Cirka 15 kilometer söder om Kiruna i riktning mot Gällivare längs Malmbanan så finns en by som heter Kalixforsbron, som lär ha fått sitt namn från den bro som finns invid byn med samma namn. Byn ligger invid Kalixälven som delar byn i två delar, även om de flesta husen ligger på älvens södra sida. Älven är också gränsen mellan de båda kommunerna Gällivare och Kiruna, vilket innebär att större delen av byn ligger i Gällivare kommun, även om landvägen till Gällivares centrala delar är lång och går genom de mer centrala delarna av Kiruna, då landsvägen och järnvägen följer olika sträckningar. Förr i tiden lär även persontågen ha gjort uppehåll vid den lilla byn, men de uppehållen är slopade sedan många år tillbaka. Vid byn finns en gammal järnvägsbro som sedan 1980-talet är ersatt av en ny järnvägsbro vid sidan om den gamla bron. Den gamla bron som man låtit behålla används numera sedan en tid tillbaka som vägbro för de som ska till byn på södra sidan av älven, då det inte finns någon annan väg dit. Men i slutet av förra året hotades den gamla bron av rivning om ingen ville ta över ansvaret för bron från Trafikverket som inte ansåg att det var deras uppgift att förvalta bron. Det hela ledde till reportage i såväl lokala som i mer rikstäckande nyhetsmedier i form av både tidningsreportage, radioinslag och TV-inslag. Detta eftersom att flera hushåll i den södra delen av byn riskerade att bli av med sin vägförbindelse och isoleras på den södra sidan av älven om man inte skulle kunna lösa situationen på något sätt.

Har är exempelvis några äldre länkar om bron som då riskerade rivning:

SVT, om bron som riskerade rivning.
Sveriges Radio, om bron som riskerade rivning.
Diskussion om bron på forumet Postvagnen, som Svenska Järnvägsklubben driver.

Men lyckligtvis så kom man fram till en lösning där Kiruna och Gällivare kommuner tar över underhållsansvaret för bron. Men innan bron överlämnas till dem så håller man på med målning av bron, samt att man rivit bort den gamla körbanan på bron, som gissningsvis lär ha varit i behov av ett utbyte.

Det var för övrigt inte heller mer än bara ett par år sedan som man byggde en bevakad järnvägsövergång med bommar vid den väg som korsar järnvägen söder om älven och leder till ett antal hus. Tidigare hade det alltså bara varit en obevakad övergång vid denna väg, som alltså är den vägen som innan den når fram till järnvägsövergången alltså först korsar den gamla Kalixforsbron.

Se länken här, hos Trafikverket för mer information.

Det finns för övrigt även en Facebookgrupp sedan en tid tillbaka med syfte att rädda bron, så det visar på att bron lär ha varit hotad sedan en tid tillbaka, så hotet lär knappast ha kommit som en blixt från en klarblå himmel i höstas. Se denna länk.

Eftersom att den nya järnvägsbron ligger strax bredvid den gamla brons läge så innebar det naturligtvis en liten linjeomläggning av järnvägen på platsen då den nya järnvägsbron öppnades på 1980-talet. För att komma fram till den gamla bron med bil (om man kommer från Kiruna) så åker man först under den nya järnvägsbron innan man kommer upp på den gamla banvallen där man kan välja att svänga höger ut mot den gamla bron eller vänster, där man kan följa den gamla banvallen i ett par hundra meter fram till några gårdar.

För tillfället är bron till viss del inplastad och försedd med byggnadsställningar, så jag passade på att ta en cykeltur dit för att ta några bilder på den under natten mot den 10:e juli 2017.

Under min cykeltur till platsen så följde jag delvis den gamla banvallen som fram till 2012 var järnvägen mellan Råtsi och Kiruna, men som numera ersatts av en ny sträckning till följd av att marken under där järnvägen gick har blivit påverkad av gruvbrytningen i Kiruna. Längs den gamla banvallen som jag delvis följde bestod markytan numera av växelvis mycket sand och andra stunder grovt makadam, vilket inte var någon perfekt cykelväg. Att man dessutom rivit trummor/broar över små bäckar gjorde också att det var ett par små bäckar som man fick korsa. Men lite konstigt var det allt att tänka på att bara för fem år sedan har jag själv kört tåg på denna plats som numera bara bestod av sand och makadam.

/Fredrik

Uppe på 1228 meter över havet och cirka nio kilometer från Björkliden hittar man Sveriges högst belägna fjällstation, bar och restaurang, nämligen Låktatjåkko Fjällstation, som drivs av Lapland Resorts, som även driver fjällanläggningarna i både Björkliden och Riksgränsen. Fjällstationen ligger dock inte på bergets topp, men rejält högt upp i alla fall. Igår passade jag på att göra ett besök vid Låktatjåkko Fjällstation med turskidor, vilket jag tror att blev mitt femte besök där, varav det fjärde på vintersäsongen (om jag inte räknat fel), så det har nästan blivit en liten tradition att ta sig upp dit för att äta en våffla.

På morgonen igår, tog jag morgonbussen mot Narvik från Kiruna och klev av i Björkliden, längs den busslinje som går säsongsvis och har ersatt det före detta tåget ”Karven”. En bra sak när man bor i Kiruna är nämligen att om man köper ett busskort för ynka 100 kronor så får man åka på de flesta busslinjerna inom kommungränsen under ett helt års tid, vilket ju med andra ord är en struntsumma. Detta eftersom att kommunen valt att subventionera så att kommuninvånarna ska erbjudas nästan gratis busstrafik inom kommunen. Eller ”gratis och gratis”, vi lär väl betala den med skatten… Men hur som helst, när det erbjuds gratis busstrafik om man köper det så kallade ”Kirunakortet” (som säljs till oss kommuninvånare), så får man ju passa på att utnyttja det, och för att det ska anses ekonomiskt försvarbart att köpa busskortet för 100 kronor behöver man ju inte åka många mil innan det är en god investering. Här uppe i såväl Norrbotten, som i Västerbotten tycker jag att de flesta bussarna som går i länstrafikens trafik är fina, då de oftast är av lite mer påkostade modeller med toaletter och andra bekvämligheter.

När jag kommit fram till Björkliden och handlat lite fika i dess lanthandel som finns i järnvägsstationen, så skidade upp ifrån Björkliden till Låktatjåkko Fjällstation. På vägen upp stannade jag även till och fikade vid en liten bod som finns strax bortanför hotellet i Björkliden, en bod som är iordningställd för att man ska kunna gå dit och njuta av såväl norrsken, som midnattssol. Tidigare har man kunnat köpa kaffe och bakverk, eller om det var kakor där, genom att lämna en slant där, men numera har självbetjäningsförsäljningen tyvärr upphört i boden, så nu får man ta med sina egna saker dit som man vill förtära. Eftersom att det blåste en del då jag kom fram till boden fick man ta i med kraft för att få upp dess dörr och väl inne i boden kunde man höra hur vinden ven utanför, så jag kunde ana att det kunde bli en tuff tur uppför.

För den som har ett Facebookkonto och är intresserad så kan ni läsa mer om min förra vinterutflykt till Låktatjåkko Fjällstation genom att klicka här. Den länken leder till ett Facebookinlägg som jag skrev om den utflykten förra våren. En utflykt som skedde betydligt senare på vintersäsongen och i ett mera snöfattigt landskap än den som jag nu varit ute på.

/Fredrik, som nu sitter och publicerar detta i Kiruna, här det brukar smälla och skaka ibland från sprängningar i gruvan och sättningar i marken. Men nu trodde jag nästan att huset skulle ramla ner i gruvan då det började låta och ljuset för fönstret skymdes, men det var visst inte värre än att snön gled av taket...

En fördel med att arbeta hos LKAB (som jag gör), är att det finns en del personalförmåner att ta del utav, liksom det finns på många olika arbetsplatser, även om olika arbetsplatsers personalförmåner varierar i vad de består. Som anställd på LKAB och dess dotterbolag så finns det ett antal olika förmåner, en trevlig sak som jag tagit del utav under den senaste tiden är att hyra stugor.

Det är nämligen så att LKAB-fritid (som är en sorts fritidsförening) äger ett antal stugor runt om i Malmfältstrakterna och sex stycken av dessa stugor är nämligen stugor som man får hyra för övernattning. Vissa av dessa stugor är stora hus bestående av många rum som man då endast hyr rum i och sedan delar gemensamma faciliteter med eventuellt andra stugplatsbesökare, medan andra stugor är mindre så att man hyr hela stugan för sig själv. Till flertalet av stugorna kan man köra bil ända fram, medan andra kräver att man kommer dit på något mer äventyrligt sätt. I eller vid alla dessa stugor finns även bastu, även om inte jag testat basturna, då jag inte är någon riktig bastubadare. Vissa stugor har såväl 230 volts elektricitet och rinnande vatten, medan andra är mer primitiva, vedeldad och värms med ved och man är hänvisad till utedass på gården. Priserna för att hyra dessa stugor (eller dess rum) varierar mellan 100 kronor och 280 kronor per natt, med andra ord så är de prisvärda och kan ses som en personalförmån för anställda och pensionärer som har arbetat i företaget (med några undantag). Vissa perioder är det mera populärt att använda stugorna än andra, därför lottas tillgången till vissa stugnätter ut bland de som anmält intresse för attraktiva perioder, medan det är mindre populärt att bo i stugorna under andra perioder, som då jag passat på att bo i dessa stugor. Utöver dessa stugor lär det även finnas några till stugor som ägs av andra föreningar som vi anställda på LKAB kan hyra.

Vecka fem hade jag en ledig vecka. Eftersom att det även var Jokkmokks marknad under den veckan så passade min mamma på att komma upp och hälsa på mig här i Kiruna då, så att vi kunde besöka Jokkmokks marknad. Men marknadsbesöket beräknades ju inte ta så många dagar så vi hade ju ytterligare några dagar att fylla med aktiviteter. Därför bokade jag in fyra av dessa LKAB-stugor som vi skulle kunna bo i under tiden som min mamma hälsade på mig. Hon utryckte redan från början att hon inte ville bo i så många stugor, och att det fick lov att finnas el i stugorna och väg fram till dem. Helst skulle det även finnas vattentoalett, då hon helst inte ville bo i någon stuga utan vattentoalett, men hon kunde tänka sig att bo i en stuga, efter lite övertalning. Med ytterligare tjatande från min sida, så kunde hon tänka sig att sträcka sig så lågt som att bo i max två stugor utan vattentoalett, så med de förhållningsorderna så bokade jag in fyra stycken stugor. Alla de fyra hade såväl el, som väg fram till stugan, även om jag tänjde en del på hur många stugor hon frivilligt ville bo i utan vattentoalett, då två av stugorna saknade vattentoalett.

Så på måndagen tog vi bilen upp mot Björkliden för att bo en natt i stugan där. En stuga som i det fallet är ett stort hus med flera rum. På vägen dit stannade vi till i Abisko och åt pasta med en köttfärssås gjord på älg, för min del var jag inte så förtjust i köttfärssåsen, vilken jag hellre hade sett att kunde fått vara lagad på vanlig hederlig nötfärs. Sedan åkte vi en tur med längdskidor i elljusspåret i Abisko innan vi fortsatte till Björkliden, för min mamma ville gärna åka längdskidor, även om hon inte ville ha det så äventyrligt som att skida till någon stuga... När vi parkerat vid skidspåren och höll på att göra oss klara för skidturen så kom ett gäng som jag tror att var turister i en nyare Audi. Gissningsvis var turisterna hemmahörande i något asiatiskt land. Föraren frågade om jag kunde flytta på bilen eftersom att han tänkte köra in på den lilla infarten till skidspåren och via skidspåren ta sig till hotellet som dessutom låg på andra sidan järnvägen. Visst kunde jag flytta på bilen om han ville köra så, även om jag lät lite skeptiskt till hans färdväg, så han bestämde sig ändå för att inte ta den vägen över såväl skidspår som banvall, en väg som även blockerades av en bom. Men visst skulle jag ha låtit lite mera positiv till hans förslag redan från början och flyttat på bilen utan att ifrågasätta hans idé, för det hade ju varit roligt att se honom köra ut i den djupa snön med hyrbilen! Skidspåren var inte preparerade sedan det då senaste snöfallet, så det var en del snö att staka sig fram igenom, men det gick ju ändå bra att ta sig runt på skidorna, då spåret bara var några kilometer långt. Efter skidturen så fortsatte vi med bilen bort från Abisko och bodde i det rum i Björkliden som vi hade hyrt för en hundralapp. När vi hade tagit oss in i huset via den mycket hala gårdsplanen så kunde vi konstatera att huset var helt okej. Vårt hyrda rum var ett av sex sovrum. Rummet i sig var väl inte super fint, men helt okej. Köket däremot var relativt nyrenoverat och fint, samt försett med såväl behaglig golvvärme som diskmaskin. Vi hade tur för det var ingen annan i huset i Björkliden, som vi fick lov att dela huset med, så vi hade mycket ytor att röra oss på, men med andra ord också ett stort hus som vi själva skulle städa innan avresan därifrån under kommande dag. Morgonen därpå så möttes vi av snö som nu hade täckt glansisen på gårdsplanen så det gällde att gå försiktigt utanför huset, för man visste ju vad som dolde sig under nysnön. Innan vi lämnade Björkliden så åkte vi en kort skidtur längs Rallarvägen i Björkliden, men den skidturen blev verkligen kort, med betoning på ”kort”, då det visserligen hade varit preparerade skidspår där vi åkte, men nu hade de kommit en del snö sedan någon hade preparerat spåren.

Vi åkte förbi industrivakten vid LKAB (det är nämligen de olika industrivakterna som har hand om nycklarna till dessa stugor) och lämnade in nyckeln till stugan i Björkliden och kvitterade istället ut nyckeln till ”Laxforsstugan”, som ligger i Laxforsen utanför Jukkasjärvi. Sedan åkte vi hem till mig och förberedde lite mat att ta med till stugan i Laxforsen, där tanken var att bo under natten. När vi väl kom dit efter mörkrets infall efter att ha passerat en ganska brant nedförsbacke, så visade det sig att strömmen i stugan var avstängd, eftersom att rutinen var att man i just denna stuga skulle stänga av huvudströmbrytaren när man lämnade stugan. Detta resulterade ju i att vi möttes av en kall och mörk stuga som vi skulle övernatta i. Visserligen tändes belysningen så fort jag hittat huvudströmtyraren och att det skulle gå att få upp en ansenlig temperatur med elementen på under några timmar och en mysig brasa i braskaminen, var inget som jag betvivlade då utomhustemperaturen inte var av någon extrem sort för att vara vinter. Men nu var min mamma övertydlig. Ni vet hon hade redan från början krävt att stugorna hon skulle bo i skulle ha el för att de skulle vara varma, och det där med att denna stuga inte hade vattentoalett var ju också något hon varit skeptisk inför, så nu var hennes besked tydligt. Här skulle vi låsa igen dörren och vända hemåt igen, då ju stugan oturligt nog (enligt mig) låg så nära Kiruna också. Det var alltså inget att diskutera om, särskilt inte nu när vi kommit så sent på kvällen och det skulle ta tid innan stugan skulle kunna bli varm, även om jag försökte mig på en diskussion. Så vi fick fortsätta vår resa tillsammans med den varma ugnslagade korven i sin form och pastakastrullen som redan hemifrån var fylld med vatten (eftersom att det ju bara fanns sommarvatten i ”Laxforsenstugan”, sommarvatten som nu naturligtvis var avstängt). Men vi tog i alla fall en omväg på vägen hem. En omväg över isvägen som korsar Torneälven mellan Poikkijärvi och Jukkasjärvi. Vi stannade även till vid ishotellet i Jukkasjärvi, som denna kväll lystes upp av ett vackert norrsken på himmelen. Sedan åkte vi hemåt och passade även på att skamset lämna tillbaka nyckeln till stugan vid LKAB:s industrivakt på hemvägen. Nu var det ju så att jag senare till kommande helg hade bokat ”Kalixälvstugan”, en stuga som också på pappret såg ut att ha ungefär samma standard som stugan i Laxforsen. Alltså elektricitet, endast sommarvatten och ingen vattentoalett. Eftersom att det var flera dagar kvar tills vi skulle bo i den stugan så visade det sig att möjligheten ännu fanns att avboka den stugan, något som min mamma ville att jag skulle göra, för nu var hon rädd att även den stugan skulle vara kall när vi skulle anlända dit och några mer primitiva stugor var det inte tal om att bo i nu, inte då så här mitt i vintern. När vi kommit hem så åt vi vår välberesta mat.

En fördel, om jag ska hitta någon sådan med att vi inte bodde i stugan på tisdagskvällen var ju att vi nu på onsdagsmorgonen istället kom iväg tidigt, eftersom att vi behövde ju inte ta oss an någon stugstädning denna morgon och denna dag hade vi flera timmar framför oss i bilen, eftersom att vi skulle åka till nästa ställe, där jag hade bokat ännu en LKAB-stuga, nämligen till Ritsem. Ritsem ligger visserligen inte jätte långt bort från Kiruna sett till fågelvägen, men bilvägen är desto längre då man måste åka genom Gällivare och nästan ända ner till Porjus innan man kan ta av västerut och sedan i ungefär fjorton mil får följa Stora Luleälven västerut, längs den fina ”Vägen västerut” innan man når Ritsem. En förutsättning för att denna resa skulle bli var nämligen att vädret var snällt med tanke på såväl vind, kyla som nederbörd, och vi hade tur. Visserligen så var det en del hala partier med blankis, och även lite snö på vägen. Min mamma kunde verkligen förstå att busschaufförerna, som kör den säsongsvisa busstrafiken till Ritsem inte alla gånger uppskattar den smala vägen, enligt vad man kunnat läsa i tidningsartiklar. Det var ju inte heller överflödigt med vägräcken på sidorna av den smala vägen. Men en fördel då vi var där var ju den mycket sparsamma trafikintensiteten, då det ju inte var någon riktig säsong i trakten, då exempelvis inte fjällstationerna och STF:s fjällstugor öppnat ännu då. Men vi kom fram till Ritsem, där vi möttes av ett fint och välrenoverat hus, som ursprungligen lär vara någon sorts logement sedan kraftverksbyggena i området. I huset var vi inte ensamma då det även var ett annat gäng där som var där för att bland annat jaga ripor. Av dem fick vi höra att det hade varit betydligt besvärligare väglag dagen innan den dagen som vi anlände dit, då hade nämligen de anlänt dit och de hade visst mötts av stora snödrivor på vägen, något som ju inte är helt ovanligt i fjällandskapen. Vi tog en liten promenad i Ritsem på eftermiddagen innan vi lagade vår mat som vi hade med oss. På morgonen därpå åkte vi till Jokkmokk och gick på Jokkmokks marknad, som var ett av huvudsyftena med vår utflykt.

Efter att min mamma åkt hem några dagar senare och jag hade några nya lediga dagar så bokade jag in ett par LKAB-stugor igen, nämligen Torneälvsstugan och Laxforsstugan. Jag bokade en natt Torneälvsstugan, som sedan skulle följas av en natt i Laxforsstugan, den efterföljande natten. Torneälvsstugan ligger visserligen till så att den är vägansluten, men på vintern plogas normalt inte vägen dit, så då är det snöskoter, skidor eller en promenad som gäller för att komma dit. För min del blev det en skidtur. Stugan ligger vid Torneälven, en bit utanför Vittangi, uppströms längs Torneälven. Jag parkerade därför ute på E45:an en bit söder om Vittangi och skidade mig fram de kilometrarna som återstod till stugan. Nu var detta en riktigt kall dag, med omkring tjugo minusgrader, men det gick ändå bra med min varma dunjacka. Stugan som saknar elektricitet var naturligtvis kall när jag anlände. Trots att stugan hade två stycken kaminer, så gick det knaggligt att få upp någon riktigt go stugvärme i stugan. Men efter att ha eldat hela kvällen så nådde jag i alla fall upp till cirka sju plusgrader innan jag kröp ner i min tjocka sovsäck för att sova. På morgonen var det kring minus elva grader inomhus och under natten hade temperaturen varit neråt minus tjugonio grader utanför stugans isiga fönster. Det blev till att sopa ren stugan, som ju var ganska skräpig av all ved (vilket ju ofta stugor som bara värms med ved blir), men städmomentet skurning hoppade jag dock över på det bokstavligt talat ”iskalla” golvet. Jag skidade tillbaka till min gamla bil som inte var så pigg på att starta i kylan. Men efter ett tag kom en annan person (som också hade parkerat sin bil på samma parkeringsplats). Jag tror att han var same, då han hade sådana där, speciella samiska skor som är tillverkade av skinn, som jag några dagar tidigare hade sett under mitt besök på Jokkmokks marknad, att många samer hade på sina fötter. Han hjälpte mig att dra igång min bil, som ändå inte var jätte pigg på att starta…, men till slut "hoppade den igång".

Sedan åkte jag och lämnade tillbaka nyckeln till Torneälvsstugan hos industrivakten i Svappavaara och hämtade istället nyckeln till Laxforsstugan hos motsvarande vakt i Kiruna, innan jag åkte hem och packade om en del. Sedan åkte jag till stugan i Laxforsen för ett nytt försök att bo där. Stugan var naturligtvis kall då jag anlände då dess huvudströmbrytare regelrätt var avstängd.  Nu hade jag även med en kupévärmare för att lättare få upp värmen i stugan. Jag slog på huvudströmbrytaren i stugan, så att de båda element fick ström, anslöt min kupévärmare och gjorde en rejäl eld i braskaminen. Här steg värmen visserligen betydligt snabbare än i stugan som hade bott i föregående natt, men det tog ändå sin tid. Medan stugans värme steg så passade jag bland annat på att titta på tv. Innan det var dags att krypa ner i sängen så hade visserligen temperaturen stigit en bra bit över tio plusgrader inne i stugan, men att säga att det var varmt och skönt hade varit en överdrift. På morgonen hade ju elden slocknat och även temperaturen i stugan sjunkit något trots att jag hade dess element på. Jag hade dock inte kupévärmen på under natten, då jag istället prioriterade tystnaden. Huset var kanske inte det mest välisolerade jag har träffat på, men en utetemperatur på minus 31 grader är ju inte så bara, så man får nog vara nöjd ändå. Den riktigt goa värmen infall sig först i stugan då jag hade slagit på kupévärmen och dessutom dammsugit i stugan under en längre stund. En av de bättre sakerna med att dammsuga lär vara att det blir varmt och skönt om det är lite svalt. Denna morgon startade tack och lov min bil trots den stränga kylan, men nu hade den också blivit bortskämd med såväl motorvärmare som batteriladdare under hela natten. När jag åkte från stugan så passade jag på att åka runt lite på vägarna i stugans närområde för att se mig om lite.

Artisten Melissa Horn har en fin låt som heter ”Om du vill vara med mig”, i dess text finns det ett par textrader som lyder: ”Som att inte trivas i staden som man bor i, men aldrig ta sig därifrån”. Själv kunde jag sympatisera väl med de raderna i min förra bostad, som jag bodde i flera år, trots att bostaden bara var en tillfällig lösning i väntan på något bra, eller i alla fall bättre. Här jag bor nu ska jag väl inte klaga på staden, eller för den delen orten. Men det är bara att konstatera att jag verkligen inte trivs i att bo i lägenhet, vilket jag gör även nu. Så då får jag istället försöka ta mig ifrån denna mindre trevliga bostad ut på trevliga äventyr då jag är ledig.

Så några dagar senare gav jag mig av hemifrån igen för att se nästa LKAB-stuga, nämligen Nakeristugan, som jag bokat för att bo två nätter i. Stugan består av två rum, som bokas separat, så det kan hända att andra gäster är i det andra rummet om man bara bokar det ena rummet. Denna stuga ligger vid sjön Nakerjaure, så det finns ingen väg fram till stugan. På sommaren kan man om man vill åka båt en del av sträckan fram till stugan, men på vintern tror jag att snöskoter är det vanligaste färdsättet till stugan. Till stugan är det ungefär lika lång från de båda järnvägsstationerna Torneträsk och Bergfors. För min del så parkerade jag bilen vid stationen i Torneträsk, där jag tog på mig mina turskidor som fick bli mitt fortskaffningsmedel fram till stugan. Redan när jag tog på mig turskidorna så var det kväll och hade börjat skymma, så när jag var vid stationen så tände sig även bangårdsbelysningen inför den mörknande kvällen. Jag hade ju aldrig tidigare varit vid Nakeristugan, så jag visste ju inte exakt var den låg, annat än att den låg på västra sidan av Nakerjaure. På min karta kunde jag dock se att det fanns flera byggnader på såväl västra, som östra sidan av sjön. Jag stakade mig fram i en terräng som till en början bestod av mycket uppför, så det blev till att mer eller mindre omgående ta på mina korta stighudar som jag hade med till skidorna. Men efter en lång stund så nådde jag fram till sjön. Som tur var fann jag att det även fanns mobiltäckning där så jag kunde se lite mera på en karta exakt var jag befann mig, då det inte var helt lätt att orientera sig i mörker, lite blåst och snö. Lite fel åkte jag allt först, då jag inte direkt hade åkt närmaste vägen till sjön, då det inte heller var helt lätt med väderstrecken i mörkret, vilket jag kunde konstatera när jag väl var framme vid sjön som jag nu fick lov att korsa. Någon gång misstog jag även en mindres sjö för att vara Nakerjaure. Efter att jag korsat Nakerjaure som fläckvis bestod av kala isfläckar och fläckvis snö, så lyckades jag tack och lov även ”googla” fram stugans namn och få upp en position, där stugan troligen skulle ligga, vilket visade sig stämma. Överfaren över sjön var blåsig, så det var tur att jag hade skidglasögonen med mig. Men stundtals bjöd även överfarten på ett vackert norrsken uppe på himlavalvet. Stugan var relativt fin invändigt, och inte heller denna stuga erbjöd någon elektricitet, så även här var det att göra en eld i dess kamin som gällde för att få upp värmen, något som gick ganska bra då det inte var mer än cirka tio kallgrader utanför stugknuten. På morgonen efter den första stugnatten så gjorde jag en rejäl brasa i kaminen så att värmen i stugan i någon mån skulle kunna hänga i ända till kvällen, sedan gav jag mig av på en dagsutflykt på mina turskidor. Jag åkte nu till Bergfors stationsområde, även om dess stationshus, sedan några år är rivet.  Jag åkte först på sjön, såg mig om lite i trakten och såg en del stugor och några snöskoteråkare. Sedan blev det några backar som skulle forceras innan jag nådde fram till Bergfors, men det var relativt bra skarsnö att färdas på, så när jag kommit upp på krönet, så slet jag av mina korta stighudar från skidorna och gjorde något sorts försök att åka neråt. Malmbanan mellan Bergfors och Torneträsk går på nordöstra sidan av berget Nagirvárri, medan jag nu hade skidat på sydvästra sidan av berget mellan Torneträsk och Bergfors. Stugan som jag bodde i och även sjön Nakerjaure ligger förövrigt väster om berget Nagirvárri. Kort sagt kan man säga att sjön ligger på andra sidan berget Nagirvárri i jämförelse med Malmbanan. När jag hade varit till Bergfors och vänt åkte jag tillbaka till stugan igen, även om jag inte följde exakt samma sträckning som jag åkt till Bergfors. Ännu en natt tillbringades i stugan innan jag fortsatte tillbaka till bilen som jag parkerat vid Torneträsk station, dit det var rejält med nerför ifrån Nakerjaure.

Några dagar senare så begav jag mig av till den för mig, sjätte stugan som ägs av LKAB-fritid, nämligen Kalixälvstugan, som ligger vid Kalixälven en bit utanför Svappavaara. Inte heller den stugan var jätte lätt att hitta till, då jag inte riktigt visste var den skulle ligga, likt Nakeristugan. Men efter en stund fann jag den. Jag hade gärna haft en karta över var samtliga stugor ligger, även om jag hade någon sorts vägbeskrivning att följa, så hade naturligtvis en karta varit ett bra hjälpmedel. Till denna stuga är det bilväg ända fram, även om dess infart inte var plogad sedan senaste snöfallet, men jag kom ändå ända fram till stugan med bilen (efter några försök i en mindre uppförsbacke). En positiv överraskning var att värmen var på i stugan då jag anlände, vilket var skönt! Så kanske hade även min mamma kunnat tänka sig att bo i denna stuga, som jag tvingades att boka av då hon mötts av en kall stuga i Laxforsen och blev rädd även för denna stuga. Utanför stugan finns även en annan byggnad, som dock är i dåligt skick, men alla stugorna som jag varit till har varit i relativt bra skick, då de verkar välunderhållna, även om jag misstänker att någon mus har hittat in i just Torneälvsstugan. När jag hade kommit fram till stugplatsen vid Kalixälven så passade jag på att gå en promenad i eftermiddagsljuset, en promenad som förde mig ut på Kalixälven, där jag såg att även snöskotrar kört. Det stod visserligen anslag att isen kunde vara dålig på grund av pumpning av vatten, men det var som sagt en del skoterspår på isen. Först korsade jag isen på ett ställe och gick sedan lite som runt en ö och iland på andra sidan av älven på ytterligare ett ställe. Men när jag nästan var iland där, såg man att snötäcket var tunt på isen där. Plötsligt så trampade jag igenom isen lite lätt med ena foten, då jag var nära land, jag tror att jag kände en sten på botten där, så vattnet var nog bara decimeterdjupt just där, skulle jag gissa. Men jag var snabb upp med foten igen. Antagligen var isen tunn där eftersom att det nog var både grunt och strömt i närheten av land där. Efter att varit upp på land på andra sidan älven så var det bara att försöka korsa isen där isen verkade stabil, för att ta sig tillbaka till stugan igen, vilket gick bra. Väl framme i stugan gjorde jag en eld i stugans braskamin, mera för mysfaktorn än för värmens skull, då brasan inte värmde så jätte mycket. Men det var ju redan varmt i stugan. Dagen därpå när jag skulle åka från stugan så hade även infarten till stugan blivit plogad, så det var bara den lilla lutningen upp från själva stugan, där jag hade parkerat som var lite kämpig att ta sig upp för. Men det gick efter några försök, och hade antagligen kunnat gå ännu lättsammare om jag hade skottat bort den snö som låg på marken alldeles bakom bilen. Så då var sju stycken stugnätter till ända i sex stycken olika stugor.

/Fredrik

I helgen som var, alltså den 17-19 september 2016, så var jag ute på en tredagarstur i fjällvärlden. Turen började med att jag tidigt på lördagsmorgonen tog bussen fån Kiruna till Narvik, vilket ju var en fin resa i sig. En bussresa förbi Sveriges näst djupaste sjö Torneträsk, och genom små fjällorter som Abisko, Björkliden och Riksgränsen. Även om jag ju åkt den vägen ett flertal gånger tidigare och otaliga gånger längs den till stora delar parallellgående järnvägen ”Malmbanan” så kan jag fortfarande tycka att det är en fin tur. Denna lördagsmorgon var det ganska många resenärer med på bussen. Några skulle till Björkliden, en del till den fina Trollsjön och någon skulle ut och fiska.

Väl framme i Narvik så klev jag av bussen vid busstationen och promenerade ner till havet och kände på dess vatten, så att min tur verkligen skulle bli ända nerifrån havsnivå och uppåt. Sedan hade jag tänkt att vandra upp på Rombakstøtta, så jag vandrade upp till vattenverket som ligger en bit ovanför Narvik, där leden mot Rombakstøtta börjar. Där i närheten lämnade jag min ryggsäck och började gå mot toppen, men redan vid vattenverket såg jag på en karta att det fanns fler ställen att gå till i närheten och inte bara till Rombakstøttas topp. Därför följde jag först leden mot toppen, men när leden sedan delade sig så att man kunde välja att gå mot toppen eller mot ett ställe som kallades för ”Tøttarota”, så valde jag att först gå mot ”Tøttarota”. På vägen till ”Tøttarota” så kom jag även förbi ”Funnhytta”, som är en av de många fjällstugorna som finns att besöka i Norge. När ja väl kommit fram till ”Tøttarota”, så fanns där anteckningsblock, som dock var väldigt blöta, men som man skulle kunna ha skrivit in sitt namn i om man hade velat. Jag befann mig alltså då en bit upp på bergets fot. Sedan fortsatte jag upp mot ”Rombakstøttas” topp ifrån ”Rombaksrota” då jag tänkte att det nog skulle gå att gå upp mot toppen därifrån även om det inte var någon led eller stig där. Jag tog mig också en bit uppåt på berget på den sidan, men efter ett tag blev jag tvungen att vända om då jag konstaterade att jag inte kunde komma upp längs denna sida av berget. Så när jag efter en långs stund hade vandrat tillbaka hela vägen till det ställe där jag tidigare hade vikt av leden mot toppen så fortsatte jag nu upp mot toppen, men nu var jag ju både lite tröttare än tidigare, samtidigt som eftermiddagen började bli lite sen. Eftersom att det var en fin septemberdag så var det många andra ute på fjället också. När jag hade kommit en bit upp och det visade sig att leden delade sig till såväl ”Rombakstøtta” som till ”Beisfjordtøtta” så mötte jag ett gäng som jag frågade hur lång tid de trodde att en tur därifrån skulle ta upp till ”Rombakstøttas topp”. De uppskattade att jag hade cirka en och en halv timme kvar till toppen, så jag valde då istället att vända tillbaka ner till min ryggsäck och fortsätta ner till Narvik för att prioritera att istället hinna med resten av min planerade tur. Istället får jag någon annan gång göra en ny tur, då jag kanske kan komma upp på såväl Rombakstøtta som Beisfjordtøtta under samma tur.

Så jag tog mig ner till Narvik och åt bland annat en god Tacobaguette på ”Circle K”, som numera Statoil heter. Sedan hade det blivit mörkt, men det gjorde inget, för nu hade jag ända bara tänkt att vandra längs landsvägen i cirka en mil in till den lilla byn Beisfjord, som ligger invid Beisfjorden. Det var en lättpromenerad bit på asfalt längs med en fjord. Det var till och med två bilar som stannade och undrade om jag ville ha skjuts, men det ville jag ju inte då jag ju ville avverka hela sträckan på mina egna ben. En av bilarna som stannade och frågade om jag ville ha skjuts sa också att jag syntes bra i mörkret med min blinkande lampa där jag gick i kvällsmörkret, så det var ju bra att jag förhoppningsvis syntes bra. Väl i Beisfjord, så tog jag mig strax utanför byn innan jag satte upp mitt tält, i den sena lördagskvällen.

Söndagens mål var att ta mig över fjället till Katterat, något som började med vandring längs en grusväg och ett litet vad, som var väldigt litet och inga problem att ta sig fram över utan att vare sig behöva ta av sig skorna eller bli blöt om fötterna. Sedan väntade en rejäl uppförsbacke upp till trädgränsen. Sedan tog ett stenigt landskap vid, där man även fick kämpa lite för att komma upp för något mindre klippblock. De var en klar fördel att det var torrt väder då man gick på mycket sten och berg och så här års behövde jag inte heller gå på någon snö, vilket lär kunna vara en besvärlig sak med denna led tidigt på sommaren, då det på ett ställe lutade ner mot en sjö. (Jag och min mamma hade en gång tidigare i sommar börjat gå denna led mellan Beisfjord och Katterat, men då ”vände vi om” eftersom att hon bland annat hade ont i knät, och i efterhand var det nog bra att vi vände då det visade sig att vi annars hade kommit till en hel del stenar att balansera på, även om vi nog redan hade tagit den brantaste stigningen).

Efter en del passerade stenblock och en fin liten vattenansamling, så nådde jag fram till den fina sjön ”Basejávri”, där jag tog en liten paus innan en kort uppförsbacke väntade inför en lång nedförsbacke genom en stor dalgång fram till Hunddalshytta. Vid Hunddalshytta som är ett fint fjällstugeområde tog jag en rast och tittade in i stugan. Hunddalshytta har ingen stugvärd på plats, men är liksom många andra fjällstugor i Norge ändå låst med en så kallad ”DNT-nyckel” som tillhandahålls av ”Den Norske Turistforeningen”. Denna nyckel passar i låsen som finns på många av ”Den Norske Turistforeningens” fjällstugor. Efter att jag passerat fjällstugan så hade jag ytterligare knappt en kilometers promenad längs den numera tydligare leden innan jag nådde fram till en grusväg som jag följde ner till Katterat i drygt en mil. En väldigt lättvandrad väg eftersom att den till stor del gick i nerförsbacke. Vägen går mellan ett vattenkraftverksintag, (som ligger där leden från Hunddalshytta övergår i grusväg knappt en kilometer från Hunddalshytta) och stationen i Katterat, kort sagt så är det en väg som saknar förbindelse till andra vägar, då ju inte heller Katterat har någon annan väg än denna väg fram till stationsområdet, förutom ”Rallarvägen” som inte är någon bilväg. Nedanför stationshuset vid Katterat så tältade jag i en mossbeklädd glänta, efter en dag med relativt bra höstväder.

På måndagen var min plan att vandra från Katterat till Katterjåkk, för att där stiga på tåget mot Kiruna. Katterjåkk ligger för övrigt någon kilometer in i Sverige. Vandring dit tänkte jag till största delen genomföra längs den så kallade ”Rallarvägen”. ”Rallarvägen” är numera är en vandringsled (som man även till stor del kan cykla mountainbike på) längs den gamla materialväg som man byggde i samband med att man byggde Malmbanan och Ofotbanen (som järnvägen heter på den norska sidan av riksgränsen) för över hundra år sedan.  Så jag började vandra längs den en liten bit från Katterat, men lämnade sedan ryggsäcken för att gå tillbaka och gå en annan led som jag sett dagen innan strax innan jag kom fram till Katterat stationsområde, en led som var skyltad mot Katterjåkk. Jag tänkte att det bara var en liten alternativ väg just vid stationsområdet så jag tänkte att jag även skulle gå den och strax komma fram till ryggsäcken där jag lämnat den, men efter att traskat på en bit längs denna stig bland annat över en fin hängbro så konstaterade jag att detta var ju en helt annan väg till Katterjåkk över fjällen, så då var det bara att vända tillbaka igen till ryggsäcken och jag följde sedan ”Rallarvägen” mer eller mindre ända upp till Bjørnfjell. En vandring som till stor del följde Ofotbanen, genom en trakt där det för tillfället även pågick en del kraftledningsbyggen. På vägen upp till Bjørnfjell passerade jag ännu en norsk fjällstuga, nämligen ”Vokterboligen” som ligger strax intill järnvägen. Längs denna etapp mötte jag även en grupp som jag skulle tro att var en norsk skolklass.

Eftersom att jag kom iväg lite sent från Katterat, då jag vandrat runt en stund vid Katterat på den stig som skulle visa sig bära iväg upp mot fjället, så blev det en något stressig tur upp till Katterjåkk, men jag hade ju alternativa planer att kunna stiga på tåget tidigare än i Katterjåkk nödfall. Men när jag var vid Bjørnfjell bedömde jag att jag borde hinna med tåget från Katterjåkk utan att behöva kliva på det tidigare. Så jag vandrade strax söder om järnvägen över landsgränsen längs de så kallade ”snögallerierna” som till stor del täcker järnvägen mellan Bjørnfjell och skidorten Riksgränsen. I Riksgränsen korsade jag järnvägen genom en tunnel. I Riksgränsen hittade jag på Rallarvägen igen, som jag hade tappat bort i Bjørnfjell. Så från Riksgränsen till Katterjåkk följe jag återigen Rallavägen till största delen av sträckan.

I Katterjåkk klev jag på nattåg 10093 som jag åkte med hem till Kiruna, tillsammans med mina trevliga före detta kollegor som arbetade i tåget. Efterhand kunde jag konstatera att det var tre relativt varma dagar och vackra höstfärger som jag hade upplevt. Vädret var bra de två första dagarna, även om den tredje dagen bjöd på en del regn så var det ändå relativt varmt. Under turen mötte jag folk under turens alla dagar, och som vanligt var det personer från olika delar av världen, som nu var uppe i Skandinavium för att uppleva fina höstdagar precis som jag, oavsett om de var ute på dagsturer eller längre strapatser.

Längst ner i blogginlägget har jag gjort ett försök att illustrera på en karta ungefär hur turen genomförts.

/Fredrik

Cirka 15 kilometer söder om Kiruna i riktning mot Gällivare längs Malmbanan så finns en by som heter Kalixforsbron, som lär ha fått sitt namn från den bro som finns invid byn med samma namn. Byn ligger invid Kalixälven som delar byn i två delar, även om de flesta husen ligger på älvens södra sida. Älven är också gränsen mellan de båda kommunerna Gällivare och Kiruna, vilket innebär att större delen av byn ligger i Gällivare kommun, även om landvägen till Gällivares centrala delar är lång och går genom de mer centrala delarna av Kiruna, då landsvägen och järnvägen följer olika sträckningar. Förr i tiden lär även persontågen ha gjort uppehåll vid den lilla byn, men de uppehållen är slopade sedan många år tillbaka. Vid byn finns en gammal järnvägsbro som sedan 1980-talet är ersatt av en ny järnvägsbro vid sidan om den gamla bron. Den gamla bron som man låtit behålla används numera sedan en tid tillbaka som vägbro för de som ska till byn på södra sidan av älven, då det inte finns någon annan väg dit. Men i slutet av förra året hotades den gamla bron av rivning om ingen ville ta över ansvaret för bron från Trafikverket som inte ansåg att det var deras uppgift att förvalta bron. Det hela ledde till reportage i såväl lokala som i mer rikstäckande nyhetsmedier i form av både tidningsreportage, radioinslag och TV-inslag. Detta eftersom att flera hushåll i den södra delen av byn riskerade att bli av med sin vägförbindelse och isoleras på den södra sidan av älven om man inte skulle kunna lösa situationen på något sätt.

Har är exempelvis några äldre länkar om bron som då riskerade rivning:

SVT, om bron som riskerade rivning.
Sveriges Radio, om bron som riskerade rivning.
Diskussion om bron på forumet Postvagnen, som Svenska Järnvägsklubben driver.

Men lyckligtvis så kom man fram till en lösning där Kiruna och Gällivare kommuner tar över underhållsansvaret för bron. Men innan bron överlämnas till dem så håller man på med målning av bron, samt att man rivit bort den gamla körbanan på bron, som gissningsvis lär ha varit i behov av ett utbyte.

Det var för övrigt inte heller mer än bara ett par år sedan som man byggde en bevakad järnvägsövergång med bommar vid den väg som korsar järnvägen söder om älven och leder till ett antal hus. Tidigare hade det alltså bara varit en obevakad övergång vid denna väg, som alltså är den vägen som innan den når fram till järnvägsövergången alltså först korsar den gamla Kalixforsbron.

Se länken här, hos Trafikverket för mer information.

Det finns för övrigt även en Facebookgrupp sedan en tid tillbaka med syfte att rädda bron, så det visar på att bron lär ha varit hotad sedan en tid tillbaka, så hotet lär knappast ha kommit som en blixt från en klarblå himmel i höstas. Se denna länk.

Eftersom att den nya järnvägsbron ligger strax bredvid den gamla brons läge så innebar det naturligtvis en liten linjeomläggning av järnvägen på platsen då den nya järnvägsbron öppnades på 1980-talet. För att komma fram till den gamla bron med bil (om man kommer från Kiruna) så åker man först under den nya järnvägsbron innan man kommer upp på den gamla banvallen där man kan välja att svänga höger ut mot den gamla bron eller vänster, där man kan följa den gamla banvallen i ett par hundra meter fram till några gårdar.

För tillfället är bron till viss del inplastad och försedd med byggnadsställningar, så jag passade på att ta en cykeltur dit för att ta några bilder på den under natten mot den 10:e juli 2017.

Under min cykeltur till platsen så följde jag delvis den gamla banvallen som fram till 2012 var järnvägen mellan Råtsi och Kiruna, men som numera ersatts av en ny sträckning till följd av att marken under där järnvägen gick har blivit påverkad av gruvbrytningen i Kiruna. Längs den gamla banvallen som jag delvis följde bestod markytan numera av växelvis mycket sand och andra stunder grovt makadam, vilket inte var någon perfekt cykelväg. Att man dessutom rivit trummor/broar över små bäckar gjorde också att det var ett par små bäckar som man fick korsa. Men lite konstigt var det allt att tänka på att bara för fem år sedan har jag själv kört tåg på denna plats som numera bara bestod av sand och makadam.

/Fredrik

Uppe på 1228 meter över havet och cirka nio kilometer från Björkliden hittar man Sveriges högst belägna fjällstation, bar och restaurang, nämligen Låktatjåkko Fjällstation, som drivs av Lapland Resorts, som även driver fjällanläggningarna i både Björkliden och Riksgränsen. Fjällstationen ligger dock inte på bergets topp, men rejält högt upp i alla fall. Igår passade jag på att göra ett besök vid Låktatjåkko Fjällstation med turskidor, vilket jag tror att blev mitt femte besök där, varav det fjärde på vintersäsongen (om jag inte räknat fel), så det har nästan blivit en liten tradition att ta sig upp dit för att äta en våffla.

På morgonen igår, tog jag morgonbussen mot Narvik från Kiruna och klev av i Björkliden, längs den busslinje som går säsongsvis och har ersatt det före detta tåget ”Karven”. En bra sak när man bor i Kiruna är nämligen att om man köper ett busskort för ynka 100 kronor så får man åka på de flesta busslinjerna inom kommungränsen under ett helt års tid, vilket ju med andra ord är en struntsumma. Detta eftersom att kommunen valt att subventionera så att kommuninvånarna ska erbjudas nästan gratis busstrafik inom kommunen. Eller ”gratis och gratis”, vi lär väl betala den med skatten… Men hur som helst, när det erbjuds gratis busstrafik om man köper det så kallade ”Kirunakortet” (som säljs till oss kommuninvånare), så får man ju passa på att utnyttja det, och för att det ska anses ekonomiskt försvarbart att köpa busskortet för 100 kronor behöver man ju inte åka många mil innan det är en god investering. Här uppe i såväl Norrbotten, som i Västerbotten tycker jag att de flesta bussarna som går i länstrafikens trafik är fina, då de oftast är av lite mer påkostade modeller med toaletter och andra bekvämligheter.

När jag kommit fram till Björkliden och handlat lite fika i dess lanthandel som finns i järnvägsstationen, så skidade upp ifrån Björkliden till Låktatjåkko Fjällstation. På vägen upp stannade jag även till och fikade vid en liten bod som finns strax bortanför hotellet i Björkliden, en bod som är iordningställd för att man ska kunna gå dit och njuta av såväl norrsken, som midnattssol. Tidigare har man kunnat köpa kaffe och bakverk, eller om det var kakor där, genom att lämna en slant där, men numera har självbetjäningsförsäljningen tyvärr upphört i boden, så nu får man ta med sina egna saker dit som man vill förtära. Eftersom att det blåste en del då jag kom fram till boden fick man ta i med kraft för att få upp dess dörr och väl inne i boden kunde man höra hur vinden ven utanför, så jag kunde ana att det kunde bli en tuff tur uppför.

För den som har ett Facebookkonto och är intresserad så kan ni läsa mer om min förra vinterutflykt till Låktatjåkko Fjällstation genom att klicka här. Den länken leder till ett Facebookinlägg som jag skrev om den utflykten förra våren. En utflykt som skedde betydligt senare på vintersäsongen och i ett mera snöfattigt landskap än den som jag nu varit ute på.

/Fredrik, som nu sitter och publicerar detta i Kiruna, här det brukar smälla och skaka ibland från sprängningar i gruvan och sättningar i marken. Men nu trodde jag nästan att huset skulle ramla ner i gruvan då det började låta och ljuset för fönstret skymdes, men det var visst inte värre än att snön gled av taket...

En fördel med att arbeta hos LKAB (som jag gör), är att det finns en del personalförmåner att ta del utav, liksom det finns på många olika arbetsplatser, även om olika arbetsplatsers personalförmåner varierar i vad de består. Som anställd på LKAB och dess dotterbolag så finns det ett antal olika förmåner, en trevlig sak som jag tagit del utav under den senaste tiden är att hyra stugor.

Det är nämligen så att LKAB-fritid (som är en sorts fritidsförening) äger ett antal stugor runt om i Malmfältstrakterna och sex stycken av dessa stugor är nämligen stugor som man får hyra för övernattning. Vissa av dessa stugor är stora hus bestående av många rum som man då endast hyr rum i och sedan delar gemensamma faciliteter med eventuellt andra stugplatsbesökare, medan andra stugor är mindre så att man hyr hela stugan för sig själv. Till flertalet av stugorna kan man köra bil ända fram, medan andra kräver att man kommer dit på något mer äventyrligt sätt. I eller vid alla dessa stugor finns även bastu, även om inte jag testat basturna, då jag inte är någon riktig bastubadare. Vissa stugor har såväl 230 volts elektricitet och rinnande vatten, medan andra är mer primitiva, vedeldad och värms med ved och man är hänvisad till utedass på gården. Priserna för att hyra dessa stugor (eller dess rum) varierar mellan 100 kronor och 280 kronor per natt, med andra ord så är de prisvärda och kan ses som en personalförmån för anställda och pensionärer som har arbetat i företaget (med några undantag). Vissa perioder är det mera populärt att använda stugorna än andra, därför lottas tillgången till vissa stugnätter ut bland de som anmält intresse för attraktiva perioder, medan det är mindre populärt att bo i stugorna under andra perioder, som då jag passat på att bo i dessa stugor. Utöver dessa stugor lär det även finnas några till stugor som ägs av andra föreningar som vi anställda på LKAB kan hyra.

Vecka fem hade jag en ledig vecka. Eftersom att det även var Jokkmokks marknad under den veckan så passade min mamma på att komma upp och hälsa på mig här i Kiruna då, så att vi kunde besöka Jokkmokks marknad. Men marknadsbesöket beräknades ju inte ta så många dagar så vi hade ju ytterligare några dagar att fylla med aktiviteter. Därför bokade jag in fyra av dessa LKAB-stugor som vi skulle kunna bo i under tiden som min mamma hälsade på mig. Hon utryckte redan från början att hon inte ville bo i så många stugor, och att det fick lov att finnas el i stugorna och väg fram till dem. Helst skulle det även finnas vattentoalett, då hon helst inte ville bo i någon stuga utan vattentoalett, men hon kunde tänka sig att bo i en stuga, efter lite övertalning. Med ytterligare tjatande från min sida, så kunde hon tänka sig att sträcka sig så lågt som att bo i max två stugor utan vattentoalett, så med de förhållningsorderna så bokade jag in fyra stycken stugor. Alla de fyra hade såväl el, som väg fram till stugan, även om jag tänjde en del på hur många stugor hon frivilligt ville bo i utan vattentoalett, då två av stugorna saknade vattentoalett.

Så på måndagen tog vi bilen upp mot Björkliden för att bo en natt i stugan där. En stuga som i det fallet är ett stort hus med flera rum. På vägen dit stannade vi till i Abisko och åt pasta med en köttfärssås gjord på älg, för min del var jag inte så förtjust i köttfärssåsen, vilken jag hellre hade sett att kunde fått vara lagad på vanlig hederlig nötfärs. Sedan åkte vi en tur med längdskidor i elljusspåret i Abisko innan vi fortsatte till Björkliden, för min mamma ville gärna åka längdskidor, även om hon inte ville ha det så äventyrligt som att skida till någon stuga... När vi parkerat vid skidspåren och höll på att göra oss klara för skidturen så kom ett gäng som jag tror att var turister i en nyare Audi. Gissningsvis var turisterna hemmahörande i något asiatiskt land. Föraren frågade om jag kunde flytta på bilen eftersom att han tänkte köra in på den lilla infarten till skidspåren och via skidspåren ta sig till hotellet som dessutom låg på andra sidan järnvägen. Visst kunde jag flytta på bilen om han ville köra så, även om jag lät lite skeptiskt till hans färdväg, så han bestämde sig ändå för att inte ta den vägen över såväl skidspår som banvall, en väg som även blockerades av en bom. Men visst skulle jag ha låtit lite mera positiv till hans förslag redan från början och flyttat på bilen utan att ifrågasätta hans idé, för det hade ju varit roligt att se honom köra ut i den djupa snön med hyrbilen! Skidspåren var inte preparerade sedan det då senaste snöfallet, så det var en del snö att staka sig fram igenom, men det gick ju ändå bra att ta sig runt på skidorna, då spåret bara var några kilometer långt. Efter skidturen så fortsatte vi med bilen bort från Abisko och bodde i det rum i Björkliden som vi hade hyrt för en hundralapp. När vi hade tagit oss in i huset via den mycket hala gårdsplanen så kunde vi konstatera att huset var helt okej. Vårt hyrda rum var ett av sex sovrum. Rummet i sig var väl inte super fint, men helt okej. Köket däremot var relativt nyrenoverat och fint, samt försett med såväl behaglig golvvärme som diskmaskin. Vi hade tur för det var ingen annan i huset i Björkliden, som vi fick lov att dela huset med, så vi hade mycket ytor att röra oss på, men med andra ord också ett stort hus som vi själva skulle städa innan avresan därifrån under kommande dag. Morgonen därpå så möttes vi av snö som nu hade täckt glansisen på gårdsplanen så det gällde att gå försiktigt utanför huset, för man visste ju vad som dolde sig under nysnön. Innan vi lämnade Björkliden så åkte vi en kort skidtur längs Rallarvägen i Björkliden, men den skidturen blev verkligen kort, med betoning på ”kort”, då det visserligen hade varit preparerade skidspår där vi åkte, men nu hade de kommit en del snö sedan någon hade preparerat spåren.

Vi åkte förbi industrivakten vid LKAB (det är nämligen de olika industrivakterna som har hand om nycklarna till dessa stugor) och lämnade in nyckeln till stugan i Björkliden och kvitterade istället ut nyckeln till ”Laxforsstugan”, som ligger i Laxforsen utanför Jukkasjärvi. Sedan åkte vi hem till mig och förberedde lite mat att ta med till stugan i Laxforsen, där tanken var att bo under natten. När vi väl kom dit efter mörkrets infall efter att ha passerat en ganska brant nedförsbacke, så visade det sig att strömmen i stugan var avstängd, eftersom att rutinen var att man i just denna stuga skulle stänga av huvudströmbrytaren när man lämnade stugan. Detta resulterade ju i att vi möttes av en kall och mörk stuga som vi skulle övernatta i. Visserligen tändes belysningen så fort jag hittat huvudströmtyraren och att det skulle gå att få upp en ansenlig temperatur med elementen på under några timmar och en mysig brasa i braskaminen, var inget som jag betvivlade då utomhustemperaturen inte var av någon extrem sort för att vara vinter. Men nu var min mamma övertydlig. Ni vet hon hade redan från början krävt att stugorna hon skulle bo i skulle ha el för att de skulle vara varma, och det där med att denna stuga inte hade vattentoalett var ju också något hon varit skeptisk inför, så nu var hennes besked tydligt. Här skulle vi låsa igen dörren och vända hemåt igen, då ju stugan oturligt nog (enligt mig) låg så nära Kiruna också. Det var alltså inget att diskutera om, särskilt inte nu när vi kommit så sent på kvällen och det skulle ta tid innan stugan skulle kunna bli varm, även om jag försökte mig på en diskussion. Så vi fick fortsätta vår resa tillsammans med den varma ugnslagade korven i sin form och pastakastrullen som redan hemifrån var fylld med vatten (eftersom att det ju bara fanns sommarvatten i ”Laxforsenstugan”, sommarvatten som nu naturligtvis var avstängt). Men vi tog i alla fall en omväg på vägen hem. En omväg över isvägen som korsar Torneälven mellan Poikkijärvi och Jukkasjärvi. Vi stannade även till vid ishotellet i Jukkasjärvi, som denna kväll lystes upp av ett vackert norrsken på himmelen. Sedan åkte vi hemåt och passade även på att skamset lämna tillbaka nyckeln till stugan vid LKAB:s industrivakt på hemvägen. Nu var det ju så att jag senare till kommande helg hade bokat ”Kalixälvstugan”, en stuga som också på pappret såg ut att ha ungefär samma standard som stugan i Laxforsen. Alltså elektricitet, endast sommarvatten och ingen vattentoalett. Eftersom att det var flera dagar kvar tills vi skulle bo i den stugan så visade det sig att möjligheten ännu fanns att avboka den stugan, något som min mamma ville att jag skulle göra, för nu var hon rädd att även den stugan skulle vara kall när vi skulle anlända dit och några mer primitiva stugor var det inte tal om att bo i nu, inte då så här mitt i vintern. När vi kommit hem så åt vi vår välberesta mat.

En fördel, om jag ska hitta någon sådan med att vi inte bodde i stugan på tisdagskvällen var ju att vi nu på onsdagsmorgonen istället kom iväg tidigt, eftersom att vi behövde ju inte ta oss an någon stugstädning denna morgon och denna dag hade vi flera timmar framför oss i bilen, eftersom att vi skulle åka till nästa ställe, där jag hade bokat ännu en LKAB-stuga, nämligen till Ritsem. Ritsem ligger visserligen inte jätte långt bort från Kiruna sett till fågelvägen, men bilvägen är desto längre då man måste åka genom Gällivare och nästan ända ner till Porjus innan man kan ta av västerut och sedan i ungefär fjorton mil får följa Stora Luleälven västerut, längs den fina ”Vägen västerut” innan man når Ritsem. En förutsättning för att denna resa skulle bli var nämligen att vädret var snällt med tanke på såväl vind, kyla som nederbörd, och vi hade tur. Visserligen så var det en del hala partier med blankis, och även lite snö på vägen. Min mamma kunde verkligen förstå att busschaufförerna, som kör den säsongsvisa busstrafiken till Ritsem inte alla gånger uppskattar den smala vägen, enligt vad man kunnat läsa i tidningsartiklar. Det var ju inte heller överflödigt med vägräcken på sidorna av den smala vägen. Men en fördel då vi var där var ju den mycket sparsamma trafikintensiteten, då det ju inte var någon riktig säsong i trakten, då exempelvis inte fjällstationerna och STF:s fjällstugor öppnat ännu då. Men vi kom fram till Ritsem, där vi möttes av ett fint och välrenoverat hus, som ursprungligen lär vara någon sorts logement sedan kraftverksbyggena i området. I huset var vi inte ensamma då det även var ett annat gäng där som var där för att bland annat jaga ripor. Av dem fick vi höra att det hade varit betydligt besvärligare väglag dagen innan den dagen som vi anlände dit, då hade nämligen de anlänt dit och de hade visst mötts av stora snödrivor på vägen, något som ju inte är helt ovanligt i fjällandskapen. Vi tog en liten promenad i Ritsem på eftermiddagen innan vi lagade vår mat som vi hade med oss. På morgonen därpå åkte vi till Jokkmokk och gick på Jokkmokks marknad, som var ett av huvudsyftena med vår utflykt.

Efter att min mamma åkt hem några dagar senare och jag hade några nya lediga dagar så bokade jag in ett par LKAB-stugor igen, nämligen Torneälvsstugan och Laxforsstugan. Jag bokade en natt Torneälvsstugan, som sedan skulle följas av en natt i Laxforsstugan, den efterföljande natten. Torneälvsstugan ligger visserligen till så att den är vägansluten, men på vintern plogas normalt inte vägen dit, så då är det snöskoter, skidor eller en promenad som gäller för att komma dit. För min del blev det en skidtur. Stugan ligger vid Torneälven, en bit utanför Vittangi, uppströms längs Torneälven. Jag parkerade därför ute på E45:an en bit söder om Vittangi och skidade mig fram de kilometrarna som återstod till stugan. Nu var detta en riktigt kall dag, med omkring tjugo minusgrader, men det gick ändå bra med min varma dunjacka. Stugan som saknar elektricitet var naturligtvis kall när jag anlände. Trots att stugan hade två stycken kaminer, så gick det knaggligt att få upp någon riktigt go stugvärme i stugan. Men efter att ha eldat hela kvällen så nådde jag i alla fall upp till cirka sju plusgrader innan jag kröp ner i min tjocka sovsäck för att sova. På morgonen var det kring minus elva grader inomhus och under natten hade temperaturen varit neråt minus tjugonio grader utanför stugans isiga fönster. Det blev till att sopa ren stugan, som ju var ganska skräpig av all ved (vilket ju ofta stugor som bara värms med ved blir), men städmomentet skurning hoppade jag dock över på det bokstavligt talat ”iskalla” golvet. Jag skidade tillbaka till min gamla bil som inte var så pigg på att starta i kylan. Men efter ett tag kom en annan person (som också hade parkerat sin bil på samma parkeringsplats). Jag tror att han var same, då han hade sådana där, speciella samiska skor som är tillverkade av skinn, som jag några dagar tidigare hade sett under mitt besök på Jokkmokks marknad, att många samer hade på sina fötter. Han hjälpte mig att dra igång min bil, som ändå inte var jätte pigg på att starta…, men till slut "hoppade den igång".

Sedan åkte jag och lämnade tillbaka nyckeln till Torneälvsstugan hos industrivakten i Svappavaara och hämtade istället nyckeln till Laxforsstugan hos motsvarande vakt i Kiruna, innan jag åkte hem och packade om en del. Sedan åkte jag till stugan i Laxforsen för ett nytt försök att bo där. Stugan var naturligtvis kall då jag anlände då dess huvudströmbrytare regelrätt var avstängd.  Nu hade jag även med en kupévärmare för att lättare få upp värmen i stugan. Jag slog på huvudströmbrytaren i stugan, så att de båda element fick ström, anslöt min kupévärmare och gjorde en rejäl eld i braskaminen. Här steg värmen visserligen betydligt snabbare än i stugan som hade bott i föregående natt, men det tog ändå sin tid. Medan stugans värme steg så passade jag bland annat på att titta på tv. Innan det var dags att krypa ner i sängen så hade visserligen temperaturen stigit en bra bit över tio plusgrader inne i stugan, men att säga att det var varmt och skönt hade varit en överdrift. På morgonen hade ju elden slocknat och även temperaturen i stugan sjunkit något trots att jag hade dess element på. Jag hade dock inte kupévärmen på under natten, då jag istället prioriterade tystnaden. Huset var kanske inte det mest välisolerade jag har träffat på, men en utetemperatur på minus 31 grader är ju inte så bara, så man får nog vara nöjd ändå. Den riktigt goa värmen infall sig först i stugan då jag hade slagit på kupévärmen och dessutom dammsugit i stugan under en längre stund. En av de bättre sakerna med att dammsuga lär vara att det blir varmt och skönt om det är lite svalt. Denna morgon startade tack och lov min bil trots den stränga kylan, men nu hade den också blivit bortskämd med såväl motorvärmare som batteriladdare under hela natten. När jag åkte från stugan så passade jag på att åka runt lite på vägarna i stugans närområde för att se mig om lite.

Artisten Melissa Horn har en fin låt som heter ”Om du vill vara med mig”, i dess text finns det ett par textrader som lyder: ”Som att inte trivas i staden som man bor i, men aldrig ta sig därifrån”. Själv kunde jag sympatisera väl med de raderna i min förra bostad, som jag bodde i flera år, trots att bostaden bara var en tillfällig lösning i väntan på något bra, eller i alla fall bättre. Här jag bor nu ska jag väl inte klaga på staden, eller för den delen orten. Men det är bara att konstatera att jag verkligen inte trivs i att bo i lägenhet, vilket jag gör även nu. Så då får jag istället försöka ta mig ifrån denna mindre trevliga bostad ut på trevliga äventyr då jag är ledig.

Så några dagar senare gav jag mig av hemifrån igen för att se nästa LKAB-stuga, nämligen Nakeristugan, som jag bokat för att bo två nätter i. Stugan består av två rum, som bokas separat, så det kan hända att andra gäster är i det andra rummet om man bara bokar det ena rummet. Denna stuga ligger vid sjön Nakerjaure, så det finns ingen väg fram till stugan. På sommaren kan man om man vill åka båt en del av sträckan fram till stugan, men på vintern tror jag att snöskoter är det vanligaste färdsättet till stugan. Till stugan är det ungefär lika lång från de båda järnvägsstationerna Torneträsk och Bergfors. För min del så parkerade jag bilen vid stationen i Torneträsk, där jag tog på mig mina turskidor som fick bli mitt fortskaffningsmedel fram till stugan. Redan när jag tog på mig turskidorna så var det kväll och hade börjat skymma, så när jag var vid stationen så tände sig även bangårdsbelysningen inför den mörknande kvällen. Jag hade ju aldrig tidigare varit vid Nakeristugan, så jag visste ju inte exakt var den låg, annat än att den låg på västra sidan av Nakerjaure. På min karta kunde jag dock se att det fanns flera byggnader på såväl västra, som östra sidan av sjön. Jag stakade mig fram i en terräng som till en början bestod av mycket uppför, så det blev till att mer eller mindre omgående ta på mina korta stighudar som jag hade med till skidorna. Men efter en lång stund så nådde jag fram till sjön. Som tur var fann jag att det även fanns mobiltäckning där så jag kunde se lite mera på en karta exakt var jag befann mig, då det inte var helt lätt att orientera sig i mörker, lite blåst och snö. Lite fel åkte jag allt först, då jag inte direkt hade åkt närmaste vägen till sjön, då det inte heller var helt lätt med väderstrecken i mörkret, vilket jag kunde konstatera när jag väl var framme vid sjön som jag nu fick lov att korsa. Någon gång misstog jag även en mindres sjö för att vara Nakerjaure. Efter att jag korsat Nakerjaure som fläckvis bestod av kala isfläckar och fläckvis snö, så lyckades jag tack och lov även ”googla” fram stugans namn och få upp en position, där stugan troligen skulle ligga, vilket visade sig stämma. Överfaren över sjön var blåsig, så det var tur att jag hade skidglasögonen med mig. Men stundtals bjöd även överfarten på ett vackert norrsken uppe på himlavalvet. Stugan var relativt fin invändigt, och inte heller denna stuga erbjöd någon elektricitet, så även här var det att göra en eld i dess kamin som gällde för att få upp värmen, något som gick ganska bra då det inte var mer än cirka tio kallgrader utanför stugknuten. På morgonen efter den första stugnatten så gjorde jag en rejäl brasa i kaminen så att värmen i stugan i någon mån skulle kunna hänga i ända till kvällen, sedan gav jag mig av på en dagsutflykt på mina turskidor. Jag åkte nu till Bergfors stationsområde, även om dess stationshus, sedan några år är rivet.  Jag åkte först på sjön, såg mig om lite i trakten och såg en del stugor och några snöskoteråkare. Sedan blev det några backar som skulle forceras innan jag nådde fram till Bergfors, men det var relativt bra skarsnö att färdas på, så när jag kommit upp på krönet, så slet jag av mina korta stighudar från skidorna och gjorde något sorts försök att åka neråt. Malmbanan mellan Bergfors och Torneträsk går på nordöstra sidan av berget Nagirvárri, medan jag nu hade skidat på sydvästra sidan av berget mellan Torneträsk och Bergfors. Stugan som jag bodde i och även sjön Nakerjaure ligger förövrigt väster om berget Nagirvárri. Kort sagt kan man säga att sjön ligger på andra sidan berget Nagirvárri i jämförelse med Malmbanan. När jag hade varit till Bergfors och vänt åkte jag tillbaka till stugan igen, även om jag inte följde exakt samma sträckning som jag åkt till Bergfors. Ännu en natt tillbringades i stugan innan jag fortsatte tillbaka till bilen som jag parkerat vid Torneträsk station, dit det var rejält med nerför ifrån Nakerjaure.

Några dagar senare så begav jag mig av till den för mig, sjätte stugan som ägs av LKAB-fritid, nämligen Kalixälvstugan, som ligger vid Kalixälven en bit utanför Svappavaara. Inte heller den stugan var jätte lätt att hitta till, då jag inte riktigt visste var den skulle ligga, likt Nakeristugan. Men efter en stund fann jag den. Jag hade gärna haft en karta över var samtliga stugor ligger, även om jag hade någon sorts vägbeskrivning att följa, så hade naturligtvis en karta varit ett bra hjälpmedel. Till denna stuga är det bilväg ända fram, även om dess infart inte var plogad sedan senaste snöfallet, men jag kom ändå ända fram till stugan med bilen (efter några försök i en mindre uppförsbacke). En positiv överraskning var att värmen var på i stugan då jag anlände, vilket var skönt! Så kanske hade även min mamma kunnat tänka sig att bo i denna stuga, som jag tvingades att boka av då hon mötts av en kall stuga i Laxforsen och blev rädd även för denna stuga. Utanför stugan finns även en annan byggnad, som dock är i dåligt skick, men alla stugorna som jag varit till har varit i relativt bra skick, då de verkar välunderhållna, även om jag misstänker att någon mus har hittat in i just Torneälvsstugan. När jag hade kommit fram till stugplatsen vid Kalixälven så passade jag på att gå en promenad i eftermiddagsljuset, en promenad som förde mig ut på Kalixälven, där jag såg att även snöskotrar kört. Det stod visserligen anslag att isen kunde vara dålig på grund av pumpning av vatten, men det var som sagt en del skoterspår på isen. Först korsade jag isen på ett ställe och gick sedan lite som runt en ö och iland på andra sidan av älven på ytterligare ett ställe. Men när jag nästan var iland där, såg man att snötäcket var tunt på isen där. Plötsligt så trampade jag igenom isen lite lätt med ena foten, då jag var nära land, jag tror att jag kände en sten på botten där, så vattnet var nog bara decimeterdjupt just där, skulle jag gissa. Men jag var snabb upp med foten igen. Antagligen var isen tunn där eftersom att det nog var både grunt och strömt i närheten av land där. Efter att varit upp på land på andra sidan älven så var det bara att försöka korsa isen där isen verkade stabil, för att ta sig tillbaka till stugan igen, vilket gick bra. Väl framme i stugan gjorde jag en eld i stugans braskamin, mera för mysfaktorn än för värmens skull, då brasan inte värmde så jätte mycket. Men det var ju redan varmt i stugan. Dagen därpå när jag skulle åka från stugan så hade även infarten till stugan blivit plogad, så det var bara den lilla lutningen upp från själva stugan, där jag hade parkerat som var lite kämpig att ta sig upp för. Men det gick efter några försök, och hade antagligen kunnat gå ännu lättsammare om jag hade skottat bort den snö som låg på marken alldeles bakom bilen. Så då var sju stycken stugnätter till ända i sex stycken olika stugor.

/Fredrik

I helgen som var, alltså den 17-19 september 2016, så var jag ute på en tredagarstur i fjällvärlden. Turen började med att jag tidigt på lördagsmorgonen tog bussen fån Kiruna till Narvik, vilket ju var en fin resa i sig. En bussresa förbi Sveriges näst djupaste sjö Torneträsk, och genom små fjällorter som Abisko, Björkliden och Riksgränsen. Även om jag ju åkt den vägen ett flertal gånger tidigare och otaliga gånger längs den till stora delar parallellgående järnvägen ”Malmbanan” så kan jag fortfarande tycka att det är en fin tur. Denna lördagsmorgon var det ganska många resenärer med på bussen. Några skulle till Björkliden, en del till den fina Trollsjön och någon skulle ut och fiska.

Väl framme i Narvik så klev jag av bussen vid busstationen och promenerade ner till havet och kände på dess vatten, så att min tur verkligen skulle bli ända nerifrån havsnivå och uppåt. Sedan hade jag tänkt att vandra upp på Rombakstøtta, så jag vandrade upp till vattenverket som ligger en bit ovanför Narvik, där leden mot Rombakstøtta börjar. Där i närheten lämnade jag min ryggsäck och började gå mot toppen, men redan vid vattenverket såg jag på en karta att det fanns fler ställen att gå till i närheten och inte bara till Rombakstøttas topp. Därför följde jag först leden mot toppen, men när leden sedan delade sig så att man kunde välja att gå mot toppen eller mot ett ställe som kallades för ”Tøttarota”, så valde jag att först gå mot ”Tøttarota”. På vägen till ”Tøttarota” så kom jag även förbi ”Funnhytta”, som är en av de många fjällstugorna som finns att besöka i Norge. När ja väl kommit fram till ”Tøttarota”, så fanns där anteckningsblock, som dock var väldigt blöta, men som man skulle kunna ha skrivit in sitt namn i om man hade velat. Jag befann mig alltså då en bit upp på bergets fot. Sedan fortsatte jag upp mot ”Rombakstøttas” topp ifrån ”Rombaksrota” då jag tänkte att det nog skulle gå att gå upp mot toppen därifrån även om det inte var någon led eller stig där. Jag tog mig också en bit uppåt på berget på den sidan, men efter ett tag blev jag tvungen att vända om då jag konstaterade att jag inte kunde komma upp längs denna sida av berget. Så när jag efter en långs stund hade vandrat tillbaka hela vägen till det ställe där jag tidigare hade vikt av leden mot toppen så fortsatte jag nu upp mot toppen, men nu var jag ju både lite tröttare än tidigare, samtidigt som eftermiddagen började bli lite sen. Eftersom att det var en fin septemberdag så var det många andra ute på fjället också. När jag hade kommit en bit upp och det visade sig att leden delade sig till såväl ”Rombakstøtta” som till ”Beisfjordtøtta” så mötte jag ett gäng som jag frågade hur lång tid de trodde att en tur därifrån skulle ta upp till ”Rombakstøttas topp”. De uppskattade att jag hade cirka en och en halv timme kvar till toppen, så jag valde då istället att vända tillbaka ner till min ryggsäck och fortsätta ner till Narvik för att prioritera att istället hinna med resten av min planerade tur. Istället får jag någon annan gång göra en ny tur, då jag kanske kan komma upp på såväl Rombakstøtta som Beisfjordtøtta under samma tur.

Så jag tog mig ner till Narvik och åt bland annat en god Tacobaguette på ”Circle K”, som numera Statoil heter. Sedan hade det blivit mörkt, men det gjorde inget, för nu hade jag ända bara tänkt att vandra längs landsvägen i cirka en mil in till den lilla byn Beisfjord, som ligger invid Beisfjorden. Det var en lättpromenerad bit på asfalt längs med en fjord. Det var till och med två bilar som stannade och undrade om jag ville ha skjuts, men det ville jag ju inte då jag ju ville avverka hela sträckan på mina egna ben. En av bilarna som stannade och frågade om jag ville ha skjuts sa också att jag syntes bra i mörkret med min blinkande lampa där jag gick i kvällsmörkret, så det var ju bra att jag förhoppningsvis syntes bra. Väl i Beisfjord, så tog jag mig strax utanför byn innan jag satte upp mitt tält, i den sena lördagskvällen.

Söndagens mål var att ta mig över fjället till Katterat, något som började med vandring längs en grusväg och ett litet vad, som var väldigt litet och inga problem att ta sig fram över utan att vare sig behöva ta av sig skorna eller bli blöt om fötterna. Sedan väntade en rejäl uppförsbacke upp till trädgränsen. Sedan tog ett stenigt landskap vid, där man även fick kämpa lite för att komma upp för något mindre klippblock. De var en klar fördel att det var torrt väder då man gick på mycket sten och berg och så här års behövde jag inte heller gå på någon snö, vilket lär kunna vara en besvärlig sak med denna led tidigt på sommaren, då det på ett ställe lutade ner mot en sjö. (Jag och min mamma hade en gång tidigare i sommar börjat gå denna led mellan Beisfjord och Katterat, men då ”vände vi om” eftersom att hon bland annat hade ont i knät, och i efterhand var det nog bra att vi vände då det visade sig att vi annars hade kommit till en hel del stenar att balansera på, även om vi nog redan hade tagit den brantaste stigningen).

Efter en del passerade stenblock och en fin liten vattenansamling, så nådde jag fram till den fina sjön ”Basejávri”, där jag tog en liten paus innan en kort uppförsbacke väntade inför en lång nedförsbacke genom en stor dalgång fram till Hunddalshytta. Vid Hunddalshytta som är ett fint fjällstugeområde tog jag en rast och tittade in i stugan. Hunddalshytta har ingen stugvärd på plats, men är liksom många andra fjällstugor i Norge ändå låst med en så kallad ”DNT-nyckel” som tillhandahålls av ”Den Norske Turistforeningen”. Denna nyckel passar i låsen som finns på många av ”Den Norske Turistforeningens” fjällstugor. Efter att jag passerat fjällstugan så hade jag ytterligare knappt en kilometers promenad längs den numera tydligare leden innan jag nådde fram till en grusväg som jag följde ner till Katterat i drygt en mil. En väldigt lättvandrad väg eftersom att den till stor del gick i nerförsbacke. Vägen går mellan ett vattenkraftverksintag, (som ligger där leden från Hunddalshytta övergår i grusväg knappt en kilometer från Hunddalshytta) och stationen i Katterat, kort sagt så är det en väg som saknar förbindelse till andra vägar, då ju inte heller Katterat har någon annan väg än denna väg fram till stationsområdet, förutom ”Rallarvägen” som inte är någon bilväg. Nedanför stationshuset vid Katterat så tältade jag i en mossbeklädd glänta, efter en dag med relativt bra höstväder.

På måndagen var min plan att vandra från Katterat till Katterjåkk, för att där stiga på tåget mot Kiruna. Katterjåkk ligger för övrigt någon kilometer in i Sverige. Vandring dit tänkte jag till största delen genomföra längs den så kallade ”Rallarvägen”. ”Rallarvägen” är numera är en vandringsled (som man även till stor del kan cykla mountainbike på) längs den gamla materialväg som man byggde i samband med att man byggde Malmbanan och Ofotbanen (som järnvägen heter på den norska sidan av riksgränsen) för över hundra år sedan.  Så jag började vandra längs den en liten bit från Katterat, men lämnade sedan ryggsäcken för att gå tillbaka och gå en annan led som jag sett dagen innan strax innan jag kom fram till Katterat stationsområde, en led som var skyltad mot Katterjåkk. Jag tänkte att det bara var en liten alternativ väg just vid stationsområdet så jag tänkte att jag även skulle gå den och strax komma fram till ryggsäcken där jag lämnat den, men efter att traskat på en bit längs denna stig bland annat över en fin hängbro så konstaterade jag att detta var ju en helt annan väg till Katterjåkk över fjällen, så då var det bara att vända tillbaka igen till ryggsäcken och jag följde sedan ”Rallarvägen” mer eller mindre ända upp till Bjørnfjell. En vandring som till stor del följde Ofotbanen, genom en trakt där det för tillfället även pågick en del kraftledningsbyggen. På vägen upp till Bjørnfjell passerade jag ännu en norsk fjällstuga, nämligen ”Vokterboligen” som ligger strax intill järnvägen. Längs denna etapp mötte jag även en grupp som jag skulle tro att var en norsk skolklass.

Eftersom att jag kom iväg lite sent från Katterat, då jag vandrat runt en stund vid Katterat på den stig som skulle visa sig bära iväg upp mot fjället, så blev det en något stressig tur upp till Katterjåkk, men jag hade ju alternativa planer att kunna stiga på tåget tidigare än i Katterjåkk nödfall. Men när jag var vid Bjørnfjell bedömde jag att jag borde hinna med tåget från Katterjåkk utan att behöva kliva på det tidigare. Så jag vandrade strax söder om järnvägen över landsgränsen längs de så kallade ”snögallerierna” som till stor del täcker järnvägen mellan Bjørnfjell och skidorten Riksgränsen. I Riksgränsen korsade jag järnvägen genom en tunnel. I Riksgränsen hittade jag på Rallarvägen igen, som jag hade tappat bort i Bjørnfjell. Så från Riksgränsen till Katterjåkk följe jag återigen Rallavägen till största delen av sträckan.

I Katterjåkk klev jag på nattåg 10093 som jag åkte med hem till Kiruna, tillsammans med mina trevliga före detta kollegor som arbetade i tåget. Efterhand kunde jag konstatera att det var tre relativt varma dagar och vackra höstfärger som jag hade upplevt. Vädret var bra de två första dagarna, även om den tredje dagen bjöd på en del regn så var det ändå relativt varmt. Under turen mötte jag folk under turens alla dagar, och som vanligt var det personer från olika delar av världen, som nu var uppe i Skandinavium för att uppleva fina höstdagar precis som jag, oavsett om de var ute på dagsturer eller längre strapatser.

Längst ner i blogginlägget har jag gjort ett försök att illustrera på en karta ungefär hur turen genomförts.

/Fredrik