Tio dagar mellan Ritsem och Katterat, förbi flera olika stugor i framförallt Norge.

Vid Sitashytta i Norge.

Måndagen den 28:e augusti så väntade en tiodagarsledighet, efter att jag hade sökt någon dag ledigt i samband med en ledigvecka och de lediga dagarna ville jag tillbringa i den fina fjällvärlden. Från början var det i ärlighetens namn tänkt att jag skulle ge mig ut på en tur genom Sarek då, men jag valde istället att skjuta på den turen till något annat år och istället så gav jag mig ut på en helt annan fjälltur, som jag tänkte att nog skulle vara lite lättsammare och bekvämare. Så istället för att gå i Sarek, där det är ont om stugor, så valde jag istället att gå en riktig stugtur, så att jag även hade möjlighet att både värma mig och torka kläderna (som jag förstod att skulle kunna bli blöta under denna hösttur).

Så måndagen den 28 augusti tog jag bussen ner till Gällivare, där jag bytte buss till en annan buss som tog mig fram till Ritsem, efter en paus vid Stora Sjöfallet fjällanläggning (som jag nyligen i skrivande stund så här i oktober, kunnat läsa om att gått i konkurs).

Väl framme i Ritsem så kompletterade jag mitt medhavda matförråd med ett par paket nudlar och åt lite fika innan jag promenerade iväg längs den bomförsedda grusvägen mot Sitasjaure fjällstuga, som drivs av Svenska Turistföreningen och som ligger vid sjön Sitasjaure. Sjön som för övrigt genomkorsas av landsgränsen som skiljer Sverige och Norge åt, används även som vattenmagasin för vattenkraften i området. Väl framme vid sjön så tittade jag runt lite innan jag gick fram till själva fjällstugan, då det började skymma. Längs den långa grusvägen fram till Sitasjaure mötte jag flera personer, bland annat några som kom på cykel, varav en tjej som arbetade på Kebnekaise fjällstation och nu var ute på en fjälltur, då hon promenerat fram till fjällstugan Sitasjaure från Kebnekaise fjällstation och där hade hon fått låna en cykel för sin fortsatta färd ner mot Ritsem. Stugplatsen vid Sitasjaure bestod av ett par stugor och på platsen fanns för tillfället en stugvärd, stugvärdens mamma och en väninna till stugvärdens mamma, samt en man från ett land längre ner i Europa och ett par hundar. Jag delade stuga med mannan som kom från landet någonstans söderut i Europa (även om vi hade varsitt rum i stugan), då vi ju inte var så många i stugan.

På tisdagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Hukejaure som också drivs i Svenska Turistföreningen. Den stugan var tisdagsmålet för såväl han som jag hade delat stuga med under natten mot tisdagen och även för väninnan till stugvärdens mamma. Så vi alla tre gick åt samma håll på tisdagsförmiddagen, även om vi inte gick tillsammans. För mig som först kom fram till Hukejaurestugan (även om jag lämnade stugplatsen senast av ass tre vid Sitasjuare), blev det bara en kort paus vid Hukejaurestugan, då mitt mål för denna regniga dag innebar en av de längre dagsetapperna under denna tur, nämligen att ta mig ända in i Norge och fram till stugan vid namn ”Gautelishytta”. Så efter ett tag så korsade jag landsgränsen och kom in i Norge, även om leden vid nationsgränsen var lite svår att finna under en stund, antagligen framförallt eftersom att man nog hade gjort en omdragning av vandringsleden kring nationsgränsen, någon gång. När mörkret nyligen hade anlänt så kom jag fram till Gautelishytta, där det redan då jag kom lyste ljus innanför fönstren, eftersom att det var några andra som redan hade kommit till stugan. Så jag valde att bo i den mindre av stugorna på stugplatsen (då det liksom på många andra stugplatser fanns flera stugor vid stugplatsen), då det inte bodde någon i den stugan. På min färd mellan Ritsem och Hukejaurestugan så hade jag följt samma sträcka som jag en gång tidigare hade gått, nämligen sommaren 2009 då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta. Den gången minns jag att jag såg många renar uppe på fjället också har jag för med att jag fick pulsa i en hel del snö, då jag var där redan i slutet av juni den gången, något som jag i alla fall inte behövde göra under den sträckan under årets tur. Men ungefär då jag passerat Hukejaurestugan, så blev det nya platser för mig att upptäcka, eftersom att jag då hade kommit till outforskade marker för mina ögon.
På onsdagsmorgonen så lämnade de som bodde i den stora stugan, stugområdet innan mig. Innan jag gick från stugområdet så fyllde jag upp med ved i den lilla stugan som jag hade bott i, även om vedförrådet på platsen började sina. Jag passade även på att titta in i den stora byggnaden en vända, nu när den var tom. Jag tog mig även en titt in i ytterligare en byggnad på stugområdet och kunde se att det fanns fler sängplatser även i den stugan, så att även om det hade varit någon i den lilla stugan, då jag anlände, så hade det kanske funnits lediga bäddplatser i denna stuga i alla fall. Under onsdagen, tog jag mig genom en stenig terräng, som stundvis var täckt av snöfält i det för dagen ganska blåsiga vädret, fram till stugområdet vid ”Cáihnavággihytta”. Även där fanns det tre olika byggnader att välja bland, när jag skulle gå in. Men här var det människor i alla stugor utom i storstugan, så jag valde att flytta in i den stugan inför den annalkande natten. Här var det inte heller så mycket ved på platsen, och med de vinande vindarna utanför stugan så var det inte så lätt att få upp någon eld i stugan heller, men jag fick i alla fall upp en eld, även om det inte blev så värst varmt i stugan, då det verkade som att den starka vinden som ven utanför stugan effektiv kylde ner stugan, då den även trängde in i stugan vid exempelvis stugans fönster.

På torsdagen hade vindarna lugnat ner sig och jag fick hugga till några större vedklabbar som låg utanför stugan, för att fylla upp stugans vedkorg innan jag lämnade platsen. Denna dag så följde jag till viss del samma ledsträckning som jag hade gått under tisdagen, men denna dag siktade jag mot stugområdet vid Skoaddejávre, dit jag nådde fram på kvällen. Min dagsetapp avverkades till en viss del längs en grusväg, efter att jag passerat en fjällsjö som används som ett vattenmagasin för vattenkraften i området. När jag kom fram till Skoaddejávrehytta, så visade det sig att det var en man i så väl den stora stugan, som i den mindre stugan. Men eftersom att det bara bodde en person i den stora stugan som innehöll flera rum så fick också jag bo inne i ett rum i den stora stugan. Det visade sig att mannen i den stora stugan saknade en så kallad DNT-nyckel, som man låser upp denna och många andra fjällstugor i Norge med, så därför hade han blivit insläppt i stugan utav mannen som bodde i den mindre stugan. Men eftersom att mannen som bodde i den mindre stugan skulle lämna stugområdet riktigt tidigt under den efterföljande morgonen, så skulle även denna man som bodde i den stora stugan tvingas lämna stugan tidigt, eftersom att han behövde hjälp av den andra mannen för att kunna låsa igen stugan efter sig, men jag tror att han var tacksam att jag kom så att jag istället kunde låsa igen stugan som vi övernattade i, så att han inte behövde gå så väldigt tidigt under den efterföljande morgonen. Mannen som jag delade stuga med bodde söderut i Europa och var nu ute på en längre vandring längs framförallt Nordkalottleden och hans plan var att gå från Kautokeino till Ritsem och han hade framförallt bott i tält under sin tur, om jag nu förstod honom rätt.

Så var då fredagen kommen och jag hade visst från början en väldigt hög ambition för denna dag. Tanken var nämligen att ta mig vidare förbi den norska stugplatsen Sitashytta och ända fram till Paurohytta. Så på fredagsförmiddagen lämnade jag som sista person stugan där jag bott under natten och fortsatte längs leden vidare ut mot en grusväg. På min karta fanns det nämligen två leder fram till Skoaddejávrehytta, där jag övernattat. Nämligen den leden som jag följt fram till stugplatsen och den leden som jag skulle fortsätta därifrån mot nästa stugplats. Jag noterade då jag lämnade stugområdet, att det även fanns någon sorts ledmarkering lite längre ner i terrängen, än längs den led som jag gick då jag lämnade stugområdet, men jag brydde mig inte så mycket om det och tänkte att det nog bara var en liten alternativ led till den led som jag nu följde, för enligt mina två kartor så skulle det ju bara finnas två leder fram till denna stugplats där jag började min fredag. När jag gått ett tag så kom jag att titta ner på min ena karta och kunde konstatera att jag korsade något vatten emellanåt, såväl i verkligheten som på kartan. Efter ett tag kom jag också mycket riktigt upp på en grusväg och började följa den åt vänster, precis som jag skulle göra på kartan. Men när jag följt den ett tag så började jag jämföra den mer och mer med min karta och hade svårt att finna likheterna med verkligheten och den plats på kartan som jag trodde att jag befann mig på. Det var då jag konstaterade ett jag hade gjort ett rejält misstag! Jag hade nämligen följt fel led från stugplatsen. Jag hade visst följt en led från stugplatsen som inte fanns med på min karta och kommit ut på en väg, ungefär en mil ifrån den plats där jag egentligen trodde att jag skulle komma ut på en väg. Således fick jag gå cirka en mils omväg, på grund av mitt misstag att följa en led som inte fanns med på mina kartor som jag hade med mig. Det positiva med omvägen var att det i alla fall bara var att följa en grusväg, och inte innebar att jag behövde ta mig fram genom någon besvärligare terräng. Så då jag hade följt grusvägen i cirka en mil så nådde jag fram till den plats där jag egentligen skulle ha kommit ut på grusvägen, om jag nu hade följt rätt led redan från början och hade nu även fortsättningsvis grusvägar att följa hela vägen fram till Sitashytta. Grusvägen som jag följde slingrade sig fram längs nationsgränsen mellan Sverige och Norge, vilket innebar att jag, liksom vägen, korsade nationsgränsen ett flertal gånger under dagen på min väg fram till Sitashytta. När jag hade ett antal kilometer fram till Sitashytta kom jag fram till en vägbom, där man om man hade kört bil hade fått parkera. På vägbommen fanns ett anslag om att det för tillfället pågick ”dugnadsarbete” vid Sitashytta, alltså arbetades det med fjällstugan. Men jag promenerade ändå fram till Sitashytta, efter att jag hade gjort en kortare avstickare fram till ett så kallat ”riksröse”. Väl framme vid stugan, så var det mycket folk på platsen, men som tur var så sa de att jag ändå var välkommen att bo i den mindre stugan av stugorna på platsen, och ett par av de som var på platsen och arbetade och hade tänkt att bo i den lilla stugan flyttade istället in i en av de andra byggnaderna vid stugområdet. Det var ju snällt då jag missat att det var ”dugnadsarbete” på platsen, trots att jag hade gjort ett försök att titta på internet innan jag gav mig ut, så att jag inte skulle planera min tur så att jag skulle behöva bo i någon stuga där det pågick arbeten. Nu var ju min tanke, som jag skrev tidigare att jag skulle ta mig ända fram till Paurohytta, denna dag. Men det visade sig att det var en lite för optimistisk plan, efter de rådande förutsättningarna för mig. Även om jag inte hade råkat gå en rejäl omväg under dagen, så är jag ytterst tveksam till om jag hade gett mig på att gå ända dit under denna dag, då det var långt dit och jag hade ju inte heller börjat gå så tidigt på morgonen.

Men på lördagen var det i alla fall dags att ta sig an en tur till Paurohytta. Så jag lämnade Sitashytta och tog mig uppför en hel del höjdmeter på min färd mot Paurohytta. Efter ungefär halva dagsetappen på min färd mellan Sitashytta och Paurohytta, så kom jag fram till den lilla stugan Baugebua, där det också pågick dugnadsarbete. Det var inte förens jag var vid Sitashytta jag visste om att Baugebua återuppstått, det var nämligen så att jag hade läst på internet att den lilla stugan Baugebua hade blivit raserad utav ett snöskred för ett par år sedan, så jag trodde inte att det fanns någon stuga vid dess plats. Men nu hade man alltså byggt upp en ny, fin liten stuga på andra sidan om den bro som finns vid den gamla stugans plats. Då jag kom fram till stugplatsen håll ett par personer på att elda upp resterna av den gamla stugan och de hade också hoppats på att det skulle komma en helikopter med saker till den nya stugan, men den kom visst inte på grund av att det varit dimma i området. Efter ett kortare stopp vid Baugebua så fortsatte jag fram till Paurohytta. På vägen dit var det en hel del snö på leden vid ett par ställen. Vid ett av snöfälten mot Paurohytta så kom jag även förbi den mannen som jag delat stuga med vid Skoaddejávrehytta. Han hade tältat i närheten av Sitashytta och undrat var jag tagit vägen, eftersom att han hade lämnat Skoaddejávrehytta innan mig på fredagsmorgonen och trott att jag skulle gå om honom under fredagen. Men jag kunde nu berätta för honom om mitt misstag att jag råkat ta en rejäl omväg mellan Skoaddejávrehytta och Sitashytta. Efter en dag då jag återigen vandrat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige och fått se isflak i en sjö som jag följt en stund, så kom jag slutligen fram till Paurohytta, där jag tog plats i den lilla stugan på stugområdet, eftersom att det i den stora stugan för tillfället bodde ett norskt par (som visserligen erbjöd även mig plats den stora stugan). Under eftermiddagen/kvällen så var jag även in och hälsade på en stund i den stora stugan hos det norska paret som var mycket vana fjällvandrare och engagerade i föreningen som hade hand om de norska stugorna som jag var ute och bodde i.

På söndagsmorgonen, så såg jag genom fönstret några renar utanför stugan som jag bodde i, innan jag lämnade stugplatsen vid Paurohytta och vände åter om till Sitashytta. Ganska så omgående då jag hade börjat promenera på söndagen, så mötte jag den mannen som jag gått om dagen innan, alltså han som jag hade delat stuga med i Skoaddejávrehytta. Det var nämligen så att han under natten mot söndagen hade tältat en bit innan Paurohytta. När jag gick förbi Baugebua, så kunde jag konstatera att de som varit på platsen för att arbeta då jag fick förbi platsen på lördagen, nu hade lämnat platsen. Efter ett tag så kom jag framåt kvällen fram till Sitashytta, där jag övernattade i samma stuga om jag hade bott i någon natt tidigare.

På måndagen fortsatte jag min vandring som till en början följde samma grusvägar som jag hade traskat på under fredagen, men nu traskade jag naturligtvis i motsatt riktning. När jag kom till ett vägskäl vid en kraftverksdamm, så blev det dock nya vyer för mig, eftersom att jag då fick promenera på vägar som jag inte gått på tidigare. Ganska så direkt efter vägskälet, bar vägen av neråt, övergick till asfaltsbeläggning och slingrade sig som en serpentinväg ner i dalen till den lilla byn Fjellbu. Där gjorde jag en avstickare till en liten stuga i Fjellbu, som tidigare ägts av ”Narvik og Omegn Turistforening”, likt de andra stugorna under turen som jag bott i då jag varit i Norge, men numera ägs stugan i Fjellbu av ”Statskog”. Efter att jag besökt den lilla stugan i Fjellbu så fortsatte jag min promenad vidare från Fjellbu, längs en annan väg som åter tog mig upp mot högre höjder. Nu följde jag en grusväg som slingrade sig fram längs en kraftledning uppåt genom ”Norddalen”. Efter många kilometer längs grusvägen, så nådde jag fram till ett ställe där en vandringsled vek av från grusvägen, då det började skymma. Därifrån följde jag vandringsleden upp till stugan Lossihytta, där jag övernattade. Detta var det enda stugområde under min tur, där jag var helt ensam på hela stugområdet, och detta var även den enda stugan under min tur som var utrustad med vanlig ström för såväl värme som belysning, även om en hel del andra stugor i alla fall hade haft 12 volts belysning via solceller. Även om det fanns elelement i stugan, så gjorde jag en liten eld i stugan under kvällen, men inte så mycket för att inte frysa, utan mera för att det skulle bli hemtrevligt och mysigt i brasans sken.

På tisdagen fortsatte jag min vandring över fjället och tog mig bland annat genom Rienatvággi och fram till Hunddalshytta, dit jag anlände på kvällen. Vid Hunddalshytta var det redan ett par personer i den stora stugan då jag anlände, så jag valde att övernatta i den mindre av stugorna där.

På onsdagen fortsatte jag neråt från Hunddalshytta fram till järnvägsstationen Katterat, dit jag följde en lättvandrad sträcka som jag gått ett par gånger tidigare. Sträckan mellan Hunddalshytta och Katterat består nämligen till största delen av en grusväg som till stor del lutar nerför, så det är lättpromenerade kilometrar i den riktningen som jag avverkade sträckan. När jag väl var framme vid Katterat så tvekade jag om jag skulle fortsätta min vandring upp till exempelvis Riksgränsen eller Katterat och ta en buss därifrån, som min ursprungliga tanke var. Men istället valde jag att kliva på ett tåg vid Katterat och åkte med det hem till Kiruna.

Turen gick således ganska bra, även om jag inte vandrade riktigt så långt som min ursprungliga plan var att gå. Min tanke var nämligen att då jag var vid Lossihytta, så skulle jag fortsatt från Lossihytta via en avstickare till Storsteinshytta innan jag som turens näst sista natt tänkte övernatta en natt vid Cunojávrihytta, innan jag tänkt fortsätta ner mot Hunddalshytta via den lilla stugan Oallavagge. Men eftersom att jag fick disponera totalt två nätter i Sitashytta så valde jag att ta en genväg mellan Lossihytta och Hunddalshytta, då det visade sig att jag hade varit lite för mycket tidsoptimist då jag planerade turen.

Som avslutning på blogginlägget följer några kartbilder, där jag ungefärligt har ritat hur jag har vandrat under de tio dagarna som jag var ute i fjällmiljön.

/Fredrik

Karta 1 av 5.
Karta 2 av 5.
Karta 3 av 5.
Karta 4 av 5.
Karta 5 av 5.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Allmänt
blogglista.se