamn, där jag surrade fast båten för att upptäcka Holmön, som alltså är belägen strax nordöst om Umeå.
Holmön är en av flera öar som tillsammans bildar ögruppen ”Holmöarna”. Holmön är den näst största av dessa öar. Den största ön i ögruppen heter Ängesön, och är något större än Holmön. På Holmön finns det ett antal personer som bor året runt på ön. Vid Byviken där jag la till med båten finns förutom gästhamnen även, ett båtmuseum, en lanthandel och den kaj dit färjorna anländer. Det är nämligen så att ön trafikeras av Trafikverkets Färjerederis längsta rutt, som går mellan just Holmön och Norrfjärden (som ligger inne vid fastlandet). En enkeltur med färjan mellan Holmön och Norrfjärden tar cirka 45 minuter.
Jag har varit på Holmön en gång tidigare, nämligen sommaren 2012 (om jag inte blandar ihop årtalen), då jag var nere i Umeå och körde tåg under en period på sommaren. Då passade jag nämligen på att cykla från Umeå upp till hamnen vid Norrfjärden och därifrån tog jag med min cykel ombord på färjan till Holmön. Den gången så cyklade jag runt en del på Holmön, men jag fick ju lov att hinna med en färja tillbaka till Norrfjärden på kvällen, för att inte bli kvar på Holmön den gången. Då hann jag visserligen ner till den sydligare delen på Holmön, där jag minns att jag såg igelkottar (om jag inte missminner mig så såg jag tre igelkottar på Holmön vid mitt förra besök). Men från den sydligare delen av Holmön kan man fortsätta över en bro till grannön Ängesön och vidare ner till Ängesöns sydligare del, men förra gången hann jag inte ta mig ända ner till den sydligare delen av Ängesön, eftersom att jag var tvungen att hinna med färjan tillbaka till fastlandet då, så jag var lite besviken på att jag inte hann dit ner vid det tillfället.
Så nu var det alltså dags att hinna se mera av Holmön och Ängesön utan någon tidspress. Så efter att båten var fastsurrad tog jag mig an en cykeltur, även om jag hade en aning otur med vädret då det kom lite regn ganska omgående då jag började cykla, även om det inte var så värst ihållande. Först så cyklade jag till Bergudden, där det finns en fyr. Sedan så fortsatte jag ner till den södra delen av Holmön och vidare över bron till Ängesön. Väl på Ängesön följde jag vägen som övergick till att bli en grusväg, ungefär i samband med att jag åkte över bron till Ängesön, och efter att jag följt vägen en stund så kom jag fram till den södra delen av Ängesön och hade då tagit mig drygt en och en halv mil längs vägen uppifrån Byviken, där jag lämnat båten. Sedan var det liksom bara att vända om för mig, eftersom att vägen var en återvändsgata. Så jag cyklade tillbaka upp mot båten vid Byviken och gjorde några mindre avstickare och stopp längs vägen dit. Klockan var ju nu mitt i natten, så det var lite mörkt ute, men inte så värst farligt mörkt, då jag ju trots allt befann mig i den ljusa och fina sommarmånaden juni. Det var skönt att få ha kommit norrut till de ljusare nätterna och inte behöva kämpa i det kompakta mörkret som jag stött på längre söderut, tidigare under min långa båtresa, även om det kan vara mysigt med de mörka kvällarna också, men under de mörka kvällarna är det ju helt klart besvärligare att försöka trixa sig in i någon mörk hamn, än då man har den Norrländska juninattens ljus till sin hjälp.
Men hur som helst började klockan nu att bli mycket, och även om det inte var något kompakt mörker som jag cyklade i, så var det inte helt lätt att se allt man ville se då jag var ute och upptäckte ön, vilket jag hade tänkt att avklara under kvällen. Men då det inte var helt lätt att se allt jag ville se under nattens timmar, så bestämde jag mig för att fortsätta min cykeltur till båten, utan att göra allt för långa avstickare från vägen dit, och fortsätta att utforska ön från cykelsadeln under kommande dag i dagsljus istället, då jag ändå bara hade tänkt att upptäcka lite mer av öns norra delar, som således var i närheten av den plats där jag hade båten. Så jag trampade vidare till båten och gick in i båten för att lägga mig, efter att jag hade fått njuta av en bedårande vacker soluppgång! Under min vistelse på Holmöarna så såg jag även någon igelkott i år, så de lär nog vara många Igelkottar på Holmöarna, så varningsskylten som varnar för "Igge" är nog väl befogad.
/Fredrik
Jag var aldrig iland på Södra Ulvön, utan jag var bara iland på Norra Ulvön.
Efter cykelturen så passade jag på att tanka båten vid sjömacken och efter det så styrde jag ut med båten mot det stora havet. Ut från Ulvöhamn så körde jag lite österut så att jag kom ut på öppet hav mellan Södra Ulvön och Norra Ulvön, sedan tog jag av norrut, så att jag fick Norra Ulvön och så småningom även Örnsköldsvik (även om jag var långt från land då) på min västra sida och tog mig an dagens båtresa på havet, som inte visade sig från sin mest harmonika sida under denna dag. Faktum var att det var en gungig resa, då det var en av de blåsigare dagarna som jag var ute med båten, under min långa båtresa. Jag passade även på att filma lite från den gungiga båtresan, så att man kan få en liten känsla för hur det är att vara ute på havet då det inte är spegelblankt. Ett par gånger slog vågorna in över båten, så att det rann in vatten genom takluckan och in i båten, där lösa föremål for i golvet ett flertal gånger, så det blev lite rörigt i båten, då det gungade rejält. Framåt senare delen av kvällen så lugnade havet ner sig och det blev riktigt harmoniskt och fint då jag så småningom ankom till Järnäshamn vid Järnäsklubb. Då jag ankom till trakten av Järnäsklubb visste jag inte först riktigt var jag skulle satsa på att lägga till inför natten, men valet föll på den före detta lotshamnen på Storklubben. Där fanns det en väl vindskyddad hamnbassäng och bryggor att förtöja båten vid. Den natten som jag var där var det inte några andra gästbåtar i hamnen, men på morgonen därpå var det mycket byggnadsarbetare vid hamnen, då det pågick ett byggnadsprojekt där, eftersom att man höll på att bygga ”Kafé Lotsen” där, som skulle öppnas senare under sommaren.
/Fredrik
På nationaldagstisdagen den 6:e juni hade jag nått fram till min 44:e resdag. Efter att jag vaknat upp i hamnen vid Lörudden (som ligger strax söder om Sundsvallsbukten) så fortsatte jag min resa norrut. Men när jag hade kört ut från hamnområdet och kommit en bit ut på vattnet så stoppade jag propellern och lät båten driva i sakta mak en liten stund, medan jag skulle uträtta något i båten. Då jag låtit växeln vara ur en stund så kom en annan båt fram till mig och undrade om jag hade någon sorts problem (det var ju snällt), men jag fick då förklara att jag bara tagit en liten paus ute på vattnet.
Jag genade över Sundsvallsbukten, så jag var aldrig in i Sundsvall något. Sedan så körde jag innanför Svenskäret, och fortsatte sedan norrut längs västra sidan av Härnön, så att jag körde genom Härnösand, där jag körde genom den så kallade ”Västra kanalen”. Vid Härnösand finns ett par öppningsbara broar, men ingen av dessa behövde öppnas för min båt, som ju inte är så värst hög. Vid Härnösand som är en ”sjöstad” var båttrafiken ganska livlig denna nationaldag i början på sommaren. Jag kunde dock konstatera att sjömacken i Härnösand hade råkat ut för ett haveri och hade halvt som halvt sjunkit och hamnat under vattenytan, så det var ingen idé att ens fundera på om jag skulle tanka vid sjömacken där, men jag hade ju ändå diesel så att jag klarade mig ytterligare en bit norrut.
Jag fortsatte ut från Härnösand i nordlig riktning och passerade både Lungön och Hemsön på min östra sida. Vid Hemsön så korsade jag bilfärjeleden ”Hemsöleden” som förbinder ön med vägarna på fastlandet. Man skulle ju kunna tro att August Strindbergs berättelse ”Hemsöborna” handlar om öborna på just denna ö som heter Hemsön, men faktum är att den berättelsen handlar om Kymmendö i Stockholmstrakten.
Efter att jag kommit fram till Hemsön och följt den ett tag så fortsatte jag norrut längs västra sidan av Vålön, sedan fortsatte jag lite mera nordväst ut, på södra sidan av Brudstenarna, tills jag nästan var framme vid Högakustenbron (dock utan att köra under den). Utan då jag närmade mig bron så fortsatte jag istället österut så att jag körde på norra sidan av Åbordsön och Dyön, innan jag fick köra söderut en stund och rundade den sydligare delen av Valkallen innan jag fortsatte mera norrut igen innanför bland annat Storön, Långskäret, Rotskäret, Barstön, Nördflasen, Furan och Södra Ulvön, innan jag nådde fram till kvällens mål som var Norra Ulvön, som är en av de två Ulvöarna. När jag körde in till Ulvöhamn som ligger i södra delen av Norra Ulvön så körde jag in västerifrån genom Ulvösundet, som skiljer de två Ulvöarna ifrån varandra.
Denna dag innebar alltså att jag spenderade en stor del av dagen bland många fina öar i det vackra Värdsarvet Höga Kusten. Då jag nådde fram till Norra Ulvön hade det hunnit bli riktigt sent och även lite mörkt, trots att jag befann mig i den ljusa sommarmånaden juni. Vid hamnen där jag la till i närheten av Ulvö hotell, låg det redan flera båtar (även om det ändå fanns gott om ledig hamnplatser) som var förtöjda inför natten, så jag hoppas att jag inte väckte allt för många och störde allt för mycket, då jag anlände under dygnets mörkare timmar till Norra Ulvön, som lär vara känd för sin ”surströmming” (även om jag inte kände någon doft av den nämnda påstådda delikatessen, som aldrig smakat på).
/Fredrik
Måndagen den 5:e juni kunde jag räkna in min 43:e resdag. Efter att jag och mina föräldrar vaknat i min båt vid gästbryggan utanför det nybyggda och fina hotellet i Hudiksvall, så gick vi in i hotellets restaurang och åt hotellfrukost, och nu var vi inte heller längre utelåsta på gästbryggan, för nu hade antagligen morgonpersonalen på hotellet låst upp grinden ut mot båtbryggan, som blivit låst under söndagskvällen så att vi blivit utelåsta vid båtbryggan. Efter att vi ätit hotellfrukost inne i hotellet så tog vi en promenad in till Hudiksvall, där vi bland annat kikade i några sjöbodar och även passade på att fika i en av sjöbodarna. Sedan promenerade vi längre in i samhället också, innan vi återvände till båten där mina föräldrar vinkade av mig och jag gav mig av med båten, och de återigen promenerade tillbaka till de mera centrala delarna av Hudiksvall. För mina föräldrars del så fortsatte dagen med en bussresa ner till Söderhamn, där de hämtade sin bil som de lämnat där under gårdagen och sedan fortsatte de med sin bil hemåt. För min del så for jag iväg med båten ut på havet och lämnade det fina sjösamhället Hudiksvall bakom mig. Jag kan tycka att det var trevligt att ha fått besöka Hudiksvall med båt, då jag ju tidigare varit där och tittat i dess sjöbodar, och en sommarkväll för några år sedan så spenderade jag flera timmar i samhället i väntan på något tåg. Den gången tyckte jag att det såg riktigt trevligt ut att vara där med båt, då jag kunde se någon båt som for fram på fjärdens mörka vatten under den sena sommarkvällen, den gången då jag spatserade längs någon väg i närheten av vattnet för att fördriva tiden, samtidigt som samhället kryllade av finbilar. Men nu har alltså jag också fått bocka av att besöka Hudiksvall med båt också.
Min resa ut på det stora havet från Hudiksvall började med att jag till en början fick följa ungefär samma sträckning som vi hade kommit in till samhället, under föregående dag, eftersom att Hudiksvall, liksom Söderhamn också ligger en bit in i en fjärd. Men efter ett tags körning med båten ganska så rakt österut, så hade jag tillslut passerat Hornslandet och kunde återigen ta sikte norrut, mot Midnattssolensland. Efter flera timmars körning med båten så hade jag Brämön på min högra sida och Lörudden på min vänstra sida, strax innan jag nådde fram till Sundsvallsbukten. Så där styrde jag in i hamnen i Lördudden (eller ”Löran” som lokalbefolkningen lär kalla platsen). Vid hamnen finns även en restaurang som dock inte var öppen då jag var där. Det var inte helt lätt att veta av var jag fick stå i hamnen och var jag inte stod i vägen för någon annan båt, så efter att jag först hade lagt till på ett ställe så bestämde jag mig för att flytta på båten till en annan plats i hamnen, där jag trodde och hoppades att sannolikheten skulle vara mindre att jag var i vägen för någon annan. Det visade sig också att det verkade gå bra att jag ställde mig där jag surrade fast båten, för jag märkte då inte av någon som kom och tyckte att jag hade ställt mig på någon olämplig plats, då jag övernattade i hamnen.
Under natten bjöd platsen på en riktigt vacker natthimmel, med många fina färger i den vackra juninatten!
/Fredrik
Söndagen den 4:e juni kunde jag räkna som min 42:a resdag. Redan på morgonen kom mina föräldrar med bil till Söderhamn och mötte upp mig vid båten, där jag övernattat i gästhamnen. Efter att jag och min mamma handlat en del i Söderhamn, samtidigt som min pappa provisoriskt fixat till en vindrutetorkare på båtens förarsida (vilket jag är tacksam för), så fortsatte vi sedan båtresan tillsammans. Till en början blev det till att följa samma sträckning ut från Söderhamn längs fjärden som jag hade följt åt det motsatta hållet under föregående kväll. Men sedan så höll vi mera österut innan vi fortsatte mera norrut och körde genom den för cirka tio år sedan nyrestaurerade och cirka trehundra meter långa kanalen med namnet ”Svartsundsrännan” som går mellan Svartön/Skatön och fastlandet. Kanalen var inte jättestor och vi var lite oroliga om vi verkligen skulle ta oss igenom den, men vi frågade någon som vi såg i närheten, som sa något i stil med att det borde gå bra för oss att ta sig igenom kanalen, vilket det också i efterhand visade sig att det gjorde.
Sedan fortsatte vi upp till Hudiksvall även om min pappa blev en aning sjösjuk och min mamma tyckte att vågorna var oroväckande stora, även om jag kunde konstatera att jag varit med om större vågor under min sjöresa. Så vi försökte i någotsånär mån att hålla oss innan för öar i den mån det gick, längs vår resa upp till Hudiksvall, för att slippa onödigt stora vågor. Turligt nog så brukar jag själv klara mig från sjösjuka, men även om den här dagen långt ifrån var någon av de blåsigaste då jag varit ute med båten så kunde jag ändå känna en liten gnutta av illamående i vågorna, men antagligen berodde det på att jag denna dag (då bland annat min pappa körde båten) satt nere på golvet i båten och höll på i kylskåpet, samt även fixade med mat och annat utan att titta ut. Då jag åker själv så blir det ju naturligt att jag inte sitter på golvet och inte heller sysslar jag ju då med så mycket annat, utan då ligger ju fokusen framförallt på att titta ut och koncentrera sig på båtkörningen.
Så småningom så anlände vi till Hudiksvall, som ligger en bit in i en fjärd, där passade vi på att tanka båten vid en sjömack och planerade att bo i båten vid en av gästplatserna som fanns innanför ett par grindar i närheten av sjömacken. Men vi lyckades inte få tag i någon som hade hand om dessa gästplatser som låg innanför de låsta grindarna vid gästbryggan. Visserligen så sa någon i hamnområdet att vi nog kunde stå invid sjömacken och övernatta, då det ju inte var någon riktigt högsäsong på platsen, men det kändes inte så rätt att göra så.
Men på vår färd in mot Hudiksvall (bara en kort bit innan sjömacken) hade vi kört förbi ett annat ställe med gästbryggor, nämligen något som visade sig vara ett nybyggt hotell med tillhörande restaurang, så vi åkte dit istället och band fast båten vid den nya och fina gästbryggan där. Vi betalade för båtplatsen inne i hotellreceptionen och fick tillträde till ett toalettutrymme med ingång från utsidan av den fina hotellbyggnaden. Kring gästbryggorna som låg i anslutning till/utanför hotellet så fanns det även staket med grindar, varav den ena grinden var upplåst då vi anlände på kvällen. Även en ingång som ledde från gästbryggan och hotellets altan in i hotellbyggnaden var då vi anlände upplåst. Under kvällen så åt vi mat i båten ute vid gästbryggan och när vi senare skulle gå iland och gå på toa i de anvisade toalettutrymmena som vi blivit anvisade till och som låg utanför grinden till båtbryggan, så visade det sig att grindarna till gästbryggan var låsta, liksom dörren in i hotellet från altanen, då antagligen hotellet inte hade någon dygnet runt bemannad reception då. Så någon sorts miss lär ju ha skett, för tanken lär nog ändå ha varit att vi skulle ha tilldelats någon sorts nyckel till grindarna för det var nog inte riktigt avsikten att vi skulle vara utelåsta på båtbryggan och inte ha någon möjlighet att gå in på toaletten (turligt nog hade vi ju i alla fall en toalett i båten). Hade vi dessutom gett oss av på en promenad under kvällen så hade vi ju inte heller kommit ut till båtbryggan (om vi nu inte ville ta oss en simtur dit vill säga), då vi ju istället hade hamnat på andra sidan grindarna. Naturligtvis lär det inte ha varit med avsikt som vi blev utelåsta, men det kändes ju lite snopet att vara fast ute på båtbryggan, även om vi inte led utav det (och inte heller hade vi tänkt oss att ge oss ut på någon upptäcktsfärd) och visserligen så fanns det ju även nödöppnare att ta till om vi ville ta oss in till land och till andra sidan av grinden. Men det kändes ju inte riktigt som att vi befann oss i någon nödsituation och dessutom började det bli dags att gå och lägga sig, så vi la oss och sov i båten i väntan på hotellfrukosten som vi tänkte äta under den kommande morgonen.
/Fredrik