På Luciamorgonen den 13:e december så passerade MS Vesterålen den norra polcirkeln på sin nordliga resa mot Kirkenes och något senare under Luciadagen så passerade fartyget dessa snöklädda berg, till ljudet av de starka dieselmotorerna som tappert rörde upp krusningar på havet, då de ihärdigt förde fartyget längre och längre norrut på det decemberkalla havet.

Lite bakgrundsfakta om Hurtigruten.

En gammal fyr. En gammal fyr.

Hurtigruten startades 1893 som en färjelinje längs den norska kusten mellan Trondheim och Hammerfest, vilket betyder att Hurtigruten firade 125 årsjubileum under 2018. Redan från början var Hurtigruten tänkt som en kombinerad färjelinje för både passagerare och gods, vilken den fortfarande är.
Numera trafikerar Hurtigruten en stor del av den norska kusten, då den utvidgats både norrut och söderut sedan trafikstarten 1893, då trafiken numera sker mellan Bergen i Hordaland fylke och Kirkenes i Finnmark fylke, längs 34 olika hamnar (även om trafiken skiljer något under olika säsonger på året).
Som namnet ”Hurtigruten” antyder så var färjelinjen vid trafikstarten en förhållandevis snabb förbindelse mellan norska hamnar, så en viktig uppgift för färjelinjen var postdistribution. Genom åren så har rutten förändrats en del, då den haft olika anlöpshamnar längs den norska kusten under olika tidsperioder, och periodvis har den sträckt sig ända ner till Stavanger i södra Norge och periodvis har även ögruppen Svalbard berörts av Hurtigrutens trafik.

Ombord på MS Vesterålen finns en liten utställning om Hurtigruten och dess historia, samt en karta som visar vilka platser som Hurtigruten har trafikerat längs den norska kusten genom åren.
Hurtigruten har även tidigare trafikerat Svalbard, och nuförtiden trafikeras Svalbard en hel del av Hurtigrutens renodlade kryssningstrafik på sommarhalvåret.

Dagens trafik med Hurtigruten och lite om framtiden för Hurtigruten.

MS Richard With i Rørvik. MS Richard With i Rørvik.

Dagens trafik längs färjelinjen sträcker sig alltså från Bergen i söder upp till Kirkenes, som ligger nära ryska gränsen i nordost. Förr i tiden så trafikerade Hurtigruten flera hamnar som saknade landsväg till övriga vägnätet i Norge, men numera så har samtliga hamnar som Hurtigruten trafikerar landsvägsförbindelse med övriga Norge.
Numera är en väldigt stor del av passagerarna som reser med Hurtigruten turister (precis som mig), som kommer för att uppleva det fina landskapet, den goda maten och midnattssolen, alternativt det vackra norrskenet.
Även om det är många turister som reser med Hurtigruten, så reser även en del lokala resenärer med fartygen, inte minst med tanke på att det fortfarande går snabbare att färdas sjövägen mellan vissa orter än att köra bil, då bilvägarna kan innebära långa omvägar längs exempelvis långa fjordar. Ända sedan begynnelsen har Hurtigruten fyllt en viktig funktion som fraktfartyg, något den ännu fyller en viktig funktion som, då det fraktas en hel del pallgods med Hurtigruten och de flesta av fartygen som trafikerar kuststräckan kan även ta ombord personbilar.

Eftersom att en tur från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen tar knappt elva dygn att genomföra, så trafikeras sträckan dagligen av elva olika fartyg som vart och ett följer samma tidtabell. Detta innebär att varje kväll så lämnar ett nytt fartyg Bergen för att ta sig ända upp till Kirkenes där det vänder om, innan det är tillbaka i Bergen igen efter en elva nätters lång resa, och således är redo för nästa tur längs den norska kusten.
På det sättet får majoriteten av hamnarna (Vadsö är dock en hamn som bara angörs på färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen) längs kusten både en nordlig och en sydlig avgång med Hurtigruten varje dag.

Rederiet ”Hurtigruten AS” (som är det rederi som idag trafikerar Hurtigruten) bedriver dels trafiken längs den norska kusten, men även en ren kryssningstrafik med expeditionstema där de framförallt bedriver kryssningstrafik i områdena kring Arktis, Svalbard, Island, Grönland och Nordamerika då det är sommar på den norra delen av jordklotet. Medan rederiet under den andra delen av året då det är sommar på den södra delen av jordklotet istället framförallt inriktar sin renodlade kryssningstrafik på områden kring Antarktis och Sydamerika. Eftersom att den renodlade kryssningstrafiken också kräver några fartyg, så använder sig rederiet av fler än de elva fartyg som krävs för att trafikera enbart den norska kusten.

Hurtigruttrafiken längs den norska kusten lär alltid ha fått ett bidrag från den norska staten för att trafiken ska kunna bedrivas, då den totalt sett inte varit kommersiellt lönsam för rederierna som bedrivit trafiken.
Nyligen har en kommande tioårsperiod upphandlats för trafiken längs den norska kusten, som innebär trafik med elva olika fartyg (som lämnar Bergen varsin dag). I den upphandlingen var trafiken uppdelad i tre delar, där de olika delarna innebar följande:

A. Trafik med fyra av de elva fartygen längs den norska kusten.
B. Trafik med fyra av de elva fartygen längs den norska kusten.
C. Trafik med tre av de elva fartygen längs den norska kusten.

Denna upphandling som benämns: ”Kystruten Bergen-Kirkenes”, resulterade i att ”Hurtigruten AS” kommer att få bedriva trafiken med sju av de elva fartygen som kommer att trafikera ”Kystruten Bergen-Kirkenes” från 2021, medan rederiet ”Havila Holding AS” kommer att få bedriva trafiken med fyra av de elva fartygen som kommer att trafikera ”Kystruten Bergen-Kirkenes” från 2021.
I den nya upphandlingen ställs det även bland annat krav på avgasutsläppen från fartygen som används i trafiken, så Hurtigruten AS kommer inför denna trafikeringsperiod att bygga om maskineriet i flera av sina fartyg så att de får gasdrift i kombination med hybriddrift, samt stationär landströmsanslutning (som de kan använda i vissa hamnar).
Fartygen som kommer att användas av ”Havila Holding AS” kommer att vara nybyggda fartyg.

De fartyg som idag ingår i Hurtigrutens trafik.

Fartygen som ”Hurtigruten AS” använder sig utav längs den norska kusten och för sin renodlade kryssningsverksamhet är följande fartyg (genom att klicka på respektive fartyg så kommer man till en informationssida om respektive fartyg på rederiets svenska webbsida):

Namn: Byggd år: Dagens användningsområde och lite annan fakta:
MS Finnmarken 2002 Längs den norska kusten, men i framtiden kommer det att gå i kryssningstrafik. Fartyget kommer att genomgå en stor ombyggnad 2020.
MS Fram 2007 Kryssningstrafik. Fartyget kommer att renoveras 2020.
MS Fridtjof Nansen Beställd/under byggnation. Tänkt att användas för kryssningstrafik.
MS Kong Harald 1993 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades 2016.
MS Lofoten 1964 Längs den norska kusten, men 2021 slutar fartyget att trafikera den den klassika rutten längs den norska kusten mellan Bergen och Kirkenes. Fartyget renoverades omkring 2003 och en mindre renovering genomfördes så sent som i början av 2019.
MS Midnatsol 2003 Längs den norska kusten under sommarhalvåret och i kryssningar under vinterhalvåret, då dess användningsområde växelvis skiftas med MS Spitsbergen. I framtiden kommer MS Midnatsol att gå i kryssningstrafik under hela året.
MS Nordkapp 1996 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades 2016.
MS Nordlys 1994 Längs den norska kusten. Fartyget kommer att renoveras under våren 2019.
MS Nordnorge 1997 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades 2016.
MS Nordstjernen 1956 Kryssningstrafik, framförallt vid Svalbard. Fartyget renoverades 2000 och 2014.
MS Polarlys 1996 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades 2016.
MS Richard With 1993 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades hösten 2018.
MS Roald Amundsen Beställd/under byggnation. Tänkt att användas för kryssningstrafik.
MS Spitsbergen 2009 Längs den norska kusten under vinterhalvåret och i kryssningar under sommarhalvåret, då dess användningsområde växelvis skiftas med MS Midnatsol. Fartyget sattes in i Hurtigrutens trafik 2016 och hade då genomgått en stor ombyggnad. I framtiden kommer MS Spitsbergen att gå i kryssningstrafik under hela året.
MS Trollfjord 2002 Längs den norska kusten, men i framtiden kommer det att gå i kryssningstrafik.
MS Vesterålen 1983 Längs den norska kusten. Fartyget kommer att renoveras hösten 2019.

Hamnar och andra platser som angörs av Hurtigruten längs den norska kusten.

Hamn/plats:
Bergen
Florø
Måløy
Torvik
Ålesund
Hjørundfjorden/Urke
(Trafikeras endast under hösten och därtill endast vid den nordgående färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen. Hurtigruten lägger antagligen inte till vid någon kaj här, så landstigning sker troligen med en mindre båt som ansluter invid Hurtigruten).
Geirangerfjorden (Trafikeras endast under sommaren och därtill endast vid den nordgående färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen. Hurtigruten lägger inte till vid någon kaj här, så landstigning sker med en mindre båt som ansluter invid Hurtigruten).
Molde
Kristiansund
Trondheim
Rørvik
Brønnøysund
Sandnessjøen
Nesna
Ørnes
Bodø
Stamsund
Svolvær
Trollfjorden
(I alla fall i ena färdriktningen kör fartyget in och vänder i Trollfjorden under sommarmånaderna, under förutsättning att vädret tillåter det).
Stokmarknes
Sortland
Risøyhamn
Harstad
Finnsnes
Tromsø
Lyngenfjorden
(Fartyget kör in och vänder i fjorden om vädret tillåter, dock endast under våren och därtill endast vid den sydgående färden från Kirkenes till Bergen och inte i den motsatta färdriktningen).
Skjervøy
Øksfjord
Hammerfest
Havøysund
Honningsvåg
Kjøllefjord
Mehamn
Berlevåg
Båtsfjord
Vardø
Vadsø
(Angörs dock bara på färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen).
Kirkenes

Min planering inför en resa med Hurtigruten.

MS Finnmarken i Rørvik. MS Finnmarken i Rørvik.

I flera år har jag varit sugen på att göra en resa med Hurtigruten längs den norska kusten från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen, en tur som alltså tar elva nätter, som ofta påstås vara: ”Världens vackraste sjöresa”.
Så i några år har jag emellanåt kikat in på Hurtigrutens svenska webbplats för att hitta en lämplig resa.
Ofta förekommer det olika erbjudanden på webbplatsen. Tre erbjudanden som jag sett att erbjudits flera gånger är något av dessa tre erbjudanden:

1. 20 procent rabatt på priset på resan.
2. Kostnadsfritt anslutningsflyg från Stockholm alternativt Göteborg till Hurtigruten i Bergen, och sedan tillbaka till Stockholm alternativt Göteborg igen.
3. Kostnadsfritt singeltillägg, så att man får en egen hytt om man reser själv, utan att behöva betala något extra trots att man inte behöver dela hytt med någon.

Jag har även under åren som jag letat efter en resa med Hurtigruten kunnat notera att priserna varierat stort beroende på vilken tid på året som man reser, med vilket fartyg man reser, i vilken hyttkategori man reser, reselängden, efterfrågan, samt huruvida det har funnits något specialerbjudande för tillfället, som man kunnat dra nytta utav.

Det är framförallt de ljusa sommarmånaderna, som tycks vara dyrast, och antagligen populärast att resa med Hurtigruten längs den norska kusten. Vad det gäller fartygen så tycks det vara billigast att resa med MS Lofoten, som både är det äldsta och minsta fartyget som trafikerar den norska kuststräckan i Hurtigrutens trafik.

Som en liten kuriosa så kan jag ju nämna att dieselmotorn som är monterad i MS Lofoten är originalmotorn från dess att fartyget byggdes under första halvan av 1960-talet, så det är inte omöjligt att det kanske är så att dess dieselmotor är den dieselmotorn i världen som har flest drifttimmar, då den har passat över 311 000 drifttimmar (vilket motsvarar mer än 35 år)!

Då jag har letat efter resor med Hurtigruten längs den norska kusten under flera år så har jag kunnat konstatera att jag hittat resor från cirka 7 000-8 000 kronor (får några år sedan) till över 219 000 kronor, baserat på en person i en egen hytt på sträckan Bergen-Kirkenes-Bergen. Så visst kan man säga att det kan vara dyrt att resa elva nätter med Hurtigruten, men däremot tycker jag inte att det är rätt att säga att det alltid är dyrt att resa med Hurtigruten längs den norska kusten, då jag ju även lyckats hitta biljettpriser från cirka 7 000-8 000 kronor för en resa där helpension (frukost, lunch och middag) ingår, samt en egen hytt i elva nätter.
Så med tanke på att priserna varierar en hel del, så är det ju bra att tänka på att saker som efterfrågan, säsong, fartyg, hyttkategori, reselängd  och eventuella specialerbjudanden påverkar priset en hel del.

För min del så tänkte jag först åka med MS Lofoten, eftersom att MS Lofoten oftast är billigast att åka med. Men när jag sedan läste om att en resa med MS Vesterålen skulle innebära att man skulle få veta en del om arbetet ombord och veta mer om fartyget, så föll slutligen valet på MS Vesterålen för min del (även om jag vid bokningstillfället tvekade om jag istället skulle välja att boka en resa med det lyxigare fartyget MS Finnmarken). Så jag bokade en decemberresa med MS Vesterålen, vilket kostade 15 645 kronor. Jag kunde dock ha rest med samma fartyg på samma resa för cirka 5000 kronor billigare, men jag tog inte någon utav de billigaste hyttkategorierna, utan istället valde jag en hytt med fönster på översta däck (av de däck som erbjuder passagerarhytter) och dessutom såg jag till att WIFI inkluderades i biljettpriset.

Inledningen på resan.

Norsk Jernbanemuseum i Hamar. Norsk Jernbanemuseum i Hamar.

Så i december så började jag resan med en bilresa ner till mina föräldrar i Dalarna, som jag passade på att hälsa på under några dagar, innan jag fortsatte min bilresa till Bergen i Norge.
 
Som en paus under bilresan till Bergen så passade jag på att besöka Norsk Jernbanemuseum, som är ett järnvägsmuseum som är beläget i Hamar, där det i museet ska finnas ett ställverk som är äldre än ställverket som betjänar Narviks station. Norsk Jernbanemuseum, som är Norges nationella järnvägsmuseum visade sig vara mindre än det svenska järnvägsmuseet i Gävle, så det räckte med några timmar för att hinna gå igenom järnvägsmuseet. Nu var det ju vinter då jag var där, så det lär ha varit mindre aktiviteter än på sommaren invid järnvägsmuseet, då man sommartid exempelvis även kan åka med en liten järnväg utanför Norsk Jernbanemuseum.

Efter att jag lämnat Hamar bakom mig, så fortsatte jag med bilen till Bergen. Innan jag kom fram till Bergen så passade jag dock på att övernatta en natt i bilen, strax efter att jag passerat genom den 24,5 kilometer långa Lærdalstunneln. Lærdalstunneln är faktiskt världens längsta biltunnel och den är belägen längs europavägen E16. För mig var detta min andra gång som jag passerade genom denna tunnel, som öppnades hösten 2000.

Ställverket från Reinsvoll station som finns på Norsk Jernbanemuseum i Hamar lär vara något äldre än det ställverk som ännu betjänar Narvik station.

Måndagen den 10:e december 2018. Resdag 1 med Hurtigruten.

Julstämning i Bergen. Julstämning i Bergen.

Denna dag parkerade jag bilen uppe på parkeringshuset ”ByGarasjen”, som är beläget nära såväl Europavägen E16, järnvägsstationen, busstationen och den stora gallerian ”Bergen Storsenter” i Bergen.
Sedan tog jag en promenad till hamnen, dit det södergående Hurtigrutfartyget strax skulle anlände. Så när MS Vesterålen väl la till i hamnen, så passade jag på att bevittna dess tilläggning i Bergen, vilket blev den första gången under resan (antagligen även första gången någonsin för mig) som jag fick se MS Vesterålen, vilket var det fartyg som jag skulle resa med i närmare elva dygn framöver. Detta blev också den enda gången som jag fick se fartyget i rörelse från land, för när jag väl hade påbörjat min resa med Hurtigruten så var jag ju ombord på fartyget så fort det var i rörelse.
Efter att jag bevittnat när fartyget lagt till i Bergen och fartyget hade börjat bunkra diesel, som skulle räcka under hela den elva dygn långa resan, som väntade både mig och MS Vesterålen, så passade jag på att se mer av Bergen, som är Norges näst största stad.

Jag tog mig en tur med bergbanan ”Fløyen” i Bergen, vilken ledde mig upp en bit på ett berg, så att jag fick njuta av utsikten, innan jag for ner med bergbanan igen. I Bergen passade jag även på att besöka en julmarknad som var igång i staden, då det inte var så långt kvar till jul.

Lite senare på dagen så gick jag tillbaka till bilen och lastade mina väskor på en liten kärra och traskade iväg till färjeterminalen vid hamnen i Bergen. Där checkade jag in och gick ombord på MS Vesterålen, men upptäckte att jag hade tilldelats en hytt på fartygets högra sida och inte den hytten på fartygets vänstra sida, som jag valt på webbsidan under bokningsprocessen.
Jag hade nämligen valt en hytt på fartygets vänstra sida eftersom att normalt så lägger fartyget alltid till med den vänstra sidan mot kaj i hamnarna, eftersom att MS Vesterålen liksom de flesta andra av fartygen i Hurtigrutens flotta endast har en lastlucka för gods och bilar på den vänstra sidan. Så eftersom att jag ville kunna titta ut genom fönstret i min hytt och således se godshanteringen och hamnarna som vi skulle lägga till i, så hade jag alltså valt en hytt på fartygets vänstra sida, eftersom att hamnar skulle komma att besökas under olika tider på dygnet.

Så redan då jag upptäckte att jag fått en hytt med fönstret på fartygets högra sida, så blev jag en sådan där besvärlig resenär som gick till receptionen och klagade och ville ha en hytt på fartygets vänstera sida istället, vilket jag naturligtvis fick utan problem. Jag hade visserligen bara blivit flyttad till fartygets högra sida, då det var ont om resenärer på denna resa och de flesta resenärerna brukade föredra att ha sin hytt på fartygets högra sida, där det vanligtvis är tystare. Detta då högersidan normalt är längre från arbetande terminaltruckar med skramlande lyftgafflar, biltrafik, gnisslande ramper och landgångar. Personligen så föredrog jag hellre att få titta på den skramlande terminalhaneringen från hytten, än att få en så tyst hytt som möjligt, antagligen till skillnad emot hur många andra resenärer prioriterar.

När jag väl fått en hytt mot kajen och stuvat in väskorna i hytten så gick jag till restaurangen som låg längst fram i fartyget och åt en god middag som bestod av en god buffé.
Efter middagsbuffén så var det ett informationsmöte i aktersalongen, där ett gäng från besättningen presenterades och där det berättades en del om den kommande resan, innan det blev dags att lämna Bergen.

Som avslutning på kvällen gick jag ut på akterdäcket i den svala decemberkvällen, då förtöjningarna lossades klockan 22:30 när vi sakta började glida ut på havet och de höga förväntningarna skulle uppfyllas. Så småningom passerade vi under en bro och jag kunde konstatera att ljuskällorna från Bergens upplysta stadskärna blev allt mer avlägsna, i takt med att vi kom allt längre bort från färjeterminalen. Det var nu som denna sagolikt vackra resa började till ljudet av vågskvalp och dieselmuller!

Klockan 22:30 lämnar MS Vesterålen färjeterminalen i Bergen med fyllda diseltankar och matförråd (även om matförråden ska komma att fyllas på längs färdvägen, för att kunna erbjuda lokalproducerad och färsk mat från olika delar av Norge) inför ännu ett äventyr längs den norska kusten fram och tillbaka till norrskenet, kylan och mörkret i Nordnorge.

Tisdagen den 11:e december 2018. Resdag 2 med Hurtigruten.

På tisdagsförmiddagen i Torvik så passade jag på att lämna MS Vesterålen för första gången, sedan jag började resan i Bergen under föregående kväll. På tisdagsförmiddagen i Torvik så passade jag på att lämna MS Vesterålen för första gången, sedan jag började resan i Bergen under föregående kväll.

Hurtigruten gör som bekant ett flertal stopp under sin cirka elva dygn långa resa fram och tillbaka längs norska kusten. Längden på stoppen varier från 15 minuter till flera timmar. Rent generellt kan man säga att de längre stoppen görs på de större platserna och de kortare stoppen görs på de mindre platserna. En del av stoppen infaller naturligtvis på natten, eftersom att resan pågår dygnet runt, men om man reser hela sträckan både fram och tillbaka till Kirkenes så besöks de flesta hamnarna under olika tidpunkter på dygnet i vardera riktningen, så då brukar man kunna pricka in ett besök i varje hamn som inte är på natten.
Det sas att det var helt okej att lämna fartyget (under förutsättning att man scannade sitt boardingkort då man lämnade fartyget och när man klev ombord igen) i alla hamnar, under förutsättning att man var tillbaka ombord på fartyget igen senast fem minuter innan avgångstiden, så jag passade på att kliva av fartyget för en kortare eller längre promenad i ett flertal hamnar.
Detta innebar att jag fick se en hel del norska orter, vilket jag tycker att är en av de trevligaste sakerna med resan, nämligen att man får möjlighet att besöka många orter och se dessa platser.

Ofta lät det en hel del i fartyget då de la till i olika hamnar, speciellt uppkom ett vibrerande ljud ibland, vilket jag tror att berodde på att de körde bogpropellrarna då detta ljud uppstod. Så under den tidiga tisdagsmorgonen så vaknade jag till och tittade ut genom hyttfönstret då vi besökte Florø, men sedan somnade jag om.

Under tisdagsfrukosten erbjöds bland annat några riktigt goda varma mackor på frukostbuffén, men tyvärr var det bara denna morgon, som jag såg dessa på frukostbuffén.
Under dagen så tog jag en kort förmiddagspromenad i Torvik.
Väl framme i Ålesund så tog jag en längre promenad, som ledde mig upp till en utsiktsplats uppe på ett berg, efter att jag tagit mig upp för bland annat en lång trappa. Ålesund bjöd tyvärr på väldigt hala gator, så det var inte helt lätt att promenera där. Därtill gick jag något fel då jag skulle tillbaka till fartyget, så det var inte så långt tid kvar till avgångstiden då jag väl kom tillbaka till fartyget…
Under kvällen så passade jag på att ta två kvällspromenader. Den första kvällspromenaden blev i Molde och den andra blev i Kristiansund, där jag kunde se MS Nordstjernen (som brukar användas till kryssningar vid Svalbard under sommarhalvåret) ligga förtöjd inne vid en kaj.

Molnen hänger lågt i luften över Ålesund, när jag passade på att besöka ett berg med fin utsikt över staden, denna tisdag i december då Ålesunds gator var rejält hala av is.

Onsdagen den 12:e december 2018. Resdag 3 med Hurtigruten.

Kjeungskjær fyr finns utanför Trondheimsfjorden (som är Norges tredje längsta fjord). Fyren byggdes redan 1880 och var bemannad ända fram till 1987. Kjeungskjær fyr finns utanför Trondheimsfjorden (som är Norges tredje längsta fjord). Fyren byggdes redan 1880 och var bemannad ända fram till 1987.

Dagen inleddes i Trondheim, där även det sydgående Hurtigrutfartyget MS Nordkapp stod inne vid kajen en stund samtidigt som MS Vesterålen. I Trondheim passade jag på att titta lite på staden efter att ha ätit dagens frukostbuffé.
 
På kvällen då vi ankom till Rørvik, så låg det sydgående Hurtigrutfartyget MS Finnmarken inne vid kajen medan vi var där, eftersom att MS Finnmarken ankom strax innan oss och avgick strax efter oss.

Då vi var på väg att lämna Rørvik, så förstod jag något som jag inte hade förstått tidigare, nämligen att det var möjligt att besöka Hurtigrutens fartyg då de ligger inne i olika hamnar. Detta förstod jag eftersom att jag såg personer (som jag tror att reste med MS Finnmarken) som lämnade MS Vesterålen med kameror (strax innan vi skulle fortsätta vår färd med MS Vesterålen) och därtill så ropades det ut i högtalarna i MS Vesterålen, att vi skulle till att lämna Rørvik inom kort, så att besökande personer skulle kliva av fartyget innan fartyget fortsatte sin resa.
Så jag tycker att det var lite synd att det inte gavs information tidigare om att möjligheten fanns att besöka de andra Hurtigrutfartygen då de låg i hamn. Detta då jag gärna hade besökt MS Finnmarken, vilket var det fartyg som jag slutligen framförallt övervägde att resa med, istället för med MS Vesterålen, innan jag bokade resan. Så jag hade gärna sett hur MS Finnmarken såg ut ombord.

Senare under resan så ropades det ut ett flertal gånger att besökande gäster ombord på MS Vesterålen skulle lämna fartyget även då vi inte låg i hamnar tillsammans med andra Hurtigrutfartyg, så det lär säkerligen vara okej för allmänheten att komma ombord och titta på fartygen, då de ligger inne i olika hamnar. Jag noterade också att det stod vid entrén till MS Vesterålen att besökare skulle visa legitimation, så det verkar vara ganska vanligt med besök ombord på fartygen i olika hamnar och de som gick ombord tycktes bli tilldelad ett besökskort, så att besättningen antagligen kunde hålla koll på hur många som besökte fartyget.

Trondheim.

Torsdagen den 13:e december 2018. Resdag 4 med Hurtigruten.

MS Vesterålen kämpar vidare mot norr. MS Vesterålen kämpar vidare mot norr.

Under morgonen så passerades den norra polcirkeln, så på förmiddagen genomfördes en polcirkelceremoni ute på akterdäcket innan vi ankom till Bodø.
I Bodø passade jag på att ta en långpromenad. Under promenaden i Bodø denna Luciadag i mitten av december så passerade jag en småbåtshamn, där jag kunde konstatera att många småbåtar tycktes få ligga i vattnet under hela vintern, liksom på många andra ställen i Norge, där inte heller vattnet tycks frysa i hamnbassängerna.
Senare under kvällen, efter att vi med MS Vesterålen hade passerat en av resans längre öppna havsetapper så nådde vi fram till Lofoten.

En trevlig sak med Hurtigruten är att det ropas ut i högtalaranläggningen strax innan man möter de andra av rederiets fartyg (om mötet sker ute på havet), så att man vet att man strax kommer kunna se ett mötande fartyg utanför fönstren. När mötet väl sker så brukar de båda fartygen blinka med sina lampor och tuta till varandra som en hälsande gest. Även då man ankom till hamnar så signalerade ofta fartygen ljudligt, liksom det även var vanligt att fartygen signalerade en stund innan avgångstiden, då det var dags att kliva ombord om man ville följa med fartyget.

Då det varje dag avgår ett Hurtigrutfartyg från Bergen och ett från Kirkenes så innebär det att man vare dag möter två Hurtigrutfartyg, förutom den dagen som man avgår från Bergen, den dagen man är i Kirkenes och den dagen som man kommer tillbaka till Bergen, då man inte möter någon annan av Hurtigrutfartygen som trafikerar den norska kusten. Detta eftersom att det i både Bergen och Kirkenes är samma fartyg som man själv reser med som vänder om i de båda orterna då man är där.
Mötena med de andra Huritigrutfartygen sker vanligtvis på morgonen och på kvällen, även om några av mötena sker i hamnar, och inte ute på havet. Eftersom att det normalt är högertrafik som tillämpas på sjön så sker mötena i normalfallet på fartygets vänstra sida, vilket kan vara ännu en anledning till att ha hyttfönstret ut mot vänstersidan.

Ombord i MS Vesterålen så fanns det utskrivna A4-papper (som man fick ta för sig av) som upplyste om var alla möten med andra Hurtigrutfartyg längs den norska kusten var planerade att ske. Ombord på fartyget så delades det även ut ett dagsprogram som upplyste om tider för måltider, aktiviteter och informationsmöten ombord på fartyget.

Efter att MS Vesterålen varit in en vända till kajen i Stamnsund så var det dags för kvällens Hurtigrutmöte.
Denna kväll så mötte vi passande nog det förhållandevis lilla Hurtigrutfartyget MS Lofoten strax innan vi kom vi fram till Svolvær, som alltså ligger på Lofoten. MS Lofoten är inte bara det minsta och äldsta fartyget som trafikerar Hurtigruten mellan Bergen och Kirkenes, det är dessutom det enda av Hurtigrutfartygen som trafikerar sträckan mellan Bergen och Kirkenes som saknar stabilisatorer.
Just denna kväll var det en del vågor på havet, så man kunde tydligt se hur MS Lofoten guppade fram ute på havet.

Väl framme i Svolvær så avverkades denna resdags kvällspromenad.
Efter att vi lämnat Svolvær och fartyget och dess besättning skickligt lyckats vända i det trånga hamnområdet i Svolvær, så dröjde det inte länge innan fartyget stannade till utanför den mäktiga Trollfjorden, där fartygets strålkastare lyste in mot fjorden och de mäktiga bergsväggarna, samtidigt som jag vill minnas att det spelades musik ute på akterdäcket. Under vintern så kör dock inte Hurtigruten in i den smala Trollfjorden, vilket fartygen ofta gör under sommaren om vädret tillåter.

Som ett litet extra restips så kan jag nämna att en liten bit från Trollfjorden, så finns en norsk fjällstuga som heter Trollfjordhytta (se denna länk), vilken man kan besöka om man är i trakten. Ännu har jag inte besökt Trollfjordhytta, men planen är att besöka den framöver, då jag tror att den är fin, eftersom att fjällstugans huvudbyggnad är byggd så nyligt som under år 2018.

Polcirkelceremoni ute på akterdäcket på MS Vesterålen tillsammans med Kung Neptun.
Ett lugnt hav i mitten på december.
Ombord på MS Vesterålen satt detta A4-papper uppsatt som en tavla, så att man kunde se var man skulle möta de andra Hurtigrutfartygen längs den norska kusten, och om man ville så fanns det även möjlighet att ta för sig av ett eget exemplar av denna informationslapp som upplyste om de annalkande mötena med de andra Hurtigrutfartygen längs den norska kusten.

Fredagen den 14:e december 2018. Resdag 5 med Hurtigruten.

En trevlig sak med att resa med Hurtigruten i december var det faktum att alla fartygen som trafikerar Hurtigruten var vackert julpyntade och lyste fint. En trevlig sak med att resa med Hurtigruten i december var det faktum att alla fartygen som trafikerar Hurtigruten var vackert julpyntade och lyste fint.

På förmiddagen blev det en kortare promenad i Finnsnes, där jag förvisso hade varit några veckor tidigare under hösten, då jag passerade orten med bil då jag var ut till Norges näst största ö (om man inte räknar med öarna vid Svalbard), alltså ön Senja. Detta eftersom att den enda bron som leder ut från det norska fastlandet ut till Senja går från orten Finnsnes.

På kvällen besöktes Tromsø, där det också var väldigt halt, men jag lyckades i alla fall ta mig upp till ”Fjellstua”, där det finns ett café som även är en restaurang. Man kan förvisso ta sig till och från ”Fjellstua” via en kabinbana, men jag valde istället att promenera upp till ”Fjellstua” och sedan ned därifrån tillbaka till stadskärnan. Jag tror faktiskt att det är iordningställda trappsteg till en stor del av promenaden upp och ner längs bergsluttningen, men nu var det svårt att se så många trappsteg, eftersom att det var en hel del snö i omgivningen.

När jag kommit ner från berget så gick jag förbi den mäktiga Ishavskatedralen, men eftersom att det kostade att gå in i den, så struntade jag i att gå in i den, utan istället så tog jag en längre promenad i Tromsø, så att jag precis hann med fartygets avgångstid. Eftersom att jag var något sen tillbaka till fartyget så läste jag slarvigt på skyltningen i den nybyggda färjeterminalen där Hurtigruten lagt till. Så först råkade jag visst leta mig ut till en helt annan båt än den jag skulle till. Det var visst en ”Hurtigbåt” och inte självaste ”Hurtigruten” som jag först irrade mig ut till, innan jag upptäckte mitt misstag och fick springa in i terminalbyggnaden igen och leta mig vidare till MS Vesterålen.

Vid ett senare stopp under kvällen så tog jag fredagens kvällspromenad i den lilla orten Skjervøy.

Tromsø i mörkret.
Tromsø.

Lördagen den 15:e december 2018. Resdag 6 med Hurtigruten.

MS Vesterålen i Honningsvåg. MS Vesterålen i Honningsvåg.

Denna dag la MS Vesterålen till i Honningsvåg. Honningsvåg är beläget på samma ö som Nordkap. Från Honningsvåg kunde man fortsätta med en bussresa till Nordkap om man ville, men jag kostade inte på mig någon bussresa till Nordkap, eftersom att jag redan varit dit ett par gånger, varav mitt senaste besök där var så nyligt som i somras.

Istället så tog jag mig en promenad upp på det 319 meter höga berget som ligger alldeles invid Honningsvåg. När jag väl tagit mig upp på berget, så fortsatte jag min promenad österut över fjället vidare fram tills att jag kom ner till landsvägen igen och då befann jag mig nästan i byn Nordvågen (även om jag inte gick ända in i byn), så därifrån fortsatte jag tillbaka längs landsvägen till Honningsvåg och klev på MS Vesterålen igen.

Hurtigruten passerade aldrig norr om klippan vid Nordkap, utan istället så passerade Hurtigruten över den biltunnel som är belägen under vattnet och leder bilvägen ut till Honningsvåg och Nordkap från det norska fastlandet.

Innan det var dags för middag så passade jag på att gå ut en liten vända i Kjøllefjord, där fartyget låg vid kajen i några minuter.

Innan vi på kvällen kunde glida in i hamnbassängen i Berlevåg så fick vi invänta att Hurtigrutfartyget MS Kong Harald skulle hinna lämna Berlevåg, innan det blev vår tur att glida in i hamnen. Eftersom att MS Kong Harald blev något sen ut från hamnen i Berlevåg så blev också vi något sena in till Berlevåg, så jag gick aldrig av MS Vesterålen där, utan nöjde mig med att titta ut över hamnområdet ifrån fartyget.

Honningsvåg den 15:e december 2018.

Söndagen den 16:e december 2018. Resdag 7 med Hurtigruten.

MS Vesterålen i Kirkenes, MS Vesterålen i Kirkenes,

På förmiddagen la MS Vesterålen till i Kirkenes, som ligget nära den ryska gränsen. För min del så tog jag en promenad i det snöbeklädda Kirkenes under denna söndag, då det mesta visade sig vara stängt i Kirkenes, som det är i de flesta norska orter på söndagar.

Kirkenes ligger nära en gruva, men gruvan är dock stängd sedan några år tillbaka. Gruvan var i drift till en bit in på 1990-talet då den lades den ner, men cirka tio år senare så startade gruvverksamheten upp igen, men gruvverksamheten har sedan dess åter lagts ner igen, då lönsamheten dalade på grund av sjunkande malmpriser.
Från Kirkenes som ligger vid havet finns en kortare järnväg som leder till gruvområdet. Järnvägen har använts för malmtransporter, men numera så saknar järnvägen trafik då gruvan inte är i drift.

I Kirkenes finns ett nybyggt sjukhus och i orten finns det precis som i så många andra norska orter ett köpcenter som heter ”AMFI”.

Det tycks finnas en hel del nybyggda hus kring Kirkenes, men jag upplevde det som att många hus stod tomma och att det var många byggprojekt som hade stannat av (då det stod en del byggbaracker på olika ställen) efter att gruvan åter lagts ner, efter återöppningen för några år sedan.

När väl MS Vesterålen lämnade Kirkenes så styrde fartyget åter mot Bergen.
Min tanke var att ta en kortare promenad på Vardø när vi väl skulle anlända dit framåt eftermiddagen, men på grund av besvärligt väder så valde man att inte gå in i Vardø åt något av hållen under resans som jag var med på. Även Berlevåg lät man bli att gå in till, då vi passerade platsen på söndagskvällen då det var en del vågor på havet.

I Kirkenes.

Måndagen den 17:e december 2018. Resdag 8 med Hurtigruten.

Utsikt från en höjd i Hammerfest. Utsikt från en höjd i Hammerfest.

På förmiddagen så la fartyget till i Hammerfest där jag tog en liten promenad som ledde mig upp en bit på en stadsnära höjd.

Under eftermiddagen och kvällen gjorde fartyget ett par kortare stopp i några hamnar innan vi kom fram till Tromsø igen, strax innan midnatt.
I Tromsø fanns möjlighet att lyssna till en midnattskonsert i Ishavskatedralen, något som flera resenärer valde att göra. Själv passade jag istället på att ta en nattlig promenad i staden medan fartyget låg inne i hamnen.

I Hammerfest var vattnet vackert belyst vid denna brygga, så att man tydligt kunde se om det var några fiskar i vattnet. I bakgrunden skymtar MS Vesterålen.
Mitt i natten i Tromsø, där Ishavskatedralen skymtar i bakgrunden.

Tisdagen den 18:e december 2018. Resdag 9 med Hurtigruten.

Risøyhamn. Risøyhamn.

Även under denna dag la fartyget till i ett flertal hamnar, så att man hade möjlighet att gå ut och upptäcka flera platser, under kortare stunder.

Dagens höjdpunkt tyckte jag att var då vi la till i Stokmarknes, som kan påstås vara Hurtigrutens födelseort. I Stokmarknes finns nämligen Hurtigrutmuseet som är uppdelat i två delar. Den ena delen är en utställning i en byggnad om Hurtigrutens historia och trafik, medan den andra delen är det gamla Hurtigrutfartyget MS Finnmark som är byggd 1956 och som numera är placerat på land och fungerar som ett museum.
Observera dock att detta är ett äldre Huritigrutfartyg som togs ur Hurtigruttrafiken redan 1993, så det är alltså inte samma fartyg som den betydligt modernare MS Finnmarken som är byggd 2002 och ännu trafikerar Hurtigruten.

I det gamla Hurtigrutfartyget MS Finnmarken får man som museibesökare vandra runt på egen hand och upptäcka hur det såg ut ombord på ett Hurtigrutfartyg förr i tiden. Min spontana uppfattning var helt klart att allting inte var bättre förr.  För jag upplevde det gamla fartyget som ofräsch och inte alls så värst inbjudande, vilket inte är så konstigt med tanke på att det var cirka 25 år sedan fartyget togs ur den ordinarie trafiken. Men det var ju ändå roligt att få se även ett äldre fartyg.

Inom en snar framtid ska en byggnad byggas runt den gamla MS Finnmarken vid Hurtigrutmuseet, så att den blir väderskyddad och placerad som inomhus.

När jag väl kom tillbaka till MS Vesterålen efter museibesöket så upplevdes MS Vesterålen genast mycket modernare och finare än hur jag upplevt fartyget tidigare under resan, då MS Vesterålen är ett av de äldre fartygen i Hurtigruttrafiken, men efter att jag varit ombord i den gamla MS Finnmarken så kändes MS Vesterålen helt plötsligt modern.

Under min Hurtigrutresa så kände jag mig aldrig rädd eller osäker trots att det stundtals blåste en del och vågade en del. Detta tack vare att det kändes som att man reste med ett stabilt och säkert fartyg, där säkerheten verkade vara hög med en hög prioritet. Men ombord på den gamla MS Finnmarken fick jag inte samma känsla för att den kändes lika stabil och säker MS Vesterålen.

Tisdagskvällen bjöd på kvällspromenader i både Svolvær och i Stamsund innan det var dags att korsa en längre havsetapp på väg mot Bodø.

Invid Risøyhamn.

Onsdagen den 19:e december 2018. Resdag 10 med Hurtigruten.

MS Vesterålen i Sandnessjøen. MS Vesterålen i Sandnessjøen.

Under onsdagen blev det ännu en polcirkelceremoni, eftersom att vi ännu en gång hade korsat den norra polcirkeln.
I Nesna och Sandnessjøen blev det denna dag ett par korta stopp med fartyget, så att jag hann gå i land en litens stund i de båda orterna, även om det tog en stund innan fartyget lyckades ta sig in till kajen i Sandnessjøen, då vindarna tog i en hel del.
Lite senare på eftermiddagen så blev det ett lite längre stopp i Brønnøysund, där jag hann med en lite längre promenad.

När vi på kvällen kommit fram till Rørvik så kom efter en stund även det norrgående Hurtigrutfartyget MS Richard With också in till samma kaj som vi lagt till vid. Nu när jag visste att man fick besöka Hurtigrutfartygen då de ligger i hamnar så passade jag på att besöka MS Richard With, som visade sig vara väldigt fin och fräsch, då den var alldeles nyrenoverad. Jag tyckte att det var trevligt att få se hur även MS Richard With såg ut ombord!
Det var ganska lätt att gå vilse ombord på MS Richard With, med tanke på att jag inte hade så lång tid på mig, samtidigt som fartygets planlösning var helt okänd för mig, så jag visste inte alls hur fartyget såg ut ombord då jag klev ombord. Som tur var hittade jag ett papper med en däcköversikt när jag gick ombord på fartyget, så att jag kunde använda mig av däcköversikten som en karta ombord på fartyget.
MS Richard With lämnade hamnen strax innan oss, så när MS Richard With lämnat hamnen så var det dags för mig att gå ombord på MS Vesterålen igen.

Eftersom att det var en blåsig decemberkväll i Rørvik så använde sig både MS Vesterålen och MS Richard With av sina ankare i samband med att de la till vid kajen i Rørvik.

Under kvällen så bjöds det på avskedsbubbel i aktersalongen på MS Vesterålen, eftersom att det var flera av passagerarna som skulle lämna fartyget under torsdagsmorgonen i Trondheim.

En besättningsmedlem ur MS Vesterålens besättning kastar en liten tamp (som är fäst i en större tamp) till hamnpersonalen på land som ska hjälpa till att förtöja MS Vesterålen i Sandnessjøen.

Torsdagen den 20:e december 2018. Resdag 11 med Hurtigruten.

MS Vesterålen kör sakta om tankfartyget Bergen Star. MS Vesterålen kör sakta om tankfartyget Bergen Star.

När jag klev upp på torsdagsmorgonen så var vi framme i Trondheim, där även Hurtigrutfartyget MS Nordnorge låg vid samma kaj som oss, även om jag aldrig var och besökte det.

När MS Vesterålen senare under torsdagen lagt till vid kajen i Kristiansund, så var vi ett gäng personer som fick komma in och titta ombord på kommandobryggan, varifrån fartyget manövreras. Tyvärr var det väldigt tomt ombord på kommandobryggan då vi låg i hamn i Kristiansund, då det bara var reseledaren som guidade oss uppe på kommandobryggan, då varken någon styrman eller kapten var ombord på kommandobryggan, vilket jag tyckte att var lite synd. Men det var ju i alla fall roligt att få se kommandobryggan i fartyget!

I Kristiansund hann jag ut på en första kvällspromenad och kunde konstatera att Hurtigrutfartyget MS Nordstjernen ännu låg i hamn för vintervila i Kristiansund.
Även i Molde hann jag kliva av fartyget i några minuter och ta kvällens sista promenad.

Besök på MS Vesterålens kommandobrygga.
MS Vesterålens kommandobrygga.

Fredagen den 21:a december 2018. Resdag 12 med Hurtigruten.

Det är dags att lämna MS Vesterålen, då fartyget kommit tillbaka till färjeterminalen i Bergen igen. Det är dags att lämna MS Vesterålen, då fartyget kommit tillbaka till färjeterminalen i Bergen igen.

Så var den sista resdagen kommen ombord på MS Vesterålen. Till skillnad emot de flesta andra luncherna ombord på fartyget, så var det vid denna dags lunch bestämda bord som man skulle sitta vid och maten serverades direkt på tallriken, precis som vi de flesta middagarna, under vilka det oftast var tänkt att man också skulle sitta vid speciella bord.
Däremot så var det oftast annars fri sittning i restaurangen under luncherna, då luncherna oftast bestod av en lunchbuffé.

I Bergen lämnade jag och de andra resenärerna fartyget, liksom reseledaren som var bland de snabbaste att lämna fartyget, då han skulle vidare med ett flyg från Bergen. Precis som då man klev ombord på fartyget i Bergen, så lämnade man också fartyget via en sorts passagerarbrygga som ledde direkt in i terminalbyggnaden, precis som då man går ombord på flygplan, alternativt kliver av flygplan på många flygplatser. Just på MS Vesterålen så ledde passagerarbryggan ut på ett av däcken som var utomhus på fartyget, men jag skulle tro att på några av de större Hurtigrutfartygen så leder nog passagerarbryggan direkt in i fartyget, då den var försedd med uppblåsbara bälgar runt dörren som dör tillfället ledde en in i den väderskyddade gångbryggan.

Då man klev av fartyget så behövde man inte bära sina stora väskor själv, eftersom att man kunde ställe de utanför hyttdörren på morgonen, då man ändå var tvungen att lämna hytten för att den skulle hinna städas inför nästa resa. Sedan ordnade Hurtigrutens personal så att väskorna kom in i terminalbyggnaden och levererades på ett bagageband liksom på flygplatser.

När väl alla resenärer hade lämnat byggnaden så blev det dock en väska kvar, som någon stackars resenär lär ha glömt…, så jag hoppas att någon upptäckte att de antagligen glömt sin väska, innan de kommit allt för långt ifrån färjeterminalen.

Efter att jag rullat fram mina väskor genom stadskärnan på min lilla kärra ända till min bil så återstod bara en bit över 160 mil innan jag var hemma i Kiruna igen.

Jag började bilresan hemåt redan under fredagen och stannade och övernattade i bilen då ja passerat Beitostølen längs väg 51, eftersom att jag där möttes av en vägbom som var stängd, eftersom att vägen var nattavstängd över fjället under den aktuella årstiden.

Min hytt i MS Vesterålen.
Ännu en bild tagen i min hytt i MS Vesterålen.

Den fortsatta hemresan.

En minnesvärd resa att tänka tillbaka på. En minnesvärd resa att tänka tillbaka på.

Under lördagsmorgonen så fortsatte jag min hemresa via bland annat Dombås och Trondheims ytterområden.
När jag väl hade följt E6 norrut i åtskilliga mil sedan jag lämnat Trondheimtrakten, och dessutom hade passerat den lilla orten Majavatn, så svängde jag av E6 och fortsatte via fylkeväg 274 och fylkeväg 273 tills jag kom ut på väg 73. Väg 73 följde genom Hattfjelldal och strax därefter passerade jag gränsen till Sverige och så småningom kom jag ut på europaväg E12 vid Tärnabytrakten.

Sedan var det bara för mig att slingra mig upp i Sverige genom Slussfors, Sorsele, Arvidsjaurtrakten, Jokkmokk och Gällivare innan jag slutligen var framme i Kiruna, efter att jag även hade hunnit med att ta en paus och sova några timmar i bilen i Sverige också.

Så här i efterhand så har jag förstått att man i de norska städerna Oslo, Stavanger, Bergen och Trondheim ska betala en dubbdäcksavgift, alltså en så kallad ”piggdekkgebyr” om man vill använda sig av dubbdäck i dessa städer.
Trots att jag hade dubbdäck monterade på bilen och var vid ett par av nämnda städer, så hade jag inte satt mig in i hur ”piggdekkgebyr” fungerade. Riktigt hur man skulle betala avgiften förstod jag inte förens jag hade kommit hem, men så här i efterhand så har jag förstått att man i förhand ska betala dessa avgifter. Därtill har jag också förstått, att när man har betalat ”piggdekkgebyr” för en av dessa städer, så behöver man inte heller betala någon ny ”piggdekkgebyr”, om man kommer till någon annan av dessa städer under tiden som ens betalda ”piggdekkgebyr” fortfarande giltig, detta då städerna har ett gemensamt system som gör att en betald avgift är giltig i samtliga dessa fyra städer som använder sig av ”piggdekkgebyr”.
Nu när jag betalat denna avgift i efterhand, så hoppas jag att jag är förlåten att jag missade att betala norsk ”piggdekkgebyr” på ett korrekt sätt, trots att jag var i det fina landet och smutsade ner luften genom att riva upp farliga partiklar med mina dubbdäck… Dubbdäcken såg då till så att jag inte blev inblandad i någon olycka på de hala och slingrande norska vägarna, så jag är ändå tacksam över att jag tilläts passera genom landet med däck som höll mig på vägen.

Några avslutande rader och reflektioner.

MS Vesterålen i Kirkenes. MS Vesterålen i Kirkenes.

Så efter nästan elva dygn ombord på MS Vesterålen så fick jag uppleva en stor del av den fina norska kusten, och jag vill verkligen också rekommendera andra att göra en resa med Hurtigruten!

Som jag nämnde tidigare så varierar priserna en hel del på resorna med Hurtigruten längs den norska kusten, bland annat beroende på säsong, reselängd, efterfrågan, fartyg och hyttkategori.
För min del så valde jag alltså att resa på vintern då jag gillar att besöka resmål under lågsäsong, då man ofta slipper trängsel, samtidigt som jag sett att det rent generellt är relativt billigt att resa med Hurtigruten då. Detta då det är färre resenärer ombord på fartygen, eftersom att det är svårare att se lika mycket av den fina norska kusten, eftersom att en stor del av båtresan sker i mörker, gentemot under de ljusa sommarmånaderna, där man istället färdas i midnattssolens sken under en stor del av båtresan. Naturligtvis var det ingen överraskning för mig att en stor del av denna resa skulle företas i ett mörkt vinterlandskap, då jag valde att resa under denna årstid både för att det var billigare och för att få se hur mörkt det egentligen är uppe i Nordnorge i mitten av december. Så nu har jag kunnat konstatera att det var lite mörkare uppe i Nordnorge än i Kiruna och Narvik i mitten på december, men inte heller uppe i Honningsvåg var det helt kolsvart på dagen. Så i vinter får det nog bli ett besök vid Nordkap den 21:a december, då det borde vara som mörkast där.

Inför min resa med Hurtigruten så tvekade jag framförallt mellan att resa med något av de båda fartygen MS Vesterålen och MS Finnmarken. Detta då jag förstod det som att man ombord på MS Vesterålen skulle få veta mycket om fartyget och arbetet ombord på fartyget, men samsamtidigt hade jag förstått att MS Vesterålen är ett äldre och mindre fartyg, som inte är lika lyxigt som många av de andra av Hurtigrutens fartyg. Finnmarken däremot är ett nyare och större fartyg, som är ett av de lyxigare fartygen i Hurtigrutens flotta (även om det inte heller är någon riktig lyxkryssare) då den både har pool, två bubbelpooler, bastu och mycket mer.

Nu valde jag alltså att resa med MS Vesterålen, och så här i efterhand ångrar jag mitt val av fartyg lite, då jag tror att jag hade uppskattat resan mera ombord på MS Finnmarken, då det fartyget erbjuder mer aktiviteter ombord.
Jag valde alltså att resa med MS Vesterålen för att man skulle få veta mera om fartyget och livet ombord på Hurtigruten, vid en resa med detta fartyg. Därtill så var det ingen större prisskillnad oavsett om jag valde att åka med MS Finnmarken eller MS Vesterålen då jag reste, så priset hade inte alls någon avgörande betydelse vid valet mellan dessa två fartyg, vid mitt resetillfälle.

Innan jag började min resa med Hurtigruten så hade jag tittat på några filmer på Youtube från några av Hurtigrutens fartyg, varav MS Vesterålen var ett av dessa fartyg som jag sett en film om på Youtube (en film ni kan se längre ner på denna sida). På filmerna hade man fått se en hel del inifrån fartygen och däribland dess maskinrum och kommandobryggor, och fått veta en hel del om de olika fartygen och hur de fungerade. Så efter att jag hade läst på Hurtigrutens webbsida att man skulle få veta mer om fartyget och livet ombord på fartyget, då man valde att resa med MS Vesterålen så hade jag en hel del förväntningar och förhoppningar om vad man skulle få se ombord på fartyget. Men tyvärr så uppfylldes inte dessa förväntningar. Jag hade ju fantiserat hur man skulle få komma in i maskinrummet och titta, liksom få titta upp på kommandobryggan där kaptenen eller styrmannen entusiastiskt skulle berätta om fartyget och visa runt. Istället så var det i aktersalongen i fartyget som flera av fartygets chefer (som exempelvis kökschefen, hotellchefen, maskinchefen och kaptenen) berättade en del om fartyget och livet ombord på fartyget. Det var ju i och för sig trevligt att lyssna på dessa, och jag fick bland annat veta att personalen arbetade 22 dagar ombord innan de sedan var lediga i 22 dagar innan de återigen återvände till fartyget.
Likaså var det en trevlig föreläsning då styrmannen (som tidigare hade arbetat ombord på Hurtigrutens kryssningsfartyg MS Fram) visade bilder från både Grönland och Antarktis, samt berättade om resor runt om i värden från resor med MS Fram som han hade styrt innan han började köra MS Vesterålen. Han nämnde även att de som arbetade ombord på kryssningsfartyget MS Fram arbetade i två månader som sedan följdes av två lediga månader, vilket lät som ett toppenschema, som jag gärna också hade vilja arbeta enligt, så lite avundsjuk blev jag allt på deras schema…

Så med facit i hand ångrar jag att jag inte gjorde resan med MS Finnmarken, men om jag nu hade gjort resan med MS Finnmarken så är jag nästan säker på att jag istället hade ångrat mig och grämt mig över att jag inte gjort resan MS Vesterålen istället. För om jag nu hade rest med MS Finnmarken så hade jag ju trott att jag skulle fått se så mycket mer av fartyget, om jag hade rest med MS Vesterålen istället.

Då det var mörkt under en stor del av båtresan så sakande jag att man inte släckte ner i försalongen så att man lättare kunde se ut genom fönstren därifrån. Nu var det framför allt om man stod utomhus på en balkong i fören som man såg riktigt bra framåt, men där var det ju kallt att stå några längre stunder i decemberkylan. Ett alternativ om man ville se ut skapligt från fartyget var annars att bege sig till hytten där man kunde släcka belysningen och således se ut skapligt, men då var man ju begränsad till att bara titta ut åt ena hållet.
Ett annat problem i försalongen på MS Vesterålen var att fönstren var så högt placerade att det var svårt att se ut genom dem för att titta mot land, om man satt i sofforna där, något som jag tror att är ett mindre problem på flera av de nyare fartygen. Då de nyare fartygen har fått mera utav riktiga utsiktssalonger att sitta och titta ut ifrån.
Så även om jag skulle vilja rekommendera en resa med Hurtigruten längs norska kusten så skulle jag nog vilja rekommendera att genomföra resan med någon av de nyare fartygen MS Finnmarken (som ska renoveras nästa år, alltså 2020), MS Trollfjord, MS Midnatsol eller MS Spitsbergen.

MS Vesterålen är för övrigt byggd redan 1983. Då MS Vesterålen och dess två syskonfartyg byggdes så var dessa lite mera av karaktären "lastfartyg", än vad dessa är idag. Något som ändrades redan 1988, då man byggde på fler passagerarhytter på dessa fartyg och således blev dessa fartygs karaktärer mer av "passagerarfartyg" än tidigare. Framförallt skedde ombyggnaderna 1988 genom att fartygen försågs med fler hyttplatser genom att man lyfte på en sorts modul med fler passagerarhytter på akterdäcket på dessa tre fartyg.
Numera är det dock bara MS Vesterålen av dessa fartyg som används i Hurtigruttrafiken. Senast som MS Vesterålen fick en större uppfräschning var i mitten på 1990-talet, så fartyget börjar bli lite slitet, men till hösten så ska fartyget renoveras, så då blir det antagligen finare igen.

Nu när jag reste i mitten av december, så var det förhållandevis få resenärer ombord på fartyget. Om jag har rätt uppgifter, så var vi bara 48 resenärer när vi lämnade Bergen (vilket lär ha varit ungefär lika många som de som arbetade i fartygets besättning). Men under resans gångs så klev ju nya resenärer ombord på fartyget, liksom andra resenärer lämnade fartyget, så stundtals var vi betydligt fler ombord. Vissa delsträckor var det många norska resenärer med som reste en del av sträckan, medan andra delsträckor så lyste de norska resenärerna i princip helt med sin frånvaro. Vid något tillfälle under resan så tycktes det även medföra konferensresenärer som passade på att konferera ombord på fartyget i en konferenssal.
Vi var ett antal kryssningsresenärer som reste hela sträckan ända från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen, även om inte alla kryssningsresenärer reste hela sträckan fram och tillbaka. Bland kryssningsresenärerna så var medelåldern relativt hög (även om det fanns deltagare i alla åldrar) och därtill så var det en salig blandning av nationaliteter som personer från både Frankrike och Australien, även om en stor del av resenärerna bestod av tyskar.

Då man som mig reste hela sträckan från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen under vintern så ingick ”norrskensgaranti” i resan, vilket innebar att man skulle få en ny kortare resa med Hurtigruten, om de inte skulle synas något norrsken under hela kryssningen. Detta då det är relativt norrskenssäkert i Nordnorge under denna årstid, samtidigt som många resenärer aldrig hade sett norrsken tidigare och reste med Hurtigruten under vintern för att få uppleva norrskenet. Av denna anledning så hade man till och med installerat ett så kallat ”norrskensalarm” i hytterna, så att det skulle larma när norrsken uppstod. Dock gick det naturligtvis att stänga av ”norrskensalarmet” om man inte ville bli väckt för att det var norrsken. Då jag själv har fått se många fina norrsken här uppe i norr och då jag ofta har norrsken utanför fönstret där jag bor, så var ju inte så värst intresserad av att titta på norrsken, så jag lät ”norrskensalarmet” vara avstängt. Så då många resenärer hoppades att få se norrsken, så hoppades jag istället på att norrskenet skulle utebli, så att jag skulle kunna åberopa norrskensgarantin och få en ny trevlig resa…, men naturligtvis blev det ju lite norrsken så att inte norrskensgarantin kunde åberopas.

En trevlig och inspirerande film som jag såg på Youtube innan jag reste med Hurtigruten. Filmen handlar om fartyget MS Vesterålen och Hurtigruten.

En annan trevlig och inspirerande film på Youtube som handlar om fartyget MS Finnmarken och Hurtigruten.

Måltiderna förtjänar också en egen underrubrik.

Utsikten från MS Vesterålen är magnifik. Utsikten från MS Vesterålen är magnifik.

En trevlig del av en resa med Hurtigruten är självklart den lokala maten ombord!
 
Oftast bestod lunchen och frukosten av en buffé, där man vanligtvis kunde hitta något gott. En favoritsak som jag fann redan under den första frukostbuffén, men som jag tyvärr inte fann något mer under resan, var några riktigt goda varma mackor i form av toast.

Middagarna bestod däremot oftast av en trerättersmeny där maten redan var upplagd på tallriken. Middagsmenyn lär vara densamma ombord på samtliga av Hurtigrutens fartyg längs den norska kusten (förutom på MS Lofoten som har sin egna mera nostalgiska meny), men däremot lär antagligen maten ändå kunna variera en del beroende på vilka som arbetar ombord på de olika fartygen.
Maten var vanligtvis god och vällagad, men någon gång serverades någon köttbit som var alldeles för blodig för min smak, då den var så blodig att dess blod blodade ner och färjade den goda bearnaisesåsen rödaktigt.

Ett av orosmomenten inför resan för min del, var att mycket av maten som serveras ombord har anknytning till havet och består ofta av fisk och andra saker som lever under vattenytan, något som inte jag är så förtjust i.
Så efter att jag hade petat lite i den första fiskmåltiden som jag serverats till middag och lämnat majoriteten av fisken kvar på tallriken, så fick jag därefter några färjade lappar stående på bordet, som betydde ungefär: ”vid detta bord sitter det någon som är så kräsen att den inte vill äta något som levt i havet”.
Så i fortsättningen serverades jag istället vegetarisk mat vid de flesta middagar, istället för varelser från havet, vid de tillfällen då det var havslevande varelser på middagsmenyn. Så även om jag inte var så värst förtjust i ”havets läckerheter”, så var jag desto mer förtjust i de goda efterrätterna som serverades till alla måltider!

Då det var buffé så rådde fri sittning i restaurangen, men då det var mat upplagd på tallrikarna så hade man istället tilldelade bord.
Då det var få andra kryssningsresenärer med på resan från de nordiska länderna, så fick jag istället oftast sitta med ett gäng som till stor del kom från Frankrike. Med tanke på att jag är så dålig på språk (inklusive engelska), så var det inte helt lätt att föra konversationer med dessa, men bordskamraterna var ju trevliga i alla fall, och faktum var att en av de från Frankrike kunde en del svenska.
Men om jag hade rest under en populärare säsong, eller med ett fartyg med fler resenärer, så är ju sannolikheten större att jag som ensamresenär hade placerats tillsammans med andra som jag haft lättare att konversera med.

Ombord på fartyget fanns även en dygnetruntöppen kioskservering, som framförallt vände sig till de som reste en kortare sträcka med fartyget. Detta då måltider i den stora huvudrestaurangen inte ingick i biljettpriset då man reste en kortare sträcka, även om det även för dessa resenärer fanns möjlighet att köpa till måltider i fartygets huvudrestaurang. Eftersom att måltiderna i huvudrestaurangen inkluderades i mitt biljettpris så blev det aldrig att jag handlade något i kioskserveringen.

Då Huritgrutens fartyg är mindre än många andra kryssningsfartyg så innebär det att dessa fartyg kommer in i relativt trånga hamnar och kan passera under många broar. Så en av de mysiga sakerna med att resa med Hurtigruten är att man ofta får passera under landsvägsbroar och ofta befinner sig förhållandevis nära de vackra stränderna.

Min nästa resa med Hurtigruten.

Fina platser att längta tillbaka till. Fina platser att längta tillbaka till.

Helt klart kommer det att bli någon mer resa med Hurtigruten framöver för mig! För det är en fin resa och jag gillar att kunna stå ute och titta på ett sagolikt vackert landskap till ljudet av stora mullrande motorer! Likaså gillar jag att bli vaggad till sömns av havets böljande vågor och faktum är att jag lär ha sovit bättre ombord på Hurtigruten än hemma!
Därtill är det ju även en trevlig bonus att man belönas med en liten rabatt på kommande resor med Hurtigruten, enligt Hurtigrutens lojalitetsprogram, då man genomfört en resa som den som jag deltagit på.

För er som är nyfikna och vill veta mer om Hurtigruten, dess fartyg och resor, samt kanske rent av själva drömmer om att göra en resa med Hurtigruten, så rekommenderar jag ett besök på någon av rederiet webbsidor som finns på många olika språk, som exempelvis svenska och norska.
Själv föredrar jag dock att besöka den norska webbsidan som är riktad till både de resenärer som reser som kryssningsresenärer och till de resenärer som bara använder sig av Hurtigruten som ett transportmedel för en kortare sträcka. Då flera av Hurtigrutens fartyg har ett bildäck så att man kan ta med sig bilen på flera av fartygen, så kan man nämligen boka såväl bilplats och motorcykelplats via den norska varianten av rederiets webbsida, medan den svenska webbsidan tycks vara mer inriktad mot kryssningsresenärer, då den inte erbjuder lika många valmöjligheter, som att exempelvis boka en bilplats.

Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens svenska webbsida: www.hurtigrutenresan.se
Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens norska webbsida: www.hurtigruten.no
Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens internationella webbsida: www.hurtigruten.com

Något som jag inte funnit någon information om via Hurtigrutens webbsida, är att det exempelvis ombord på MS Vesterålen finns cyklar som man kan hyra för en mindre slant. Jag kan tänka mig att det kan vara trevligt att hyra dessa cyklar då man ankommer till några hamnar för att utforska orterna, om man reser på sommaren. Men för min del så testade jag aldrig att hyra någon cykel, då det ofta var halt då vi anlände till hamnar.
 
För min del så blir nog min nästa resa med Hurtigruten av en annan karaktär, än den resan som jag genomförde i december. Min tanke är nämligen att jag vill testa att åka med samtliga av Hurtigrutens fartyg som går längs den norska kusten, under en och samma resa. Genom att bara åka en kort delsträcka, någonstans mitt på sträckan mellan Bergen och Kirkenes, så är det ju möjligt att åka med samtliga dessa fartyg på mindre än en vecka.
Detta genom att man först åker en etapp i sydlig riktning, för att sedan kliva av fartyget och fortsätta tillbaka norrut med nästa fartyg till den plats där resan inleddes, för att där återigen kliva av fartyget där och fortsätta på samma sätt under nästa dag. Så om man reser på samma sätt i närmare en vecka så borde man ha fått möjligheten att testa att resa med samtliga dessa fartyg som är i omlopp längs den norska kusten, även om man naturligtvis bara får uppleva en kortare sträcka av den långa och fina kuststräckan.
Eftersom att MS Midnatsol används längs den norska kusten på sommarhalvåret och på längre expeditionskryssningar under vinterhalvåret, samtidigt som MS Spitsbergen används längs den norska kusten under vinterhalvåret och på längre expeditionskryssningar under sommarhalvåret, så innebär det ju att de löser av varandra en gång på hösten och en gång på våren. Så min förhoppning är att kunna göra en sådan resa längs den norska kusten just i samband med att MS Midnatsol och MS Spitsbergen löser av varandra i Bergen, så att jag kan inleda en dylik tripp med förslagsvis MS Midnatsol och avsluta trippen med MS Spitsbergen, så att jag kan hinna med att resa med tolv olika fartyg, trots att det bara är elva olika fartyg åt gången i omlopp i Hurtigrutens trafik längs den norska kusten. Min tanke är dock att vänta med denna tripp tills hösten 2020, då både MS Vesterålen och MS Finnmarken har hunnit bli nyrenoverade, precis som flera andra av Hurtigrutens fartyg.

Det är ju stora förändringar på gång inom den trafik som bedrivs av Hurtigruten, delvis så renoveras flera av Hurtigrutens fartyg och därtill så har rederiet beställt tre nya fartyg som ska användas i deras renodlade kryssningstrafik, varav det första lär levereras redan i år.
När det nya trafikeringsavtalet för ”Kystruten Bergen-Kirkenes” börjar att gälla år 2021, så ska ju Hurtigruten AS bara trafikera sträckan med sju fartyg, då ”Havila Holding AS” ska stå för driften av de andra fyra fartygen, så då kommer Hurtigruten AS istället att styra över flera av sina fartyg till deras renodlade kryssningstrafik. Så det är inför användandet som kryssningsfartyg som nu bland annat MS Finnmarken ska byggas om och anpassas, då både MS Finnmarken, MS Trollfjord, MS Midnatsol och MS Spitsbergen i framtiden bara lär komma att användas i Hurtigrutens kryssningstrafik i normalfallet.
Men innan det nya trafikeringsavtalet för ”Kystruten Bergen-Kirkenes” börjar gälla år 2021, så är det tänk att MS Finnmarken ska hinna med några månader i nyrenoverat skick längs den norska kusten i Hurtigrutens trafik, så det är då någon gång som jag tänkt genomföra min nästa tur med Hurtigruten.
Därutöver vill jag naturligtvis också någon gång i framtiden komma ut och provåka ”Havila Holding AS” fyra nybyggda fartyg som också ska trafikera den norska kusten framöver.
Förutom att göra fler resor längs den norska kusten så skulle jag gärna vilja besöka Svalbard någon gång, och då är det ju inte alls omöjligt att det kan komma att ske med något av Hurtigrutens fartyg, då de har flera kryssningar som angår Svalbard.

Så jag vill med dessa rader få passa på att tacka för en fin resa ombord på ett fartyg med trevlig personal, som alltså inspirerat mig till fler resor ute på haven!

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Både järnvägsbron och landsvägsbron öppnades för oss i Långbron, då vi gled in mot Långbrons sluss i Dalslands kanal.

Kartor.

På den klickbara och zoombara kartan (som kan visas i form av vanlig karta, sjökort alternativt flygfoto) här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk.

denna klickbara länk finns en bra karta som visar kanalsystemet och var de olika slussarn och gästhamnarna är belägna längs Dalslands kanal.På denna klickbara länk finns en bra karta som visar kanalsystemet och var de olika slussarna och gästhamnarna är belägna längs Dalslands kanal (även om just Mustadfors gästhamn är något felplacerad på kartan).
 
För den som vill se fler kartor över Dalslands kanal och dess omgivning så rekommenderar jag ett besök på denna klickbara länk, som leder till flera olika kartor på Dalslands kanals webbsida.

Några inledande rader.

Akvedukten i Håverdud, sedd från ett tågfönster. Akvedukten i Håverdud, sedd från ett tågfönster.

När jag inte var gammal så minns jag en semester då vi var nere i Dalsland och tittade på den berömda akvedukten i Håverud. Det lär ha varit min första kontakt med Dalslands kanal.
Sommaren 2004 så var vi återigen på familjesemester nere i trakterna och trampade dressin från Årjäng och några mil neråt mot Bengtsfors, innan vi återigen vände om till Årjäng med dressinerna och avslutningsvis kunde rulla snabbt in mot Årjäng i en lång nedförsbacke. Under den dressinturen minns jag att det drog in ett åskväder över trakten då vi var ute och trampade dressin. Under samma resa under sommaren 2004 så minns jag att vi även paddlade kanot en kortare sträcka i Årjäng, vilket kan ha varit min första färd på Dalslands kanal.
Våren 2009 så gjorde jag en ny dressintur i trakten. Denna gång från Bengtsfors ända fram till Årjäng och tillbaka till Bengtsfors, eftersom att jag inte hade trampat hela sträckan tidigare, då inte alla var lika förtjusta i att trampa dressin som mig under sommaren 2004. Så denna gång då jag var ensam ute och trampade fick jag möjlighet att trampa en längre sträcka och således genomfördes en tur som numera inte är möjlig att trampa i sin helhet, eftersom att spåret rivits upp i de mer centrala delarna av Årjäng, till förmån för bland annat en cykelbana/gångbana.
Så efter att ha åkt genom Strömsholms kanal några veckor tidigare under sommaren 2018, samt genom såväl Lemströmskanalen, Dalarö kanal, Falsterbokanalen, Trollhätte kanal, Göta kanal, Dragets kanal, Väddö kanal och Svartsundsrännan under en båtresa under 2017 så var det nu dags att utforska den under 2018 150-årsjubilerande Dalslands kanal och dess vattensystem. Kanalen och dess vattensystem består av ett flertal sjöar, som är förbinda via slussar och kanaler som förgrenar sig i olika riktningar och i huvudsak är belägen i Dalslands och Värmlands landskap, även om sjösystemet sträcker sig ända in i Norge.

Onsdagen den 1:a augusti 2018. Bilresa från Dalarna till Dals-Ed och båtfärd från Dals-Ed till Nössemark.

Hamnen i Dals-Ed, där vi sjösatte båten. Hamnen i Dals-Ed, där vi sjösatte båten.

Denna dag började jag och min mamma med att åka bil från Dalarna (där båten stått i några veckor och där mina föräldrar bor) ner till Dals-Ed, där vi sjösatte båten (som vi hade på dess båttrailer bakom bilen) vid småbåtshamnen i utkanten av det lilla samhället. Under resan hann vi även med ett lunchstopp på IKEA-restaurangen i Karlstad och även gå in på Biltema i samma stad och köpa bland annat en ny flaggstång till båten, då jag råkade braka av den under förra kanalresan i Strömsholms kanal, då den trasslade in sig en tamp i en slussbassäng. På vägen ner till Dals-Ed så passade vi även på att tanka båten på en bensinstation.
Det var dock inte någon väldigt stor väg till småbåtshamnen, så strax innan vi var framme vid småbåtshamnen blev vi tvungna att vända, eftersom att då vi följde bilens navigationssystem så blev vi vägledda att åka under en låg järnvägsviadukt, som dock var lägre än båten då den var lastad på sin båttrailer, så vi fick ta en liten omväg innan vi kom fram till småbåtshamnen.
Väl framme vid småbåtshamnen så förberedde vi båten inför resan och sjösatte den på en av hamnområdets sjösättningsramper, innan vi parkerade båten och båttrailern på hamnområdet, där vi även fick betala en parkeringsavgift för att få lämna bilen och båttrailern. Det visade sig vara en hel del andra båtar (om än framförallt mindre båtar) som också använde sig av sjösättningsrampen, så det var relativt mycket aktivitet på sjösättningsrampen under denna augustieftermiddag i hamnen, där flaggor vajade som upplyste om eldningsförbudet som rådde under den varma sommaren.
När båten väl låg i sjön Stora Le, så började vår båtresa längs Dalslands kanal, en båtresa som inledningsvis gick i nordlig riktning upp till Nössemark, där vi stannade i gästhamnen och övernattade i båten under natten.
Strax innan vi anlände till Nössemark så kom ett flygplan och flög om oss och landade på vattnet strax framför oss.
I Nössemark ligger gästhamnen i anslutning till campingplatsen, så att man delar toaletter och andra gemensamma saker med campinggästerna, så det tycktes vara både en del andra båtgäster där och ett antal campinggäster.
Att gästhamnar och campingplatser (eller vart fall husbilsuppställningsplatser) ofta är gemensamma anläggningar tycks vara vanligt såväl längs Dalslands kanal och på andra platser. Det tycks ju vara smart, då det således blir fler personer som kan vara med och dela på kostnaderna för att ha toaletter, sophämtning, duschar och andra bekvämligheter, och det är ju i stort samma saker som både de som reser med båt respektive husbil har behov utav.
Vi anlände till gästhamnen i Nössemark ungefär vid stängningsdags, men vi hann i alla fall in och betala hamnavgiften innan receptionen bommade igen för dagen, och därtill så hann vi även köpa någon mycket dyr och liten chipspåse som vi åt ute på båtens akterdäck när mörkret föll över platsen.

Strax innan vi är framme vid gästhamnen i Nössemark så kommer ett flygplan och flyger om oss innan det landar framför oss på sjön Stora Le.
Ett flygplan är på väg att landa på sjön Stora Le.

Torsdagen den 2:a augusti 2018. Båtfärd från Nössemark via Norge till gästhamnen i Töcksfors.

Här har vi tagit oss in i Norge med båten. Här har vi tagit oss in i Norge med båten.

På torsdagsförmiddagen tog vi en liten promenad i Nössemark i väntan på att lanthandeln i den lilla byn skulle öppna. När Lanthandeln väl hade öppnat så besökte vi den och handlade en del mat inför vår fortsatta båtresa, innan vi fortsatte vår båtresa.
När vi väl kommit iväg med båten och passerat linfärjeleden som går mellan Sund och Jaren, så åkte vi först långt in i Kopparviken. Därefter fortsatte vi genom det smala sundet in i Kölvikstjärnet, där vi badade en liten stund innan vi fortsatte tillbaka genom det smala sundet och fortsatte vår båtresa norrut så att vi kom in i Norge. I Norge så fortsatte vi upp mot Engsvika, ända tills någon med hög röst (på land) ropade något till oss. Antagligen ropade den till oss för att varna oss, då vi var på väg mot ett område som han antagligen anade att skulle vara alldeles för grunt för vår båt. Så vi tackar så mycket för varningen! Således vände vi om och fortsatte sedan en vända i n i Sørvika innan vi åter vände om och sedan körde till gästhamnen i Otteid, där vi förtöjde båten i några minuter och gick i land och såg oss omkring lite, innan vi fortsatte vår båtresa.
Sedan fortsatte vi tillbaka in i Sverige och körde in i en vik vid Långevik, där vi kastade i ankaret i det ljumna vattnet och stoppade Volvo Pentamotorn för lite lugn och ro, då vi passade på att äta middag i viken där vi ankrat.
Sedan fortsatte vi med båten vidare norrut längs Bryntopsöns västra sida och vidare längs Hästöns västra sida. Tyvärr så tog det drastiskt stopp med ett brak invid Hästöns västra sida, då vi i låg fart råkade köra på grund på stenar med båten, då det visade sig vara svårframkomligt med båt på öns västra sida, eftersom att det visade sig vara ont om vatten i sjöarna Stora Le och Foxen (som sitter ihop och således har samma vattennivå). Som tur var så blev det inga alvarliga skador på båten, så vi kunde fortsätta vår båtresa, genom att först köra lite söderut och sedan fortsätta söder om Hästön innan vi återigen kunde fortsätta norrut igen, men på östra sidan av Hästön.
När det hade börjat skymma så nådde vi fram till gästhamnen vid Töcksfors där vi övernattade i båten under natten.

Fredagen den 3:e augusti 2018. Båtfärd från gästhamnen i Töcksfors upp till Östervallskog och tillbaka till väntbryggan vid övre slussen i Töcksfors.

En bro som man själv får öppna mellan Töcksfors och Östervallskog. Men eftersom att vår båt inte är så hög, så kom vi under bron utan att öppna den. En bro som man själv får öppna mellan Töcksfors och Östervallskog. Men eftersom att vår båt inte är så hög, så kom vi under bron utan att öppna den.

Efter att ha betalt gästhamnsavgiften så fortsatte vi vår båtresa fram till den nedre slussen i Töcksfors, där vi betalade slussavgifter för hela vår kanalresa och där vi blev uppslussade genom den nedre slussen och kunde fortsätta vår båtfärd vidare fram till den övre slussen. Sträckan mellan den nedre och övre slussen i Töcksfors är cirka en kilometer, så vanligtvis använder sig slussvakterna av en båt för att ta sig mellan de båda slussarna i Töcksfors och invid slussarna finns anropskåp, som man kan anropa slussvakterna via, i fall att de inte är på plats vid den slussen som man ankommer först till. Mellan de båda slussarna är ett stort köpcenter beläget, som antagligen ska locka dit många norrmän, då orten ligger nära norska gränsen invid den stora vägen E18 som går mellan bland annat Oslo och Stockholm. Invid köpcentret finns ett flertal gästplatser (som alltså som är belägna mellan slussarna) som man kan förtöja båten vid, så att man kan gå och handla i det stora köpcentret om man vill.
Innan vi blev uppslussade genom den övre slussen fick vi invänta en annan båt som också hade kommit till den nedre slussen och ville slussa sig upp genom de båda slussarna i Töcksfors. Så efter en stunds väntan nära en fin fontän (vilket det finns vid många slussar i Dalslands kanal), så blev vi uppslussade genom den övre slussen tillsammans med den andra båten, som troligen hade en besättning som bestod av flera generationer av familjemedlemmar.
När vi lämnat den övre slussen så fortsatte vi upp till sjön Östen som är den sjö i Sverige som ligger högst belägen av de vatten som man kan nå med båt från havet genom slussar, utan att behöva ta till landtransporter. Sjön Östen är således belägen drygt 110 meter över havet och blev nåbar med båt så sent som 1915, då slussarna och sträckan dit är en yngre del än många andra delar av Dalslands kanals vattensystem.

Längs vår båtfärd upp till sjön Östen så åkte vi under några öppningsbara broar som man själv hade fått öppna på egen hand om de behövde öppnas för att man skulle ta sig fram, men eftersom att vår båt inte är så hög, så tog vi oss under broarna även då de var stängda. Eftersom att man vid behov av broöppning själv måste gå i land och öppna, respektive stänga broarna, så finns väntbryggor på båda sidorna om broarna.

Uppe vid sjön Östen passade vi på att åka in i några vikar, varav den ena var Kyrkeviken. Vi passade även på att gå i land i Östervallskog och promenera upp till byns lanthandel, där vi passade på att handla.
Sedan vände vi tillbaka neråt mot Töcksfors igen, men innan vi avlutade båtåkningen för dagen så var vi in en vända i Håviken, efter att ha passerat genom Öbyviken. Efter att vi lämnat Håviken så åkte vi till väntbryggan vid Töcksfors övre sluss och förtöjde båten därintill inför natten, då vi passade på att övernatta där, eftersom att slussarna var stängda för dagen då vi kom dit.
Under kvällen tog vi en promenad till det stora köpcentret i Töcksfors, där vi handlade några varor. Men det tog lång tid innan vi hittade in i varuhuset eftersom att varuhuset höll på att byggas om och således var man tvungen att gå in genom parkeringsgaraget som låg i varuhusets källarplan, då huvudentrén för tillfället var stängd. Men vi förstod inte först att man var tvungen att gå in genom parkeringsgaraget, så vi traskade ett varv runt hela den stora byggnaden innan vi hittade in, men vi hann i alla fall in innan varuhuset stängde för kvällen.

Lördagen den 4:e augusti 2018. Båtfärd från väntbryggan vid övre slussen i Töcksfors via Holmerudsfors till Lennartsfors.

Vår resa går vidare från Töcksfors mot Holmerudsfors. Vår resa går vidare från Töcksfors mot Holmerudsfors.

Efter att vi spenderat en natt i båten invid väntbryggan vid Töcksfors övre sluss så blev vi nedslussade genom de båda slussarna i Töcksfors på lördagsförmiddagen.
Då vi hade kommit ner genom den nedersta av slussarna i Töcksfors så passade vi även på att tanka båten vid sjömacken som slussvakten också bemannade.
Sedan fortsatte vi med båten till gästhamnen i Holmerudsfors, där det även finns ett litet café. Tyvärr var caféet inte öppet den dagen då vi var där, så vi fortsatte vår båtresa in i Fölsbyviken vid Fölsbyn, där vi vände om strax innan vi var ända framme vid land. Sedan fortsatte vi en bit in i viken mot den lilla byn Haget, men då vi bara kommit ungefär halvvägs in i den viken så smällde det till och då stod vi på ett stort stenblock med båten… Det visade sig att de som vi slussat tillsammans med genom den övre slussen i Töcksfors under förmiddagen under föregående dag, hade ett hus/en stuga alldeles invid den platsen där vi nu hamnat på ett grund, så nu kom de ut till oss och hjälpte oss att putta av båten från grundet så att den började flyta igen… De som hjälpte oss att få bort båten från grundet kände visst redan till grundet som fanns utanför deras stuga/hus… Så efter att vi nu varit med om en andra grundkänning i samma sjösystem, så blev det mindre färder in i små fina vikar under resterande del av kanalresan, men således så slapp vi grundkänningar under resterande del av kanalresan.
Slussvakten uppe i Töcksfors hade ju nämnt för oss att det var ont om vatten i framförallt Stora Le och Foxen, i vilka vi nu hade grundstött två gånger i. Med tanke på att slussvakten nämnde att det saknades cirka 170-180 cm vatten i sjöarna (även om jag inte är så säker på att det riktigt var så jätte mycket vatten som saknades) så kan man ju förstå att vissa ställen som såg farbara ut på sjökortet, inte var det för tillfället. Att ekolodet i båten inte fungerade var ju inte heller till någon hjälp, även om ett traditionellt ekolod antagligen inte hade räddat oss från dessa grundstötningar. Så framöver ska jag nog investera i någon sorts framåtseende ekolod, så kanske man kan minska risken för att råka köra på stenar som gömmer sig under vattenytan, då man vill utforska nya fina vikar och spännande platser. Men även denna gång gick det ju förhållandevis bra med båten, så att vi kunde fortsätta vår kanalresa ner till Lennartsfors under kvällen där vi övernattade i gästhamnen.
Under kvällen så passade vi på att ta en promenad i den lilla orten Lennartsfors.

Söndagen den 5:e augusti 2018. Båtfärd från Lennartsfors till Årjäng.

På färd genom stenkanalen, som leder fram till Slussarna i Lennartsfors. På färd genom stenkanalen, som leder fram till Slussarna i Lennartsfors.

På söndagsförmiddagen så fortsatte vi genom den smala bergskanalen som ledde oss in till slussarna i Lennartsfors. Efter att vi blivit nedslussade vid Lennartsfors så fortsatte vi vår båtresa fram till Gustavsfors. Där passade vi på att äta lunch utomhus vid en av hamnkrogarna i den lilla orten, innan vi blev uppslussade genom slussen vid Gustavsfors, efter att vi dessutom hade hunnit besöka även denna lilla orts lanthandel och införskaffa några varor.
Vid Gustavsfors så var det många kanotister som var ute och paddlade eftersom att det finns kanotuthyrning i Gustavsfors.
Efter ytterligare ett par timmar i båten ute på en sjö som heter Västra Silen, så var vi framme vid Årjängs gästhamn, som är belägen vid småbåtshamnen i Årjäng.
På kvällen så tog vi en promenad i Årjäng och såg bland annat Årjängstrollet, vilket jag minns från familjesemestern i Årjäng under sommaren 2004, men sedan dess så lär det ha hunnit flytta på sig en bit (i samband med en centrumombyggnad 2008).
Vi övernattade i båten i Årjängs gästhamn, där vi tycktes vara den enda gästbåten, även om det också var några övernattande husbilar i hamnområdet.

Årjängstrollet i Årjäng.
En informationsskylt på Årjängstrollet i Årjäng.

Måndagen den 6:e augusti 2018. Båtfärd från Årjäng via Krokfors och Sillebotten till Signebyn.

Gästhamnen i Signebyn. Gästhamnen i Signebyn.

Vi inledde dagen med en båtresa på Västra Silen fram till Krokfors, där vi blev uppslussade tillsammans med några kanoter till Östra Silen. Det visade sig att det var väldigt många kanotister i Östra Silen.
Vi fortsatte med båten till gästhamnen i Sillebotten där vi gick i land en stund, även om vädret för tillfället knappast visade sig ifrån sin bästa sida, då vinden låg på rätt in mot gästbryggan så att det var något besvärligt att både lägga till vid bryggan och sedan ta sig där ifrån, då vi skulle lämna platsen lite senare. Inte nog med att det blåste en del, utan det föll även en del regn vid denna plats.
Efter att vi lämnat Sillebotten så fortsatte vi söderut en bit i sjön Östra Silen, men vi vände om innan vi kommit så värst långt söderut, då inte min mamma ville riskera att köra på grund ännu en gång.
Framåt kvällen så tog vi oss upp till Signebyn, som också ligger i Östra Silen. I Signebyn så passade vi på att äta middag, efter att jag hade fått skruva lite med fotogenköket som återigen hade börjat krångla (som tidigare på säsongen), men som jag turligt nog fick fart på igen.
Varken i Signebyn eller i Sillebotten såg vi till några andra långväga gästbåtar som hade letat sig upp i denna del av kanalsystemet. Utan i Östra Silen och Västra Silen verkade det mestadels vara många kanoter och några enstaka lokala motorbåtar som var ute och åkte, men som jag anar att hade sina hemmahamnar i dessa sjöar. Visserligen verkade några av dessa båtar ha utländska besättningar, då det var några utlandsregistrerade bilar i hamnen i Signebyn, men antagligen var det personer som bodde i andra länder som hade sommarstugor i trakten som hade sina båtar och bilar i hamnområdet. Att det tycks vara många personer från såväl Norge, Tyskland och Holland som har sommarstugor i denna del av landet tyckte jag mig ana, inte minst med tanke på att man ute på vägarna i dessa områden såg många bilar som var registrerade i dessa länder. Att det var relativt sent på båtsäsongen, samt att många lär ha hunnit avsluta sina semestrar och därtill att inte allt för höga båtar kunde ta sig upp i Västra Silen och Östra Sillen, kan ju ha varit anledningar till att jag upplevde att det inte var så många gästbåtar i dessa sjöar.
Under natten så övernattade vi i båten i Signebyn.

Tisdagen den 7:e augusti 2018. Båtfärd från Signebyn via Krokfors till Bengtsfors.

En av båtbryggorna vid Restön ute på sjön Östra Silen. En av båtbryggorna vid Restön ute på sjön Östra Silen.
På förmiddagen så gick båtresan vidare ner till den lilla ön Restön i Östra Silen. På ön har nämligen IDUN:s båtsällskap (alltså samma båtsällskap som har hand om båthamnen i Signebyn) en liten hamn med båtbryggor och grillplats, så vi passade på att gå i land en vända på ön, innan vi sedan fortsatte tillbaka till slussen i Krokfors, där vi blev nedslussade till Västra Silen igen.
Väl framme i Västra Silen så fortsatte vi vår båtresa till Gustavsfors, där vi återigen passade på att äta lunch vid en av hamnkrogarna vid gästhamnen i den lilla orten, efter att vi hade blivit nedslussade i Gustavsfors sluss. Eftersom att vi hade testat en av hamnkrogarna i Gustavsfors några dagar tidigare, så passade vi på att testa en annan hamnkrog invid gästhamnen, för att få variation.
Efter att vi ätit färdigt så fortsatte vi vår båtresa fram till Bengtsfors gästhamn, där vi passade på att bo två nätter i båten.
I såväl Bengtsfors som i Gustavsfors så förbereddes det för fullt inför den årligen återkommande kanottävlingen ”Dalsland Kanotmaraton+”, som skulle genomföras i trakterna under lördagen den 11:e augusti 2018. Så i dessa orter, och längs sjöar och kanalsträckningar i närheten av dessa platser så fanns det måna markeringar i form av uppblåsbara bojar ute i vattnet som markerade tävlingsbanan, då vi var där. Kanottävlingen lär vara en stor folkfest som lockar många deltagare. Det lär vara mestadels motionärer som deltar i tävlingen, men även en del elitkanotister. Tävlingen finns i olika klasser där den längsta klassen innebär en sträcka på 55 kilometer, vilket är en sträcka som sträcker sig från Baldersnäs Herrgård fram till Bengtsfors via bland annat Gustavsfors, vilket är en sträcka som även inkluderade ett par lyft av kanoterna mellan olika vatten.
Framåt helgen skulle man inte få använda sig utav gästhamnen i Bengtsfors, eftersom att den skulle ingå i tävlingens målområde, eftersom att tävlingens mål skulle vara i Bengtsfors gästhamn, men vår plan var ju att lämna gästhamnen redan under torsdagen, så det skulle inte behöva påverka oss.
Under tisdagskvällen så passade vi på att se oss om i Bengtsfors.
Vid Restön i sjön Östra Silen finns det båtbryggor och på ön finns det andra bekvämligheter, så det är ett smidigt och fint ställe att ta en paus på, även om man bör tänka på att det inte är så värst djupt vid alla bryggor vid ön.
Vårviks kyrka ligger vackert belägen på en ö i sjön Västra Silen.

Onsdagen den 8:e augusti 2018. Tågresa från Bengtsfors till Mellerud och tillbaka till Bengtsfors, samt bussresa från Bengtsfors till Dals-Ed och bilresa från Dals-Ed tillbaka till Bengtsfors.

Motorvagnståget som vi åkte med från Bengtsfors till Mellerud har här kommit fram till Mellerud, och ska strax vända om tillbaka till Bengtsfors. Motorvagnståget som vi åkte med från Bengtsfors till Mellerud har här kommit fram till Mellerud, och ska strax vända om tillbaka till Bengtsfors.

Under inledningen av denna dag så kom det en svanfamilj på besök utanför båten. Förutom att träffa svanarna, så hann vi även med att utforska mer av Bengtsfors under inledningen av denna dag.Vi hann bland annat promenera upp på det centralt belägna ”Majberget”, där såväl ett hembygdsområde och ”Halmens Hus” finns belägna, vilka vi besökte.
Som jag nämnde tidigare kan man cykla dressin norr om Bengtsfors mellan orterna Årjäng och Bengtsfors, men söder om Bengtsfors får man inte cykla dressin, eftersom att järnvägen söder om Bengtsfors ännu trafikeras av tåg. Så under sommaren går det två tågavgångar i vardera riktningen mellan Bengtsfors och Mellerud (där man kan byta till andra tåg om man vill), längs den oelektrifierade sträckan som till en stor del följer Dalslands kanal, vilket innebär en hel del vackra vyer. Järnvägen heter ”Dal–Västra Värmlands Järnväg” och förkortas således ”DVVJ”, men med tanke på namnets förkortning och de vackra vyerna så benämns den numera ofta som ”De Vackra Vyernas Järnväg”. Vanligtvis sker tågavgångarna med dieselmotorvagnståg av modellen Y1. Det tycks vara populärt att åka med passagerarbåt i ena riktningen mellan Bengtsfors och Håverud (eller en del av sträckan) och tåg åt andra hållet. Detta då man kan köpa en kombinationsbiljett så man reser med tåg åt ena hållet, samt båt åt andra hållet, tack vare att sträckan mellan Håverud och Bengtsfors trafikeras av de båda båtarna ”M/S Dalslandia” och ”M/S Storholmen”. Dessa båda båtar trafikerar sträckan växelvis, så att ena dagen är det ”M/S Dalslandia” som kör från Bengtsfors till Håverud, samtidigt som ”M/S Storholmen” kör i motsatt riktning från Håverud till Bengtsfors och således möts längs sträckan mitt på dagen. Därutöver så trafikerar för övrigt även båten ”M/S Nils Ericson” Dalslands kanal, då den dagligen startar i Håverud och kör en bit uppströms i kanalen innan den åter vänder om tillbaka till Håverud.
Under onsdagen passade vi på att göra en dagsutflykt till Mellerud, då vi tog dagens första tåg till Mellerud och dagens sista tåg från Mellerud tillbaka till Bengtsfors. Således hann vi besöka Mellerud, som för dagen även besöktes av ett flertal kraftiga regnskurar, men vi hann i alla fall se en hel dal av Mellerud och även äta lunch där.
När vi kom tillbaka till båten i Bengtsfors och jag försökte prova att starta båten, för att ladda dess batteri en stund, så visade det sig att båten inte ville starta. Detta eftersom att det var ont om spänning i dess batteri, eftersom att antagligen batteriet inte var i toppskick och vi dessutom hade förbrukat i en del ström i båten genom att använda kylskåpet och andra elektriska saker i båten. Tyvärr så är inte båten utrustad med landströmsanslutning, så framöver är tanken att fixa så att båten kan anslutas till landström. Men båten har i alla fall dubbla batterier, så jag brukar vanligtvis se till att det ena batteriet hålls välladdat, så att man alltid ska kunna starta båten med det välladdade batteriet, även om det andra batteriet skulle råka bli urladdat, då man inte har motorn igång. Men nu bar det sig så olyckligt att det ena batteriet hade blivit överhettat redan innan vi kom till gästhamnen uppe i Töcksfors, antagligen för att det hade blivit någon kortslutning i det. Så nu hade vi bara ett batteri att förlita oss på, eftersom att jag kopplat ur det andra batteriet som krånglade.
Så nu när vi inte fick igång båten, så besökte vi en bensinmack på orten i hopp om att de skulle ha någon portabel starthjälp att låna ut, vilket de dock inte hade. Så därför åkte vi med en buss fram till den lilla orten Bäckefors och vidare med en annan buss därifrån till Dals-Ed, där vi hämtade bilen (men lät båttrailern stå kvar i Dals-Ed) och körde tillbaka till Bengtsfors, så att vi senare kunde ladda båtens batteri med hjälp av bilen.
Väl framme i Bengtsfors så hade kvällen hunnit bli sen, så vi parkerade bilen på en parkeringsplats och gick och la oss i båten för att sova.

Torsdagen den 9:e augusti 2018. Båtfärd från Bengtsfors till Mustadfors gästhamn.

Det finns många fina vyer längs Dalslands kanal, även om pappersbruket invid slusstationen i Billingsfors knappast utgör någon av de finaste vyerna längs kanalen. Det finns många fina vyer längs Dalslands kanal, även om pappersbruket invid slusstationen i Billingsfors knappast utgör någon av de finaste vyerna längs kanalen.

Jag vill minnas att dagen inleddes med att min mamma begav sig till ett café och köpte nybakat frukostbröd, samtidigt som jag tog med mig det fungerade båtbatteriet (men som det var dålig spänning i numera) till bilen, där jag laddade batteriet en stund, med hjälp av startkablar från bilen. Sedan fick vi således fart på båtmotorn och inledde dagens båtfärd med att bege oss till den närbelägna bensinmacken, som även var en sjömack, då den även erbjöd bränslepumpar vid en brygga vid vattnet, där vi passade på att tanka båten.
Därefter fortsatte vi kanalresa neråt genom Bengtsfors, där vi gjorde ett kort stopp vid en brygga, efter att vi passerat dagens första sluss och således befann oss i de något sydligare delarna av Bengtsfors. Efter det lilla stoppet så fortsatte vi längs kanalen, och således även genom Upperudsälven, då kanalen till en stor del följer Upperudsälven. Efter ett tag hade vi även passerat slussen invid pappersbruket i Billingsfors och vi befann oss då på Laxsjön.
Ute på Laxsjön så åkte vi norrut i sjön och kastade så småningom i ankaret och satte oss och åt lunch i båten, då vi befann oss i en vik strax utanför Skåpafors.
Sedan fortsatte vi till bryggan vid Baldersnäs Herrgård, där vi la till vid bryggan en stund och promenerade upp till herrgården och tittade in i några byggnader utanför herrgården, där man kunde inhandla souvenirer.
Sedan fortsatte båtfärden vidare till gästbryggan vid ”Laxsjöns Camping & Friluftsgård”, där vi gick i land och köpte glass, innan vi fortsatte till Långbrons gästhamn, där vi också gjorde ett kort stopp och passade på att gå i land en vända.
Därefter fortsatte vi till slussen i Långbron som vi slussades igenom, efter att både järnvägsbron och landsvägsbron hade öppnats för oss (även om vi möjligtvis hade kunnat ta oss under den ena bron, eller kanske till och med de båda broarna även i stängt läge), då båda är belägna strax innan slussen, då man kommer från Laxsjön.
Sedan var vår tanke att vi skulle stanna för natten i Mustadfors gästhamn, som enligt vår karta såg ut att vara belägen strax efter slussen i Långbron. Men när vi var vid slussen i Långbron så fick vi veta att Mustadfors gästhamn är belägen nedanför nästa slussområde, alltså det vid Dals-Långed, där det är fyra slussbassänger som alltså skulle passeras, så mellan Långbron och Dals-Långed finns det alltså ingen gästhamn. Vi tyckte ju att vi var ute i god tid, då vi gled in i vad vi trodde att var dagens sista sluss, alltså slussen vid Långbron. Detta då vi inte ville vara ute i sista minuten innan slussarna skulle stänga för dagen. Men då vi fick veta att det var ytterligare fyra slussbassänger som vi skulle passera innan kanalen skulle stänga för dagen, då blev det direkt mera stressigt. Detta med tanke på att en passage igenom alla dessa fyra slussbassänger innebar en tidsåtgång på cirka en timme. Men jag tror faktiskt att vi hann igenom samtliga dessa slussbassänger innan klockan var slagen sju på kvällen (då jag vill minnas att de stängde slussarna för dagen). Detta trots att vi även fick möta andra båtar vid slussområdet.
På kvällen övernattade vi i båten i Mustadfors gästhamn, som ligger invid en husbilsuppställningsplats i utkanten av den lilla orten Dals Långed.

Fredagen den 10:e augusti 2018 till och med söndagen den 12:e augusti 2018. Bussresa från Mustadfors gästhamn till Bengtsfors och bilresa från Bengtsfors till Dalarna och tillbaka till gästhamnen i Mustadfors, samt en kvällsutflykt med bil från Mustadfors gästhamn till Bengtsfors och tillbaka till Mustadfors gästhamn.

Då vi kommit till Mustadfors gästhamn så blev det en paus i vår kanalresa i några dagar. Detta eftersom att jag skulle upp till Dalarna och cykla Cykelvasan under lördagen och dessutom skulle min mamma hem och börja arbeta igen, så istället skulle min pappa komma ner och åka båt tillsammans med mig i några dagar, då han nu fått semester.
Så på fredagsmorgonen så fortsatte jag och min mamma med buss upp till Bengtsfors, varifrån vi sedan fortsatte med bilen vidare till Dalarna under dagen. Under bilresan passade vi på att ta vägen via Mora och hämta ut nummerlappen inför Cykelvasan som jag skulle genomföra under följande dag.
Så efter att jag genomfört Cykelvasan, så fortsatte jag och min pappa ner från Dalarna till Mustadfors gästhamn med bil under söndagen. Med oss hade vi också ett fungerande batteri som min pappa i vanliga fall brukar använda till sin traktor.
Som tur var, så kunde vi när vi kommit fram till båten konstatera att den ännu stod kvar utan några problem i gästhamnen där jag och min mamma lämnat den några dagar tidigare. Så min oro hur det hade gått med båten och dess förtöjning var obefogad, då jag hade oroat mig för att båten kanske hade slitit sig. Detta eftersom att det visst hade varit väldigt blåsigt i trakten, så man kunde se flera stora träd som hade fallit runt om i Dalsland med omnejd. Så det var kanske tur att vi inte hade tänkt att åkta båt när det var som blåsigast.
Då vi kommit fram till båten, så kom vi på att det hade varit bra om vi hade haft en adapterkontakt så att vi kunde använda oss av vår medhavda batteriladdare i eluttagen som vanligtvis finns i gästhamnarna. Eftersom att batteriladdaren har en vanligt 230 volts kontakt, medan eluttagen i gästhamnarna oftast består av 230 volts så kallade ”CEE-uttag”, så hade det varit bra med en adapterkontakt så att vi kunde använda vår batteriladdare i gästhamnarna. Därför tog vi en biltur upp till Bengtsfors på kvällen för att se om vi skulle finna någon sådan adapterkontakt, men vi lyckades inte få tag i någon adapterkontakt under söndags kvällen. Men tack vare bilturen så fick vi i alla fall titta på några husbåtar som man kunde hyra strax utanför Bengtsfors. Så här i efterhand så visade det sig att det ändå gick bra under hela resan, trots att vi aldrig fick tag i någon adapterkont till batteriladdaren. Detta tack vare att vi nu hade ett fräscht batteri i båten.
Så då vi kommit tillbaka från Bengtsfors, så övernattade vi i båten, i samma hamn som jag och min mamma redan bott en natt i båten, några nätter tidigare.

Måndagen den 13:e augusti 2018. Båtfärd från Mustadfors gästhamn till Upperuds gästhamn.

M/S Nils Ericson passerar akvedukten i Håverud. M/S Nils Ericson passerar akvedukten i Håverud.

På måndagsmorgonen så fortsatte vi vår båtresa och ganska omgående så blev det dags för oss att slussa oss ner i Mustadfors sluss, vilket jag tror att blev min pappas första slussning någonsin, förutom då han åkt med som passagerare igenom slussar.
Därefter så la vi till vid en brygga vid Högsbyn, där vi promenerade upp och tittade på gamla hällristningar, som det finns gott om i trakten.
Efter att ha passerat genom ytterligare en sluss så passerade vi inloppet mot akvedukten i Håverud, men vi passerade bara inloppet på långt håll och fortsatte först längre söderut i sjön Åklång, där vi stoppade dieselmotorn och kastade i ankaret vattnet och satte oss ner för att äta lunch. Denna gång vill jag minnas att lunchen bestod av bröd som vi nyligen värmt i Omniaugnen (som är som en liten ugn som man kan ha på en spisplatta) och soppa.
Efter lunchen vände vi om en liten bit, så att vi styrde in i kanalen igen och siktade mot slussarna och akvedukten i Håverud. Men först fick vi vänta ett tag innan det blev vår tur att börja slussa, då slussvakten var ensam på platsen och hade flera båtar som skulle slussas igenom slussarna.
Den mest fascinerande delen av Dalslands kanal är enligt mig i Håverud. I Håverud finns hela fyra stycken slussbassänger och mellan den första och andra slussbassängen så passerar kanalen över en 150 år gammal akvedukt (alltså i detta fall en bro för båtar), som visserligen nyligen renoverats. Som om inte detta vore nog, så löper numera en fast landsvägsbro och en öppningsbar järnvägsbro långt över kanalens slussområde i Håverud.
Dagen till ära så var det även ett tyskt filmteam på platsen och filmade, så slussvakten frågade oss om det var okej att de filmade oss då vi skulle slussa och passera över vad som lär vara kanalenens mest kända sevärdhet, nämligen akvedukten i Håverud. Vi sa att det var helt okej att de filmade oss, men det blev aldrig så att de filmade oss, då jag tror att de hann avsluta filmningen för dagen, redan innan vi blev nedslussade. Alldeles innan det blev vår tur att bli nedslussade, så kom jag på att jag hade glömt systemkameran inne på en toalett vid slussområdet, så jag fick springa dit och se om den var kvar där, men det var den inte. Men när jag gick in i en av butikerna i samma byggnad, så kunde jag se att min kamera låg bakom kassadisken, så det var bara för mig att gå dit och berätta att jag glömt min kamera inne på toaletten, också fick jag med mig kameran och kunde bege mig upp till båten igen.
Efter att vi blivit nedslussade genom slussarna och passerat akvedukten i Håverud tillsammans med några kanoter, så passade vi på att stanna till en stund i gästhamnen i Håverud, innan vi fortsatte till de båda slussarna i Upperud, där vi också blev nedslussade, innan vi la till i Upperuds gästhamn för kvällen.
När båten väl var förtöjd så promenerade vi till Åsensbruk och handlade i dess matvarubutik. Men byn upplevdes som relativt folktom och många hus stod tomma i det lilla samhället där pappersbruket stängts under år 2009, så det kändes som att bygden haft sina glansdagar för länge sedan. Till och med ortens pizzeria tycktes ha slagit igen.
Efter besöket i Åsensbruk så promenerade vi vidare till Håverud, där vi passade på att äta middag i en av restaurangerna invid kanalen, innan vi promenerade tillbaka till båten i Upperuds gästhamn. Således blev det en ganska lång kvällspromenad som tog oss runt sjöarna ”Nedre Upperudshöljen” och ”Övre Upperudshöljen” (som visserligen bara är olika delar av samma sjö), innan vi var tillbaka vid båten och övernattade i den.

Tisdagen den 14:e augusti 2018. Båtfärd från Upperuds gästhamn upp till Fröskogs gästhamn och tillbaka till övre väntbryggan vid Strömmens sluss.

I sjön Ånimmen finns en liten linfärja, som används mellan ön Henriksholm och fastlandet. I sjön Ånimmen finns en liten linfärja, som används mellan ön Henriksholm och fastlandet.

På förmiddagen började vi dagen med att ta en promenad från båten (som låg i Upperuds gästhamn) tillbaka in till Håverud, där vi tittade på Kanalmuséet i Håverud, innan vi promenerade tillbaka till båten.
När vi väl började åka med båten så åkte vi först den korta biten fram till Dalsland Konstmuseum, där vi la till vid dess brygga och jag tog en kort promenad upp till Dalslands Konstmuseum, dock utan att gå in där.
Sedan siktade vi mot Snäcke kanal (som numera är en del av Dalslands kanal) och passerade Snäcke sluss, innan vi så småningom la till en stund vid Dalslands Gästgiveris gästbrygga. Där tog jag en promenad upp mot gästgiveriet, medan min pappa istället fixade med den krånglande vindrutetorkaren som inte ville fungera något vidare i regnvädret. Efter det korta stoppet vid Dalslands Gästgiveri så fortsatte vi färden förbi en mycket liten linfärja, som används för att ta sig mellan fastlandet och den lilla ön Henriksholm som ligger i sjön Ånimmen.
Senare fortsatte vi till Strömmens sluss, vars slussvakt hade blivit förvarnad av slussvakten vid Snäcke sluss att vi var på gång. Efter att vi blivit uppslussade vid Strömmens sluss så fortsatte vi till hamnen i Fröskog.
Tyvärr var det ont om lediga gästplatser i Fröskog, eftersom att det stod någon större båt (som såg ut att vara långtidsuppställd) på någon av de få gästplatserna där. Så vi lånade istället en hyrd båtplats i hamnen och förtöjde båten där, medan vi åt middag ombord i båten. Då jag passade på att gå upp på land och se mig om i omgivningen, så kunde jag se att det fallit en hel del träd invid hamnen, då det hade varit blåsigt i området.
Under den senare delen av kvällen då mörkret börjat falla och vi hade ätit middag, så fortsatte vi med tända lanternor ner till den övre väntbryggan vid Strömmens sluss, eftersom att det var så ont om lediga gästplatser i Fröskog. Vi övernattade sedan vid den övre väntbryggan vid Strömmens sluss.

Onsdagen den 15:e augusti 2018. Båtfärd från övre väntbryggan vid Strömmens sluss via Sunnanå hamn till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” och tillbaka till Sunnanå hamn.

Snäcke slusstation. Snäcke slusstation.

Under onsdagen så passerade vi nedåt genom Strömmens sluss och Snäcke sluss. Vid Snäcke sluss så bjöd slussvakten på glass, då säsongen snart var slut. Sedan så slussade vi oss igenom den förhållandevis stora slussen i Köpmannebro och sedan väntade Vänern på oss.

Väl ute på Vänern så vågade det en del och vi körde först till Sunnanå hamn (som ligger strax utanför Mellerud) och la till där en sund, innan vi bestämt oss för hur vi skulle fortsätta vår resa.
Jag lyckades övertala jag min pappa att styra ut på Vänern ingen, så vi åkte till ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Färden dit var ganska gungig då vi till stor del hade vågorna emot oss, så min pappa som lätt blir sjösjuk uppskattade inte resan ute bland vågorna, då han lär föredra att hellre åka på smala kanaler och små sjöar, än på de lite större vattnen som ofta vågar desto mer. När vi kom fram till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” så passade vi på att äta middagen som jag hade förberett ute på den gungiga sjön. Sedan tog vi en kort promenad i närområdet, då min pappa tyckte att det fick räcka med båtåkning för denna dag och han tyckte därtill att vi kunde dra upp båten på land i närheten av ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Men det var en bra bit därifrån till någon busshållplats om vi sedan skulle åka och hämta bilen, och därtill så såg vi inte heller till någon sjösättningsramp i närheten. Så när min pappa hade kontrollerat följande dags väderleksprognos och konstatera att det antagligen skulle bli blåsigare under morgondagen så kom vi fram till att vi ändå kunde fortsätta med båten tillbaka till Sunnanå hamn under kvällen.  För där kunde vi sedan dra upp båten på land, och dessutom kunde vi ta oss relativt smidigt från den hamnen med kollektivtrafik när vi sedan skulle hämta bilen som ju stod parkerad i Dals Långed.
Själv var jag dock inne på att vi skulle fortsätta till Vänersborg med båten, varifrån vi också kunde ta oss smidigt med kollektivtrafik till bilen i Dals Långed, och sedan dra upp båten på land vid någon sjösättningsramp i Vänersborg. Men då det var längre till Vänersborg, än till Sunnanå hamn så ville inte min pappa åka dit, då han inte alls uppskattade att guppa i vågorna på Vänern, så det var ju synd att inte Vänern var lika spegelblank, som då jag och min vän Daniel korsade Vänern från Vänersborg till Sjötorp under 2017.
Så under kvällen fortsatte vi med båten på Vänern i vågorna som till stor del följde vår färdriktning (samtidigt som nog sjön hade hunnit lugna ner sig en aning) tillbaka till Sunnanö hamn, där det kom att bli två övernattningar i båten. I hamnen var det en hel del båtar, varav bland annat en husbåt, som det tycktes bo en man i.

Torsdagen den 16:e augusti 2018. Promenad från Sunnanå hamn till Mellerud, tågresa från Mellerud till Åmål, bussresa från Åmål till Dals Långed och bilresa från Dals Långed via Töcksfors, Båstnäs och Dals-Ed tillbaka till Sunnanå hamn.

En bil som tycks ha stått länge på Bilkyrkogården i Båstnäs. En bil som tycks ha stått länge på Bilkyrkogården i Båstnäs.

Denna dag så blev det inget båtåkande, då min pappa hellre föredrog en bilresa än en dag i båten guppandes på Vänern till exempelvis Vänersborg.
Så denna dag började vi med en något stressig promenad från Sunnanå hamn till järnvägsstationen i Mellerud, varifrån vi sedan fortsatte med tåg till Åmål. Från Åmål så fortsatte vi med buss vidare till Dals Långed, där vi hade parkerat bilen några dagar tidigare. Sedan fortsatte vi med bilen till Töcksfors och åt lunchbuffé i det stora köpcentret i Töcksfors, innan vi fortsatte med bilen till den lilla byn Båstnäs, som ligger en bit utanför Töcksfors.
I Båstnäs så finns nämligen ”Bröderna Ivanssons bilskrot”, som är en gammal bilskrot, som numera är som en gammal ”bilkyrkogård”, då bilarna är tämligen övergivna liksom de intilliggande husen. Numera så har bröderna Ivansson avlidit och platsen ute i skogen har blivit som en stor sevärdhet som lockar besökare från stora delar av världen. Besökare som promenerar runt bland bilvraken, där naturen så sakteligen börjar att ta över platsen genom att träd växer genom såväl bilar och genom dess attiraljer, som numera även skildrats i bokform. I mina ögon var det visserligen en speciell och annorlunda plats som är väl värd att besöka, men det var ändå inte någon direkt mysig, trevligt och prydlig plats, där bilar låg huller om buller. Inte ens min pappa som normalt gillar gamla skrotbilar, tycktes uppskatta doften av dessa gamla bilar som stod i skogen och rostade. Så om någon en dag i framtiden ska miljösanera denna plats, då lär den ha mycket jobb att göra. För den intresserade så lär det finnas en båtbrygga i närheten av bilkyrkogården, så att man kan ankomma till bilskroten med båt om man färdas på Dalslands kanal.
Efter besöket vid den gamla bilskroten så fortsatte vi med bilen längs en liten grusväg som tog oss in i Norge, innan vi kom ut på större vägar som så småningom ledde oss tillbaka till Sverige och till Dals-Ed.
I Dals-Ed så tittade vi på ”Eds MC- och Motormuseum” som är inrymt i en källare i ortens centrum. Där var det en hel del gamla motorcyklar, men också en del andra gamla saker, som exempelvis en sorts grammofonspelare, vari det låg en skiva med Rättviks spelmanslag. Detta var ju ett lustigt sammanträffande då det innebar att min pappas farfar (som varit död sen 1970-talet) antagligen spelade på skivan, eftersom att han var med i Rättviks spelmanslag, då han var musikalisk och dessutom var en så kallad ”riksspelman”.
Efter besöket vid ”Eds MC- och Motormuseum” så hämtade vi båttrailern som sedan några veckor stod parkerad i gästhamnen i Dals-Ed och sedan fortsatte vi med den och bilen till Sunnan hamn, där vi övernattade ännu en natt i båten, i den fina hamnen där det verkar exploateras och byggas många fina hus.

Fredagen den 17:e augusti 2018. Bilresa från Sunnanå hamn till Dalarna.

På förmiddagen drog vi upp båten på dess båttrailer, vid en av Sunnanå hamns sjösättningsramper, och plockade iordning i båten och tömde den på en del grejer, efter sommarens lite längre båtresa.
Sedan for vi upp till Dalarna där vi började med att stoppa in båten och dess båttrailer i en varmbonad byggnad, vari jag hyrt en plats till båten. Detta för att båten skulle få övervintra på en varm och skön plats, inför nästa sommar och nya äventyr.
Efter att båten var instoppad för vinterförvaring så fick jag anse att denna båtresa och båtsäsong var slut, då jag och min pappa sedan fortsatte hem till hans och min mammas bostad på en annan plats i Dalarna.

Några avslutande rader.

Spår av sommarens skogsbrand längs länsväg 296 mellan Kårböle och Ytterhogdal. Spår av sommarens skogsbrand längs länsväg 296 mellan Kårböle och Ytterhogdal.

Efter denna tur på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal, så var ännu en av de längre kanalerna i Sverige avverkad med min plastsnipa. Dalslands kanal visade sig vara en fin vattenväg (liksom de andra kanalerna som jag rest på), som jag gärna rekommenderar andra att också resa på!
Tyvärr var det lite ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet under denna varma sommar, men vad jag förstått så är det inte helt ovanligt att det kan vara något ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet, även under något blötare somrar än den torra sommaren 2018.
Dalslands kanal visade sig vara en kanal som många kanotister tycks ha upptäckt, då det i delar att kanalsystemet var väldigt många kanotister från olika delar av världen. Kort sagt så tycks marknadsföringen av kanalen ha lyckats bra mot personer som vill uppleva den svenska vildmarken från kanot och det tycktes vara smidigt att hyra kanoter längs kanalen, då det var tydligt att det var många som hade hyrt kanoter invid kanalen. Det lär även finnas möjlighet att köpa ett kombinationserbjudande, som innebär att man hyr dressin åt ena hållet och kanot åt andra hållet, vilket jag anar att leder till en trevlig tur. I de hyrda kanoterna låg det ofta plasttunnor med lock, i vilka kanotisterna praktiskt kunde stoppa sin packning, så att den inte skulle riskera att bli blöt. Dalslands kanal tycks verkligen vara en riktigt kanotvänlig kanal, med tanke på att man tillåts att slussa både uppför och nedför med kanoter i slussarna (mot en avgift), vilket inte tillåts i alla kanaler.
Om jag tillåts att dra några jämförelser mellan Dalslands kanal och Göta kanal (vilken jag bedömer att är något mer välkänd och mer vältrafikerad än Dalslands kanal), så tillåter ju Göta kanal något större båtar än Dalslands kanal. Men båda kanalerna har relativt moderna slussar, där majoriteten av dem i de båda kanalerna regleras hydrauliskt, även om de båda kanalerna har låtit behålla några slussar där det endast är handkraft som gäller för att manövrera slussarna.
I Dalslands kanal så ingår inte hamnavgifterna i slussavgiften, vilket de till stor del gör i Göta kanal. I gengäld så är det dock billigare att passera samtliga slussar i Dalslands kanal än i Göta kanal, då en tur och returbiljett för slussarna i Dalslands kanal för en båt som mäter cirka sju meter (som min båt) kostar 2700 kronor, vilket är mindre än halva priset gentemot en tur och returbiljett genom hela Göta kanal (som däremot innehåller fler slussar). Vanligtvis kunde man betala hamnavgifterna med hjälp av Swish i Dalslands kanal, vilket ju var smidigt.
Detta blev alltså min sista båtresa med båten under 2018. Så under söndagen efter kanalresan fortsatte jag till Sälen och promenerade Ultravasan, och därmed efter målgången i Ultravasan kunde jag konstatera att jag hade klarat av en så kallad Vasatrippel. Detta då jag hade klarat av tre lopp från Sälen till Mora under samma år, nämligen Vasaloppet på skidor, Cykelvasan på mountainbike och Ultravasan som en rask promenad.
Därefter var min semester slut för denna gång och då jag fortsatte hemåt upp till Kiruna, så kunde jag konstatera att det hade varit en fin sommar. Något som inte minst de stora branddrabbade områdena vittnade om (där man inte ens fick svänga av in på skogsbilvägarna för tillfället), då jag i trakterna av Kårböle passerade genom några av dem, under söndagen på min bilresa hemåt.

Som avslutning kan jag nämna att under sommaren 2019 så blir det nog en längre båtresa via ett flertal kanaler och andra platser. Detta då jag tänkte färdas med min båt mellan Örebro och Arvika (även om färdriktningen ännu inte är bestämd) via bland annat Hjälmare kanal, Enköping, Uppsala, Strömma kanal, Göta kanal, Kinda kanal, Karlstad och Säffle kanal. Så för tillfället pågår planeringen inför den resan, då resan lär ta flera veckor att genomföra, med tanke på att sjövägen mellan Örebro och Arvika är betydligt mycket längre än fågelvägen mellan nämnda platser.

/Fredrik

Skogen är svart av sot, efter den varma sommarens skogsbrand längs länsväg 296 mellan Kårböle och Ytterhogdal.

Kommentera gärna:

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Lisas stuga i Vistasdalen.

Några inledande rader.

Abisko. Abisko.

Under sensommaren/hösten 2012 så promenerade jag cirka 50 mil, då jag följde Kungsleden från Hemavan upp till Abisko. Den turen tog cirka tre och en halv vecka och inkluderade Kungsleden från Hemavan upp till Abisko, dessutom hann jag även med några tilläggsetapper till Kungsledens ordinarie sträckning. Som en tur runt sjön Tjulträsket vid Ammarnäs, samt att jag promenerade på södra sidan om Stora Luleälven från Saltoluokta fjällstation upp till Suorvadammen, där jag korsade älven och fortsatte längs landsvägen fram till Vakkotavare fjällstuga, en etapp som tog mig två dagar istället för att jag tog båten m/s Langas över vattnet och landsvägsbussen upp till Vakkotavare, som är brukligt av Kungsledenvandrare. Då jag kom fram till Vakkotavare den gången så var min packning blöt efter en olycklig vadning, då jag råkat falla ner i vattnet, så då spenderade jag den första natten någonsin i en av alla de fjällstugor som Svenska Turistföreningen äger och bemannar under säsongerna, då många vistas i fjällvärlden.
Visserligen hade jag några nätter tidigare spenderat en natt i Tsielekjåkkstugan, som lär vara den första av Svenska Turistföreningens fjällstugor som jag någonsin övernattat i, men den stugan marknadsförs inte så väl, också saknar den stugvärd, men den natten då jag bodde i den så var vi ändå fyra personer och en hund som hade hittat fram till den stugan i ett blött regnväder och övernattade i den.

Nåväl, då jag kom fram till Vakkotavare så var det jag, en annan turist och stugvärden som övernattade i stugan och det blev alltså min första övernattning i en av alla de bemannade fjällstugor som Svenska Turistföreningens rår om, och jag kunde ju konstatera att det var riktigt skönt att få värma sig och torka upp min utrustning i fjällstugan.
Visserligen så var min ursprungliga tanke var att bara övernatta i tält då jag traskade längs Kungsleden, men ambitionen om att bara bo i tält hade jag brutit långt innan jag nådde fram till Vakkotavare, då jag redan hade hunnit med att bo i både stugor och fjällstationer redan innan jag nådde fram till fjällstugan Vakkotavare. Så även under min fortsatta färd upp till Abisko så blev det några övernattningar under tak, även om det inte blev några fler övernattningar inomhus i Svenska Turistföreningens fjällstugor under den turen.

Numera så tycker jag att det är trevligt att få komma in i fjällstugor, i synnerhet under den kalla eller mörka delen av året. Så även om jag inte har något emot att tälta på sommaren, så bor jag gärna i fjällstugor under de andra årstiderna, för det är ju skönt att få komma in och värma sig, torka utrustningen och lyssna på eldens sprakande, även om det innebär en del städning innan man lämnar stugplatsen.
Så sedan 2012 så har det blivit ett flertal övernattningar i Svenska Turistföreningens fjällstugor, men också i norska fjällstugor som vanligtvis ägs av lokalföreningar som tillhör ”Den Norske Turistforening”, alltså ”DNT”. Det finns betydligt fler fjällstugor som är anslutna till ”Den Norske Turistforening”, än Svenska Turistföreningen, och medan de flesta svenska fjällstugorna vanligtvis är bemannade med en stugvärd, så är vanligtvis istället de norska fjällstugorna obemannade, så att man får låsa upp dem själva med en så kallad ”DNT-nyckel”, som passar i många av de norska fjällstugorna. Även om en del av de norska fjällstugorna är låsta med specialnycklar som man måste låna, men i gengäld så är några av de norska fjällstugorna olåsta. Detta innebär ju att man i många fall inte behöver ta hänsyn till några speciella öppettider av de norska fjällstugorna, även om undantag finns, då vissa är stängda under vissa perioder. En bra webbsida som visar blanda annat var de norska fjällstugorna och fjällstationerna är belägna, och därtill berättar om dem är: ”ut.no”, vilket är en väldigt bra sida att använda sig utav då man planerar en fjälltur i Norge.

Under min tur längs Kungsleden så passerade jag ju ett flertal av Svenska Turistföreningens fjällstugor som är bemannade, och även om jag bara bodde i en av dem, så passade jag på att gå fram till alla dessa stugplatser som jag passerade, och vanligtvis så hälsade jag i alla fall på dess stugvärdar, om de var hemma. Eftersom att flera av de svenska fjällstugorna har en butik där man kan handla mat och godis så passade jag då på att handla i de fjällstugor som hade en butik och där stugvärden samtidigt var hemma. På så sätt så behövde inte packningen bli så onödigt tung. Så både då och under andra senare avverkade turer i svenska fjällen, så har jag använt mig utav butikerna i fjällstugorna för att inte behöva bära så tungt, samtidigt som det känns roligt att gynna verksamheten så att butikerna kan bli kvar och förhoppningsvis även utvecklas till framtiden. Därtill känns det som att man med godare samvete kan passa på att låna Svenska Turistföreningens dass vid fjällstugorna, då man i alla fall är både medlem i föreningen och handlar i deras butiker, där dessa finns och har öppet. Således så besökte jag alla bemannade fjällstugeplatser som låg längs Kungsleden under 2012, och därtill har jag besökt andra fjällstugor i andra delar av landet under exempelvis mina två turer till Padjelanta nationalpark, min skidtur genom Jämtlandsfjällen i våras, samt ett par vandringar i Ritsemtrakten, och därtill ett besök vid fjällstugan Kårsavagge som jag och min mamma övernattade i för några år sedan. Så i våras hade jag bara några få av Svenska Turistföreningens bemannade fjällstugor kvar att besöka innan samtliga dessa var besökta.
Därtill kan jag ju nämna att jag även övernattat i samtliga öppna stugor i Muddus nationalpark, vilka är obemannade och upplåsta, vilka sköts av Laponiaförvaltningen. Dessutom har jag även varit förbi alla sju stugområden i Padjelanta nationalpark där stugorna sköts av Badjelánnda Laponia Turism”, så trots att jag inte övernattat in någon av dessa stugor så har jag handlat i butikerna som finns hos flertalet av dess stugvärdar. Något som jag framförallt minns från mina turer i Padjelanta nationalpark, är de goda nybakade bröden som heter: ”Gahkko” på samiska, vilka jag handlat av flera stugvärdar i nationalparken.

Abiskojåkka fjällstuga.

Abiskojåkka fjällstuga. Abiskojåkka fjällstuga.

Så under 2018 så var det dags att besöka de sista bemannade fjällstugeområdena hos Svenska Turistföreningen innan samtliga dessa var besökta av mig. Så i april passade jag på att besöka en av de närmaste fjällstugorna, sett till Kiruna där jag bor. Nämligen fjällstugan Abiskojåkka som ligger alldeles i anslutning intill fjällstationen i Abisko. Detta är en fin stuga, som ligger vackert belägen invid den porlande jokken. Stugan är det senaste tillskottet bland Svenska Turistföreningens fjällstugor, då den börjat klassas som fjällstuga ganska så nyligen, men det är inte någon nybyggd byggnad, då den sedan början av 1900-talet tillhört Svenska Turistföreningen och bland annat kallats ”Annexet”. Men nu sedan en tid tillbaka så har man byggt om byggnaden, så att den påminner om många andra fjällstugor och bland annat har gasolkök i köket. Stugan har visserligen 230 volts elektricitet och därmed elvärme, vilket de flesta andra fjällstugor saknar. Men i ett av sovrummen, så har man låtit bli att installera elektricitet, så i det rummet är det verkligen som att bo i en fjällstuga (även om jag övernattade i ett av dess andra sovrum), då man är tvungen att elda i kaminen för att få värme och inte heller bara kan trycka på en strömställare för att få ljust.
Vanligtvis brukar det även finnas en stugvärd även i denna fjällstuga, men just då jag bodde i den i slutet av april, så var det dock ingen stugvärd på platsen. Så jag fick istället visa upp min betalningsbekräftelse inne i den intilliggande fjällstationen, där jag efter min natt i fjällstugan även passade på att äta frukostbuffé. Eftersom att jag besökte stugan under lågsäsong, så var jag den enda gästen i stugan och jag kunde konstatera att det enligt gästboken inte verkade ha varit så många besökare under den aktuella vårvintersäsongen heller, men däremot så vittnade gästboken om att det hade varit många besökare i fjällstugan under föregående sommar.
Som jag förstått det så har man iordningställt denna fjällstuga för att besökare, ska kunna prova på att bo i fjällstuga (och kanske även få mersmak och vilja uppleva fler fjällstugor), samtidigt som den är belägen lättillgängligt så att man kan nå fjällstugan utan någon lång promenad, då den ligger nära parkering, bilväg, busshållplats och järnvägshållplats.

Treriksröset, Goldahytta och Pältsastugan.

Treriksröset. Treriksröset.

Inte långt efter min övernattning i fjällstugan Abiskojåkka så var det dags att bocka av ännu en för mig obesökt fjällstuga, nämligen Pältsastugan, som ligger i närheten av Treriksröset. Så jag började med att ta en biltur via Karesuando till den lilla orten Kilpisjärvi i Finland. Där skidade jag över sjön med samma namn som orten, och vidare fram till Treriksröset (dit det till stor del var dragna skidspår ända ifrån Kilpisjärvi) och vidare över sjön Golddajávri fram till den norska fjällstugan Goldahytta, efter att jag stannat till en stund vid Treriksröset, där jag för övrigt även träffade på fler skidåkare.
Skidturen över sjön vid Kilpisjärvi följde i stort samma sträcka som jag, mina föräldrar och min syster hade åkt båt, då vi bilat upp till Kilpisjärvi för att besöka Treriksröset sommaren 2003, under vad som var min första resa någonsin uppe i såväl Västerbotten, Norrbotten, Nordnorge och Jämtland. Den gången åkte vi båt över sjön som jag nu skidade på vid Kilpisjärvi. Efter den nämnda båtresan för flera år sedan, så vandrande vi den korta sträckan som återstod fram till Treriksröset, innan vi åter vände om och vandrade tillbaka från Treriksröset till båten, som återigen förde oss tillbaka till Kilpisjärvi. Treriksröset (som ligger längst upp i Sverige och förbinder såväl Sverige, Norge och Finland) hade jag alltså redan besökt en gång tidigare, innan årets tur dit, även om det då var högsommar med massor av mygg och nu istället var ett snötäckt landskap som jag nu tog mig fram igenom.
Framme vid Goldahytta (vilket egentligen innebar en omväg på min skidtur mellan Kilpisjärvi och Pältsastugan) så hade jag avklarat denna turs första dagsetapp. Vid Goldahytta som ligger i Norge och ägs av ”Troms Turlag” (som tillhör ”Den Norske Turistforening”) finns två stora stugor och ett övernattningsrum i en uthusbyggnad. Eftersom att det verkade bo några i den nedre huvudbyggnaden, så övernattade jag i den övre av de stora byggnaderna, i vilken jag tog mig in genom att använda mig utav min DNT-nyckel.

Pältsastugan. Pältsastugan.

Under nästkommande dag så fortsatte jag min skidtur tillbaka till Treriksröset, där det även finns två finska stugor, varav den ena är en öppen övernattningsstuga och den andra stugan är en finsk övernattningsstuga som måste förbokas. Efter en paus invid stugorna så skidade jag vidare till Svenska Turistföreningens nordligaste stuga, nämligen Pältsastugan, vars huvudbyggnad är byggd på 1990-talet.
Väl framme vid stugan så tilldelades jag ett eget rum av den trevliga stugvärden som berättade att hon bodde i Uppsalatrakten. Av besökarna vid stugan så var det bara jag och stugvärden, som bodde i Sverige, då de andra besökarna bodde i Finland och Norge, vilket inte var så konstigt. För trots att stugan ligger i Kiruna kommun, så hade jag ju cirka 28 mils bilkörning fram till Kilpisjärvi i Finland, dit man lättvindigt når med bilväg om man vill skida till Pältsastugan, samtidigt som bilvägen bara är ungefär hälften så lång från Kilpisjärvi till den betydligt större norska staden Tromsø. På kvällen samlades vi gäster i huvudbyggnadens storstuga, då stugvärden bjöd på en god sockerkaka som hon bakat inne i stugvärdsstugan, så det var ju både trevligt och gott!

Pältsafallet är beläget i närheten av Pältsastugan. Pältsafallet är beläget i närheten av Pältsastugan.

Invid Pältsastugan finns vattenfallet Pältsafallet, där konstnären Tony Bernestedt (från Karesuandotrakten), har placerat ut sin egenhändigt tillverkade staty som föreställer en kvinna. Så efter att jag vaknat efter en natt i Pältsastugan, så gjorde jag ett försök att finna statyn. Dock utan att lyckas finna den. Kanske var det så enkelt att statyn doldes av den stora snömängden i trakten, annars så var det kanske så att jag letade på fel ställe efter statyn.
Lite senare på dagen så fortsatte jag min skidtur från Pältsastugan (som inte ligger helt ödsligt belägen, då det även finns fler byggnader i dess närhet) tillbaka till bilen i Kilpisjärvi. Under skidturen till bilen, så passade jag på att ta en liten paus vid en raststuga vari en brasa brann. Raststugan (vari brasan brann) är belägen invid sjön Kilpisjärvi som jag nådde fram till efter att jag kommit ner från fjället och således bara hade en plan skidtur över dess is, innan jag nådde fram till bilen.
I Kilpisjärvi passade jag på att fika innan jag fortsatte tillbaka hem till Kiruna med bilen, efter en skidtur som stundvis var något kämpig, då det var aningen varmt ute emellanåt och därtill snöfall emellanåt, så det var stundtals kämpigt skidföre och stundtals kunde man sjunka ner djupt i snön, om jag inte missminner mig.
Något som jag har förstått så här i efterhand, är att man ska gilla att hålla bastun varm ända från förmiddagen till sena kvällen, om man är stugvärd i Pältsastugan. Eftersom att stugan besöks av många finska besökare, men även av en hel del norska besökare, varav en del är ute på den cirka 250 mil långa turen ”Norge på langs” från Lindesnes fyr i sydligaste Norge upp till Nordkap i nordligaste Norge.

Tarfalastugan.

Tarfalastugan. Tarfalastugan.
Efter en sommar som för mig bland annat innebar några båtresor och en promenad upp på Kebnekaises både nordtopp och sydtopp, så var september kommen och då var det inte långt tid kvar utav sommarsäsongen, innan Svenska Turistföreningens fjällstugor skulle stänga igen. Så då började det bli lite stressigt då jag hade några av dessa fjällstugor kvar som jag ville hinna besöka i år. Så i september tog jag bilen till Nikkaluokta, som ligger strax utanför Kiruna och promenerade därifrån fram till Tarfalastugan som är en av Svenska Turistföreringsens fjällstugor, vilken jag var osäker på om jag tidigare hade besökt tidigare.
Jag visste att jag hade varit till Tarfala, då jag var uppe vid Kebnekaise med scouterna under sommaren 2005. Det var nämligen så att vi vid det tillfället tältade i flera nätter vid Kebnekaise fjällstation. Där besteg flera av oss Kebnekaises sydtopp, men vi hann även med fler utflykter i området, då vi var där under sommaren 2005. En av dessa utflykter som vi hann med, var att vi en dag promenerade fram och tillbaka till Tarfala, som ofta är en blåsig plats. I Tarfala finns en forskningsstation, samt väderstation, och inte långt ifrån forskningsstationen så ligger Svenska Turistföreningens fjällstuga Tarfala, även kallad: "Tarfalastugan". Jag var dock osäker på: Huruvida vi bara hade promenerat fram och tillbaka till forskningsstationen, eller om vi även hade tagit oss den sista biten ända fram till fjällstugan. Men så här i efterhand så har jag tittat på några äldre bilder från 2005-års utflykt till Tarfala och kunnat konstatera att jag minsann redan då verkade ha tagit mig hela vägen fram till själva fjällstugan. Något jag däremot inte hade gjort tidigare, var i alla fall att övernatta i Tarfalastugan.
Så för min del så blev min första övernattning i Tarfalastugan nu i september, då jag bodde en natt i stugan, innan jag promenerade tillbaka till bilen i Nikkaluokta, i ett något regnigt väder. Men även regnväder har ju sina fördelar, eftersom att jag fick beskåda en riktigt fin regnbåge innan jag var tillbaka i Nikkaluokta. En positiv överraskning vid Tarfalastugan, var att stugvärden hade en liten butik, som jag kunde handla i, trots att det inte framgick av Svenska Turistföreningens hemsida att fjällstugan hade någon butik.
Eftersom att det sedan tidigare finns elektricitet framdraget till forskningsstationen vid Tarfala, så har man nu dragit fram elektricitet även till Tarfalastugan. Även om inte elektriciteten ännu var inkopplad i Tarfalastugan då jag besökte den, så kommer den inom kort att bli en av några få av Svenska Turistföreningens fjällstugor som har elektricitet (förutom att flertal av stugorna har 12-volts solcellsanläggning för bland annat belysning).

Vistasdalen.

Redan den varma sommaren 2014 så tänkte jag ta mig en tur genom Vistasdalen, så då tog jag mig till Riksgränsen och tänkte sedan vandra därifrån med tält via bland annat Unna Allakas, Alesjaure, Tjäktjastugan, Nallostugan och Vistasstugan fram till Nikkaluokta. Men jag märkte redan innan jag kommit fram till Unna Allakas att jag hade för ont om tid på mig för den turen vid det tillfället, eftersom att det tog lång tid att passera flera vad mellan Riksgränsen och Unna Allakas. Så då jag väl nådde fram till Unna Allakas så valde jag då att gå in i Norge, där jag tältade utanför den norska fjällstugan Čunojávrihytta (då jag inte heller hade någon DNT-nyckel till de norska fjällstugorna vid det tillfället), innan jag fortsatte via Hunddalshytta och slutligen tältade vid Katterat järnvägsstation, innan jag tog tåget hem igen. Så den turen tog jag mig aldrig genom Vistasdalen, utan det blev vid det tillfället en helt annan tur än vad min ursprungliga plan var då.
Något som jag också lärde mig av den turen var att det är bra att ta med sololja på sommarturer i fjällen, då det visade sig bli en riktigt varm tur, så att jag brände mig av solen, då jag inte hade med mig någon sololja, men väl en hel del varma kläder. De varma kläderna fick jag inte mycket nytta av, under den varma julituren. Så numera vet jag att det kan vara både kallt och varmt i fjällen, så nu försöker jag ofta att packa med saker för både varmt och kallt väder, då jag ska vara borta under en längre tid i fjällen.

Dag 1. Søsterbekk-Hunddalshytta.

Snö vid järnvägshållplatsen Søsterbekk. Snö vid järnvägshållplatsen Søsterbekk.

Nu i september i år, så gjorde jag dock ett nytt försök att ta mig genom Vistasdalen, som jag hade hört att skulle kunna vara vacker. Samtidigt så var ambitionen att jag skulle ta mig förbi de två sista bemannade stugplatserna som drivs av Svenska Turistföreningen, som jag aldrig tidigare hade besökt, nämligen Nallostugan och Vistasstugan. Detta trots att de ligger relativt nära Kiruna, där jag bor. Så på måndagseftermiddagen den 24:e september så tog jag persontåget till den norska järnvägshållplatsen Søsterbekk, där tågmästaren Ida släppte av mig i ett snöigt vinterlandskap.
Jag började min tur med att se sig mig omkring i hållplatsbyggnaden och titta runt lite i närområdet kring hållplatsen, som ligger invid en äldre järnvägsbro som ersatts av en ny linjesträckning redan för cirka trettio år sedan. Men trots att det var cirka trettio år sedan den gamla linjesträckningen och bron användes, så ligger några bitar av det gamla spåret kvar. Efter att jag kikat runt en del i området kring järnvägshållplatsen så vandrade jag ner längs den gamla rallarvägen till järnvägsstationen Katterat, men innan jag kom fram till järnvägsstationen så besökte jag området kring den norska fjällstugan Vokterboligen, som jag dock inte tog mig in i, eftersom att det krävs en specialnyckel till den byggnaden.
När jag väl hade kommit fram till järnvägsstationen i Katterat så hade jag ju först gått lite nerför innan det bar uppåt till stationsbyggnaden, men längst där nere innan det bar av uppför igen, så var det skönt nog snöfritt, men redan uppe vid stationsbyggnaden så var marken snötäckt igen.
I järnvägsstationen så träffade jag på en tjej och en hund som var ute och gick ”Norge på langs”, de hade visst startat nere vid Lindesnes fyr i maj och hade nu cirka en månad kvar till Nordkap som var deras mål. Nu när det gått mer än en månad sedan jag träffade på dem, så har jag också kunnat se att hon kommit fram till Nordkap, så det var ju roligt att de lyckades med sin långpromenad!
För min del så fortsatte jag min promenad upp till Hunddalshytta, under den mörka och snöklädda kvällen. Trots att det var ett snöbeklätt landskap som jag vandrade genom, så gick promenaden smidigt tack vare att jag kunde följa en grusväg under nästan hela sträckan, då det finns en grusväg mellan Katterat och ett vattenkraftverksintag, som ligger nära fjällstugan Hunddalshytta.
Som kuriosa kan jag ju även nämna att denna grusväg inte sitter ihop med några andra vägar, utan denna väg är en ensam väg mellan järnvägsstationen och vattenintaget till vattenkraftverket.
Vid tiotiden på kvällen, så var jag framme vid Hunddalshytta, där jag övernattade i dess mindre byggnad (vilket jag även gjort vid ett tidigare tillfälle), då det verkade övernatta några andra i dess huvudbyggnad.

Dag 2. Hunddalshytta-Čunojávrihytta.

Vid raststugan Oallavagge. Vid raststugan Oallavagge.

På tisdagsmorgonen så fortsatte jag min fjällpromenad i den prydligt snöklädda fjällvärlden. När jag gick iväg från Hunddalshytta så gjorde jag det i princip samtidigt som ett tyskt par, som övernattat i fjällstugans huvudbyggnad. De berättade att de var på väg till Čunojávrihytta, under denna dag, men de hade visst även med sig tält vill jag minnas, då de inte heller trodde att de svenska fjällstugorna i närområdet skulle vara öppna fortfarande. Ganska omgående så traskade jag ifrån dem, på det snöklädda fjället, men jag såg också ytterligare en person uppe på fjället som dock verkade komma uppifrån fjället och traska ner mot Katterat järnvägsstation. Men jag vet fortfarande in varifrån denna person hade kommit, men jag anar att även denna person hade bott i Hunddalshytta tillsammans med det andra paret, eftersom att det var spår från det hållet, som jag inledningsvis på dagen kunde följa. Så min gissning är att personen gått från Hunddalshytta och tagit sig upp på fjället i riktning mot Čunojávrihytta, men sedan vänt neråt mot Katterat järnvägsstation då snömängden var relativt djup.
Under dagen så tog jag en liten paus i Oallavagge, som är en liten raststuga mellan Hunddalshytta och Čunojávrihytta. Framåt kvällen kom jag fram till Čunojávrihytta där jag övernattade i dess relativt nybyggda annexbyggnad, som lär vara byggd 2016. Annexbyggnaden var riktigt fin och hade solcellsbelysning och möjlighet gavs även att ladda både min nödsändare och mina telefoner i stugan.
Min ambition var ju inledningsvis att hinna ända till Unna Allakasstugan under denna dag, men då det var en hel del snö att pulsa i, så nöjde jag mig att ha kommit fram till Čunojávrihytta under denna dag.
Dock förblev jag ensam vid stugplatsen under hela natten, eftersom att ingen annan kom fram till stugplatsen då jag var där, så jag vet inte var det tyska paret tog vägen, men de nämnde visserligen att de funderade på att övernatta redan i raststugan Oallavagge, så kanske övernattade de där, eller så vände de om efter att ha fått kämpa en hel del i den djupa snön.

Dag 3. Čunojávrihytta-Unna Allakasstugan.

Renar vid gränsröset på gränsen mellan Norge och Sverige, mellan Čunojávrihytta och Unna Allakasstugan. Renar vid gränsröset på gränsen mellan Norge och Sverige, mellan Čunojávrihytta och Unna Allakasstugan.

Under onsdagen så fortsatte min fjällpromenad vidare in i Sverige och fram till Unna Allakasstugan, där det visade sig att det för tillfället var samma stugvärd (och dess hund), som i den svenska Sitasjaurestugan, då jag bodde i den, under sommaren 2017. I fjällstugan var det även några andra stuggäster, så denna natt fick jag dela rum med flera andra gäster, då stugvärden redan städat ur några av stugans rum, eftersom att hon inte trodde att det skulle komma så många fler gäster innan fjällstugan skulle stänga för i år.

Dag 4. Unna Allakasstugan-Alesjaure-Tjäktjastugan.

En septembereftermiddag i fjällen. En septembereftermiddag i fjällen.

Några tjejer som bodde i Kirunatrakten hade traskat med tält från Abisko till Unna Allakasstugan och övernattat där samtidigt som mig. De hade tänkt att fortsätta till Katterat, men övervägde att vända om tillbaka till Abisko, då det var mycket snö i trakten, men då jag tipsade de om att de ju kunde gå via några fjällstugor till Fjellbu i Norge, istället för till Katterat, så fortsatte de antagligen sin tur vidare dit, istället för att vända om.
Själv så fortsatte jag min tur vidare över fjället fram till Alesjaurestugorna, där det var ett fåtal andra stuggäster enligt de trevliga stugvärdarna som var på plats där. Eftersom att jag inte var helt utmattad trots att jag pulsat i djup snö fram till Alesjaurestugorna, så bestämde jag mig för att fortsätta vidare till Tjäktjastugan under denna dag, efter att jag hade fikat en stund i Alesjaurestugans café. Eftersom att det tidigare under dagen hade gått några i motsatt riktning från Tjäktjastugan till Alesjaurestugan, så gick det förhållandevis bra att följa dess spår under början av min tur fram till Tjäktjastugan.
När jag väl kom fram till Tjäktjastugan så möttes jag av ett varmt rum där, tack vare att en brasa var tänd åt mig i ett rum, eftersom att en av stugvärdarna i Alesjaurestugan hade förvarnat om att jag var på väg till Tjäktjastugan. Så det var ju skönt att få komma fram till ett varmt rum trots att ingen annan övernattande gäst var på plats i stugan, nu när jag ankom så sent på kvällen att jag inte ens träffade en stugvärd då jag anlände på kvällen. Men fint nog så möttes jag av en lapp på dörren. En lapp som var skriven på engelska och som hänvisade mig till ett varmt rum. Lappen var skriven på engelska, eftersom att stugvärdsparet trodde att jag var ”tysk”, då antagligen stugvärden i Alesjaurestugan hade meddelat något i stil med att ”Fredrik Tysk”, var på väg till Tjäktjastugan, och således blev det nog en lätt förväxling mellan mitt efternamn och min nationalitet.

Dag 5. Tjäktjastugan-Nallostugan.

Nallostugan. Nallostugan.

På fredagsförmiddagen så träffade jag på stugvärdsparet i Tjäktjastugan, som även hade sällskap av två snickare som var i Tjäktjastugan och bland annat byggde på en extra säng uppepå tvåvåningsvagnarna, så att de fortsättningsvis skulle bli trevåningssängar i stugan och därmed en ökning av stugans kapacitet. Detta eftersom att det ofta är många nattgäster i denna stuga som ligger invid Kungsleden, även om beläggningen var låg i stugan under just den natten som jag bodde i stugan.
Stugvärdsparet pratade om att det hade hittats en död tjej i Kebnekaisetrakten, en tjej som kom ifrån Koreatrakten, och vilken nyhetsreportage rapporterat om som saknad, redan under någon dag tidigare.
Turligt nog hade jag nog inte varit där vädret varit som kämpigast, även om jag hade fått pulsa i en del snö och fått användning av såväl skidglasögonen och min så kallade ”rånarluva” under min sommartur som hade utvecklat sig till att bli som en vintertur. Stugvärden i Tjäktjastugan berättade också om att vandrare hade fått flygas ut från fjällen med hjälp av helikopter, på grund av snön som hade kommit.
Från Tjäktjastugan så fortsatte jag genom ett bergspass vidare till Nallostugan, där det bara var en ensam stugvärd på plats, och inga andra gäster. Passagen genom bergspasset gick förhållandevis bra med tanke på den rikliga snömängden som rådde på platsen. Periodvis så gick det lättast att promenera längs en strömmande jokk, eftersom att det inte var så mycket snö vid jokken.
Väl framme vid Nallostugan så skickade jag även ett meddelande till stugvärden i Tjäktjastugan med hjälp av min nödsändare (som man kan skriva både SMS och korta mail med), så att stugvärden där visste att jag tagit mig fram till Nallostugan.
I Nallostugan passade jag på att läsa en bok om stugvärdskapet, som en stugvärd hade skrivit. Boken som fanns placerad i Nallastugan handlade framförallt om stugvärdens stugvärdskap i en stuga i Västerbottensfjällen, under en vinter som var relativt nyligt, även om hon berättade i boken att hon hade varit stugvärd i Vistastrakten tidigare.

Dag 6. Nallostugan-Vistasstugan.

Vistasstugan. Vistasstugan.

På lördagen så fortsatte jag min fjällpromenad vidare till Visatasstugan, där jag blev den enda nattgästen, precis som under mina föregående två nätter. Natten som jag övernattade i Vistasstugan var den absolut sista natten som de svenska fjällstugorna i området höll öppet, så det pågick en hel del slutstädning av stugvärdarna i samband med mina besök i de svenska fjällstugorna under denna fjälltur.
Väl framme vid Vistasstugan så kunde jag konstatera att jag nu hade besökt Svenska Turistföreningens samtliga fjällstugeområden som är bemannade av stugvärdar, även om jag bara övernattat i knappt hälften av dessa.
Strax innan jag anlände till Vistasstugan, så upphörde snön på marken där jag gick, så efter att ha fått pulsa i snö som ofta i genomsnitt varit kring 20 centimeter djup (även om snödjupet varierat från ingenting och ända upp till midjan) under nästintill hela min tur från Søsterbekk, fram tills Vistasstugan, så fick jag äntligen en lättare promenad på en snöfri stig, under den sista biten fram till Vistasstugan.

Dag 7. Vistasstugan-Lisas stuga i Vistasdalen.

Mellan Vistasstugan och Lisas stuga så finns denna kåta. Mellan Vistasstugan och Lisas stuga så finns denna kåta.

Under söndagen så fortsatte jag min tur i riktning mot Nikkaluokta. Men redan innan jag inte ens gått hälften av sträckan till Nikkaluokta, så stannade jag till för natten i ”Lisas stuga” efter att jag vadat över jokken som skiljer Lisas stuga från vandringsleden.

Lisas stuga byggdes på 1930-talet. Lisas stuga byggdes på 1930-talet.

Lisas stuga är en liten olåst stuga, som numera Länsstyrelsen i Norrbottens län äger, men som ursprungligen sjuksköterskan Lisa Zetterström fick tillåtelse att uppföra i början på 1930-talet. Lisa som bodde nere i Skåne (men härstammade från Mellansverige) älskade att vistas i fjällen, så hon bad om tillåtelse att få arrendera en liten plätt mark på en fin plats i Vistasdalen, vilket hon fick tillåtelse till. Invid stugan så uppfördes även en liten bod. Lisa som var född nästan 100 år innan mig, nämligen 1889, använde sin stuga som sommarstuga under flera år, då hon genomförde långa vandringar i Lapplandsfjällen.
Då jag var i Vistasstugan så läste jag en text om Lisa och hennes stuga, så det inspirerade mig ännu mer till att besöka hennes stuga, även om min ursprungliga plan också var att genomföra ett besök vid denna stuga. I texten som jag läste om henne och hennes stuga beskrevs att hon ofta var ute på själv på sina fjällvandringar och att dagsetapperna ofta kunde vara tuffa, vilket även en yngre släkting till Lisa vittnade om i texten, då hon vid ett tillfälle fått följa med Lisa på en fjälltur. Så jag kunde konstatera när jag läste texten om Lisa, att vi hade en hel del gemensamt, även om det nästan skilde hundra år emellan oss, och hon avled nästan tio år innan jag föddes. Vi båda var uppväxta i samma landsdel, vi båda gillade fjällen, vi båda ville ha en stuga i norr, vi båda brukade vara ute på relativt tuffa turer ensamma, liksom vi båda för övrigt verkade vara något ensamma och säregna.

Jokken utanför Lisas stuga var vadbar, då jag var vid stugan i månadsskiftet september/oktober 2018. Jokken utanför Lisas stuga var vadbar, då jag var vid stugan i månadsskiftet september/oktober 2018.

Ett orosmoment för mig var huruvida jag skulle lyckas ta mig över jokken invid stugan, eller om rent av vadet skulle vara för besvärligt för mig. Men turligt nog så var jokken utan problem vadbar utanför stugan, då jag var där i månadsskiftet september/oktober, även om vattnet nådde över skaften på mina kängor.

Inuti Lisas stuga. Inuti Lisas stuga.

Väl framme i stugan så kunde jag konstatera att stugan inte längre är så fräsch, då det tycks läcka in vatten genom taket ovanför våningssängen, vars madrasser inte längre var kvar i stugan. Troligen var det våningssängens madrass/madrasser som jag fann i det lilla uthuset, bland en massa annat skräp. Därtill så verkade det som att möss/råttor hade ätit sig igenom filtarna som fanns i stugan, då det var hål i dem och även en hel del skit på dem från möss/råttor.
Vad jag känner till så renoverades stugan senast 1987, så det vore ju läge för en ny renovering av stugan, om den ska förbli användbar och fin igen. Inte minst med tanke på att en lapp upplyser om att murstocken är i dåligt skick, så att man ska elda varsamt.
Det var inte så gott om torr ved varken i, eller intill stugan, även om det fanns lite grann av den varan. Så jag gjorde en brasa av en blandning av torrare och blötare ved och ris i den gamla gjutjärnskaminen som var placerad i stugans öppna spis. Denna bristfälliga ved r esulterade i att det att det aldrig blev så värst varmt i stugan, så jag låg mestadels och frös i min sommarsovsäck under natten, även om jag kanske kunde sova lite, innan det återigen hade ljusnat.
Så även om jag varken blev förtjust eller förälskad i den lilla stugan, så var det ju fint att stugan fanns för de sex fransmännen som råkade navigera in i fel fjälldal i vintras, då de var på väg till Kebnekaise och lyckligtvis kunde söka skydd från ovädret i stugan, som de istället råkade hamna vid.

Fler bilder från Lisas stuga och dess omgivning.

Dag 8. Lisas stuga i Vistasdalen-Nikkaluokta.

Vistasdalen. Vistasdalen.

På måndagen, som blev min åttonde dag på fjällturen, så fortsatte jag ner till Nikkaluokta och fortsatte sedan hem till Kiruna i min bil som jag sedan tidigare hade parkerat i Nikkaluokta. Eftersom att bussen mellan Nikkaluokta och Kiruna hade slutat gå för säsongen, så hade jag sedan tidigare förberett min hemresa från Nikkaluokta till Kiruna, genom att köra min bil till Nikkaluokta och parkera den där, medan jag vid det tillfället sedan fortsatte tillbaka till Kiruna med bussen, som vid det tillfället gick mellan Nikkaluokta och Kiruna för sista dagen under sommarsäsongen.
När jag väl kom fram till Nikkaluokta så kunde jag inte låta bli att reflektera över att det verkar vara något galet med avståndsskyltarna (i Nikkaluokta med omnejd) som anger avståndet till Vistasstugan. För avståndet som anges på de olika skyltarna i både Nikkaluokta (och där sommarleden från Vistasstugan kommer ut på landsvägen) varierar en hel del mellan de olika skyltarna, som dessutom i vissa fall står bredvid varandra och anger avståndet längs sommarleden.

Några avslutande rader.

Således har jag numera besökt alla 44 stycken stugområden, där Svenska Turistföreningen har bemannade fjällstugor. Några av dessa fjällstugor kan dock ibland vara obemannade emellanåt, under framförallt vintersäsongen, men ändå så är man välkommen att besöka några av dem.
Så även om den senast beskrivna turen genom Vistasdalen inte alls blev som jag hade tänkt mig, så kom jag i alla fall fram till både Nallostugan och Vistasstugan under den turen. Tanken med min senaste tur genom Vistasdalen, var från början var att göra en relativt lång och ambitiös tur som skulle slingra sig fram genom Vistasdalen med långa dagsetapper. Men då turen blev som en vintertur med snö nästan hela vägen fram till Vistasstugan (varifrån jag slapp gå i snö), så planerade jag om turen efter hand, så att dagsetapperna oftast blev relativt korta, vilka gick att genomföra trots att en hel del snö låg på backen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Utsikt mot Låktatjåkko Fjällstation.
Låktatjåkko fjällstation i vinterskrud. Låktatjåkko fjällstation i vinterskrud.

Det har nästan blivit som en liten tradition för mig att ta mig upp till Låktatjåkko fjällstation på vintern, så även i vintras blev det en tur dit för mig, denna gång i slutet av april. Låktatjåkko fjällstation som ligger belägen på 1228 meter över havet, är Sveriges högsta fjällstation. Fjällstationen ligger cirka nio kilometer från Björkliden och drivs av Lapland Resorts, som även driver Björklidens fjällanläggning och Riksgränsens fjällanläggning. Man kan ta sig upp till fjällstationen längs lite olika färdvägar, men de vanligaste alternativen är att man antingen tar sig upp till fjällstationen från Björkliden eller från järnvägshållplatsen Låktatjåkka, som ligger vid Malmbanan. På sommaren finns det för övrigt även en stig till fjällstationen från fjällstugan Kårsavagge, även om jag aldrig gått den stigen.

Utsikt från Låktatjåkko fjällstation. Utsikt från Låktatjåkko fjällstation.

Vintertid hade jag tidigare bara tagit mig upp och ner till fjällstationen från Björkliden och inte ifrån järnvägshållplatsen Låktatjåkka. Däremot hade jag en gång tidigare gått från järnvägshållplatsen Låktatjåkka upp till fjällstationen på sommaren, men den gången så fortsatte jag ändå ner till Björkliden efter besöket i fjällstationen, så ner från fjällstationen hade jag aldrig tidigare tagit färdvägen till Låktatjåkka hållplats. Men nu i vintras så bröt jag min vintertradition, som har blivit att skida upp från Björkliden till fjällstationen och sedan ta mig ner längs samma vägval, detta eftersom att jag denna gång istället åkte bil och parkerade ute på E10:an, i höjd med järnvägshållplatsen Låktatjåkka, och därifrån skidade jag med mina turskidor längs en vinterled som är en kombinerad skidled och snöskoterled, upp till fjällstationen. Till en början så korsade jag Malmbanan, genom att korsa den uppe på ett snögalleri, där det byggt som en övergång över spåren och snögalleriet, och sedan bar det av uppåt till fjällstationen i cirka sju kilometer. Längs leden upp till fjällstationen så passerade jag en raststuga, också hann jag även med ett se såväl andra skidåkare, som en hel del snöskoteråkare, där någon av snöskotrarna verkligen verkade få kämpa, då den skulle ner för den branta backen då snöskotern även hade en skoterpulka att släpa på, som inte skulle vicka när den for fram längs bergets brant. Väl uppe vid fjällstationen visade det sig att fjällstationen led av vattenbrist, på grund av att det var ont om vatten där fjällstationens vattenledningar började, så istället för porslin så användes istället engångsartiklar till matserveringen, för att minimera disken, då det var ont om diskvatten. När jag väl kommit upp till fjällstationen så passade jag på att njuta av såväl soppa, som fjällstationens klassiker, nämligen en riktigt god våffla innan det blev dags för mig att ta mig ner från fjällstationen igen, längs samma led som jag kommit upp längs. Tyvärr var det något dimmigt då jag skulle ta mig ner från fjällstationen, men jag hittade i alla fall ner igen till bilen. Leden som jag testade denna gång var alltså cirka sju kilometer lång och därmed alltså ett par kilometer kortare än leden från Björkliden, som är cirka nio kilometer lång (även om det är värt att poängtera att det finns flera olika leder att välja mellan Björkliden och den högt belägna fjällstationen). Jag vill även påstå att denna led som jag valde vid detta tillfälle upplevdes som en såväl snabbare och som en lättsammare färdväg att ta sig upp till fjällstationen, än leden från Björkliden som går lite mera upp och ner, samtidigt som den även är längre. På vintern tycks det variera en del hur man tar sig upp till fjällstationen, många åker nämligen snöskoter eller skidor, men en del väljer i stället att åka bandvagn, då det erbjuds bandvagnsturer mellan Björkliden och fjällstationen på vintertid (även om inte jag testat att åka med någon av dessa bandvagnsturer), också verkar en del ta sig upp med snöskor till fjällstugan. Så när vädret är bra, så är det många som kommer upp till fjällstationen för att äta lunch, då man kan välja på många olika färdsätt för att ta sig upp till fjällstationen på vintern. Förr i tiden har det även funnits en liten skidlift vid fjällstationen, men den är inte ibruk längre, men den var inte speciellt lång och således inte något man kunde ta sig så långt med.

Våffla och soppa i Låktatjåkko fjällstation, som för ovanlighetens skull serverades på engångsartiklar istället för på porslin, eftersom som att diskvattnet sinat.
Toppen av Låktatjåkka, som är belägen 1404 meter över havet. Toppen av Låktatjåkka, som är belägen 1404 meter över havet.

Som nämnts så har jag ju vid ett flertal tillfällen tagit mig upp till fjällstationen, och då framförallt under vintertid, men även vid något tidigare tillfälle på sommaren, då fjällstationen både har öppet några månader under vintersäsongen och några månader under sommarsäsongen. Men något som jag aldrig tidigare hade testat på att göra, var att övernatta i fjällstationen, något som jag hade förstått att skulle vara en trevlig upplevelse då det även inkluderas såväl middag som frukost i övernattningens pris. Vid månadsskiftet augusti/september i år så hade jag besök av min vän Daniel som skulle få se fina fjäll och höstfärger.  Så fredagen den sista augusti i år, så åkte vi bil till samma parkeringsplats, där jag parkerat i närheten av järnvägshållplatsen Låktatjåkka i vintras. Sedan knatade vi på upp till fjällstationen i relativt högt tempo, eftersom att vi inte var så tidigt ute och vi ville ju hinna fram i tid till middagen, så att vi skulle hinna med att avnjuta middagen inklusive dess förrätt och efterrätt. Vi valde mellan att åka upp till fjällstationen under fredagen eller lördagen, men då det visade sig att det hade hunnit bli fullbokat i fjällstationen inför lördagskvällen (då det visst var Björklidenfestivalen under helgen), så fick vi hinna fram till fjällstationen redan under fredagen, även om det blev lite stressigt, men vi hann upp till fjällstationen i tid innan det var dags för middag. Strax innan vi nådde fram till fjällstationen så kunde vi se färsk snö på backen lite här och var, vilket var rester från ett snöväder som hade varit i området innan vi var framme, men vi slapp gå i snöväder. Under fredagskvällen så åt vi trerättersmiddagen som ingick i övernattningen innan vi övernattade i ett litet rum uppe på fjällstationens övervägning.

Utsikt från Låktatjåkka. Utsikt från Låktatjåkka.

Efter frukostbuffén på lördagsmorgonen så inledde vi dagen med att gå upp på toppen av berget Låktatjåkka, tillsammans med en annan person som också övernattat i fjällstationen. Toppen som är belägen 1404 meter över havet, ligger strax intill fjällstation och därifrån bjöds man på en fin utsikt mot bland annat Torneträsk i ena riktningen och Norge åt det andra hållet. För min del var det faktiskt första gången som jag var upp på själva toppen av Låktatjåkka. Efter vår lilla toppbestigning så gick vi tillbaka till fjällstationen (där det för övrigt även finns en liten olåst byggnad som fungerar som säkerhetsrum, om man skulle behöva söka skydd om man exempelvis överraskas av en snöstorm) och senare vidare till bilen. Ner till bilen gick vi efter att vi funderat på hur vi skulle fortsätta vår tur, då vi valde mellan att fortsätta till någon fjällstuga, eller om vi istället skulle hitta på något annat. Valet föll på att åka vidare med bilen in till Norge och sedan ta en promenad till den lilla norska fjällstugan Storsteinshytta, som ligger i Norddalstrakten i Narviksfjällen. Storsteinshytta som ägs av ”Narvik og Omegn Turistforening” är liksom de flesta andra norska fjällstugorna låst och obemannad, men just denna stuga är inte låst som de flesta andra stugorna med ett standard DNT-lås (som jag har en nyckel till), utan till just denna stuga måste man ha en specialnyckel, vilken jag lyckades få fatt i, genom en del ringande och SMS:ande. När vi kommit ner till bilen så kunde vi konstatera att det var många bilar vid parkeringsfickorna (som inte alls rymde alla bilar som stannat till vid vägen, så att istället en stor del av körbanan blockerades av parkerade bilar) där vi stannat, så här skulle det verkligen behöva göras en större parkeringsplats då parkeringsfickorna utnyttjas av både stugbesökare i närheten, samt personer som ska till både Låktatjåkko fjällstation och Trollsjön, eftersom att leden från parkeringsfickorna inledningsvis är gemensam till såväl Låktatjåkko fjällstation, som till Trollsjön. Innan vi nådde fram till parkeringsfickorna så korsade vi även järnvägen vid hållplatsen, där den markerade vandringsleden konstigt nog korsar järnvägen, utan att det finns någon direkt järnvägsövergång, så även en bättre järnvägsövergång borde fixas till på platsen, då det är många vandrare som korar järnvägen här.

Storsteinshytta. Storsteinshytta.

När vi satt oss i bilen så fortsatte vi in i Norge och vidare till Narvik, där vi hämtade upp en nyckelknippa. Sedan fortsatte vi längs E6:an ytterligare en liten bit söderut, innan vid svängde av in mot Skjomen, och fortsatte fram till Fjellbu, där vi först tog en tur upp för en asfaltsbelagd rejäl serpentinväg som slingrade oss fram upp på fjället. Jag erbjöd att Daniel skulle få testa sina medhavda rullskidor uppför den slingriga serpentinvägen, vilket var ett erbjudande som han tyvärr avböjde… Efter att vi slingrat upp för serpentinvägen så vände vi om igen och rullade ned till Fjellbu igen, där vi istället fortsatte med bilen in i Norddalen. Vi körde så långt man kunde komma med bilen in i Norddalen, och där parkerade vi bilen och påbörjade en promenad till Storsteinshytta. På min karta var det visserligen en markerade led fram till Storsteinshytta, men leden var väldigt diffus och vi råkade visst inledningsvis gå alldeles för långt ned i terrängen fram tills vi upptäckte vårt misstag vid en damm, där det blev till att lägga om färdriktningen och börja plocka höjdmeter. Så till slut nådde vi fram till den lilla stugan, efter att ha passerat ett kallt vad och antagligen hunnit avverka en betydligt längre sträcka än de cirka två kilometrarna som fågelvägen skulle vara mellan den plats där vi lämnat bilen och stugan, men fram kom vi i alla fall, även om det hann hinna bli relativt mörkt innan vi var framme. Så till slut nådde vi fram till denna lilla stuga som jag aldrig tidigare besökt även om jag varit på väg till den vid ett par tidigare tillfällen, utan att det blivit av att jag kommit dit, utav olika anledningar. Den lilla låsta stugan överraskade mig faktiskt positivt, med tanke på att den var finare än vad jag hade vågat tro, även om den ännu mindre säkerhetsstugan/nödstugan (som också fanns på platsen) var mindre elegant och fin. Eftersom att stugan var så liten så gick det snabbt att få upp rejält med värme i stugan, då vi eldade i dess gjutjärnskamin. Kanske gick det lite överraskande snabbt att få upp värmen i stugan, då det rent av råkade bli hett i stugan, innan vi kröp ner i bäddarna, efter att ha ätit tacos som vi tillagade på stugans gasolkök.

Invid Storsteinshytta finns det glaciärer. Invid Storsteinshytta finns det glaciärer.

Även då vi vaknade på söndagsmorgonen, så var det fortfarande relativt varmt i den lilla stugan, som vi lyckats värma upp rejält under lördagskvällen. Efter att vi ätit frukost så fortsatte vi vår tur, genom att traska över det kalla vadet igen och vidare fram till bilen, dit det framförallt var nedförsbacke denna gång, och nu gjorde vi ett betydligt kortare vägval genom terrängen mellan stugan och bilen, än vad vi hade råkat göra under lördagskvällen. Väl framme vid bilen så upptäckte jag att jag visst hade lämnat kvar min lilla gasolbehållare i bilen, trots att jag släpat med mitt lilla gasolkök upp till stugan, ifall att det inte skulle finnas något fungerande gasolkök i Storsteinshytta. Men som tur var så fanns det ju ett fungerande gasolkök med tillhörande gasol i stugan, så jag behövde ju aldrig använda mig utav mitt eget lilla gasolkök, som tur var, nu när jag visst hade glömt dess gasol i bilen. Efter att vi kommit fram till bilen så åkte vi tillbaka till Narvik och lämnade tillbaka nyckeln till stugan där, innan vi fortsatte tillbaka mot Kiruna. Nästan framme i Kiruna så valde Daniel att avverka en bit av sträckan på sina medhavda rullskidor, innan han återigen ville åka bil den återstående biten fram till Kiruna, efter att ha skidat sig fram en bit av sträckan. Väl framme i Kiruna så hann vi hem och äta middag, innan jag framåt kvällen fick skjutsa Daniel till tåget, då han fortsatte med tåg till Luleåtrakten, då han skulle tillbringa några dagar i Luleåtrakten innan han skulle vidare söderut i landet. Men då han klev av tåget vid Sunderby Sjukhus (i Luleåtrakten), så råkade han tyvärr glömma sina rullskidstavar ombord på tåget, men som tur var hade de blivit avplockade i Luleå, så att han kunde gå förbi växlingspersonalens byggnad och hämta upp dem, efter att jag hade lyckats lokaliserat var de hamnat efter ett flertal telefonsamtal. Så om man nu ska glömma några stavar på något tåg, så var det ju lämpligt att det fick ske på ett tåg på väg till Luleå, där jag hade de rätta kontakterna för att få fatt i stavarna…

/Fredrik

I närheten av Storsteinshytta, i september 2018.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En slussning i Strömsholms kanal som inte sker helt exemplariskt...

En lång inledning och en kanottur på Strömsholms kanal.

Under höstterminen 1998 (då jag gick i femte klass) så började jag i scouterna, och om jag inte missminner mig så lyckades jag skära mig i fingret redan under den första kvällen, som jag vill minnas att vi tillbringade nere vid Enån i Rättvik…
Visserligen var det inte första gången som jag började i scouterna, utan några år tidigare hade jag också börjat, men den gången var jag bara med någon gång eller kanske några gånger, innan jag slutade, liksom den där gången då jag inte heller var så värst gammal och började på dykarkurs i Leksand och hann sluta redan långt innan vi fick börja dyka med tuber, vilket jag såg fram emot (så ännu har jag aldrig testat att dyka med någon dykarutrustning).

Längst bak i nattåget stod jag och fotade en X2a som körde om oss mellan Uppsala och Gävle, då vi var på väg till Kebnekaise med scouterna, drygt två år senare fick jag själv testa att köra X2000 här. Längst bak i nattåget stod jag och fotade en X2a som körde om oss mellan Uppsala och Gävle, då vi var på väg till Kebnekaise med scouterna, drygt två år senare fick jag själv testa att köra X2000 här.

Men den där höstkvällen 1998, var trots den något blodiga inledningen inte något som avskräckte mig från att fortsätta i scouterna, då jag var med i scouterna fram till sommaren 2005, då mitt sista deltagande i scouterna blev en resa med nattåget längs ”Stambanan genom övre Norrland” och ”Malmbanan” upp till Kiruna där flertalet av oss som var med traskade upp på Kebnekaises sydtopp, vilket blev mitt sista deltagande i scouterna och således första gången som jag för övrigt också besökte Kiruna. Så det blev liksom en ganska symboliskt lämplig avslutning på min tid som scout, då man på sätt och vis kan se det som att jag blev kvar här uppe i norr och på tågen på ”Malmbanan”.

Som scout kunde man ofta delta i något läger på sommaren, men det där med att åka på läger var inte riktigt något som jag gillade och deltog i så värst mycket. Sommaren 2001 var det ju ett stort scoutläger vid Rinkaby i Skåne (det som jag tyckte att verkade mest roligt med det var nog tågresan till och från lägret), men jag valde att inte vara med på det, liksom en del andra sommarläger som jag avstod genom åren, då jag hellre var med på hajker och andra aktiviteter. Väldigt slarvigt kan jag ju nämna att på ett läger så är man ju oftast på en och samma plats under flera dagar, där man ofta bygger upp ett basläger med tält och andra saker, medan hajker oftare är lite kortare äventyr, ofta i form av att man promenerar från ett ställe till ett annat, även om det absolut inte alls behöver vara på det sättet, även om min personliga erfarenhet ofta är denna. Men hur som helst så var jag i alla fall med på ett scoutläger på ön Vässarö i Roslagens skärgård under sommaren 2000, och i ärlighetens namn kan jag inte påstå att det var något utav de roligaste sakerna jag upplevt under tiden som scout, och som jag tidigare nämnde så var jag ju även med scouterna upp till Kebnekaise under sommaren 2005, vilket jag personligen tyckte att var en betydligt trevligare och mera minnesvärd upplevelse.
På tal om läger så orienterade jag ju en del när jag var mindre, och en sommar så anmälde jag mig till något sorts orienteringsläger, som mina föräldrar betalade, vilket jag valde att ändå inte vara med på, men i efterhand så fick jag ändå en T-shirt från lägret (som en vän hade tagit hand om) som ingick i min inbetalda deltagaravgift, men den T-shirten kändes aldrig bra att använda, då jag ju liksom skämdes för att ha anmält mig till lägret utan att varit med/vågat delta…

Den nyligen nämnda Kebnekaiseresan var absolut inte det enda trevliga upplevelsen med scouterna. Personligen så skulle jag här vilja nämna ännu en aktivet som var en av höjdpunkterna under scouttiden, nämligen paddlingen som vi genomförde i Strömsholms kanal under sommaren 1999, alltså för nästan 20 år sedan…
Det var nämligen så att det var en scoutledare som var uppväxt i Surahammar (som ligger längs Strömsholms kanal), så han och hans dåvarande partner tog med oss scouter på ett kanotäventyr i den då för mig okända Strömsholms kanal. Tanken var att vi skulle paddla ifrån Virsbo ut till Strömsholm vid Mälaren under cirka fem dagar. Så vi blev skjutsade av några föräldrar och ledare till den lilla orten i Virsbo i Västmanland (som är belägen ganska mitt på Strömsholms kanal, som sträcker sig från Smedjebacken i väster till Strömsholm vid Mälaren i öster). I Virsbo så började vi vår paddeltur och kom en bra bit redan under den första dagen, innan vi övernattade vid ett slussområde på kvällen.

Nästa dag kom vi ju också en bit…, men tempot som var beräknat att vi skulle hålla genom kanalen lyckades vi inte hålla, så redan under den andra dagen hade vi kommit efter i vår tidsplan, som var beräknad att vi skulle hålla för att hinna ta oss fram till Strömsholm på den beräknade tiden. För min del så var ju jag en av de äldre i scouterna i gänget på hela 12 år, medan ett flertal var ett eller ett par år yngre.
Själv så tyckte jag att turen var riktigt trevlig, men jag minnas att många tyckte att den var alldeles för tuff och kämpig, så jag minns hur flera var både trötta och lessna emellanåt, så vi blev alltså tvungna att dra ner på tempot och någon dag minns jag att vi inte paddlade något alls, utan att vi istället var i land och bodde två nätter på en camping och passade på att ta en promenad in till Surahammar. Tyvärr var det flera personer som valde att avbryta kanalresan efter hand, då turen var tuff, så det slutade med att jag och två andra personer fick paddla i en kanot och ha en annan kanot på släp, då deltagare avslutade äventyret i förhand, och det därmed blev tomma kanoter (eller i alla fall kanoter utan några personer i) som skulle tas med till målet för resan.
Med bland kanoterna var det också en liten roddbåt med en motor som olika personer (föräldrar eller möjligen också någon ledare) turades om att köra, men problemet var dock att dess motor krånglade, så till en stor del blev det till att ro sträckan istället för att dra nytta båtens motor, för de som bemannade denna båt. När vi hade varit ute så länge som det var meningen att vi skulle vara borta, så hade vi till slut nått fram till Hallstammar där vi avlutade kanalresan med att bada vid utomhusbadet vid campingen där, efter en kanalresa där vi hade burit kanoterna/rullat dem på kanotvagnar förbi vissa slussar, samt slussat oss nedför några andra av slussarna längs kanalsträcken som vi avverkat (som bara var medströms och således bara innebar slussning nedför).

Eftersom att tempot som var beräknat inför kanalresan inte hade upprätthålls, så nådde vi dock alltså bara fram till Hallstammar och inte ända fram till Strömsholm, som den ursprungliga tanken var med kanalturen, så det blev alltså en liten besvikelse för mig och således tog jag mig inte fram till Strömsholm under denna kanalresa, så det fick bli ett mål inför framtiden att försöka ta sig igenom kanalen på något sätt. I efterhand har jag ju också hört scoutledare som tyckte att det var ett för tufft äventyr som vi kom ut på, med tanke på vår ålder, men jag tycker ändå att det var en av höjdpunkterna under tiden i scouterna (även om det kanske ännu en gång ska poängteras att jag var en av de äldre scouterna i gruppen som var ute och paddlade), även om jag inte skulle bli förvånad om någon valde att sluta efter turen, som upplevdes som tuff för flera personer.
Detta var dock inte den enda gången som vi var ute och paddlade med scouterna, men detta är den mest minnesvärda och trevligaste kanotturen som jag varit med på med scouterna, även om jag även varit ute på fler trevliga kanotturer med souterna.

En krånglande båt och ännu ett misslyckat försök för mig att ta mig genom Strömsholms kanal.

Min gamla båt, som jag aldrig tog mig genom  Strömsholms kanal med. Min gamla båt, som jag aldrig tog mig genom Strömsholms kanal med.

Men det skulle dröja fram till sommaren 2010, innan mitt nästa försök att ta mig igenom Strömsholms kanal skulle komma att genomföras.
Våren 2010 hade jag nämligen köpt en äldre bensindriven motorbåt (med inombordsmotor) i Torshälla utanför Eskilstuna, samt en begagnad båttrailer i Landskrona. Men redan under min premiärtur med båten i Siljan så råkade jag köra på en sten, så att skeddan (alltså fenan som sitter längst ner i vattnet under motorns drev) gick av.
Men hur det än var, så kom jag i alla fall under sommaren 2010 i väg upp till Norrbotten en tur med båten, som var upplastad på båttrailern. Men det blev bara en båttur med båten uppe i norr, då jag råkade skada ett av båtens sidofönster mot en brygga, därutöver så började dess generator krångla, även om jag lyckades ta mig tillbaka in till land den gången och inte nog med det, utan även båttrailern visade sig snedslita däck något enormt, så att jag även råkade ut för punktering, då det verkade som att den hade minst en vind axel.
Så även om jag skaffade en annan generator till båten så blev det inte något mer båtåkande i norr med den båten. Under 2010 så bytte vi också nederdelen på båtens drev som alltså hade en skadad skedda (sedan min premiärtur i Siljan), men då råkade vi visst montera ett drev med en alldeles för hög utväxling så att inte motorn orkade varva som den skulle kunna göra, så vi fick stoppa tillbaka delar från de skadade drevet in i det nyinförskaffade drevet, då vi upptäckte att de hade olika utväxlingar.

Hur som helst, så skulle jag och min mamma göra ett försök att åka genom Strömsholms kanal i augusti den där sommaren 2010. Vi var dock lite sent ute, men vi skulle i alla fall hinna genom kanalen uppifrån Smedjebacken ner till Mälaren innan kanalen stängde för säsongen, så vi införskaffade sjökort och annan dokumentation innan vi gav oss av ifrån gästhamnen i Smedjebacken, efter att vi sjösatt båten där.
I Strömsholms kanal så får man liksom följa en slusstidtabell, då slussningarna sker på bestämda tider, då liksom slussvakterna inte bara bemannar en enda sluss, utan istället följer de med kolonnen med båtar, genom att ta sig mellan de olika slussarna, vilket de vanligtvis gör med bil. Så vi som började vår båtresa uppe i Smedjebacken hade först ett antal sjöar att passera innan vi skulle vara framme vid första slussen vid Semla som ligger i Fagerstatrakten.
Fram till första slussen så anlände vi med god tidsmarginal och blev liggande en längre stund invid dess väntebrygga strax ovanför slussen, där det redan låg en annan båt (som vi legat bakom i princip hela vägen från Smedjebacken) med bland annat en hund i, som också väntade på slussning.
Men ungefär här någonstans så började de större problemen för oss. Vår båt började att gå riktigt dåligt i motorn, även om det inte kom som någon superöverraskning, då motorn knappast tillhörde båtens bästa sidor…
Han i den andra båten som också väntade på slussning och som för övrigt var från trakten, anade att det var vår tändspole som var dålig, eftersom att den var varm, själv vet jag ännu inte exakt vad problemet var, men jag vill minnas att båten i alla fall led av dåliga tändkablar, speciellt vid dess anslutningar.
Hur det än må vara, så lyckades vi i alla fall att ta oss igenom samtliga slussar som vi hade tänkt att passera under denna sena eftermiddag, även om det inte gick helt klockrent, då en trevlig slussvakt blev tvungen att dra oss i en tamp från sidan av kanalen längs vissa sträckor vid slussbassängerna, då vår motor inte var allt för samarbetsvillig.
Men vi kom i alla fall på något vis ända fram till gästhamnen vid Västanfors båtklubb i Fagerstatrakten, där vi övernattade i båten på natten, efter att ha lyckats fästa en boj i en aktertamp. De i den andra båten som vi slussade med, bodde ju i Fagerstatrakten, och snällt nog var de så hjälpsamma och snälla att de fixade fram en begagnad tändspole till vår båt (med hjälp av någon bekant), med förhoppningen att båten skulle gå bättre, så att vi problemfritt skulle ta oss ut till Mälaren.

Så på morgonen därpå lämnade vi gästhamnen där vi övernattat och i samband med att vi lämnade gästhamnen så fick vi också lite hjälp med att lämnane hamnen, från besättningen från en betydligt finare båt som också låg i samma gästhamn som oss, och som också var på väg mot Mälaren, precis som vi, även om den fina och snabba båten gav sig av en stund senare från gästhamnen än oss.
Vid inledningen på dagen så brummade i alla fall vår båtmotor på okej, men det tog inte lång stund innan den började att gå allt sämre, så till slut konstaterade vi att den gick för dåligt för att genomföra kanalresan, så vi vände om tillbaka till gästhamnen vid Västanfors båtklubb och fick då se den andra båten (som hjälpt oss på morgonen med att lämna hamnen) fortsätta ut mot Mälaren, vilket var ett mål som jag inte heller denna gång fick uppleva.
Utan istället fick vi ta tåget tillbaka till Smedjebacken, där vi hämtade bilen och båttrailern innan vi fick fortsätta med ekipaget till båthamnen där vi lämnat båten och då alltså fick vinscha upp båten på båttrailern och konstatera att denna båtresa fick ett abrupt slut.
Snällt nog så fick vi i alla fall tillbaka pengar hos hamnkontoret i Smedjebacken då vi berättade att vi hade betalt slussavgifter hos dem för att ta oss ända ut till Mälaren från Smedjebacken, men att vi nu bara hade kommit genom ett par slussar. Tacksamt nog så fick vi då tillbaka mellanskillnaden från det belopp vi hade betalt, gentemot hur många slussar som vi faktiskt hade slussat oss igenom, denna gång. Vi var ju även ute så pass sent på säsongen, så vi skulle ju inte heller hinna ta oss igenom kanalen vid något senare tillfälle under samma sommar.

Min gamla båt var mysigare inuti, än vad dess motor var tillförlitlig. Min gamla båt var mysigare inuti, än vad dess motor var tillförlitlig.

Efter denna strapats blev det aldrig några fler långresor med denna båt, utan det blev bara några kortare resor på Siljan med omnejd, då den vid ett tillfälle började koka strax utanför hamnområdet i Rättvik och vid ett annat tillfälle så råkade jag köra på grund med båten under bron vid Gråda. Så våren 2013 så sålde jag bort båten och trailern till en man i Jämtland, så jag hoppas att han har haft mera lyckosamma båtresor med båten…

En nyare båt införskaffas, som jag hoppas att ska fungera bättre.

Själv så började jag istället att se mig om desto mer efter någon annan lämpligare båt för mig, så sommaren 2015, så var jag ute och tittade på ett flertal båtar, utan att det blev någon affär.
Men våren 2017, så slog jag äntligen till på en båt, nämligen en Bella 7002 från 1998, som jag köpte i finländska Åbo och sedan gav mig ut på en lång båtresa med, vilket ni kan läsa mer om på denna länk.

Efter min långa båtresa under förra året så hamnade min båt uppe i Haparanda, så efter båtresan så köpte jag en båttrailer till båten. Så i våras drog jag ner den till Rättvik i Dalarna, efter att båttrailern fått lite ombyggnader hos återförsäljaren i Kramforstrakten.
Så årets första båttur med båten blev en liten dagsutflykt från Rättvik till Tällberg och tillbaka till Rättvik och lite båtåkande i Rättvikstrakten innan båten fick komma upp på land igen.

Första dagen under tredje försöket att nå Mälaren längs Strömsholms kanal. Smedjebacken-Fagersta.

Men sedan på torsdagen den femte juli i år, så var det dags för årets första lite längre båtresa, då tanken var att jag skulle ta mig genom Strömsholms kanal fram och tillbaka, då målet var att starta i Smedjebacken och åka ut till Mälaren och sedan vända om igen tillbaka till Smedjebacken.
Så på torsdagsmorgonen så började jag med att åka och hämta båten som i några veckor fått stå på land under ett tak i Rättvikstrakten hos min vän Jonas. Sedan fortsatte jag med båten bakom bilen fram till Smedjebackens hamn, där jag efter att ha letat mig fram till den lämpligaste av iläggningsramperna började förbereda båten för att sjösätta den och passade på att köpa en tur och returbiljett för kanalresan i hamnkontoret i Smedjebacken, i väntan på att min syster och en stor del av hennes familj skulle anlända, vilket de gjorde efter en stund, då de skulle vara med ombord i båten under torsdagen.
Till att börja med så sjösatte vi båten, och sedan så tog vi både min bil och deras bil till Västanfors vid Fagersta och parkerade deras bil där, och fortsatte tillbaka med min bil till Smedjebacken och hann i samband med det även med att fylla upp ett par dieseldunkar till båten och handla mat inför dagens båtresa.
Vid båten så var det hunden Håkan som var ivrigast att komma ombord, då han inte valde att gå in genom den normala ingången i båtens akter, utan istället sprang ombord på fören av båten och sedan tog sig upp på taket och föll in genom den öppna takluckan och ner på de nyinköpta jordgubbarna…

Till slut kom vi iväg ut på sjöarna Norra Barken och Södra Barken, efter att vi lämnat bryggan i Smedjebacken i strålande fint väder och kunde genomföra vår dagsetapp från Dalarna ner i Västmanland, även om vi kom iväg lite senare än vad den ursprungliga tanken var. Men vi hade ganska gott om tid, så under färden ner mot första slussen vid Semla, där vi skulle vara vid klockan 16:30, så hann vi även med att stanna till en stund ute på vattnet, så att några passade på att bada.
Under färden hann vi även laga dagens middag som bestod av pasta och köttfärssås, även om själva ätandet fick ske i omgångar, då vi var i närheten av den första slussen.
Vi var visst den enda båten som ville slussa nedåt vid detta tillfälle, men innan det var dags för oss att slussa nedåt så mötte vi den norrgående båtkolonnen som bestod av ett par båtar som var på väg uppströms i kanalen, en kolonn som dock var lite sen, så vår nedslussning blev också något sen innan den kunde påbörjas, men det spelade ju ingen roll då vi ju ändå hann igenom alla slussar i Fagerstatrakten under denna kväll, och igenom fler slussar än så var det ju ändå inte tänkt att man skulle hinna enligt slusstidtabellen i alla fall, så min tanke var ändå bara att ta mig fram genom sista slussen i Fagerstatrakten och sedan övernatta i båten.
Mellan några av slussarna såg vi dock ett träd/en stock som låg i vattnet och när vi pratade med slussvakten så hade visst någon annan båt (troligen någon av de vi nyligen mött) råkat köra på något i trakten, så det kanske var trädet/stocken som vi såg som den hade råkat vara på.
Min ursprungliga tanke var att övernatta i samma gästhamn som vid min förra resa på kanalen, nämligen vid gästhamnen vid Västanfors båtklubb, men istället så övernattade jag strax nedanför dagens sist passerade sluss, nämligen strax nedanför Västanfors hembygdsgård, där några gästhamnsplatser hyrs ut av Strömsholms kanalbolag.

Väl framme vid gästbryggan så var det bara jag som skulle övernatta i båten, då de andra skulle åka hem igen, vilket var anledningen till att vi kört ner deras bil till Västanfors på förmiddagen. Så eftersom att vi hade parkerat bilen vid Västanfors båtklubbs gästhamn, så tog vi en liten kvällspromenad fram till deras bil, där vi sa: ”Hejdå”, till varandra.
När jag ”vinkat av dem”, så fortsatte jag min promenad fram till järnvägsstationen Fagersta C, för att se hur långt bort det var dit, då tanken var att min vän Jonas, skulle komma dit under den tidiga fredagsmorgonen. Jag kunde konstatera att det inte var så superlångt till järnvägsstationen och under min promenad tillbaka till båten i igen så passade jag på att fylla på båtens matförråd vid en Cirkel K-mack.
Under kvällen blev det till att ta tag i disken och städa upp i båten, även om jag även råkade ställa till med en del glassplitter då jag råkade tappa ett glas på golvet i båtens öppna sittbrunn i aktern. Jag var den enda övernattade båten vid den aktuella gästbryggan som jag övernattad invid, som för övrigt låg vid en hamnkrog.

Andra dagen under tredje försöket att nå Mälaren längs Strömsholms kanal. Fagersta-Hallstahammar.

På väg genom Strömsholms kanal. På väg genom Strömsholms kanal.

På fredagsmorgonen vaknar jag inför en ny dag i båten och denna dag ska jag få nytt sällskap i båten, nämligen av min vän Jonas som kör bil till Smedjebacken, för att där fortsätta med tåg till Fagersta C, där jag ska möta upp honom.
Tyvärr så är han något sen till Smedjebacken, så att han parkerar bilen i närheten av järnvägsstationen istället för vid båthamnen, som den ursprungliga planen var, då vi ju har tänkt att anlända till båthamnen med båten på söndagskvällen. Men då han får information om att tåget han ska åka med kommer att bli försenat på grund av ett spårfel, så parkerar han om bilen, så att den blir parkerad vid båthamnen i Smedjebacken istället för vid järnvägsstationen, då han enligt informationen om tågförseningen bedömer att han ska hinna med omparkeringen. Men när han tagit sig tillbaka till järnvägsstationen får han vänta länge på att något tåg ska dyka upp och till slut konstateras det att tåget minsann rullat iväg från järnvägsstationen tidigare än vad den beräknade förseningen från början var beräknad till, så nu hade han alltså missat tåget, då det inträffat som så lätt kan inträffa, nämligen att tåget som hade en ny beräknad avgångstid till en viss tid, lyckades komma iväg tidigare än den beräknade förseningen. Så precis som vanligtvis utropen lyder vid tågförseningar, om att tiden är preliminär och kan komma att ändras både framåt och bakåt, så kom alltså detta tåg iväg tidigare än vad dess försening var beräknad till i början.
Således befann jag mig vid båten vid Västanfors och min vän och tillika slusshjälp i Smedjebacken, då tåget hade avgått. För mig började det nu att bli hög tid att snart ge mig av i min långsamma båt, då jag hade cirka 20 kilometers båtresa framför mig till dagens första sluss som var vid Virsbo och som skulle slussas igenom klockan 09:40, så det började bli tajt att invänta Jonas om han så skulle köra bil fram till mig och antagligen omöjligt om han skulle ta nästa tåg till mig, så vi bestämde att jag själv skulle köra båten till Virsbo, dit Jonas i stället skulle köra sin bil och möta upp mig strax intill dagens första sluss, för det var ju först vid slussen som jag skulle komma att behöva hans hjälp.

Så jag lossade själv tamparna från bryggan och gled ned till Virsbo över framförallt ett flertal lite större sjöar som Stora Aspen, Lilla Aspen och Åmänningen innan jag kom fram till slussen i Virsbo, där för övrigt min kanotresa på kanalen under sommaren 1999 började.
Men denna dag var det alltså inte någon kanotresa som väntade mig i Virsbo, men väl min vän Jonas som redan var på plats strax ovanför slussbassängen, där han klev ombord i båten en liten stund innan det var tid för slussning.
Även här var vi den enda båten som skulle nedåt genom slussbassängen, så vi slussade tidtabellsenligt oss genom slussen och kom ut på den lilla Virsbosjön. Vi åt varma smörgåsar som vi tillagade på det fotogendrivna Wallasköket, som dock började krångla därefter, och som inte ville fungera något mer på denna båtresa (även om jag senare fått igång det igen).

Strömsholms kanal går till stor del genom Kolbäcksån, så vi bjöds inledningsvis på en fin kanalresa genom Västmanland, bland gamla stora byggnader, där en del av dem var i fint skick, medan en del av dem istället var fallfärdiga.
Förmiddagen fortsatte enligt slusstidtabellen genom ett flertal slussar, där avstånden mellan slussarna varierade och så småningom kom vi fram till sjön Stora Nadden och därefter den lite mindre sjön Lilla Nadden, där vi fick göra ett vägval om man ville fortsätta in mot gästhamnen i Ramnäs eller in i den smala kanalen som ledde vidare ner mot nästa sluss, som alltså var vid Ramnäs.
Eftersom att vårt mål var att fortsätta kanalresan så fortsatte vi in i den smala kanalen vidare mot slussen (i denna smala kanal kunde vi i det harmoniska landskapet dock se en gammal fritidsbåt som sett sina bättre dagar och nu låg vid sidan och förfulade den harmoniska kanalen som löpte fram i den täta skogen), men eftersom att det var en lång inplanerad gångtid från föregående sluss till slussen vid Ramnäs (antagligen för att det var inplanerat att man där skulle hinna med en lunchrast), så passade vi på att göra en avstickare in mot vänster då man kunde svänga in mot vänster, ungefär mitt i den smala kanalen som ledde mot slussen. Där inne kunde man antingen komma till ett vattenkraftverk, alternativt till en bro om man istället körde i mera nordlig riktning, så vi åkte till bron och kunde konstatera att bron var för låg för att vi skulle kunna ta oss under den med vår båt, så vi vände om och fortsatte ut i kanalen igen och vidare mot slussen vid Ramnäs.
Om vi hade kommit under den låga bron, så hade man kunnat ta sig upp till gästhamnen vid Ramnäs även denna sjöväg, då bron var en vägbro som ledde ut till en ö, som man alltså lär ha kunnat ta sig runt om man hade haft en väldigt låg båt.
På andra sidan ön låg alltså Ramnäs gästhamn. Strax innan vi kom fram till Ramnäs sluss så passerade vi under en öppningsbar bro som, dock inte behövdes öppnas för oss, även om det var exakt på marginalen att vi kom under en av brons båda balkar, det var nämligen så precis att vi kom under bron att vi inte kom under bron först, men då Jonas ställde sig långt bak på båten så tog vi oss under bron, utan att den behövde öppnas…

Norrmannen med sin fina träroddbåt. Norrmannen med sin fina träroddbåt.

Väl framme vid slussen som vi anlände till en liten stund innan det var dags att slussa, där låg det redan en träroddbåt som väntade på slussning. Om jag förstod saken rätt så var den äldre mannen i båten en norrman som höll på och rodde från Smedjebacken och var på väg till Stockholm.
Ungefär när det var dags att börja slussa så ringde det i slussvakternas telefon. Det var nämligen så att det var två andra båtar som hade träffats på kanalen och övernattat vid Ramnäs gästhamn som också ville vara med och slussa, men som hade kommit i väg lite sent därifrån, så de ville gärna att slussvakterna skulle invänta dem. Slussvakterna frågade mig och Jonas om det var okej för oss att invänta dem (dock utan att nämna vad konsekvenserna kunde bli) och det var ju helt okej för oss att invänta dem, för vi behövde ju inte komma fram så värst tidigt framåt kvällen till Mälaren.
Så efter en stund öppnades bron som vi nyligen precis tagit oss under, också dök de två båtarna upp och det lustigaste var att det var två båtar uppifrån Siljan, den ena en plastbåt från Mora och den andra en mycket fin gammal salongsträbåt som hörde hemma i Rättvikstrakten, och inte nog med det. Båten och dess besättning från Rättvikstrakten var ju Jonas grannar som han kände mycket väl, så det var ju allt ett lustigt sammanträffande som inte alls var planerat, även om Jonas visste att de skulle ta sig fram på kanalen någon gång under sommaren. Den båten var nämligen på väg från Smedjebacken (dit den hade åkt maskintrailer) till Västerås, där de hade hyrt en hamnplats åt båten ett tag, för att kunna åka med båten i Mälaren, och nu var de alltså på väg dit i långsamt tempo.
Det var visst inte bara så att det var Jonas grannar i den ståtliga träbåten, utan han som körde båten var inte bara granne till Jonas, utan i efterhand har jag även förstått att det var min mammas träslöjdslärare som hon haft i träslöjd för åtskilliga år sedan i grundskolan…, om inte det vore nog så visade det sig att även de i plastbåten från Moratrakten, hade träffat Jonas tidigare, då Jonas och en bekant till dem spelat tillsammans i samma band.
Så fram till denna sluss hade vi varit den enda båten som slussat nedåt i kanalen, men nu var vi helt plötsligt fyra båtar (varav en roddbåt) som tillsammans fyllde upp slussbassängen ganska så väl.
Den andra plastbåten och den gamla träbåten hade som mål att ta sig fram till Hallstahammar och dess gästhamn vid Sörkvarns sluss för dagen, medan vi ännu hade siktet inställt på att komma ut i Mälaren under fredagen.
När vi lämnade slussområdet vid Ramnäs så fortsatte vi till nästa slussområde som var vid Surahammar, dit vi anlände som första båt, även om vi knappast hade den snabbaste båten i kolonnen, men under kanaletapperna, så spelar det ju ändå ingen roll om båten är snabb eller inte, för man får ändå inte köra speciellt snabbt, annat än över de öppna sjöarna, men slusstidtabellen är ändå lagd för att man ska kunna köra med en låg fart hela tiden, eller sisådär fem knop.
Strax innan vi anlände till slussområdet i Surahammar så passerade ”Campingbadet” vid Magsjön, som jag vill minnas att var den camping som vi bodde två nätter vid under den där kanotturen för nitton år sedan, som jag inledningsvis berättade om. Då vi och de andra två motorbåtarna kommit fram till slussområdet i Surahammar, och redan då var sena, så visade det sig att vi minsann även skulle invänta roddbåten, som kom en ett bra tag efter oss, då den inte lyckades hålla det tempo som slusstidtabellen var beräknad att man skulle hålla.
Men så småningom så dök roddbåten upp och vi kunde påbörja nedslussningen även vid detta slussområde, och i ärlighetens namn så tycker jag ändå att norrmannen var relativt snabb på att ro!
Slussningarna med roddbåten var dock lite väl spännande då norrmannen ofta stod upp i sin roddbåt i slussarna och periodvis uppstod det ju ganska så rejäla strömmar i slussarna, så tyvärr stod roddbåten långt ifrån alltid parallellt med slussbassängens sidovägg, men lyckligtvis ramlade aldrig norrmannen i vattnet i någon sluss, även om det ibland var lite väl spännande hur det skulle gå för honom…
Då det ofta var ont om plats i slussbassängerna, så att det var trångt att ro i bassängerna, så liksom paddlade istället norrmannen i slussbassängerna med hjälp av ett öskar tillverkat i trä (precis som roddbåten).
Fortsättningen av dagen löpte på enligt samma princip, nämligen att vi med motorbåtar kom fram först till de resterade slussbassängerna, där vi sedan fick invänta roddbåten som dök upp en stund senare.

Här ligger vi bakom de andra motorbåtarna. Här ligger vi bakom de andra motorbåtarna.

Så till slut hade vi slussat oss fram till gästhamnen vid Sörkvarns sluss (vilket är en gästhamn som ligger mellan ett par slussar) som ligger vid Skantzö Bad och Camping vid Hallstahammar, dit vi anlände så sent att vi inte fick slussa något mer under denna dag, och således fick lov att stanna för dagen och därmed hann vi alltså inte ända ut till Mälaren under fredagen som vår plan var och som slusstidtabellen sa att vi skulle hinna (om jag förstått slusstidtabellen rätt, även om den var något tvetydig).
Detta eftersom att vi inväntat de andra båtarna uppe vid Ramnäs (utan att veta om att konsekvensen av att vi inväntade dem skulle bli att vi inte hann längre än hit under dagen) och roddbåten vid flera slussar, så även om vi inte hade inväntat de andra motorbåtarna så hade vi nog blivit så sena att vi inte hunnit längre än till denna gästhamn i alla fall, eftersom att vi antagligen ändå hade fått invänta roddbåten...
Eftersom att vi inte hade obegränsat med tid för vår kanalresa så var vi ju tvungna att avsluta resan senast under söndagskvällen, eftersom att Jonas började arbeta på måndagsmorgonen och jag skulle hinna ända hem till Kiruna till på tisdagen för att hinna börja arbeta då, så därför var vi ju tvungna att hinna ända ut till Mälaren under fredagen, om vi skulle hinna ända tillbaka till Smedjebacken med båten till på söndagskvällen, något vi nu fick konstatera att vi inte skulle hinna.
Så nu ställdes vi inför två valmöjlighet, antingen att vända om redan på lördagsmorgonen mot Smedjebacken, utan att ha nått ända fram till Mälaren denna gång heller, eller helt enkelt fortsätta vår resa ut till Mälaren, utan att åka hela vägen tillbaka upp till Smedjebacken igen.
Detta val blev dock lätt, då jag naturligtvis ville ta mig fram till Mälaren!, och för min del gjorde det ju inte heller så mycket att vi inte skulle hinna tillbaka genom kanalen, då jag ju i alla fall skulle hinna ta mig igenom kanalen åt ett håll åtminstone!
Som en ren bonus så skulle det ju inte heller behöva bli så sent på söndagskvällen, innan vi skulle vara klara med vår resa om vi nu bara åkte genom kanalen i en riktning. Om vi istället skulle ha åkt båt hela kanalen tillbaka till Smedjebacken så hade vi ju anlänt dit relativt sent på söndagskvällen, så det kunde ju ses som något positivt att vår resa kunde avslutas lite tidigare på söndagen, med tanke på att jag hade många mil att köra bil under måndagen och Jonas skulle upp tidigt och jobba på måndagsmorgonen.
Men jag kan ändå tycka att det var lite konstigt att inte kanalbolaget såg till att vi hann ända ut till Mälaren under fredagen, med tanke på att vi minsann hållit tidtabellen punktligt ända till Ramnäs, där vi blev sena på grund av andra båtar, även om jag också tycker att det är positivt att även såväl sena som långsammare båtar tillåts att passera kanalen, även om de inte kan upprätthålla den planerade hastigheten på fem knop. Men för mig som är van vid hur det brukar fungera att följa tidtabeller på järnvägen så brukar man ju inte bli fasthållen till nästa trafikdygn, innan man är framme vid slutstation bara på grund av att man blivit sen, på grund av att andra tåg orsakat ens försening. I detta läge tycker jag att Trafikverkets trafikledningscentraler sköter tågtrafikledningen mer exemplariskt, än hur en försening på kanalen hanterades i detta fall.
Men som sagts så gjorde det ju inte heller oss något att vi inte kom längre denna dag, i annat fall så kanske vi hade försökt att tjata oss till att bli framsläppta ända ut i Mälaren under fredagen.

Här slussas det. Här slussas det.

Nu fick vi ju istället förmånen att umgås med de andra motorbåtarnas besättning och således även Jonas grannar, med vilka vi passade på att äta en god grillbuffé på campingen invid gästhamnen där vi nu blivit strandsatta.
Som kuriosa kan jag ju även nämna att det var vid just denna camping som vi avslutade kanotfärden på kanalen sommaren 1999, så nu skulle vi minsann ta oss ut i Mälaren och inte tvingas vända om här…
På campingen som låg i anslutning till gästhamnen var det mycket folk och bilar efter som att det var den stora bilträffen ”Power Big Meet” i den relativt närbelägna orten Västerås.

Den fina gamla salongsbåten, som är hemmahörande i Rättvikstrakten är fint renoverad.

Tredje dagen under tredje försöket att nå Mälaren längs Strömsholms kanal. Hallstahammar-Mälaren.

Färden längs Strömsholms kanal går vidare. Färden längs Strömsholms kanal går vidare.

På lördagsmorgonen hade det fina sommarvädret tyvärr bytts ut mot ett regnväder, då vi satt i båten och åt frukost (som bland annat bestod av varmt bröd från campingbutiken), innan det var dags att fortsätta vår kanalresa nedåt längs kanalen.
Även denna dag så var vi samma tre motorbåtar och roddbåten som skulle fortsätta nedåt längs kanalen. Förövrigt stod det ytterligare en båt i gästhamnen där vi övernattat, men den båten tror jag att var på väg uppåt i kanalen.
Något stressigt blev det allt för mig som varit uppe vid campingen och bland annat lämnat tillbaka korten till servicehuset, eftersom att de andra båtarna redan var på väg in i den närbelägna slussen då jag kom tillbaka till båten, men som tur var hade Jonas startat motorn och det mesta var klart så att vi kunde också ta oss in i slussen relativt omgående.
Under den regniga förmiddagen, så slussade vi oss ut genom ett flertal slussar innan vi var nere på Mälarens vattennivå, efter att ha mött några andra båtar som var på väg uppåt i kanalen.
I vissa kanaler som jag åkt igenom så får man använda egna tampar, för att hålla båten längs med slussväggarna och i vissa andra kanaler, har man istället fastmonterade tampar vid slussarna, vilket var fallet med just denna kanal, så man behövde alltså inte använda sina egna tampar i slussarna. Men en risk med att tamparna är kvar i slussen är ju den att om man har otur så kan de ju fastna i båtmotorns propeller, men som tur var så har det inte hänt mig ännu.
Dock så råkade en dylik tamp fastna i flaggstången längs bak på vår båt när vi skulle köra ut ur en sluss, så att flaggstången gick av och en annan båt fick blocka upp flaggan åt oss…
I någon sluss lät det dock som att tamparna var extra stöldutsatta, så där fick helt enkelt slussvakterna låsa in tamparna när de inte används.
När vi hade åkt under både länsväg 252 den närbelägna järnvägen så stannade vi och de andra två motorbåtarna till vid Borgåsunds Gästhamn och Café, där vi passade på att äta lunch och funderade på hur vi skulle fortsätta vår båtresa, nu när jag till slut hade tagit mig igenom hela Strömsholms kanal, för första gången!
Jag kunde konstatera att det var en fin kanal, som inte tycktes vara så värst välanvänd och exploaterad som exempelvis Göta kanal, men den tillåter ju också mera begränsade mått på båtarna, framförallt i höjdled, då dess segelfria höjd bara är 2,5 meter på grund av ett flertal relativt låga broar, som inte är öppningsbara.
Men med tanke på dess närhet till Stockholms och andra stora orter, så kan jag tycka att det borde kunna vara mer trafik på den fina kanalen, då jag skulle kunna tänka mig att fler gärna vill upptäcka den fina kanalmiljön. Till skillnad emot Dalslands kanal, så upplevde jag inte heller att det var så värst många kanoter i kanalen, då jag bara såg ytterst få kanotister i kanalen.
Det är ju trevligt att alla slussar i kanalen manövreras för hand, till skillnad emot i många större kanaler, där istället många slussar är hydrauliska. Vad jag har hört så lär det ibland kunna vara något ont om vatten i kanalen som i huvudsak följer Kolbäcksåns sträckning, som har ett flertal kraftverk (som är belägna vid nästan alla slussar), men det var då inget som jag märkt av under denna fina sommar.

När vi ätit lunch och övervägt några olika alternativ hur vi skulle fortsätta vår båtresa där exempel på tänkbara alternativ var att fortsätta till Arboga eller Köping eller någon annan ort vid Mälaren, alternativ att vända tillbaka och fortsätta en bit uppåt i Strömsholms kanal igen (där vi ju trots allt redan hade betalt för en returbiljett) eller helt enkelt fortsätta genom ännu en kanal fram till Hjälmaren, alltså genom Hjälmare kanal, så kunde vi enas om att styra vår fortsatta färd till Västerås, via en omväg förbi orten Torshälla.
Så när vi ätit färdigt vår lunch så fortsatte vi alltså vår båtfärd ut på Mälaren och skildes ifrån de andra båtarna som vi åkt en stor del av Strömsholms kanal tillsammans med.
Den norska roddaren (som jag inte kan låta bli att tycka att påminde en del om kanotisten i ”Göta kanalfilmerna”) var dock inte med oss och åt lunch vid Borgåsund, men jag tyckte mig se honom passera under länsväg 252 och järnvägen vid Borgåsund, men vart han sedan tog vägen, det vet jag inte, då vi inte såg till honom något mer sedan, men någon nämnde att han lär ha varit på väg till Stockholm. Så vad vet jag, kanske var han redan framme i Stockholm innan vi hade nått Västerås…

Båtresan fortsatte under Kvicksundsbron.

VI har nyligen åkt under Kvicksundsbron. VI har nyligen åkt under Kvicksundsbron.

Efter en stunds guppande på Mälaren så passerade vi under Kvicksundsbron och ungefär i samband med passagen av Kvicksundsbron så blev vi omkörda av den andra plastbåten som vi slussat tillsammans med i kanalen, alltså den båten som hörde hemma i Mora i Dalarna och det var sista gången under båtresan som jag såg till den båten.
Den båten hade alltså åkt båttrailer till Smedjebacken och skulle antagligen tas upp ur vattnet vid Mälaren någonstans, innan den skulle åka båttrailer tillbaka upp till Dalarna igen, men besättningen på den båten funderade på att först ta en utflykt till platsen med just namnet ”Mora” som även återfinns invid Mälaren vid Eskilstunatrakten, så antagligen var de på väg dit, då de körde om oss.

En eftermiddag i Torshälla med båten.

På väg in i Torshällaån. På väg in i Torshällaån.

För vår del så fortsatte vi in i Torshällaån och sedan länge hade det fina sommarvädret återkommit till oss, som dock inte var med oss under inledningen av dagen.
Där körde vi först fram till den nedersta av slussportarna i Torshälla kanal (som leder in till Eskilstuna), som dock är stängd sedan några år tillbaka då några slussportar måste bytas ut, vilket antagligen kommer att vara fixat inför sommaren 2019, även om renoveringen av kanalen dragit ut på tiden. Eftersom att kanalen för tillfället är stängd, så kunde vi inte slussa oss igenom några slussar i den kanalen i år, så det får bli ett projekt till ett annat år, även om jag inte kan komma så värst långt i kanalen med min motorbåt, då kanalen är överbyggd av ett flertal riktigt låga broar, varav några är så låga att de endast erbjuder en segelfri höjd på 1,2 meter.
Efter en kortare landstigning vid den nedersta slussen så vände vi om, men när vi åter kom till en ett vägval (som vi passerat en stund tidigare) i ån, så passade vi då på att ta en avstickare in förbi gästhamnen i Torshälla och vände sedan inte om förens vi möttes av en bro som var så låg att vi inte kom under den, en liten bit bortanför Torshälla gästhamn i Torshällaån.
Det var för övrigt i just Torshällaån, i vilken vi nu befann oss, som jag en vårdag i april 2010 (med mycket strömmande vatten in ån) införskaffade min tidigare båt som skulle visa sig ha en trilskande bensinmotor och som således satte stopp för min förra resa i Strömsholms kanal. Men denna gång var det tack och lov ingen motor som stoppade vår resa på Strömsholms kanal, men istället så tog det stopp för det svenska fotbollslandslaget, när vi var i Torshällaån och tittade runt, det var nämligen just då som det svenska fotbollslandslaget förlorade mot England och således åkte ur fotbolls VM.

En sista natt i båten fick bli i Västerås.

Nu är det inte långt kvar till Västerås. Nu är det inte långt kvar till Västerås.

För vår del så var inte resan riktigt slut ännu, utan nu var det dags för oss att korsa Mälaren i nordlig riktning, då vi nu skulle ta oss upp till Västerås, dit vi anlände lite senare på kvällen och kunde konstatera att det var mycket folk i den stora centrumnära gästhamnen då det stora bilevenemanget ”Power Big Meet” pågick i staden.
Vi lämnade båten lite tillfälligt vid en liten brygga, med relativt få båtar invid, eftersom att vi var tvungna att köra under en ganska låg bro för att komma fram till bryggan där vi gick iland och handlade lite kvällsmat i en kioskvagn längs ett promenadstråk. Vi kunde konstatera att om vi ville så kunde vi få bo i gästhamnen, då det fanns plats även för oss där, trots att det var mycket folk i hamnen, likaså nämnde några ombord på en båt vid en hyrd båtplats, att vi nog kunde få stå vid deras grannbåtplats (om det hade varit fullt i gästhamnen) då grannbåten lär ha varit ute på resa.
Men istället för att stå vid den för kvällen livliga centralt belägna hamnen, så åkte vi vidare till en annan båthamn där Jonas granne hade hyrt en båtplats, som vi kunde få låna under natten, eftersom att de ändå inte skulle komma förrän under morgondagen, då de tänkte övernatta vid Kvicksund under lördagskvällen. Så vi valde att låna den båtplatsen, som låg en liten bit utanför de mest central delarna av staden, dit vi anlände med tända lanternor under den sena julikvällen efter att ha glidit fram bland Västerås hamnar (där även Sjöräddningssällskapet tycktes vara ute under kvällen) och vår trecylindriga dieselmotor nu fick stoppas för sista gången under lördagen.

Tillbakaresan fick ske på landsvägen.

På söndagsmorgonen började vi med att ta en kort båttur in till de mer centrala delarna av Västerås, där vi surrade fast båten och fortsatte till järnvägsstationen i form av en något stressig promenad. Där klev vi på ett tåg som tog oss till Smedjebacken och sedan fortsatte vi med bilen och den tillkopplade båttrailern till Västerås, där vi började med att äta en lunch i närheten av vattnet.
Sedan körde vi båten till en upptagningsramp, men innan vi började ta upp båten där så flyttade vi båten till en annan upptagningsramp, där det var lite lugnare, eftersom att man behövde köra under samma låga bro som vi hade kört under kvällen innan för att nå fram till en liten brygga, så eftersom att långtifrån alla båtarna tog sig under denna bro så var det lugnare inne vid denna upptagningsramp, där vi tog upp båten. Även om det var relativt lugnt vi denna ramp så kom det ändå ytterligare några som ville ta upp sin båt vid denna ramp då vi var där, och vår båtupptagning gick inte supersnabbt, då vi fick göra om proceduren en gång då båten hamnade alldeles för snett på båttrailern under det första upptagningsförsöket.
Så nu fick vi alltså även denna gång plocka upp båten på ett helt annat ställe än vad min ursprungliga tanke var då kanalresan inleddes, då jag hade tänkt att även hinna tillbaka till Smedjebacken med båten och ta upp den ur vattnet där, men det väsentliga var i alla fall att jag hade tagit mig igenom hela Strömsholms kanal denna gång, även om Jonas bara fick uppleva kanalens nedre del...
Det blev dåligt med tagna bilder under kanalresans inledande dagar, eftersom att jag tänkte at jag ju kunde ta fler bilder under hemresan, då jag ju hade tänkt att passera sammas platser igen, vilket jag alltså inte nu gjorde, då vi bara körde genom kanalen i en riktning.
Efter att båten var upplastad på båttrailern så fortsatte vi till Virsbo, där Jonas kunde hämta sin bil och sedan fortsatte jag med ekipaget upp till Rättvikstrakten, där båten fick vila sig på land i cirka tre veckor inför en ny kanalresa som skedde i augusti på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal. Vilket är en kanalresa som jag berättat om på denna länk.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Solnedgång vid Rogenstugan.

Karta.

På den klickbara och zoombara kartan här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk.

Inledning.

På väg ut på långtur. På väg ut på långtur.

Sommaren 2011 hade jag förmånen att få vara i Storlien och jobba, med att köra nattågen. Den sommaren så hann jag med två vandringar i Jämtlandsfjällen. Den ena turen gick jag med lätt packning. Under den turen så gick jag under den första dagen från Storlien via Blåhammaren till Storulvåns fjällstation, där jag övernattade. Sedan fortsatte jag min promenad till fjällstationen vid Sylarna, där jag övernattade två nätter inomhus innan jag gick den långa dagsetappen från fjällstationen vid Sylarna upp till Storlien, således promenerade jag alltså den så kallade ”Jämtlandstriangeln” den gången och mellan de båda nätterna som jag spenderade vid Sylarnas fjällstation så hann jag även med en toppbestigning av Sylmassivet, som jag något år tidigare fått beskåda då jag och en vän tog oss en promenad till fjällstationen vid Sylarna då vi var vid Helags fjällstation. Den andra fjällturen i Jämtlandsfjällen under sommaren 2011 blev en tälttur från Arådalen, via Anarisstugan, fjällstugan Lunndörren, Vålåstugan och Stensdalsstugan (vars huvudbyggnad dock var nedbrunnen vid det tillfället under sommaren 2011) och vidare fram till Vålådalen. Redan sommaren 2011 hade jag en tanke på att jag skulle kunna knyta ihop de båda turerna med varandra så att jag således hade gått från östra delen av Jämtlandsfjällen till den västra delen av Jämtlandsfjällen, men tiden som jag spenderade till fjällvandring den sommaren räckte inte till för att jag liksom skulle avverka etappen mellan de båda turerna, så istället blev det för mig en outforskad bit av Jämtlandsfjällen som inte blev avverkad mellan de båda turerna under den sommaren. Några år senare funderade jag dock på att göra en vandring från Storlien till Grövelsjön (eller i motsatt riktning) på hösten efter att fjällstugorna och fjällstationerna hade hunnit stänga för säsongen, men den turen blev aldrig av, utan nästa tur som jag tog mig an i Jämtlandsfjällen blev istället en skidtur mellan tre midvinteröppna fjällstugor i början av januari 2017. Det var en riktigt trevlig tur, då flera stugvärdar i fjällstugorna bjöd på glögg när man anlände, även om det också var en ganska så krävande tur i det stundvis besvärliga vädret. Mer om den turen kan ni läs här på min blogg. Tyvärr var inga fjällstugor i Jämtlandsfjällen bemannade kring nyår i år, som de varit under några tidigare år, men jag hoppas att det återigen öppnas upp kring nyår, för det var ju riktigt mysigt att åka skidor även under den mörkare delen av vintern. Men hur som helst så hade jag sedan tidigare haft en önskan om att binda ihop mina turer från östra delarna av Jämtlandsfjällen, med de mera västliga delarna av Jämtlandsfjällen, liksom jag även skulle vilja ta mig hela sträckan från Storlien till Grövelsjön genom naturen. Så nu i våras när jag såg att jag hade några lämpliga lediga veckor så passade jag på att söka lite extra ledigt för att få möjligheten att se en stor del av Jämtlandsfjällen och också besöka några fjällstugor som jag inte tidigare hade besökt, speciellt dem i gränslandet mellan Dalarna och Härjedalen som jag aldrig tidigare hade besökt, trots att jag är uppväxt i just Dalarna. Länge var det dock oklart i vilken riktning som jag skulle genomföra turen och vilken plats som skulle bli turens startpunkt, respektive slutmål. Men till slut bestämde jag mig för att
börja i Höglekardalen och avsluta turen i Grövelsjön.

Dag 1. Bussresa: Kiruna-Östersund.

Så måndagen den 26:e mars 2018 började jag mitt fjälläventyr med en bussresa hemifrån Kiruna till Östersund, där jag övernattade på ett pensionat.

Dag 2. (Östersund)-Höglekardalen-Arådalen, 18 km.

Starten för min skidtur i Höglekardalen. Starten för min skidtur i Höglekardalen.

Efter tisdagens frukost så fortsatte jag med en bussresa, som dock var betydligt kortare än den bussresan som genomfört under föregående dag. Tisdagens bussresa tog mig i ett strålande väder fram till Höglekardalen vid Oviksfjällen, som var bussens slutdestination, där jag (som för övrigt var bussenens enda passagerare) klev av bussen. Sedan var det bara för mig att ge mig ut på min hittills längsta skidtur någonsin, så fort jag hade fått på mig skidorna i det fina vårvintervädret. Skidturen bjöd på toppenväder och redan vid parkeringsplatsen där jag klev av bussen så kunde jag se flera personer som förberedde sig på att ge sig ut med framförallt snöskoter för att kunna njuta av denna fina påskvecka. Tisdagens skidtur blev cirka 18 kilometer lång och tog mig från Höglekardalen via Visjön, fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga i Arådalen. Under skidturen såg jag till både en hel del snöskoteråkare och skidåkare, då antagligen en och annan var påskledig. Väl framme vid fjällstugan så hälsades jag välkommen av det trevliga stugvärdsparet som berättade att jag var säsongens första nattgäster i fjällstugan, som hade varit öppen några dagar, men där man alldeles nyligen hade fått ordning på vattnet och avloppet som tidigare hade frusit i stugan (som för övrigt även har 230 volt elektricitet), så jag kom ju en passande dag, nu när så väl vattnet som avloppet fungerade. Invid fjällstugan, ligger Arådalens kapell, som jag passade på att titta på utifrån. Stugan var antagligen en av endast två fjällstugor i hela landet som har 230 volts elektricitet, av alla STF:s fjällstugor, och antagligen den enda med vattentoalett på stugområdet. För övrigt har stugan periodvis betraktats som vandrarhem men sedan ett antal år tillbaka så räknas den som en fjällstuga. Innan jag gick och la mig hann jag med att njuta av goda våfflor som stugvärden serverade.

Dag 3. Arådalen-Anarisstugan, 27 km.

Tillbaka vid raststugan vid Visjön. Tillbaka vid raststugan vid Visjön.

På onsdagen klev jag upp ganska så tidigt eftersom att jag då hade en av skidturens längsta dagsetapper framför mig, då jag skulle skida vidare till Anarisstugan. Så till en början så följde jag samma sträckning som jag åkt i motsatt riktning under tisdagen så att jag kom tillbaka till Visjön. Vid Visjön så fortsatte jag sedan längs skoterleden mot Hosjöbottnarna fram tills jag kom ut på Rörtjärnen, varifrån jag följde ”min egen väg” (för att inte behöva skida den långa omvägen som skoterleden gick, för att ta mig till Anarisstugan) över bland annat Hanasjön och Bredsjön fram tills jag kom på leden mot Anarisstugan och kunde följa leden fram till stugplatsen. Väl framme vid Anarisstugan så var det ingen trängsel då det bara var ett annat par där, förutom stugvärden, så jag fick ett eget rum i stugan där. På kvällen innan jag gick och la mig så fikade jag tillsammans med stugvärden och mina för natten tillfälliga rumsgrannar. Sammanfattningsvis kunde jag på kvällen konstatera att de cirka 27 kilometrarna som jag skidat under dagen hade gått smidigare och lättare än vad jag innan hade vågat tro, antagligen tack vare toppenvädret som rådde även under denna dag.

Dag 4. Anarisstugan-Lunndörren, 20 km.

Längs en led. Längs en led.

Torsdagen inleddes med att jag råkade få igång brandlarmet i Anarisstugan, då det tyvärr rökte in en hel del då jag försökte få fart på elden i kaminen i mitt rum på morgonen, då det gick desto sämre att få fyr i kaminen än att få fart på brandlarmet. Mina tillfälliga stuggrannar som bott två nätter i denna stuga och nu bodde i grannrummet sa dock att det inte var något ovanligt att brandlarmet drog igång i denna stuga, då de själva också minsann hade råkat dra igång brandlarmet innan jag anlände till stugan. Den tredje skiddagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Lunndörren, längs en led som inledningsvis började med en rejäl uppförsbacke, men sedan övergick till en nedförsbacke (i vilken jag misstänker att det var i den som min ena stavspets gick av), då det var en hel del is där. Framåt kvällen så nådde jag fram till fjällstugan Lönndörren och hade då avverkat cirka 20 kilometer på mina skidor under skärtorsdagen, då jag bland annat hade passerat Staalavieliekojan, trakterna av Issjön och inte heller långt ifrån Pyramiderna. Men det var inte bara snö och is som jag åkt på, utan trots att det var mycket snö i fjällen så hade jag även fått passera snöfria fält där snön antagligen blåst undan och slutligen smält bort. Så här i påsktid så var fjällstugan föga förvånande ganska så välfylld, så jag fick dela rum med några andra, men då jag hade tänkt att börja tillaga middag så hade jag turen att en dam (i ett större sällskap bestående av flera vuxna och barn) frågade om jag ville ha spaghetti och köttfärssås, då de lagat alldeles för mycket mat och nu skulle få lov att kasta bort den överflödiga maten om ingen ville äta upp den, så jag tog tacksamt emot en gratis middag när jag kommit in i den varma storstugan och fick sätta mig till bords. Så det visade på att det kan vara bra att inte komma allt för tidigt till fjällstugorna, då man med lite tur kan få en middag serverad, om andra redan hunnit anlände och laga middag!

Dag 5. Lunndörren-Vålåstugorna, 14 km.

Fjällstugan Lunndörren. Fjällstugan Lunndörren.

Långfredagen innebar inte någon speciellt lång skidtur för mig, utan istället innebar det en lite lugnare dag, då jag skidade de cirka 14 kilometrarna fram till Vålåstugorna. Framme vid Vålåstugorna bjöds jag på saft ute på altanen i ett riktigt toppenväder som erbjöds denna påskhelg. Det var nu som att komma till en helt annan plats än till den plats som jag hade i minnet av Vålåstugorna, då jag skidade till bland annat Vålåstugorna i början av januari 2017, då Vålåstugorna och ett par andra stugor i Jämtlandsfjällen höll nyårsöppet. Den gången var det som snöstorm vid denna stugplats och trots att såväl gasolvärmare, samt en eld sprakade (efter att man lyckats få till någon eld då det var sådant enormt drag i skrotstenen) i såväl storstugan och i mitt sovrum så var det svalt inomhus och inne vid fönstren ven vinden ända in och även en och annan snöflinga hittade då in vid fönstren i den turbulenta vinden. Men denna dag då jag kom fram till samma stugplats var det istället en fantastisk vårvärme som värmde på platsen, så det var riktigt skönt! Efter att jag druckit upp min saft så tog jag mig upp på en kulle där jag fick mobiltäckning (vilket jag även haft under de tidigare dagarna under turen) så att jag kunde få kontakt med omvärlden, innan jag tog mig ner därifrån och spenderade en stund i stugplatsens vedbod med att fixa till tändved till stugplatsenens vedförråd. Denna natt fick jag återigen dela rum med andra stuggäster (i den stora huvudbyggnaden), då det förståeligt var många ute och skidade och njöt av den fina vårvärmen under påsken.

Dag 6. Vålåstugorna-Stensdalsstugan, 12 km.

En stuga invid skidleden mellan Vålåstugorna och Stensdalsstugan. En stuga invid skidleden mellan Vålåstugorna och Stensdalsstugan.

Under påskaftonen fortsatte jag min tur vidare till ännu en fjällstuga som jag hade övernattat i under min mysiga, men något jobbiga skidtur under januari 2017, nämligen till Stensdalsstugan, som således blev den tredje stugan på raken som jag även hade bott i drygt ett år tidigare, eftersom att jag under den skidturen övernattade i så väl fjällstugan Lunddörren, Vålåstugan och Stensdalsstugan (om än i omvänd ordningsföljd då). Den cirka 12 kilometer långa skidturen till Stensdalssugan genomfördes i måttligt tempo, då jag bland annat skidade ut en liten vända på isen på Kroktjärnarna, men vid i alla fall en utförslöpa så vågade jag i alla fall släppa på i den branta backen, men det resulterade bara i ännu en av turens oräkneliga vurpor… Till min förvåning då jag tittade upp efter vurpan frågan någon om det gått bra, vilket det dock gått, men jag hade inte upptäckt att jag var iakttagen tidigare, men det visade ju sig att det var ett gäng som minsann satt och njöt av vårsolen i terrängen, alldeles på liksom första parkett för min vurpa. Tja, jag bjöd ju dem i alla fall på lite underhållning inför deras solpaus. För min del så gick det ju ändå bra även under denna vurpa, men den vurpan som jag skadade mig mest i under denna utflykt var inte just på skidorna, utan redan i Östersund under min promenad från busstationen fram till pensionatet där jag skulle övernatta, den gången halkade jag rejält på den glashala gatan, så det hade ju varit komiskt om jag skadat mig redan innan jag hunnit ta på mig skidorna under min utflykt. Men tack och lov gick ju även den vurpan bra förutom en något ömmande arm i någon dag och något blåmärke, men det var kanske inte så konstigt att jag föll där för jag fick ju även fler bevis på att det var halt den dagen, som att vi blev stående en lägre stund med bussen i Västerbotten, då två personbilar hade råkat kollidera, eller när vi skulle stanna med bussen och man hörde riktigt hur ABS-bromsarna fick arbeta, eller bara ljudet av spinnande dubbdäck från bilar under min promenad i Östersund, kunde ju allt vara tecken på att det var halt och att man skulle gå försiktigt. Nåväl, så kom jag i alla fall fram till Stendalssugan som är STF:s modernaste och en av de trevligaste fjällstugorna enligt min mening då den är modern och fin med ett modernt kök med köksö, rejäl solcells belysning samt sänglampor och gasolvärme i rummen. Anledningen till att denna fjällstuga är så fin har dock en tråkigare historia. Det är nämligen så att den förra huvudbyggnaden som stod på stugplatsen, tyvärr brann ner för ett antal år sedan, så därför har man byggt upp en ny riktigt fin stuga där. Sanningen är tyvärr den att det är många av STF:s fjällstugor och fjällstationer som har eldhärjats genom åren, så detta är inte den enda stugan som har ersatts med en fin och ny stuga på grund av en brand. Under kvällen i Stensdalsstugan som kryllade av andra besökare, så bläddrade jag en del i en trevlig bok om STF:s alla nuvarande fjällstugor och den kunde berätta om ett flertal stugplatser som eldhärjats genom åren och så värst konstigt är det ju inte heller att så många stugor brunnit upp, för det eldas ju vanligtvis med ved för att hålla värmen i dem, mat lagas på gasolkök och det är (eller i varje fall förr var det) svårt att larma räddningstjänsten från stugplatserna, och om man väl lyckats larma räddningstjänsten så ligger ju många fjällstugor långt från vägar, så det är en enligt mig föga förvånande att så många av dessa tagits av just bränder. Så nu under påsken då det var mycket stuggäster så var det ju klokt att flera av stugvärdarna höll en liten brandinformation innan det var läggdags, där de belyste brandrisker och vad man skulle göra om det skulle råka uppstå en brand. Som jag nämnde var vi många gäster även vid Stensdalsstugan, nämligen cirka 50 personer på kvällen (och kanske tillkomma ytterligare någon under den senare delen av kvällen), som skulle fördelas på stugplatsens cirka 34 bäddar. Men eftersom att nederbäddarna i den nya huvudbyggnaden och antagligen en del (eller kanske alla) bäddar den andra gästbyggnaden på stugplatsen innehåller breda sängar så gick det bra att stuva in alla gäster, och om jag förstod en av stugvärdarna rätt, så hade det varit ännu fler nattgäster på platsen under föregående natt, men som tur är finns det ju även exempelvis madrasser att lägga ut på exempelvis golv och andra lösningar för att tillfälligt höja upp stugans kapacitet, något som man lär ha haft med i åtanke då man byggde den nya huvudbyggnaden på platsen.

Dag 7. Stensdalsstugan-Gåsenstugorna, 14 km.

Fjällvyer. Fjällvyer.

Så var då påskdagen kommen och även en ny månad inleddes, nämligen april. Denna dag så fortsatte jag min skidtur till en stugplats där jag aldrig tidigare varit, nämligen till Gåsenstugorna. Dit jag anlände efter cirka 14 kilometer på skidorna. Skidturen dit gick förbi Stäntja där en ny och fin raststuga finns. För övrigt så gick skidturen från Stendalsstugan till en stor del uppför, men på slutet fick jag istället en behaglig nedförsbacke att glida ner för innan jag anlände i till Gåsenstugorna, som är Svenska Turistföreningens högst belägna fjällstugeanläggning, då Gåsenstugorna är belägna cirka 1100 meter över havet. Vid Gåsenstugorna bodde jag i den större huvudbyggnaden, som liknar såväl stugan som jag bodde i vid Lunndören och Vålåstugans huvudbyggnad, men till skillnad från dem så har byggnaden vid Gåsen gasolkaminer i sovrummen, istället för vedeldade små kaminer som det är byggnaderna i Lunndörren och Vålåstugan. För övrigt så var även huvudbyggnaden i Stensdalsstugan (som alltså brann ner 2010) utav en liknande modell som dessa tre nämnda fjällstugor. Även denna natt var det mycket folk i stugan som jag bodde i (även om jag tror att den absoluta piken för besöksantalet under påskhelgen, redan var nådd någon natt tidigare), så jag fick dela rum med tre andra personer. Gåsenstugorna ligger så beläget att man kan nå dem från flera olika fjällstugor och fjällstationer på endast en dags skidtur eller promenad (utan att det innebär några enorma dagsetapper), nämligen från såväl Vålåstugorna, Stensdalsstugan, Helags fjällstation, Sylarnas fjällstation och Storulvåns fjällstation, men ändå har jag som sagt aldrig varit på platsen tidigare, trots att jag varit vid alla dessa nyligen nämnda fjällstugor och fjällstationer tidigare. 

Dag 8. Gåsenstugorna-Storulvån, 18 km.

Även vid Gåsån finns en nybyggd raststuga. Även vid Gåsån finns en nybyggd raststuga.

Så var en ny vecka kommen och denna måndag inleddes med städning innan jag lämnade Gåsenstugorna. Men innan jag hann lämna platsen så hann dock en annan skidåkare komma tillbaka till stugplatsen, alltså en skidåkare som var raskare iväg än mig. Men anledningen till att han återvände var ingen rolig anledning, han hade ju lyckats med bedriften att köra av sin spets på skidan, så jag tror att stugvärden gjorde något försök att ordna en ny spets till hans skida med hjälp av någon list. Tidigare under min tur så hade ju någon frågat mig om jag hade någon reservskidspets med mig på min tur, något jag naturligtvis inte hade, men frågan tog jag mest som ett skämt, men kanske var det en seriöst ställd fråga för att kolla hur förberedd jag var för min långa skidtur? Det enda som jag tänkte på när frågan ställdes till mig då, var ju: ”Stig Helmer, som minsann fått en reservskidspets av aluminium med på köpet, då han köpt ett par begagnade slalomskidor i Gula tidningen”. Men vad vet jag, kanske kan det vara bra att ha en extra skidspets med sig, även om jag varit skeptiskt till detta tidigare, då den enda reservskidspetsen som jag någonsin kommit i kontakt med, var ju just den som Stig Helmer hade fått med sina begagnade slalomskidor i Sällskapsresanfilmen då han skulle till alperna och briljera med sina skidkunskaper. Så jag får vara tacksam för att det bara var en stavspets som jag knäckt, och inte en skidspets under mina fadäser några dagar tidigare. Men jag såg också att det var många som skidade på helt vanliga längdskidor i Jämtlandsfjällen och jag anar ju att sådana är betydligt bräckligare än mina stålkantsförsedda turskidor, så jag skulle inte alls vara förvånad om jag också knäckt en skida om jag åkt på vanliga längdskidor (vilket jag dock inte är säker på att just den aktuella mannan som drabbats av ett skidbrott gjorde) istället för på mina stålkantsförsedda turskidor, för jag har ju minsann kört på mängder med stenar. Från Gåsenstugorna fortsatte jag denna måndag de cirka 18 kilometrarna via raststugan vid Gåsån fram till Storulvåns fjällstation, som är en av de finare svenska fjällstationerna enligt mig. Storulvåns fjällstation byggdes i slutet av 1980-talet, eftersom att en brand förstörde den tidigare huvudbyggnaden 1987. Innan läggdags fick jag återigen plocka fram mina städkunskaper, då någon råkade krossa ett glas i självhushållsköpet så att glasbitarna spreds i lokalen, så att vi fick hjälpas åt att få upp glasbitarna. I många fjällstationers självhushållskök och fjällstugor brukar det finnas hyllor/lådor med en text i stil med ”Ta vad du behöver, lämna det som du får över”, där man kan lämna kvar överbliven mat som blivit över så att andra gäster får ta del av maten istället för att den ska kastas. Så ofta då jag är ute i fjällstugor och fjällstationer så brukar jag titta på dessa ställen om det finns något kvarlämnat där som jag kan tillaga och äta, innan jag köper någon mat, eftersom att ofta så brukar det finnas något gott i dessa gömmor att äta, som någon annan har lämnat kvar. Så flera dagar under vårens skidtur hittade jag min middag i sådana skrymslen, även om det kan kännas som att man är lite snål då man snokar i dessa skrymslen.

Dag 9. Storulvån-Rundhögen-Storlien, 33 km.

Det är lättsamt och skönt att åka skidor då man har ett snöskoterspår att följa. Det är lättsamt och skönt att åka skidor då man har ett snöskoterspår att följa.

Efter en natt i Storulvåns fjällstation och en god frukost på fjällstationen så väntade turens enskilt längsta skiddag, då jag nu planerat om turen lite. En tanke var ursprungligen att denna dag skida bara till Blåhammarens fjällstation, bo där två nätter och att jag då mellan dessa två nätter i Blåhammarens fjällstation skulle hinna med en dagsutflykt på skidorna fram och tillbaka till Storlien utan majoriteten av min packning, men jag insåg att det kanske skulle bli lite väl tufft att hinna fram och tillbaka mellan Blåhammarens fjällstation och Storlien under onsdagen (i synnerhet då väderleksprognosen inte var den bästa tänkbara heller). Så istället ändrade jag alltså mina planer och fortsatte denna tisdag på mina skidor upp till Storlien där jag bodde på det gamla anrika högfjällshotellet, som tycktes ha haft sina glansdagar för ett antal årtionden sedan. Upp till Storlien skidade jag via raststugan vid Ulvåtjän och fortsatte sedan med en avstickare via raststugan vid Snasahögarna, liksom en avstickare via parkeringen vid Rundhögen innan jag fortsatte längs vinterleden förbi rastplatsen där leden mot Blåhammarens fjällstation viker av och vidare fram till Storlien (på södra sidan av vägen E14) längs leden som även passerade alldeles utanför Storvallen. Så denna dag blev det i alla fall cirka 33 kilometer på skidorna innan jag slutligen efter en tripp förbi järnvägsstationen i Storlien till slut (efter att det blivit mörkt) nådde fram till Högfjällshotellet i Storlien som i alla fall höll öppet, även om jag fick intrycket att beläggningen i det enorma och anrika hotellet knappast kan ha varit så värst god. För några år sedan då jag var i Storlien en hel del under sommaren 2011, så var Högfjällshotellet stängt för tillfället, då det antagligen var problematiskt att driva den stora och ålderstigna anläggningen, men nu var hotellet i alla fall öppet.

Dag 10. Storlien-Blåhammaren, 17 km.

Renar nära Storlien. Renar nära Storlien.

Fram tills nu hade skidturen framförallt gått i en något nordvästlig riktning, även om jag snirklat mig fram en hel del och inte alls följt den närmaste vägen mellan Högelekardalen och Storlien. Men nu var det dags att sikta söderut, för målet med min tur var ju Grövelsjön och om man tittar på kartan så kan man ju bara konstatera att Grövelsjön ligger åtskilliga mil söder om Storlien. I Storlien inleddes den något blåsiga onsdagen med hotellfrukost innan jag fortsatte till Coop i Storlien. Det var nämligen så att under tisdagen så hade jag hittat ett hundhalsband (med telefonnummer på dess namnbricka), vid den lilla raststugan vid Snasahögarna. Så jag kontaktade således telefonnumret som fanns på namnbrickan och fick kontakt med ägaren till hunden som tappat sitt halsband i trakten vid ett tidigare tillfälle, så nu tog jag alltså omvägen via Copp för att därifrån skicka tillbaka hundhalsbandet till hunden och dess ägare i Stockholmstrakten, som gärna ville ha tillbaka halsbandet. Då jag hittade halsandet var jag dock lite orolig för att kanske hunden hade kommit bort på fjället och att jag nu bara hade hittat dess halsband (som i och för sig någon annan antagligen redan hittat innan mig, då det hängde på en skylt då jag fann det), men turligt nog så hade inte hunden kommit bort utan bara dess halsband. Dagen bjöd som sagt på en del vindar under min skidtur som till en viss del följde samma sträcka som jag skidat under tisdagen (men i motsatt riktning). Men denna dag, då jag kom till ledkorsningen mot Blåhammarens fjällstation så vek jag av upp till Svenska Turistföreningens högst belägna fjällstation, nämligen Blåhammarens fjällstation, dit jag anlände och åt en middag i anslutning till fjällstationens reception och butik efter cirka 17 kilometer på skidorna under dagen, innan jag gick ut och sov i fjällstationens annexbyggnad där jag tilldelades en sängplats i en relativt stor sovsal. I gästboken som jag bläddrade i inne i Blåhammarens fjällstation så kunde jag läsa att någon gäst döpt ovädret som sedan en tid härjade utanför fjällstationens husknutar till ”Stormen Barbro”, eftersom att Barbro ”Lill-Babs” Svensson avlidit under tisdagen. Alltså hade förebilden och den för sin ålder både pigga och aktiva damen ”Lill-Babs” avlidit under min skidtur genom Jämtlandsfjällen. Alltså hon som det kändes som att jag kände så väl (utan att jag någonsin träffat henne), då man fått besöka henne hemma hi hennes hus i Järvsö via TV-program och hon berättat och delat med sig om så mycket till allmänheten att det kändes som att jag kände henne som en väl bekant person. Men detta var inte det enda dödsbudet som nått mig under denna utflykt. Det var nämligen så att under min busstur mellan Gällivare och Östersund så förtäljde busschaufförens radioapparat att självaste ”Jerry Williams” hade avlidit. Alltså han som också verkade så pigg och aktiv för sin ålder. Men det stannar inte där, resonemanget om alla som avlidit då jag roat mig i Jämtlandsfjällen. Sommaren 2011 då jag också var ute på en fjälltur i Jämtlandsfjällen och då framförallt följde den så kallade Jämtlandstriangeln, vilket innebar att jag även då besökte Blåhammarens fjällstation under min fjälltur, så fick jag minsann höra talas om massakern på norska Utøya, då jag också var vid en av fjällstationerna längs Jämtlandstriangeln, eftersom att den tragedin tidsmässigt hade inträffat i anslutning till min fjälltur den gången. Men inte nog med det. Sommaren 2009 då jag befann mig på resande fot, eller mera korrekt den gången: ”i bilen mellan Vilhelmina och Storuman”, på väg upp mot Stora Sjöfallets nationalpark (för första gången) och de väldiga och fina vidderna, då fick jag veta att Michael Jackson hade avlidit. Vid ett annat tillfälle, nämligen hösten 2011, då jag var i USA på semester fick jag veta att Lasse Brandeby hade avlidit eller så som jag såg honom, nämligen självaste ”Kurt Olsson”. Alltså den ”Kurt Olsson” som bland annat intervjuat ”Jerry Williams”, som nu avlidit relativt nyligen. Så jag vet inte om det är bäst att jag håller mig hemma hädanefter?, för folk tycks leva farligt då jag är ute och roar mig, alternativt är sanningen snarare den att jag är ute på äventyr så pass ofta att det hinner hända en del då jag är borta, utan att det egentligen har något samband (vilket jag innerligt hoppas).

Dag 11. Blåhammaren-Storerikvollen, 14 km.

Blåhammarens fjällstation i blåsväder. Blåhammarens fjällstation i blåsväder.

Så var då en ny dag kommen nämligen torsdagen den 5:e april och ännu en god frukostbuffé i en fjällstation fick avnjutas. Denna frukost delade jag bord med ett par som jag bott samtidigt med i såväl Stensdalsstugan och Gåsenstugan, även om vi under ett par dagar sedan skidat till olika destinationer. Tanken var ju att jag denna dag skulle fortsätta till Sylarnas fjällstation, men jag hade nu hunnit upptäcka att jag hade förmånen att bli ledig i ytterligare två dagar längre än vad jag hade räknat med i min ursprungliga plan, så det var ju ett faktum som jag naturligtvis skulle ta till vara på. Så istället för att fortsätta söderut i Jämtlandsfjällen fram till Sylarnas fjällstation gav jag mig av ut ur såväl Jämtlandsfjällen, som Sverige då jag skidade de cirka 14 kilometrarna till Storerikvollen i Norge som är en norsk fjällstation. När jag startade dagens skidtur uppe vid Blåhammarens fjällstation så blåste det rejält, men dagen inleddes med en rejäl nedförsbacke, så även om det var blåsigt gick det ganska så bra då jag klädde mig rejält och sedan ett antal dagar hade jag fått ersatt solglasögonen (som jag inledde skidturen med, då jag under den första skidveckan bjöds på strålande solsken) med skidglasögonen. När jag kom längre ner i terrängen så lugnade sig vinden, även om det inte var vindstilla då jag tog en paus vid raststugan vid Endalen, strax innan jag skidade in i Norge. Vid Endalen finns även en så kallad stormklocka (som dock inte ringde, då jag var där) som ett minnesmärke från en fjällräddningsinsats för många år sedan. Väl framme vid Storerikvollen så visade det sig att jag för tillfället var den enda gästen där, förutom personalen (som jag tror att var tre till antalet). Fjällstationen Storerikvollen är nämligen bemannad och dess huvudbyggnad är öppen under sommarsäsongen och kring påsk, övrig tid så är fjällstation obemannad och man får då ta sig in i andra byggnader på området än själva huvudbyggnaden, med hjälp av en så kallad DNT-nyckel. Men nu var alltså fjällstationen bemannad (och därmed var även självhushålsköket stängt) så det erbjöds både boende, middag och frukost till ett paketpris. Så efter att jag tvekat en stund och ändrat mig en gång hur jag ville ha det, så köpte jag både boende, frukost och middag på fjällstationen. Nu var det ju väldigt ont om andra gäster i fjällstationen, antagligen eftersom att det var dåligt väder, också var det ju bara ett par dagar kvar till dess att fjällstationen skulle bli obemannad igen, efter dess öppethållande kring påsk, men framåt helgen skulle det visst komma flera matgäster till fjällstationen berättade dess personal. Men jag blev i alla fall inte den enda gästen som kom till platsen, för strax innan middagen så anlände en tjej som jag sett även vid Blåhammarens fjällstation. Hon arbetade nämligen på fjällstationen i Storulvån, så nu hade hon några lediga dagar som hon spenderade på skidor, då hon först hade skidat från Storulvån till Blåhammaren och nu vidare till Storerikvollen, så jag fick äta middag tillsammans med henne, som berättade att hon hade haft det lite kämpigt sista biten fram till fjällstationen, då det fastnat mycket snö under skidorna, vilket det även gjorde under mina skidor. Efter middagen serverades det goda kakor i ett rum framför en stor öppenspis, som sprakade behagligt när ovädret ven utanför knuten. Storerikvollen ligger på plats där det inte finns elektricitet fram till fjällstationen, men därför har man elverk vid fjällstationen, som man körde på morgonen och kvällen för att producera elektricitet till lampor, kök och annat, medan själva uppvärmningen av fjällstationen i huvudsak skedde med hjälp av vedeldade kaminer. Därför kunde man höra ett brummande ljud i fjällstationen då elverket arbetade, men vid elvatiden på kvällen så stängdes elverket av och tystnaden lade sig över platsen då det var dags att sova.

Dag 12. Storerikvollen-Sylarnas fjällstation, 19 km.

På skidtur mellan Storerikvollen och Sylarnas fjällstation. På skidtur mellan Storerikvollen och Sylarnas fjällstation.

Fredagen vaknade jag upp till en blåsig dag, då det var utfärdad en så kallad ”klass 1 varning” för blåsigt väder i Jämtlandsfjällen. Jag hade ju som nämnts begåvats med två bonusdagar i slutet av min fjälltur, varav en dessa hade jag utnyttjat till en natt i Storerikvollen och nästa bonusdag tänkte jag använda till ett besök vid en annan norsk fjällstation som inte heller ursprungligen var tänkt att besökas under min skidtur, nämligen fjällstationen: ”Nedalshytta”. Dock tvekade jag på om jag ifrån Storerikvollen först skulle skida till Sylarnas fjällstation eller fjällstationen Nedalshytta. Denna dag var som nämnts blåsig, men jag tänkte att jag får väl testa hur det går att skida i vinden och jag visste ju att jag hade lyckats skida över Torneträsk tidigare i vintras under just en ”klass 1 varning” som var utfärdad för blåsigt väder. Så efter frukosten så fortsatte jag min skidtur och tänkte att: ”jag får väl vända om ifall att det skulle visa sig vara för besvärligt i vinden”, men jag hade tur att ha medvind och nu hade det antagligen också blivit lite kallare så att det inte heller fastnade någon snö under mina skidor som det gjort under föregående dag. Tjejen som var den enda andra gästen i fjällstationen hade förberett sig inför denna dag i hopp om att slippa få snö som fastnade under hennes skidor, genom att få någon ljusstump i fjällstationen som hon kunde stryka under sina skidor likt glidvalla, något som jag inte hade gjort, även om jag ändå hade turen att slippa problem med fastnande snö under skidorna under denna dag. När jag började dagens skidtur så tvekade jag ännu på om jag skulle fortsätta till Nedalshytta eller mot fjällstationen vid Sylarna, men det spelade inte så stor roll, eftersom att lederna till de både ställena följdes åt inledningsvis, och när jag väl kom fram till ledförgreningen så valde jag att fortsätta till fjällstationen vid Sylarna. Lättsamt nog var vinterlederna markerade med ledkryss i dessa områden även i Norge, vilket inte är fallet i exempelvis Narviksfjällen. Jag passerade raststugan Fiskåhøgda i Norge och sedan började det gå utför, efter en hel del uppförslutning. I Sverige tog jag omvägen via raststugan Gamla Sylen innan jag var framme vid Sylarnas fjällstation, efter cirka 19 kilometer på skidorna. Så turen dit gick bra trots vädervarningen, men jag tror att det hade blåst som mest under natten mot fredagen och att det sedan hade börjat mojna, så det var inga problem rent vädermässigt för mig under denna dag. Hon som var den andra gästen i Storerikvollen hade från början också tänkt att fortsätta fram till Sylarnas fjällstation, men hon tvekade om hon istället skulle fortsätta tillbaka till Blåhammarens fjällstation istället för till Sylarnas fjällstation, då vädret var besvärligt på morgonen. Hur som helst så gav ja mig iväg från Storerikvollen innan henne, efter att jag frågat om vi skulle ta sällskap över fjället fram till Sylarnas fjällstation, utan att hon visade något intresse för den idén. Med tanke på att jag inte såg till henne vid Sylarnas fjällstation så skulle jag tro att hon valde att vända om till Blåhammarens fjällstation, dit det var lite kortare. Men jag hoppas att det inte var jag som skrämde henne från att fortsätta sin planerade skidtur till just Sylarnas fjällstation, då jag sa att det var en så kallad ”klass 1 varning” för dåligt väder, för sanningen var ju den, att det inte var några problem att ta sig från Storerikvollen till Sylarnas fjällstation denna dag. Om hon nu vände om till Blåhammarens fjällstation så fick hon ju antagligen i alla fall en lättare dag på lördagen då hon skulle ta sig tillbaka till Storulvån, då hon ju då lär ha fått en lättare dagsetapp än från Sylarnas fjällstation med tanke på såväl avstånd som lutningsförhållande, speciellt med tanke på att vinden friskade på rejält vid Sylarna under lördagen. När jag väl kom in i fjällstationen i Sylarna och installerat mig vid den bädd som jag blivit tilldelad i ett flerbäddsrum, så passade jag på att äta en god och fin middag i fjällstationens nybyggda restaurang som precis hade smygöppnat så där någon vecka tidigare, även om de ännu inte hade några alkoholhaltiga drycker och allt ännu inte var helt färdigställt från ombyggnationen. För ett antal år sedan då jag och min vän Daniel var vid Helags fjällstation på en vandringstur då vårt huvudsyfte var att gå upp på Helgs så passade vi även på att vandra vidare från Helags fjällstation fram till Sylarna (och tillbaka) för att äta middag vid Sylarnas fjällstation, men då upptäckte vi till vår besvikelse att det inte fanns någon restaurang vid Sylarnas fjällstation, så istället fick vi laga oss mat i dess självhushållskök och handla i dess då välutrustade butik, så det löste ju sig på ett positivt sätt även den gången. Men personligen tycker jag att det är trevligt att Sylarnas fjällstation nu har begåvats med en fin restaurang med vacker utsikt!, vilket jag saknade då jag var där och tänkte äta restaurangmiddag för flera år sedan.

Dag 13. Sylarnas fjällstation-Nedalshytta, 16 km.

Fjällstationen Nedalshytta i Norge. Fjällstationen Nedalshytta i Norge.

Efter att njutit av en frukostbuffé i Sylarnas fjällstation på lördagsmorgonen så var det dags för mig att fortsätta min skidtur. Men innan jag lämnade rummet som jag hade delat med ett antal andra gäster, så upptäckte jag ett litet fodral med något innehöll (som jag trodde att var en sovsäck i ett litet sovsäcksfodral), i en av bäddarna i rummet. Nu var det ju så att de flesta som delade rum med mig hade hunnit lämna rummet innan mig, men det var i alla fall en man kvar i rummet och det var i alla fall inte hans fodral med innehöll. Däremot kunde via ana att fodralet tillhörde någon av två personer som var ute tillsammans, och den andra mannen som ännu var kvar i rummet hade förstått det som att de skulle till en stuga eller fjällstation i Norge, vilket ju jag också skulle under den aktuella dagen. Efter att ha pratat med en man i receptionen i fjällstationen, så var vi ganska så säkra att de precis som jag hade tänkt att gå till just Nedalshytta i Norge under denna dag, så jag gjorde helt enkelt så att jag packade med fodralet i min packning och skidade iväg. Denna dag upplevde jag som den blåsigaste dagen under hela min tur. Under min skidtur fram till Nedalshytta så tog jag mig först genom bergspasset som ligger mellan Sylskalstöten och Templet innan jag nådde fram till raststugan Ekorrdörren. Visserligen blåste det en hel del redan nere vid fjällstationen, men uppe i bergspasset var det ännu värre. Men vindarna var som någon sorts kastbyar, så att ena stunden kunde det vara riktigt lugn medan någon sekund senare så kunde vinden ta i rejält så att sikten tillfälligt försvann under några sekunder för all snö som yrde upp av vinden. Så då var det bara att stanna till några sekunder innan man kunde fortsätta skida några meter igen, då man åter kunde se ledkryssen. En gång blåste jag ju till och med omkull av en vindby som friskade i rejält. Sådana här tillfällen var det ju också bra att ha GPS-kartan i nödsändaren så att man höll koll på var man var. Kartfunktionen i nödsändaren använde jag för övrigt hela tiden under min skidtur genom Jämtlandsfjällen, för en trevlig sak med den var ju att man kunde se hur långt man hade till de olika dagsmålen (via fågelvägen). För övrigt så visade en person i Sylarnas fjällstation en trevlig telefonapp med alla svenska fjällkartorna, så den kanske kan vara värd att ladda ner till en annan tur, då den kan vara till hjälp om man exempelvis vill mäta avståndet till en fjällstuga. När jag kommit fram till raststugan Ekorrdörren och således tagit mig ner från bergspasset som jag passerat, så var det inte heller så långt tills det bara var en flera kilometer lång utförslöpa till Nedalshytta. Väl framme vid Nedalshytta efter cirka 16 kilometer på skidorna så visade det sig att jag var enda personen vid fjällstationen Nedalshytta. Nedalshytta hade precis som Storerikvollen varit bemannad vid påsk, men Nedalshytta hade blivit obemannad tidigare än Storerikvollen, så den var redan obemannad då jag anlände dit. Från början trodde jag ju att de båda fjällstationerna skulle vara bemannade lika länge, så jag tänkte att jag skulle hinna även till Nedalshytta när den ännu var bemannad, men redan innan jag skidade iväg till Nedalshytta hade jag upptäckt att den blivit obemannad några dagar tidigare. Men det var ju inget problem med att fjällstationen var obemannad för mig, jag hade ju med mig DNT-nyckeln så att jag kunde ta mig in i fjällstationens sidobyggnader, eftersom att huvudbyggnaden inte var öppen där, då fjällstationen inte var bemannad för tillfället, förens till sommaren. Men i denna fjällstation var det ju elektricitet från vanliga elnätet, så när man slog på värmen så tog det inte så långt tid innan det blev varmt i rummet där jag skulle sova. På fjällstationen kunde man betala genom att lägga en så kallad ”betalningsfullmakt” i en låst låda (vilket jag gjorde), varpå man skulle skriva ner kontokortsnumret, så att pengarna skulle dras från kontot när någon sedan tömt lådan. Så kring midsommar kunde jag se att beloppet för boendet dragits från mitt konto. Likaså kunde man betala mat på samma sätt, då det liksom finns ett skafferi med mat som man kan handla genom att skriva upp vad man plockar för varor. Innan jag gick och la mig så tog jag en skidtur ner till sjön med namnet ”Nesjøen” som ligger nedanför fjällstationen. Men de dök aldrig upp någon mer vid fjällstationen (vilket förvånade mig då det även var lördagskväll, mycket snö i området och ganska kort efter påsken), så jag hade ju ännu kvar fodralet med vad som jag trodde att innehöll en sovsäck, som jag hittade vid Sylarnas fjällstation. Jag var lite orolig för att någon då var utan sovsäck, men när jag senare tittade vad fodralet innehöll så visade det sig att det var en dunjacka i fodralet, så det var i alla fall ingen som saknade sovsäcken. Tyvärr fann jag aldrig under min skidtur, de som hade glömt sin dunjacka, men när jag hade avslutat min skidtur drygt en vecka senare så fick jag kontakt med ägaren och kunde skicka dunjackan till honom, via posten. Så jag hoppas att dunjackan inte blev allt för saknad under turen. Jag hade förstått det som att de som skulle till Nedalshytta, (och jag förväntade mig att se där) skulle skida den lite längre vägen via raststugan Miesehketjahke, för att slippa det blåsiga bergspasset som jag skidade igenom, men så här i efterhand så fick jag veta att de inte skidade till Nedalshytta under denna lördag, då de tyckte att det var för blåsigt, så jag tror faktiskt att de återvände till Sylarnas fjällstation, så jag hoppas att det inte var avsaknaden av dunjackan som satte stopp för deras turplaner för denna dag.

Dag 14. Nedalshytta-Helags fjällstation, 24 km.

Raststugan Miesehketjahke. Raststugan Miesehketjahke.

Söndagen tog jag mig tillbaka in i Sverige, längs samma led som jag hade tagit mig från raststugan Ekorrdörren under föregående dag, så naturligtvis var det mycket uppför under denna dag i början. Efter att jag passerat raststugan Ekorrdörren så fortsatte jag via raststugan Miesehketjahke och vidare fram till Helags fjällstation, dit jag anlände efter cirka 24 kilometer. Denna dag hade jag inga problem med vinden, men istället så hade jag inledningsvis väldiga problem med att snö fastnade både under och uppepå mina skidor, då det var relativt varmt ute och även stundvis kom något regnaktigt från luften. Till en början så hade jag ju även mina korta stighudar på under skidorna, men de tog jag av nästan omgående, eftersom att det fastnade så mycket snö på dem, men även då jag tagit av dem så fastnade mycket snö under skidorna. Så efter cirka en mils kämpade började jag lite mer intensivt fundera på om jag hade något i packningen som kunde hjälpa mot detta problem, och jag visste ju att jag varken hade valla eller vax i packningen. Men till slut så kom jag på att jag kunde testa att smeta på solskyddskräm under skidorna, då jag tänkte att den ju både skulle vara lite vattenavstötande (det ska ju antagligen gå att bada med sådan på sig), samtidigt som den även är lite hal. Så eftersom att jag tänkte att det knappast kunde bli värre än vad det redan var så smetade jag på rikligt med solskyddskräm under skidorna, helt och hållet på vinst eller förlust. Till min glädje så fungerade det riktigt bra i cirka en mil och jag fick även bra glid på köpet, samtidigt som jag slapp snön som fastnade under skidorna. Men efter cirka en mil så började mycket snö att fastna under skidorna igen, så då gjorde jag om proceduren med solskyddskrämen och tog mig ytterligare några kilometer problemfritt, även om det inte hjälpte lika länge som vid första insmörjningen. Men då snön började fastna igen under skidorna så hade jag ju inte långt kvar till Helags fjällstation, så jag brydde mig inte om att smörja in skidorna ytterligare en gång under denna dag, utan istället lät jag snön fastna under skidorna, vilket innebar att jag fick kämpa lite extra under den sista biten fram till fjällstationen. Således fick jag alltså stor nytta av solskyddskrämen som jag köpte i butiken i fjällstugan Lunddörren i början av turen, då jag minsann inte hade tagit med någon solskyddskräm hemifrån, då jag inte trodde att jag skulle behöva lida av det fina vädret. Väl framme i Helags fjällstation så fick jag dela rum med en annan besökare (som jag tror att arbetat som stugvärd åt Svenska Turistföreningen), även om jag upplevde det som att det inte var så väldigt många gäster vid fjällstationen, som vid många av de andra svenska fjällstationerna som jag besökt några dagar tidigare. Till min glädje kunde jag även konstatera att man just håll på att iordningställa vattentoaletter vid fjällstationen, då det endast funnits torrdass, då jag varit vid fjällstationen tidigare. Just för tillfället fanns det dock duschar och vattentoaletter i byggbaracker, då det var lite av en byggarbetsplats vid fjällstationen, så den tidigare dusch och bastubyggnaden tycktes vara stängd då den tycktes genomgå en ombyggnad för tillfället.

Mina skidor har nyligen blivit insmorda med ett rikligt lager med solskyddskräm.
Helags fjällstation.

Dag 15. Helags fjällstation-Sakristian-fjällstugan Fältjägaren, 21 km.

Predikstolen vid Helagsfjället. Predikstolen vid Helagsfjället.

Måndagen inleddes, som många andra dagar under min fjälltur, nämligen med en frukostbuffé. Sedan skidade jag iväg i ganska så sydlig riktning innan jag vek av mera västerut och tog mig fram genom en dalgång och passerade Västra Helagssjön samtidigt som jag kunde njuta av den spektakulära vyn mot bergstoppen som benämns ”Predikstolen”, på min färd fram till den lilla stugan som passande nog benämns ”Sakristian” (som dock var låst), där det för övrigt finns en nödtelefon på stugans utsida. Så även om någon försöker att ta sig upp på Predikstolen för att bli bönhörd, men istället råkar snubbla och skada sig på vägen dit upp, så kan ju denne förhoppningsvis i alla fal ta sig till Sakristian och be om hjälp av någon som då blir kallad till Sakristian, även om bedjaren inte heller då lär ta sig in bakom Sakristians låsta port. Sakristian ligger för övrigt inte långt ifrån Sylsjön, så i samband med att jag besökte Sakristian så passade jag även på att skida fram till Sylsjön och en annan liten stuga i närheten (som naturligtvis också var låst). Efter min skidtur till Sakristian så fortsatte jag längs vinsterleden österut, till jag kom ut på vinterleden som går mellan Helags fjällstation och fjällstugan Fältjägaren. Så efter att jag kommit fram till ledförgreningen så följde jag vinterleden fram till fjällstugan Fältjägaren, där jag övernattade under natten, efter en dagsetapp på cirka 21 kilometer på skidorna. I fjällstugan Fältjägaren var det bara en annan gäst, så vi fick varsitt rum i stugan. Stugvärden (som för övrigt bott en stor del av livet i Kirunatrakten och arbetat som lärare, men numera bodde i Kalixtrakten) och dess hund bodde i en mindre stuga bredvid huvudbyggnaden. Kvällen var ganska så kall, så det var nätt och jämt att jag fick upp någon vidare värme i rummet som jag bodde i, då det inte var så varmt i den delen av stugan då jag anlände. Men då det var kallt och mörkt ute på kvällen, så fick jag som gengäld se ett riktigt vackert norrsken på kvällshimlen.

Dag 16. Fjällstugan Fältjägaren-Ramundberget, 15 km.

Kuperad fjällterräng. Kuperad fjällterräng.

Tisdagen inleddes med rejäla backar såväl uppför som nedför från fjällstugan Fältjägaren fram till raststugan vid Svaaletjahke, innan det sedan framförallt lutade nedför fram till Ramundberget, dit jag anlände efter cirka 15 kilometer på skidorna. Sista biten av nedförsbacken ner till Ramundberget var dock lite väl brant för mig, då man skulle ta sig fram i skogsterräng på en ganska så smal led, som verkade följa någon sorts väg eller stig, så den etappen blev det flera vurpor också blev det till att liksom gå med sidorna på sidled (så man kan tvingas till att göra om det är väldigt brant uppför) nedför där det var för besvärligt. Väl framme i Ramundberget så checkade jag in på Ramundbergets Fjällgård där det även ingick en trerättersmiddag (som innehöll riktigt gott bröd, även jag inte var så förtjust i allt annat som ingick i trerättersmiddagen) i det förbokade rummet. Boendet (där för övrigt mina föräldrar övernattat någon gång tidigare) var finare än vad jag hade anat. Just detta rum, rummet i Östersund och rummet under nästkommande natt var de enda rummen som jag förbokat innan jag gav mig av hemifrån. Så detta rum och rummet under nästkommande natt hade jag ju tvingats omboka till två nätter senare än vad jag från början hade bokat dem, eftersom att det ju som nämnts, blev två bonusnätter i Norge några dagar tidigare. Men som tur var fick jag boka om dessa båda rum utan problem. För övrigt så hade jag ju förbetalt alla fjällstugor som jag bodde i hos Svenska Turistföreningen, då det gav ett bättre pris och inte alla kunde betalas med betalkort på plats, men dessa kunde man ankomma till under ett mera flexibelt datumintervall, vilket ju var bra, då man ju aldrig riktigt kan veta om en färdplan håller då man är ute i fjällen på tur. För övrigt hade jag inte heller bokat hemresan förrän då jag redan var ute på skidturen och således visste lite mer hur skidturen skulle utvecklas. I Ramundberget fick jag även möjligheten att låna tvättstugan, med tvättmaskin och torktumlare, så att jag passade på att tvätta där, för att få lite fler rena kläder, då jag ju hade varit ute ett tag på skidtur då jag anlände dit. Jag promenerade runt lite i Ramundberget på kvällen och kunde konstatera att det fanns många fina hus där, och under promenerandet så fann jag även en jacka strax utanför den byggnad där jag bodde. Som tur var fanns det bland annat ett busskort (med namn på ägaren) i jackan, så efter lite detektivarbete så lyckades jag få kontakt med ägaren som bodde i Funäsdalen (som ligger en bit bort från Ramundberget) och han påstod att han glömt jackan på en buss, så antagligen hade någon lyft av jackan i Ramundberget och hängt upp den utomhus i Ramundberget på en ställning. Efter överenskommelse med jackans ägare så lämnade jag in den i receptionen i Ramundbergets Fjällgård, där jag bodde, så skulle han se till att han eller någon annan skulle komma dit och hämta jackan där framöver.

Dag 17. Ramundberget-Skarvruet, 30 km.

Uppe på fjället vid Ramundberget. Uppe på fjället vid Ramundberget.

Onsdagen inleddes med frukostbuffé på Fjällgården i Ramundberget. Sedan väntade mig en rejäl uppförsbacke innan jag var uppe på fjället där skidliftar slutade och naturligtvis hade flertalet andra skidåkare tagit sig dit med hjälp av skidliftarna, men jag och några andra tappra kämpade istället uppför backarna. Men när man kommit upp på fjället så tog det inte läng tid tills det istället blev utförslöpor och naturligtvis lyckades jag stupa omkull när jag nu äntligen fick medlut. Men efter en stund så ankom jag till Ösjöstugan som är en våffelstuga, så där passade jag så klart på att njuta av en förmiddagsvåffla. Sedan fortsatte jag min skidtur vidare och efter en stund fick jag återigen en rejäl uppförsbacke, då jag skulle ta mig upp till ännu en våffelstuga, nämligen ”Knallen”/”Kariknallen” vid Bruksvallarna. Så efter en rejäl uppförsbacke (där jag kunde konstatera att det var klokt att jag monterade på mina korta stighudarunder skidorna innan backen började), så fick jag återigen njuta av våfflor och denna gång även till en vacker utsikt. Sedan fortsatte jag min skidtur via raststugan vid Svalåtjärn fram till ännu en våffelservering som benämns ”Andersborg” (även om jag anar att det inte är den tidigare finansministern som gett namn åt platsen). Till ”Andersborg” kom jag strax innan stängningsdags, men jag hann i alla fall få mig ytterligare en våffla där, och lite fika därtill att njuta av ute i vårsolen. Det visade sig också att jag inte var den enda besökaren som var ute strax innan stängningsdags, så det var inte bara mig som de behövde fixa käk till. Därefter, med en ny våffla i magen, så dröjde det inte länge innan jag kom fram till nästa våffelservering, nämligen den vid ”Malmbäckstugan”, men den hade dock hunnit stänga för dagen, så jag fortsatte vidare på mina skidor mot dagens mål som var Skarvruets Högfjällshotell och tillika vandrarhem, vilket ligger i närheten av Tänndalen. Men innan jag kom fram till kvällens övernattningsplats så fick jag förmånen att åka nedför några rejäla nedförsbackar, som var svåra att få stopp i då jag åkte i längdskidspår. Jag passade även på att åka ner till riksväg 84 och vända innan jag började söka mig till Högfjällshotellet. Det tog ett tag innan jag fann Högfjällshotellet, då jag var lite osäker på exakt var det låg. Men när jag ganska sent, väl kom fram till fjällhotellet (där jag först var osäker på om jag gick in genom rätt dörr, då det var som att komma hem till någons hem) så serverade fjällhotellets ägarinna kycklinggryta till såväl mig och en annan pratsam och trevlig gäst som numera bodde i Stockholmstrakten, men som även hade hunnit med att spendera en period av livet i Leksandstrakten i Dalarna. För övrigt var ju även ägarinnan och hennes norska partner också både pratsamma och trevliga. Kvinnan berättade att hon rest en hel del med Estonia innan fartyget förliste, men också att hon fortsatt resa mellan Sverige och Estland efter den dramatiska Estoniakatastrofen (vilken skedde en natt då hon dock inte själv var med på färjan). Den norska mannen berättade bland annat att han tidigare i livet kört lastbil lastad med bland annat grönsaker runt om i Europa, så numera tycktes han vara sparsam vad det gällde att förtära grönsaker, efter vad han hade sett genom åren. Sedan väntade mig ett rum ute i en av byggnaderna på gårdsplanen, där jag fick krypa till sängs efter en dag då jag avverkat cirka 30 kilometer på skidorna. Denna dag gick de avverkade kilometrarna relativt lätt att avverka, då jag nästintill under hela dagen hade preparerade längdskidspår att följa, vilket jag inte varit allt för bortskämd med annars under min tur. Detta var antagligen den trevligaste dagen under turen, eftersom att jag fick skida mellan våffelstugor och njuta av nygräddade våfflor på flera ställen, samtidigt som vädret var toppenfint. Eftersom att jag befann mig i ett populärt längdskidområde under dagen, med fina preparerade spår, så var jag dock tvungen att betala en slant för att åka i området, men det var det värt med tanke på hur fint det var, så jag förstår att det kryllade av skidåkare mellan de olika stugorna som jag passerade under dagen. En väldigt stor andel av skidåkarna verkade dock befinna sig på elitnivå, då de var supersnabba både uppför och nedför backarna, men det fanns verkligen alla möjliga sorters kategorier bland dessa skidåkare som njöt av skidspåren. I spåren samsades antagligen såväl snabba elitskidåkare, barnfamiljer med barn i pulkor och pensionärer som hade möjligheten att njuta av sina lediga dagar i solen och jag fick intrycket att det var en blandning av lokalbefolkning och mera långväga turister som samsades i spåren.

Dag 18. Skarvruet-Tänndalen-Skedbrostugan, 27 km.

En raststuga som är belägen längs en snöskoterled, cirka en kilometer från Malmbäckstugan. En raststuga som är belägen längs en snöskoterled, cirka en kilometer från Malmbäckstugan.

Även om jag betalat för ett rum med vandrarhemsstandard på Skarvruets Högfjällshotell så fanns det möjlighet att betala extra för att få njuta av en frukostbuffé och slippa städa rummet, så jag betalade extra för att få frukost och slippa städa rummet som jag spenderat natten i. När jag tagit på mig skidorna på torsdagsmorgonen så skidade jag tillbaka till ”Malmbäckstugan”, som hade hunnit stänga då jag passerade den under gårdagen, men nu var den öppen så att nu hann jag njuta av en våffla även där. Vid våffelstugan träffade jag för övrigt på en dam som jag träffat under föregående kväll då hon inledde en kvällsskidtur på sina längdskidor vid riksväg 84 (dit jag var ner och vände under onsdagskvällen), men nu var hon istället ute på en förmiddagsskidtur tillsammans med sin familj till våffelstugan för att njuta av våfflor, precis som mig. Alldeles innan jag stannade till vid ”Malmbäckstugan” så gjorde jag en liten avstickare till en raststuga som ligger strax nordost om ”Malmbäckstugan”, där det också var några fler som njöt av det fina vårvädret, som rådde även denna dag. Efter våfflan vid ”Malbäckstugan”, så skidade jag vidare till Tänndalen, dit det framförallt var medlut och fina skidspår, där jag åkte. Men även denna dag så befann jag ju mig inledningsvis på en del spår som man skulle betala för att få åka på. Under gårdagen hade jag ju betalat spåravgiften redan på Fjällgården i Ramundberget, där jag bodde under natten till gårdagen. Men denna dag hade jag inte betalat någon spåravigt ännu, men nästan framme i Tänndalens så träffade jag på en dam som man kunde betala spåravgiften till, så jag passade på att betala spåravgiften till henne via Swish. I Tänndalen korsade jag riksväg 84, genom att skida över en hög och brant bro. Jag hade en förhoppning om att kunna fylla på mitt nu sinade matförråd i samband med passagen av riksvägen, men det visade sig att det inte var någon som sålde livsmedel (och dessutom hade öppet för tillfället) i närheten av bron när jag letade omkring efter någon lämplig stans att handla, så jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig fram till kvällens mål, nämligen Skedbrostugan, utan att fylla på mitt matförråd. Så jag lämnade efter en stund Tänndalen och fick inledningsvis ta mig uppför rejäla backar efter att jag korsat Tännån. I den inledande backen så tog jag även omvägen förbi något hus som jag sett på kartan. Visst fastnade lite snö under skidorna vid något tillfälle, men det gick ändå ganska så bra att åka på snön för det mesta och efter en stund planade det ut och det blev även en del nedförsbackar där jag åkte. Under turen till Skedbrostugan så passerade jag Broktjänskojan ungefär halvvägs mellan Tänndalen och Skedbrostugan. Till Skedbrostugan anlände jag ungefär vid halv tiotiden på kvällen efter att ha skidat över Skedbrosjön, vilken Skedbrostugan ligger strax invid. Stundtals hade även någon preparerat skidleden med snöskoter, så att det var lättåkt under dess senare del, även om jag tidigare under dagsetappen fått tagit mig fram bland en del stenar. Tack och lov, så hade inte stugvärden hunnit gå och lägga sig innan jag anlände (vilket jag var lite orolig att denne skulle ha hunnit göra) på kvällen, trots att jag anlände så sent på kvällen att det hade börjat skymma utomhus. Jag möttes redan innan jag kom in i stugan av någon som var ute och borstade tänderna, så då förstod jag i alla fall att inte alla hade hunnit lägga sig på stugplatsen. Skedbrostugan består av två gästrum och därutöver ett stugvärdsrum emellan de båda gästrummen (så stugan liknade alltså fjällstugan Fältjägaren, även om stugvärden där, har ett eget stugvärdshus utanför den stora gäststugan). I det ena gästrummet bodde det visst några gäster och en hund, och i det andra gästrummet bodde en man som var ute på stugvärdspraktik (då han hann höll på att utbilda sig till stugvärd) och hans bror. De båda gästrummen hade två sovalkover med vardera fem bäddar i varje sovalkov. Stugvärdspraktikanten och dess bror bodde i en sovalkov, så jag fick dela rum med dem, men jag fick i alla fall en helt egen sovalkov, då det inte var så värst många gäster i denna fjällstuga då jag anlände. Efter cirka 27 kilometer på skidorna så var det riktigt gott med den varma saften som serverades efter att jag anlänt till fjällstugan och innan jag gick och la mig så fick jag även fylla på mitt matförråd tack vare stugans butik.

Dag 19. Skedbrostugan-Rogenstugan, 11 km.

Skedbrostugan. Skedbrostugan.

Redan tidigt på fredagen den trettonde april, så skidade stugvärden, dess praktikant och praktikantens bror iväg på en dagsutflykt i närområdet kring Skedbrostugan. Några av de som bodde i mitt grannrum gav sig av norrut mot Tänndalen, redan på morgonen och en dam med en hund (som alltså också bodde i grannrummet) fortsatte sedan sin skidtur till Rogenstugan (dit jag också var på väg under dagen). Således blev jag sist kvar på stugplatsen, men så småningom lämnade också jag stugan efter att ha hämtat vatten nere i ett hål i sjöisen nedanför stugområdet. Således blev stugan tillfälligt helt folktom efter att jag lämnade den. Jag var som många andra gånger inte så tidig med att ge mig av ifrån stugan, men jag visste också att jag inte skulle så värst långt under fredagen, så jag hade verkligen ingen anledning till att stressa iväg. När jag väl skidat iväg så mötte jag ganska omgående ett gäng på några herrar från Dalarna, som skulle upp till Skedbrostugan och övernatta. Dessa herrar visade det sig sedan att jag skulle dela stuga med vid Hävningen några nätter senare. En av herrarna hade som kuriosa likadana/likdanande skidor som mig. Senare såg jag fler skidåkare som var ute och skidade denna fredag och som också verkade vara ute på långtur. Efter en stunds skidande så kom jag ifatt damen med hunden som lämnat Skedbrostugan innan mig, men jag kom aldrig ifatt henne helt och hållet, innan hon var framme vid Rogenstugan, då jag också tog en del längre pauser då jag såg att jag närmade mig henne. Under eftermiddagen så anlände jag till Rogenstugan efter cirka 11 lättsamma kilometer, då etappen framförallt gått på isen på sjön Rogen och några andra sjöar. Strax efter att jag anlänt till Rogenstugan så kom det även förbi en hurtig norska som åkte skidor bakom en hund, hon stannade bara till vid Rogenstugan och tog en rast då hon inhandlade en Coca-Cola innan hon fortsatte i rasande fart till Skedbrostugan för att övernatta där. Som jag förstod det hade hon inlett dagen med att köra bil från Oslotrakten upp till Grövelsjön och sedan fortsatt från Grövelsjön på skidor upp till Rogenstugan där jag såg henne när hon rastade innan hon fortsatte sin dagsetapp på skidorna upp till Skedbrostugan. När jag någon dag senare fick dela stuga med henne och hunden i fjällstugan Storrödtjän, så fick jag även veta att den hurtiga damen minsann strax skulle gå i pension!, så det var alltså ingen ungdom som ilade fram över fjället i rasande fart. För min del så var ju alltså dagens etapp avklarad då jag kom fram till Rogenstugan, så där bjöds jag på saft av Umeåparet som var stugvärdar på platsen. I stugan passade jag på att handla i stugans relativt stora butik, men jag passade också på att se mig om i närområdet av stugan (som ligger på en udde i sjön Rogen). Inte långt från stugan finns ett vindskydd som jag besökte. I Rogenstugan bodde damen med hunden, (som jag delat stuga med i Skedbrostugan) i ena rummet, medan jag istället fick dela rum med en kille som också anlände till Rogenstugan under dagen. Rogenstugan som är byggd för cirka 15 år sedan (eftersom att huvudbyggnaden på platsen då nyligen brunnit ner) består av två gästrum med vardera två sovalkover med fyra bäddar i vardera sovalkov, så även om jag inte fick ett eget rum så fick jag även här en egen sovalkov i alla fall. För min del tycker jag att Rogenstugan är den finaste stugan utvändigt, medan invändigt är den kanske den näst finaste stugan eller om jag ska låta den hamna på tredjeplatsen (av alla Svenska Turistföreningens fjällstugor som jag hittills har besökt). Men Stensdalsstugan tycker jag fortfarande att är finare och modernare invändigt än denna stuga. Stensdalsstugan är ju liksom en klass för sig med sin modernitet, med köksö, sänglampor och gasolvärme på rummen. Fjällstugan Abiskojåkka är ju nämligen också den väldigt fin invändigt då den är nyrenoverad, så den kanske jag också som sagt vill anse att är finare än Rogenstugan invändigt. Men alla dessa tre stugor är ju riktigt fina invändigt. Här vid Rogenstugan är det inte bara huvudbyggnaden som är relativt ny och fin utan även den kombinerade byggnaden som rymmer stugvärdsrum plus ett litet gästrum/säkerhetsrum, samt den fristående bastubyggnaden är alla ganska nya och fina. Under kvällen så lät vi en eld spraka i stugans vedspis, och innan jag somnade i den fina Rogenstugan, där det varit så varmt under dagen och de tidigare dagarna att snö börjat glida ner från dess tak (så att stugvärdarna varnade för snöras) så fick jag njuta av en fin solnedgång över sjön Rogen (som tycks vara populär att köra på med snöskoter).

Dag 20. Rogenstugan-fjällstugan Storrödtjärn, 14 km.

Detta vindskydd finns invid sjön Rogen i närheten av sjöns sydligaste ände. Detta vindskydd finns invid sjön Rogen i närheten av sjöns sydligaste ände.

Under lördagen fortsatte jag söderut på sjön Rogen tills jag kom fram till ett vindskydd vid sjöns södra del. Där vände jag om och fortsatte en kort bit norrut igen innan jag fortsatte i mera västlig riktning och sedan återigen skidade ganska så söderut, men nu längs vinterleden mot fjällstugan Storrödtjärn, som är Svenska Turistföreningens sydligaste fjällstuga i hela Sverige. På vägen fram till Storrödtjärn, så blev jag omskidad av norskan med hunden som jag träffat under gårdagen vd Rogenstugan. Nu hade hon alltså bott en natt i Skedbrostugan och skulle alltså nu övernatta i fjällstugan Storrödtjärn precis som mig. Dagens cirka 14 kilometer på skidor inleddes alltså enkelt med flack skidåkning på sjön Rogen, där jag även mötte några andra skidåkare. Efter att jag lämnat sjön så blev terrängen mera kuperad och jag passerade även gränsen in i Dalarna, då fjällstugan Storrödtjärn ligger i Dalarna. Väl framme vid stugan som jag anlände till under eftermiddagen, så träffade jag en stugvärd som hade en trevlig hund, av rasen boxer. Förutom stugvärden och dess hund, samt norskan med sin hund, så var det även tre andra personer som höll till kring stugan, men som för tillfället var ute och fiskade på en sjö närheten av stugan. De tre som var ute och fiskade kom tillbaka till fjällstugan lite senare under dagen. Två av dessa delade rum med mig, men jag fick ändå en egen sovalkov, då stugan såg ut som Skedbrostugan och alltså bestod av två gästrum med två sovalkover i vartdera av gästrummen. Fiskarna som jag delade rum hade, hade kommit till stugan någon dag innan mig och nu under natten mellan lördagen och söndagen så bodde de sin sista natt i stugan för denna fisketur. De två fiskarna hade tagit sig på snöskoter till Hävligsstugorna och sedan fortsatt på skidor därifrån fram till fjällstugan vid Storrödtjärn, eftersom att det råder skoterförbud vid fjällstugan Storrödtjärn.

Dag 21. Fjällstugan Storrödtjärn-Hävlingsstugorna, 13 km.

En trevlig boxer, som tillhörde stugvärden i fjällstugan Storrödtjärn. En trevlig boxer, som tillhörde stugvärden i fjällstugan Storrödtjärn.

Fiskarna som jag delat rum med i fjällstugan skidade iväg hemåt på söndagsmorgonen, även om de tog omvägen via någon liten sjö/tjärn för att testa sin fiskelycka. Likaså skidade den andra fiskaren (som bott i det andra gästrummet i stugan) också vidare, och honom följde stugvärden och dess hund med en bit på vägen. Således var det bara jag och den snabba norskan och dess hund kvar vid stugan, men så småningom så fortsatte även de så att jag blev ensam kvar vid stugan, innan slutligen också jag skidade iväg. Efter en stund så mötte jag stugvärden och dess hund vid en raststuga vid Slagusjön, då de hade vänt om, men stugvärden hade lämnat ifrån sig en av sina stavar till fiskaren som hon följt en bit på vägen, men som nu skidat vidare, eftersom att en av hans stavar hade råkat gå av, så nu hade således stugvärden bara en hel stav när hon skidade tillbaka till fjällstugan. Hunden hade det kämpigt i snön då den gick, eftersom att det var varmt och skönt ute, vilket det också hade varit i flera dagar, så numera var snöns bärighet dålig, speciellt om man inte följde tidigare skidspår eller skoterspår, vilket inte bara hunden fick erfara, utan även jag också, eftersom att jag likt hunden också ibland trampade igenom snön fast jag hade skidor på fötterna. Efter att jag tagit en paus vid raststugan vid Slagusjön, så fortsatte jag mot Hävlingsstugorna, men innan jag nådde fram till dem så vek jag av åt vänster och följde till stor del en led ner till en raststuga vid den lilla sjön Töfsingen, innan jag fortsatte ut på sjön Töfsingen där två damer var ute och fiskade på isen. Strax innan jag hade kommit fram till raststugan vid Töfsingen så hade jag funnit en handske som jag hängde upp på en gren. När jag sett att det var fiskare nere på Töfsingens is så tog jag med mig handsken till fiskarna och det visade sig att handsken visst tillhörde en av fiskarna som var nere på Töfsingens is. Så jag lämnade handsken till fiskarna innan jag fortsatte min skidtur. Från raststugan vid Töfsingen fortsatte jag genom terrängen i en djup snö som jag flera gånger trampade igenom innan jag nådde fram till ”Jo-Pers stugan”, som också var en sorts raststuga, som jag tittade in i. Från ”Jo-Pers stugan”, så fortsatte jag förbi en annan stuga innan jag var tillbaka på den mera vältrafikerade leden fram till Hävlingsstugorna. Efter att skidat runt lite på sjön Hävlingens is, så kom jag fram till Hävlingsstugorna som ägs av Länsstyrelsen Dalarna. Hävlingsstugorna är ett stugområde med flera stugor som man kan förhyra, samt en vandrarstuga, som man är välkommen att bo i utan att förboka stugan (ungefär som Svenska Turistföreningens fjällstugor). Under högsäsong har Länsstyrelsen en stugvärd på plats vid Hävlingsstugorna, vilken även hade lite godis att sälja då jag betalade för min övernattning hos honom. Hävlingsstugorna tycks framförallt vara ett populärt besöksmål bland snöskoteråkare. I vandrarstugan övernattade herrarna som jag träffat på några dagar tidigare då jag skidade mellan Skedbrostugan och Rogenstugan, så jag fick nu dela stuga med dem, då de under denna söndag hade skidat genvägen från Rogenstugan till Hävlingsstugorna utan att passera fjällstugan vid Storrödtjärn. För min del kunde jag konstatera att dagens skidtur blev cirka 13 kilometer i den varma snön.

Dag 22. Hävlingsstugorna-Grövelsjöns fjällstation, 11 km.

Min sista skiddag för denna fjälltur. Min sista skiddag för denna fjälltur.

Under måndagen så lämnade mitt stugsällskap stugan strax innan mig. När jag väl lämnade Hävlingsstugorna så skidade jag mot Grövelsjön, och passade på att ta en paus vid raststugan vid Särsjöbäcken, där jag träffade på en person som jag mött några dagar tidigare. Sedan skidade jag vidare upp på toppen av Jakobshöjden, som är belägen 1103 meter över havet, innan jag slutligen skidade ner till Grövelsjöns fjällstation, där jag hade förbokat ett rum (via telefon) i dess annexbyggnad, eftersom att fjällstationen hade stängt redan dagen innan, alltså under söndagen. Men man kunde i alla fall boka rum i annexbyggnaden, som tur var. Men jag kan tycka att det var synd att fjällstationen inte hade öppet lika länge som Svenska Turistföreningens fjällstugor i området, då ju fjällstugorna höll öppet i en vecka längre än fjällstationen. Min ursprungliga plan var ju för övrigt att hinna fram till fjällstationen redan under lördagen och övernatta där fram till söndagen, men då jag fick två lediga bonusdagar så spenderade jag ju två bonusnätter i Norge tidigare under turen, så då anlände jag ju alltså till Grövelsjön först under måndagen. Efter att jag lämnat min packning vid fjällstationen så promenerade jag ner till Sjöstugan vid Grövelsjön och kunde där inhandla lite godis och annat att tugga på, efter att jag träffat på en person som öppnade upp Sjöstugans butik för mig!, då mitt matförråd hade sinat. Sedan promenerade jag runt lite nere vid sjön innan jag återvände upp till fjällstationen i det fina vårvädret. Under måndagen så avverkades cirka 11 kilometer på skidorna innan jag anlände till fjällstationen, och där promenerade runt lite i omgivningen. Jag hade ju innan jag gav mig av hemifrån vänt och vridit många gånger på kartan och funderat i vilken ände som jag skulle börja respektive avsluta min skidtur, men slutligen föll valet på att avluta turen i just Grövelsjön. En fördel med att avsluta turen i Grövelsjön var att dagsetapperna blev ganska så korta på slutet av skidturen, så om jag hade haft ont om tid på slutet av någon anledning, så hade jag kanske hunnit passera flera stugor på samma dag för att spara tid, vilket jag dock inte behövde, då jag aldrig blev fast i någon stuga i flera dagar på grund av dåligt väder, eftersom att jag hade turen att ha kanonväder i både början och slutet av turen, även om några dagar i mitten av turen bjöd på mera kämpigt väder. Om behov hade uppstått så hade jag ju även kunna avsluta turen på några ställen innan jag anlände till Grövelsjön, då jag korsade en del vägar under min cirka tre veckor långa skidtur, därtill hade jag ju kunnat vika av ut till ytterligare några trafikerade vägar längs min skidtur om behov hade uppstått.