'blåsigt'
Kartor.
På den klickbara och zoombara kartan (som kan visas i form av vanlig karta, sjökort alternativt flygfoto) här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk.
På denna klickbara länk finns en bra karta som visar kanalsystemet och var de olika slussarn och gästhamnarna är belägna längs Dalslands kanal.På denna klickbara länk finns en bra karta som visar kanalsystemet och var de olika slussarna och gästhamnarna är belägna längs Dalslands kanal (även om just Mustadfors gästhamn är något felplacerad på kartan).
För den som vill se fler kartor över Dalslands kanal och dess omgivning så rekommenderar jag ett besök på denna klickbara länk, som leder till flera olika kartor på Dalslands kanals webbsida.
Några inledande rader.
När jag inte var gammal så minns jag en semester då vi var nere i Dalsland och tittade på den berömda akvedukten i Håverud. Det lär ha varit min första kontakt med Dalslands kanal.
Sommaren 2004 så var vi återigen på familjesemester nere i trakterna och trampade dressin från Årjäng och några mil neråt mot Bengtsfors, innan vi återigen vände om till Årjäng med dressinerna och avslutningsvis kunde rulla snabbt in mot Årjäng i en lång nedförsbacke. Under den dressinturen minns jag att det drog in ett åskväder över trakten då vi var ute och trampade dressin. Under samma resa under sommaren 2004 så minns jag att vi även paddlade kanot en kortare sträcka i Årjäng, vilket kan ha varit min första färd på Dalslands kanal.
Våren 2009 så gjorde jag en ny dressintur i trakten. Denna gång från Bengtsfors ända fram till Årjäng och tillbaka till Bengtsfors, eftersom att jag inte hade trampat hela sträckan tidigare, då inte alla var lika förtjusta i att trampa dressin som mig under sommaren 2004. Så denna gång då jag var ensam ute och trampade fick jag möjlighet att trampa en längre sträcka och således genomfördes en tur som numera inte är möjlig att trampa i sin helhet, eftersom att spåret rivits upp i de mer centrala delarna av Årjäng, till förmån för bland annat en cykelbana/gångbana.
Så efter att ha åkt genom Strömsholms kanal några veckor tidigare under sommaren 2018, samt genom såväl Lemströmskanalen, Dalarö kanal, Falsterbokanalen, Trollhätte kanal, Göta kanal, Dragets kanal, Väddö kanal och Svartsundsrännan under en båtresa under 2017 så var det nu dags att utforska den under 2018 150-årsjubilerande Dalslands kanal och dess vattensystem. Kanalen och dess vattensystem består av ett flertal sjöar, som är förbinda via slussar och kanaler som förgrenar sig i olika riktningar och i huvudsak är belägen i Dalslands och Värmlands landskap, även om sjösystemet sträcker sig ända in i Norge.
Onsdagen den 1:a augusti 2018. Bilresa från Dalarna till Dals-Ed och båtfärd från Dals-Ed till Nössemark.
Denna dag började jag och min mamma med att åka bil från Dalarna (där båten stått i några veckor och där mina föräldrar bor) ner till Dals-Ed, där vi sjösatte båten (som vi hade på dess båttrailer bakom bilen) vid småbåtshamnen i utkanten av det lilla samhället. Under resan hann vi även med ett lunchstopp på IKEA-restaurangen i Karlstad och även gå in på Biltema i samma stad och köpa bland annat en ny flaggstång till båten, då jag råkade braka av den under förra kanalresan i Strömsholms kanal, då den trasslade in sig en tamp i en slussbassäng. På vägen ner till Dals-Ed så passade vi även på att tanka båten på en bensinstation.
Det var dock inte någon väldigt stor väg till småbåtshamnen, så strax innan vi var framme vid småbåtshamnen blev vi tvungna att vända, eftersom att då vi följde bilens navigationssystem så blev vi vägledda att åka under en låg järnvägsviadukt, som dock var lägre än båten då den var lastad på sin båttrailer, så vi fick ta en liten omväg innan vi kom fram till småbåtshamnen.
Väl framme vid småbåtshamnen så förberedde vi båten inför resan och sjösatte den på en av hamnområdets sjösättningsramper, innan vi parkerade båten och båttrailern på hamnområdet, där vi även fick betala en parkeringsavgift för att få lämna bilen och båttrailern. Det visade sig vara en hel del andra båtar (om än framförallt mindre båtar) som också använde sig av sjösättningsrampen, så det var relativt mycket aktivitet på sjösättningsrampen under denna augustieftermiddag i hamnen, där flaggor vajade som upplyste om eldningsförbudet som rådde under den varma sommaren.
När båten väl låg i sjön Stora Le, så började vår båtresa längs Dalslands kanal, en båtresa som inledningsvis gick i nordlig riktning upp till Nössemark, där vi stannade i gästhamnen och övernattade i båten under natten.
Strax innan vi anlände till Nössemark så kom ett flygplan och flög om oss och landade på vattnet strax framför oss.
I Nössemark ligger gästhamnen i anslutning till campingplatsen, så att man delar toaletter och andra gemensamma saker med campinggästerna, så det tycktes vara både en del andra båtgäster där och ett antal campinggäster.
Att gästhamnar och campingplatser (eller vart fall husbilsuppställningsplatser) ofta är gemensamma anläggningar tycks vara vanligt såväl längs Dalslands kanal och på andra platser. Det tycks ju vara smart, då det således blir fler personer som kan vara med och dela på kostnaderna för att ha toaletter, sophämtning, duschar och andra bekvämligheter, och det är ju i stort samma saker som både de som reser med båt respektive husbil har behov utav.
Vi anlände till gästhamnen i Nössemark ungefär vid stängningsdags, men vi hann i alla fall in och betala hamnavgiften innan receptionen bommade igen för dagen, och därtill så hann vi även köpa någon mycket dyr och liten chipspåse som vi åt ute på båtens akterdäck när mörkret föll över platsen.
Torsdagen den 2:a augusti 2018. Båtfärd från Nössemark via Norge till gästhamnen i Töcksfors.
På torsdagsförmiddagen tog vi en liten promenad i Nössemark i väntan på att lanthandeln i den lilla byn skulle öppna. När Lanthandeln väl hade öppnat så besökte vi den och handlade en del mat inför vår fortsatta båtresa, innan vi fortsatte vår båtresa.
När vi väl kommit iväg med båten och passerat linfärjeleden som går mellan Sund och Jaren, så åkte vi först långt in i Kopparviken. Därefter fortsatte vi genom det smala sundet in i Kölvikstjärnet, där vi badade en liten stund innan vi fortsatte tillbaka genom det smala sundet och fortsatte vår båtresa norrut så att vi kom in i Norge. I Norge så fortsatte vi upp mot Engsvika, ända tills någon med hög röst (på land) ropade något till oss. Antagligen ropade den till oss för att varna oss, då vi var på väg mot ett område som han antagligen anade att skulle vara alldeles för grunt för vår båt. Så vi tackar så mycket för varningen! Således vände vi om och fortsatte sedan en vända i n i Sørvika innan vi åter vände om och sedan körde till gästhamnen i Otteid, där vi förtöjde båten i några minuter och gick i land och såg oss omkring lite, innan vi fortsatte vår båtresa.
Sedan fortsatte vi tillbaka in i Sverige och körde in i en vik vid Långevik, där vi kastade i ankaret i det ljumna vattnet och stoppade Volvo Pentamotorn för lite lugn och ro, då vi passade på att äta middag i viken där vi ankrat.
Sedan fortsatte vi med båten vidare norrut längs Bryntopsöns västra sida och vidare längs Hästöns västra sida. Tyvärr så tog det drastiskt stopp med ett brak invid Hästöns västra sida, då vi i låg fart råkade köra på grund på stenar med båten, då det visade sig vara svårframkomligt med båt på öns västra sida, eftersom att det visade sig vara ont om vatten i sjöarna Stora Le och Foxen (som sitter ihop och således har samma vattennivå). Som tur var så blev det inga alvarliga skador på båten, så vi kunde fortsätta vår båtresa, genom att först köra lite söderut och sedan fortsätta söder om Hästön innan vi återigen kunde fortsätta norrut igen, men på östra sidan av Hästön.
När det hade börjat skymma så nådde vi fram till gästhamnen vid Töcksfors där vi övernattade i båten under natten.
Fredagen den 3:e augusti 2018. Båtfärd från gästhamnen i Töcksfors upp till Östervallskog och tillbaka till väntbryggan vid övre slussen i Töcksfors.

Efter att ha betalt gästhamnsavgiften så fortsatte vi vår båtresa fram till den nedre slussen i Töcksfors, där vi betalade slussavgifter för hela vår kanalresa och där vi blev uppslussade genom den nedre slussen och kunde fortsätta vår båtfärd vidare fram till den övre slussen. Sträckan mellan den nedre och övre slussen i Töcksfors är cirka en kilometer, så vanligtvis använder sig slussvakterna av en båt för att ta sig mellan de båda slussarna i Töcksfors och invid slussarna finns anropskåp, som man kan anropa slussvakterna via, i fall att de inte är på plats vid den slussen som man ankommer först till. Mellan de båda slussarna är ett stort köpcenter beläget, som antagligen ska locka dit många norrmän, då orten ligger nära norska gränsen invid den stora vägen E18 som går mellan bland annat Oslo och Stockholm. Invid köpcentret finns ett flertal gästplatser (som alltså som är belägna mellan slussarna) som man kan förtöja båten vid, så att man kan gå och handla i det stora köpcentret om man vill.
Innan vi blev uppslussade genom den övre slussen fick vi invänta en annan båt som också hade kommit till den nedre slussen och ville slussa sig upp genom de båda slussarna i Töcksfors. Så efter en stunds väntan nära en fin fontän (vilket det finns vid många slussar i Dalslands kanal), så blev vi uppslussade genom den övre slussen tillsammans med den andra båten, som troligen hade en besättning som bestod av flera generationer av familjemedlemmar.
När vi lämnat den övre slussen så fortsatte vi upp till sjön Östen som är den sjö i Sverige som ligger högst belägen av de vatten som man kan nå med båt från havet genom slussar, utan att behöva ta till landtransporter. Sjön Östen är således belägen drygt 110 meter över havet och blev nåbar med båt så sent som 1915, då slussarna och sträckan dit är en yngre del än många andra delar av Dalslands kanals vattensystem.
Uppe vid sjön Östen passade vi på att åka in i några vikar, varav den ena var Kyrkeviken. Vi passade även på att gå i land i Östervallskog och promenera upp till byns lanthandel, där vi passade på att handla.
Sedan vände vi tillbaka neråt mot Töcksfors igen, men innan vi avlutade båtåkningen för dagen så var vi in en vända i Håviken, efter att ha passerat genom Öbyviken. Efter att vi lämnat Håviken så åkte vi till väntbryggan vid Töcksfors övre sluss och förtöjde båten därintill inför natten, då vi passade på att övernatta där, eftersom att slussarna var stängda för dagen då vi kom dit.
Under kvällen tog vi en promenad till det stora köpcentret i Töcksfors, där vi handlade några varor. Men det tog lång tid innan vi hittade in i varuhuset eftersom att varuhuset höll på att byggas om och således var man tvungen att gå in genom parkeringsgaraget som låg i varuhusets källarplan, då huvudentrén för tillfället var stängd. Men vi förstod inte först att man var tvungen att gå in genom parkeringsgaraget, så vi traskade ett varv runt hela den stora byggnaden innan vi hittade in, men vi hann i alla fall in innan varuhuset stängde för kvällen.
Lördagen den 4:e augusti 2018. Båtfärd från väntbryggan vid övre slussen i Töcksfors via Holmerudsfors till Lennartsfors.
Efter att vi spenderat en natt i båten invid väntbryggan vid Töcksfors övre sluss så blev vi nedslussade genom de båda slussarna i Töcksfors på lördagsförmiddagen.
Då vi hade kommit ner genom den nedersta av slussarna i Töcksfors så passade vi även på att tanka båten vid sjömacken som slussvakten också bemannade.
Sedan fortsatte vi med båten till gästhamnen i Holmerudsfors, där det även finns ett litet café. Tyvärr var caféet inte öppet den dagen då vi var där, så vi fortsatte vår båtresa in i Fölsbyviken vid Fölsbyn, där vi vände om strax innan vi var ända framme vid land. Sedan fortsatte vi en bit in i viken mot den lilla byn Haget, men då vi bara kommit ungefär halvvägs in i den viken så smällde det till och då stod vi på ett stort stenblock med båten… Det visade sig att de som vi slussat tillsammans med genom den övre slussen i Töcksfors under förmiddagen under föregående dag, hade ett hus/en stuga alldeles invid den platsen där vi nu hamnat på ett grund, så nu kom de ut till oss och hjälpte oss att putta av båten från grundet så att den började flyta igen… De som hjälpte oss att få bort båten från grundet kände visst redan till grundet som fanns utanför deras stuga/hus… Så efter att vi nu varit med om en andra grundkänning i samma sjösystem, så blev det mindre färder in i små fina vikar under resterande del av kanalresan, men således så slapp vi grundkänningar under resterande del av kanalresan.
Slussvakten uppe i Töcksfors hade ju nämnt för oss att det var ont om vatten i framförallt Stora Le och Foxen, i vilka vi nu hade grundstött två gånger i. Med tanke på att slussvakten nämnde att det saknades cirka 170-180 cm vatten i sjöarna (även om jag inte är så säker på att det riktigt var så jätte mycket vatten som saknades) så kan man ju förstå att vissa ställen som såg farbara ut på sjökortet, inte var det för tillfället. Att ekolodet i båten inte fungerade var ju inte heller till någon hjälp, även om ett traditionellt ekolod antagligen inte hade räddat oss från dessa grundstötningar. Så framöver ska jag nog investera i någon sorts framåtseende ekolod, så kanske man kan minska risken för att råka köra på stenar som gömmer sig under vattenytan, då man vill utforska nya fina vikar och spännande platser. Men även denna gång gick det ju förhållandevis bra med båten, så att vi kunde fortsätta vår kanalresa ner till Lennartsfors under kvällen där vi övernattade i gästhamnen.
Under kvällen så passade vi på att ta en promenad i den lilla orten Lennartsfors.
Söndagen den 5:e augusti 2018. Båtfärd från Lennartsfors till Årjäng.
På söndagsförmiddagen så fortsatte vi genom den smala bergskanalen som ledde oss in till slussarna i Lennartsfors. Efter att vi blivit nedslussade vid Lennartsfors så fortsatte vi vår båtresa fram till Gustavsfors. Där passade vi på att äta lunch utomhus vid en av hamnkrogarna i den lilla orten, innan vi blev uppslussade genom slussen vid Gustavsfors, efter att vi dessutom hade hunnit besöka även denna lilla orts lanthandel och införskaffa några varor.
Vid Gustavsfors så var det många kanotister som var ute och paddlade eftersom att det finns kanotuthyrning i Gustavsfors.
Efter ytterligare ett par timmar i båten ute på en sjö som heter Västra Silen, så var vi framme vid Årjängs gästhamn, som är belägen vid småbåtshamnen i Årjäng.
På kvällen så tog vi en promenad i Årjäng och såg bland annat Årjängstrollet, vilket jag minns från familjesemestern i Årjäng under sommaren 2004, men sedan dess så lär det ha hunnit flytta på sig en bit (i samband med en centrumombyggnad 2008).
Vi övernattade i båten i Årjängs gästhamn, där vi tycktes vara den enda gästbåten, även om det också var några övernattande husbilar i hamnområdet.
Måndagen den 6:e augusti 2018. Båtfärd från Årjäng via Krokfors och Sillebotten till Signebyn.
Vi inledde dagen med en båtresa på Västra Silen fram till Krokfors, där vi blev uppslussade tillsammans med några kanoter till Östra Silen. Det visade sig att det var väldigt många kanotister i Östra Silen.
Vi fortsatte med båten till gästhamnen i Sillebotten där vi gick i land en stund, även om vädret för tillfället knappast visade sig ifrån sin bästa sida, då vinden låg på rätt in mot gästbryggan så att det var något besvärligt att både lägga till vid bryggan och sedan ta sig där ifrån, då vi skulle lämna platsen lite senare. Inte nog med att det blåste en del, utan det föll även en del regn vid denna plats.
Efter att vi lämnat Sillebotten så fortsatte vi söderut en bit i sjön Östra Silen, men vi vände om innan vi kommit så värst långt söderut, då inte min mamma ville riskera att köra på grund ännu en gång.
Framåt kvällen så tog vi oss upp till Signebyn, som också ligger i Östra Silen. I Signebyn så passade vi på att äta middag, efter att jag hade fått skruva lite med fotogenköket som återigen hade börjat krångla (som tidigare på säsongen), men som jag turligt nog fick fart på igen.
Varken i Signebyn eller i Sillebotten såg vi till några andra långväga gästbåtar som hade letat sig upp i denna del av kanalsystemet. Utan i Östra Silen och Västra Silen verkade det mestadels vara många kanoter och några enstaka lokala motorbåtar som var ute och åkte, men som jag anar att hade sina hemmahamnar i dessa sjöar. Visserligen verkade några av dessa båtar ha utländska besättningar, då det var några utlandsregistrerade bilar i hamnen i Signebyn, men antagligen var det personer som bodde i andra länder som hade sommarstugor i trakten som hade sina båtar och bilar i hamnområdet. Att det tycks vara många personer från såväl Norge, Tyskland och Holland som har sommarstugor i denna del av landet tyckte jag mig ana, inte minst med tanke på att man ute på vägarna i dessa områden såg många bilar som var registrerade i dessa länder. Att det var relativt sent på båtsäsongen, samt att många lär ha hunnit avsluta sina semestrar och därtill att inte allt för höga båtar kunde ta sig upp i Västra Silen och Östra Sillen, kan ju ha varit anledningar till att jag upplevde att det inte var så många gästbåtar i dessa sjöar.
Under natten så övernattade vi i båten i Signebyn.
Tisdagen den 7:e augusti 2018. Båtfärd från Signebyn via Krokfors till Bengtsfors.
Efter att vi ätit färdigt så fortsatte vi vår båtresa fram till Bengtsfors gästhamn, där vi passade på att bo två nätter i båten.
I såväl Bengtsfors som i Gustavsfors så förbereddes det för fullt inför den årligen återkommande kanottävlingen ”Dalsland Kanotmaraton+”, som skulle genomföras i trakterna under lördagen den 11:e augusti 2018. Så i dessa orter, och längs sjöar och kanalsträckningar i närheten av dessa platser så fanns det måna markeringar i form av uppblåsbara bojar ute i vattnet som markerade tävlingsbanan, då vi var där. Kanottävlingen lär vara en stor folkfest som lockar många deltagare. Det lär vara mestadels motionärer som deltar i tävlingen, men även en del elitkanotister. Tävlingen finns i olika klasser där den längsta klassen innebär en sträcka på 55 kilometer, vilket är en sträcka som sträcker sig från Baldersnäs Herrgård fram till Bengtsfors via bland annat Gustavsfors, vilket är en sträcka som även inkluderade ett par lyft av kanoterna mellan olika vatten.
Framåt helgen skulle man inte få använda sig utav gästhamnen i Bengtsfors, eftersom att den skulle ingå i tävlingens målområde, eftersom att tävlingens mål skulle vara i Bengtsfors gästhamn, men vår plan var ju att lämna gästhamnen redan under torsdagen, så det skulle inte behöva påverka oss.
Under tisdagskvällen så passade vi på att se oss om i Bengtsfors.
Onsdagen den 8:e augusti 2018. Tågresa från Bengtsfors till Mellerud och tillbaka till Bengtsfors, samt bussresa från Bengtsfors till Dals-Ed och bilresa från Dals-Ed tillbaka till Bengtsfors.

Under inledningen av denna dag så kom det en svanfamilj på besök utanför båten. Förutom att träffa svanarna, så hann vi även med att utforska mer av Bengtsfors under inledningen av denna dag.Vi hann bland annat promenera upp på det centralt belägna ”Majberget”, där såväl ett hembygdsområde och ”Halmens Hus” finns belägna, vilka vi besökte.
Som jag nämnde tidigare kan man cykla dressin norr om Bengtsfors mellan orterna Årjäng och Bengtsfors, men söder om Bengtsfors får man inte cykla dressin, eftersom att järnvägen söder om Bengtsfors ännu trafikeras av tåg. Så under sommaren går det två tågavgångar i vardera riktningen mellan Bengtsfors och Mellerud (där man kan byta till andra tåg om man vill), längs den oelektrifierade sträckan som till en stor del följer Dalslands kanal, vilket innebär en hel del vackra vyer. Järnvägen heter ”Dal–Västra Värmlands Järnväg” och förkortas således ”DVVJ”, men med tanke på namnets förkortning och de vackra vyerna så benämns den numera ofta som ”De Vackra Vyernas Järnväg”. Vanligtvis sker tågavgångarna med dieselmotorvagnståg av modellen Y1. Det tycks vara populärt att åka med passagerarbåt i ena riktningen mellan Bengtsfors och Håverud (eller en del av sträckan) och tåg åt andra hållet. Detta då man kan köpa en kombinationsbiljett så man reser med tåg åt ena hållet, samt båt åt andra hållet, tack vare att sträckan mellan Håverud och Bengtsfors trafikeras av de båda båtarna ”M/S Dalslandia” och ”M/S Storholmen”. Dessa båda båtar trafikerar sträckan växelvis, så att ena dagen är det ”M/S Dalslandia” som kör från Bengtsfors till Håverud, samtidigt som ”M/S Storholmen” kör i motsatt riktning från Håverud till Bengtsfors och således möts längs sträckan mitt på dagen. Därutöver så trafikerar för övrigt även båten ”M/S Nils Ericson” Dalslands kanal, då den dagligen startar i Håverud och kör en bit uppströms i kanalen innan den åter vänder om tillbaka till Håverud.
Under onsdagen passade vi på att göra en dagsutflykt till Mellerud, då vi tog dagens första tåg till Mellerud och dagens sista tåg från Mellerud tillbaka till Bengtsfors. Således hann vi besöka Mellerud, som för dagen även besöktes av ett flertal kraftiga regnskurar, men vi hann i alla fall se en hel dal av Mellerud och även äta lunch där.
När vi kom tillbaka till båten i Bengtsfors och jag försökte prova att starta båten, för att ladda dess batteri en stund, så visade det sig att båten inte ville starta. Detta eftersom att det var ont om spänning i dess batteri, eftersom att antagligen batteriet inte var i toppskick och vi dessutom hade förbrukat i en del ström i båten genom att använda kylskåpet och andra elektriska saker i båten. Tyvärr så är inte båten utrustad med landströmsanslutning, så framöver är tanken att fixa så att båten kan anslutas till landström. Men båten har i alla fall dubbla batterier, så jag brukar vanligtvis se till att det ena batteriet hålls välladdat, så att man alltid ska kunna starta båten med det välladdade batteriet, även om det andra batteriet skulle råka bli urladdat, då man inte har motorn igång. Men nu bar det sig så olyckligt att det ena batteriet hade blivit överhettat redan innan vi kom till gästhamnen uppe i Töcksfors, antagligen för att det hade blivit någon kortslutning i det. Så nu hade vi bara ett batteri att förlita oss på, eftersom att jag kopplat ur det andra batteriet som krånglade.
Så nu när vi inte fick igång båten, så besökte vi en bensinmack på orten i hopp om att de skulle ha någon portabel starthjälp att låna ut, vilket de dock inte hade. Så därför åkte vi med en buss fram till den lilla orten Bäckefors och vidare med en annan buss därifrån till Dals-Ed, där vi hämtade bilen (men lät båttrailern stå kvar i Dals-Ed) och körde tillbaka till Bengtsfors, så att vi senare kunde ladda båtens batteri med hjälp av bilen.
Väl framme i Bengtsfors så hade kvällen hunnit bli sen, så vi parkerade bilen på en parkeringsplats och gick och la oss i båten för att sova.
Torsdagen den 9:e augusti 2018. Båtfärd från Bengtsfors till Mustadfors gästhamn.

Jag vill minnas att dagen inleddes med att min mamma begav sig till ett café och köpte nybakat frukostbröd, samtidigt som jag tog med mig det fungerade båtbatteriet (men som det var dålig spänning i numera) till bilen, där jag laddade batteriet en stund, med hjälp av startkablar från bilen. Sedan fick vi således fart på båtmotorn och inledde dagens båtfärd med att bege oss till den närbelägna bensinmacken, som även var en sjömack, då den även erbjöd bränslepumpar vid en brygga vid vattnet, där vi passade på att tanka båten.
Därefter fortsatte vi kanalresa neråt genom Bengtsfors, där vi gjorde ett kort stopp vid en brygga, efter att vi passerat dagens första sluss och således befann oss i de något sydligare delarna av Bengtsfors. Efter det lilla stoppet så fortsatte vi längs kanalen, och således även genom Upperudsälven, då kanalen till en stor del följer Upperudsälven. Efter ett tag hade vi även passerat slussen invid pappersbruket i Billingsfors och vi befann oss då på Laxsjön.
Ute på Laxsjön så åkte vi norrut i sjön och kastade så småningom i ankaret och satte oss och åt lunch i båten, då vi befann oss i en vik strax utanför Skåpafors.
Sedan fortsatte vi till bryggan vid Baldersnäs Herrgård, där vi la till vid bryggan en stund och promenerade upp till herrgården och tittade in i några byggnader utanför herrgården, där man kunde inhandla souvenirer.
Sedan fortsatte båtfärden vidare till gästbryggan vid ”Laxsjöns Camping & Friluftsgård”, där vi gick i land och köpte glass, innan vi fortsatte till Långbrons gästhamn, där vi också gjorde ett kort stopp och passade på att gå i land en vända.
Därefter fortsatte vi till slussen i Långbron som vi slussades igenom, efter att både järnvägsbron och landsvägsbron hade öppnats för oss (även om vi möjligtvis hade kunnat ta oss under den ena bron, eller kanske till och med de båda broarna även i stängt läge), då båda är belägna strax innan slussen, då man kommer från Laxsjön.
Sedan var vår tanke att vi skulle stanna för natten i Mustadfors gästhamn, som enligt vår karta såg ut att vara belägen strax efter slussen i Långbron. Men när vi var vid slussen i Långbron så fick vi veta att Mustadfors gästhamn är belägen nedanför nästa slussområde, alltså det vid Dals-Långed, där det är fyra slussbassänger som alltså skulle passeras, så mellan Långbron och Dals-Långed finns det alltså ingen gästhamn. Vi tyckte ju att vi var ute i god tid, då vi gled in i vad vi trodde att var dagens sista sluss, alltså slussen vid Långbron. Detta då vi inte ville vara ute i sista minuten innan slussarna skulle stänga för dagen. Men då vi fick veta att det var ytterligare fyra slussbassänger som vi skulle passera innan kanalen skulle stänga för dagen, då blev det direkt mera stressigt. Detta med tanke på att en passage igenom alla dessa fyra slussbassänger innebar en tidsåtgång på cirka en timme. Men jag tror faktiskt att vi hann igenom samtliga dessa slussbassänger innan klockan var slagen sju på kvällen (då jag vill minnas att de stängde slussarna för dagen). Detta trots att vi även fick möta andra båtar vid slussområdet.
På kvällen övernattade vi i båten i Mustadfors gästhamn, som ligger invid en husbilsuppställningsplats i utkanten av den lilla orten Dals Långed.
Fredagen den 10:e augusti 2018 till och med söndagen den 12:e augusti 2018. Bussresa från Mustadfors gästhamn till Bengtsfors och bilresa från Bengtsfors till Dalarna och tillbaka till gästhamnen i Mustadfors, samt en kvällsutflykt med bil från Mustadfors gästhamn till Bengtsfors och tillbaka till Mustadfors gästhamn.
Då vi kommit till Mustadfors gästhamn så blev det en paus i vår kanalresa i några dagar. Detta eftersom att jag skulle upp till Dalarna och cykla Cykelvasan under lördagen och dessutom skulle min mamma hem och börja arbeta igen, så istället skulle min pappa komma ner och åka båt tillsammans med mig i några dagar, då han nu fått semester.
Så på fredagsmorgonen så fortsatte jag och min mamma med buss upp till Bengtsfors, varifrån vi sedan fortsatte med bilen vidare till Dalarna under dagen. Under bilresan passade vi på att ta vägen via Mora och hämta ut nummerlappen inför Cykelvasan som jag skulle genomföra under följande dag.
Så efter att jag genomfört Cykelvasan, så fortsatte jag och min pappa ner från Dalarna till Mustadfors gästhamn med bil under söndagen. Med oss hade vi också ett fungerande batteri som min pappa i vanliga fall brukar använda till sin traktor.
Som tur var, så kunde vi när vi kommit fram till båten konstatera att den ännu stod kvar utan några problem i gästhamnen där jag och min mamma lämnat den några dagar tidigare. Så min oro hur det hade gått med båten och dess förtöjning var obefogad, då jag hade oroat mig för att båten kanske hade slitit sig. Detta eftersom att det visst hade varit väldigt blåsigt i trakten, så man kunde se flera stora träd som hade fallit runt om i Dalsland med omnejd. Så det var kanske tur att vi inte hade tänkt att åkta båt när det var som blåsigast.
Då vi kommit fram till båten, så kom vi på att det hade varit bra om vi hade haft en adapterkontakt så att vi kunde använda oss av vår medhavda batteriladdare i eluttagen som vanligtvis finns i gästhamnarna. Eftersom att batteriladdaren har en vanligt 230 volts kontakt, medan eluttagen i gästhamnarna oftast består av 230 volts så kallade ”CEE-uttag”, så hade det varit bra med en adapterkontakt så att vi kunde använda vår batteriladdare i gästhamnarna. Därför tog vi en biltur upp till Bengtsfors på kvällen för att se om vi skulle finna någon sådan adapterkontakt, men vi lyckades inte få tag i någon adapterkontakt under söndags kvällen. Men tack vare bilturen så fick vi i alla fall titta på några husbåtar som man kunde hyra strax utanför Bengtsfors. Så här i efterhand så visade det sig att det ändå gick bra under hela resan, trots att vi aldrig fick tag i någon adapterkont till batteriladdaren. Detta tack vare att vi nu hade ett fräscht batteri i båten.
Så då vi kommit tillbaka från Bengtsfors, så övernattade vi i båten, i samma hamn som jag och min mamma redan bott en natt i båten, några nätter tidigare.
Måndagen den 13:e augusti 2018. Båtfärd från Mustadfors gästhamn till Upperuds gästhamn.
På måndagsmorgonen så fortsatte vi vår båtresa och ganska omgående så blev det dags för oss att slussa oss ner i Mustadfors sluss, vilket jag tror att blev min pappas första slussning någonsin, förutom då han åkt med som passagerare igenom slussar.
Därefter så la vi till vid en brygga vid Högsbyn, där vi promenerade upp och tittade på gamla hällristningar, som det finns gott om i trakten.
Efter att ha passerat genom ytterligare en sluss så passerade vi inloppet mot akvedukten i Håverud, men vi passerade bara inloppet på långt håll och fortsatte först längre söderut i sjön Åklång, där vi stoppade dieselmotorn och kastade i ankaret vattnet och satte oss ner för att äta lunch. Denna gång vill jag minnas att lunchen bestod av bröd som vi nyligen värmt i Omniaugnen (som är som en liten ugn som man kan ha på en spisplatta) och soppa.
Efter lunchen vände vi om en liten bit, så att vi styrde in i kanalen igen och siktade mot slussarna och akvedukten i Håverud. Men först fick vi vänta ett tag innan det blev vår tur att börja slussa, då slussvakten var ensam på platsen och hade flera båtar som skulle slussas igenom slussarna.
Den mest fascinerande delen av Dalslands kanal är enligt mig i Håverud. I Håverud finns hela fyra stycken slussbassänger och mellan den första och andra slussbassängen så passerar kanalen över en 150 år gammal akvedukt (alltså i detta fall en bro för båtar), som visserligen nyligen renoverats. Som om inte detta vore nog, så löper numera en fast landsvägsbro och en öppningsbar järnvägsbro långt över kanalens slussområde i Håverud.
Dagen till ära så var det även ett tyskt filmteam på platsen och filmade, så slussvakten frågade oss om det var okej att de filmade oss då vi skulle slussa och passera över vad som lär vara kanalenens mest kända sevärdhet, nämligen akvedukten i Håverud. Vi sa att det var helt okej att de filmade oss, men det blev aldrig så att de filmade oss, då jag tror att de hann avsluta filmningen för dagen, redan innan vi blev nedslussade. Alldeles innan det blev vår tur att bli nedslussade, så kom jag på att jag hade glömt systemkameran inne på en toalett vid slussområdet, så jag fick springa dit och se om den var kvar där, men det var den inte. Men när jag gick in i en av butikerna i samma byggnad, så kunde jag se att min kamera låg bakom kassadisken, så det var bara för mig att gå dit och berätta att jag glömt min kamera inne på toaletten, också fick jag med mig kameran och kunde bege mig upp till båten igen.
Efter att vi blivit nedslussade genom slussarna och passerat akvedukten i Håverud tillsammans med några kanoter, så passade vi på att stanna till en stund i gästhamnen i Håverud, innan vi fortsatte till de båda slussarna i Upperud, där vi också blev nedslussade, innan vi la till i Upperuds gästhamn för kvällen.
När båten väl var förtöjd så promenerade vi till Åsensbruk och handlade i dess matvarubutik. Men byn upplevdes som relativt folktom och många hus stod tomma i det lilla samhället där pappersbruket stängts under år 2009, så det kändes som att bygden haft sina glansdagar för länge sedan. Till och med ortens pizzeria tycktes ha slagit igen.
Efter besöket i Åsensbruk så promenerade vi vidare till Håverud, där vi passade på att äta middag i en av restaurangerna invid kanalen, innan vi promenerade tillbaka till båten i Upperuds gästhamn. Således blev det en ganska lång kvällspromenad som tog oss runt sjöarna ”Nedre Upperudshöljen” och ”Övre Upperudshöljen” (som visserligen bara är olika delar av samma sjö), innan vi var tillbaka vid båten och övernattade i den.
Tisdagen den 14:e augusti 2018. Båtfärd från Upperuds gästhamn upp till Fröskogs gästhamn och tillbaka till övre väntbryggan vid Strömmens sluss.
På förmiddagen började vi dagen med att ta en promenad från båten (som låg i Upperuds gästhamn) tillbaka in till Håverud, där vi tittade på Kanalmuséet i Håverud, innan vi promenerade tillbaka till båten.
När vi väl började åka med båten så åkte vi först den korta biten fram till Dalsland Konstmuseum, där vi la till vid dess brygga och jag tog en kort promenad upp till Dalslands Konstmuseum, dock utan att gå in där.
Sedan siktade vi mot Snäcke kanal (som numera är en del av Dalslands kanal) och passerade Snäcke sluss, innan vi så småningom la till en stund vid Dalslands Gästgiveris gästbrygga. Där tog jag en promenad upp mot gästgiveriet, medan min pappa istället fixade med den krånglande vindrutetorkaren som inte ville fungera något vidare i regnvädret. Efter det korta stoppet vid Dalslands Gästgiveri så fortsatte vi färden förbi en mycket liten linfärja, som används för att ta sig mellan fastlandet och den lilla ön Henriksholm som ligger i sjön Ånimmen.
Senare fortsatte vi till Strömmens sluss, vars slussvakt hade blivit förvarnad av slussvakten vid Snäcke sluss att vi var på gång. Efter att vi blivit uppslussade vid Strömmens sluss så fortsatte vi till hamnen i Fröskog.
Tyvärr var det ont om lediga gästplatser i Fröskog, eftersom att det stod någon större båt (som såg ut att vara långtidsuppställd) på någon av de få gästplatserna där. Så vi lånade istället en hyrd båtplats i hamnen och förtöjde båten där, medan vi åt middag ombord i båten. Då jag passade på att gå upp på land och se mig om i omgivningen, så kunde jag se att det fallit en hel del träd invid hamnen, då det hade varit blåsigt i området.
Under den senare delen av kvällen då mörkret börjat falla och vi hade ätit middag, så fortsatte vi med tända lanternor ner till den övre väntbryggan vid Strömmens sluss, eftersom att det var så ont om lediga gästplatser i Fröskog. Vi övernattade sedan vid den övre väntbryggan vid Strömmens sluss.
Onsdagen den 15:e augusti 2018. Båtfärd från övre väntbryggan vid Strömmens sluss via Sunnanå hamn till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” och tillbaka till Sunnanå hamn.
Under onsdagen så passerade vi nedåt genom Strömmens sluss och Snäcke sluss. Vid Snäcke sluss så bjöd slussvakten på glass, då säsongen snart var slut. Sedan så slussade vi oss igenom den förhållandevis stora slussen i Köpmannebro och sedan väntade Vänern på oss.
Väl ute på Vänern så vågade det en del och vi körde först till Sunnanå hamn (som ligger strax utanför Mellerud) och la till där en sund, innan vi bestämt oss för hur vi skulle fortsätta vår resa.
Jag lyckades övertala jag min pappa att styra ut på Vänern ingen, så vi åkte till ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Färden dit var ganska gungig då vi till stor del hade vågorna emot oss, så min pappa som lätt blir sjösjuk uppskattade inte resan ute bland vågorna, då han lär föredra att hellre åka på smala kanaler och små sjöar, än på de lite större vattnen som ofta vågar desto mer. När vi kom fram till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” så passade vi på att äta middagen som jag hade förberett ute på den gungiga sjön. Sedan tog vi en kort promenad i närområdet, då min pappa tyckte att det fick räcka med båtåkning för denna dag och han tyckte därtill att vi kunde dra upp båten på land i närheten av ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Men det var en bra bit därifrån till någon busshållplats om vi sedan skulle åka och hämta bilen, och därtill så såg vi inte heller till någon sjösättningsramp i närheten. Så när min pappa hade kontrollerat följande dags väderleksprognos och konstatera att det antagligen skulle bli blåsigare under morgondagen så kom vi fram till att vi ändå kunde fortsätta med båten tillbaka till Sunnanå hamn under kvällen. För där kunde vi sedan dra upp båten på land, och dessutom kunde vi ta oss relativt smidigt från den hamnen med kollektivtrafik när vi sedan skulle hämta bilen som ju stod parkerad i Dals Långed.
Själv var jag dock inne på att vi skulle fortsätta till Vänersborg med båten, varifrån vi också kunde ta oss smidigt med kollektivtrafik till bilen i Dals Långed, och sedan dra upp båten på land vid någon sjösättningsramp i Vänersborg. Men då det var längre till Vänersborg, än till Sunnanå hamn så ville inte min pappa åka dit, då han inte alls uppskattade att guppa i vågorna på Vänern, så det var ju synd att inte Vänern var lika spegelblank, som då jag och min vän Daniel korsade Vänern från Vänersborg till Sjötorp under 2017.
Så under kvällen fortsatte vi med båten på Vänern i vågorna som till stor del följde vår färdriktning (samtidigt som nog sjön hade hunnit lugna ner sig en aning) tillbaka till Sunnanö hamn, där det kom att bli två övernattningar i båten. I hamnen var det en hel del båtar, varav bland annat en husbåt, som det tycktes bo en man i.
Torsdagen den 16:e augusti 2018. Promenad från Sunnanå hamn till Mellerud, tågresa från Mellerud till Åmål, bussresa från Åmål till Dals Långed och bilresa från Dals Långed via Töcksfors, Båstnäs och Dals-Ed tillbaka till Sunnanå hamn.
Denna dag så blev det inget båtåkande, då min pappa hellre föredrog en bilresa än en dag i båten guppandes på Vänern till exempelvis Vänersborg.
Så denna dag började vi med en något stressig promenad från Sunnanå hamn till järnvägsstationen i Mellerud, varifrån vi sedan fortsatte med tåg till Åmål. Från Åmål så fortsatte vi med buss vidare till Dals Långed, där vi hade parkerat bilen några dagar tidigare. Sedan fortsatte vi med bilen till Töcksfors och åt lunchbuffé i det stora köpcentret i Töcksfors, innan vi fortsatte med bilen till den lilla byn Båstnäs, som ligger en bit utanför Töcksfors.
I Båstnäs så finns nämligen ”Bröderna Ivanssons bilskrot”, som är en gammal bilskrot, som numera är som en gammal ”bilkyrkogård”, då bilarna är tämligen övergivna liksom de intilliggande husen. Numera så har bröderna Ivansson avlidit och platsen ute i skogen har blivit som en stor sevärdhet som lockar besökare från stora delar av världen. Besökare som promenerar runt bland bilvraken, där naturen så sakteligen börjar att ta över platsen genom att träd växer genom såväl bilar och genom dess attiraljer, som numera även skildrats i bokform. I mina ögon var det visserligen en speciell och annorlunda plats som är väl värd att besöka, men det var ändå inte någon direkt mysig, trevligt och prydlig plats, där bilar låg huller om buller. Inte ens min pappa som normalt gillar gamla skrotbilar, tycktes uppskatta doften av dessa gamla bilar som stod i skogen och rostade. Så om någon en dag i framtiden ska miljösanera denna plats, då lär den ha mycket jobb att göra. För den intresserade så lär det finnas en båtbrygga i närheten av bilkyrkogården, så att man kan ankomma till bilskroten med båt om man färdas på Dalslands kanal.
Efter besöket vid den gamla bilskroten så fortsatte vi med bilen längs en liten grusväg som tog oss in i Norge, innan vi kom ut på större vägar som så småningom ledde oss tillbaka till Sverige och till Dals-Ed.
I Dals-Ed så tittade vi på ”Eds MC- och Motormuseum” som är inrymt i en källare i ortens centrum. Där var det en hel del gamla motorcyklar, men också en del andra gamla saker, som exempelvis en sorts grammofonspelare, vari det låg en skiva med Rättviks spelmanslag. Detta var ju ett lustigt sammanträffande då det innebar att min pappas farfar (som varit död sen 1970-talet) antagligen spelade på skivan, eftersom att han var med i Rättviks spelmanslag, då han var musikalisk och dessutom var en så kallad ”riksspelman”.
Efter besöket vid ”Eds MC- och Motormuseum” så hämtade vi båttrailern som sedan några veckor stod parkerad i gästhamnen i Dals-Ed och sedan fortsatte vi med den och bilen till Sunnan hamn, där vi övernattade ännu en natt i båten, i den fina hamnen där det verkar exploateras och byggas många fina hus.
Fredagen den 17:e augusti 2018. Bilresa från Sunnanå hamn till Dalarna.
På förmiddagen drog vi upp båten på dess båttrailer, vid en av Sunnanå hamns sjösättningsramper, och plockade iordning i båten och tömde den på en del grejer, efter sommarens lite längre båtresa.
Sedan for vi upp till Dalarna där vi började med att stoppa in båten och dess båttrailer i en varmbonad byggnad, vari jag hyrt en plats till båten. Detta för att båten skulle få övervintra på en varm och skön plats, inför nästa sommar och nya äventyr.
Efter att båten var instoppad för vinterförvaring så fick jag anse att denna båtresa och båtsäsong var slut, då jag och min pappa sedan fortsatte hem till hans och min mammas bostad på en annan plats i Dalarna.
Några avslutande rader.
Efter denna tur på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal, så var ännu en av de längre kanalerna i Sverige avverkad med min plastsnipa. Dalslands kanal visade sig vara en fin vattenväg (liksom de andra kanalerna som jag rest på), som jag gärna rekommenderar andra att också resa på!
Tyvärr var det lite ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet under denna varma sommar, men vad jag förstått så är det inte helt ovanligt att det kan vara något ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet, även under något blötare somrar än den torra sommaren 2018.
Dalslands kanal visade sig vara en kanal som många kanotister tycks ha upptäckt, då det i delar att kanalsystemet var väldigt många kanotister från olika delar av världen. Kort sagt så tycks marknadsföringen av kanalen ha lyckats bra mot personer som vill uppleva den svenska vildmarken från kanot och det tycktes vara smidigt att hyra kanoter längs kanalen, då det var tydligt att det var många som hade hyrt kanoter invid kanalen. Det lär även finnas möjlighet att köpa ett kombinationserbjudande, som innebär att man hyr dressin åt ena hållet och kanot åt andra hållet, vilket jag anar att leder till en trevlig tur. I de hyrda kanoterna låg det ofta plasttunnor med lock, i vilka kanotisterna praktiskt kunde stoppa sin packning, så att den inte skulle riskera att bli blöt. Dalslands kanal tycks verkligen vara en riktigt kanotvänlig kanal, med tanke på att man tillåts att slussa både uppför och nedför med kanoter i slussarna (mot en avgift), vilket inte tillåts i alla kanaler.
Om jag tillåts att dra några jämförelser mellan Dalslands kanal och Göta kanal (vilken jag bedömer att är något mer välkänd och mer vältrafikerad än Dalslands kanal), så tillåter ju Göta kanal något större båtar än Dalslands kanal. Men båda kanalerna har relativt moderna slussar, där majoriteten av dem i de båda kanalerna regleras hydrauliskt, även om de båda kanalerna har låtit behålla några slussar där det endast är handkraft som gäller för att manövrera slussarna.
I Dalslands kanal så ingår inte hamnavgifterna i slussavgiften, vilket de till stor del gör i Göta kanal. I gengäld så är det dock billigare att passera samtliga slussar i Dalslands kanal än i Göta kanal, då en tur och returbiljett för slussarna i Dalslands kanal för en båt som mäter cirka sju meter (som min båt) kostar 2700 kronor, vilket är mindre än halva priset gentemot en tur och returbiljett genom hela Göta kanal (som däremot innehåller fler slussar). Vanligtvis kunde man betala hamnavgifterna med hjälp av Swish i Dalslands kanal, vilket ju var smidigt.
Detta blev alltså min sista båtresa med båten under 2018. Så under söndagen efter kanalresan fortsatte jag till Sälen och promenerade Ultravasan, och därmed efter målgången i Ultravasan kunde jag konstatera att jag hade klarat av en så kallad Vasatrippel. Detta då jag hade klarat av tre lopp från Sälen till Mora under samma år, nämligen Vasaloppet på skidor, Cykelvasan på mountainbike och Ultravasan som en rask promenad.
Därefter var min semester slut för denna gång och då jag fortsatte hemåt upp till Kiruna, så kunde jag konstatera att det hade varit en fin sommar. Något som inte minst de stora branddrabbade områdena vittnade om (där man inte ens fick svänga av in på skogsbilvägarna för tillfället), då jag i trakterna av Kårböle passerade genom några av dem, under söndagen på min bilresa hemåt.
Som avslutning kan jag nämna att under sommaren 2019 så blir det nog en längre båtresa via ett flertal kanaler och andra platser. Detta då jag tänkte färdas med min båt mellan Örebro och Arvika (även om färdriktningen ännu inte är bestämd) via bland annat Hjälmare kanal, Enköping, Uppsala, Strömma kanal, Göta kanal, Kinda kanal, Karlstad och Säffle kanal. Så för tillfället pågår planeringen inför den resan, då resan lär ta flera veckor att genomföra, med tanke på att sjövägen mellan Örebro och Arvika är betydligt mycket längre än fågelvägen mellan nämnda platser.
/Fredrik
Kommentera gärna:
I fredags, alltså den 16:e mars så hade jag bokat mig en tågbiljett med tåg 94:a från Kiruna upp till Björkliden för en liten helgutflykt. Men tyvärr hann jag inte hem i tid från jobbet, för att hinna med nämnda tåg, men istället så hann jag med eftermiddagsbussen upp till Björkliden istället och då man som mig är boende i Kiruna, så får man ju åka gratis med de flesta bussarna inom kommunens gränser, om man bara köpt sig ett busskort för 100 kronor (vilket gäller i ett helt år), så det kostade ju ändå inte mig något extra att jag inte hann med det tänkta tåget till Björkliden, snarare så lär jag ju ha tjänat på det hela, då jag ju rimligen lär få någon krona i övertidsersättning, nu när jag blev så sen hem från jobbet.
Väl framme i Björkliden passade jag på att handla med mig lite saker att tugga på under min utflykt, och eftersom att lanthandeln i stationshuset i Björkliden numera har stängts igen, så är man numera istället hänvisad upp till hotellet i Björkliden där, det gjorts iordning en liten hörna med livsmedelsförsäljning istället. Så jag började med en kortare promenad från busshållplatsen i Björkliden, upp till hotellet som ligger lite högre upp i byn.
När jag hade gjort mina inköp av godsaker, så tog jag på mig mina turskidor och skidade iväg ner till Torneträsk. Nere vid Torneträsk kunde man se hur vackert det hade blivit vid dess strand då is hade bildats på stora stenblock vid strandkanten, då vågor slagit upp mot dessa, innan sjön frusit. Men numera ligger det is på sjön sedan en tid tillbaka, så jag skidade iväg på sjöisen till Pålnoviken som ligger i sjöns nordvästra hörn. Vid Pålnoviken så tog jag mig upp på land i samband med att det blivit mörkt och passerade Pålnostugan och fortsatte ganska väl längs en sommarled i ytterligares cirka 2-3 kilometer. Sedan kom jag fram till Lappjordhytta, efter att fått kämpat uppför några branta backar, för att sedan ta mig neråt i terrängen igen innan det slutligen gick rejält uppför. När jag väl hade kommit fram till Lappjordhytta så hade jag också tagit mig alldeles innanför den norska gränsen och även fått bevittna lite norrsken. Väl framme vid stugan så visade det sig att det fanns en liten stuga som det redan var några i och en stor stuga som var kall och folktom. Så jag gick in i den stora stugan och gjorde en eld under den kalla kvällen, så att jag fick upp en skaplig värme i stugan innan jag somnade.
På lördagsmorgonen kunde jag höra hur vinden ven utanför sugan som jag övernattat i, men efter ett tag så avtog vinden och jag fortsatte min skidtur, efter att även de som övernattat i den lilla stugan hade gett sig iväg (efter att en av dem kommit in och hälsat på mig, i den stora stugan). Denna dag hade jag bara planerat att ta mig den korta biten tillbaka till Pålnostugan, då väderleksprognosen för den senare delen av dygnet tycktes bjuda på en hel del blåsväder. Under min skidtur från Lappjordhytta till Pålnostugan så valde jag att följa skidspår från tidigare skidåkare som gick ner mot Pålnoviken längs ett renstängsel, istället för att följa den rejält kuperade sommarleden. Visserligen så innebar även detta vägval i terrängen en hel del nedförsbackar, men jag upplevde detta vägval som mindre kuperat än längs sträckning som jag följt upp mot Lappjordhytta.
När jag väl var nere på isen igen vid Pålnoviken, så återstod en kortare skidtur på isen fram till Pålnostugan. När jag anlände till Pålnostugan som är en gammal obemannad stuga som ägs av Svenska Turistföreningen, så var jag ensam vid stugan. När jag väl hade fått upp elden i stugans kamin med hjälp av kvistar från ett sedan tidigare nedsågat träd och lite av den begränsade veden som fanns vid stugan i form av olika pinnar och stockar, så kom det två män från Belgien skidande på Torneträsk mot stugan. De kom in i stugan och fikade, men bestämde sig sedan för att fortsätta fram till Lappjordhytta efter sin lilla paus, även om jag tror att deras ursprungliga plan var att övernatta i Pålnostugan. De två belgiska männen hade nämligen startat sin skidtur i Abisko och var nu på väg mot Kilpisjärvi på skidor, och släpande på varsin pulka fylld med packning. Om jag inte missförstod dem så tänkte de att färden upp till Kilpisjärvi skulle ta cirka 9-10 dagar.
Framåt kvällskvisten fick jag upp skaplig värme i stugan, då jag fyllde kaminen med lite torrare saker, än vad jag till en början fyllt kaminen med, så när jag väl somnade var det ganska varmt i stugan. Det påstås att det ska spöka i Pålnostugan, så det var med en viss spänning jag gick och la mig och efter att jag somnat till en första gång så vaknade jag till, men det var tyvärr inte något annat än min telefon som plingade till, vilken jag vaknade utav. Jag som aldrig har fått uppleva att det spökat någonstans och inte heller direkt tror på att det kan spöka, skulle dock gärna vilja bli motbevisad (i alla fall så här innan jag fått uppleva något onaturligt), så jag hade en viss för hoppning om att uppleva något onaturligt i denna stuga. Men tyvärr uteblev spökerierna, i alla fall denna gång, trots att jag var alldeles ensam (tror jag) i stugan i den mörka natten. Men jag får kanske ta och besöka andra platser där det påstås spöka om jag ska få uppleva något onaturligt, om det nu existerar och jag inte nu är för skeptiskt för att få uppleva något onaturligt…
På söndagsmorgonen städade jag upp lite i stugan som inte var att anse som välstädad och fräsch. Dock gag jag mig inte på att diska upp den kvarlämnade disken som någon tidigare besökare inte brytt sig om att diska, men jag tror i alla fall att stugan blev något fräschare än då jag anlände till stugan, men därmed inte sagt att den blev ren och fräsch. Sedan gav jag mig iväg med mina turskidor, då vindarna inte var så kraftiga vid stugan, utan vid stugan var det lugnt väder på söndagsförmiddagen, även om nattens snöfall hade spätt på snötäcket en hel del. Min tanke var att jag i nödfall kunde stanna i stugan ytterligare en natt om vädret skulle visa sig vara allt för besvärligt under söndagen.
Men nu när vädret var gynnsamt vid stugan så skidade jag alltså iväg och följde någotsånär Torneträsks norra strand österut och när jag kommit ut en bit på sjön så tilltog vinden och snötäcket blev istället tunnare. Men jag hade turen att ha medvind så skidturen gick ganska lättsamt, då jag hade vinden i ryggen. Efter ett antal kilometer på skidorna på sjön så kom jag fram till en plats där jag tänkte att jag kunde vika av upp i terrängen för att ta mig till Snurijåkkåtan, där min plan var att övernatta under söndagskvällen. Så vid den platsen monterade jag på mina korta stighudar på skidorna, efter att jag tagit mig in till strandkanten och sedan började jag ta mig ut i terrängen. Avståndet därifrån var cirka 2-3 km till Snurijåkkåtan, ett avstånd som jag inte tror att hade varit något större problem att avverka under söndagen (trots att snön nådde en bra bit över mina skidor då jag vek av in i terrängen), då klockan inte var så värst mycket då jag vek av från sjön.
Men då jag märkte hur sakta det gick i den djupa snön och visste att jag måste hinna med det tidigare persontåget från Abiskotrakten eller Björkliden vid lunchtid under nästkommande dag till Kiruna, för att hinna hem och jobba, så tänkte jag att det kunde bli en kämpig tur under nästkommande dag. Då jag till en början skulle ta mig genom den djupa snön ner till Torneträsk och sedan rakt över sjön, i ett väder som jag ju vid detta tillfälle inte visste så mycket om, hur det skulle vara under måndagen. Så jag bestämde mig för att inte ta mig vidare upp mot Snurijåkkåtan, utan istället vände jag om, redan efter några meter och tog mig ner på sjön igen. Sedan fortsatte jag ytterligare lite österut innan jag korsade sjön och fortsatte över sjön i blåsvädret (som jag då hade från sidan) till Abisko turiststation. Väl framme vid turiststationen såg jag att kvällsbussen mot Kiruna skulle avgå om cirka 20 minuter, så jag valde att kliva ombord på den, efter att jag köpt lite fika. Det visade sig att jag var den enda passageren på bussen, så det var ingen trängsel, och bussen hade visst vänt vid Abisko turiststation och inte kommit från Narvik som tidtabellen angav, detta eftersom att vägen vid Björkliden och vidare in mot Norge var avstängd (även om man i någon mån lär ha släppt på trafiken i form av kolonnkörning över fjället vid något tillfälle).
Nu när ja hann med bussen så valde jag alltså att åka med den hem till Kiruna, men jag var lite besviken på mig själv att jag inte istället passade på att övernatta i Svenska Turistföreningens fjällstuga i Abisko som de nyligen öppnat. Stugan i säg är en äldre byggnad som nyligen är iordningställd, för att fungera som en av många andra fjällstugor som Svenska Turistföreningen driver, då den bland annat har stugvärd, som de flesta av de andra fjällstugorna som Svenska Turistföreningen äger. Dess läge är dock lättillgängligt, då den ligger alldeles utanför turiststationen så att många ska ha möjligheten att prova på, hur det ät att bo i en fjällstuga. Men jag får åka och bo i den fjällstugan vid något annat tillfälle istället. Kanske kan jag ta en cykeltur dit och övernatta i stugan i sommar…
Men under måndagen så byttes min besvikelse över att inte stannat kvar i Abiskotrakten och övernattat där, då jag fick ett SMS från SJ att tåg 95 som jag hade bokat en plats på hade blivit inställt, så att jag istället hänvisades till nästa tåg, med vilket jag alltså inte hade hunnit hem i tid med, för att hinna hem och jobba. Så hade jag stannat kvar i Abisko så, hade jag antagligen fått lov att ta mig hem på något annat sätt än med SJ-tåget…, så det var ju inte så dumt ändå att jag åkte hem redan under söndagskvällen, då ju inte heller vädret var på topp i trakten.
/Fredrik
Jag var aldrig iland på Södra Ulvön, utan jag var bara iland på Norra Ulvön.
Efter cykelturen så passade jag på att tanka båten vid sjömacken och efter det så styrde jag ut med båten mot det stora havet. Ut från Ulvöhamn så körde jag lite österut så att jag kom ut på öppet hav mellan Södra Ulvön och Norra Ulvön, sedan tog jag av norrut, så att jag fick Norra Ulvön och så småningom även Örnsköldsvik (även om jag var långt från land då) på min västra sida och tog mig an dagens båtresa på havet, som inte visade sig från sin mest harmonika sida under denna dag. Faktum var att det var en gungig resa, då det var en av de blåsigare dagarna som jag var ute med båten, under min långa båtresa. Jag passade även på att filma lite från den gungiga båtresan, så att man kan få en liten känsla för hur det är att vara ute på havet då det inte är spegelblankt. Ett par gånger slog vågorna in över båten, så att det rann in vatten genom takluckan och in i båten, där lösa föremål for i golvet ett flertal gånger, så det blev lite rörigt i båten, då det gungade rejält. Framåt senare delen av kvällen så lugnade havet ner sig och det blev riktigt harmoniskt och fint då jag så småningom ankom till Järnäshamn vid Järnäsklubb. Då jag ankom till trakten av Järnäsklubb visste jag inte först riktigt var jag skulle satsa på att lägga till inför natten, men valet föll på den före detta lotshamnen på Storklubben. Där fanns det en väl vindskyddad hamnbassäng och bryggor att förtöja båten vid. Den natten som jag var där var det inte några andra gästbåtar i hamnen, men på morgonen därpå var det mycket byggnadsarbetare vid hamnen, då det pågick ett byggnadsprojekt där, eftersom att man höll på att bygga ”Kafé Lotsen” där, som skulle öppnas senare under sommaren.
/Fredrik
Så var resans 40:e dag kommen och jag kunde konstatera att kalendern vittnade om att det hade blivit fredagen den 2:a juni. I Öregrund så blåste det fortfarande en del på fredagsmorgonen, där jag befann mig vid en brygga. Jag började dagen med att passa på och tvätta i tvättstugan i gästhamnen och handla inne i Öregrund, i väntan på att jag skulle få besök i båten. Eftersom att denna dag skulle min syster Sandra, hennes sambo Jonas, deras dotter Ella och hunden Håkan komma på besök. De hade åkt bil till Gävle och parkerat i närheten av järnvägsstationen, som för övrigt inte ligger långt ifrån Gavleån. Sedan hade de fortsatt med tåg och buss vidare till mig i Öregrund, eftersom att tanken var att de skulle åka med mig i båten upp till Gävle under dagen.
Då de anlände på förmiddagen till Öregrund, så hade jag inte riktigt hunnit tvätta klart, också kunde jag konstatera att det var ont om fotogen till båtens kombinerade spis och kabinvärmare, så jag försenade avgången från bryggan en hel del då jag inväntade och att min tvätt skulle bli klar och även var bort och skaffade fotogen på en bensinstation i utkanten av det lilla skärgårdssamhället Öregrund. Men så småningom kom vi i alla fall iväg med båten ut på havet som bjöd på en hel det vågor. Jonas, som vanligtvis ogärna åker buss var redan vid ankomsten till Öregrund åksjuk efter bussresan. Väl ute på det vågande havet visade det sig att både Jonas och min då gravida syster blev sjösjuka, så det var ju inte precis att de njöt av havets vågor om jag säger så. Det var väl bara jag, Ella och Håkan, som inte tycktes besväras så mycket av havets böljande vågor. Tanken var som jag nämnt att ta vi skulle ta oss upp till Gävle, och efter en stunds båtresa så tog vi oss förbi Forsmarks kärnkraftverk, även om vi var en rejäl bit utanför själva kärnkraftverket. Men min syster som inte njöt av båtresan utan mest mådde dåligt tyckte att det vore trevligare att få ta sig in mot land så fort som möjligt istället för att fortsätta med båten ända till Gävle. Så jag tittade till på mitt digitala sjökort och konstaterade att det fanns en hamn vid Fågelsundet som det nog skulle gå bra att ta sig in till, men det var ju en bit dit, så det skulle ju ta ett bra tag innan vi var där och min syster ville gärna få komma in till land så snabbt som möjligt, så jag tittade på det digitala sjökortet om det kanske fanns någon annan lämplig hamn (som var belägen lite närmare) att satsa på. Då fann jag en plats på det digitala sjökortet som hette ”Slada Hamn”. Jag kunde dock inte se på det digitala sjökortet att det var någon markerad hamn där, men namnet antydde ju ändå att det var just en ”hamn” som de det handlade om, också verkade det i alla fall vara ett par bryggor markerade på platsen, så vi ändrade kursen och styrde ditåt, då det var närmare dit, än till Fågelsundet. Jag har varit lite försiktig med att åka in på ställen där det inte har varit markerade hamnar på mitt digitala sjökort och i synnerhet om det inte funnits någon farled att följa in mot strandkanten, och det inte heller framgått av det digitala sjökortet att det varit väldigt djupt på platsen. I detta fall såg det inte ut att vara speciellt djupt på det digitala sjökortet, någon farled fanns inte att följa på det digitala sjökortet, som även vittnade om en del stenar på platsen och någon markerad hamn kunde jag inte heller se på det digitala sjökortet, men platsens namn antydde ju att det fanns en hamn där, och ett par bryggor tycktes jag ju också kunna utskilja på informationen på det digitala sjökortet, så vi satsade ändå på att ta oss in till land på platsen.
När vi närmade oss platsen så kunde vi konstatera att det i alla fall fanns några markeringar i form av färgade pinnar att följa in mot hamnområdet och det fanns några bryggor att välja bland. Min första tanke var att satsa på en brygga som låg en bit bort och väldigt sakta puttrade vi fram med båten in mot bryggan, men jag såg på ekolodet att det var oroväckande grunt, så jag la ur växel och bara gled och då skramlade det till under båten, så det var alltså resans första grundkänning som jag då råkade ut för. Turligt nog så är båten ganska väl skyddad inunder, inte minst både propellern och rodret har liksom metallstag under sig, så det var antagligen bara det som tog i någon sten (för jag kunde då inte se någon skada av detta, under båten då jag senare under hösten tog upp den på land). Vi satsade då istället på att nå en annan av bryggorna och på den bryggan var det ju till och med någon markerad gästplats, så vi körde in båten där och i efterhand kunde jag konstatera att bryggan som jag först siktat mot, var belägen på en plats där det var alldeles för grunt, men vid denna brygga där jag nu stannade gick det ju bra att komma in. Efter en stund bestämde vi oss för att det fick räcka med båtåkning för dagen, då sjösjuka inte lär vara någon njutning. Så då började vi istället att fokusera på hur Sandra, Jonas, Ella och Håkan skulle kunna komma hem därifrån. Det visade sig att det visserligen gick att åka buss från en plats som var belägen cirka sex kilometer från bryggan som vi hade stannat vid, och efter ett par bussbyten skulle man minsann ta sig ända fram till Gävle, där de hade bilen parkerad. Men skulle de ta sig de cirka sex kilometrarna till busshållplatsen med tvååringen Ella, utan någon vagn och dessutom en del packning? Eller skulle jag istället ta min cykel och cykla till någon lämplig buss, alternativt in till Gävle för att hämta deras bil? Hur som helst så prioriterade vi att laga en lite snabbare maträtt i båten, än vad tanken var från början, då jag ju hade tänkt att vi hade hela dagen på oss att laga något gott i båten ute på det hav, som jag hade hoppats skulle vara spegelblankt och harmoniskt. Så efter en något stressig middag, och efter att jag som vanligtvis sällan äger några kontanter tiggt åt mig en femtiolapp av Jonas, för att stoppa i postlådan för hamnavgift i hamnen där vi lagt till, så valde vi att gemensamt börja gå mot busshållplatsen som var belägen cirka sex kilometer bort. Själv bar jag Ella, en stor del av sträckan och vi hann minsann fram till bussen innan den anlände, även om marginalerna inte var stora och promenaden upplevdes som stressig. Så jag vinkade av dem vid busshållplatsen och promenerade sedan tillbaka till båten, dit jag sedan anlände under den senare delen av kvällen och således fick det bli min natthamn för den annalkande natten.
/Fredrik
När jag vaknade till min femtonde resdag så var datumet måndagen den 8:e maj. Denna dag hade jag gärna fortsatt min båtresa ut på havet igen, men tyvärr var det blåsigt och stora vågor, så jag ansåg inte att det var en så lämplig dag att bege mig iväg från Gotland ut på långtur ut på det stora och skummande havet. Därför tog jag istället bussen ifrån en busshållplats som finns ungefär två kilometer ifrån Lickershamn (där jag hade båten) och åkte buss in till Visby, då jag inte heller var så sugen på en cykeltur i blåsvädret.
Först besökte jag biblioteket i Visby där jag fördrev tiden med datorn, sedan så gick jag och åt en god lunchbuffé. Sedan fortsatte jag upp till ett köpcentrum och sedan promenerade jag till en bilaffär för att se om de hade någon begagnad Passat av den förra generationen. Men innan jag väl kommit dit så hade det både hunnit regna och kommit, något snöblandat hagel från himlen, så jag var rejält blöt innan jag kom fram till bilaffären som låg i en annan del av Visby. Även om det inte riktigt var läge då att provsitta bilar i det blöta skicket som jag kom dit i så tänkte jag att jag kunde ju gå kring i begagnathallen och värma mig en stund och torka, men tyvärr hade de inte någon direkt begagnathall, utan de flesta begagnade bilarna stod ute så jag fick gå ut i det blåsiga och blöta vädret. Jag gick en snabb lov kring de bilar som de hade pekat mot, men riktigt vad jag ville ha såg jag inte där, så jag traskade ganska snabbt iväg igen till biblioteket igen där jag satte mig med datorn igen och blev både varm och torr efter ett tag. När väl biblioteket stängde för kvällen så gick jag vidare genom ringmuren till Max-restaurangen i Visby och fördrev ännu lite tid innan det blev dags att ta kvällens sista buss tillbaka mot den plats där båten stod och gungade och väntade på mig.
Under mina dagar på Gotland har jag kunnat konstatera att det finns många kaniner och rådjur på Gotland, men det är inte bara kaniner och rådjur som jag sett på Gotland utan även en hel del fåglar och harar har jag fått se. Inte minst under kvällens bussresa från Visby var det många djur av olika sorter som dök upp framför bussen, men som tur var klarade de sig utan att bli påkörda, men chauffören fick vara på alerten.
Innan jag spenderade dessa dagar på Gotland, så har jag ibland funderat lite på om kanske Gotland skulle kunna vara en plats som jag skulle kunna tänka mig att bo på. Gotland har ju en del likheter med Norrbotten, som en hel del landsbygd, det ligger ”lite avsides” och för att kunna ta sig dit är man i viss mån lite beroende av vädret, precis som att vägar och järnvägen uppe i norr ibland är avstängda på grund av vädrets makter så inträffar det ju även att färjorna till Gotland tvingas ställas in då vindarna är för hårda, denna dag gick visserligen de stora snabbfärjorna mellan Gotland och fastlandet, men båten ut till Stora Karlsö var inställd på grund av vinden. En tanke var att kanske åka med den båten dit denna dag (men jag gick upp för sent för att hinna det ändå), men det var ju alltså ingenting att fundera på denna dagen ändå. Men efter några dagar på Gotland så känns det inte som att det är där jag vill bo, det är visserligen fint där, men ännu har jag inte hittat något riktigt paradis där, kanske inverkade vädret lite i negativ riktning, då jag kan tänka mig att Gotland är härligare en varm sommardag, men på Gotland saknar jag både fjällen och de ljusa kvällarna i norr. Så en av de bättre sakerna med min vistelse på Gotland är att jag inte behöver fundera på om jag vill flytta dit, för så känns det inte just nu.
/Fredrik
Uppe på 1228 meter över havet och cirka nio kilometer från Björkliden hittar man Sveriges högst belägna fjällstation, bar och restaurang, nämligen Låktatjåkko Fjällstation, som drivs av Lapland Resorts, som även driver fjällanläggningarna i både Björkliden och Riksgränsen. Fjällstationen ligger dock inte på bergets topp, men rejält högt upp i alla fall. Igår passade jag på att göra ett besök vid Låktatjåkko Fjällstation med turskidor, vilket jag tror att blev mitt femte besök där, varav det fjärde på vintersäsongen (om jag inte räknat fel), så det har nästan blivit en liten tradition att ta sig upp dit för att äta en våffla.
På morgonen igår, tog jag morgonbussen mot Narvik från Kiruna och klev av i Björkliden, längs den busslinje som går säsongsvis och har ersatt det före detta tåget ”Karven”. En bra sak när man bor i Kiruna är nämligen att om man köper ett busskort för ynka 100 kronor så får man åka på de flesta busslinjerna inom kommungränsen under ett helt års tid, vilket ju med andra ord är en struntsumma. Detta eftersom att kommunen valt att subventionera så att kommuninvånarna ska erbjudas nästan gratis busstrafik inom kommunen. Eller ”gratis och gratis”, vi lär väl betala den med skatten… Men hur som helst, när det erbjuds gratis busstrafik om man köper det så kallade ”Kirunakortet” (som säljs till oss kommuninvånare), så får man ju passa på att utnyttja det, och för att det ska anses ekonomiskt försvarbart att köpa busskortet för 100 kronor behöver man ju inte åka många mil innan det är en god investering. Här uppe i såväl Norrbotten, som i Västerbotten tycker jag att de flesta bussarna som går i länstrafikens trafik är fina, då de oftast är av lite mer påkostade modeller med toaletter och andra bekvämligheter.
När jag kommit fram till Björkliden och handlat lite fika i dess lanthandel som finns i järnvägsstationen, så skidade upp ifrån Björkliden till Låktatjåkko Fjällstation. På vägen upp stannade jag även till och fikade vid en liten bod som finns strax bortanför hotellet i Björkliden, en bod som är iordningställd för att man ska kunna gå dit och njuta av såväl norrsken, som midnattssol. Tidigare har man kunnat köpa kaffe och bakverk, eller om det var kakor där, genom att lämna en slant där, men numera har självbetjäningsförsäljningen tyvärr upphört i boden, så nu får man ta med sina egna saker dit som man vill förtära. Eftersom att det blåste en del då jag kom fram till boden fick man ta i med kraft för att få upp dess dörr och väl inne i boden kunde man höra hur vinden ven utanför, så jag kunde ana att det kunde bli en tuff tur uppför.
Jag fortsatte upp mot fjällstationen och mötte inte många skidåkare, bara två stycken på min väg uppför. Däremot såg jag ett antal snöskotrar, också blev jag omkörd av den bandvagn som man kan åka med upp till fjällstationen från Björkliden. Det går nämligen att åka med en bandvagn mellan Björkliden och fjällstationen under vintern, om man vill. En fördel med det, är ju också att den pistar leden upp mot fjällstationen så att det blir mera lättåkt med såväl snöskoter som skidor. Många väljer att komma upp till fjällstationen med snöskoter, så man kan vanligtvis se många snöskotrar på vägen upp dit. Fjällstationen är ju inte bara en bar och pub, utan det finns även möjlighet att övernatta där för dem som vill. På kvällarna erbjuds då en middag, som nog lär vara av hög klass. Själv har jag bara varit vid fjällstationen vid lunchtid och då erbjuds bland annat deras specialiteter våfflor och Låktasoppa, så jag burkar njuta av deras våfflor när jag är dit. På vintertid har jag bara tagit mig upp och ner till fjällstationen via den nio kilometer långa leden från Björkliden, men det finns även en led dit från hållplatsen ”Låktatjåkka”, som ligger vid Malmbanan strax öster om Vassijaure. Därifrån är det cirka sju kilometer, och ifrån hållplatsen går det även en stig ut till vägen, alltså E10:an om man istället kommer med bil. I somras så passade jag och mina föräldrar på att gå därifrån, upp till fjällstationen och ner till Björkliden, så att vi gick olika väger och upp ner till fjällstationen. Sommartid kan man även gå olika leder mellan Björkliden och fjällstationen också, om man vill både starta och sluta sin tur i Björkliden, men ändå inte gå samma väg upp och ner.

Tyvärr stod det nu: ”STÄNGT”, på dörren till fjällstationen då jag anlände, men som tur var visade det sig att det var som jag misstänkte, nämligen att det bara var skylten som hade vridit sig i den hårda vinden. Så jag kom in och fick äta en riktigt god våffla!

Lite besviken på mig själv blev jag allt då jag inte tagit på mig den bästa tänkbara utrusningen upp till fjällstationen igår. Jag hade nämligen lämnat mina skidglasögon hemma och på mig hade jag istället för såväl ullunderställ och min praktiska tröja som torkar snabbt och lär kunna andas, eller i alla fall släppa igenom fukt, istället tagit på mig bomullskläder i form av en polotröja och collegetröja, som lär vara tillverkade i bomull som likt en svamp blev både blöta av framförallt svett, men antagligen också av den snö som yrde i blåsvädret. Att man inte alla gånger har optimala saker för turerna är ju en sak jag kan acceptera, och att jag kanske inte går och köper saker för att bara använda någon enda gång tycker jag ju också att är helt okej, men att veta att man har saker som är lämpliga just då och veta att de ligger hemma till ingen nytta är ju en lite svårare tanke att acceptera. Men jag hade nog hoppats på en finare tur i bättre väder och inte räknat med vind innehållande snö som piskades upp mot ögonen, som gjorde att man inte såg långt under strapatserna uppför. På samma sätt som jag hade räknat med en fin tur utan att behöva frysa av kläder som blivit blöta, men nu blev det att jag både frös och svettades samtidigt på vägen upp, men då var det snällt att jag fick låna torkrummet och hänga in blöta kläder i under mitt besök på fjällstationen. Det tackar jag så mycket för! Det ledde ju till att jag blev ganska varm och torr inför min tur nedför mot Björkliden igen, en tur som jag inte alls led av vinden i samma utsträckning, som uppför, eftersom att nedför hade jag vinden i ryggen, istället för i ansiktet som jag hade den uppför. Nedresan neråt var lättsammare i alla fall konditionsmässigt, men istället föll jag ett flertal gånger på mina skidor. Det är inte lätt när man inte är så duktig på sin utrustning och så här i efterhand så kan jag konstatera att det är betydligt lättare att åka nedför på slalomskidor än på dessa turskidor, som jag kanske även köpt av en lite för lång storlek...

När jag väl kom ner till Björkliden igen så passade jag på att gå till det ställe som heter ”Gammelgården”, där det serverades såväl en god pizzabuffé som pasta. För min del valde jag pizzabuffén. När jag hade ätit klart så gick jag upp till järnvägsstationen, där jag spenderade en liten stund i dess väntsal i väntan på bussen tillbaka hem till Kiruna.
För den som har ett Facebookkonto och är intresserad så kan ni läsa mer om min förra vinterutflykt till Låktatjåkko Fjällstation genom att klicka här. Den länken leder till ett Facebookinlägg som jag skrev om den utflykten förra våren. En utflykt som skedde betydligt senare på vintersäsongen och i ett mera snöfattigt landskap än den som jag nu varit ute på.
/Fredrik, som nu sitter och publicerar detta i Kiruna, här det brukar smälla och skaka ibland från sprängningar i gruvan och sättningar i marken. Men nu trodde jag nästan att huset skulle ramla ner i gruvan då det började låta och ljuset för fönstret skymdes, men det var visst inte värre än att snön gled av taket...
'blåsigt'
Kartor.
På den klickbara och zoombara kartan (som kan visas i form av vanlig karta, sjökort alternativt flygfoto) här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk.
På denna klickbara länk finns en bra karta som visar kanalsystemet och var de olika slussarn och gästhamnarna är belägna längs Dalslands kanal.På denna klickbara länk finns en bra karta som visar kanalsystemet och var de olika slussarna och gästhamnarna är belägna längs Dalslands kanal (även om just Mustadfors gästhamn är något felplacerad på kartan).
För den som vill se fler kartor över Dalslands kanal och dess omgivning så rekommenderar jag ett besök på denna klickbara länk, som leder till flera olika kartor på Dalslands kanals webbsida.
Några inledande rader.
När jag inte var gammal så minns jag en semester då vi var nere i Dalsland och tittade på den berömda akvedukten i Håverud. Det lär ha varit min första kontakt med Dalslands kanal.
Sommaren 2004 så var vi återigen på familjesemester nere i trakterna och trampade dressin från Årjäng och några mil neråt mot Bengtsfors, innan vi återigen vände om till Årjäng med dressinerna och avslutningsvis kunde rulla snabbt in mot Årjäng i en lång nedförsbacke. Under den dressinturen minns jag att det drog in ett åskväder över trakten då vi var ute och trampade dressin. Under samma resa under sommaren 2004 så minns jag att vi även paddlade kanot en kortare sträcka i Årjäng, vilket kan ha varit min första färd på Dalslands kanal.
Våren 2009 så gjorde jag en ny dressintur i trakten. Denna gång från Bengtsfors ända fram till Årjäng och tillbaka till Bengtsfors, eftersom att jag inte hade trampat hela sträckan tidigare, då inte alla var lika förtjusta i att trampa dressin som mig under sommaren 2004. Så denna gång då jag var ensam ute och trampade fick jag möjlighet att trampa en längre sträcka och således genomfördes en tur som numera inte är möjlig att trampa i sin helhet, eftersom att spåret rivits upp i de mer centrala delarna av Årjäng, till förmån för bland annat en cykelbana/gångbana.
Så efter att ha åkt genom Strömsholms kanal några veckor tidigare under sommaren 2018, samt genom såväl Lemströmskanalen, Dalarö kanal, Falsterbokanalen, Trollhätte kanal, Göta kanal, Dragets kanal, Väddö kanal och Svartsundsrännan under en båtresa under 2017 så var det nu dags att utforska den under 2018 150-årsjubilerande Dalslands kanal och dess vattensystem. Kanalen och dess vattensystem består av ett flertal sjöar, som är förbinda via slussar och kanaler som förgrenar sig i olika riktningar och i huvudsak är belägen i Dalslands och Värmlands landskap, även om sjösystemet sträcker sig ända in i Norge.
Onsdagen den 1:a augusti 2018. Bilresa från Dalarna till Dals-Ed och båtfärd från Dals-Ed till Nössemark.
Denna dag började jag och min mamma med att åka bil från Dalarna (där båten stått i några veckor och där mina föräldrar bor) ner till Dals-Ed, där vi sjösatte båten (som vi hade på dess båttrailer bakom bilen) vid småbåtshamnen i utkanten av det lilla samhället. Under resan hann vi även med ett lunchstopp på IKEA-restaurangen i Karlstad och även gå in på Biltema i samma stad och köpa bland annat en ny flaggstång till båten, då jag råkade braka av den under förra kanalresan i Strömsholms kanal, då den trasslade in sig en tamp i en slussbassäng. På vägen ner till Dals-Ed så passade vi även på att tanka båten på en bensinstation.
Det var dock inte någon väldigt stor väg till småbåtshamnen, så strax innan vi var framme vid småbåtshamnen blev vi tvungna att vända, eftersom att då vi följde bilens navigationssystem så blev vi vägledda att åka under en låg järnvägsviadukt, som dock var lägre än båten då den var lastad på sin båttrailer, så vi fick ta en liten omväg innan vi kom fram till småbåtshamnen.
Väl framme vid småbåtshamnen så förberedde vi båten inför resan och sjösatte den på en av hamnområdets sjösättningsramper, innan vi parkerade båten och båttrailern på hamnområdet, där vi även fick betala en parkeringsavgift för att få lämna bilen och båttrailern. Det visade sig vara en hel del andra båtar (om än framförallt mindre båtar) som också använde sig av sjösättningsrampen, så det var relativt mycket aktivitet på sjösättningsrampen under denna augustieftermiddag i hamnen, där flaggor vajade som upplyste om eldningsförbudet som rådde under den varma sommaren.
När båten väl låg i sjön Stora Le, så började vår båtresa längs Dalslands kanal, en båtresa som inledningsvis gick i nordlig riktning upp till Nössemark, där vi stannade i gästhamnen och övernattade i båten under natten.
Strax innan vi anlände till Nössemark så kom ett flygplan och flög om oss och landade på vattnet strax framför oss.
I Nössemark ligger gästhamnen i anslutning till campingplatsen, så att man delar toaletter och andra gemensamma saker med campinggästerna, så det tycktes vara både en del andra båtgäster där och ett antal campinggäster.
Att gästhamnar och campingplatser (eller vart fall husbilsuppställningsplatser) ofta är gemensamma anläggningar tycks vara vanligt såväl längs Dalslands kanal och på andra platser. Det tycks ju vara smart, då det således blir fler personer som kan vara med och dela på kostnaderna för att ha toaletter, sophämtning, duschar och andra bekvämligheter, och det är ju i stort samma saker som både de som reser med båt respektive husbil har behov utav.
Vi anlände till gästhamnen i Nössemark ungefär vid stängningsdags, men vi hann i alla fall in och betala hamnavgiften innan receptionen bommade igen för dagen, och därtill så hann vi även köpa någon mycket dyr och liten chipspåse som vi åt ute på båtens akterdäck när mörkret föll över platsen.
Torsdagen den 2:a augusti 2018. Båtfärd från Nössemark via Norge till gästhamnen i Töcksfors.
På torsdagsförmiddagen tog vi en liten promenad i Nössemark i väntan på att lanthandeln i den lilla byn skulle öppna. När Lanthandeln väl hade öppnat så besökte vi den och handlade en del mat inför vår fortsatta båtresa, innan vi fortsatte vår båtresa.
När vi väl kommit iväg med båten och passerat linfärjeleden som går mellan Sund och Jaren, så åkte vi först långt in i Kopparviken. Därefter fortsatte vi genom det smala sundet in i Kölvikstjärnet, där vi badade en liten stund innan vi fortsatte tillbaka genom det smala sundet och fortsatte vår båtresa norrut så att vi kom in i Norge. I Norge så fortsatte vi upp mot Engsvika, ända tills någon med hög röst (på land) ropade något till oss. Antagligen ropade den till oss för att varna oss, då vi var på väg mot ett område som han antagligen anade att skulle vara alldeles för grunt för vår båt. Så vi tackar så mycket för varningen! Således vände vi om och fortsatte sedan en vända i n i Sørvika innan vi åter vände om och sedan körde till gästhamnen i Otteid, där vi förtöjde båten i några minuter och gick i land och såg oss omkring lite, innan vi fortsatte vår båtresa.
Sedan fortsatte vi tillbaka in i Sverige och körde in i en vik vid Långevik, där vi kastade i ankaret i det ljumna vattnet och stoppade Volvo Pentamotorn för lite lugn och ro, då vi passade på att äta middag i viken där vi ankrat.
Sedan fortsatte vi med båten vidare norrut längs Bryntopsöns västra sida och vidare längs Hästöns västra sida. Tyvärr så tog det drastiskt stopp med ett brak invid Hästöns västra sida, då vi i låg fart råkade köra på grund på stenar med båten, då det visade sig vara svårframkomligt med båt på öns västra sida, eftersom att det visade sig vara ont om vatten i sjöarna Stora Le och Foxen (som sitter ihop och således har samma vattennivå). Som tur var så blev det inga alvarliga skador på båten, så vi kunde fortsätta vår båtresa, genom att först köra lite söderut och sedan fortsätta söder om Hästön innan vi återigen kunde fortsätta norrut igen, men på östra sidan av Hästön.
När det hade börjat skymma så nådde vi fram till gästhamnen vid Töcksfors där vi övernattade i båten under natten.
Fredagen den 3:e augusti 2018. Båtfärd från gästhamnen i Töcksfors upp till Östervallskog och tillbaka till väntbryggan vid övre slussen i Töcksfors.

Efter att ha betalt gästhamnsavgiften så fortsatte vi vår båtresa fram till den nedre slussen i Töcksfors, där vi betalade slussavgifter för hela vår kanalresa och där vi blev uppslussade genom den nedre slussen och kunde fortsätta vår båtfärd vidare fram till den övre slussen. Sträckan mellan den nedre och övre slussen i Töcksfors är cirka en kilometer, så vanligtvis använder sig slussvakterna av en båt för att ta sig mellan de båda slussarna i Töcksfors och invid slussarna finns anropskåp, som man kan anropa slussvakterna via, i fall att de inte är på plats vid den slussen som man ankommer först till. Mellan de båda slussarna är ett stort köpcenter beläget, som antagligen ska locka dit många norrmän, då orten ligger nära norska gränsen invid den stora vägen E18 som går mellan bland annat Oslo och Stockholm. Invid köpcentret finns ett flertal gästplatser (som alltså som är belägna mellan slussarna) som man kan förtöja båten vid, så att man kan gå och handla i det stora köpcentret om man vill.
Innan vi blev uppslussade genom den övre slussen fick vi invänta en annan båt som också hade kommit till den nedre slussen och ville slussa sig upp genom de båda slussarna i Töcksfors. Så efter en stunds väntan nära en fin fontän (vilket det finns vid många slussar i Dalslands kanal), så blev vi uppslussade genom den övre slussen tillsammans med den andra båten, som troligen hade en besättning som bestod av flera generationer av familjemedlemmar.
När vi lämnat den övre slussen så fortsatte vi upp till sjön Östen som är den sjö i Sverige som ligger högst belägen av de vatten som man kan nå med båt från havet genom slussar, utan att behöva ta till landtransporter. Sjön Östen är således belägen drygt 110 meter över havet och blev nåbar med båt så sent som 1915, då slussarna och sträckan dit är en yngre del än många andra delar av Dalslands kanals vattensystem.
Uppe vid sjön Östen passade vi på att åka in i några vikar, varav den ena var Kyrkeviken. Vi passade även på att gå i land i Östervallskog och promenera upp till byns lanthandel, där vi passade på att handla.
Sedan vände vi tillbaka neråt mot Töcksfors igen, men innan vi avlutade båtåkningen för dagen så var vi in en vända i Håviken, efter att ha passerat genom Öbyviken. Efter att vi lämnat Håviken så åkte vi till väntbryggan vid Töcksfors övre sluss och förtöjde båten därintill inför natten, då vi passade på att övernatta där, eftersom att slussarna var stängda för dagen då vi kom dit.
Under kvällen tog vi en promenad till det stora köpcentret i Töcksfors, där vi handlade några varor. Men det tog lång tid innan vi hittade in i varuhuset eftersom att varuhuset höll på att byggas om och således var man tvungen att gå in genom parkeringsgaraget som låg i varuhusets källarplan, då huvudentrén för tillfället var stängd. Men vi förstod inte först att man var tvungen att gå in genom parkeringsgaraget, så vi traskade ett varv runt hela den stora byggnaden innan vi hittade in, men vi hann i alla fall in innan varuhuset stängde för kvällen.
Lördagen den 4:e augusti 2018. Båtfärd från väntbryggan vid övre slussen i Töcksfors via Holmerudsfors till Lennartsfors.
Efter att vi spenderat en natt i båten invid väntbryggan vid Töcksfors övre sluss så blev vi nedslussade genom de båda slussarna i Töcksfors på lördagsförmiddagen.
Då vi hade kommit ner genom den nedersta av slussarna i Töcksfors så passade vi även på att tanka båten vid sjömacken som slussvakten också bemannade.
Sedan fortsatte vi med båten till gästhamnen i Holmerudsfors, där det även finns ett litet café. Tyvärr var caféet inte öppet den dagen då vi var där, så vi fortsatte vår båtresa in i Fölsbyviken vid Fölsbyn, där vi vände om strax innan vi var ända framme vid land. Sedan fortsatte vi en bit in i viken mot den lilla byn Haget, men då vi bara kommit ungefär halvvägs in i den viken så smällde det till och då stod vi på ett stort stenblock med båten… Det visade sig att de som vi slussat tillsammans med genom den övre slussen i Töcksfors under förmiddagen under föregående dag, hade ett hus/en stuga alldeles invid den platsen där vi nu hamnat på ett grund, så nu kom de ut till oss och hjälpte oss att putta av båten från grundet så att den började flyta igen… De som hjälpte oss att få bort båten från grundet kände visst redan till grundet som fanns utanför deras stuga/hus… Så efter att vi nu varit med om en andra grundkänning i samma sjösystem, så blev det mindre färder in i små fina vikar under resterande del av kanalresan, men således så slapp vi grundkänningar under resterande del av kanalresan.
Slussvakten uppe i Töcksfors hade ju nämnt för oss att det var ont om vatten i framförallt Stora Le och Foxen, i vilka vi nu hade grundstött två gånger i. Med tanke på att slussvakten nämnde att det saknades cirka 170-180 cm vatten i sjöarna (även om jag inte är så säker på att det riktigt var så jätte mycket vatten som saknades) så kan man ju förstå att vissa ställen som såg farbara ut på sjökortet, inte var det för tillfället. Att ekolodet i båten inte fungerade var ju inte heller till någon hjälp, även om ett traditionellt ekolod antagligen inte hade räddat oss från dessa grundstötningar. Så framöver ska jag nog investera i någon sorts framåtseende ekolod, så kanske man kan minska risken för att råka köra på stenar som gömmer sig under vattenytan, då man vill utforska nya fina vikar och spännande platser. Men även denna gång gick det ju förhållandevis bra med båten, så att vi kunde fortsätta vår kanalresa ner till Lennartsfors under kvällen där vi övernattade i gästhamnen.
Under kvällen så passade vi på att ta en promenad i den lilla orten Lennartsfors.
Söndagen den 5:e augusti 2018. Båtfärd från Lennartsfors till Årjäng.
På söndagsförmiddagen så fortsatte vi genom den smala bergskanalen som ledde oss in till slussarna i Lennartsfors. Efter att vi blivit nedslussade vid Lennartsfors så fortsatte vi vår båtresa fram till Gustavsfors. Där passade vi på att äta lunch utomhus vid en av hamnkrogarna i den lilla orten, innan vi blev uppslussade genom slussen vid Gustavsfors, efter att vi dessutom hade hunnit besöka även denna lilla orts lanthandel och införskaffa några varor.
Vid Gustavsfors så var det många kanotister som var ute och paddlade eftersom att det finns kanotuthyrning i Gustavsfors.
Efter ytterligare ett par timmar i båten ute på en sjö som heter Västra Silen, så var vi framme vid Årjängs gästhamn, som är belägen vid småbåtshamnen i Årjäng.
På kvällen så tog vi en promenad i Årjäng och såg bland annat Årjängstrollet, vilket jag minns från familjesemestern i Årjäng under sommaren 2004, men sedan dess så lär det ha hunnit flytta på sig en bit (i samband med en centrumombyggnad 2008).
Vi övernattade i båten i Årjängs gästhamn, där vi tycktes vara den enda gästbåten, även om det också var några övernattande husbilar i hamnområdet.
Måndagen den 6:e augusti 2018. Båtfärd från Årjäng via Krokfors och Sillebotten till Signebyn.
Vi inledde dagen med en båtresa på Västra Silen fram till Krokfors, där vi blev uppslussade tillsammans med några kanoter till Östra Silen. Det visade sig att det var väldigt många kanotister i Östra Silen.
Vi fortsatte med båten till gästhamnen i Sillebotten där vi gick i land en stund, även om vädret för tillfället knappast visade sig ifrån sin bästa sida, då vinden låg på rätt in mot gästbryggan så att det var något besvärligt att både lägga till vid bryggan och sedan ta sig där ifrån, då vi skulle lämna platsen lite senare. Inte nog med att det blåste en del, utan det föll även en del regn vid denna plats.
Efter att vi lämnat Sillebotten så fortsatte vi söderut en bit i sjön Östra Silen, men vi vände om innan vi kommit så värst långt söderut, då inte min mamma ville riskera att köra på grund ännu en gång.
Framåt kvällen så tog vi oss upp till Signebyn, som också ligger i Östra Silen. I Signebyn så passade vi på att äta middag, efter att jag hade fått skruva lite med fotogenköket som återigen hade börjat krångla (som tidigare på säsongen), men som jag turligt nog fick fart på igen.
Varken i Signebyn eller i Sillebotten såg vi till några andra långväga gästbåtar som hade letat sig upp i denna del av kanalsystemet. Utan i Östra Silen och Västra Silen verkade det mestadels vara många kanoter och några enstaka lokala motorbåtar som var ute och åkte, men som jag anar att hade sina hemmahamnar i dessa sjöar. Visserligen verkade några av dessa båtar ha utländska besättningar, då det var några utlandsregistrerade bilar i hamnen i Signebyn, men antagligen var det personer som bodde i andra länder som hade sommarstugor i trakten som hade sina båtar och bilar i hamnområdet. Att det tycks vara många personer från såväl Norge, Tyskland och Holland som har sommarstugor i denna del av landet tyckte jag mig ana, inte minst med tanke på att man ute på vägarna i dessa områden såg många bilar som var registrerade i dessa länder. Att det var relativt sent på båtsäsongen, samt att många lär ha hunnit avsluta sina semestrar och därtill att inte allt för höga båtar kunde ta sig upp i Västra Silen och Östra Sillen, kan ju ha varit anledningar till att jag upplevde att det inte var så många gästbåtar i dessa sjöar.
Under natten så övernattade vi i båten i Signebyn.
Tisdagen den 7:e augusti 2018. Båtfärd från Signebyn via Krokfors till Bengtsfors.
Efter att vi ätit färdigt så fortsatte vi vår båtresa fram till Bengtsfors gästhamn, där vi passade på att bo två nätter i båten.
I såväl Bengtsfors som i Gustavsfors så förbereddes det för fullt inför den årligen återkommande kanottävlingen ”Dalsland Kanotmaraton+”, som skulle genomföras i trakterna under lördagen den 11:e augusti 2018. Så i dessa orter, och längs sjöar och kanalsträckningar i närheten av dessa platser så fanns det måna markeringar i form av uppblåsbara bojar ute i vattnet som markerade tävlingsbanan, då vi var där. Kanottävlingen lär vara en stor folkfest som lockar många deltagare. Det lär vara mestadels motionärer som deltar i tävlingen, men även en del elitkanotister. Tävlingen finns i olika klasser där den längsta klassen innebär en sträcka på 55 kilometer, vilket är en sträcka som sträcker sig från Baldersnäs Herrgård fram till Bengtsfors via bland annat Gustavsfors, vilket är en sträcka som även inkluderade ett par lyft av kanoterna mellan olika vatten.
Framåt helgen skulle man inte få använda sig utav gästhamnen i Bengtsfors, eftersom att den skulle ingå i tävlingens målområde, eftersom att tävlingens mål skulle vara i Bengtsfors gästhamn, men vår plan var ju att lämna gästhamnen redan under torsdagen, så det skulle inte behöva påverka oss.
Under tisdagskvällen så passade vi på att se oss om i Bengtsfors.
Onsdagen den 8:e augusti 2018. Tågresa från Bengtsfors till Mellerud och tillbaka till Bengtsfors, samt bussresa från Bengtsfors till Dals-Ed och bilresa från Dals-Ed tillbaka till Bengtsfors.

Under inledningen av denna dag så kom det en svanfamilj på besök utanför båten. Förutom att träffa svanarna, så hann vi även med att utforska mer av Bengtsfors under inledningen av denna dag.Vi hann bland annat promenera upp på det centralt belägna ”Majberget”, där såväl ett hembygdsområde och ”Halmens Hus” finns belägna, vilka vi besökte.
Som jag nämnde tidigare kan man cykla dressin norr om Bengtsfors mellan orterna Årjäng och Bengtsfors, men söder om Bengtsfors får man inte cykla dressin, eftersom att järnvägen söder om Bengtsfors ännu trafikeras av tåg. Så under sommaren går det två tågavgångar i vardera riktningen mellan Bengtsfors och Mellerud (där man kan byta till andra tåg om man vill), längs den oelektrifierade sträckan som till en stor del följer Dalslands kanal, vilket innebär en hel del vackra vyer. Järnvägen heter ”Dal–Västra Värmlands Järnväg” och förkortas således ”DVVJ”, men med tanke på namnets förkortning och de vackra vyerna så benämns den numera ofta som ”De Vackra Vyernas Järnväg”. Vanligtvis sker tågavgångarna med dieselmotorvagnståg av modellen Y1. Det tycks vara populärt att åka med passagerarbåt i ena riktningen mellan Bengtsfors och Håverud (eller en del av sträckan) och tåg åt andra hållet. Detta då man kan köpa en kombinationsbiljett så man reser med tåg åt ena hållet, samt båt åt andra hållet, tack vare att sträckan mellan Håverud och Bengtsfors trafikeras av de båda båtarna ”M/S Dalslandia” och ”M/S Storholmen”. Dessa båda båtar trafikerar sträckan växelvis, så att ena dagen är det ”M/S Dalslandia” som kör från Bengtsfors till Håverud, samtidigt som ”M/S Storholmen” kör i motsatt riktning från Håverud till Bengtsfors och således möts längs sträckan mitt på dagen. Därutöver så trafikerar för övrigt även båten ”M/S Nils Ericson” Dalslands kanal, då den dagligen startar i Håverud och kör en bit uppströms i kanalen innan den åter vänder om tillbaka till Håverud.
Under onsdagen passade vi på att göra en dagsutflykt till Mellerud, då vi tog dagens första tåg till Mellerud och dagens sista tåg från Mellerud tillbaka till Bengtsfors. Således hann vi besöka Mellerud, som för dagen även besöktes av ett flertal kraftiga regnskurar, men vi hann i alla fall se en hel dal av Mellerud och även äta lunch där.
När vi kom tillbaka till båten i Bengtsfors och jag försökte prova att starta båten, för att ladda dess batteri en stund, så visade det sig att båten inte ville starta. Detta eftersom att det var ont om spänning i dess batteri, eftersom att antagligen batteriet inte var i toppskick och vi dessutom hade förbrukat i en del ström i båten genom att använda kylskåpet och andra elektriska saker i båten. Tyvärr så är inte båten utrustad med landströmsanslutning, så framöver är tanken att fixa så att båten kan anslutas till landström. Men båten har i alla fall dubbla batterier, så jag brukar vanligtvis se till att det ena batteriet hålls välladdat, så att man alltid ska kunna starta båten med det välladdade batteriet, även om det andra batteriet skulle råka bli urladdat, då man inte har motorn igång. Men nu bar det sig så olyckligt att det ena batteriet hade blivit överhettat redan innan vi kom till gästhamnen uppe i Töcksfors, antagligen för att det hade blivit någon kortslutning i det. Så nu hade vi bara ett batteri att förlita oss på, eftersom att jag kopplat ur det andra batteriet som krånglade.
Så nu när vi inte fick igång båten, så besökte vi en bensinmack på orten i hopp om att de skulle ha någon portabel starthjälp att låna ut, vilket de dock inte hade. Så därför åkte vi med en buss fram till den lilla orten Bäckefors och vidare med en annan buss därifrån till Dals-Ed, där vi hämtade bilen (men lät båttrailern stå kvar i Dals-Ed) och körde tillbaka till Bengtsfors, så att vi senare kunde ladda båtens batteri med hjälp av bilen.
Väl framme i Bengtsfors så hade kvällen hunnit bli sen, så vi parkerade bilen på en parkeringsplats och gick och la oss i båten för att sova.
Torsdagen den 9:e augusti 2018. Båtfärd från Bengtsfors till Mustadfors gästhamn.

Jag vill minnas att dagen inleddes med att min mamma begav sig till ett café och köpte nybakat frukostbröd, samtidigt som jag tog med mig det fungerade båtbatteriet (men som det var dålig spänning i numera) till bilen, där jag laddade batteriet en stund, med hjälp av startkablar från bilen. Sedan fick vi således fart på båtmotorn och inledde dagens båtfärd med att bege oss till den närbelägna bensinmacken, som även var en sjömack, då den även erbjöd bränslepumpar vid en brygga vid vattnet, där vi passade på att tanka båten.
Därefter fortsatte vi kanalresa neråt genom Bengtsfors, där vi gjorde ett kort stopp vid en brygga, efter att vi passerat dagens första sluss och således befann oss i de något sydligare delarna av Bengtsfors. Efter det lilla stoppet så fortsatte vi längs kanalen, och således även genom Upperudsälven, då kanalen till en stor del följer Upperudsälven. Efter ett tag hade vi även passerat slussen invid pappersbruket i Billingsfors och vi befann oss då på Laxsjön.
Ute på Laxsjön så åkte vi norrut i sjön och kastade så småningom i ankaret och satte oss och åt lunch i båten, då vi befann oss i en vik strax utanför Skåpafors.
Sedan fortsatte vi till bryggan vid Baldersnäs Herrgård, där vi la till vid bryggan en stund och promenerade upp till herrgården och tittade in i några byggnader utanför herrgården, där man kunde inhandla souvenirer.
Sedan fortsatte båtfärden vidare till gästbryggan vid ”Laxsjöns Camping & Friluftsgård”, där vi gick i land och köpte glass, innan vi fortsatte till Långbrons gästhamn, där vi också gjorde ett kort stopp och passade på att gå i land en vända.
Därefter fortsatte vi till slussen i Långbron som vi slussades igenom, efter att både järnvägsbron och landsvägsbron hade öppnats för oss (även om vi möjligtvis hade kunnat ta oss under den ena bron, eller kanske till och med de båda broarna även i stängt läge), då båda är belägna strax innan slussen, då man kommer från Laxsjön.
Sedan var vår tanke att vi skulle stanna för natten i Mustadfors gästhamn, som enligt vår karta såg ut att vara belägen strax efter slussen i Långbron. Men när vi var vid slussen i Långbron så fick vi veta att Mustadfors gästhamn är belägen nedanför nästa slussområde, alltså det vid Dals-Långed, där det är fyra slussbassänger som alltså skulle passeras, så mellan Långbron och Dals-Långed finns det alltså ingen gästhamn. Vi tyckte ju att vi var ute i god tid, då vi gled in i vad vi trodde att var dagens sista sluss, alltså slussen vid Långbron. Detta då vi inte ville vara ute i sista minuten innan slussarna skulle stänga för dagen. Men då vi fick veta att det var ytterligare fyra slussbassänger som vi skulle passera innan kanalen skulle stänga för dagen, då blev det direkt mera stressigt. Detta med tanke på att en passage igenom alla dessa fyra slussbassänger innebar en tidsåtgång på cirka en timme. Men jag tror faktiskt att vi hann igenom samtliga dessa slussbassänger innan klockan var slagen sju på kvällen (då jag vill minnas att de stängde slussarna för dagen). Detta trots att vi även fick möta andra båtar vid slussområdet.
På kvällen övernattade vi i båten i Mustadfors gästhamn, som ligger invid en husbilsuppställningsplats i utkanten av den lilla orten Dals Långed.
Fredagen den 10:e augusti 2018 till och med söndagen den 12:e augusti 2018. Bussresa från Mustadfors gästhamn till Bengtsfors och bilresa från Bengtsfors till Dalarna och tillbaka till gästhamnen i Mustadfors, samt en kvällsutflykt med bil från Mustadfors gästhamn till Bengtsfors och tillbaka till Mustadfors gästhamn.
Då vi kommit till Mustadfors gästhamn så blev det en paus i vår kanalresa i några dagar. Detta eftersom att jag skulle upp till Dalarna och cykla Cykelvasan under lördagen och dessutom skulle min mamma hem och börja arbeta igen, så istället skulle min pappa komma ner och åka båt tillsammans med mig i några dagar, då han nu fått semester.
Så på fredagsmorgonen så fortsatte jag och min mamma med buss upp till Bengtsfors, varifrån vi sedan fortsatte med bilen vidare till Dalarna under dagen. Under bilresan passade vi på att ta vägen via Mora och hämta ut nummerlappen inför Cykelvasan som jag skulle genomföra under följande dag.
Så efter att jag genomfört Cykelvasan, så fortsatte jag och min pappa ner från Dalarna till Mustadfors gästhamn med bil under söndagen. Med oss hade vi också ett fungerande batteri som min pappa i vanliga fall brukar använda till sin traktor.
Som tur var, så kunde vi när vi kommit fram till båten konstatera att den ännu stod kvar utan några problem i gästhamnen där jag och min mamma lämnat den några dagar tidigare. Så min oro hur det hade gått med båten och dess förtöjning var obefogad, då jag hade oroat mig för att båten kanske hade slitit sig. Detta eftersom att det visst hade varit väldigt blåsigt i trakten, så man kunde se flera stora träd som hade fallit runt om i Dalsland med omnejd. Så det var kanske tur att vi inte hade tänkt att åkta båt när det var som blåsigast.
Då vi kommit fram till båten, så kom vi på att det hade varit bra om vi hade haft en adapterkontakt så att vi kunde använda oss av vår medhavda batteriladdare i eluttagen som vanligtvis finns i gästhamnarna. Eftersom att batteriladdaren har en vanligt 230 volts kontakt, medan eluttagen i gästhamnarna oftast består av 230 volts så kallade ”CEE-uttag”, så hade det varit bra med en adapterkontakt så att vi kunde använda vår batteriladdare i gästhamnarna. Därför tog vi en biltur upp till Bengtsfors på kvällen för att se om vi skulle finna någon sådan adapterkontakt, men vi lyckades inte få tag i någon adapterkontakt under söndags kvällen. Men tack vare bilturen så fick vi i alla fall titta på några husbåtar som man kunde hyra strax utanför Bengtsfors. Så här i efterhand så visade det sig att det ändå gick bra under hela resan, trots att vi aldrig fick tag i någon adapterkont till batteriladdaren. Detta tack vare att vi nu hade ett fräscht batteri i båten.
Så då vi kommit tillbaka från Bengtsfors, så övernattade vi i båten, i samma hamn som jag och min mamma redan bott en natt i båten, några nätter tidigare.
Måndagen den 13:e augusti 2018. Båtfärd från Mustadfors gästhamn till Upperuds gästhamn.
På måndagsmorgonen så fortsatte vi vår båtresa och ganska omgående så blev det dags för oss att slussa oss ner i Mustadfors sluss, vilket jag tror att blev min pappas första slussning någonsin, förutom då han åkt med som passagerare igenom slussar.
Därefter så la vi till vid en brygga vid Högsbyn, där vi promenerade upp och tittade på gamla hällristningar, som det finns gott om i trakten.
Efter att ha passerat genom ytterligare en sluss så passerade vi inloppet mot akvedukten i Håverud, men vi passerade bara inloppet på långt håll och fortsatte först längre söderut i sjön Åklång, där vi stoppade dieselmotorn och kastade i ankaret vattnet och satte oss ner för att äta lunch. Denna gång vill jag minnas att lunchen bestod av bröd som vi nyligen värmt i Omniaugnen (som är som en liten ugn som man kan ha på en spisplatta) och soppa.
Efter lunchen vände vi om en liten bit, så att vi styrde in i kanalen igen och siktade mot slussarna och akvedukten i Håverud. Men först fick vi vänta ett tag innan det blev vår tur att börja slussa, då slussvakten var ensam på platsen och hade flera båtar som skulle slussas igenom slussarna.
Den mest fascinerande delen av Dalslands kanal är enligt mig i Håverud. I Håverud finns hela fyra stycken slussbassänger och mellan den första och andra slussbassängen så passerar kanalen över en 150 år gammal akvedukt (alltså i detta fall en bro för båtar), som visserligen nyligen renoverats. Som om inte detta vore nog, så löper numera en fast landsvägsbro och en öppningsbar järnvägsbro långt över kanalens slussområde i Håverud.
Dagen till ära så var det även ett tyskt filmteam på platsen och filmade, så slussvakten frågade oss om det var okej att de filmade oss då vi skulle slussa och passera över vad som lär vara kanalenens mest kända sevärdhet, nämligen akvedukten i Håverud. Vi sa att det var helt okej att de filmade oss, men det blev aldrig så att de filmade oss, då jag tror att de hann avsluta filmningen för dagen, redan innan vi blev nedslussade. Alldeles innan det blev vår tur att bli nedslussade, så kom jag på att jag hade glömt systemkameran inne på en toalett vid slussområdet, så jag fick springa dit och se om den var kvar där, men det var den inte. Men när jag gick in i en av butikerna i samma byggnad, så kunde jag se att min kamera låg bakom kassadisken, så det var bara för mig att gå dit och berätta att jag glömt min kamera inne på toaletten, också fick jag med mig kameran och kunde bege mig upp till båten igen.
Efter att vi blivit nedslussade genom slussarna och passerat akvedukten i Håverud tillsammans med några kanoter, så passade vi på att stanna till en stund i gästhamnen i Håverud, innan vi fortsatte till de båda slussarna i Upperud, där vi också blev nedslussade, innan vi la till i Upperuds gästhamn för kvällen.
När båten väl var förtöjd så promenerade vi till Åsensbruk och handlade i dess matvarubutik. Men byn upplevdes som relativt folktom och många hus stod tomma i det lilla samhället där pappersbruket stängts under år 2009, så det kändes som att bygden haft sina glansdagar för länge sedan. Till och med ortens pizzeria tycktes ha slagit igen.
Efter besöket i Åsensbruk så promenerade vi vidare till Håverud, där vi passade på att äta middag i en av restaurangerna invid kanalen, innan vi promenerade tillbaka till båten i Upperuds gästhamn. Således blev det en ganska lång kvällspromenad som tog oss runt sjöarna ”Nedre Upperudshöljen” och ”Övre Upperudshöljen” (som visserligen bara är olika delar av samma sjö), innan vi var tillbaka vid båten och övernattade i den.
Tisdagen den 14:e augusti 2018. Båtfärd från Upperuds gästhamn upp till Fröskogs gästhamn och tillbaka till övre väntbryggan vid Strömmens sluss.
På förmiddagen började vi dagen med att ta en promenad från båten (som låg i Upperuds gästhamn) tillbaka in till Håverud, där vi tittade på Kanalmuséet i Håverud, innan vi promenerade tillbaka till båten.
När vi väl började åka med båten så åkte vi först den korta biten fram till Dalsland Konstmuseum, där vi la till vid dess brygga och jag tog en kort promenad upp till Dalslands Konstmuseum, dock utan att gå in där.
Sedan siktade vi mot Snäcke kanal (som numera är en del av Dalslands kanal) och passerade Snäcke sluss, innan vi så småningom la till en stund vid Dalslands Gästgiveris gästbrygga. Där tog jag en promenad upp mot gästgiveriet, medan min pappa istället fixade med den krånglande vindrutetorkaren som inte ville fungera något vidare i regnvädret. Efter det korta stoppet vid Dalslands Gästgiveri så fortsatte vi färden förbi en mycket liten linfärja, som används för att ta sig mellan fastlandet och den lilla ön Henriksholm som ligger i sjön Ånimmen.
Senare fortsatte vi till Strömmens sluss, vars slussvakt hade blivit förvarnad av slussvakten vid Snäcke sluss att vi var på gång. Efter att vi blivit uppslussade vid Strömmens sluss så fortsatte vi till hamnen i Fröskog.
Tyvärr var det ont om lediga gästplatser i Fröskog, eftersom att det stod någon större båt (som såg ut att vara långtidsuppställd) på någon av de få gästplatserna där. Så vi lånade istället en hyrd båtplats i hamnen och förtöjde båten där, medan vi åt middag ombord i båten. Då jag passade på att gå upp på land och se mig om i omgivningen, så kunde jag se att det fallit en hel del träd invid hamnen, då det hade varit blåsigt i området.
Under den senare delen av kvällen då mörkret börjat falla och vi hade ätit middag, så fortsatte vi med tända lanternor ner till den övre väntbryggan vid Strömmens sluss, eftersom att det var så ont om lediga gästplatser i Fröskog. Vi övernattade sedan vid den övre väntbryggan vid Strömmens sluss.
Onsdagen den 15:e augusti 2018. Båtfärd från övre väntbryggan vid Strömmens sluss via Sunnanå hamn till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” och tillbaka till Sunnanå hamn.
Under onsdagen så passerade vi nedåt genom Strömmens sluss och Snäcke sluss. Vid Snäcke sluss så bjöd slussvakten på glass, då säsongen snart var slut. Sedan så slussade vi oss igenom den förhållandevis stora slussen i Köpmannebro och sedan väntade Vänern på oss.
Väl ute på Vänern så vågade det en del och vi körde först till Sunnanå hamn (som ligger strax utanför Mellerud) och la till där en sund, innan vi bestämt oss för hur vi skulle fortsätta vår resa.
Jag lyckades övertala jag min pappa att styra ut på Vänern ingen, så vi åkte till ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Färden dit var ganska gungig då vi till stor del hade vågorna emot oss, så min pappa som lätt blir sjösjuk uppskattade inte resan ute bland vågorna, då han lär föredra att hellre åka på smala kanaler och små sjöar, än på de lite större vattnen som ofta vågar desto mer. När vi kom fram till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” så passade vi på att äta middagen som jag hade förberett ute på den gungiga sjön. Sedan tog vi en kort promenad i närområdet, då min pappa tyckte att det fick räcka med båtåkning för denna dag och han tyckte därtill att vi kunde dra upp båten på land i närheten av ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Men det var en bra bit därifrån till någon busshållplats om vi sedan skulle åka och hämta bilen, och därtill så såg vi inte heller till någon sjösättningsramp i närheten. Så när min pappa hade kontrollerat följande dags väderleksprognos och konstatera att det antagligen skulle bli blåsigare under morgondagen så kom vi fram till att vi ändå kunde fortsätta med båten tillbaka till Sunnanå hamn under kvällen. För där kunde vi sedan dra upp båten på land, och dessutom kunde vi ta oss relativt smidigt från den hamnen med kollektivtrafik när vi sedan skulle hämta bilen som ju stod parkerad i Dals Långed.
Själv var jag dock inne på att vi skulle fortsätta till Vänersborg med båten, varifrån vi också kunde ta oss smidigt med kollektivtrafik till bilen i Dals Långed, och sedan dra upp båten på land vid någon sjösättningsramp i Vänersborg. Men då det var längre till Vänersborg, än till Sunnanå hamn så ville inte min pappa åka dit, då han inte alls uppskattade att guppa i vågorna på Vänern, så det var ju synd att inte Vänern var lika spegelblank, som då jag och min vän Daniel korsade Vänern från Vänersborg till Sjötorp under 2017.
Så under kvällen fortsatte vi med båten på Vänern i vågorna som till stor del följde vår färdriktning (samtidigt som nog sjön hade hunnit lugna ner sig en aning) tillbaka till Sunnanö hamn, där det kom att bli två övernattningar i båten. I hamnen var det en hel del båtar, varav bland annat en husbåt, som det tycktes bo en man i.
Torsdagen den 16:e augusti 2018. Promenad från Sunnanå hamn till Mellerud, tågresa från Mellerud till Åmål, bussresa från Åmål till Dals Långed och bilresa från Dals Långed via Töcksfors, Båstnäs och Dals-Ed tillbaka till Sunnanå hamn.
Denna dag så blev det inget båtåkande, då min pappa hellre föredrog en bilresa än en dag i båten guppandes på Vänern till exempelvis Vänersborg.
Så denna dag började vi med en något stressig promenad från Sunnanå hamn till järnvägsstationen i Mellerud, varifrån vi sedan fortsatte med tåg till Åmål. Från Åmål så fortsatte vi med buss vidare till Dals Långed, där vi hade parkerat bilen några dagar tidigare. Sedan fortsatte vi med bilen till Töcksfors och åt lunchbuffé i det stora köpcentret i Töcksfors, innan vi fortsatte med bilen till den lilla byn Båstnäs, som ligger en bit utanför Töcksfors.
I Båstnäs så finns nämligen ”Bröderna Ivanssons bilskrot”, som är en gammal bilskrot, som numera är som en gammal ”bilkyrkogård”, då bilarna är tämligen övergivna liksom de intilliggande husen. Numera så har bröderna Ivansson avlidit och platsen ute i skogen har blivit som en stor sevärdhet som lockar besökare från stora delar av världen. Besökare som promenerar runt bland bilvraken, där naturen så sakteligen börjar att ta över platsen genom att träd växer genom såväl bilar och genom dess attiraljer, som numera även skildrats i bokform. I mina ögon var det visserligen en speciell och annorlunda plats som är väl värd att besöka, men det var ändå inte någon direkt mysig, trevligt och prydlig plats, där bilar låg huller om buller. Inte ens min pappa som normalt gillar gamla skrotbilar, tycktes uppskatta doften av dessa gamla bilar som stod i skogen och rostade. Så om någon en dag i framtiden ska miljösanera denna plats, då lär den ha mycket jobb att göra. För den intresserade så lär det finnas en båtbrygga i närheten av bilkyrkogården, så att man kan ankomma till bilskroten med båt om man färdas på Dalslands kanal.
Efter besöket vid den gamla bilskroten så fortsatte vi med bilen längs en liten grusväg som tog oss in i Norge, innan vi kom ut på större vägar som så småningom ledde oss tillbaka till Sverige och till Dals-Ed.
I Dals-Ed så tittade vi på ”Eds MC- och Motormuseum” som är inrymt i en källare i ortens centrum. Där var det en hel del gamla motorcyklar, men också en del andra gamla saker, som exempelvis en sorts grammofonspelare, vari det låg en skiva med Rättviks spelmanslag. Detta var ju ett lustigt sammanträffande då det innebar att min pappas farfar (som varit död sen 1970-talet) antagligen spelade på skivan, eftersom att han var med i Rättviks spelmanslag, då han var musikalisk och dessutom var en så kallad ”riksspelman”.
Efter besöket vid ”Eds MC- och Motormuseum” så hämtade vi båttrailern som sedan några veckor stod parkerad i gästhamnen i Dals-Ed och sedan fortsatte vi med den och bilen till Sunnan hamn, där vi övernattade ännu en natt i båten, i den fina hamnen där det verkar exploateras och byggas många fina hus.
Fredagen den 17:e augusti 2018. Bilresa från Sunnanå hamn till Dalarna.
På förmiddagen drog vi upp båten på dess båttrailer, vid en av Sunnanå hamns sjösättningsramper, och plockade iordning i båten och tömde den på en del grejer, efter sommarens lite längre båtresa.
Sedan for vi upp till Dalarna där vi började med att stoppa in båten och dess båttrailer i en varmbonad byggnad, vari jag hyrt en plats till båten. Detta för att båten skulle få övervintra på en varm och skön plats, inför nästa sommar och nya äventyr.
Efter att båten var instoppad för vinterförvaring så fick jag anse att denna båtresa och båtsäsong var slut, då jag och min pappa sedan fortsatte hem till hans och min mammas bostad på en annan plats i Dalarna.
Några avslutande rader.
Efter denna tur på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal, så var ännu en av de längre kanalerna i Sverige avverkad med min plastsnipa. Dalslands kanal visade sig vara en fin vattenväg (liksom de andra kanalerna som jag rest på), som jag gärna rekommenderar andra att också resa på!
Tyvärr var det lite ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet under denna varma sommar, men vad jag förstått så är det inte helt ovanligt att det kan vara något ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet, även under något blötare somrar än den torra sommaren 2018.
Dalslands kanal visade sig vara en kanal som många kanotister tycks ha upptäckt, då det i delar att kanalsystemet var väldigt många kanotister från olika delar av världen. Kort sagt så tycks marknadsföringen av kanalen ha lyckats bra mot personer som vill uppleva den svenska vildmarken från kanot och det tycktes vara smidigt att hyra kanoter längs kanalen, då det var tydligt att det var många som hade hyrt kanoter invid kanalen. Det lär även finnas möjlighet att köpa ett kombinationserbjudande, som innebär att man hyr dressin åt ena hållet och kanot åt andra hållet, vilket jag anar att leder till en trevlig tur. I de hyrda kanoterna låg det ofta plasttunnor med lock, i vilka kanotisterna praktiskt kunde stoppa sin packning, så att den inte skulle riskera att bli blöt. Dalslands kanal tycks verkligen vara en riktigt kanotvänlig kanal, med tanke på att man tillåts att slussa både uppför och nedför med kanoter i slussarna (mot en avgift), vilket inte tillåts i alla kanaler.
Om jag tillåts att dra några jämförelser mellan Dalslands kanal och Göta kanal (vilken jag bedömer att är något mer välkänd och mer vältrafikerad än Dalslands kanal), så tillåter ju Göta kanal något större båtar än Dalslands kanal. Men båda kanalerna har relativt moderna slussar, där majoriteten av dem i de båda kanalerna regleras hydrauliskt, även om de båda kanalerna har låtit behålla några slussar där det endast är handkraft som gäller för att manövrera slussarna.
I Dalslands kanal så ingår inte hamnavgifterna i slussavgiften, vilket de till stor del gör i Göta kanal. I gengäld så är det dock billigare att passera samtliga slussar i Dalslands kanal än i Göta kanal, då en tur och returbiljett för slussarna i Dalslands kanal för en båt som mäter cirka sju meter (som min båt) kostar 2700 kronor, vilket är mindre än halva priset gentemot en tur och returbiljett genom hela Göta kanal (som däremot innehåller fler slussar). Vanligtvis kunde man betala hamnavgifterna med hjälp av Swish i Dalslands kanal, vilket ju var smidigt.
Detta blev alltså min sista båtresa med båten under 2018. Så under söndagen efter kanalresan fortsatte jag till Sälen och promenerade Ultravasan, och därmed efter målgången i Ultravasan kunde jag konstatera att jag hade klarat av en så kallad Vasatrippel. Detta då jag hade klarat av tre lopp från Sälen till Mora under samma år, nämligen Vasaloppet på skidor, Cykelvasan på mountainbike och Ultravasan som en rask promenad.
Därefter var min semester slut för denna gång och då jag fortsatte hemåt upp till Kiruna, så kunde jag konstatera att det hade varit en fin sommar. Något som inte minst de stora branddrabbade områdena vittnade om (där man inte ens fick svänga av in på skogsbilvägarna för tillfället), då jag i trakterna av Kårböle passerade genom några av dem, under söndagen på min bilresa hemåt.
Som avslutning kan jag nämna att under sommaren 2019 så blir det nog en längre båtresa via ett flertal kanaler och andra platser. Detta då jag tänkte färdas med min båt mellan Örebro och Arvika (även om färdriktningen ännu inte är bestämd) via bland annat Hjälmare kanal, Enköping, Uppsala, Strömma kanal, Göta kanal, Kinda kanal, Karlstad och Säffle kanal. Så för tillfället pågår planeringen inför den resan, då resan lär ta flera veckor att genomföra, med tanke på att sjövägen mellan Örebro och Arvika är betydligt mycket längre än fågelvägen mellan nämnda platser.
/Fredrik
Kommentera gärna:
I fredags, alltså den 16:e mars så hade jag bokat mig en tågbiljett med tåg 94:a från Kiruna upp till Björkliden för en liten helgutflykt. Men tyvärr hann jag inte hem i tid från jobbet, för att hinna med nämnda tåg, men istället så hann jag med eftermiddagsbussen upp till Björkliden istället och då man som mig är boende i Kiruna, så får man ju åka gratis med de flesta bussarna inom kommunens gränser, om man bara köpt sig ett busskort för 100 kronor (vilket gäller i ett helt år), så det kostade ju ändå inte mig något extra att jag inte hann med det tänkta tåget till Björkliden, snarare så lär jag ju ha tjänat på det hela, då jag ju rimligen lär få någon krona i övertidsersättning, nu när jag blev så sen hem från jobbet.
Väl framme i Björkliden passade jag på att handla med mig lite saker att tugga på under min utflykt, och eftersom att lanthandeln i stationshuset i Björkliden numera har stängts igen, så är man numera istället hänvisad upp till hotellet i Björkliden där, det gjorts iordning en liten hörna med livsmedelsförsäljning istället. Så jag började med en kortare promenad från busshållplatsen i Björkliden, upp till hotellet som ligger lite högre upp i byn.
När jag hade gjort mina inköp av godsaker, så tog jag på mig mina turskidor och skidade iväg ner till Torneträsk. Nere vid Torneträsk kunde man se hur vackert det hade blivit vid dess strand då is hade bildats på stora stenblock vid strandkanten, då vågor slagit upp mot dessa, innan sjön frusit. Men numera ligger det is på sjön sedan en tid tillbaka, så jag skidade iväg på sjöisen till Pålnoviken som ligger i sjöns nordvästra hörn. Vid Pålnoviken så tog jag mig upp på land i samband med att det blivit mörkt och passerade Pålnostugan och fortsatte ganska väl längs en sommarled i ytterligares cirka 2-3 kilometer. Sedan kom jag fram till Lappjordhytta, efter att fått kämpat uppför några branta backar, för att sedan ta mig neråt i terrängen igen innan det slutligen gick rejält uppför. När jag väl hade kommit fram till Lappjordhytta så hade jag också tagit mig alldeles innanför den norska gränsen och även fått bevittna lite norrsken. Väl framme vid stugan så visade det sig att det fanns en liten stuga som det redan var några i och en stor stuga som var kall och folktom. Så jag gick in i den stora stugan och gjorde en eld under den kalla kvällen, så att jag fick upp en skaplig värme i stugan innan jag somnade.
På lördagsmorgonen kunde jag höra hur vinden ven utanför sugan som jag övernattat i, men efter ett tag så avtog vinden och jag fortsatte min skidtur, efter att även de som övernattat i den lilla stugan hade gett sig iväg (efter att en av dem kommit in och hälsat på mig, i den stora stugan). Denna dag hade jag bara planerat att ta mig den korta biten tillbaka till Pålnostugan, då väderleksprognosen för den senare delen av dygnet tycktes bjuda på en hel del blåsväder. Under min skidtur från Lappjordhytta till Pålnostugan så valde jag att följa skidspår från tidigare skidåkare som gick ner mot Pålnoviken längs ett renstängsel, istället för att följa den rejält kuperade sommarleden. Visserligen så innebar även detta vägval i terrängen en hel del nedförsbackar, men jag upplevde detta vägval som mindre kuperat än längs sträckning som jag följt upp mot Lappjordhytta.
När jag väl var nere på isen igen vid Pålnoviken, så återstod en kortare skidtur på isen fram till Pålnostugan. När jag anlände till Pålnostugan som är en gammal obemannad stuga som ägs av Svenska Turistföreningen, så var jag ensam vid stugan. När jag väl hade fått upp elden i stugans kamin med hjälp av kvistar från ett sedan tidigare nedsågat träd och lite av den begränsade veden som fanns vid stugan i form av olika pinnar och stockar, så kom det två män från Belgien skidande på Torneträsk mot stugan. De kom in i stugan och fikade, men bestämde sig sedan för att fortsätta fram till Lappjordhytta efter sin lilla paus, även om jag tror att deras ursprungliga plan var att övernatta i Pålnostugan. De två belgiska männen hade nämligen startat sin skidtur i Abisko och var nu på väg mot Kilpisjärvi på skidor, och släpande på varsin pulka fylld med packning. Om jag inte missförstod dem så tänkte de att färden upp till Kilpisjärvi skulle ta cirka 9-10 dagar.
Framåt kvällskvisten fick jag upp skaplig värme i stugan, då jag fyllde kaminen med lite torrare saker, än vad jag till en början fyllt kaminen med, så när jag väl somnade var det ganska varmt i stugan. Det påstås att det ska spöka i Pålnostugan, så det var med en viss spänning jag gick och la mig och efter att jag somnat till en första gång så vaknade jag till, men det var tyvärr inte något annat än min telefon som plingade till, vilken jag vaknade utav. Jag som aldrig har fått uppleva att det spökat någonstans och inte heller direkt tror på att det kan spöka, skulle dock gärna vilja bli motbevisad (i alla fall så här innan jag fått uppleva något onaturligt), så jag hade en viss för hoppning om att uppleva något onaturligt i denna stuga. Men tyvärr uteblev spökerierna, i alla fall denna gång, trots att jag var alldeles ensam (tror jag) i stugan i den mörka natten. Men jag får kanske ta och besöka andra platser där det påstås spöka om jag ska få uppleva något onaturligt, om det nu existerar och jag inte nu är för skeptiskt för att få uppleva något onaturligt…
På söndagsmorgonen städade jag upp lite i stugan som inte var att anse som välstädad och fräsch. Dock gag jag mig inte på att diska upp den kvarlämnade disken som någon tidigare besökare inte brytt sig om att diska, men jag tror i alla fall att stugan blev något fräschare än då jag anlände till stugan, men därmed inte sagt att den blev ren och fräsch. Sedan gav jag mig iväg med mina turskidor, då vindarna inte var så kraftiga vid stugan, utan vid stugan var det lugnt väder på söndagsförmiddagen, även om nattens snöfall hade spätt på snötäcket en hel del. Min tanke var att jag i nödfall kunde stanna i stugan ytterligare en natt om vädret skulle visa sig vara allt för besvärligt under söndagen.
Men nu när vädret var gynnsamt vid stugan så skidade jag alltså iväg och följde någotsånär Torneträsks norra strand österut och när jag kommit ut en bit på sjön så tilltog vinden och snötäcket blev istället tunnare. Men jag hade turen att ha medvind så skidturen gick ganska lättsamt, då jag hade vinden i ryggen. Efter ett antal kilometer på skidorna på sjön så kom jag fram till en plats där jag tänkte att jag kunde vika av upp i terrängen för att ta mig till Snurijåkkåtan, där min plan var att övernatta under söndagskvällen. Så vid den platsen monterade jag på mina korta stighudar på skidorna, efter att jag tagit mig in till strandkanten och sedan började jag ta mig ut i terrängen. Avståndet därifrån var cirka 2-3 km till Snurijåkkåtan, ett avstånd som jag inte tror att hade varit något större problem att avverka under söndagen (trots att snön nådde en bra bit över mina skidor då jag vek av in i terrängen), då klockan inte var så värst mycket då jag vek av från sjön.
Men då jag märkte hur sakta det gick i den djupa snön och visste att jag måste hinna med det tidigare persontåget från Abiskotrakten eller Björkliden vid lunchtid under nästkommande dag till Kiruna, för att hinna hem och jobba, så tänkte jag att det kunde bli en kämpig tur under nästkommande dag. Då jag till en början skulle ta mig genom den djupa snön ner till Torneträsk och sedan rakt över sjön, i ett väder som jag ju vid detta tillfälle inte visste så mycket om, hur det skulle vara under måndagen. Så jag bestämde mig för att inte ta mig vidare upp mot Snurijåkkåtan, utan istället vände jag om, redan efter några meter och tog mig ner på sjön igen. Sedan fortsatte jag ytterligare lite österut innan jag korsade sjön och fortsatte över sjön i blåsvädret (som jag då hade från sidan) till Abisko turiststation. Väl framme vid turiststationen såg jag att kvällsbussen mot Kiruna skulle avgå om cirka 20 minuter, så jag valde att kliva ombord på den, efter att jag köpt lite fika. Det visade sig att jag var den enda passageren på bussen, så det var ingen trängsel, och bussen hade visst vänt vid Abisko turiststation och inte kommit från Narvik som tidtabellen angav, detta eftersom att vägen vid Björkliden och vidare in mot Norge var avstängd (även om man i någon mån lär ha släppt på trafiken i form av kolonnkörning över fjället vid något tillfälle).
Nu när ja hann med bussen så valde jag alltså att åka med den hem till Kiruna, men jag var lite besviken på mig själv att jag inte istället passade på att övernatta i Svenska Turistföreningens fjällstuga i Abisko som de nyligen öppnat. Stugan i säg är en äldre byggnad som nyligen är iordningställd, för att fungera som en av många andra fjällstugor som Svenska Turistföreningen driver, då den bland annat har stugvärd, som de flesta av de andra fjällstugorna som Svenska Turistföreningen äger. Dess läge är dock lättillgängligt, då den ligger alldeles utanför turiststationen så att många ska ha möjligheten att prova på, hur det ät att bo i en fjällstuga. Men jag får åka och bo i den fjällstugan vid något annat tillfälle istället. Kanske kan jag ta en cykeltur dit och övernatta i stugan i sommar…
Men under måndagen så byttes min besvikelse över att inte stannat kvar i Abiskotrakten och övernattat där, då jag fick ett SMS från SJ att tåg 95 som jag hade bokat en plats på hade blivit inställt, så att jag istället hänvisades till nästa tåg, med vilket jag alltså inte hade hunnit hem i tid med, för att hinna hem och jobba. Så hade jag stannat kvar i Abisko så, hade jag antagligen fått lov att ta mig hem på något annat sätt än med SJ-tåget…, så det var ju inte så dumt ändå att jag åkte hem redan under söndagskvällen, då ju inte heller vädret var på topp i trakten.
/Fredrik
Jag var aldrig iland på Södra Ulvön, utan jag var bara iland på Norra Ulvön.
Efter cykelturen så passade jag på att tanka båten vid sjömacken och efter det så styrde jag ut med båten mot det stora havet. Ut från Ulvöhamn så körde jag lite österut så att jag kom ut på öppet hav mellan Södra Ulvön och Norra Ulvön, sedan tog jag av norrut, så att jag fick Norra Ulvön och så småningom även Örnsköldsvik (även om jag var långt från land då) på min västra sida och tog mig an dagens båtresa på havet, som inte visade sig från sin mest harmonika sida under denna dag. Faktum var att det var en gungig resa, då det var en av de blåsigare dagarna som jag var ute med båten, under min långa båtresa. Jag passade även på att filma lite från den gungiga båtresan, så att man kan få en liten känsla för hur det är att vara ute på havet då det inte är spegelblankt. Ett par gånger slog vågorna in över båten, så att det rann in vatten genom takluckan och in i båten, där lösa föremål for i golvet ett flertal gånger, så det blev lite rörigt i båten, då det gungade rejält. Framåt senare delen av kvällen så lugnade havet ner sig och det blev riktigt harmoniskt och fint då jag så småningom ankom till Järnäshamn vid Järnäsklubb. Då jag ankom till trakten av Järnäsklubb visste jag inte först riktigt var jag skulle satsa på att lägga till inför natten, men valet föll på den före detta lotshamnen på Storklubben. Där fanns det en väl vindskyddad hamnbassäng och bryggor att förtöja båten vid. Den natten som jag var där var det inte några andra gästbåtar i hamnen, men på morgonen därpå var det mycket byggnadsarbetare vid hamnen, då det pågick ett byggnadsprojekt där, eftersom att man höll på att bygga ”Kafé Lotsen” där, som skulle öppnas senare under sommaren.
/Fredrik
Så var resans 40:e dag kommen och jag kunde konstatera att kalendern vittnade om att det hade blivit fredagen den 2:a juni. I Öregrund så blåste det fortfarande en del på fredagsmorgonen, där jag befann mig vid en brygga. Jag började dagen med att passa på och tvätta i tvättstugan i gästhamnen och handla inne i Öregrund, i väntan på att jag skulle få besök i båten. Eftersom att denna dag skulle min syster Sandra, hennes sambo Jonas, deras dotter Ella och hunden Håkan komma på besök. De hade åkt bil till Gävle och parkerat i närheten av järnvägsstationen, som för övrigt inte ligger långt ifrån Gavleån. Sedan hade de fortsatt med tåg och buss vidare till mig i Öregrund, eftersom att tanken var att de skulle åka med mig i båten upp till Gävle under dagen.
Då de anlände på förmiddagen till Öregrund, så hade jag inte riktigt hunnit tvätta klart, också kunde jag konstatera att det var ont om fotogen till båtens kombinerade spis och kabinvärmare, så jag försenade avgången från bryggan en hel del då jag inväntade och att min tvätt skulle bli klar och även var bort och skaffade fotogen på en bensinstation i utkanten av det lilla skärgårdssamhället Öregrund. Men så småningom kom vi i alla fall iväg med båten ut på havet som bjöd på en hel det vågor. Jonas, som vanligtvis ogärna åker buss var redan vid ankomsten till Öregrund åksjuk efter bussresan. Väl ute på det vågande havet visade det sig att både Jonas och min då gravida syster blev sjösjuka, så det var ju inte precis att de njöt av havets vågor om jag säger så. Det var väl bara jag, Ella och Håkan, som inte tycktes besväras så mycket av havets böljande vågor. Tanken var som jag nämnt att ta vi skulle ta oss upp till Gävle, och efter en stunds båtresa så tog vi oss förbi Forsmarks kärnkraftverk, även om vi var en rejäl bit utanför själva kärnkraftverket. Men min syster som inte njöt av båtresan utan mest mådde dåligt tyckte att det vore trevligare att få ta sig in mot land så fort som möjligt istället för att fortsätta med båten ända till Gävle. Så jag tittade till på mitt digitala sjökort och konstaterade att det fanns en hamn vid Fågelsundet som det nog skulle gå bra att ta sig in till, men det var ju en bit dit, så det skulle ju ta ett bra tag innan vi var där och min syster ville gärna få komma in till land så snabbt som möjligt, så jag tittade på det digitala sjökortet om det kanske fanns någon annan lämplig hamn (som var belägen lite närmare) att satsa på. Då fann jag en plats på det digitala sjökortet som hette ”Slada Hamn”. Jag kunde dock inte se på det digitala sjökortet att det var någon markerad hamn där, men namnet antydde ju ändå att det var just en ”hamn” som de det handlade om, också verkade det i alla fall vara ett par bryggor markerade på platsen, så vi ändrade kursen och styrde ditåt, då det var närmare dit, än till Fågelsundet. Jag har varit lite försiktig med att åka in på ställen där det inte har varit markerade hamnar på mitt digitala sjökort och i synnerhet om det inte funnits någon farled att följa in mot strandkanten, och det inte heller framgått av det digitala sjökortet att det varit väldigt djupt på platsen. I detta fall såg det inte ut att vara speciellt djupt på det digitala sjökortet, någon farled fanns inte att följa på det digitala sjökortet, som även vittnade om en del stenar på platsen och någon markerad hamn kunde jag inte heller se på det digitala sjökortet, men platsens namn antydde ju att det fanns en hamn där, och ett par bryggor tycktes jag ju också kunna utskilja på informationen på det digitala sjökortet, så vi satsade ändå på att ta oss in till land på platsen.
När vi närmade oss platsen så kunde vi konstatera att det i alla fall fanns några markeringar i form av färgade pinnar att följa in mot hamnområdet och det fanns några bryggor att välja bland. Min första tanke var att satsa på en brygga som låg en bit bort och väldigt sakta puttrade vi fram med båten in mot bryggan, men jag såg på ekolodet att det var oroväckande grunt, så jag la ur växel och bara gled och då skramlade det till under båten, så det var alltså resans första grundkänning som jag då råkade ut för. Turligt nog så är båten ganska väl skyddad inunder, inte minst både propellern och rodret har liksom metallstag under sig, så det var antagligen bara det som tog i någon sten (för jag kunde då inte se någon skada av detta, under båten då jag senare under hösten tog upp den på land). Vi satsade då istället på att nå en annan av bryggorna och på den bryggan var det ju till och med någon markerad gästplats, så vi körde in båten där och i efterhand kunde jag konstatera att bryggan som jag först siktat mot, var belägen på en plats där det var alldeles för grunt, men vid denna brygga där jag nu stannade gick det ju bra att komma in. Efter en stund bestämde vi oss för att det fick räcka med båtåkning för dagen, då sjösjuka inte lär vara någon njutning. Så då började vi istället att fokusera på hur Sandra, Jonas, Ella och Håkan skulle kunna komma hem därifrån. Det visade sig att det visserligen gick att åka buss från en plats som var belägen cirka sex kilometer från bryggan som vi hade stannat vid, och efter ett par bussbyten skulle man minsann ta sig ända fram till Gävle, där de hade bilen parkerad. Men skulle de ta sig de cirka sex kilometrarna till busshållplatsen med tvååringen Ella, utan någon vagn och dessutom en del packning? Eller skulle jag istället ta min cykel och cykla till någon lämplig buss, alternativt in till Gävle för att hämta deras bil? Hur som helst så prioriterade vi att laga en lite snabbare maträtt i båten, än vad tanken var från början, då jag ju hade tänkt att vi hade hela dagen på oss att laga något gott i båten ute på det hav, som jag hade hoppats skulle vara spegelblankt och harmoniskt. Så efter en något stressig middag, och efter att jag som vanligtvis sällan äger några kontanter tiggt åt mig en femtiolapp av Jonas, för att stoppa i postlådan för hamnavgift i hamnen där vi lagt till, så valde vi att gemensamt börja gå mot busshållplatsen som var belägen cirka sex kilometer bort. Själv bar jag Ella, en stor del av sträckan och vi hann minsann fram till bussen innan den anlände, även om marginalerna inte var stora och promenaden upplevdes som stressig. Så jag vinkade av dem vid busshållplatsen och promenerade sedan tillbaka till båten, dit jag sedan anlände under den senare delen av kvällen och således fick det bli min natthamn för den annalkande natten.
/Fredrik
När jag vaknade till min femtonde resdag så var datumet måndagen den 8:e maj. Denna dag hade jag gärna fortsatt min båtresa ut på havet igen, men tyvärr var det blåsigt och stora vågor, så jag ansåg inte att det var en så lämplig dag att bege mig iväg från Gotland ut på långtur ut på det stora och skummande havet. Därför tog jag istället bussen ifrån en busshållplats som finns ungefär två kilometer ifrån Lickershamn (där jag hade båten) och åkte buss in till Visby, då jag inte heller var så sugen på en cykeltur i blåsvädret.
Först besökte jag biblioteket i Visby där jag fördrev tiden med datorn, sedan så gick jag och åt en god lunchbuffé. Sedan fortsatte jag upp till ett köpcentrum och sedan promenerade jag till en bilaffär för att se om de hade någon begagnad Passat av den förra generationen. Men innan jag väl kommit dit så hade det både hunnit regna och kommit, något snöblandat hagel från himlen, så jag var rejält blöt innan jag kom fram till bilaffären som låg i en annan del av Visby. Även om det inte riktigt var läge då att provsitta bilar i det blöta skicket som jag kom dit i så tänkte jag att jag kunde ju gå kring i begagnathallen och värma mig en stund och torka, men tyvärr hade de inte någon direkt begagnathall, utan de flesta begagnade bilarna stod ute så jag fick gå ut i det blåsiga och blöta vädret. Jag gick en snabb lov kring de bilar som de hade pekat mot, men riktigt vad jag ville ha såg jag inte där, så jag traskade ganska snabbt iväg igen till biblioteket igen där jag satte mig med datorn igen och blev både varm och torr efter ett tag. När väl biblioteket stängde för kvällen så gick jag vidare genom ringmuren till Max-restaurangen i Visby och fördrev ännu lite tid innan det blev dags att ta kvällens sista buss tillbaka mot den plats där båten stod och gungade och väntade på mig.
Under mina dagar på Gotland har jag kunnat konstatera att det finns många kaniner och rådjur på Gotland, men det är inte bara kaniner och rådjur som jag sett på Gotland utan även en hel del fåglar och harar har jag fått se. Inte minst under kvällens bussresa från Visby var det många djur av olika sorter som dök upp framför bussen, men som tur var klarade de sig utan att bli påkörda, men chauffören fick vara på alerten.
Innan jag spenderade dessa dagar på Gotland, så har jag ibland funderat lite på om kanske Gotland skulle kunna vara en plats som jag skulle kunna tänka mig att bo på. Gotland har ju en del likheter med Norrbotten, som en hel del landsbygd, det ligger ”lite avsides” och för att kunna ta sig dit är man i viss mån lite beroende av vädret, precis som att vägar och järnvägen uppe i norr ibland är avstängda på grund av vädrets makter så inträffar det ju även att färjorna till Gotland tvingas ställas in då vindarna är för hårda, denna dag gick visserligen de stora snabbfärjorna mellan Gotland och fastlandet, men båten ut till Stora Karlsö var inställd på grund av vinden. En tanke var att kanske åka med den båten dit denna dag (men jag gick upp för sent för att hinna det ändå), men det var ju alltså ingenting att fundera på denna dagen ändå. Men efter några dagar på Gotland så känns det inte som att det är där jag vill bo, det är visserligen fint där, men ännu har jag inte hittat något riktigt paradis där, kanske inverkade vädret lite i negativ riktning, då jag kan tänka mig att Gotland är härligare en varm sommardag, men på Gotland saknar jag både fjällen och de ljusa kvällarna i norr. Så en av de bättre sakerna med min vistelse på Gotland är att jag inte behöver fundera på om jag vill flytta dit, för så känns det inte just nu.
/Fredrik
Uppe på 1228 meter över havet och cirka nio kilometer från Björkliden hittar man Sveriges högst belägna fjällstation, bar och restaurang, nämligen Låktatjåkko Fjällstation, som drivs av Lapland Resorts, som även driver fjällanläggningarna i både Björkliden och Riksgränsen. Fjällstationen ligger dock inte på bergets topp, men rejält högt upp i alla fall. Igår passade jag på att göra ett besök vid Låktatjåkko Fjällstation med turskidor, vilket jag tror att blev mitt femte besök där, varav det fjärde på vintersäsongen (om jag inte räknat fel), så det har nästan blivit en liten tradition att ta sig upp dit för att äta en våffla.
På morgonen igår, tog jag morgonbussen mot Narvik från Kiruna och klev av i Björkliden, längs den busslinje som går säsongsvis och har ersatt det före detta tåget ”Karven”. En bra sak när man bor i Kiruna är nämligen att om man köper ett busskort för ynka 100 kronor så får man åka på de flesta busslinjerna inom kommungränsen under ett helt års tid, vilket ju med andra ord är en struntsumma. Detta eftersom att kommunen valt att subventionera så att kommuninvånarna ska erbjudas nästan gratis busstrafik inom kommunen. Eller ”gratis och gratis”, vi lär väl betala den med skatten… Men hur som helst, när det erbjuds gratis busstrafik om man köper det så kallade ”Kirunakortet” (som säljs till oss kommuninvånare), så får man ju passa på att utnyttja det, och för att det ska anses ekonomiskt försvarbart att köpa busskortet för 100 kronor behöver man ju inte åka många mil innan det är en god investering. Här uppe i såväl Norrbotten, som i Västerbotten tycker jag att de flesta bussarna som går i länstrafikens trafik är fina, då de oftast är av lite mer påkostade modeller med toaletter och andra bekvämligheter.
När jag kommit fram till Björkliden och handlat lite fika i dess lanthandel som finns i järnvägsstationen, så skidade upp ifrån Björkliden till Låktatjåkko Fjällstation. På vägen upp stannade jag även till och fikade vid en liten bod som finns strax bortanför hotellet i Björkliden, en bod som är iordningställd för att man ska kunna gå dit och njuta av såväl norrsken, som midnattssol. Tidigare har man kunnat köpa kaffe och bakverk, eller om det var kakor där, genom att lämna en slant där, men numera har självbetjäningsförsäljningen tyvärr upphört i boden, så nu får man ta med sina egna saker dit som man vill förtära. Eftersom att det blåste en del då jag kom fram till boden fick man ta i med kraft för att få upp dess dörr och väl inne i boden kunde man höra hur vinden ven utanför, så jag kunde ana att det kunde bli en tuff tur uppför.
Jag fortsatte upp mot fjällstationen och mötte inte många skidåkare, bara två stycken på min väg uppför. Däremot såg jag ett antal snöskotrar, också blev jag omkörd av den bandvagn som man kan åka med upp till fjällstationen från Björkliden. Det går nämligen att åka med en bandvagn mellan Björkliden och fjällstationen under vintern, om man vill. En fördel med det, är ju också att den pistar leden upp mot fjällstationen så att det blir mera lättåkt med såväl snöskoter som skidor. Många väljer att komma upp till fjällstationen med snöskoter, så man kan vanligtvis se många snöskotrar på vägen upp dit. Fjällstationen är ju inte bara en bar och pub, utan det finns även möjlighet att övernatta där för dem som vill. På kvällarna erbjuds då en middag, som nog lär vara av hög klass. Själv har jag bara varit vid fjällstationen vid lunchtid och då erbjuds bland annat deras specialiteter våfflor och Låktasoppa, så jag burkar njuta av deras våfflor när jag är dit. På vintertid har jag bara tagit mig upp och ner till fjällstationen via den nio kilometer långa leden från Björkliden, men det finns även en led dit från hållplatsen ”Låktatjåkka”, som ligger vid Malmbanan strax öster om Vassijaure. Därifrån är det cirka sju kilometer, och ifrån hållplatsen går det även en stig ut till vägen, alltså E10:an om man istället kommer med bil. I somras så passade jag och mina föräldrar på att gå därifrån, upp till fjällstationen och ner till Björkliden, så att vi gick olika väger och upp ner till fjällstationen. Sommartid kan man även gå olika leder mellan Björkliden och fjällstationen också, om man vill både starta och sluta sin tur i Björkliden, men ändå inte gå samma väg upp och ner.

Tyvärr stod det nu: ”STÄNGT”, på dörren till fjällstationen då jag anlände, men som tur var visade det sig att det var som jag misstänkte, nämligen att det bara var skylten som hade vridit sig i den hårda vinden. Så jag kom in och fick äta en riktigt god våffla!

Lite besviken på mig själv blev jag allt då jag inte tagit på mig den bästa tänkbara utrusningen upp till fjällstationen igår. Jag hade nämligen lämnat mina skidglasögon hemma och på mig hade jag istället för såväl ullunderställ och min praktiska tröja som torkar snabbt och lär kunna andas, eller i alla fall släppa igenom fukt, istället tagit på mig bomullskläder i form av en polotröja och collegetröja, som lär vara tillverkade i bomull som likt en svamp blev både blöta av framförallt svett, men antagligen också av den snö som yrde i blåsvädret. Att man inte alla gånger har optimala saker för turerna är ju en sak jag kan acceptera, och att jag kanske inte går och köper saker för att bara använda någon enda gång tycker jag ju också att är helt okej, men att veta att man har saker som är lämpliga just då och veta att de ligger hemma till ingen nytta är ju en lite svårare tanke att acceptera. Men jag hade nog hoppats på en finare tur i bättre väder och inte räknat med vind innehållande snö som piskades upp mot ögonen, som gjorde att man inte såg långt under strapatserna uppför. På samma sätt som jag hade räknat med en fin tur utan att behöva frysa av kläder som blivit blöta, men nu blev det att jag både frös och svettades samtidigt på vägen upp, men då var det snällt att jag fick låna torkrummet och hänga in blöta kläder i under mitt besök på fjällstationen. Det tackar jag så mycket för! Det ledde ju till att jag blev ganska varm och torr inför min tur nedför mot Björkliden igen, en tur som jag inte alls led av vinden i samma utsträckning, som uppför, eftersom att nedför hade jag vinden i ryggen, istället för i ansiktet som jag hade den uppför. Nedresan neråt var lättsammare i alla fall konditionsmässigt, men istället föll jag ett flertal gånger på mina skidor. Det är inte lätt när man inte är så duktig på sin utrustning och så här i efterhand så kan jag konstatera att det är betydligt lättare att åka nedför på slalomskidor än på dessa turskidor, som jag kanske även köpt av en lite för lång storlek...

När jag väl kom ner till Björkliden igen så passade jag på att gå till det ställe som heter ”Gammelgården”, där det serverades såväl en god pizzabuffé som pasta. För min del valde jag pizzabuffén. När jag hade ätit klart så gick jag upp till järnvägsstationen, där jag spenderade en liten stund i dess väntsal i väntan på bussen tillbaka hem till Kiruna.
För den som har ett Facebookkonto och är intresserad så kan ni läsa mer om min förra vinterutflykt till Låktatjåkko Fjällstation genom att klicka här. Den länken leder till ett Facebookinlägg som jag skrev om den utflykten förra våren. En utflykt som skedde betydligt senare på vintersäsongen och i ett mera snöfattigt landskap än den som jag nu varit ute på.
/Fredrik, som nu sitter och publicerar detta i Kiruna, här det brukar smälla och skaka ibland från sprängningar i gruvan och sättningar i marken. Men nu trodde jag nästan att huset skulle ramla ner i gruvan då det började låta och ljuset för fönstret skymdes, men det var visst inte värre än att snön gled av taket...