'friluftsliv'

Fredagen den 10:e november 2017, så tog jag tåget upp till Riksgränsen för att ge mig ut på säsongens första (och hittills enda) skidtur på mina turskidor. Tanken var att först skida iväg till Stordalsstua som ligger cirka 15 km norr om Riksgränsen och är belägen i Norge, strax innanför landsgränsen till Norge. Där var tanken att jag skulle övernatta en natt. Dagen därpå var tanken att fortsätta till Frantsebu och övernatta där under natten mot söndagen, för att sedan under söndagen skida tillbaka till Riksgränsen och därifrån ta det senare av de två dagliga persontågen tillbaka hem till Kiruna.
Så när jag anlände till Riksgränsen med tåget, så gick jag först till ICA-butiken i Riksgränsen, där det var många från Norge som var i butiken för att shoppa. I butiken handlade jag en del färdkost inför min tur och sedan tog jag på mig skidorna och tog ett par stapplande stavtag ner mot de nedre delarna av den lilla skidorten. Där tog jag av mig skidorna och tog en promenad längs E10 till grannbyn Katterjåkk, som också har en butik, närmare bestämt en liten Coop-butik. Väl framme i Katterjåkk så besökte jag den lilla butiken och kompletterade mitt matförråd lite ytterligare, innan jag promenerade tillbaka till Riksgränsen och där tog på mig mina skidor för att sikta mot Stordalsstua.
Mot Stordalsstua så finns det ingen markerad vinterled från Riksgränsen, men väl en sommarled som jag inte kunde se så mycket utav. Till en början åkte jag lite på känsla bara, utan att bry mig så noga om att följa leden, utan istället så åkte jag bland annat på en isbelagd sjö och ganska snart mötte jag ett mindre gäng som var ute på en dagsutflykt på skidor i området. Med mig hade jag min nödsändare som även fungerar som en handhållen GPS med karta, så jag kunde se på den var Stordalsstua var belägen och var sommarleden gick, så till en viss del kunde jag följa sommarleden tack vare att jag såg dess streckning i GPS:en. Men det var en besvärlig terräng att ta sig fram i och ofta var snön så mjuk att jag sjönk ner med skidorna rejält. Till saken hör att jag inte är så duktig på att åka på dessa turskidor heller, då jag köpt ett par som är alldeles för långa, så det är lätt att jag ställer ena skidan på den andra skidan då jag försöker mig på att ”sicksacka” upp för backar och nerför vill det sig inte heller något vidare när jag önskar att de ska svänga… Anledningen till att jag köpte ett par alldeles för långa skidor är helt enkelt att jag tänkte att det var bra med ett par så långa skidor som möjligt för att få så mycket bäryta som möjligt om snön är mjuk, visserligen var kanske tanken god, men längden på dem ställer nog till med mera besvär för mig, än vad jag har nytta av dess långa bäryta. Således med min dåliga skidteknik så innebar det att jag många gånger tog av mig skidorna för att det antingen var på tog för brant uppför eller nedför för mig.
Att det blev mörkt nästan direkt efter att jag påbörjade min skidtur var ju inte heller till någon positiv fördel för mig. Men jag hade i alla fall en diodförsedd pannlampa med mig, som jag inte behövt byta batterier i på flera år (jag vet inte ens om jag någonsin bytt batterier i den). Den lyste visserligen, men dess sken var riktigt svagt, så den var inte till så värst mycket hjälp. Efter en stunds åkning och då jag tagit mig över en mindre bergspassage så kom jag fram till sjön ”Bajip Njuorajávri” vilken jag svängt neremot för att jag tänkte att det borde vara lättare att åka skidor på dess is, istället för att följa sommarleden som gick en bit högre upp i terrängen. Den tanken var ju visserligen god, om det nu inte vore för att isen ännu inte hade lagt sig på denna fjällsjö, så istället fick jag följa dess strandkant och slänter, vilket inte var den smidigaste färdvägen. Men till slut så korsade jag i alla fall gränsen till Norge och då var det inte långt kvar till stugplatsen som jag var på väg mot. Utan det enda som återstod till stugplatsen var en lång utförslöpa! I det taskiga ljuset från min pannlampa var det inte så lätt att se konturer och höjdskillnader i snön, så på ett ställe åkte jag som ner i en svacka och när det väl började gå uppför igen så kilade skidspetsarna in sig under snön så att det tog tvärstopp och jag föll med ansiktet ner mot snön. Detta var visserligen bara en av alla de gånger som jag trillade omkull, så jag fick ett otal blåmärken efter skidturen. Men jag nådde i alla fall fram till stugplatsen en stund efter midnatt. Vid stugplatsen fanns en storstuga, en lillstuga och en förrådsbyggnads (som även innehöll ett utedass). Jag var (som jag anade) alldeles ensam på stugplatsen, så jag valde att bo i den större av stugorna, i vilken jag tände en brasa och så småningom fick jag upp en skaplig värme inne i stugan, tack vare en väl tilltagen kamin.
När ljuset hade nått fram till fjälldalen och jag hade vaknat i stugan, så kunde jag se att det var en vacker plats som stugan var belägen på. Efter att jag packat iordning mina saker och låst stugan så vände jag om och fortsatte tillbaka från det hållet som jag kommit ifrån, då jag anlände till stugplatsen under natten. Så jag passerade nationsgränsen igen och befann mig för en stund i Sverige och nu när det var ljust ute så var det i alla fall lättare att åka på skidorna, även om det är en överdrift att säga att det var lättåkt. Efter att jag åkt en bit i Sverige så vek jag av västerut för att ta mig mot Frantsebu. Till en början efter att jag vikt av från de skidspår som jag själv skapat under gårdagskvällen så hade jag ingen ledmarkering i GPS:en att följa. Detta eftersom att ledmarkeringen mot Frantsebu helt sonika saknades i min GPS mellan norskagränsen och leden mot Stordalsstua, som jag kom ifrån. Men däremot på min svenska fjällkarta (som dock inte sträckte sig ända till Frantsebu) så var det en markerad sommarled även på den svenska sidan av nationsgränsen. Men hur som helst så korsade jag efter ett tag återigen nationsgränsen och befann mig då återigen i Norge och kunde återigen börja följa en ledmarkering i GPS:en. Det var en del stigning och jag följde inte leden slaviskt, även om jag följde den någotsånär. Enligt mina beräkningar så verkade det vara realistiskt att jag skulle vara framme vid Frantsebu vid tiotiden på kvällen. Frantsebu ska vara en mindre raststuga, och min tanke var alltså att övernatta i denna under natten mellan lördagen och söndagen.
Var någonstans Frantsebu var belägen framgick dock inte utav min GPS och min svenska fjällkarta sträckte sig inte riktigt ända fram till den plats där raststugan borde vara belägen. På min dator hade jag dock hittat några kartor var Frantsebu skulle vara belägen, men dessa kartor var lite tvetydiga, då raststugan var belägen på något olika ställen på ett par olika kartor, men jag tänkte att jag nog allt skulle hitta på raststugan ändå, om jag nu följde leden som gick i dess närhet. Min tanke var också att det vid leden borde finnas någon skylt som pekade mot raststugan. Men när jag följt leden till den plats där jag trodde att Frantsebu var belägen, så hade jag ännu inte sett till denna raststuga eller någon skylt om dess position, så jag började leta efter raststugan. Jag hade sådan tur att jag hade täckning på Iphonen (där jag då befann mig), så jag klickade mig fram till en sida om raststugan där det även fanns GPS-koordinater till stugplatsen. Så jag knappade in dessa koordinater i min GPS och följde GPS:en till den position som jag matat in i GPS:en. Men då jag kom fram till GPS-positionen så verkade jag befinna mig mitt ute på en frusen sjö, och kunde inte heller därifrån se stugan i det svaga skenet som min pannlampa gav mig. I området så jag tog även hjälp av Iphonen och dess lampa för att finna raststugan i ljusskenet som telefonens lampa erbjöd, men tyvärr stängde telefonen av sig ganska kort därefter eftersom att det var kallt för dess batteri. Men jag hade ännu inte funnit stugan. Jag for fram och tillbaka på skidorna och försökte se mig om på platsen, för att hitta stugan, men tyvärr kunde jag inte finna den trots flera timmars letande i det svaga ljuset som pannlampan och månen erbjöd, så till slut gav jag upp för denna gång och bestämde mig istället för att ta mig ut mot E10:an, vilken inte var belägen så många kilometer bort. Så jag började åka mot E10:an även om jag inte följde den närmaste sträckningen ut mot vägen, utan istället försökte mig på att följa de platser i terrängen som var lite mera lättframkomliga än fågelvägen ut mot E10:an. Det gick mycket sakta men jag närmade mig E10:an i långsam takt, men till stor del plumsade jag med skidorna i händerna istället för att ha dem på fötterna, eftersom att det var så brant och till viss del lite besvärlig terräng. Någonstans på fjället tappade jag en av de korta stighudarna till mina skidor, men nu, så här i efterhand har jag införskaffat mig nya stighudar, så att jag kan ge mig ut på nya äventyr. Framåt morgonkvisten nådde jag fram till E10:an, men som avlutning så tvingades jag vada över en porlande jokk. Även om skidorna inte imponerat på mig ännu, så är jag nöjd med pjäxorna som jag införskaffade till skidorna. De var visserligen dyra, men bra. De är försedda med snölås så att man kan dra dem över byxorna om man vill, också slipper man att det kommer in snö i dem, samtidigt som de är varma och sköna (om än lite stora, men då kan jag ju i alla fall ha tjocka strumpor på mig i dem). Men det som imponerade mest med dessa under denna tur var nämligen att de till och med höll tätt då jag vadade över jokken med dem.
Väl ute vid E10, då det hade hunnit ljusna, så valde jag att boka en taxi, som jag åkte med till Narvik och därifrån så åkte jag sedan med dagens första persontåg hem till Kiruna. Min ursprungliga tanke var ju att under söndagen ta mig till Riksgränsen på skidorna och därifrån åka tåg hem till Kiruna, men efter en sömnlös natt ute på fjället så valde jag istället det bekvämare alternativet, nämligen att åka med taxi till Narvik istället för att gå eller åka skidor till Riksgränsen. Väl ombord på tåget var det skönt att få vila och sova en liten stund, efter en natt som inte blev som min tanke var. Jag hade under natten kontakt med min mamma vid ett flertal gånger via såväl en mobiltelefon av äldre modell och även via SMS, vilket jag kan sända med min nödsändare. Detta efter att jag fått ett SMS under kvällen, där hon undrade hur det gick och om jag var framme vid stugan eller hade långt kvar. Min mamma tyckte att jag kunde larma fjällräddningen när jag inte fann stugan uppe på fjället, men själv tyckte jag inte att jag befann mig i någon nödsituation så att jag behövde hämtas akut, utan det fanns ju andra lösningar på problemet, som den jag valde att ta mig ut till E10:an och åka taxi därifrån. En av de besvärligare sakerna var dock att jag blev kall om händerna när jag skulle knappa på nödsändaren för att antingen sända SMS med den, eller använda dess GPS-funktion för att navigera mig fram i terrängen.
Ännu vet jag inte var Frantsebu ”var belägen”, eller för den delen ”är belägen”, om den nu över huvud taget finns kvar. Så det får bli ett kommande projekt att göra ett nytt försök att försöka hitta fram till denna raststuga, men den gången vore det nog bra om jag anländer till platsen då det är ljust ute, för jag kan ju mycket väl redan ha varit riktigt nära raststugan utan att sett den i mörkret. Kanske är det så att raststugan är belägen längre västerut än vad jag var och letade efter den. Hur som helst så får jag göra ett nytt försök att leta efter stugan i lite smidigare ljusförhållanden, kanske får det istället bli en utflykt dit under någon av de ljusa sommarmånaderna. Jag har även så här i efterhand försökt att finna stugan via satellitbilder i ”Google Maps”, men utan att kunna urskilja var den eventuellt är belägen.
För ovanlighetens skull hade jag inför denna tur släpat med mig kamerastativet och systemkameran (som visserligen sett sina bättre dagar), för tanken var att det skulle kunna bli en lugn och fridfull tur, under vilken jag kanske skulle kunna njuta av norrsken framåt kvällarna, utanför stugorna. Riktigt fantastiskt norrsken fick jag faktiskt se under de båda nätterna, speciellt under den första kvällen då norrskenet dansade på himlavalvet. Men tyvärr tog jag aldrig mig tid att fota en enda bild med systemkameran, utan istället var jag mera fokuserad på att nå fram till turens mål, vilka var kämpigare att nå, än vad jag hade räknat med. Ett fåtal bilder vid Stordalsstua, är de enda bilderna som blev tagna under turen och de blev tagna med min lilla kompaktkamera, men det blev inte en enda bild tagen på det fina skådespelet som utspelade sig på himlen.
Längst ner i blogginlägget la jag med en karta som visar högst ungefärligt hur jag tog mig fram under turen.
/Fredrik
Muddus nationalpark (eller om man så hellre vill säga ”Muttos”, som den heter på samiska) är en del av världsarvet Laponia. Muddus nationalpark består till stor del av väldiga myrar och gammelskog, som till stor del är barrskog. Världsarvet Laponia firar i år tjugo år som världsarv och består närmare bestämt av de fyra nationalparkerna Muddus, Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalpark, samt av Stubba naturreservat och Sjaunja naturreservat. Jodå, jag har varit i alla dessa uppräknade nationalparker och naturreservat någon gång, även om jag varit mer i en del än andra.
Mellan den 13:e oktober 2016 och den 16:e oktober 2016 så hade jag några lediga dagar så då tog jag en promenad genom en Muddus nationalpark. Nationalparken ligger kortfattat mellan Jokkmokk och Gällivare, på Stora Luleälvens nordöstra sida. Jag som åkte bil till nationalparken valde att parkera vid den plats som kallas för ”Skaite” (eller ”Skájdde” som det heter på samiska), den plats som antagligen är den populäraste entrén till nationalparken om man som besökare ska vandra i Muddus nationalpark. Dit når man fram efter att ha svängt av E45 vid Ligga kraftverk och sedan följt en väg relativt parallellt med Stora Luleälven i ungefär en mil.
I nationalparken finns en led som heter ”Muttosleden” (eller ”Muttosbálges” på samiska), och går genom[FT1] framförallt den nedre delen av nationalparken, en led som även erbjuder en del alternativa vägar och även möjlighet att vandra ut ur nationalparken på några olika ställen. Denna leden följde jag framförallt längs dess ytterslinga under min tur i nationalparken, men jag gjorde även ett par avstickare som bland annat ledde mig ut ur nationalparken. I nationalparken finns fem stycken obemannade stugor som man får använda under förutsättning att man i efterhand betalar in en avgift till dess förvaltare för varje natt eller dag som man utnyttjar dessa stugor. Priset för att använda dessa stugor som är öppna året runt är 150 krononor. Av dessa fem stugor så ligger fyra av dem längs rundleden i nationalparken. Utöver dessa stugor finns det även några rastplatser i varierande skick runt om i nationalparken. Vid stugorna i nationalparken så finns det vid flera av dem även separata utrymmen för personal som arbetar med stugorna eller nationalparkens skötsel, dessa utrymmen består antingen av ett separat rum i stugan eller fristående stuga. Sommaren 2006 så drabbades Muddus nationalpark av en stor skogsbrand som det ännu finns tydliga spår utav i delar av nationalparken, men det är inte den enda skogsbranden som har skett i nationalparken genom åren. För tillfället låg det även många vindfällda träd i nationalparken, eftersom att det var väldigt blåsigt där, liksom på många andra ställen i Norrbotten tidigare i år. I delar av parken (dock inte där lederna går) råder det tillträdesförbud mellan 15:e mars och 31:a juli eftersom att det är ett fågelskyddsområden där.
På torsdagen så anlände jag med bil till parkeringen vid ”Skaite” efter att bland annat ätit i Porjus på den lokala lilla restaurangen i byns centrala delar. Lustigt nog skulle den restaurangen just den dagen ha stängt en stund på eftermiddagen, precis som den lokala affären i byn också skulle ha just den dagen, så jag blev ju lite nyfiken på vad det kunde vara för något speciellt som hände i byn just den torsdagen i mitten på oktober. Efter att jag hade parkerat bilen, så kom det en annan bil och parkerade. Det var ett finskt par som kom med den bilen, och de skulle också ut och gå i nationalparken, men de skulle bara vara ute i två dagar, gentemot mig som skulle spendera fyra dagar i trakten. Jag började med att gå norrut i nationalparken, där det fanns två parallella leder upp mot en stuga och det stora och fina vattenfallet som heter ”Moddusfallet”. Jag gick lite fram och tillbaka längs de parallella lederna och tittade på den omgivande och fina naturen invid Moddusälvens dalgång och passade även på att gå ner och känna på Stora Luleälvens vatten som finns en bit nedanför den parkeringsplats där jag parkerat bilen. När mörkret hade kommit så kom jag fram till Muddusagahtjaldak/Fallstugan i pannlampans sken. Strax efter att jag hade anlänt dit så såg jag även fler pannlampeförsedda personer komma mot stugan, viket visade sig vara det finska paret som jag hade träffat på ett par gånger tidigare under dagen. De hade försökt hitta en annan stuga i närheten som också fanns med på vissa (antagligen äldre) kartor, men i verkligen finns den antagligen inte kvar. Så vi alla tre övernattade i samma stuga som erbjöd 12 bäddar. Vi behövde alltså inte trängas och stugan innehöll såväl ett stort rum med många bäddar, där det finska paret övernattade och ett lite mindre rum med färre bäddar, som jag tillbringade natten i. När vi väl hade fått eld i kaminerna så fylldes stugan av värme den kalla höstkvällen, som bjöd på ett vackert norrsken som prydde himlen.
På fredagen började jag med att gå tillbaka och titta på ”Moddusfallet” och ett annat vattenfall i dess närhet. Jag hade visserligen sett de båda vattenfallen kvällen innan, men då var det mörkt, så jag passade på att se dem även i dagsljus. Sedan fortsatte jag min promenad upp till stugan Muttosluoppal, som har nio stycken bäddar. Utanför stugan fanns såväl ett utsiktstorn/fågeltorn och en kåtliknande och därmed enklare byggnad, i vilken man också kunde övernatta. Jag anlände till den stugplatsen mitt på dagen och passade på att titta på utsikten från fågeltornet. Sedan hade jag en plan att fortsätta till Arvidssons stuga som är den stuga i Muddus som ligger utanför ledsystemet, vilket innebär att det inte går någon led dit. Dessutom ligger den i fågelskyddsområdet så att man inte heller får besöka den under alla delar av året. Uppskattningsvis borde det varit cirka en mil från fågeltornet till den stugan så jag började traska mot den stugan, även om jag kanske inte gjorde det enklaste vägvalet. Men efter en stund på halvfrusna blötmyrar, som området i trakten till stor del består av så bestämde jag mig för att vända om tillbaka till leden och gå till en annan stuga istället, ett beslut jag fattade efter att ha blivit blöt av kallt vatten ungefär upp till knäna. Så ännu har jag inte tagit mig till tvåbäddsstugan Arvidssons stuga, utan min tanke är att det kan bli en trevlig vintertur dit någon gång i vinter istället. Istället gick jag till en annan stuga, nämligen till stugan Manson som är en liten stuga med två-tre bäddar. Vid den stugan var det ingen annan så då fick jag bo själv i den stugan under natten. På kvällen belystes stugan invändigt av vackert fotogenlykteljus, då jag i dess ljussken bläddrade i stugans gästbok och skrev några rader i gästboken.
På lördagen så började jag dagen med att göra en avstickare ut ur Muddus nationalpark, längs en förgrening av leden från stugan Manson ut till en grusväg och tillika alternativ startpunkt för Muddusturer. Från denna plats så hade tidigare leden fortsatt genom skogen fram till en rastplats några kilometer längre bort, som antagligen tidigare varit en alternativ startpunkt för leden innan grusvägen var byggd fram till denna startpunkt som jag kom fram till då jag kom ut på grusvägen. Nu fann jag inte leden vidare från den plats där jag kom ut på grusvägen, så istället följde jag grusvägen fram till den äldre rastplats dit leden från stugan Manson tidigare hade gått, då antagligen vägnätet inte nådde längre. Vid rastplatsen så vände jag om och från trakten vid den gamla rastplatsen fann jag leden genom skogen, som gick tillbaka till stugan Manson, så jag testade att följa den gamla leden en bit. Men spångar saknades, samtidigt som stigen och leden ofta var svåra att finna, då den varken verkade vara underhållen eller välanvänd sedan den parallella grusvägen byggts. Så istället gick jag ut till grusvägen igen och följde den tillbaka, men jag vek inte av längs leden in mot nationalparken direkt, utan istället så följde jag först vägen till en vändplan. Där vände jag och följde sedan vägen tillbaka till leden in mot nationalparken, som jag sedan följde fram till stugan vid Manson, där jag hade lämnat min ryggsäck på förmiddagen. Efter en fikarast och då jag hade fått på mig ryggsäcken på ryggen igen så promenerade jag åter igen iväg till en annan stuga. Efter ett tag så nådde jag fram till stugan Nammavárre, som även den erbjuder cirka 2-3 sängplatser. Stugan ligger invid en liten sjö så innan jag gick in i stugan så gick jag ett varv runt den lilla sjön. I denna stuga var det dock redan en annan person, så det var riktigt varmt och skönt i stugan redan då jag kom in i stugan. Som tur var så var det bara en person i stugan så vi fick ju plats i stugan båda två, visserligen såg jag att jag i nödfall hade kunnat övernatta i en förrådsbyggnad om det varit fullt i stugan, men det var ju trevligare att bo i en stuga. Tyvärr kunde vi inte prata så mycket med varandra då ingen av oss var så duktiga på engelska och han kunde inte svenska då han kom från ett land längre ner i Europa. Han var i alla fall ute på en resa i flera veckor som innehåll besök i flera svenska nationalparker som exempelvis Sarek. Han gick tidigt och la sig, så jag blev istället sittandes vid stugans bord och löste sudoku i skenet från ett flammande stearinljus.
På söndagsmorgonen började jag med att ta en kort promenad längs ännu en liten förgrening av leden, som även denna ledde ut ur nationalparken och fram till en grusväg som kan användas som en alternativ startplats till vandringar i nationalparken. När jag kommit fram till denna grusväg så vände jag om tillbaka till stugan igen där vi tillsammans städade ur stugan innan han gick vidare. Även jag fortsatte min vandring en stund efter att han hade lämnat stugan. Denna dag så gick jag bredvid en fin ravin innan jag kom fram till Stora Luleälven som såväl jag, som leden till en viss del följde längs strandkanten. Under söndagen passerades även områden som har tydliga spår av skogsbrand. Innan jag gick till bilen så gjorde jag ytterligare ett besök nere vid Stora Luleälvens strand nedanför bilparkeringen vid "Skaite", vilket var en strand som då befann sig i skymningssolens sken. Sedan fortsatte jag hem med bilen under söndagskvällen.
Sammanfattningsvis så var det en vacker hösttur som pryddes av en hel del frost i fint höstväder, då det varken kom regn eller snö. Dagarna var antagligen för platsen och årstiden relativt varma då jag vissa dagar kunde gå i bara T-shirt och träningströja, förutom ryggsäcken på överkroppen, men andra dagar var lite mer kylslagna, så det var ju skönt att kunna komma fram till stugor där man kunde värma sig och elda på kvällarna. I stugorna längs leden fanns såväl sängar med madrasser som gasolplattor.
/Fredrik
Bilder del 1 av 2.
Bilder del 2 av 2.
Översiktskarta.
'friluftsliv'

Fredagen den 10:e november 2017, så tog jag tåget upp till Riksgränsen för att ge mig ut på säsongens första (och hittills enda) skidtur på mina turskidor. Tanken var att först skida iväg till Stordalsstua som ligger cirka 15 km norr om Riksgränsen och är belägen i Norge, strax innanför landsgränsen till Norge. Där var tanken att jag skulle övernatta en natt. Dagen därpå var tanken att fortsätta till Frantsebu och övernatta där under natten mot söndagen, för att sedan under söndagen skida tillbaka till Riksgränsen och därifrån ta det senare av de två dagliga persontågen tillbaka hem till Kiruna.
Så när jag anlände till Riksgränsen med tåget, så gick jag först till ICA-butiken i Riksgränsen, där det var många från Norge som var i butiken för att shoppa. I butiken handlade jag en del färdkost inför min tur och sedan tog jag på mig skidorna och tog ett par stapplande stavtag ner mot de nedre delarna av den lilla skidorten. Där tog jag av mig skidorna och tog en promenad längs E10 till grannbyn Katterjåkk, som också har en butik, närmare bestämt en liten Coop-butik. Väl framme i Katterjåkk så besökte jag den lilla butiken och kompletterade mitt matförråd lite ytterligare, innan jag promenerade tillbaka till Riksgränsen och där tog på mig mina skidor för att sikta mot Stordalsstua.
Mot Stordalsstua så finns det ingen markerad vinterled från Riksgränsen, men väl en sommarled som jag inte kunde se så mycket utav. Till en början åkte jag lite på känsla bara, utan att bry mig så noga om att följa leden, utan istället så åkte jag bland annat på en isbelagd sjö och ganska snart mötte jag ett mindre gäng som var ute på en dagsutflykt på skidor i området. Med mig hade jag min nödsändare som även fungerar som en handhållen GPS med karta, så jag kunde se på den var Stordalsstua var belägen och var sommarleden gick, så till en viss del kunde jag följa sommarleden tack vare att jag såg dess streckning i GPS:en. Men det var en besvärlig terräng att ta sig fram i och ofta var snön så mjuk att jag sjönk ner med skidorna rejält. Till saken hör att jag inte är så duktig på att åka på dessa turskidor heller, då jag köpt ett par som är alldeles för långa, så det är lätt att jag ställer ena skidan på den andra skidan då jag försöker mig på att ”sicksacka” upp för backar och nerför vill det sig inte heller något vidare när jag önskar att de ska svänga… Anledningen till att jag köpte ett par alldeles för långa skidor är helt enkelt att jag tänkte att det var bra med ett par så långa skidor som möjligt för att få så mycket bäryta som möjligt om snön är mjuk, visserligen var kanske tanken god, men längden på dem ställer nog till med mera besvär för mig, än vad jag har nytta av dess långa bäryta. Således med min dåliga skidteknik så innebar det att jag många gånger tog av mig skidorna för att det antingen var på tog för brant uppför eller nedför för mig.
Att det blev mörkt nästan direkt efter att jag påbörjade min skidtur var ju inte heller till någon positiv fördel för mig. Men jag hade i alla fall en diodförsedd pannlampa med mig, som jag inte behövt byta batterier i på flera år (jag vet inte ens om jag någonsin bytt batterier i den). Den lyste visserligen, men dess sken var riktigt svagt, så den var inte till så värst mycket hjälp. Efter en stunds åkning och då jag tagit mig över en mindre bergspassage så kom jag fram till sjön ”Bajip Njuorajávri” vilken jag svängt neremot för att jag tänkte att det borde vara lättare att åka skidor på dess is, istället för att följa sommarleden som gick en bit högre upp i terrängen. Den tanken var ju visserligen god, om det nu inte vore för att isen ännu inte hade lagt sig på denna fjällsjö, så istället fick jag följa dess strandkant och slänter, vilket inte var den smidigaste färdvägen. Men till slut så korsade jag i alla fall gränsen till Norge och då var det inte långt kvar till stugplatsen som jag var på väg mot. Utan det enda som återstod till stugplatsen var en lång utförslöpa! I det taskiga ljuset från min pannlampa var det inte så lätt att se konturer och höjdskillnader i snön, så på ett ställe åkte jag som ner i en svacka och när det väl började gå uppför igen så kilade skidspetsarna in sig under snön så att det tog tvärstopp och jag föll med ansiktet ner mot snön. Detta var visserligen bara en av alla de gånger som jag trillade omkull, så jag fick ett otal blåmärken efter skidturen. Men jag nådde i alla fall fram till stugplatsen en stund efter midnatt. Vid stugplatsen fanns en storstuga, en lillstuga och en förrådsbyggnads (som även innehöll ett utedass). Jag var (som jag anade) alldeles ensam på stugplatsen, så jag valde att bo i den större av stugorna, i vilken jag tände en brasa och så småningom fick jag upp en skaplig värme inne i stugan, tack vare en väl tilltagen kamin.
När ljuset hade nått fram till fjälldalen och jag hade vaknat i stugan, så kunde jag se att det var en vacker plats som stugan var belägen på. Efter att jag packat iordning mina saker och låst stugan så vände jag om och fortsatte tillbaka från det hållet som jag kommit ifrån, då jag anlände till stugplatsen under natten. Så jag passerade nationsgränsen igen och befann mig för en stund i Sverige och nu när det var ljust ute så var det i alla fall lättare att åka på skidorna, även om det är en överdrift att säga att det var lättåkt. Efter att jag åkt en bit i Sverige så vek jag av västerut för att ta mig mot Frantsebu. Till en början efter att jag vikt av från de skidspår som jag själv skapat under gårdagskvällen så hade jag ingen ledmarkering i GPS:en att följa. Detta eftersom att ledmarkeringen mot Frantsebu helt sonika saknades i min GPS mellan norskagränsen och leden mot Stordalsstua, som jag kom ifrån. Men däremot på min svenska fjällkarta (som dock inte sträckte sig ända till Frantsebu) så var det en markerad sommarled även på den svenska sidan av nationsgränsen. Men hur som helst så korsade jag efter ett tag återigen nationsgränsen och befann mig då återigen i Norge och kunde återigen börja följa en ledmarkering i GPS:en. Det var en del stigning och jag följde inte leden slaviskt, även om jag följde den någotsånär. Enligt mina beräkningar så verkade det vara realistiskt att jag skulle vara framme vid Frantsebu vid tiotiden på kvällen. Frantsebu ska vara en mindre raststuga, och min tanke var alltså att övernatta i denna under natten mellan lördagen och söndagen.
Var någonstans Frantsebu var belägen framgick dock inte utav min GPS och min svenska fjällkarta sträckte sig inte riktigt ända fram till den plats där raststugan borde vara belägen. På min dator hade jag dock hittat några kartor var Frantsebu skulle vara belägen, men dessa kartor var lite tvetydiga, då raststugan var belägen på något olika ställen på ett par olika kartor, men jag tänkte att jag nog allt skulle hitta på raststugan ändå, om jag nu följde leden som gick i dess närhet. Min tanke var också att det vid leden borde finnas någon skylt som pekade mot raststugan. Men när jag följt leden till den plats där jag trodde att Frantsebu var belägen, så hade jag ännu inte sett till denna raststuga eller någon skylt om dess position, så jag började leta efter raststugan. Jag hade sådan tur att jag hade täckning på Iphonen (där jag då befann mig), så jag klickade mig fram till en sida om raststugan där det även fanns GPS-koordinater till stugplatsen. Så jag knappade in dessa koordinater i min GPS och följde GPS:en till den position som jag matat in i GPS:en. Men då jag kom fram till GPS-positionen så verkade jag befinna mig mitt ute på en frusen sjö, och kunde inte heller därifrån se stugan i det svaga skenet som min pannlampa gav mig. I området så jag tog även hjälp av Iphonen och dess lampa för att finna raststugan i ljusskenet som telefonens lampa erbjöd, men tyvärr stängde telefonen av sig ganska kort därefter eftersom att det var kallt för dess batteri. Men jag hade ännu inte funnit stugan. Jag for fram och tillbaka på skidorna och försökte se mig om på platsen, för att hitta stugan, men tyvärr kunde jag inte finna den trots flera timmars letande i det svaga ljuset som pannlampan och månen erbjöd, så till slut gav jag upp för denna gång och bestämde mig istället för att ta mig ut mot E10:an, vilken inte var belägen så många kilometer bort. Så jag började åka mot E10:an även om jag inte följde den närmaste sträckningen ut mot vägen, utan istället försökte mig på att följa de platser i terrängen som var lite mera lättframkomliga än fågelvägen ut mot E10:an. Det gick mycket sakta men jag närmade mig E10:an i långsam takt, men till stor del plumsade jag med skidorna i händerna istället för att ha dem på fötterna, eftersom att det var så brant och till viss del lite besvärlig terräng. Någonstans på fjället tappade jag en av de korta stighudarna till mina skidor, men nu, så här i efterhand har jag införskaffat mig nya stighudar, så att jag kan ge mig ut på nya äventyr. Framåt morgonkvisten nådde jag fram till E10:an, men som avlutning så tvingades jag vada över en porlande jokk. Även om skidorna inte imponerat på mig ännu, så är jag nöjd med pjäxorna som jag införskaffade till skidorna. De var visserligen dyra, men bra. De är försedda med snölås så att man kan dra dem över byxorna om man vill, också slipper man att det kommer in snö i dem, samtidigt som de är varma och sköna (om än lite stora, men då kan jag ju i alla fall ha tjocka strumpor på mig i dem). Men det som imponerade mest med dessa under denna tur var nämligen att de till och med höll tätt då jag vadade över jokken med dem.
Väl ute vid E10, då det hade hunnit ljusna, så valde jag att boka en taxi, som jag åkte med till Narvik och därifrån så åkte jag sedan med dagens första persontåg hem till Kiruna. Min ursprungliga tanke var ju att under söndagen ta mig till Riksgränsen på skidorna och därifrån åka tåg hem till Kiruna, men efter en sömnlös natt ute på fjället så valde jag istället det bekvämare alternativet, nämligen att åka med taxi till Narvik istället för att gå eller åka skidor till Riksgränsen. Väl ombord på tåget var det skönt att få vila och sova en liten stund, efter en natt som inte blev som min tanke var. Jag hade under natten kontakt med min mamma vid ett flertal gånger via såväl en mobiltelefon av äldre modell och även via SMS, vilket jag kan sända med min nödsändare. Detta efter att jag fått ett SMS under kvällen, där hon undrade hur det gick och om jag var framme vid stugan eller hade långt kvar. Min mamma tyckte att jag kunde larma fjällräddningen när jag inte fann stugan uppe på fjället, men själv tyckte jag inte att jag befann mig i någon nödsituation så att jag behövde hämtas akut, utan det fanns ju andra lösningar på problemet, som den jag valde att ta mig ut till E10:an och åka taxi därifrån. En av de besvärligare sakerna var dock att jag blev kall om händerna när jag skulle knappa på nödsändaren för att antingen sända SMS med den, eller använda dess GPS-funktion för att navigera mig fram i terrängen.
Ännu vet jag inte var Frantsebu ”var belägen”, eller för den delen ”är belägen”, om den nu över huvud taget finns kvar. Så det får bli ett kommande projekt att göra ett nytt försök att försöka hitta fram till denna raststuga, men den gången vore det nog bra om jag anländer till platsen då det är ljust ute, för jag kan ju mycket väl redan ha varit riktigt nära raststugan utan att sett den i mörkret. Kanske är det så att raststugan är belägen längre västerut än vad jag var och letade efter den. Hur som helst så får jag göra ett nytt försök att leta efter stugan i lite smidigare ljusförhållanden, kanske får det istället bli en utflykt dit under någon av de ljusa sommarmånaderna. Jag har även så här i efterhand försökt att finna stugan via satellitbilder i ”Google Maps”, men utan att kunna urskilja var den eventuellt är belägen.
För ovanlighetens skull hade jag inför denna tur släpat med mig kamerastativet och systemkameran (som visserligen sett sina bättre dagar), för tanken var att det skulle kunna bli en lugn och fridfull tur, under vilken jag kanske skulle kunna njuta av norrsken framåt kvällarna, utanför stugorna. Riktigt fantastiskt norrsken fick jag faktiskt se under de båda nätterna, speciellt under den första kvällen då norrskenet dansade på himlavalvet. Men tyvärr tog jag aldrig mig tid att fota en enda bild med systemkameran, utan istället var jag mera fokuserad på att nå fram till turens mål, vilka var kämpigare att nå, än vad jag hade räknat med. Ett fåtal bilder vid Stordalsstua, är de enda bilderna som blev tagna under turen och de blev tagna med min lilla kompaktkamera, men det blev inte en enda bild tagen på det fina skådespelet som utspelade sig på himlen.
Längst ner i blogginlägget la jag med en karta som visar högst ungefärligt hur jag tog mig fram under turen.
/Fredrik
Muddus nationalpark (eller om man så hellre vill säga ”Muttos”, som den heter på samiska) är en del av världsarvet Laponia. Muddus nationalpark består till stor del av väldiga myrar och gammelskog, som till stor del är barrskog. Världsarvet Laponia firar i år tjugo år som världsarv och består närmare bestämt av de fyra nationalparkerna Muddus, Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalpark, samt av Stubba naturreservat och Sjaunja naturreservat. Jodå, jag har varit i alla dessa uppräknade nationalparker och naturreservat någon gång, även om jag varit mer i en del än andra.
Mellan den 13:e oktober 2016 och den 16:e oktober 2016 så hade jag några lediga dagar så då tog jag en promenad genom en Muddus nationalpark. Nationalparken ligger kortfattat mellan Jokkmokk och Gällivare, på Stora Luleälvens nordöstra sida. Jag som åkte bil till nationalparken valde att parkera vid den plats som kallas för ”Skaite” (eller ”Skájdde” som det heter på samiska), den plats som antagligen är den populäraste entrén till nationalparken om man som besökare ska vandra i Muddus nationalpark. Dit når man fram efter att ha svängt av E45 vid Ligga kraftverk och sedan följt en väg relativt parallellt med Stora Luleälven i ungefär en mil.
I nationalparken finns en led som heter ”Muttosleden” (eller ”Muttosbálges” på samiska), och går genom[FT1] framförallt den nedre delen av nationalparken, en led som även erbjuder en del alternativa vägar och även möjlighet att vandra ut ur nationalparken på några olika ställen. Denna leden följde jag framförallt längs dess ytterslinga under min tur i nationalparken, men jag gjorde även ett par avstickare som bland annat ledde mig ut ur nationalparken. I nationalparken finns fem stycken obemannade stugor som man får använda under förutsättning att man i efterhand betalar in en avgift till dess förvaltare för varje natt eller dag som man utnyttjar dessa stugor. Priset för att använda dessa stugor som är öppna året runt är 150 krononor. Av dessa fem stugor så ligger fyra av dem längs rundleden i nationalparken. Utöver dessa stugor finns det även några rastplatser i varierande skick runt om i nationalparken. Vid stugorna i nationalparken så finns det vid flera av dem även separata utrymmen för personal som arbetar med stugorna eller nationalparkens skötsel, dessa utrymmen består antingen av ett separat rum i stugan eller fristående stuga. Sommaren 2006 så drabbades Muddus nationalpark av en stor skogsbrand som det ännu finns tydliga spår utav i delar av nationalparken, men det är inte den enda skogsbranden som har skett i nationalparken genom åren. För tillfället låg det även många vindfällda träd i nationalparken, eftersom att det var väldigt blåsigt där, liksom på många andra ställen i Norrbotten tidigare i år. I delar av parken (dock inte där lederna går) råder det tillträdesförbud mellan 15:e mars och 31:a juli eftersom att det är ett fågelskyddsområden där.
På torsdagen så anlände jag med bil till parkeringen vid ”Skaite” efter att bland annat ätit i Porjus på den lokala lilla restaurangen i byns centrala delar. Lustigt nog skulle den restaurangen just den dagen ha stängt en stund på eftermiddagen, precis som den lokala affären i byn också skulle ha just den dagen, så jag blev ju lite nyfiken på vad det kunde vara för något speciellt som hände i byn just den torsdagen i mitten på oktober. Efter att jag hade parkerat bilen, så kom det en annan bil och parkerade. Det var ett finskt par som kom med den bilen, och de skulle också ut och gå i nationalparken, men de skulle bara vara ute i två dagar, gentemot mig som skulle spendera fyra dagar i trakten. Jag började med att gå norrut i nationalparken, där det fanns två parallella leder upp mot en stuga och det stora och fina vattenfallet som heter ”Moddusfallet”. Jag gick lite fram och tillbaka längs de parallella lederna och tittade på den omgivande och fina naturen invid Moddusälvens dalgång och passade även på att gå ner och känna på Stora Luleälvens vatten som finns en bit nedanför den parkeringsplats där jag parkerat bilen. När mörkret hade kommit så kom jag fram till Muddusagahtjaldak/Fallstugan i pannlampans sken. Strax efter att jag hade anlänt dit så såg jag även fler pannlampeförsedda personer komma mot stugan, viket visade sig vara det finska paret som jag hade träffat på ett par gånger tidigare under dagen. De hade försökt hitta en annan stuga i närheten som också fanns med på vissa (antagligen äldre) kartor, men i verkligen finns den antagligen inte kvar. Så vi alla tre övernattade i samma stuga som erbjöd 12 bäddar. Vi behövde alltså inte trängas och stugan innehöll såväl ett stort rum med många bäddar, där det finska paret övernattade och ett lite mindre rum med färre bäddar, som jag tillbringade natten i. När vi väl hade fått eld i kaminerna så fylldes stugan av värme den kalla höstkvällen, som bjöd på ett vackert norrsken som prydde himlen.
På fredagen började jag med att gå tillbaka och titta på ”Moddusfallet” och ett annat vattenfall i dess närhet. Jag hade visserligen sett de båda vattenfallen kvällen innan, men då var det mörkt, så jag passade på att se dem även i dagsljus. Sedan fortsatte jag min promenad upp till stugan Muttosluoppal, som har nio stycken bäddar. Utanför stugan fanns såväl ett utsiktstorn/fågeltorn och en kåtliknande och därmed enklare byggnad, i vilken man också kunde övernatta. Jag anlände till den stugplatsen mitt på dagen och passade på att titta på utsikten från fågeltornet. Sedan hade jag en plan att fortsätta till Arvidssons stuga som är den stuga i Muddus som ligger utanför ledsystemet, vilket innebär att det inte går någon led dit. Dessutom ligger den i fågelskyddsområdet så att man inte heller får besöka den under alla delar av året. Uppskattningsvis borde det varit cirka en mil från fågeltornet till den stugan så jag började traska mot den stugan, även om jag kanske inte gjorde det enklaste vägvalet. Men efter en stund på halvfrusna blötmyrar, som området i trakten till stor del består av så bestämde jag mig för att vända om tillbaka till leden och gå till en annan stuga istället, ett beslut jag fattade efter att ha blivit blöt av kallt vatten ungefär upp till knäna. Så ännu har jag inte tagit mig till tvåbäddsstugan Arvidssons stuga, utan min tanke är att det kan bli en trevlig vintertur dit någon gång i vinter istället. Istället gick jag till en annan stuga, nämligen till stugan Manson som är en liten stuga med två-tre bäddar. Vid den stugan var det ingen annan så då fick jag bo själv i den stugan under natten. På kvällen belystes stugan invändigt av vackert fotogenlykteljus, då jag i dess ljussken bläddrade i stugans gästbok och skrev några rader i gästboken.
På lördagen så började jag dagen med att göra en avstickare ut ur Muddus nationalpark, längs en förgrening av leden från stugan Manson ut till en grusväg och tillika alternativ startpunkt för Muddusturer. Från denna plats så hade tidigare leden fortsatt genom skogen fram till en rastplats några kilometer längre bort, som antagligen tidigare varit en alternativ startpunkt för leden innan grusvägen var byggd fram till denna startpunkt som jag kom fram till då jag kom ut på grusvägen. Nu fann jag inte leden vidare från den plats där jag kom ut på grusvägen, så istället följde jag grusvägen fram till den äldre rastplats dit leden från stugan Manson tidigare hade gått, då antagligen vägnätet inte nådde längre. Vid rastplatsen så vände jag om och från trakten vid den gamla rastplatsen fann jag leden genom skogen, som gick tillbaka till stugan Manson, så jag testade att följa den gamla leden en bit. Men spångar saknades, samtidigt som stigen och leden ofta var svåra att finna, då den varken verkade vara underhållen eller välanvänd sedan den parallella grusvägen byggts. Så istället gick jag ut till grusvägen igen och följde den tillbaka, men jag vek inte av längs leden in mot nationalparken direkt, utan istället så följde jag först vägen till en vändplan. Där vände jag och följde sedan vägen tillbaka till leden in mot nationalparken, som jag sedan följde fram till stugan vid Manson, där jag hade lämnat min ryggsäck på förmiddagen. Efter en fikarast och då jag hade fått på mig ryggsäcken på ryggen igen så promenerade jag åter igen iväg till en annan stuga. Efter ett tag så nådde jag fram till stugan Nammavárre, som även den erbjuder cirka 2-3 sängplatser. Stugan ligger invid en liten sjö så innan jag gick in i stugan så gick jag ett varv runt den lilla sjön. I denna stuga var det dock redan en annan person, så det var riktigt varmt och skönt i stugan redan då jag kom in i stugan. Som tur var så var det bara en person i stugan så vi fick ju plats i stugan båda två, visserligen såg jag att jag i nödfall hade kunnat övernatta i en förrådsbyggnad om det varit fullt i stugan, men det var ju trevligare att bo i en stuga. Tyvärr kunde vi inte prata så mycket med varandra då ingen av oss var så duktiga på engelska och han kunde inte svenska då han kom från ett land längre ner i Europa. Han var i alla fall ute på en resa i flera veckor som innehåll besök i flera svenska nationalparker som exempelvis Sarek. Han gick tidigt och la sig, så jag blev istället sittandes vid stugans bord och löste sudoku i skenet från ett flammande stearinljus.
På söndagsmorgonen började jag med att ta en kort promenad längs ännu en liten förgrening av leden, som även denna ledde ut ur nationalparken och fram till en grusväg som kan användas som en alternativ startplats till vandringar i nationalparken. När jag kommit fram till denna grusväg så vände jag om tillbaka till stugan igen där vi tillsammans städade ur stugan innan han gick vidare. Även jag fortsatte min vandring en stund efter att han hade lämnat stugan. Denna dag så gick jag bredvid en fin ravin innan jag kom fram till Stora Luleälven som såväl jag, som leden till en viss del följde längs strandkanten. Under söndagen passerades även områden som har tydliga spår av skogsbrand. Innan jag gick till bilen så gjorde jag ytterligare ett besök nere vid Stora Luleälvens strand nedanför bilparkeringen vid "Skaite", vilket var en strand som då befann sig i skymningssolens sken. Sedan fortsatte jag hem med bilen under söndagskvällen.
Sammanfattningsvis så var det en vacker hösttur som pryddes av en hel del frost i fint höstväder, då det varken kom regn eller snö. Dagarna var antagligen för platsen och årstiden relativt varma då jag vissa dagar kunde gå i bara T-shirt och träningströja, förutom ryggsäcken på överkroppen, men andra dagar var lite mer kylslagna, så det var ju skönt att kunna komma fram till stugor där man kunde värma sig och elda på kvällarna. I stugorna längs leden fanns såväl sängar med madrasser som gasolplattor.
/Fredrik
Bilder del 1 av 2.

Bilder del 2 av 2.
