Genom årens lopp har det framförts olika idéer om att bygga en kanal med namnet ”Dala kanal”, detta genom att kanalisera Dalälven från Siljan, så att man på något sätt skulle kunna komma ut i havet med båt.
Idéer har delvis funnits om att kanalisera Dalälven längs dess naturliga sträckning ut till havet, liksom andra alternativa idéer istället har gått ut på att bygga en kanal mellan Siljan och Strömsholms kanal, som i sin tur redan har förbindelse med havet via Mälaren och slussarna i Stockholm, samt slussen i Södertälje. Men ännu har inga av dessa storstilade idéer om en pampig Dala kanal från Siljan ut till havets salta vatten realiserats och blivit verklighet.

Däremot så startades ett mindre projekt i början av 2000-talet, vars idéer lär ha haft sitt ursprung ännu tidigare. Det projektet som bedrevs som en ekonomisk förening gick under namnet ”Farled Dalarna”, vars syfte var att bygga en farled längs Dalälven för båtar mellan Avesta och Orsa, längs vilken man skulle få ta hjälp av landsvägstransporter förbi de fyra kraftverken i Borlänge och förbi de båda kraftverken vid Långhag och Stora Skedvi, som ligger en bit söder om Borlänge.
Vid kraftverket i Gråda var planen att man skulle bygga en kanal med en slussanläggning med tre slusskammare, som skulle kunna ta båtar förbi kraftverkets tolv höjdmeter.

Så i projektet ”Farled Dalarna” så skulle det ingå att iordningställa cirka 60 gästbryggor, några trailerramper, bygga en kanal med slussanläggning vid Gråda kraftverk och därutöver åtgärda tre broar (varav de två flottbroarna i Gagnef, var två av de tre broarna), så lite större båtar skulle kunna passera dessa broar.

Faktum är att det redan på troligen 1600-talet påbörjades ett kanalbygge vid forsarna vid Gråda, där det numrera finns ett vattenkraftverk. Detta kanalbygge var alltså långt innan dess att dagens vattenkraftverk fanns på platsen, men den gången slutfördes inte kanalprojektet, även om det eller något annat projekt ledde till att älven leddes om lite grann vid något försök att tämja älven för länge sedan.
Även på 1700-talet lär en kanalisering vid forsarna vid Gråda ha diskuterats, men den gången blev de inga grävarbeten genomförda för att förverkliga dåtiden kanalidéer.
På 1800-talet kom dock ett kanaliseringsprojekt igång vid Gråda, men inte heller den gången ledde projektet fram till någon slussanläggning då ekonomiska hinder satte stopp för kanalprojektet. Men flottningen på älven, liksom industriverksamhet som sågverk lär ändå ha kunnat dra nytta av detta kanalprojekt, som man ändå hann komma en bra bit med, även om det aldrig blev några slussar byggda på platsen. Så ännu i dag lär man kunna se resterna av detta slussprojekt, även om det aldrig slutfördes med några slussar.

Men inte heller 2000-talets projekt som gick under parollen ”Farled Darlarna” lyckades nå fram till någon kanal med slussar vid Gråda kraftverk, utan det projektet slutade tyvärr med att den eknomiska föreningen "Farled Dalarna" gick i konkurs 2010, vilket kanske delvis var en effekt av finanskrisen 2008.
Men projektet hann i alla fall beviljas en del EU-pengar, så innan konkursen hann projektet bland annat med att fixas till en del trailerramper och bryggor.
Liksom projektet även hann med att ta fram en trevlig guide till gästhamnar, ankringsplatser och bryggor mellan Avesta i söder och Orsa i norr. Guiden går att nå i PDF-format via denna länk (som leder till Insjöns båtklubbs webbsida), även om viss information i guiden kan vara lite inaktuell, då den ju är cirka tretton år gammal. Därutöver så finns det gästhamnar och gästbryggor som inte är med i denna guide.

Så under sommaren i år, så har jag passat på att resa längs ”Farled Dalarnas” sträcka, och passat på att besöka de flesta av de nämnda gästhamnarna och gästbryggorna, som är med i den nyss nämnda guiden, liksom jag även besökt en del andra hamnar och bryggor, som inte är med i denna guide.
Sommarens båtresor har skett i flera omgångar och jag har inte heller tagit bitarna i dess geografiskt rätta ordning, utan jag har istället plockat delsträckorna lite huller om buller, så att säga.

Första turen inleddes på tisdagskvällen under midsommarveckan, alltså den 16:e juni, i Rättvik. Där jag har min båt för tillfället.
Så dagen inleddes med sjösättning och lite båtservice, innan jag och min pappa ganska sent på kvällen gav oss av ut på Siljan mot Vaverön, med tända lanternor på Mashavet (som Siljan brukar kallas för).
Under resan mot Vaverön så var min tanke att vi skulle göra ett litet stopp i Laknäs, vid Laknäs brygga. Men då vi var vid Laknäs brygga så låg vinden på rejält, så det verkade vara svårt att lägga till vid bryggan, utan att riskera att skada båten. Så vi fortsatte istället vidare mot Vaverön, utan att gå i land vid Laknäs, där det var så vågigt att vi höll på att blåsa in den väderutsatta bryggan, så vi avbröt helt enkelt landstigningsförsöken där.

Nästan framme vid Vaverön så började det regna, så jag skulle då slå på båtens vindrutetorkare. Men tyvärr så råkade jag först trycka på fel knapp, så istället för att slå på vindrutetorkarna, så råkade jag istället trycka på knappen för tutan mitt i natten, när vi var strax utanför Vaverön, så att båten gav ifrån sig ett högt ljud. Ljudet från båtens tuta var nog anledningen till att vi såg att det lyste upp några lampor inne vid ön, så det var verkligen inte någon tyst och diskret tilläggning vi gjorde mitt i natten vid Vaverön.
Inte var det heller nog med att jag råkade tuta mitt i natten, utan strax utanför Vaverön så råkade jag i den skumma juninatten även köra över en grön ”farledsmarkering”, vars position jag har för med att inte riktigt stämde med mitt digitala sjökort.

Väl framme vid Vaverön så visade det sig att det inte var så jätte många personer där, utan de enda andra gästerna där, var några tjejer som rott dit och tältade vid stranden på ön, så de kanske blev skrämda när vi kom och förde sådant liv mitt i natten! Så jag får be om ursäkt för det!

Vaverön som är en ö (och numera även ett naturreservat) är ett av Siljans populäraste utflyktsmål bland båtfolk, och även om man inte har någon egen båt, så kan man ta sig dit, tack vare att man kan låna roddbåtar inne vid fastlandet och ro ut till ön.
Ön har både en bastu, en upplåst raststuga och ett par övernattningsstugor, varav i alla fall den ena stugan inrymmer ett piano. Åtminstone den ena av stugorna måste förbokas genom Leksands kommun, om man vill övernatta i den.

Trots att jag inför båtturen hade tittat på väderleksprognoserna och tidigare hade konstaterat att det såg ut att kunna bli en kanonvecka rent vädermässigt, denna midsommarvecka, så visade det sig att regnet fullkomligt öste ner och stod som spön i backen, under vår natt vid Vaverön. Så vi var glada att vi bodde i båten och att inte vi behövde tälta, som våra tillfälliga grannar på ön.
Men det hade ju varit ännu trevligare om vi hade haft en fungerande värmare i båten. Vilket vi tyvärr inte hade denna natt. Detta då båtens fotogenkök med värmelock (som jag tidigare har använt som värmare) har gått sönder och stod i mina föräldrars garage, vid denna tidpunkt. Inte heller hade vi ju tillgång till någon landström på ön, då det saknas ström på ön, så vi kunde inte heller använda oss utav min elektriska värmefläkt.

Morgonen inleddes med en skogspromenad i form av en rundtur på Vaverön, innan vi fortsatte båtresan till Tällberg och således fick upp värme i båten, tack vare båtens gångvärmare, som bjöd på skön värme när båtmotorn var igång.
Efter ett kort stopp i Tällberg gick båtresan vidare till Hjulbäck.
I Hjulbäck förtöjde vi båten en liten stund i en fin hamn, där man höll på med arbeten med att dra över vattenledningar från Hjulbäck rätt över Österviken (som är en del av Siljan) till Hjortnästrakten.

Efter vårt stopp i Hjulbäck, så fortsatte vi som vattenledningarna, alltså rätt över Österviken fram till Hjortnäs, där vi lade till vid det anrika dansstället Hjortnäs brygga. Där tittade vi lite på området, som likt många andra dansställen, lär få uppleva en ovanligt tyst och annorlunda sommar detta år, i pandemins spår.

Efter snabbvisiten i Hjortnäs så fortsatte vi till en liten hamn vid Västanvik, där det luktade gott om gräsmattan som höll på att ansas inför den stundande midsommarhelgen.
Invid hamnen finns den sex år gamla byggnaden ”Roddens hus”. ”Roddens hus” är klubblokal för ”Brudpigas Roddarklubb”, som är Leksands kyrkbåtsroddarlag.
I ”Roddens hus” ryms förutom samlingslokal och andra praktiska föreningslokaler, även ett obemannat kyrkbåtsmuséum, där man gratis får gå in och titta på en bildutställning om kyrkbåtar och kyrkbåtsrodd, samt på de riktiga kyrkbåtarna som finns i muséet. Utställningen berättar bland annat om kyrkbåtstraditionen runt Siljan, och om kapprodden som sedan 1936 vanligtvis brukar gå av stapeln i Leksand i juli.
Kapproddstävlingar med kyrkbåtar anordnas vanligtvis vid flera olika platser runt Siljan, under somrarna. Så det finns flera roddarlag runt Siljan, som tävlar mot varandra i dessa traditionella tävlingar. Vi passade på att titta in i muséumsdelen av byggnaden, när vi ändå var på besök i hamnområdet.

Sedan fortsatte vi nedströms i Österdalälven till Tibble, där vi gjorde ett kort stopp, innan vi fortsatte ner till Grådadammen och vände om alldeles ovanför Gråda kraftverk.
Denna gång gick det även bra att ta sig under landsvägsbron som leder Gagnefsvägen över älven i Grådatrakten. Detta tack vare att jag fått expertinformation som löd att vi skulle satsa på att åka under brospannet längst till höger (om det inte var så mycket vatten att det brospannet då var för lågt för vår båt) då vi åkte nedströms i älven, då det lär vara som djupast där. Det är nämligen så att med min förra båt så gick det jättebra att åka under denna bro åt båda hållen, då jag var på platsen för första gången, men vid mitt andra försök med min förra båt, så råkade vi köra på grund vid denna bro, eftersom att det finns många grunda partier vid bron, då det lär ha varit en kraftverksdamm på platsen tidigare.

Efter att vi vänt om strax innan kraftverket, så stannade vi till en stund vid en brygga, vid en trailerramp, som är belägen på älvens västra sida och alldeles söder om nyligen nämnda landsvägsbro. Efter en kort stopp där, så fortsatte vi vidare tillbaka under bron och fram till Gråda hamn, som är en fin hamn med kossor alldeles invid hamnen. I Gråda hamn satt vi inne i båten och passade på att äta middag, samtidigt som det var en fågelunge på bryggan som vi stannat invid och flera fåglar som cirkulerade i luften.

Efter middagen så fortsatte vi uppströms i älven, där vi först tog ett varv runt Morkarlön, som är belägen i älven. Sedan stannade vi till vid några bryggor i Rälta, innan vi var in och vände en liten bit in i Västannorsviken.
Därefter så fortsatte vi vidare mot Rönnäs, dock utan att gå i land där. Båtresan gick sedan vidare på Insjön (som vattnet heter vid Insjön) så att vi liksom rundade Prästön och fortsatte till Insjöns båthamn, där vi förtöjde båten och hade tillgång till landström, men dock inga toaletter, då alla byggnader i hamnområdet var låsta. Där övernattade vi och vi tycktes vara de enda båtgästerna som övernattade i hamnen, men på hamnområdet fanns det även en husbil med övernattade nattgäster.

Efter frukost ombord i båten i Insjön, så gick färden vidare till Leksand, där ångbåten S/S Engelbrekt var i färd med att ge sig av på någon form av resa.
Efter ett kort stopp i Leksand så gick färden vidare till Fornby, där det finns en nybyggd långbrygga i form av en lång pir, med en byggnad längst ute vid den kaj, som avslutar piren. Piren/bryggan och huset är visserligen nybyggda, men det har även tidigare funnits en numera raserad långbrygga vid Fornby, för att båtar skulle kunna angöra byn, trots att det är relativt långgrunt i trakten.

Efter stoppet i Fornby så åkte vi vidare in under Siljansnäsvägen, under en bro i Fornbybanken, så att vi tog oss fram till Byrviken. På Byrviken åkte vi på norra sidan av Lissön och vidare in i Alviken. I Alviken så passade vi på att göra stopp vid Alvik och Backen, innan vi fortsatte tillbaka till Byrviken, där vi stannade till vid båthamnen i Siljansnäs. Senare fortsatte vi söder om Lissön och tillbaka ut under Siljansnäsvägens bro igen.

Båtfärden fortsatte sedan vidare ut mot Storsiljan och tog oss genom sundet mellan Vaverön och Skorvnäsudden och vidare fram till Olsnäs. Då vi passerade Vaverön kunde vi se att det var flera båtar där vid denna tidpunkt, än när vi var där. Detta då det nu hade blivit riktigt fint väder.
Väl framme i Olsnäs så blev min pappa (som varit med under inledningen på turen) avlöst av min mamma och vi passade på att äta en gemensam middag ute på bryggan i Olsnäs, i det fina sommarvädret. Vid ett bord bredvid oss på bryggan så var det några personer med en riktigt fin hund!

Efter middagen så gick färden vidare en bit in i Limåviken, där vi sedan vände om och fortsatte till Saltholmen, där det vi övernattade efter en kort kvällspromenad på den lilla ön. Vid Saltholmen var det ytterligare en båt som övernattade vid öns brygga.

På förmiddagen så lämnade vi Saltholmen och fortsatte förbi en fiskodling, innan vi kom fram till Björka, där vi gjorde ett kort stopp.
Sedan så fortsatte vi norrut en liten bit längs Solleröns norra sida, så att vi åkte mellan Sollerön och Sollkalven, innan vi liksom rundade Sollkalven, samt en annan liten holme strax norr om Sollkalven och fortsatte tillbaka söderut och liksom rundade Solleröns södra del, så att vi tog oss fram till campingen vid Sollerön, där vi stannade till en stund. Sollerön är för övrigt Siljans största ö.

Efter stoppet vid campingen på Sollerön, så fortsatte vi fram till småbåtshamnen som är belägen vid Lerön. Lerön är en liten ö som Solleröns sydvästra broförbindelse korsar, så ön har liksom broförbindelse i två riktningar.
Efter ett kort stopp vid Lerön, så fortsatte vi in under Siljansvägen och passade på att ankra i en vik (som kanske var lite onödigt grund) för att äta pannkakor till lunch, denna fina midsommarafton.

Efter lunchstoppet, så gick färden vidare en bit in i Vikaviken. I Vikaviken vände vi sedan om och sedan fortsatte vi med båten in under Sundsvägen, som är den norra landsvägsförbindelsen mellan fastlandet och Sollerön.  Denna broförbindelse är betydligt mindre och diskretare, än den broförbindelse som vi passerat en stund tidigare, då vi åkte under Siljansvägen.

Sedan gick färden mellan många farledsmarkeringar som ledde oss in till Vinäs, där vi bara vände om i hamnområdet, utan att gå i land.
Därefter passerade vi väster om Sandholmen och gjorde ett kort stopp vid småbåtshamnen vid Sanda i Mora, innan vi styrde in i Saxviken, där vi stannade till vid en brygga, där min mamma passade på att promenera i väg för glassinköp. När glassen var levererad till båten, så gick färden vidare på Saxviken, där det var många båtar i rörelse.
När vi lämnat Saxviken, så fortsatte vi in under järnvägsbron och landsvägsbron i centrala Mora och styrde färden norrut mot Orsasjön. Men innan vi nådde fram till Orsasjön, så styrde vi lite mer västerut så att vi fortsatte följa Österdalälven ytterligare en bit. I Österdalälven hann vi med ett stopp både vid Mora Golfklubb (där det hade börjat blåsa upp en hel del) och vid campingen vid Moraparken, som har en riktigt fin gästhamn.

Efter stoppet vid Moraparken så fortsatte vi tillbaka nedströms i Österdalälven en liten bit och fortsatte sedan norrut upp i Orsasjön, som bjöd på en hel del vågor. I Orsasjön var vi först in och passerade igenom hamnområdet i Kråkberg, innan vi gjorde ett stopp vid den lilla ön Gammelhuvud.
Till Gammelhuvud anlände vi först efter att vi hade blivit stoppade av räddningstjänstens båt, som kom farande med blinkande blåljus och undrade om vi sett någon ensam vattenskoter utan förare på Orsasjön, vilket vi dock inte hade sett.
Vid Gammelhuvud var det flera båtgäster, och även några som hade paddlat dit, där de antagligen skulle övernatta i tält. Tyvärr var det dock någon fågel där som troligen var bedrövad, då någon (troligen någon annan fågel) lär ha stulit eller förstört något ägg för denna, enligt vad en annan öbesökare berättade för oss.

Sedan så fortsatte båtfärden förbi Våmhus och sedan gick färden vidare innanför några öar (där det kändes som att det stundtals gick lite tungt, så vi kanske tog i en mjuk eller sandig sjöbotten litegrann) så att vi kom fram till Orsa båthamn. När vi kom fram till Orsa båthamn så la vi först till i hamnen, men sedan så fortsatte vi ut från hamnen igen, för att undersöka hur det var med möjligheten att istället övernatta vid Orsa Camping.
Tyvärr visade det sig att bryggan vid Orsa camping inte var upplåten får båtbesökare vid det aktuella tillfället, och dessutom är bryggan vid Orsa Camping avsevärt mycket kortare numera, än vad den varit tidigare.
Så vi fortsatte tillbaka till Orsa båthamn. Där åt vi nylagad tacospaj, som vi tillagat i min lilla Omniaugn på ett gasolkök i båten. Efter den sena middagen så övernattade vi i båten i hamnen i Orsa.
Denna fina midsommarafton kunde jag konstatera att vi hade hunnit se ett flertal husbåtar som var ute och åkte både i Mora och i Orsatrakten.

Vi lämnade Orsa på förmiddagen på midsommardagen.
När vi hade kommit ut en bit på Orsasjön, så såg vi en båt som heter ”Argus”, som lutade oroväckande mycket. Vilket troligen var samma båt som vi under fredagskvällen hade sett vid några husbåtar, på ett annat ställe på Orsasjön.
Min första tanke var att båten stod på grund, men när jag tittade till på vårt digitala sjökort, så kunde jag konstatera att det skulle vara förhållandevis djupt på platsen där den stod, så det verkade orealistiskt att båten stod på grund. Så vi närmade oss båten och tutade några gånger, med förhoppningen att få kontakt med någon ombord i båten, men utan att vi först fick någon reaktion. Så min tanke var inledningsvis att kanske båten antingen hade slitet sig eller blivit lämnad på platsen, så jag funderade en stund på om jag skulle försöka mig på att ta mig ombord på den lutande båten, som vi efter en stund kunde konstatera att var förtöjd på platsen, med hjälp av ankare.
Men efter en stund så kom en person ut från båten, då vi stimmat en stund med både vår båttuta och våra röster. Jag tror att han som kom ut ur båten var alldeles nyvaken, då vi antagligen väckte upp honom.
Då vi påtalade att båten lutade mycket, så sa han att den brukade luta lite, men det visade sig att den nog denna gång lutade betydligt mer än vad som var normalt, då den lutade både bakåt och åt ena sidan. Men han som kom fram ur båten lyckades få fart på någon länspump i båten och börja pumpa ur vatten ur båten, och enligt honom så lät det som att varken båten eller någon ur besättningen var i någon nödsituation. Så vi fortsatte vår båtresa, då ingen verkade behöva någon akut hjälp av oss, dessutom så var det inte heller så superlångt in till Orsa, om någon i den lutande båten ändå skulle behöva kalla på någon sorts assistans.

Vår färd gick vidare till Vattnäs, där vi gjorde två stopp, i två olika hamnar, innan vi fortsatte genom Mora och vidare öster om Sandholmen fram till Nusnäs, där vi besökte min mammas kusin vid en sjöbod. I Nusnäs gjorde vi ännu ett par stopp, nämligen vid festplatsen ”Blickpunkten” och vid småbåtshamnen i Nusnäs, där jag såg en liknande båt som min båt, nämligen en Bella 7000, som är en föregångare till den båtmodell, som jag har, då jag har en Bella 7002. Båten som jag såg i Nusnäs såg ut att vara i fint skick och som att den brukar användas, då den var sjösatt. Jag skulle även tro att det var samma båt som jag såg i Nusnäs ett flertal år tidigare, då jag också besökte samma hamn.

Efter stoppen i Nusnäs så fortsatte vi ännu en gång till Sollerön, där vi denna gång gjorde ett kort stopp vid Bengtsarvet, innan vi fortsatte till Stora Tjuvholmen, där det var flera andra båtgäster. Väl framme vid Stora Tjuvholmen så passade vi på att äta lunch ute vid ett bord, innan vi styrde färden vidare till Garsås.
I Garsås gjorde vi ett kort stopp i hamnen, där det liksom i många andra hamnar var många badgäster (under denna fina midsommarhelg), som det kändes lite som att vi kom och trängde undan för vårt korta stopp.
Efter stoppet i Garsås så gick färden vidare till Rossaviken, där hamnen har utvecklats en hel del, för ett antal år sedan. Så Rossaviken tycks vara ett populärt besöksmål numera. I Rossaviken gjorde vi ett kort stopp och kunde konstatera att det var flera båtar där, varav en husbåt.
Från Rossaviken fortsatte vi till Stumsnäs, där vi var in i en liten hamn vid ångbåtsbryggan i byn, men där vi aldrig gick i land, då det var relativt blåsigt, vilket det hade varit mer eller mindre, under en stor del av vår färd ända från Nusnäs.

Slutligen så fortsatte vi vidare tillbaka till Rättvik, där jag hade inlett båtturen några dagar tidigare, eftersom att båten har sin båtplats där.
Så när vi lämnade båten i hamnen i Rättvik, så kunde jag konstatera att jag fått en fin femdagarstur med fyra övernattningar, under midsommarveckan, på en stor del av Siljans sjösystem!

Redan under kvällen innan denna dag, så passade vi på att lasta upp båten på sin båttrailer i Rättvik vid Siljan. Under tisdagen bar det av till Färjegårdarna i Borlänge, där vi sjösatte båten vid en sjösättningsramp, samtidigt som regnet föll.

När båten väl var sjösatt och bilen och båttrailern väl var parkerade på en grusplan invid sjösättningsrampen, så startade båtturen för mig och min pappa, efter att vi först passat på att fika i båten invid en brygga vid Färjegårdarna, samtidigt som regnet vräkte ner.
Båtturen gick först uppströms i Dalälven, så att vi tog oss under väg E16 och upp mot SSAB:s område, men innan vi passerade nästa bro som finns inne på SSAB:s industriområde, så vände vi om. Alltså vände vi således om en liten bit innan vi nådde fram till kraftverket som finns vid SSAB. När vi väl vänt om, så stannade vi till vid en ångbåtsbrygga som är belägen alldeles söder om väg E16, invid ”Matjes Emils gård”.
Efter ett kort stopp där, så fortsatte vi vidare in i Tunaån, som vi följde fram till Tunaåstrand, där vi vände om, utan att gå i land. Detta då vi inte kunde finna någon lämplig brygga för tilläggning vid Tunaåstrand.
Efter att vi vänt om vid Tunaåstrand, så fortsatte vi tillbaka nedström längs Tunaån i några hundra meter, innan vi återigen vände om och fortsatte lite uppströms i en annan förgrening av Tunaån, men där såg det ut att vara relativt grunt, ligga rör under vattenytan och därtill vara mycket sjögräs. Så vi vände ganska omgående om igen, så att vi fortsatte medströms och tillbaka ut i Dalälven, efter att vi antagligen även fått en del sjögräs i propellern, under vår färd bland sjögräset. Om det nu hade fastnat sjögräs i propellern, så lossnade sjögräset från propellern så småningom, vilket ju var bra.

Vi fortsatte att följa Dalälven ner till Torsång, där vi gjorde ett par korta stopp på respektive sida av Dalälven, innan vi fortsatte ner längs Dalälven och passerade en kanotstadion, som är belägen längs älven. Efter en stund kom vi fram till Gustafs, där vi förtöjde båten vid en mycket enkel gästhamnsplats, medan vi åt en middagsmåltid, som bestod av snitsel och potatisgratäng som vi tillagat i båten.

Efter middagen, så fortsatte vi längre ner längs Dalälven, så att vi kom fram till Långhags kraftverk, där vi vände om strax innan kraftverket och fortsatte uppströms längs älven tillbaka till Torsång. I Torsång så svängde vi in under broarna som leder in till Ösjön (som är en del av Runn), och fortsatte med båten ut på Ösjön, och vidare fram till Ornäs, där vi övernattade i båten i en stor båthamn.

Båthamnen i Ornäs är förhållandevis stor, för att vara vid den lilla orten Ornäs. Men antagligen så är det många som bor i Borlänge som har valt att ha sin båt i Ornäs, istället för att behöva inleda och avsluta sina båtturer med en resa på Dalälven, då man ju snabbare kommer ut på själva Runn från Ornäs, än från Borlänge (som ligger längs Dalälven).
När vi övernattade i Ornäs, så tror jag dock att vi var den enda gästbåten i den förhållandevis stora båthamnen i Ornäs.

Onsdagen inleddes med att min pappa lämnade mig i Ornäs, för att åka och arbeta, medan min mamma istället kom och anslöt till båten i Ornäs lite senare under förmiddagen.
Båtresan gick då vidare på Ösjön (som alltså är en del av Runn).
Först stannade vi till vid ”Carl Larsson-gården”, där det inhandlades glass, innan färden gick vidare till bland annat både Haganäs, Nordanön och Uvberget, där vi la till alldeles invid scoutstugan ”Uvbergsstugan” i några minuter innan färden gick vidare.

Senare styrde vi färden ut på de mer öppna delarna av Runn och tog oss till de båda öarna Prästö och Tyskö, där vi tog ett par kortare skogspromenader. Därefter styrde vi återigen in båten i lite trängre områden, då vi styrde in mot den lilla sjön Liljan, som har förbindelse med Runn.
För att komma till sjön Liljan ska man åka under både en järnvägsbro och en landsvägsbro. Det visade sig att det gick bra för oss att komma under järnvägsbron, men landsvägsbron var visst för låg för att vår båt skulle kunna ta sig in under den, så vi fick vända om vid landsvägsbron, utan att åka in i sjön Liljan.
 
Så efter vårt misslyckade försök att ta sin in i sjön Liljan, så fortsatte vi till de båda öarna Dejestolen och Hellmansö, där vi gjorde några kortare stopp och såg oss om lite på dessa öar.

Därefter gick färden vidare mot Främby udde, där vi dock aldrig gick i land. Utan istället fortsatte vi in till en brygga alldeles vid "Slussenområdet" i Falun, där vi gjorde ett litet stopp och kunde konstatera att det inte längre är så mycket av slussanläggningen kvar på platsen, där det en gång i tiden funnits en sluss mellan Runn och sjön Tisken.

Färden gick sedan vidare till Roxnäs udde, där vi gjorde ett stopp och passade på att ta en promenad ut längs udden, som sträcker sig ut i Runn. Innan vi kom fram till Roxnäs udde, så passade vi även på att göra ett kort stopp vid en brygga i trakterna av Hälsingstrand.

Efter vårt stopp vid Främby udde, så fortsatte vi till Staberg, där vi övernattade i båten i en båthamn.
Längs vår färd till Staberg så passade vi även på att åka in i en liten båthamn i en liten å vid Korsnäs och vända, dock utan att gå i land där. Därtill så passade vi även på att åka in i Sandviken vid Skatudden, innan vi kom fram till Staberg, men inte heller i denna vik gick vi i land.

I hamnen i Staberg, så fick min båt av modellen Bella 7002 återigen se ett av sina båtsyskon, nämligen en Bella 701.
Det är ju roligt när man träffar på liknande båtar som ens egen när man är ute och åker, även om man sällan brukar träffa på ägarna till båtarna, då båtarna oftast brukar ligga förtöjda vid någon brygga, vilket även var fallet denna gång.

Denna dag inleddes turen med att vi fortsatte från Staberg ut till ön Stora Melpad, som är Runns Segelsällskaps klubbholme, med bland annat ett klubbhus på. Runt ön finns det flera olika bryggor i olika väderstreck och en av Runns fyra fyrar är belägen på ön. Då vi besökte ön, var vi helt ensamma på ön, trots att vädret var fint och det var i mitten på juli.

Efter vårt besök på Stora Melpad så styrde vi färden vidare till en av de små öarna ”Björnungarna”, nämligen till ”Södra Björnungen”, som är den ö som Stabergs båtklubb har som klubbholme, och där det således anlagts både en brygga och några grillplatser.

Därefter fortsatte vi in i Vikasjön, men vi tog en liten omväg dit och det var antagligen väldigt nära att vi höll på att köra på grund i trakterna av Lerbäcksholmen, där det var många markeringar i vattnet i form av plastdunkar (som kanske markerade stenar). Det som kanske räddade oss från en grundstötning, var det att det var en man vid ett hus på land som vi uppmärksammade då han stod och viftade med armarna väldigt mot oss, som att han försökte varna oss och visa att vi skulle vända om, vilket vi gjorde och således klarade oss från att köra på grund där. Jag tror att han även ropade något till oss, men vi kunde inte höra vad han sa, då han var ganska långt bort från oss.

I Vikasjön stannade vi till vid Vika och åt lunch i båten. Därefter fortsatte vi ner till södra delarna av Vikasjön, där vi vände om och fortsatte vidare ut ur Vikasjön och fram till Fornäs udd. Vid Fornäs udd så tog vi en liten promenad och tittade på några gamla gruvhål.

Sedan tog vi ett varv runt Granön med båten och fortsatte in i Dalviksviken, där vi vände om och fortsatte till Sunnanö hamn, där det var en fin och påkostad hamn med många gästande båtar. I hamnen vid Sunnanö verkade det som att många av båtbesökarna där var stamgäster, då i alla fall de flesta verkade känna varandra där.

Från Sunnanö gick färden vidare in mot Torsång, där vi stannade till både vid bryggan vid hembygdsgården och vid bryggan vid Torsångs Motormuseum, som dock var stängt i år på grund av pandemin.

Sedan så fortsatte vi längs Dalälven upp till Färjegårdarna i Borlänge, och lastade upp båten på sin båttrailer, vid samma plats som jag inlett båtresan några dagar tidigare.

Med båten upplastad på sin båttrailer bakom bilen, så fortsatte vi till Fäggeby, där vi sjösatte båten i Dalälven, invid Dalälvens enda fyr, som finns i Fäggeby sedan några år tillbaka.
Fyren Holger som finns i Fäggeby blev nämligen byggd för drygt tio år sedan, och lär antagligen bära namnet ”Holger” efter en flottningsbåt som antagligen var den sista flottningsbåten som trafikerade Dalälven, om jag förstått saken rätt.

Under vår bilresa till Fäggeby så tog vi oss liksom förbi två kraftverk som finns i Dalälven mellan Gustafs och Fäggeby, nämligen Långhags kraftverk och Stora Skedvi kraftverk.
Efter att vi sjösatt båten i Fäggeby, samt därefter även parkerat bilen och båtsläpet på en grusplan i Fäggeby, så övernattade vi i båten vid gästbryggan i Fäggeby.

På morgonen så fortsatte vi först uppströms i Dalälven, så att vi kom upp mot Stora Skedvi kraftverk, där vi vände om. Det var antagligen tack vare att det var lagom mycket vattenföring i älven, som denna tur upp mot kraftverket var möjlig för oss att genomföra, så att sträckan var farbar och inte allt för ström för oss.
Sedan passerade Fäggeby igen, där vi övernattat, och fortsatte vidare neråt längs Dalälven. Under färden passade vi på att stanna till vid någon gästbrygga mellan Fäggeby och Dala-Husby, då jag vill minnas att det var några gästbryggor (eller om de nu bara var någon enda gästbrygga) i iordningställda mellan Fäggeby och Dala-Husby. Gästbryggorna (som jag vill minnas att var flera till antalet) mellan Fäggeby och Dala-Husby är antagligen iordningställda av föreningen "Dala-Fäggeby Älvvision", som jag även tror att står bakom byggandet av fyren Holger i Fäggeby.

Strax innan Dala-Husby kunde vi se att det var både ganska strömt och stenigt i älven vid Olofsfors. Lite strömt hade det visserligen varit även tidigare, men vid denna plats såg det värre ut, än på de andra platserna som vi hade passerat.
Då vi inte hade något sjökort över denna älvsträcka, och då det inte heller fanns några farledsmarkeringar hur man skulle åka i älven på denna plats, så valde vi att vända om, för att forska i hur man skulle ta sig an denna något forsande etapp.
Eftersom att vattnet var så strömt, så var det ju ingen idé att bara stoppa propellern en stund och stå still, medan vi tog reda på hur man skulle åka i forsen, för då hade det inte tagit lång tid innan vi ändå hade glidit in i den lilla forsen i det strömmande vattnet. Så det blev helt enkelt till att köra motströms i älven en stund, medan vi efterforskade hur vår fortsatta älvresa skulle genomföras.

Efter lite Googlande så lyckades jag få tag i en person som tycktes vara engagerad i hamnen i Fäggeby, eller i alla fall ha varit engagerad i hamnen i Fäggeby. Så efter ett telefonsamtal med honom, så kände jag mig mer säker på hur vi skulle försöka hålla oss i älven i det forsande vattnet bland stenarna. Så efter telefonsamtalet så vände vi återigen om, så att vi färdades medströms i älven igen, och efter en liten stund kom vi återigen fram till den lite mer forsande platsen i älven. Det verkade som att telefoninstruktionen som jag hade fått stämde, så vi klarade oss genom det strömmande vattnet, utan att köra på grund. Detta genom att bland annat hålla någotsånär i mitten av älven, och inte längs någon av älvens ytterkanter vid den lilla forsen.

Vi passerade Dala-Husby och tog oss sedan ett varv runt Näsgårdsön, som länsväg 270 går rätt över, så att det är en bro på var sida av ön.
Sedan tog vi oss ner mot Grådötrakten, där vår utskrivna hamnguide (från projektet ”Farled Dalarna”) upplyste oss om att det skulle finnas två hamnar, nämligen både ”Brunna hamn” och ”Grådö hamn”, som lär ha legat ganska så nära varandra.

Det visade sig dock att vid Brunna hamn, så var det inte så mycket till hamn kvar. Detta då båtbryggorna tycktes ha plockats bort.
Däremot så fanns det fortfarande kvar som en liten linfärja mellan den före detta småbåtshamnen vid Brunna och Brunnaön. Brunnaön ligger belägen ute i Dalälven, på en plats där Dalälven är bred och bildar sjön Hovran, med flera öar i ett deltaliknande landskap, där många fåglar och fågelskådare tycks trivas.
Brunnaön har flera byggnader och antagligen är det några personer som bor permanent på ön, och det tycks finnas planer för ett naturreservat på en del av ön (om det nu inte redan har blivit ett naturreservat där, alternativt att de planerna har lagts ner), men ön har ingen broförbindelse in till fastlandet.

Så då småbåtshamnen ”Brunna hamn” hade tagits bort, så besökte vi bara Grådö hamn i dessa trakter. I Grådö hamn så passade vi på att äta lunchs i båten invid en brygga. Vid trakten av Grådö hamn, så såg vi även en motorbåt som drog på en flotte, som tycktes rymma ett barnkalas.

Under dagen så blev vi något förvånade över att det stundvis var relativt stora vågor på Dalälven, trots att vi ju alltså befann oss på en relativt vindskyddad älv, och inte ute på ett öppet hav.

Efter stoppet i Grådö så gick vår färd sedan vidare ner längs Dalälven till Plosön, där vi la till vid en sliten gammal brygga, men vårt intryck av det lila vi såg av ön, var att ön var ganska igenväxt och att bryggan hade sedan länge sett sina bättre dagar. Vi gick inte runt så mycket på ön, men vi tog i alla fall ett varv runt ön med båten.

Sedan fortsatte vi längre ner längs älven och rundade Asköholmen. Ursprungliga tanken var att vi skulle gå i land på ön Askungen, som ”Södra Dalelfvens Båtklubb” har som sin kubbholme, men det var ganska mycket folk där, så vi struntade i det, utan istället styrde vi färden vidare direkt ner mot Avesta.
I Avesta åkte vi först en liten bit mot kraftverket, innan vi vände om och åkte in till Avesta hamn, där ”Södra Dalelfvens Båtklubb” håller till. Dit hade min pappa anlänt med min bil och min båttrailer, så efter att vi ätit middag i båten i hamnen, så lastade vi upp båten på sin båttrailer i hamnen och fortsatte landsvägen vidare norrut.

Färden gick då via Fäggeby, där pappa hade lämnat en bil, då han hade hämtat upp min bil och min båttrailer där. Bilen som han hade lämnat i Fäggeby tog vi nu med oss till en parkeringsplats vid en sjösättningsramp vid Norr Amsberg, som ligger nor om Borlänge. Där lämnade vi den bilen igen och fortsatte sedan till Gagnef, där vi sjösatte båten i Österdalälven, på älvens södra sida vid en sjösättningsramp, som är belägen alldeles nedanför flottbron (som vi inte kommer under med min båt) i centrala Gagnef.
Eftersom att båtens toalettank hade blivit full, så tog vi omvägen via Leksand, då vi var på väg till Gagnef. Detta då vår förhoppning var att det skulle gå att tömma båtens toalettank med hjälp av sugtömningsanläggningen där, trots att båten var upplastad på sin båttrailer. Tyvärr så visade det sig att man inte kunde komma tillräckligt nära med båttrailern på ett smidigt sätt, för att slangen på sugtömningsanläggningen skulle nå till båtens tömningshål, så båtens toalettank fick förbli fylld.

När båten väl var sjösatt i Gagnef och bilen och båttrailern var parkerad på en närbelägen grusplan, så var det redan mörkt. Så det blev ingen lång älvtur i Gagnef denna kväll, utan vi körde bara med båten i princip rätt över älven och stannade och övernattade vid en brygga vid caféet som finns vid Flottbron i centrala Gagnef.

Faktum är att vi vid denna plats inte befann oss så jätte långt nedanför Gråda kraftverk, som vi några veckor tidigare var och vände strax ovanför, under midsommarveckans båttur.
Mellan flottbron som vi nu befann oss vid och Gråda kraftverk, så finns det ännu en flottbro, nämligen vid Nedre Österfors. Dessa två flottbroar lär numera vara Sveriges enda flottbroar (trots att det funnits många fler tidigare), men det är bara den i central Gagnef som är upplåten för biltrafik, då flottbron vid Nedre Österfors inte är upplåten för biltrafik, men väl för gångtrafik och cyklister.
Det var för övrigt vid bron i centrala Gagnef, som ett lastbilsekipage våren 2015 försökte sig på att köra över bron, så att bron havererade och fick byggas upp på nytt (denna gång som en sort pontonbro), då den inte tålde så tunga fordon. Det lär även ha hänt någon mindre incident med någon lastbil vid denna flottbro även efter denna olycka. Men numera så sitter de portaler som begränsar möjligheten för höga fordon att passera bron, liksom det står skyltar att inga fordonskombinationer som väger över fyra ton får passera bron. Detta ledde till att antagligen inte heller vi kunde passera bron med båten upplastad på båttrailern bakom bilen, utan istället fick vi ta en omväg för att komma fram till sjösättningsrampen.

Flottbron i centrala Gagnef låg faktiskt tidigare belägen längre uppströms i älven och närmare kyrkan i Gagnef. Men efter att den en gång under en vår på 1800-talet slitit sig från platsen som den då var belägen på, så var det ett svårt projekt att bärga bron tillbaka till sin ursprungliga plats, utan istället fick den sin nya position där den numera är belägen. Även om dagens flottbro i centrala Gagnef är nybyggd, så är den belägen på samma plats som den plats dit bron tidigare flyttades, efter att den alltså slitit sig under en vår på 1800-talet. 

Dagen inleddes med frukost i båten och för min del även med en promenad bort till kyrkan i Gagnef, där det finns en fin toalett i en byggnad bredvid kyrka. Detta då tanken till vår båttoalett alltså var full och kundtoaletten vid caféet vid Flottbron hölls låst innan caféet hade hunnit öppna.

När dagens båtresa väl startade så åkte vi först till ”Ängsholns Folkpark”, som ligger i utkanten av Gagnef. Denna sommar i pandemins tecken, lär det antagligen inte vara så mycket aktiviteter som sker där. Intrycket då vi kom sjövägen via älven till folkparken, var det att den såg väldigt sliten ut. Men när vi gått längre upp i folkparksområdet, så visade det sig att folkparken var i bättre skick när man såg den från högre höjder, även om den likt många andra folkparker knappast var i toppskick.

Sedan fortsatte vi färden vidare mot Djurås, men tyvärr råkade vi köra på grund. Detta då min pappa råkade köra på fel sida av en så kallad ”farledsmarkering” i vattnet, som han råkade missa, då den hade vickat och liksom låg längs med vattenytan och guppade, eller om det nu var så att den bara bestod i att vara en otydlig liten plastdunk som var målad.
Turligt nog, så blev detta vår enda grundstötning under vår resa längs "Farled Dalarna" (trots avsaknaden av sjökort, under en stor del av älvetapperna), samtidigt som det längs älvetapperna var lite si och så om det fanns några farledsmarkeringar över huvud taget, liksom hur väl de var placerade på sin rätta plats, i de fall som de fanns. Detta då vi liksom har hittat farledsmarkeringar på alla möjliga konstiga ställen, som flytande inne i buskage och på andra ologiska ställen. Turligt nog, så var det bara för oss att kliva ur båten och putta den av grundet, som nog mestadels bestod av grus.

Så efter ett bad av ben och fötter, så gick färden vidare till Djurås, där vi först stannade till vid en brygga alldeles norr om väg E16.
Efter stoppet där, så fortsatte vi lite längre ner i älven, så att vi kom fram till det så kallade ”Älvmötet”, där Österdalälven går ihop med Västerdalälven och gemensamt bildar Dalälven. Vid ”Älvmötet” stannade vi till vid en brygga och passade på att titta lite på platsen där älvarna möts.

Sedan så fortsatte vi upp längs Västerdalälven till en liten hamn vid Svedjan, där vi gick i land en vända. Därefter fortsatte vi en liten bit till uppströms längs Västerdalälven, men vände om strax innan vi möttes av Djurforsen, som knappas lär vara farbar med min båt.

Så färden gick återigen nedström och förbi ”Älvmötet” i Djurås igen, samt vidare fram till Arvslindan, där vi gjorde ett kort stopp innan vi åkte vidare till Bäsna. I Bäsna stannade vi till vid en fin brygga och åt soppa och pannkakor ombord i båten. Maten värmde vi på ett gasoluppvärmt friluftskök, då båtens kök har gått sönder och således inte var med på denna tur.

Därefter fortsatte vi förbi campingen i Sifferbo och fram till den så kallade ”Ingemar Bergmans brygga” i Gimsbärke, i närheten av den plats där Ingemar Bergman tillbringat en hel del tid under somrarna på 1920-talet, då hans morfar låtit bygga ett hus i dessa trakter.

Sedan gick båtresan vidare till en brygga i Repbäcken, som blev vårt sista stopp innan vi kom fram till sjösättningsrampen i Norr Amsberg, där vi parkerat en bil under föregående dag. Vid bryggan vid sjösättningsrampen så släppte jag av mina föräldrar som åkte vidare med bilen som vi lämnat där.
Min mamma släppte sedan av min pappa vid min bil och båttrailer som vi lämnat i Gagnef. Sedan körde han bilen och båttrailern från Gagnef till sjösättningsrampen i Norr Amsberg. Under tiden då han hämtade bilen och båttrailern, så passade jag på att fortsätta med båten ner till Forshuvudforsens kraftverk (som ligger strax norr om Kvarnsveden). Forshuvudforsens kraftverk är det första av de fyra kraftverken som ligger på rad genom de centrala delarna av Borlänge, vilka således hindrar en båtresa på Dalälven mellan Forshuvudforsen och SSAB (där det sista av de fyra kraftverken i centrala Borlänge är beläget).

Strax innan jag kom fram till Forshuvudforsens kraftverk, så passerade jag under Forshuvudbron. Bron är numera en landsvägsbro, men tidigare så var bron en järnvägsbro längs järnvägen mellan Falun och Repbäcken, som numera till största delen är uppriven sedan länge.

När jag närmade mig Forshuvudforsens kraftverk så vände jag om med båten och fortsatte tillbaka till sjösättningsrampen i Norr Amsberg, dit min pappa hade hunnit fram, redan innan jag kom tillbaka dit. På väg tillbaka från Forshuvudforsens kraftverk till sjösättningsrampen vid Norr Amsberg, så testade jag även att åka in i en liten kanal (med ganska strömt vatten) som leder från Dalälven in till Bysjön vid Kvarnsveden. Kanalen korsas dock av en vägbro, som jag är osäker på om jag skulle kunna komma under med min båt, så jag avbröt ganska omgående mitt försök att ta mig genom kanalen, och tog mig tillbaka ut i Dalälven igen.
Väl framme vid sjösättningsrampen vid Norr Amsberg så drog vi upp båten på sin båttrailer och tog den tillbaka till Siljan i Rättvik, där vi sjösatte den och lämnade den vid sin båtplats i hamnen där.
Under denna dag så passerade vi många fina gästbryggor. Troligen kan man tacka ”Kommittén för en trevligare Dalälv mellan Gagnef och Forshuvud” för detta!

Således kunde vi konstatera att vi fått flera fina turer längs "Farled Dalarna", med billiga hamnavgifter!
Jag tror även att det var bra att vi valde att följa de flesta älvetapperna längs turerna på ett sådant sätt att vi följde älvarna medströms. Detta både för att spara bränsle och tid, eftersom att det är ganska strömt i älvarna som vi åkte med båten i. Vilket inte minst visade sig när man skulle lasta upp båten på båttrailern på de olika ställena i Dalälven och således skulle försöka att pricka båttrailern med båten.

/Fredrik

Dagen inleddes med att min mamma fortsatte hem med buss och tåg från Sjötorp, medan jag istället fortsatte norrut på Vänern till Otterbäcken för ett glasstopp. I Otterbäcken så tittade jag lite på den lilla orten och dess stationsområde, varifrån järnvägsspåret numera har ersatts av en cykelväg på banvallen.

Efter mitt stopp i Otterbäcken, så fortsatte jag min båtresa till Kristinehamn, längs Vänern, som denna dag var riktigt stilla och fin, till skillnad emot föregående dag, då dess vågor gick höga, då vi ankom till Sjötorp. I Kristinehamn så övernattade jag i gästhamnen.

I normala fall hade man kunnat komma längre in med båt i staden Kristinehamn (än bara till gästhamnen), genom att följa ån som leder in i stadskärnan, men då jag var på platsen så pågick byggnadsarbeten, då man hade rivit en järnvägsbro, som skulle ersättas med en ny bro, alldeles bortanför gästhamnen i Kristinehamn. Så vid mitt besök i staden var det inte möjligt att komma längre med båt, än till gästhamnen i Kristinehamn.

Innan jag lämnade Kristinehamn, så passade jag på att både äta lunch i staden och titta på ”Bojorten - Christine af Bro” (från kajkanten), som är ett relativt nybyggt segelfartyg som är byggt i gammal stil.

Sedan så fortsatte jag den inre farleden från Kristinehamn till Karlstad, genom Vänerns norra skärgård.
I Karlstad, så var jag först in i Lambergstjärnet och vände, innan jag fortsatte in i den stora småbåtshamnen i Karlstad, för att leta efter en lämplig gästplats.
Men när jag varit in och cirkulerat några vändor i småbåtshamnen, utan att hitta någon lämplig gästplats, i det blåsiga vädret, så insåg jag att den stora gästhamnen i Karlstad ligger inne i de mer centrala delarna av staden, alldeles invid turistbyrån, i den så kallade ”Inre hamnen”. Så jag fortsatte dit och övernattade i gästhamnen.

Från turistbyrån i Karlstad, där jag betalade gästhamnsavgiften, så fick jag fina rejäla påsar att använda för sopsortering i båten, för att vara rädd om de fina vattnen, som man färdas på med båt och så att man exempelvis inte ska skräpa ner naturen med plast. Tyvärr låg även dessa rejäla sopsorteringspåsar inpackade i just en plastförpackning, som tyvärr råkade fångas av vinden, så att plastförpackningen råkade blåsa ner i vattnet och bli ännu en plastförorening i vattnet. Så miljöpåsarnas förpackning ledde tyvärr till ännu mer nedskräpning... Min ambition var inledningsvis att promenare till andra sidan av ”Inre hamnen” och plocka upp plastförpackningen, då den flutit dit, men tyvärr lyckades jag inte få upp plastförpackningen, när jag väl promenerat till andra sidan av ”Inre hamnen”.

Jag passade på att äta lunch, och promenera runt en del i den kaffedoftande staden Karlstad. Jag promenerade bland annat till slussen i Karlstad (som heter ”Carlarnas sluss”), vilken är belägen längs Pråmkanalen inne i Karlstad. Slussen trafikeras av så kallade ”Båtbussar” (vilket är båtar) som är en del av Karlstads kollektivtrafik, då Karlstad och dess omgivning till stor del är uppbyggt på land, som kan liknas vid stora öar i Vänern och den intilliggande Klarälven.
Det finns visserligen bara en sluss i Karlstad, vilken leder den så kallade Pråmkanalen genom Karlstad och upp i Klarälven. Trots att det bara finns en enda sluss i Karlstad, så lär det vara möjligt att åka som en rundtur i Karlstad, genom att exempelvis åka genom slussen åt ena hållet och sedan följa någon av Klarälvens naturliga vattenvägar tillbaka ut i Vänern, då nivåskillnaden i slussen är relativt liten.

Efter att jag pratat med några slussvakter vid slussen i Karlstad, så fick jag besked om att det var helt okej (och gratis) för mig att slussa mig genom slussen. Så jag gick tillbaka till min båt och hämtade den, och styrde sedan i mot slussen i Pråmkanalen, där jag sedan blev uppslussad tillsammans med en så kallad ”Båtbuss”, efter ett något besvärligt möte i Pråmkanalen, då jag under en stund inte hade tillgång till någon väntbrygga, där det uppstod en viss väntan, nedanför slussen.

Efter att jag slussats upp genom slussen och fortsatt uppströms i Klarälven en liten bit, så vände jag om ganska omgående, då det var besvärligt att veta var älvens alla sandbankar var belägna, och jag misstänker att jag kanske även var på en sandbank en vända, då det gick aningen tungt en stund.
Så för min del vände jag alltså om, tämligen omgående och fortsatte tillbaka ut genom Pråmkanalen och dess sluss (där jag nu fick slussa som enda båt) i Karlstad.

Tyvärr lyste solen med sin frånvaro, och regnet stundtals öste ner under dagen, så att jag inte fick uppleva ”Soliga Karlstad” från sin bästa sida.
Efter mina slussningar, så fortsatte jag till Lillängshamnen vid Skoghall, dit jag anlände och övernattade och tog ett par kvällspromenader, efter att jag tagit mig dit via den förhållandevis långa sjövägen genom Vänern, då jag valde att köra söder om Hammarön, för att komma till Skoghall.

Efter en natt med mycket åska, så gick båtresan vidare från ett dimmigt Skoghall vid lunctid, fram till ett strålande väder i Ekenäs.
Ekenäs ligger i princip längst ut på udden/halvön ”Värmlandsnäs”, som sträcker sig ut i Vänern mellan Skoghall och Säffle.
Vid Ekenäs finns en fin camping och gästhamn, med tillhörande restaurang, dit ja nådde fram efter en längre sträcka mellan många gröna och röda bojar, på slutet av min dagsetapp.
I Ekenäs övernattade jag i gästhamnen, där månen sken över hamnområdet, efter en vacker kväll med soppmiddag som åtnjöts ute på akterdäcket, då vädret åter hade blivit toppenfint!

Under fredagen så gick min resa vidare från Ekenäs in mot Säffle. Det finns visserligen en inre farled mellan Ekenäs och Säffle, där man i stort följer Värmlandsnäs västra strandlinje, men jag valde istället att till stor del färdas längre ut på Vänern, för att spara lite tid och hinna fram i tid till slussen i Säffle, där jag förbokat slussning, för att ta mig upp genom slussen.

I Säffle blev jag alltså uppslussad genom slussen och fortsatte sedan att följa Säffle kanal (eller "Vikingaleden" som den också kallas) upp genom den relativt strömma Byälven (jag skulle gissa att det ännu var en del vatten från vårens snösmältning i älven), samt Harefjorden, Björnöflagan, Söljeflagan och Glafsfjorden, fram till Kyrkviken vid Arvika, där jag övernattade i en gästhamn i Arvika, efter att jag tagit en kvällspromenad.

Säffle kanal följer alltså Byälven mellan Vänern och Glafsfjorden, och kanalens enda sluss finns i Säffle, vilket är en sluss med något större mått än Göta kanals slussar, då det fram tills för ett antal år sedan även gick fraktfartyg i kanalen.

Under min resa upp längs Säffle kanal så passerade jag ”Värmlands Vikingacenter” i Nysäter, den lindragna bilfärjeleden ”Högsäterleden”, som trafikeras av Trafikverkets färjerederi och byggandet av en damm, som ska verka som ett översvämningsskydd vid Kyrkvikens inlopp från Glafsfjorden. Anledningen till att man bygger denna damm, som ska verka som ett översvämningsskydd, är för att mildra risken att Arvika ska översvämmas igen, vilket skedde rejält år 2000.

Efter att jag lämnat hamnen i Arvika, där stor aktivitet rådde, denna lördag strax innan midsommar, så fortsatte jag till ”Blåsut”, som är en klubbstuga tillhörande ”Arvika Motorbåtsklubb”. Där tycktes det förberedas för en fest, som jag tror att var en bröllopsfest. Så efter ett kort stopp vid bryggan vid ”Blåsut”, så fortsatte jag in i Jösseforsviken, där jag vände om, utan att gå i land.

Därefter fortsatte jag in i Sulviken och stannade till i hamnen i Sulvik, som enligt vissa källor anses vara Sveriges innersta hamn, som har förbindelse med havet. Dock är jag inte benägen att hålla med om detta påstående, då det faktiskt lär vara längre längs sjövägen från havet till hamnen i Ed, som nås via Dalslands kanal. Efter en fikapaus i Sulvik, så fortsatte jag till Klättholmen, eller ”Skagern”, som den kallas i folkmun. Klättholmen rås om av ”Arvika Segelsällskap”, som även har en klubblokal på denna ö, i sjön Glafsfjorden.

Efter att jag fått bevittna en fin solnedgång, så övernattade jag vid en brygga vid Klättholmen, där vi var flera övernattande båtar. Som en bekvämlighet så fanns det till och med tillgång till landström på ön.

Under söndagen gick båtresan vidare söderut i Säffle kanal och dagens första stopp gjordes i gästhamnen i Klässbol, där det fanns både en fyr och en upplåst klubblokal, som man hade tillgång till. Från hamnen i Klässbol promenerade jag till en lanthandel (för glassinköp) och vidare förbi en gammal folkpark till ett linneväveri, där jag liksom andra besökare fick titta in i linneväveriets tillverkningslokaler.
Efter mitt besök i linneväveriet, så gick jag vidare till en närbelägen gammal kvarn, som numera innehåller ett café med det passande namnet "Kaffekvarnen", där jag inhandlade fika, innan jag fortsatte tillbaka till båten som låg och väntade på mig i gästhamnen.
Sedan under dagen följde ett kort stopp vid en brygga vid Stömne naturreservat.

Därefter gjorde jag ett stopp vid Södra Högsäter, där bilfärjeleden ”Högsäterleden” korsar Byälven (och därmed även Säffle kanal) mellan Högsäter och Fyksnäs, tack vare linfärjan ”Byälvan” som trafikeras av Trafikverkets färjerederi. Färjeleden lär vara Värmlands sista kvarvarande allmänna färjeled, och även Sveriges kortaste allmänna bilfärjeled, då färjeleden endast är 75 meter lång. Färjeleden trafikeras av Trafikverkets färjerederis i driftvarande både minsta och äldsta bilfärja, som är byggd redan 1955. Linfärjan lär faktiskt en gång i tiden ha varit eldriven, innan den konverterades till dieseldrift 1963 (vilket ju låter motstridigt, med tanke på nutida ombyggnader av båtar och fartyg, då miljöargumenten ofta väger tungt).

Dagens sista stopp skedde sedan vid Nysäter, där det både finns en öppningsbar landsvägsbro (som inte behövde öppnas för min förhållandevis lilla båt) och ”Värmlands Vikingacenter”, med några tillhörande vikingabåtar.

Efter att mörkret hade sänkt sig över trakten, så nådde jag fram till Säffle, där jag övernattade vid en gästbrygga, strax uppströms om slussen i Säffle. Under söndagens sista kvällsetapp såg jag många som var ute och fiskade från sina båtar, i den fina junikväll, så jag var inte alls den enda båten som gled fram med tända lanternor på det mörka vattnet.

Under måndagen blev jag nedslussad genom Säffle kanals enda sluss, som finns i Säffle, och jag passade även på att ta en promenad och titta runt lite i Säffle, innan jag fortsatte ut på Vänern igen med båten. Även denna gång, så höll jag mig en bit ut på Vänern, istället för att köra den mera strandnära farleden, som till stor del går inomskärs längs med halvön/udden Värmlandsnäs.

Framåt kvällen nådde jag fram till Lurö, där jag gick i hamn i Stenstaka, efter att jag lyckats förtöja båten vid en brygga.
I hamnen var det ytterligare någon båt, men det som framförallt drog min uppmärksamhet till sig, var lastfartyget Bonita, som lastat med djurfoder hade råkat köra på grund vid skäret Stenskär, strax utanför Lurö, tidigt på söndagen. Så denna kväll syntes även kustbevakningens båt befinna sig vid det grundstötta lastfartyget.
 
Under kvällen så tog jag en promenad på Lurö och promenerade upp till Korsön, längst upp i norr på Lurö. Där drog jag mig fram och tillbaka, till en liten holme, med en mycket liten lindragen flotte/linfärja. Väl tillbaka efter min kvällspromenad så övernattade jag i min båt, vid gästhamnen invid STF-vandrarhemmet vid Stenstaka på Lurö.

Dagen inleddes med en långpromenad på Lurö, där jag utforskade ön och kunde konstatera att mycket av öns service inte hade hunnit öppna för säsongen ännu, som exempelvis: ”Restaurang Luröbryggan”.

Efter att jag promenerat klart på ön, så fortsatte jag min båtresa, som först gick förbi det strandade lastfartyget Bonita, som visst skulle bli kvar på grundet i Lurö skärgård i ytterligare cirka en vecka, då jag passerade det, eftersom att det tog ett tag innan bärgningen kunde slutföras av det strandade fartyget.

Efter att jag passerat Bonita så fortsatte jag förbi ännu ett strandat fartyg. Nämligen den före detta restaurangbåten "M/S Aila af Karlstad"/”Skutan”, som strandat vid Södra Trädgårdsholmen i Lurö skärgård, under en misslyckad bogsering, som lär ha varit planerad att gå från Lidköping till Karlstad, under våren 2008. Numera lär fartyget även tilldelats det passande öknamnet ”Matvraket”.
Det var dock inte första gången som jag fick se detta vrak i Lurös fina skärgård, utan även då jag passerade över Vänern under min båtresa 2017, så såg jag också fartyget ligga med slagsida vid Södra Trädgårdsholmen.

Framåt kvällen förtöjde jag min båt längst in i gästhamnen i Mariestad, dit jag anlände i samband med att ett rejält åskoväder drog in över trakten.

Under dagen passade jag på att titta runt i Mariestad, där jag bland annat besökte Mariestads domkyrka och ortens järnvägsstation, för att titta på tåg, samtidigt som jag passade på att tvätta i gästhamnen.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att det utanför järnvägsstationen i Mariestad fick bli resans andra samtal still SOS-alarm, med tillhörande ambulanstransport bort från platsen. Detta då en man tuppat av, på en bänk utanför stationshuset. Så en ambulans fick komma och hämta den aktuella mannen, som alltså fick ambulanstransport för vidare omvårdnad. Faktum är att Mariestad inte är speciellt långt ifrån Hajstorp, där vi drygt en vecka tidigare också tvingades tillkalla ambulans, då en man föll mycket olyckligt med ansiktet ner i den hårda kajkanten.

Efter att ambulansen hämtat den avtuppade mannen vid stationshuset, så fortsatte jag tillbaka till båten och sedan gick kvällens båtresa vidare över Vänern, fram till Framnäs småbåtshamn i utkanten av Lidköping. Dit jag anlände framåt natten, efter en båtresa som bjudit på både spöregn och åska, under min färd från Mariestad.

Under torsdagen så passade jag på att promenera in till de centrala delarna av Lidköping, för att inhandla några varor, innan båtresan gick vidare. Väl inne i Lidköping, så konstaterade jag att jag antagligen mycket väl hade kunnat köra ända in i de centrala delarna av Lidköping med min båt, och förtöjt båten vid någon brygga längs ån Lidan, vilket jag ångrar att jag inte testade att göra.

Hur som helst, så fortsatte jag min båtresa då jag var tillbaka vid båten vid en gästplats i Framnäs småbåtshamn, i utkanten av Lidköping. Båtresan gick då vidare till Vänersborg. Under min båtresa till Vänersborg så gick färden först i nordlig riktning, tills jag vek av västerut och fortsatte över Ullersund och förbi Ulleredsbro. Efter att jag passerat Ulleredsbro (utan att gå i land där), så fortsatte jag över Vänsjösjön och vidare bort till Flarkesjön, varifrån dess västra ända jag följde den inre farleden söderut genom en hel del vass och vidare genom Rackeby skärgård. Så att jag sedan kom ut på de mer öppna delarna av Vänern, efter att jag tagit mig förbi Snickartorp och Jarlehus.

Under kvällen så nådde jag fram till Vänersborg, där kanalbåten (som brukar trafikera Göta kanal) M/S Wilhelm Tham tycktes övernatta vid en kaj. Till Vänersborgs så anlände min pappa med tåg, ungefär samtidigt som jag nådde fram till Vänersborg. Detta eftersom att han skulle vara med mig i båten under några dagar kring midsommarhelgen.
Men innan jag fick en helt egen broöppning av den stora järnvägsbron i Vänersborg, för att komma fram till gästhamnen i Vänersborg, så fick några tågrörelser (däribland tåget som min pappa anlände med till Vänersborg) passera över bron.
Jag misstänker att brovakten (som antagligen fjärrstyr bron) inte upptäckte min lilla båt, direkt när jag la mig vid den stora väntbryggan, för att invänta broöppning av järnvägsbron i Vänersborg. Så efter en stund, då jag inte hade fått något tecken på att jag var upptäckt, genom någon brosignal, eller genom att bron började öppnas, så kontakta jag Sjöfartsverket (som manövrerar den öppningsbara bron) genom ett telefonsamtal (då jag inte har någon VHF-radio), så att de alltså öppnade bron efter några tågpassager.
Lite maffigt och häftigt var det allt, att den stora järnvägsbron öppnades mitt i natten, bara för min lilla plastsnipa (som inte är större än 7,05 meter lång och cirka 2,5 meter bred), precis på samma sätt, som om det varit ett stort lastfartyg på tusentals ton som kommit fullastat och skulle passera bron!

Så när jag väl var framme vid gästhamnen i Vänersborg vid midnatt, så hade redan min pappa hunnit fram dit (och antagligen även hunnit börja frysa) och hunnit se ut en lämplig gästbrygga med plats för min lilla båt.
Så när jag väl guppade in mot gästhamnen med tända lanternor, så kunde han lotsa in mig i hamnen via telefon och en lysande lampa i handen, och ta emot mig vid en lämplig brygga, i den sena, mörka, något blåsiga och framförallt kylslagna juninatten som ledde mot självaste midsommaraftonen.

Men den där höstkvällen 1998, var trots den något blodiga inledningen inte något som avskräckte mig från att fortsätta i scouterna, då jag var med i scouterna fram till sommaren 2005, då mitt sista deltagande i scouterna blev en resa med nattåget längs ”Stambanan genom övre Norrland” och ”Malmbanan” upp till Kiruna där flertalet av oss som var med traskade upp på Kebnekaises sydtopp, vilket blev mitt sista deltagande i scouterna och således första gången som jag för övrigt också besökte Kiruna. Så det blev liksom en ganska symboliskt lämplig avslutning på min tid som scout, då man på sätt och vis kan se det som att jag blev kvar här uppe i norr och på tågen på ”Malmbanan”.

Som scout kunde man ofta delta i något läger på sommaren, men det där med att åka på läger var inte riktigt något som jag gillade och deltog i så värst mycket. Sommaren 2001 var det ju ett stort scoutläger vid Rinkaby i Skåne (det som jag tyckte att verkade mest roligt med det var nog tågresan till och från lägret), men jag valde att inte vara med på det, liksom en del andra sommarläger som jag avstod genom åren, då jag hellre var med på hajker och andra aktiviteter. Väldigt slarvigt kan jag ju nämna att på ett läger så är man ju oftast på en och samma plats under flera dagar, där man ofta bygger upp ett basläger med tält och andra saker, medan hajker oftare är lite kortare äventyr, ofta i form av att man promenerar från ett ställe till ett annat, även om det absolut inte alls behöver vara på det sättet, även om min personliga erfarenhet ofta är denna. Men hur som helst så var jag i alla fall med på ett scoutläger på ön Vässarö i Roslagens skärgård under sommaren 2000, och i ärlighetens namn kan jag inte påstå att det var något utav de roligaste sakerna jag upplevt under tiden som scout, och som jag tidigare nämnde så var jag ju även med scouterna upp till Kebnekaise under sommaren 2005, vilket jag personligen tyckte att var en betydligt trevligare och mera minnesvärd upplevelse.
På tal om läger så orienterade jag ju en del när jag var mindre, och en sommar så anmälde jag mig till något sorts orienteringsläger, som mina föräldrar betalade, vilket jag valde att ändå inte vara med på, men i efterhand så fick jag ändå en T-shirt från lägret (som en vän hade tagit hand om) som ingick i min inbetalda deltagaravgift, men den T-shirten kändes aldrig bra att använda, då jag ju liksom skämdes för att ha anmält mig till lägret utan att varit med/vågat delta…

Den nyligen nämnda Kebnekaiseresan var absolut inte det enda trevliga upplevelsen med scouterna. Personligen så skulle jag här vilja nämna ännu en aktivet som var en av höjdpunkterna under scouttiden, nämligen paddlingen som vi genomförde i Strömsholms kanal under sommaren 1999, alltså för nästan 20 år sedan…
Det var nämligen så att det var en scoutledare som var uppväxt i Surahammar (som ligger längs Strömsholms kanal), så han och hans dåvarande partner tog med oss scouter på ett kanotäventyr i den då för mig okända Strömsholms kanal. Tanken var att vi skulle paddla ifrån Virsbo ut till Strömsholm vid Mälaren under cirka fem dagar. Så vi blev skjutsade av några föräldrar och ledare till den lilla orten i Virsbo i Västmanland (som är belägen ganska mitt på Strömsholms kanal, som sträcker sig från Smedjebacken i väster till Strömsholm vid Mälaren i öster). I Virsbo så började vi vår paddeltur och kom en bra bit redan under den första dagen, innan vi övernattade vid ett slussområde på kvällen.

Nästa dag kom vi ju också en bit…, men tempot som var beräknat att vi skulle hålla genom kanalen lyckades vi inte hålla, så redan under den andra dagen hade vi kommit efter i vår tidsplan, som var beräknad att vi skulle hålla för att hinna ta oss fram till Strömsholm på den beräknade tiden. För min del så var ju jag en av de äldre i scouterna i gänget på hela 12 år, medan ett flertal var ett eller ett par år yngre.
Själv så tyckte jag att turen var riktigt trevlig, men jag minnas att många tyckte att den var alldeles för tuff och kämpig, så jag minns hur flera var både trötta och lessna emellanåt, så vi blev alltså tvungna att dra ner på tempot och någon dag minns jag att vi inte paddlade något alls, utan att vi istället var i land och bodde två nätter på en camping och passade på att ta en promenad in till Surahammar. Tyvärr var det flera personer som valde att avbryta kanalresan efter hand, då turen var tuff, så det slutade med att jag och två andra personer fick paddla i en kanot och ha en annan kanot på släp, då deltagare avslutade äventyret i förhand, och det därmed blev tomma kanoter (eller i alla fall kanoter utan några personer i) som skulle tas med till målet för resan.
Med bland kanoterna var det också en liten roddbåt med en motor som olika personer (föräldrar eller möjligen också någon ledare) turades om att köra, men problemet var dock att dess motor krånglade, så till en stor del blev det till att ro sträckan istället för att dra nytta båtens motor, för de som bemannade denna båt. När vi hade varit ute så länge som det var meningen att vi skulle vara borta, så hade vi till slut nått fram till Hallstammar där vi avlutade kanalresan med att bada vid utomhusbadet vid campingen där, efter en kanalresa där vi hade burit kanoterna/rullat dem på kanotvagnar förbi vissa slussar, samt slussat oss nedför några andra av slussarna längs kanalsträcken som vi avverkat (som bara var medströms och således bara innebar slussning nedför).

Eftersom att tempot som var beräknat inför kanalresan inte hade upprätthålls, så nådde vi dock alltså bara fram till Hallstammar och inte ända fram till Strömsholm, som den ursprungliga tanken var med kanalturen, så det blev alltså en liten besvikelse för mig och således tog jag mig inte fram till Strömsholm under denna kanalresa, så det fick bli ett mål inför framtiden att försöka ta sig igenom kanalen på något sätt. I efterhand har jag ju också hört scoutledare som tyckte att det var ett för tufft äventyr som vi kom ut på, med tanke på vår ålder, men jag tycker ändå att det var en av höjdpunkterna under tiden i scouterna (även om det kanske ännu en gång ska poängteras att jag var en av de äldre scouterna i gruppen som var ute och paddlade), även om jag inte skulle bli förvånad om någon valde att sluta efter turen, som upplevdes som tuff för flera personer.
Detta var dock inte den enda gången som vi var ute och paddlade med scouterna, men detta är den mest minnesvärda och trevligaste kanotturen som jag varit med på med scouterna, även om jag även varit ute på fler trevliga kanotturer med souterna.

Men det skulle dröja fram till sommaren 2010, innan mitt nästa försök att ta mig igenom Strömsholms kanal skulle komma att genomföras.
Våren 2010 hade jag nämligen köpt en äldre bensindriven motorbåt (med inombordsmotor) i Torshälla utanför Eskilstuna, samt en begagnad båttrailer i Landskrona. Men redan under min premiärtur med båten i Siljan så råkade jag köra på en sten, så att skeddan (alltså fenan som sitter längst ner i vattnet under motorns drev) gick av.
Men hur det än var, så kom jag i alla fall under sommaren 2010 i väg upp till Norrbotten en tur med båten, som var upplastad på båttrailern. Men det blev bara en båttur med båten uppe i norr, då jag råkade skada ett av båtens sidofönster mot en brygga, därutöver så började dess generator krångla, även om jag lyckades ta mig tillbaka in till land den gången och inte nog med det, utan även båttrailern visade sig snedslita däck något enormt, så att jag även råkade ut för punktering, då det verkade som att den hade minst en vind axel.
Så även om jag skaffade en annan generator till båten så blev det inte något mer båtåkande i norr med den båten. Under 2010 så bytte vi också nederdelen på båtens drev som alltså hade en skadad skedda (sedan min premiärtur i Siljan), men då råkade vi visst montera ett drev med en alldeles för hög utväxling så att inte motorn orkade varva som den skulle kunna göra, så vi fick stoppa tillbaka delar från de skadade drevet in i det nyinförskaffade drevet, då vi upptäckte att de hade olika utväxlingar.

Hur som helst, så skulle jag och min mamma göra ett försök att åka genom Strömsholms kanal i augusti den där sommaren 2010. Vi var dock lite sent ute, men vi skulle i alla fall hinna genom kanalen uppifrån Smedjebacken ner till Mälaren innan kanalen stängde för säsongen, så vi införskaffade sjökort och annan dokumentation innan vi gav oss av ifrån gästhamnen i Smedjebacken, efter att vi sjösatt båten där.
I Strömsholms kanal så får man liksom följa en slusstidtabell, då slussningarna sker på bestämda tider, då liksom slussvakterna inte bara bemannar en enda sluss, utan istället följer de med kolonnen med båtar, genom att ta sig mellan de olika slussarna, vilket de vanligtvis gör med bil. Så vi som började vår båtresa uppe i Smedjebacken hade först ett antal sjöar att passera innan vi skulle vara framme vid första slussen vid Semla som ligger i Fagerstatrakten.
Fram till första slussen så anlände vi med god tidsmarginal och blev liggande en längre stund invid dess väntebrygga strax ovanför slussen, där det redan låg en annan båt (som vi legat bakom i princip hela vägen från Smedjebacken) med bland annat en hund i, som också väntade på slussning.
Men ungefär här någonstans så började de större problemen för oss. Vår båt började att gå riktigt dåligt i motorn, även om det inte kom som någon superöverraskning, då motorn knappast tillhörde båtens bästa sidor…
Han i den andra båten som också väntade på slussning och som för övrigt var från trakten, anade att det var vår tändspole som var dålig, eftersom att den var varm, själv vet jag ännu inte exakt vad problemet var, men jag vill minnas att båten i alla fall led av dåliga tändkablar, speciellt vid dess anslutningar.
Hur det än må vara, så lyckades vi i alla fall att ta oss igenom samtliga slussar som vi hade tänkt att passera under denna sena eftermiddag, även om det inte gick helt klockrent, då en trevlig slussvakt blev tvungen att dra oss i en tamp från sidan av kanalen längs vissa sträckor vid slussbassängerna, då vår motor inte var allt för samarbetsvillig.
Men vi kom i alla fall på något vis ända fram till gästhamnen vid Västanfors båtklubb i Fagerstatrakten, där vi övernattade i båten på natten, efter att ha lyckats fästa en boj i en aktertamp. De i den andra båten som vi slussade med, bodde ju i Fagerstatrakten, och snällt nog var de så hjälpsamma och snälla att de fixade fram en begagnad tändspole till vår båt (med hjälp av någon bekant), med förhoppningen att båten skulle gå bättre, så att vi problemfritt skulle ta oss ut till Mälaren.

Så på morgonen därpå lämnade vi gästhamnen där vi övernattat och i samband med att vi lämnade gästhamnen så fick vi också lite hjälp med att lämnane hamnen, från besättningen från en betydligt finare båt som också låg i samma gästhamn som oss, och som också var på väg mot Mälaren, precis som vi, även om den fina och snabba båten gav sig av en stund senare från gästhamnen än oss.
Vid inledningen på dagen så brummade i alla fall vår båtmotor på okej, men det tog inte lång stund innan den började att gå allt sämre, så till slut konstaterade vi att den gick för dåligt för att genomföra kanalresan, så vi vände om tillbaka till gästhamnen vid Västanfors båtklubb och fick då se den andra båten (som hjälpt oss på morgonen med att lämna hamnen) fortsätta ut mot Mälaren, vilket var ett mål som jag inte heller denna gång fick uppleva.
Utan istället fick vi ta tåget tillbaka till Smedjebacken, där vi hämtade bilen och båttrailern innan vi fick fortsätta med ekipaget till båthamnen där vi lämnat båten och då alltså fick vinscha upp båten på båttrailern och konstatera att denna båtresa fick ett abrupt slut.
Snällt nog så fick vi i alla fall tillbaka pengar hos hamnkontoret i Smedjebacken då vi berättade att vi hade betalt slussavgifter hos dem för att ta oss ända ut till Mälaren från Smedjebacken, men att vi nu bara hade kommit genom ett par slussar. Tacksamt nog så fick vi då tillbaka mellanskillnaden från det belopp vi hade betalt, gentemot hur många slussar som vi faktiskt hade slussat oss igenom, denna gång. Vi var ju även ute så pass sent på säsongen, så vi skulle ju inte heller hinna ta oss igenom kanalen vid något senare tillfälle under samma sommar.

Efter denna strapats blev det aldrig några fler långresor med denna båt, utan det blev bara några kortare resor på Siljan med omnejd, då den vid ett tillfälle började koka strax utanför hamnområdet i Rättvik och vid ett annat tillfälle så råkade jag köra på grund med båten under bron vid Gråda. Så våren 2013 så sålde jag bort båten och trailern till en man i Jämtland, så jag hoppas att han har haft mera lyckosamma båtresor med båten…

På fredagsmorgonen vaknar jag inför en ny dag i båten och denna dag ska jag få nytt sällskap i båten, nämligen av min vän Jonas som kör bil till Smedjebacken, för att där fortsätta med tåg till Fagersta C, där jag ska möta upp honom.
Tyvärr så är han något sen till Smedjebacken, så att han parkerar bilen i närheten av järnvägsstationen istället för vid båthamnen, som den ursprungliga planen var, då vi ju har tänkt att anlända till båthamnen med båten på söndagskvällen. Men då han får information om att tåget han ska åka med kommer att bli försenat på grund av ett spårfel, så parkerar han om bilen, så att den blir parkerad vid båthamnen i Smedjebacken istället för vid järnvägsstationen, då han enligt informationen om tågförseningen bedömer att han ska hinna med omparkeringen. Men när han tagit sig tillbaka till järnvägsstationen får han vänta länge på att något tåg ska dyka upp och till slut konstateras det att tåget minsann rullat iväg från järnvägsstationen tidigare än vad den beräknade förseningen från början var beräknad till, så nu hade han alltså missat tåget, då det inträffat som så lätt kan inträffa, nämligen att tåget som hade en ny beräknad avgångstid till en viss tid, lyckades komma iväg tidigare än den beräknade förseningen. Så precis som vanligtvis utropen lyder vid tågförseningar, om att tiden är preliminär och kan komma att ändras både framåt och bakåt, så kom alltså detta tåg iväg tidigare än vad dess försening var beräknad till i början.
Således befann jag mig vid båten vid Västanfors och min vän och tillika slusshjälp i Smedjebacken, då tåget hade avgått. För mig började det nu att bli hög tid att snart ge mig av i min långsamma båt, då jag hade cirka 20 kilometers båtresa framför mig till dagens första sluss som var vid Virsbo och som skulle slussas igenom klockan 09:40, så det började bli tajt att invänta Jonas om han så skulle köra bil fram till mig och antagligen omöjligt om han skulle ta nästa tåg till mig, så vi bestämde att jag själv skulle köra båten till Virsbo, dit Jonas i stället skulle köra sin bil och möta upp mig strax intill dagens första sluss, för det var ju först vid slussen som jag skulle komma att behöva hans hjälp.

Så jag lossade själv tamparna från bryggan och gled ned till Virsbo över framförallt ett flertal lite större sjöar som Stora Aspen, Lilla Aspen och Åmänningen innan jag kom fram till slussen i Virsbo, där för övrigt min kanotresa på kanalen under sommaren 1999 började.
Men denna dag var det alltså inte någon kanotresa som väntade mig i Virsbo, men väl min vän Jonas som redan var på plats strax ovanför slussbassängen, där han klev ombord i båten en liten stund innan det var tid för slussning.
Även här var vi den enda båten som skulle nedåt genom slussbassängen, så vi slussade tidtabellsenligt oss genom slussen och kom ut på den lilla Virsbosjön. Vi åt varma smörgåsar som vi tillagade på det fotogendrivna Wallasköket, som dock började krångla därefter, och som inte ville fungera något mer på denna båtresa (även om jag senare fått igång det igen).

Strömsholms kanal går till stor del genom Kolbäcksån, så vi bjöds inledningsvis på en fin kanalresa genom Västmanland, bland gamla stora byggnader, där en del av dem var i fint skick, medan en del av dem istället var fallfärdiga.
Förmiddagen fortsatte enligt slusstidtabellen genom ett flertal slussar, där avstånden mellan slussarna varierade och så småningom kom vi fram till sjön Stora Nadden och därefter den lite mindre sjön Lilla Nadden, där vi fick göra ett vägval om man ville fortsätta in mot gästhamnen i Ramnäs eller in i den smala kanalen som ledde vidare ner mot nästa sluss, som alltså var vid Ramnäs.
Eftersom att vårt mål var att fortsätta kanalresan så fortsatte vi in i den smala kanalen vidare mot slussen (i denna smala kanal kunde vi i det harmoniska landskapet dock se en gammal fritidsbåt som sett sina bättre dagar och nu låg vid sidan och förfulade den harmoniska kanalen som löpte fram i den täta skogen), men eftersom att det var en lång inplanerad gångtid från föregående sluss till slussen vid Ramnäs (antagligen för att det var inplanerat att man där skulle hinna med en lunchrast), så passade vi på att göra en avstickare in mot vänster då man kunde svänga in mot vänster, ungefär mitt i den smala kanalen som ledde mot slussen. Där inne kunde man antingen komma till ett vattenkraftverk, alternativt till en bro om man istället körde i mera nordlig riktning, så vi åkte till bron och kunde konstatera att bron var för låg för att vi skulle kunna ta oss under den med vår båt, så vi vände om och fortsatte ut i kanalen igen och vidare mot slussen vid Ramnäs.
Om vi hade kommit under den låga bron, så hade man kunnat ta sig upp till gästhamnen vid Ramnäs även denna sjöväg, då bron var en vägbro som ledde ut till en ö, som man alltså lär ha kunnat ta sig runt om man hade haft en väldigt låg båt.
På andra sidan ön låg alltså Ramnäs gästhamn. Strax innan vi kom fram till Ramnäs sluss så passerade vi under en öppningsbar bro som, dock inte behövdes öppnas för oss, även om det var exakt på marginalen att vi kom under en av brons båda balkar, det var nämligen så precis att vi kom under bron att vi inte kom under bron först, men då Jonas ställde sig långt bak på båten så tog vi oss under bron, utan att den behövde öppnas…

Väl framme vid slussen som vi anlände till en liten stund innan det var dags att slussa, där låg det redan en träroddbåt som väntade på slussning. Om jag förstod saken rätt så var den äldre mannen i båten en norrman som höll på och rodde från Smedjebacken och var på väg till Stockholm.
Ungefär när det var dags att börja slussa så ringde det i slussvakternas telefon. Det var nämligen så att det var två andra båtar som hade träffats på kanalen och övernattat vid Ramnäs gästhamn som också ville vara med och slussa, men som hade kommit i väg lite sent därifrån, så de ville gärna att slussvakterna skulle invänta dem. Slussvakterna frågade mig och Jonas om det var okej för oss att invänta dem (dock utan att nämna vad konsekvenserna kunde bli) och det var ju helt okej för oss att invänta dem, för vi behövde ju inte komma fram så värst tidigt framåt kvällen till Mälaren.
Så efter en stund öppnades bron som vi nyligen precis tagit oss under, också dök de två båtarna upp och det lustigaste var att det var två båtar uppifrån Siljan, den ena en plastbåt från Mora och den andra en mycket fin gammal salongsträbåt som hörde hemma i Rättvikstrakten, och inte nog med det. Båten och dess besättning från Rättvikstrakten var ju Jonas grannar som han kände mycket väl, så det var ju allt ett lustigt sammanträffande som inte alls var planerat, även om Jonas visste att de skulle ta sig fram på kanalen någon gång under sommaren. Den båten var nämligen på väg från Smedjebacken (dit den hade åkt maskintrailer) till Västerås, där de hade hyrt en hamnplats åt båten ett tag, för att kunna åka med båten i Mälaren, och nu var de alltså på väg dit i långsamt tempo.
Det var visst inte bara så att det var Jonas grannar i den ståtliga träbåten, utan han som körde båten var inte bara granne till Jonas, utan i efterhand har jag även förstått att det var min mammas träslöjdslärare som hon haft i träslöjd för åtskilliga år sedan i grundskolan…, om inte det vore nog så visade det sig att även de i plastbåten från Moratrakten, hade träffat Jonas tidigare, då Jonas och en bekant till dem spelat tillsammans i samma band.
Så fram till denna sluss hade vi varit den enda båten som slussat nedåt i kanalen, men nu var vi helt plötsligt fyra båtar (varav en roddbåt) som tillsammans fyllde upp slussbassängen ganska så väl.
Den andra plastbåten och den gamla träbåten hade som mål att ta sig fram till Hallstahammar och dess gästhamn vid Sörkvarns sluss för dagen, medan vi ännu hade siktet inställt på att komma ut i Mälaren under fredagen.
När vi lämnade slussområdet vid Ramnäs så fortsatte vi till nästa slussområde som var vid Surahammar, dit vi anlände som första båt, även om vi knappast hade den snabbaste båten i kolonnen, men under kanaletapperna, så spelar det ju ändå ingen roll om båten är snabb eller inte, för man får ändå inte köra speciellt snabbt, annat än över de öppna sjöarna, men slusstidtabellen är ändå lagd för att man ska kunna köra med en låg fart hela tiden, eller sisådär fem knop.
Strax innan vi anlände till slussområdet i Surahammar så passerade ”Campingbadet” vid Magsjön, som jag vill minnas att var den camping som vi bodde två nätter vid under den där kanotturen för nitton år sedan, som jag inledningsvis berättade om. Då vi och de andra två motorbåtarna kommit fram till slussområdet i Surahammar, och redan då var sena, så visade det sig att vi minsann även skulle invänta roddbåten, som kom en ett bra tag efter oss, då den inte lyckades hålla det tempo som slusstidtabellen var beräknad att man skulle hålla.
Men så småningom så dök roddbåten upp och vi kunde påbörja nedslussningen även vid detta slussområde, och i ärlighetens namn så tycker jag ändå att norrmannen var relativt snabb på att ro!
Slussningarna med roddbåten var dock lite väl spännande då norrmannen ofta stod upp i sin roddbåt i slussarna och periodvis uppstod det ju ganska så rejäla strömmar i slussarna, så tyvärr stod roddbåten långt ifrån alltid parallellt med slussbassängens sidovägg, men lyckligtvis ramlade aldrig norrmannen i vattnet i någon sluss, även om det ibland var lite väl spännande hur det skulle gå för honom…
Då det ofta var ont om plats i slussbassängerna, så att det var trångt att ro i bassängerna, så liksom paddlade istället norrmannen i slussbassängerna med hjälp av ett öskar tillverkat i trä (precis som roddbåten).
Fortsättningen av dagen löpte på enligt samma princip, nämligen att vi med motorbåtar kom fram först till de resterade slussbassängerna, där vi sedan fick invänta roddbåten som dök upp en stund senare.

Så till slut hade vi slussat oss fram till gästhamnen vid Sörkvarns sluss (vilket är en gästhamn som ligger mellan ett par slussar) som ligger vid Skantzö Bad och Camping vid Hallstahammar, dit vi anlände så sent att vi inte fick slussa något mer under denna dag, och således fick lov att stanna för dagen och därmed hann vi alltså inte ända ut till Mälaren under fredagen som vår plan var och som slusstidtabellen sa att vi skulle hinna (om jag förstått slusstidtabellen rätt, även om den var något tvetydig).
Detta eftersom att vi inväntat de andra båtarna uppe vid Ramnäs (utan att veta om att konsekvensen av att vi inväntade dem skulle bli att vi inte hann längre än hit under dagen) och roddbåten vid flera slussar, så även om vi inte hade inväntat de andra motorbåtarna så hade vi nog blivit så sena att vi inte hunnit längre än till denna gästhamn i alla fall, eftersom att vi antagligen ändå hade fått invänta roddbåten...
Eftersom att vi inte hade obegränsat med tid för vår kanalresa så var vi ju tvungna att avsluta resan senast under söndagskvällen, eftersom att Jonas började arbeta på måndagsmorgonen och jag skulle hinna ända hem till Kiruna till på tisdagen för att hinna börja arbeta då, så därför var vi ju tvungna att hinna ända ut till Mälaren under fredagen, om vi skulle hinna ända tillbaka till Smedjebacken med båten till på söndagskvällen, något vi nu fick konstatera att vi inte skulle hinna.
Så nu ställdes vi inför två valmöjlighet, antingen att vända om redan på lördagsmorgonen mot Smedjebacken, utan att ha nått ända fram till Mälaren denna gång heller, eller helt enkelt fortsätta vår resa ut till Mälaren, utan att åka hela vägen tillbaka upp till Smedjebacken igen.
Detta val blev dock lätt, då jag naturligtvis ville ta mig fram till Mälaren!, och för min del gjorde det ju inte heller så mycket att vi inte skulle hinna tillbaka genom kanalen, då jag ju i alla fall skulle hinna ta mig igenom kanalen åt ett håll åtminstone!
Som en ren bonus så skulle det ju inte heller behöva bli så sent på söndagskvällen, innan vi skulle vara klara med vår resa om vi nu bara åkte genom kanalen i en riktning. Om vi istället skulle ha åkt båt hela kanalen tillbaka till Smedjebacken så hade vi ju anlänt dit relativt sent på söndagskvällen, så det kunde ju ses som något positivt att vår resa kunde avslutas lite tidigare på söndagen, med tanke på att jag hade många mil att köra bil under måndagen och Jonas skulle upp tidigt och jobba på måndagsmorgonen.
Men jag kan ändå tycka att det var lite konstigt att inte kanalbolaget såg till att vi hann ända ut till Mälaren under fredagen, med tanke på att vi minsann hållit tidtabellen punktligt ända till Ramnäs, där vi blev sena på grund av andra båtar, även om jag också tycker att det är positivt att även såväl sena som långsammare båtar tillåts att passera kanalen, även om de inte kan upprätthålla den planerade hastigheten på fem knop. Men för mig som är van vid hur det brukar fungera att följa tidtabeller på järnvägen så brukar man ju inte bli fasthållen till nästa trafikdygn, innan man är framme vid slutstation bara på grund av att man blivit sen, på grund av att andra tåg orsakat ens försening. I detta läge tycker jag att Trafikverkets trafikledningscentraler sköter tågtrafikledningen mer exemplariskt, än hur en försening på kanalen hanterades i detta fall.
Men som sagts så gjorde det ju inte heller oss något att vi inte kom längre denna dag, i annat fall så kanske vi hade försökt att tjata oss till att bli framsläppta ända ut i Mälaren under fredagen.

Nu fick vi ju istället förmånen att umgås med de andra motorbåtarnas besättning och således även Jonas grannar, med vilka vi passade på att äta en god grillbuffé på campingen invid gästhamnen där vi nu blivit strandsatta.
Som kuriosa kan jag ju även nämna att det var vid just denna camping som vi avslutade kanotfärden på kanalen sommaren 1999, så nu skulle vi minsann ta oss ut i Mälaren och inte tvingas vända om här…
På campingen som låg i anslutning till gästhamnen var det mycket folk och bilar efter som att det var den stora bilträffen ”Power Big Meet” i den relativt närbelägna orten Västerås.

På lördagsmorgonen hade det fina sommarvädret tyvärr bytts ut mot ett regnväder, då vi satt i båten och åt frukost (som bland annat bestod av varmt bröd från campingbutiken), innan det var dags att fortsätta vår kanalresa nedåt längs kanalen.
Även denna dag så var vi samma tre motorbåtar och roddbåten som skulle fortsätta nedåt längs kanalen. Förövrigt stod det ytterligare en båt i gästhamnen där vi övernattat, men den båten tror jag att var på väg uppåt i kanalen.
Något stressigt blev det allt för mig som varit uppe vid campingen och bland annat lämnat tillbaka korten till servicehuset, eftersom att de andra båtarna redan var på väg in i den närbelägna slussen då jag kom tillbaka till båten, men som tur var hade Jonas startat motorn och det mesta var klart så att vi kunde också ta oss in i slussen relativt omgående.
Under den regniga förmiddagen, så slussade vi oss ut genom ett flertal slussar innan vi var nere på Mälarens vattennivå, efter att ha mött några andra båtar som var på väg uppåt i kanalen.
I vissa kanaler som jag åkt igenom så får man använda egna tampar, för att hålla båten längs med slussväggarna och i vissa andra kanaler, har man istället fastmonterade tampar vid slussarna, vilket var fallet med just denna kanal, så man behövde alltså inte använda sina egna tampar i slussarna. Men en risk med att tamparna är kvar i slussen är ju den att om man har otur så kan de ju fastna i båtmotorns propeller, men som tur var så har det inte hänt mig ännu.
Dock så råkade en dylik tamp fastna i flaggstången längs bak på vår båt när vi skulle köra ut ur en sluss, så att flaggstången gick av och en annan båt fick blocka upp flaggan åt oss…
I någon sluss lät det dock som att tamparna var extra stöldutsatta, så där fick helt enkelt slussvakterna låsa in tamparna när de inte används.
När vi hade åkt under både länsväg 252 den närbelägna järnvägen så stannade vi och de andra två motorbåtarna till vid Borgåsunds Gästhamn och Café, där vi passade på att äta lunch och funderade på hur vi skulle fortsätta vår båtresa, nu när jag till slut hade tagit mig igenom hela Strömsholms kanal, för första gången!
Jag kunde konstatera att det var en fin kanal, som inte tycktes vara så värst välanvänd och exploaterad som exempelvis Göta kanal, men den tillåter ju också mera begränsade mått på båtarna, framförallt i höjdled, då dess segelfria höjd bara är 2,5 meter på grund av ett flertal relativt låga broar, som inte är öppningsbara.
Men med tanke på dess närhet till Stockholms och andra stora orter, så kan jag tycka att det borde kunna vara mer trafik på den fina kanalen, då jag skulle kunna tänka mig att fler gärna vill upptäcka den fina kanalmiljön. Till skillnad emot Dalslands kanal, så upplevde jag inte heller att det var så värst många kanoter i kanalen, då jag bara såg ytterst få kanotister i kanalen.
Det är ju trevligt att alla slussar i kanalen manövreras för hand, till skillnad emot i många större kanaler, där istället många slussar är hydrauliska. Vad jag har hört så lär det ibland kunna vara något ont om vatten i kanalen som i huvudsak följer Kolbäcksåns sträckning, som har ett flertal kraftverk (som är belägna vid nästan alla slussar), men det var då inget som jag märkt av under denna fina sommar.

När vi ätit lunch och övervägt några olika alternativ hur vi skulle fortsätta vår båtresa där exempel på tänkbara alternativ var att fortsätta till Arboga eller Köping eller någon annan ort vid Mälaren, alternativ att vända tillbaka och fortsätta en bit uppåt i Strömsholms kanal igen (där vi ju trots allt redan hade betalt för en returbiljett) eller helt enkelt fortsätta genom ännu en kanal fram till Hjälmaren, alltså genom Hjälmare kanal, så kunde vi enas om att styra vår fortsatta färd till Västerås, via en omväg förbi orten Torshälla.
Så när vi ätit färdigt vår lunch så fortsatte vi alltså vår båtfärd ut på Mälaren och skildes ifrån de andra båtarna som vi åkt en stor del av Strömsholms kanal tillsammans med.
Den norska roddaren (som jag inte kan låta bli att tycka att påminde en del om kanotisten i ”Göta kanalfilmerna”) var dock inte med oss och åt lunch vid Borgåsund, men jag tyckte mig se honom passera under länsväg 252 och järnvägen vid Borgåsund, men vart han sedan tog vägen, det vet jag inte, då vi inte såg till honom något mer sedan, men någon nämnde att han lär ha varit på väg till Stockholm. Så vad vet jag, kanske var han redan framme i Stockholm innan vi hade nått Västerås…

Efter en stunds guppande på Mälaren så passerade vi under Kvicksundsbron och ungefär i samband med passagen av Kvicksundsbron så blev vi omkörda av den andra plastbåten som vi slussat tillsammans med i kanalen, alltså den båten som hörde hemma i Mora i Dalarna och det var sista gången under båtresan som jag såg till den båten.
Den båten hade alltså åkt båttrailer till Smedjebacken och skulle antagligen tas upp ur vattnet vid Mälaren någonstans, innan den skulle åka båttrailer tillbaka upp till Dalarna igen, men besättningen på den båten funderade på att först ta en utflykt till platsen med just namnet ”Mora” som även återfinns invid Mälaren vid Eskilstunatrakten, så antagligen var de på väg dit, då de körde om oss.

För vår del så fortsatte vi in i Torshällaån och sedan länge hade det fina sommarvädret återkommit till oss, som dock inte var med oss under inledningen av dagen.
Där körde vi först fram till den nedersta av slussportarna i Torshälla kanal (som leder in till Eskilstuna), som dock är stängd sedan några år tillbaka då några slussportar måste bytas ut, vilket antagligen kommer att vara fixat inför sommaren 2019, även om renoveringen av kanalen dragit ut på tiden. Eftersom att kanalen för tillfället är stängd, så kunde vi inte slussa oss igenom några slussar i den kanalen i år, så det får bli ett projekt till ett annat år, även om jag inte kan komma så värst långt i kanalen med min motorbåt, då kanalen är överbyggd av ett flertal riktigt låga broar, varav några är så låga att de endast erbjuder en segelfri höjd på 1,2 meter.
Efter en kortare landstigning vid den nedersta slussen så vände vi om, men när vi åter kom till en ett vägval (som vi passerat en stund tidigare) i ån, så passade vi då på att ta en avstickare in förbi gästhamnen i Torshälla och vände sedan inte om förens vi möttes av en bro som var så låg att vi inte kom under den, en liten bit bortanför Torshälla gästhamn i Torshällaån.
Det var för övrigt i just Torshällaån, i vilken vi nu befann oss, som jag en vårdag i april 2010 (med mycket strömmande vatten in ån) införskaffade min tidigare båt som skulle visa sig ha en trilskande bensinmotor och som således satte stopp för min förra resa i Strömsholms kanal. Men denna gång var det tack och lov ingen motor som stoppade vår resa på Strömsholms kanal, men istället så tog det stopp för det svenska fotbollslandslaget, när vi var i Torshällaån och tittade runt, det var nämligen just då som det svenska fotbollslandslaget förlorade mot England och således åkte ur fotbolls VM.

För vår del så var inte resan riktigt slut ännu, utan nu var det dags för oss att korsa Mälaren i nordlig riktning, då vi nu skulle ta oss upp till Västerås, dit vi anlände lite senare på kvällen och kunde konstatera att det var mycket folk i den stora centrumnära gästhamnen då det stora bilevenemanget ”Power Big Meet” pågick i staden.
Vi lämnade båten lite tillfälligt vid en liten brygga, med relativt få båtar invid, eftersom att vi var tvungna att köra under en ganska låg bro för att komma fram till bryggan där vi gick iland och handlade lite kvällsmat i en kioskvagn längs ett promenadstråk. Vi kunde konstatera att om vi ville så kunde vi få bo i gästhamnen, då det fanns plats även för oss där, trots att det var mycket folk i hamnen, likaså nämnde några ombord på en båt vid en hyrd båtplats, att vi nog kunde få stå vid deras grannbåtplats (om det hade varit fullt i gästhamnen) då grannbåten lär ha varit ute på resa.
Men istället för att stå vid den för kvällen livliga centralt belägna hamnen, så åkte vi vidare till en annan båthamn där Jonas granne hade hyrt en båtplats, som vi kunde få låna under natten, eftersom att de ändå inte skulle komma förrän under morgondagen, då de tänkte övernatta vid Kvicksund under lördagskvällen. Så vi valde att låna den båtplatsen, som låg en liten bit utanför de mest central delarna av staden, dit vi anlände med tända lanternor under den sena julikvällen efter att ha glidit fram bland Västerås hamnar (där även Sjöräddningssällskapet tycktes vara ute under kvällen) och vår trecylindriga dieselmotor nu fick stoppas för sista gången under lördagen.

Genom årens lopp har det framförts olika idéer om att bygga en kanal med namnet ”Dala kanal”, detta genom att kanalisera Dalälven från Siljan, så att man på något sätt skulle kunna komma ut i havet med båt.
Idéer har delvis funnits om att kanalisera Dalälven längs dess naturliga sträckning ut till havet, liksom andra alternativa idéer istället har gått ut på att bygga en kanal mellan Siljan och Strömsholms kanal, som i sin tur redan har förbindelse med havet via Mälaren och slussarna i Stockholm, samt slussen i Södertälje. Men ännu har inga av dessa storstilade idéer om en pampig Dala kanal från Siljan ut till havets salta vatten realiserats och blivit verklighet.

Däremot så startades ett mindre projekt i början av 2000-talet, vars idéer lär ha haft sitt ursprung ännu tidigare. Det projektet som bedrevs som en ekonomisk förening gick under namnet ”Farled Dalarna”, vars syfte var att bygga en farled längs Dalälven för båtar mellan Avesta och Orsa, längs vilken man skulle få ta hjälp av landsvägstransporter förbi de fyra kraftverken i Borlänge och förbi de båda kraftverken vid Långhag och Stora Skedvi, som ligger en bit söder om Borlänge.
Vid kraftverket i Gråda var planen att man skulle bygga en kanal med en slussanläggning med tre slusskammare, som skulle kunna ta båtar förbi kraftverkets tolv höjdmeter.

Så i projektet ”Farled Dalarna” så skulle det ingå att iordningställa cirka 60 gästbryggor, några trailerramper, bygga en kanal med slussanläggning vid Gråda kraftverk och därutöver åtgärda tre broar (varav de två flottbroarna i Gagnef, var två av de tre broarna), så lite större båtar skulle kunna passera dessa broar.

Faktum är att det redan på troligen 1600-talet påbörjades ett kanalbygge vid forsarna vid Gråda, där det numrera finns ett vattenkraftverk. Detta kanalbygge var alltså långt innan dess att dagens vattenkraftverk fanns på platsen, men den gången slutfördes inte kanalprojektet, även om det eller något annat projekt ledde till att älven leddes om lite grann vid något försök att tämja älven för länge sedan.
Även på 1700-talet lär en kanalisering vid forsarna vid Gråda ha diskuterats, men den gången blev de inga grävarbeten genomförda för att förverkliga dåtiden kanalidéer.
På 1800-talet kom dock ett kanaliseringsprojekt igång vid Gråda, men inte heller den gången ledde projektet fram till någon slussanläggning då ekonomiska hinder satte stopp för kanalprojektet. Men flottningen på älven, liksom industriverksamhet som sågverk lär ändå ha kunnat dra nytta av detta kanalprojekt, som man ändå hann komma en bra bit med, även om det aldrig blev några slussar byggda på platsen. Så ännu i dag lär man kunna se resterna av detta slussprojekt, även om det aldrig slutfördes med några slussar.

Men inte heller 2000-talets projekt som gick under parollen ”Farled Darlarna” lyckades nå fram till någon kanal med slussar vid Gråda kraftverk, utan det projektet slutade tyvärr med att den eknomiska föreningen "Farled Dalarna" gick i konkurs 2010, vilket kanske delvis var en effekt av finanskrisen 2008.
Men projektet hann i alla fall beviljas en del EU-pengar, så innan konkursen hann projektet bland annat med att fixas till en del trailerramper och bryggor.
Liksom projektet även hann med att ta fram en trevlig guide till gästhamnar, ankringsplatser och bryggor mellan Avesta i söder och Orsa i norr. Guiden går att nå i PDF-format via denna länk (som leder till Insjöns båtklubbs webbsida), även om viss information i guiden kan vara lite inaktuell, då den ju är cirka tretton år gammal. Därutöver så finns det gästhamnar och gästbryggor som inte är med i denna guide.

Så under sommaren i år, så har jag passat på att resa längs ”Farled Dalarnas” sträcka, och passat på att besöka de flesta av de nämnda gästhamnarna och gästbryggorna, som är med i den nyss nämnda guiden, liksom jag även besökt en del andra hamnar och bryggor, som inte är med i denna guide.
Sommarens båtresor har skett i flera omgångar och jag har inte heller tagit bitarna i dess geografiskt rätta ordning, utan jag har istället plockat delsträckorna lite huller om buller, så att säga.

Första turen inleddes på tisdagskvällen under midsommarveckan, alltså den 16:e juni, i Rättvik. Där jag har min båt för tillfället.
Så dagen inleddes med sjösättning och lite båtservice, innan jag och min pappa ganska sent på kvällen gav oss av ut på Siljan mot Vaverön, med tända lanternor på Mashavet (som Siljan brukar kallas för).
Under resan mot Vaverön så var min tanke att vi skulle göra ett litet stopp i Laknäs, vid Laknäs brygga. Men då vi var vid Laknäs brygga så låg vinden på rejält, så det verkade vara svårt att lägga till vid bryggan, utan att riskera att skada båten. Så vi fortsatte istället vidare mot Vaverön, utan att gå i land vid Laknäs, där det var så vågigt att vi höll på att blåsa in den väderutsatta bryggan, så vi avbröt helt enkelt landstigningsförsöken där.

Nästan framme vid Vaverön så började det regna, så jag skulle då slå på båtens vindrutetorkare. Men tyvärr så råkade jag först trycka på fel knapp, så istället för att slå på vindrutetorkarna, så råkade jag istället trycka på knappen för tutan mitt i natten, när vi var strax utanför Vaverön, så att båten gav ifrån sig ett högt ljud. Ljudet från båtens tuta var nog anledningen till att vi såg att det lyste upp några lampor inne vid ön, så det var verkligen inte någon tyst och diskret tilläggning vi gjorde mitt i natten vid Vaverön.
Inte var det heller nog med att jag råkade tuta mitt i natten, utan strax utanför Vaverön så råkade jag i den skumma juninatten även köra över en grön ”farledsmarkering”, vars position jag har för med att inte riktigt stämde med mitt digitala sjökort.

Väl framme vid Vaverön så visade det sig att det inte var så jätte många personer där, utan de enda andra gästerna där, var några tjejer som rott dit och tältade vid stranden på ön, så de kanske blev skrämda när vi kom och förde sådant liv mitt i natten! Så jag får be om ursäkt för det!

Vaverön som är en ö (och numera även ett naturreservat) är ett av Siljans populäraste utflyktsmål bland båtfolk, och även om man inte har någon egen båt, så kan man ta sig dit, tack vare att man kan låna roddbåtar inne vid fastlandet och ro ut till ön.
Ön har både en bastu, en upplåst raststuga och ett par övernattningsstugor, varav i alla fall den ena stugan inrymmer ett piano. Åtminstone den ena av stugorna måste förbokas genom Leksands kommun, om man vill övernatta i den.

Trots att jag inför båtturen hade tittat på väderleksprognoserna och tidigare hade konstaterat att det såg ut att kunna bli en kanonvecka rent vädermässigt, denna midsommarvecka, så visade det sig att regnet fullkomligt öste ner och stod som spön i backen, under vår natt vid Vaverön. Så vi var glada att vi bodde i båten och att inte vi behövde tälta, som våra tillfälliga grannar på ön.
Men det hade ju varit ännu trevligare om vi hade haft en fungerande värmare i båten. Vilket vi tyvärr inte hade denna natt. Detta då båtens fotogenkök med värmelock (som jag tidigare har använt som värmare) har gått sönder och stod i mina föräldrars garage, vid denna tidpunkt. Inte heller hade vi ju tillgång till någon landström på ön, då det saknas ström på ön, så vi kunde inte heller använda oss utav min elektriska värmefläkt.

Morgonen inleddes med en skogspromenad i form av en rundtur på Vaverön, innan vi fortsatte båtresan till Tällberg och således fick upp värme i båten, tack vare båtens gångvärmare, som bjöd på skön värme när båtmotorn var igång.
Efter ett kort stopp i Tällberg gick båtresan vidare till Hjulbäck.
I Hjulbäck förtöjde vi båten en liten stund i en fin hamn, där man höll på med arbeten med att dra över vattenledningar från Hjulbäck rätt över Österviken (som är en del av Siljan) till Hjortnästrakten.

Efter vårt stopp i Hjulbäck, så fortsatte vi som vattenledningarna, alltså rätt över Österviken fram till Hjortnäs, där vi lade till vid det anrika dansstället Hjortnäs brygga. Där tittade vi lite på området, som likt många andra dansställen, lär få uppleva en ovanligt tyst och annorlunda sommar detta år, i pandemins spår.

Efter snabbvisiten i Hjortnäs så fortsatte vi till en liten hamn vid Västanvik, där det luktade gott om gräsmattan som höll på att ansas inför den stundande midsommarhelgen.
Invid hamnen finns den sex år gamla byggnaden ”Roddens hus”. ”Roddens hus” är klubblokal för ”Brudpigas Roddarklubb”, som är Leksands kyrkbåtsroddarlag.
I ”Roddens hus” ryms förutom samlingslokal och andra praktiska föreningslokaler, även ett obemannat kyrkbåtsmuséum, där man gratis får gå in och titta på en bildutställning om kyrkbåtar och kyrkbåtsrodd, samt på de riktiga kyrkbåtarna som finns i muséet. Utställningen berättar bland annat om kyrkbåtstraditionen runt Siljan, och om kapprodden som sedan 1936 vanligtvis brukar gå av stapeln i Leksand i juli.
Kapproddstävlingar med kyrkbåtar anordnas vanligtvis vid flera olika platser runt Siljan, under somrarna. Så det finns flera roddarlag runt Siljan, som tävlar mot varandra i dessa traditionella tävlingar. Vi passade på att titta in i muséumsdelen av byggnaden, när vi ändå var på besök i hamnområdet.

Sedan fortsatte vi nedströms i Österdalälven till Tibble, där vi gjorde ett kort stopp, innan vi fortsatte ner till Grådadammen och vände om alldeles ovanför Gråda kraftverk.
Denna gång gick det även bra att ta sig under landsvägsbron som leder Gagnefsvägen över älven i Grådatrakten. Detta tack vare att jag fått expertinformation som löd att vi skulle satsa på att åka under brospannet längst till höger (om det inte var så mycket vatten att det brospannet då var för lågt för vår båt) då vi åkte nedströms i älven, då det lär vara som djupast där. Det är nämligen så att med min förra båt så gick det jättebra att åka under denna bro åt båda hållen, då jag var på platsen för första gången, men vid mitt andra försök med min förra båt, så råkade vi köra på grund vid denna bro, eftersom att det finns många grunda partier vid bron, då det lär ha varit en kraftverksdamm på platsen tidigare.

Efter att vi vänt om strax innan kraftverket, så stannade vi till en stund vid en brygga, vid en trailerramp, som är belägen på älvens västra sida och alldeles söder om nyligen nämnda landsvägsbro. Efter en kort stopp där, så fortsatte vi vidare tillbaka under bron och fram till Gråda hamn, som är en fin hamn med kossor alldeles invid hamnen. I Gråda hamn satt vi inne i båten och passade på att äta middag, samtidigt som det var en fågelunge på bryggan som vi stannat invid och flera fåglar som cirkulerade i luften.

Efter middagen så fortsatte vi uppströms i älven, där vi först tog ett varv runt Morkarlön, som är belägen i älven. Sedan stannade vi till vid några bryggor i Rälta, innan vi var in och vände en liten bit in i Västannorsviken.
Därefter så fortsatte vi vidare mot Rönnäs, dock utan att gå i land där. Båtresan gick sedan vidare på Insjön (som vattnet heter vid Insjön) så att vi liksom rundade Prästön och fortsatte till Insjöns båthamn, där vi förtöjde båten och hade tillgång till landström, men dock inga toaletter, då alla byggnader i hamnområdet var låsta. Där övernattade vi och vi tycktes vara de enda båtgästerna som övernattade i hamnen, men på hamnområdet fanns det även en husbil med övernattade nattgäster.

Efter frukost ombord i båten i Insjön, så gick färden vidare till Leksand, där ångbåten S/S Engelbrekt var i färd med att ge sig av på någon form av resa.
Efter ett kort stopp i Leksand så gick färden vidare till Fornby, där det finns en nybyggd långbrygga i form av en lång pir, med en byggnad längst ute vid den kaj, som avslutar piren. Piren/bryggan och huset är visserligen nybyggda, men det har även tidigare funnits en numera raserad långbrygga vid Fornby, för att båtar skulle kunna angöra byn, trots att det är relativt långgrunt i trakten.

Efter stoppet i Fornby så åkte vi vidare in under Siljansnäsvägen, under en bro i Fornbybanken, så att vi tog oss fram till Byrviken. På Byrviken åkte vi på norra sidan av Lissön och vidare in i Alviken. I Alviken så passade vi på att göra stopp vid Alvik och Backen, innan vi fortsatte tillbaka till Byrviken, där vi stannade till vid båthamnen i Siljansnäs. Senare fortsatte vi söder om Lissön och tillbaka ut under Siljansnäsvägens bro igen.

Båtfärden fortsatte sedan vidare ut mot Storsiljan och tog oss genom sundet mellan Vaverön och Skorvnäsudden och vidare fram till Olsnäs. Då vi passerade Vaverön kunde vi se att det var flera båtar där vid denna tidpunkt, än när vi var där. Detta då det nu hade blivit riktigt fint väder.
Väl framme i Olsnäs så blev min pappa (som varit med under inledningen på turen) avlöst av min mamma och vi passade på att äta en gemensam middag ute på bryggan i Olsnäs, i det fina sommarvädret. Vid ett bord bredvid oss på bryggan så var det några personer med en riktigt fin hund!

Efter middagen så gick färden vidare en bit in i Limåviken, där vi sedan vände om och fortsatte till Saltholmen, där det vi övernattade efter en kort kvällspromenad på den lilla ön. Vid Saltholmen var det ytterligare en båt som övernattade vid öns brygga.

På förmiddagen så lämnade vi Saltholmen och fortsatte förbi en fiskodling, innan vi kom fram till Björka, där vi gjorde ett kort stopp.
Sedan så fortsatte vi norrut en liten bit längs Solleröns norra sida, så att vi åkte mellan Sollerön och Sollkalven, innan vi liksom rundade Sollkalven, samt en annan liten holme strax norr om Sollkalven och fortsatte tillbaka söderut och liksom rundade Solleröns södra del, så att vi tog oss fram till campingen vid Sollerön, där vi stannade till en stund. Sollerön är för övrigt Siljans största ö.

Efter stoppet vid campingen på Sollerön, så fortsatte vi fram till småbåtshamnen som är belägen vid Lerön. Lerön är en liten ö som Solleröns sydvästra broförbindelse korsar, så ön har liksom broförbindelse i två riktningar.
Efter ett kort stopp vid Lerön, så fortsatte vi in under Siljansvägen och passade på att ankra i en vik (som kanske var lite onödigt grund) för att äta pannkakor till lunch, denna fina midsommarafton.

Efter lunchstoppet, så gick färden vidare en bit in i Vikaviken. I Vikaviken vände vi sedan om och sedan fortsatte vi med båten in under Sundsvägen, som är den norra landsvägsförbindelsen mellan fastlandet och Sollerön.  Denna broförbindelse är betydligt mindre och diskretare, än den broförbindelse som vi passerat en stund tidigare, då vi åkte under Siljansvägen.

Sedan gick färden mellan många farledsmarkeringar som ledde oss in till Vinäs, där vi bara vände om i hamnområdet, utan att gå i land.
Därefter passerade vi väster om Sandholmen och gjorde ett kort stopp vid småbåtshamnen vid Sanda i Mora, innan vi styrde in i Saxviken, där vi stannade till vid en brygga, där min mamma passade på att promenera i väg för glassinköp. När glassen var levererad till båten, så gick färden vidare på Saxviken, där det var många båtar i rörelse.
När vi lämnat Saxviken, så fortsatte vi in under järnvägsbron och landsvägsbron i centrala Mora och styrde färden norrut mot Orsasjön. Men innan vi nådde fram till Orsasjön, så styrde vi lite mer västerut så att vi fortsatte följa Österdalälven ytterligare en bit. I Österdalälven hann vi med ett stopp både vid Mora Golfklubb (där det hade börjat blåsa upp en hel del) och vid campingen vid Moraparken, som har en riktigt fin gästhamn.

Efter stoppet vid Moraparken så fortsatte vi tillbaka nedströms i Österdalälven en liten bit och fortsatte sedan norrut upp i Orsasjön, som bjöd på en hel del vågor. I Orsasjön var vi först in och passerade igenom hamnområdet i Kråkberg, innan vi gjorde ett stopp vid den lilla ön Gammelhuvud.
Till Gammelhuvud anlände vi först efter att vi hade blivit stoppade av räddningstjänstens båt, som kom farande med blinkande blåljus och undrade om vi sett någon ensam vattenskoter utan förare på Orsasjön, vilket vi dock inte hade sett.
Vid Gammelhuvud var det flera båtgäster, och även några som hade paddlat dit, där de antagligen skulle övernatta i tält. Tyvärr var det dock någon fågel där som troligen var bedrövad, då någon (troligen någon annan fågel) lär ha stulit eller förstört något ägg för denna, enligt vad en annan öbesökare berättade för oss.

Sedan så fortsatte båtfärden förbi Våmhus och sedan gick färden vidare innanför några öar (där det kändes som att det stundtals gick lite tungt, så vi kanske tog i en mjuk eller sandig sjöbotten litegrann) så att vi kom fram till Orsa båthamn. När vi kom fram till Orsa båthamn så la vi först till i hamnen, men sedan så fortsatte vi ut från hamnen igen, för att undersöka hur det var med möjligheten att istället övernatta vid Orsa Camping.
Tyvärr visade det sig att bryggan vid Orsa camping inte var upplåten får båtbesökare vid det aktuella tillfället, och dessutom är bryggan vid Orsa Camping avsevärt mycket kortare numera, än vad den varit tidigare.
Så vi fortsatte tillbaka till Orsa båthamn. Där åt vi nylagad tacospaj, som vi tillagat i min lilla Omniaugn på ett gasolkök i båten. Efter den sena middagen så övernattade vi i båten i hamnen i Orsa.
Denna fina midsommarafton kunde jag konstatera att vi hade hunnit se ett flertal husbåtar som var ute och åkte både i Mora och i Orsatrakten.

Vi lämnade Orsa på förmiddagen på midsommardagen.
När vi hade kommit ut en bit på Orsasjön, så såg vi en båt som heter ”Argus”, som lutade oroväckande mycket. Vilket troligen var samma båt som vi under fredagskvällen hade sett vid några husbåtar, på ett annat ställe på Orsasjön.
Min första tanke var att båten stod på grund, men när jag tittade till på vårt digitala sjökort, så kunde jag konstatera att det skulle vara förhållandevis djupt på platsen där den stod, så det verkade orealistiskt att båten stod på grund. Så vi närmade oss båten och tutade några gånger, med förhoppningen att få kontakt med någon ombord i båten, men utan att vi först fick någon reaktion. Så min tanke var inledningsvis att kanske båten antingen hade slitet sig eller blivit lämnad på platsen, så jag funderade en stund på om jag skulle försöka mig på att ta mig ombord på den lutande båten, som vi efter en stund kunde konstatera att var förtöjd på platsen, med hjälp av ankare.
Men efter en stund så kom en person ut från båten, då vi stimmat en stund med både vår båttuta och våra röster. Jag tror att han som kom ut ur båten var alldeles nyvaken, då vi antagligen väckte upp honom.
Då vi påtalade att båten lutade mycket, så sa han att den brukade luta lite, men det visade sig att den nog denna gång lutade betydligt mer än vad som var normalt, då den lutade både bakåt och åt ena sidan. Men han som kom fram ur båten lyckades få fart på någon länspump i båten och börja pumpa ur vatten ur båten, och enligt honom så lät det som att varken båten eller någon ur besättningen var i någon nödsituation. Så vi fortsatte vår båtresa, då ingen verkade behöva någon akut hjälp av oss, dessutom så var det inte heller så superlångt in till Orsa, om någon i den lutande båten ändå skulle behöva kalla på någon sorts assistans.

Vår färd gick vidare till Vattnäs, där vi gjorde två stopp, i två olika hamnar, innan vi fortsatte genom Mora och vidare öster om Sandholmen fram till Nusnäs, där vi besökte min mammas kusin vid en sjöbod. I Nusnäs gjorde vi ännu ett par stopp, nämligen vid festplatsen ”Blickpunkten” och vid småbåtshamnen i Nusnäs, där jag såg en liknande båt som min båt, nämligen en Bella 7000, som är en föregångare till den båtmodell, som jag har, då jag har en Bella 7002. Båten som jag såg i Nusnäs såg ut att vara i fint skick och som att den brukar användas, då den var sjösatt. Jag skulle även tro att det var samma båt som jag såg i Nusnäs ett flertal år tidigare, då jag också besökte samma hamn.

Efter stoppen i Nusnäs så fortsatte vi ännu en gång till Sollerön, där vi denna gång gjorde ett kort stopp vid Bengtsarvet, innan vi fortsatte till Stora Tjuvholmen, där det var flera andra båtgäster. Väl framme vid Stora Tjuvholmen så passade vi på att äta lunch ute vid ett bord, innan vi styrde färden vidare till Garsås.
I Garsås gjorde vi ett kort stopp i hamnen, där det liksom i många andra hamnar var många badgäster (under denna fina midsommarhelg), som det kändes lite som att vi kom och trängde undan för vårt korta stopp.
Efter stoppet i Garsås så gick färden vidare till Rossaviken, där hamnen har utvecklats en hel del, för ett antal år sedan. Så Rossaviken tycks vara ett populärt besöksmål numera. I Rossaviken gjorde vi ett kort stopp och kunde konstatera att det var flera båtar där, varav en husbåt.
Från Rossaviken fortsatte vi till Stumsnäs, där vi var in i en liten hamn vid ångbåtsbryggan i byn, men där vi aldrig gick i land, då det var relativt blåsigt, vilket det hade varit mer eller mindre, under en stor del av vår färd ända från Nusnäs.

Slutligen så fortsatte vi vidare tillbaka till Rättvik, där jag hade inlett båtturen några dagar tidigare, eftersom att båten har sin båtplats där.
Så när vi lämnade båten i hamnen i Rättvik, så kunde jag konstatera att jag fått en fin femdagarstur med fyra övernattningar, under midsommarveckan, på en stor del av Siljans sjösystem!

Redan under kvällen innan denna dag, så passade vi på att lasta upp båten på sin båttrailer i Rättvik vid Siljan. Under tisdagen bar det av till Färjegårdarna i Borlänge, där vi sjösatte båten vid en sjösättningsramp, samtidigt som regnet föll.

När båten väl var sjösatt och bilen och båttrailern väl var parkerade på en grusplan invid sjösättningsrampen, så startade båtturen för mig och min pappa, efter att vi först passat på att fika i båten invid en brygga vid Färjegårdarna, samtidigt som regnet vräkte ner.
Båtturen gick först uppströms i Dalälven, så att vi tog oss under väg E16 och upp mot SSAB:s område, men innan vi passerade nästa bro som finns inne på SSAB:s industriområde, så vände vi om. Alltså vände vi således om en liten bit innan vi nådde fram till kraftverket som finns vid SSAB. När vi väl vänt om, så stannade vi till vid en ångbåtsbrygga som är belägen alldeles söder om väg E16, invid ”Matjes Emils gård”.
Efter ett kort stopp där, så fortsatte vi vidare in i Tunaån, som vi följde fram till Tunaåstrand, där vi vände om, utan att gå i land. Detta då vi inte kunde finna någon lämplig brygga för tilläggning vid Tunaåstrand.
Efter att vi vänt om vid Tunaåstrand, så fortsatte vi tillbaka nedström längs Tunaån i några hundra meter, innan vi återigen vände om och fortsatte lite uppströms i en annan förgrening av Tunaån, men där såg det ut att vara relativt grunt, ligga rör under vattenytan och därtill vara mycket sjögräs. Så vi vände ganska omgående om igen, så att vi fortsatte medströms och tillbaka ut i Dalälven, efter att vi antagligen även fått en del sjögräs i propellern, under vår färd bland sjögräset. Om det nu hade fastnat sjögräs i propellern, så lossnade sjögräset från propellern så småningom, vilket ju var bra.

Vi fortsatte att följa Dalälven ner till Torsång, där vi gjorde ett par korta stopp på respektive sida av Dalälven, innan vi fortsatte ner längs Dalälven och passerade en kanotstadion, som är belägen längs älven. Efter en stund kom vi fram till Gustafs, där vi förtöjde båten vid en mycket enkel gästhamnsplats, medan vi åt en middagsmåltid, som bestod av snitsel och potatisgratäng som vi tillagat i båten.

Efter middagen, så fortsatte vi längre ner längs Dalälven, så att vi kom fram till Långhags kraftverk, där vi vände om strax innan kraftverket och fortsatte uppströms längs älven tillbaka till Torsång. I Torsång så svängde vi in under broarna som leder in till Ösjön (som är en del av Runn), och fortsatte med båten ut på Ösjön, och vidare fram till Ornäs, där vi övernattade i båten i en stor båthamn.

Båthamnen i Ornäs är förhållandevis stor, för att vara vid den lilla orten Ornäs. Men antagligen så är det många som bor i Borlänge som har valt att ha sin båt i Ornäs, istället för att behöva inleda och avsluta sina båtturer med en resa på Dalälven, då man ju snabbare kommer ut på själva Runn från Ornäs, än från Borlänge (som ligger längs Dalälven).
När vi övernattade i Ornäs, så tror jag dock att vi var den enda gästbåten i den förhållandevis stora båthamnen i Ornäs.

Onsdagen inleddes med att min pappa lämnade mig i Ornäs, för att åka och arbeta, medan min mamma istället kom och anslöt till båten i Ornäs lite senare under förmiddagen.
Båtresan gick då vidare på Ösjön (som alltså är en del av Runn).
Först stannade vi till vid ”Carl Larsson-gården”, där det inhandlades glass, innan färden gick vidare till bland annat både Haganäs, Nordanön och Uvberget, där vi la till alldeles invid scoutstugan ”Uvbergsstugan” i några minuter innan färden gick vidare.

Senare styrde vi färden ut på de mer öppna delarna av Runn och tog oss till de båda öarna Prästö och Tyskö, där vi tog ett par kortare skogspromenader. Därefter styrde vi återigen in båten i lite trängre områden, då vi styrde in mot den lilla sjön Liljan, som har förbindelse med Runn.
För att komma till sjön Liljan ska man åka under både en järnvägsbro och en landsvägsbro. Det visade sig att det gick bra för oss att komma under järnvägsbron, men landsvägsbron var visst för låg för att vår båt skulle kunna ta sig in under den, så vi fick vända om vid landsvägsbron, utan att åka in i sjön Liljan.
 
Så efter vårt misslyckade försök att ta sin in i sjön Liljan, så fortsatte vi till de båda öarna Dejestolen och Hellmansö, där vi gjorde några kortare stopp och såg oss om lite på dessa öar.

Därefter gick färden vidare mot Främby udde, där vi dock aldrig gick i land. Utan istället fortsatte vi in till en brygga alldeles vid "Slussenområdet" i Falun, där vi gjorde ett litet stopp och kunde konstatera att det inte längre är så mycket av slussanläggningen kvar på platsen, där det en gång i tiden funnits en sluss mellan Runn och sjön Tisken.

Färden gick sedan vidare till Roxnäs udde, där vi gjorde ett stopp och passade på att ta en promenad ut längs udden, som sträcker sig ut i Runn. Innan vi kom fram till Roxnäs udde, så passade vi även på att göra ett kort stopp vid en brygga i trakterna av Hälsingstrand.

Efter vårt stopp vid Främby udde, så fortsatte vi till Staberg, där vi övernattade i båten i en båthamn.
Längs vår färd till Staberg så passade vi även på att åka in i en liten båthamn i en liten å vid Korsnäs och vända, dock utan att gå i land där. Därtill så passade vi även på att åka in i Sandviken vid Skatudden, innan vi kom fram till Staberg, men inte heller i denna vik gick vi i land.

I hamnen i Staberg, så fick min båt av modellen Bella 7002 återigen se ett av sina båtsyskon, nämligen en Bella 701.
Det är ju roligt när man träffar på liknande båtar som ens egen när man är ute och åker, även om man sällan brukar träffa på ägarna till båtarna, då båtarna oftast brukar ligga förtöjda vid någon brygga, vilket även var fallet denna gång.

Denna dag inleddes turen med att vi fortsatte från Staberg ut till ön Stora Melpad, som är Runns Segelsällskaps klubbholme, med bland annat ett klubbhus på. Runt ön finns det flera olika bryggor i olika väderstreck och en av Runns fyra fyrar är belägen på ön. Då vi besökte ön, var vi helt ensamma på ön, trots att vädret var fint och det var i mitten på juli.

Efter vårt besök på Stora Melpad så styrde vi färden vidare till en av de små öarna ”Björnungarna”, nämligen till ”Södra Björnungen”, som är den ö som Stabergs båtklubb har som klubbholme, och där det således anlagts både en brygga och några grillplatser.

Därefter fortsatte vi in i Vikasjön, men vi tog en liten omväg dit och det var antagligen väldigt nära att vi höll på att köra på grund i trakterna av Lerbäcksholmen, där det var många markeringar i vattnet i form av plastdunkar (som kanske markerade stenar). Det som kanske räddade oss från en grundstötning, var det att det var en man vid ett hus på land som vi uppmärksammade då han stod och viftade med armarna väldigt mot oss, som att han försökte varna oss och visa att vi skulle vända om, vilket vi gjorde och således klarade oss från att köra på grund där. Jag tror att han även ropade något till oss, men vi kunde inte höra vad han sa, då han var ganska långt bort från oss.

I Vikasjön stannade vi till vid Vika och åt lunch i båten. Därefter fortsatte vi ner till södra delarna av Vikasjön, där vi vände om och fortsatte vidare ut ur Vikasjön och fram till Fornäs udd. Vid Fornäs udd så tog vi en liten promenad och tittade på några gamla gruvhål.

Sedan tog vi ett varv runt Granön med båten och fortsatte in i Dalviksviken, där vi vände om och fortsatte till Sunnanö hamn, där det var en fin och påkostad hamn med många gästande båtar. I hamnen vid Sunnanö verkade det som att många av båtbesökarna där var stamgäster, då i alla fall de flesta verkade känna varandra där.

Från Sunnanö gick färden vidare in mot Torsång, där vi stannade till både vid bryggan vid hembygdsgården och vid bryggan vid Torsångs Motormuseum, som dock var stängt i år på grund av pandemin.

Sedan så fortsatte vi längs Dalälven upp till Färjegårdarna i Borlänge, och lastade upp båten på sin båttrailer, vid samma plats som jag inlett båtresan några dagar tidigare.

Med båten upplastad på sin båttrailer bakom bilen, så fortsatte vi till Fäggeby, där vi sjösatte båten i Dalälven, invid Dalälvens enda fyr, som finns i Fäggeby sedan några år tillbaka.
Fyren Holger som finns i Fäggeby blev nämligen byggd för drygt tio år sedan, och lär antagligen bära namnet ”Holger” efter en flottningsbåt som antagligen var den sista flottningsbåten som trafikerade Dalälven, om jag förstått saken rätt.

Under vår bilresa till Fäggeby så tog vi oss liksom förbi två kraftverk som finns i Dalälven mellan Gustafs och Fäggeby, nämligen Långhags kraftverk och Stora Skedvi kraftverk.
Efter att vi sjösatt båten i Fäggeby, samt därefter även parkerat bilen och båtsläpet på en grusplan i Fäggeby, så övernattade vi i båten vid gästbryggan i Fäggeby.

På morgonen så fortsatte vi först uppströms i Dalälven, så att vi kom upp mot Stora Skedvi kraftverk, där vi vände om. Det var antagligen tack vare att det var lagom mycket vattenföring i älven, som denna tur upp mot kraftverket var möjlig för oss att genomföra, så att sträckan var farbar och inte allt för ström för oss.
Sedan passerade Fäggeby igen, där vi övernattat, och fortsatte vidare neråt längs Dalälven. Under färden passade vi på att stanna till vid någon gästbrygga mellan Fäggeby och Dala-Husby, då jag vill minnas att det var några gästbryggor (eller om de nu bara var någon enda gästbrygga) i iordningställda mellan Fäggeby och Dala-Husby. Gästbryggorna (som jag vill minnas att var flera till antalet) mellan Fäggeby och Dala-Husby är antagligen iordningställda av föreningen "Dala-Fäggeby Älvvision", som jag även tror att står bakom byggandet av fyren Holger i Fäggeby.

Strax innan Dala-Husby kunde vi se att det var både ganska strömt och stenigt i älven vid Olofsfors. Lite strömt hade det visserligen varit även tidigare, men vid denna plats såg det värre ut, än på de andra platserna som vi hade passerat.
Då vi inte hade något sjökort över denna älvsträcka, och då det inte heller fanns några farledsmarkeringar hur man skulle åka i älven på denna plats, så valde vi att vända om, för att forska i hur man skulle ta sig an denna något forsande etapp.
Eftersom att vattnet var så strömt, så var det ju ingen idé att bara stoppa propellern en stund och stå still, medan vi tog reda på hur man skulle åka i forsen, för då hade det inte tagit lång tid innan vi ändå hade glidit in i den lilla forsen i det strömmande vattnet. Så det blev helt enkelt till att köra motströms i älven en stund, medan vi efterforskade hur vår fortsatta älvresa skulle genomföras.

Efter lite Googlande så lyckades jag få tag i en person som tycktes vara engagerad i hamnen i Fäggeby, eller i alla fall ha varit engagerad i hamnen i Fäggeby. Så efter ett telefonsamtal med honom, så kände jag mig mer säker på hur vi skulle försöka hålla oss i älven i det forsande vattnet bland stenarna. Så efter telefonsamtalet så vände vi återigen om, så att vi färdades medströms i älven igen, och efter en liten stund kom vi återigen fram till den lite mer forsande platsen i älven. Det verkade som att telefoninstruktionen som jag hade fått stämde, så vi klarade oss genom det strömmande vattnet, utan att köra på grund. Detta genom att bland annat hålla någotsånär i mitten av älven, och inte längs någon av älvens ytterkanter vid den lilla forsen.

Vi passerade Dala-Husby och tog oss sedan ett varv runt Näsgårdsön, som länsväg 270 går rätt över, så att det är en bro på var sida av ön.
Sedan tog vi oss ner mot Grådötrakten, där vår utskrivna hamnguide (från projektet ”Farled Dalarna”) upplyste oss om att det skulle finnas två hamnar, nämligen både ”Brunna hamn” och ”Grådö hamn”, som lär ha legat ganska så nära varandra.

Det visade sig dock att vid Brunna hamn, så var det inte så mycket till hamn kvar. Detta då båtbryggorna tycktes ha plockats bort.
Däremot så fanns det fortfarande kvar som en liten linfärja mellan den före detta småbåtshamnen vid Brunna och Brunnaön. Brunnaön ligger belägen ute i Dalälven, på en plats där Dalälven är bred och bildar sjön Hovran, med flera öar i ett deltaliknande landskap, där många fåglar och fågelskådare tycks trivas.
Brunnaön har flera byggnader och antagligen är det några personer som bor permanent på ön, och det tycks finnas planer för ett naturreservat på en del av ön (om det nu inte redan har blivit ett naturreservat där, alternativt att de planerna har lagts ner), men ön har ingen broförbindelse in till fastlandet.

Så då småbåtshamnen ”Brunna hamn” hade tagits bort, så besökte vi bara Grådö hamn i dessa trakter. I Grådö hamn så passade vi på att äta lunchs i båten invid en brygga. Vid trakten av Grådö hamn, så såg vi även en motorbåt som drog på en flotte, som tycktes rymma ett barnkalas.

Under dagen så blev vi något förvånade över att det stundvis var relativt stora vågor på Dalälven, trots att vi ju alltså befann oss på en relativt vindskyddad älv, och inte ute på ett öppet hav.

Efter stoppet i Grådö så gick vår färd sedan vidare ner längs Dalälven till Plosön, där vi la till vid en sliten gammal brygga, men vårt intryck av det lila vi såg av ön, var att ön var ganska igenväxt och att bryggan hade sedan länge sett sina bättre dagar. Vi gick inte runt så mycket på ön, men vi tog i alla fall ett varv runt ön med båten.

Sedan fortsatte vi längre ner längs älven och rundade Asköholmen. Ursprungliga tanken var att vi skulle gå i land på ön Askungen, som ”Södra Dalelfvens Båtklubb” har som sin kubbholme, men det var ganska mycket folk där, så vi struntade i det, utan istället styrde vi färden vidare direkt ner mot Avesta.
I Avesta åkte vi först en liten bit mot kraftverket, innan vi vände om och åkte in till Avesta hamn, där ”Södra Dalelfvens Båtklubb” håller till. Dit hade min pappa anlänt med min bil och min båttrailer, så efter att vi ätit middag i båten i hamnen, så lastade vi upp båten på sin båttrailer i hamnen och fortsatte landsvägen vidare norrut.

Färden gick då via Fäggeby, där pappa hade lämnat en bil, då han hade hämtat upp min bil och min båttrailer där. Bilen som han hade lämnat i Fäggeby tog vi nu med oss till en parkeringsplats vid en sjösättningsramp vid Norr Amsberg, som ligger nor om Borlänge. Där lämnade vi den bilen igen och fortsatte sedan till Gagnef, där vi sjösatte båten i Österdalälven, på älvens södra sida vid en sjösättningsramp, som är belägen alldeles nedanför flottbron (som vi inte kommer under med min båt) i centrala Gagnef.
Eftersom att båtens toalettank hade blivit full, så tog vi omvägen via Leksand, då vi var på väg till Gagnef. Detta då vår förhoppning var att det skulle gå att tömma båtens toalettank med hjälp av sugtömningsanläggningen där, trots att båten var upplastad på sin båttrailer. Tyvärr så visade det sig att man inte kunde komma tillräckligt nära med båttrailern på ett smidigt sätt, för att slangen på sugtömningsanläggningen skulle nå till båtens tömningshål, så båtens toalettank fick förbli fylld.

När båten väl var sjösatt i Gagnef och bilen och båttrailern var parkerad på en närbelägen grusplan, så var det redan mörkt. Så det blev ingen lång älvtur i Gagnef denna kväll, utan vi körde bara med båten i princip rätt över älven och stannade och övernattade vid en brygga vid caféet som finns vid Flottbron i centrala Gagnef.

Faktum är att vi vid denna plats inte befann oss så jätte långt nedanför Gråda kraftverk, som vi några veckor tidigare var och vände strax ovanför, under midsommarveckans båttur.
Mellan flottbron som vi nu befann oss vid och Gråda kraftverk, så finns det ännu en flottbro, nämligen vid Nedre Österfors. Dessa två flottbroar lär numera vara Sveriges enda flottbroar (trots att det funnits många fler tidigare), men det är bara den i central Gagnef som är upplåten för biltrafik, då flottbron vid Nedre Österfors inte är upplåten för biltrafik, men väl för gångtrafik och cyklister.
Det var för övrigt vid bron i centrala Gagnef, som ett lastbilsekipage våren 2015 försökte sig på att köra över bron, så att bron havererade och fick byggas upp på nytt (denna gång som en sort pontonbro), då den inte tålde så tunga fordon. Det lär även ha hänt någon mindre incident med någon lastbil vid denna flottbro även efter denna olycka. Men numera så sitter de portaler som begränsar möjligheten för höga fordon att passera bron, liksom det står skyltar att inga fordonskombinationer som väger över fyra ton får passera bron. Detta ledde till att antagligen inte heller vi kunde passera bron med båten upplastad på båttrailern bakom bilen, utan istället fick vi ta en omväg för att komma fram till sjösättningsrampen.

Flottbron i centrala Gagnef låg faktiskt tidigare belägen längre uppströms i älven och närmare kyrkan i Gagnef. Men efter att den en gång under en vår på 1800-talet slitit sig från platsen som den då var belägen på, så var det ett svårt projekt att bärga bron tillbaka till sin ursprungliga plats, utan istället fick den sin nya position där den numera är belägen. Även om dagens flottbro i centrala Gagnef är nybyggd, så är den belägen på samma plats som den plats dit bron tidigare flyttades, efter att den alltså slitit sig under en vår på 1800-talet. 

Dagen inleddes med frukost i båten och för min del även med en promenad bort till kyrkan i Gagnef, där det finns en fin toalett i en byggnad bredvid kyrka. Detta då tanken till vår båttoalett alltså var full och kundtoaletten vid caféet vid Flottbron hölls låst innan caféet hade hunnit öppna.

När dagens båtresa väl startade så åkte vi först till ”Ängsholns Folkpark”, som ligger i utkanten av Gagnef. Denna sommar i pandemins tecken, lär det antagligen inte vara så mycket aktiviteter som sker där. Intrycket då vi kom sjövägen via älven till folkparken, var det att den såg väldigt sliten ut. Men när vi gått längre upp i folkparksområdet, så visade det sig att folkparken var i bättre skick när man såg den från högre höjder, även om den likt många andra folkparker knappast var i toppskick.

Sedan fortsatte vi färden vidare mot Djurås, men tyvärr råkade vi köra på grund. Detta då min pappa råkade köra på fel sida av en så kallad ”farledsmarkering” i vattnet, som han råkade missa, då den hade vickat och liksom låg längs med vattenytan och guppade, eller om det nu var så att den bara bestod i att vara en otydlig liten plastdunk som var målad.
Turligt nog, så blev detta vår enda grundstötning under vår resa längs "Farled Dalarna" (trots avsaknaden av sjökort, under en stor del av älvetapperna), samtidigt som det längs älvetapperna var lite si och så om det fanns några farledsmarkeringar över huvud taget, liksom hur väl de var placerade på sin rätta plats, i de fall som de fanns. Detta då vi liksom har hittat farledsmarkeringar på alla möjliga konstiga ställen, som flytande inne i buskage och på andra ologiska ställen. Turligt nog, så var det bara för oss att kliva ur båten och putta den av grundet, som nog mestadels bestod av grus.

Så efter ett bad av ben och fötter, så gick färden vidare till Djurås, där vi först stannade till vid en brygga alldeles norr om väg E16.
Efter stoppet där, så fortsatte vi lite längre ner i älven, så att vi kom fram till det så kallade ”Älvmötet”, där Österdalälven går ihop med Västerdalälven och gemensamt bildar Dalälven. Vid ”Älvmötet” stannade vi till vid en brygga och passade på att titta lite på platsen där älvarna möts.

Sedan så fortsatte vi upp längs Västerdalälven till en liten hamn vid Svedjan, där vi gick i land en vända. Därefter fortsatte vi en liten bit till uppströms längs Västerdalälven, men vände om strax innan vi möttes av Djurforsen, som knappas lär vara farbar med min båt.

Så färden gick återigen nedström och förbi ”Älvmötet” i Djurås igen, samt vidare fram till Arvslindan, där vi gjorde ett kort stopp innan vi åkte vidare till Bäsna. I Bäsna stannade vi till vid en fin brygga och åt soppa och pannkakor ombord i båten. Maten värmde vi på ett gasoluppvärmt friluftskök, då båtens kök har gått sönder och således inte var med på denna tur.

Därefter fortsatte vi förbi campingen i Sifferbo och fram till den så kallade ”Ingemar Bergmans brygga” i Gimsbärke, i närheten av den plats där Ingemar Bergman tillbringat en hel del tid under somrarna på 1920-talet, då hans morfar låtit bygga ett hus i dessa trakter.

Sedan gick båtresan vidare till en brygga i Repbäcken, som blev vårt sista stopp innan vi kom fram till sjösättningsrampen i Norr Amsberg, där vi parkerat en bil under föregående dag. Vid bryggan vid sjösättningsrampen så släppte jag av mina föräldrar som åkte vidare med bilen som vi lämnat där.
Min mamma släppte sedan av min pappa vid min bil och båttrailer som vi lämnat i Gagnef. Sedan körde han bilen och båttrailern från Gagnef till sjösättningsrampen i Norr Amsberg. Under tiden då han hämtade bilen och båttrailern, så passade jag på att fortsätta med båten ner till Forshuvudforsens kraftverk (som ligger strax norr om Kvarnsveden). Forshuvudforsens kraftverk är det första av de fyra kraftverken som ligger på rad genom de centrala delarna av Borlänge, vilka således hindrar en båtresa på Dalälven mellan Forshuvudforsen och SSAB (där det sista av de fyra kraftverken i centrala Borlänge är beläget).

Strax innan jag kom fram till Forshuvudforsens kraftverk, så passerade jag under Forshuvudbron. Bron är numera en landsvägsbro, men tidigare så var bron en järnvägsbro längs järnvägen mellan Falun och Repbäcken, som numera till största delen är uppriven sedan länge.

När jag närmade mig Forshuvudforsens kraftverk så vände jag om med båten och fortsatte tillbaka till sjösättningsrampen i Norr Amsberg, dit min pappa hade hunnit fram, redan innan jag kom tillbaka dit. På väg tillbaka från Forshuvudforsens kraftverk till sjösättningsrampen vid Norr Amsberg, så testade jag även att åka in i en liten kanal (med ganska strömt vatten) som leder från Dalälven in till Bysjön vid Kvarnsveden. Kanalen korsas dock av en vägbro, som jag är osäker på om jag skulle kunna komma under med min båt, så jag avbröt ganska omgående mitt försök att ta mig genom kanalen, och tog mig tillbaka ut i Dalälven igen.
Väl framme vid sjösättningsrampen vid Norr Amsberg så drog vi upp båten på sin båttrailer och tog den tillbaka till Siljan i Rättvik, där vi sjösatte den och lämnade den vid sin båtplats i hamnen där.
Under denna dag så passerade vi många fina gästbryggor. Troligen kan man tacka ”Kommittén för en trevligare Dalälv mellan Gagnef och Forshuvud” för detta!

Således kunde vi konstatera att vi fått flera fina turer längs "Farled Dalarna", med billiga hamnavgifter!
Jag tror även att det var bra att vi valde att följa de flesta älvetapperna längs turerna på ett sådant sätt att vi följde älvarna medströms. Detta både för att spara bränsle och tid, eftersom att det är ganska strömt i älvarna som vi åkte med båten i. Vilket inte minst visade sig när man skulle lasta upp båten på båttrailern på de olika ställena i Dalälven och således skulle försöka att pricka båttrailern med båten.

/Fredrik

Dagen inleddes med att min mamma fortsatte hem med buss och tåg från Sjötorp, medan jag istället fortsatte norrut på Vänern till Otterbäcken för ett glasstopp. I Otterbäcken så tittade jag lite på den lilla orten och dess stationsområde, varifrån järnvägsspåret numera har ersatts av en cykelväg på banvallen.

Efter mitt stopp i Otterbäcken, så fortsatte jag min båtresa till Kristinehamn, längs Vänern, som denna dag var riktigt stilla och fin, till skillnad emot föregående dag, då dess vågor gick höga, då vi ankom till Sjötorp. I Kristinehamn så övernattade jag i gästhamnen.

I normala fall hade man kunnat komma längre in med båt i staden Kristinehamn (än bara till gästhamnen), genom att följa ån som leder in i stadskärnan, men då jag var på platsen så pågick byggnadsarbeten, då man hade rivit en järnvägsbro, som skulle ersättas med en ny bro, alldeles bortanför gästhamnen i Kristinehamn. Så vid mitt besök i staden var det inte möjligt att komma längre med båt, än till gästhamnen i Kristinehamn.

Innan jag lämnade Kristinehamn, så passade jag på att både äta lunch i staden och titta på ”Bojorten - Christine af Bro” (från kajkanten), som är ett relativt nybyggt segelfartyg som är byggt i gammal stil.

Sedan så fortsatte jag den inre farleden från Kristinehamn till Karlstad, genom Vänerns norra skärgård.
I Karlstad, så var jag först in i Lambergstjärnet och vände, innan jag fortsatte in i den stora småbåtshamnen i Karlstad, för att leta efter en lämplig gästplats.
Men när jag varit in och cirkulerat några vändor i småbåtshamnen, utan att hitta någon lämplig gästplats, i det blåsiga vädret, så insåg jag att den stora gästhamnen i Karlstad ligger inne i de mer centrala delarna av staden, alldeles invid turistbyrån, i den så kallade ”Inre hamnen”. Så jag fortsatte dit och övernattade i gästhamnen.

Från turistbyrån i Karlstad, där jag betalade gästhamnsavgiften, så fick jag fina rejäla påsar att använda för sopsortering i båten, för att vara rädd om de fina vattnen, som man färdas på med båt och så att man exempelvis inte ska skräpa ner naturen med plast. Tyvärr låg även dessa rejäla sopsorteringspåsar inpackade i just en plastförpackning, som tyvärr råkade fångas av vinden, så att plastförpackningen råkade blåsa ner i vattnet och bli ännu en plastförorening i vattnet. Så miljöpåsarnas förpackning ledde tyvärr till ännu mer nedskräpning... Min ambition var inledningsvis att promenare till andra sidan av ”Inre hamnen” och plocka upp plastförpackningen, då den flutit dit, men tyvärr lyckades jag inte få upp plastförpackningen, när jag väl promenerat till andra sidan av ”Inre hamnen”.

Jag passade på att äta lunch, och promenera runt en del i den kaffedoftande staden Karlstad. Jag promenerade bland annat till slussen i Karlstad (som heter ”Carlarnas sluss”), vilken är belägen längs Pråmkanalen inne i Karlstad. Slussen trafikeras av så kallade ”Båtbussar” (vilket är båtar) som är en del av Karlstads kollektivtrafik, då Karlstad och dess omgivning till stor del är uppbyggt på land, som kan liknas vid stora öar i Vänern och den intilliggande Klarälven.
Det finns visserligen bara en sluss i Karlstad, vilken leder den så kallade Pråmkanalen genom Karlstad och upp i Klarälven. Trots att det bara finns en enda sluss i Karlstad, så lär det vara möjligt att åka som en rundtur i Karlstad, genom att exempelvis åka genom slussen åt ena hållet och sedan följa någon av Klarälvens naturliga vattenvägar tillbaka ut i Vänern, då nivåskillnaden i slussen är relativt liten.

Efter att jag pratat med några slussvakter vid slussen i Karlstad, så fick jag besked om att det var helt okej (och gratis) för mig att slussa mig genom slussen. Så jag gick tillbaka till min båt och hämtade den, och styrde sedan i mot slussen i Pråmkanalen, där jag sedan blev uppslussad tillsammans med en så kallad ”Båtbuss”, efter ett något besvärligt möte i Pråmkanalen, då jag under en stund inte hade tillgång till någon väntbrygga, där det uppstod en viss väntan, nedanför slussen.

Efter att jag slussats upp genom slussen och fortsatt uppströms i Klarälven en liten bit, så vände jag om ganska omgående, då det var besvärligt att veta var älvens alla sandbankar var belägna, och jag misstänker att jag kanske även var på en sandbank en vända, då det gick aningen tungt en stund.
Så för min del vände jag alltså om, tämligen omgående och fortsatte tillbaka ut genom Pråmkanalen och dess sluss (där jag nu fick slussa som enda båt) i Karlstad.

Tyvärr lyste solen med sin frånvaro, och regnet stundtals öste ner under dagen, så att jag inte fick uppleva ”Soliga Karlstad” från sin bästa sida.
Efter mina slussningar, så fortsatte jag till Lillängshamnen vid Skoghall, dit jag anlände och övernattade och tog ett par kvällspromenader, efter att jag tagit mig dit via den förhållandevis långa sjövägen genom Vänern, då jag valde att köra söder om Hammarön, för att komma till Skoghall.

Efter en natt med mycket åska, så gick båtresan vidare från ett dimmigt Skoghall vid lunctid, fram till ett strålande väder i Ekenäs.
Ekenäs ligger i princip längst ut på udden/halvön ”Värmlandsnäs”, som sträcker sig ut i Vänern mellan Skoghall och Säffle.
Vid Ekenäs finns en fin camping och gästhamn, med tillhörande restaurang, dit ja nådde fram efter en längre sträcka mellan många gröna och röda bojar, på slutet av min dagsetapp.
I Ekenäs övernattade jag i gästhamnen, där månen sken över hamnområdet, efter en vacker kväll med soppmiddag som åtnjöts ute på akterdäcket, då vädret åter hade blivit toppenfint!

Under fredagen så gick min resa vidare från Ekenäs in mot Säffle. Det finns visserligen en inre farled mellan Ekenäs och Säffle, där man i stort följer Värmlandsnäs västra strandlinje, men jag valde istället att till stor del färdas längre ut på Vänern, för att spara lite tid och hinna fram i tid till slussen i Säffle, där jag förbokat slussning, för att ta mig upp genom slussen.

I Säffle blev jag alltså uppslussad genom slussen och fortsatte sedan att följa Säffle kanal (eller "Vikingaleden" som den också kallas) upp genom den relativt strömma Byälven (jag skulle gissa att det ännu var en del vatten från vårens snösmältning i älven), samt Harefjorden, Björnöflagan, Söljeflagan och Glafsfjorden, fram till Kyrkviken vid Arvika, där jag övernattade i en gästhamn i Arvika, efter att jag tagit en kvällspromenad.

Säffle kanal följer alltså Byälven mellan Vänern och Glafsfjorden, och kanalens enda sluss finns i Säffle, vilket är en sluss med något större mått än Göta kanals slussar, då det fram tills för ett antal år sedan även gick fraktfartyg i kanalen.

Under min resa upp längs Säffle kanal så passerade jag ”Värmlands Vikingacenter” i Nysäter, den lindragna bilfärjeleden ”Högsäterleden”, som trafikeras av Trafikverkets färjerederi och byggandet av en damm, som ska verka som ett översvämningsskydd vid Kyrkvikens inlopp från Glafsfjorden. Anledningen till att man bygger denna damm, som ska verka som ett översvämningsskydd, är för att mildra risken att Arvika ska översvämmas igen, vilket skedde rejält år 2000.

Efter att jag lämnat hamnen i Arvika, där stor aktivitet rådde, denna lördag strax innan midsommar, så fortsatte jag till ”Blåsut”, som är en klubbstuga tillhörande ”Arvika Motorbåtsklubb”. Där tycktes det förberedas för en fest, som jag tror att var en bröllopsfest. Så efter ett kort stopp vid bryggan vid ”Blåsut”, så fortsatte jag in i Jösseforsviken, där jag vände om, utan att gå i land.

Därefter fortsatte jag in i Sulviken och stannade till i hamnen i Sulvik, som enligt vissa källor anses vara Sveriges innersta hamn, som har förbindelse med havet. Dock är jag inte benägen att hålla med om detta påstående, då det faktiskt lär vara längre längs sjövägen från havet till hamnen i Ed, som nås via Dalslands kanal. Efter en fikapaus i Sulvik, så fortsatte jag till Klättholmen, eller ”Skagern”, som den kallas i folkmun. Klättholmen rås om av ”Arvika Segelsällskap”, som även har en klubblokal på denna ö, i sjön Glafsfjorden.

Efter att jag fått bevittna en fin solnedgång, så övernattade jag vid en brygga vid Klättholmen, där vi var flera övernattande båtar. Som en bekvämlighet så fanns det till och med tillgång till landström på ön.

Under söndagen gick båtresan vidare söderut i Säffle kanal och dagens första stopp gjordes i gästhamnen i Klässbol, där det fanns både en fyr och en upplåst klubblokal, som man hade tillgång till. Från hamnen i Klässbol promenerade jag till en lanthandel (för glassinköp) och vidare förbi en gammal folkpark till ett linneväveri, där jag liksom andra besökare fick titta in i linneväveriets tillverkningslokaler.
Efter mitt besök i linneväveriet, så gick jag vidare till en närbelägen gammal kvarn, som numera innehåller ett café med det passande namnet "Kaffekvarnen", där jag inhandlade fika, innan jag fortsatte tillbaka till båten som låg och väntade på mig i gästhamnen.
Sedan under dagen följde ett kort stopp vid en brygga vid Stömne naturreservat.

Därefter gjorde jag ett stopp vid Södra Högsäter, där bilfärjeleden ”Högsäterleden” korsar Byälven (och därmed även Säffle kanal) mellan Högsäter och Fyksnäs, tack vare linfärjan ”Byälvan” som trafikeras av Trafikverkets färjerederi. Färjeleden lär vara Värmlands sista kvarvarande allmänna färjeled, och även Sveriges kortaste allmänna bilfärjeled, då färjeleden endast är 75 meter lång. Färjeleden trafikeras av Trafikverkets färjerederis i driftvarande både minsta och äldsta bilfärja, som är byggd redan 1955. Linfärjan lär faktiskt en gång i tiden ha varit eldriven, innan den konverterades till dieseldrift 1963 (vilket ju låter motstridigt, med tanke på nutida ombyggnader av båtar och fartyg, då miljöargumenten ofta väger tungt).

Dagens sista stopp skedde sedan vid Nysäter, där det både finns en öppningsbar landsvägsbro (som inte behövde öppnas för min förhållandevis lilla båt) och ”Värmlands Vikingacenter”, med några tillhörande vikingabåtar.

Efter att mörkret hade sänkt sig över trakten, så nådde jag fram till Säffle, där jag övernattade vid en gästbrygga, strax uppströms om slussen i Säffle. Under söndagens sista kvällsetapp såg jag många som var ute och fiskade från sina båtar, i den fina junikväll, så jag var inte alls den enda båten som gled fram med tända lanternor på det mörka vattnet.

Under måndagen blev jag nedslussad genom Säffle kanals enda sluss, som finns i Säffle, och jag passade även på att ta en promenad och titta runt lite i Säffle, innan jag fortsatte ut på Vänern igen med båten. Även denna gång, så höll jag mig en bit ut på Vänern, istället för att köra den mera strandnära farleden, som till stor del går inomskärs längs med halvön/udden Värmlandsnäs.

Framåt kvällen nådde jag fram till Lurö, där jag gick i hamn i Stenstaka, efter att jag lyckats förtöja båten vid en brygga.
I hamnen var det ytterligare någon båt, men det som framförallt drog min uppmärksamhet till sig, var lastfartyget Bonita, som lastat med djurfoder hade råkat köra på grund vid skäret Stenskär, strax utanför Lurö, tidigt på söndagen. Så denna kväll syntes även kustbevakningens båt befinna sig vid det grundstötta lastfartyget.
 
Under kvällen så tog jag en promenad på Lurö och promenerade upp till Korsön, längst upp i norr på Lurö. Där drog jag mig fram och tillbaka, till en liten holme, med en mycket liten lindragen flotte/linfärja. Väl tillbaka efter min kvällspromenad så övernattade jag i min båt, vid gästhamnen invid STF-vandrarhemmet vid Stenstaka på Lurö.

Dagen inleddes med en långpromenad på Lurö, där jag utforskade ön och kunde konstatera att mycket av öns service inte hade hunnit öppna för säsongen ännu, som exempelvis: ”Restaurang Luröbryggan”.

Efter att jag promenerat klart på ön, så fortsatte jag min båtresa, som först gick förbi det strandade lastfartyget Bonita, som visst skulle bli kvar på grundet i Lurö skärgård i ytterligare cirka en vecka, då jag passerade det, eftersom att det tog ett tag innan bärgningen kunde slutföras av det strandade fartyget.

Efter att jag passerat Bonita så fortsatte jag förbi ännu ett strandat fartyg. Nämligen den före detta restaurangbåten "M/S Aila af Karlstad"/”Skutan”, som strandat vid Södra Trädgårdsholmen i Lurö skärgård, under en misslyckad bogsering, som lär ha varit planerad att gå från Lidköping till Karlstad, under våren 2008. Numera lär fartyget även tilldelats det passande öknamnet ”Matvraket”.
Det var dock inte första gången som jag fick se detta vrak i Lurös fina skärgård, utan även då jag passerade över Vänern under min båtresa 2017, så såg jag också fartyget ligga med slagsida vid Södra Trädgårdsholmen.

Framåt kvällen förtöjde jag min båt längst in i gästhamnen i Mariestad, dit jag anlände i samband med att ett rejält åskoväder drog in över trakten.

Under dagen passade jag på att titta runt i Mariestad, där jag bland annat besökte Mariestads domkyrka och ortens järnvägsstation, för att titta på tåg, samtidigt som jag passade på att tvätta i gästhamnen.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att det utanför järnvägsstationen i Mariestad fick bli resans andra samtal still SOS-alarm, med tillhörande ambulanstransport bort från platsen. Detta då en man tuppat av, på en bänk utanför stationshuset. Så en ambulans fick komma och hämta den aktuella mannen, som alltså fick ambulanstransport för vidare omvårdnad. Faktum är att Mariestad inte är speciellt långt ifrån Hajstorp, där vi drygt en vecka tidigare också tvingades tillkalla ambulans, då en man föll mycket olyckligt med ansiktet ner i den hårda kajkanten.

Efter att ambulansen hämtat den avtuppade mannen vid stationshuset, så fortsatte jag tillbaka till båten och sedan gick kvällens båtresa vidare över Vänern, fram till Framnäs småbåtshamn i utkanten av Lidköping. Dit jag anlände framåt natten, efter en båtresa som bjudit på både spöregn och åska, under min färd från Mariestad.

Under torsdagen så passade jag på att promenera in till de centrala delarna av Lidköping, för att inhandla några varor, innan båtresan gick vidare. Väl inne i Lidköping, så konstaterade jag att jag antagligen mycket väl hade kunnat köra ända in i de centrala delarna av Lidköping med min båt, och förtöjt båten vid någon brygga längs ån Lidan, vilket jag ångrar att jag inte testade att göra.

Hur som helst, så fortsatte jag min båtresa då jag var tillbaka vid båten vid en gästplats i Framnäs småbåtshamn, i utkanten av Lidköping. Båtresan gick då vidare till Vänersborg. Under min båtresa till Vänersborg så gick färden först i nordlig riktning, tills jag vek av västerut och fortsatte över Ullersund och förbi Ulleredsbro. Efter att jag passerat Ulleredsbro (utan att gå i land där), så fortsatte jag över Vänsjösjön och vidare bort till Flarkesjön, varifrån dess västra ända jag följde den inre farleden söderut genom en hel del vass och vidare genom Rackeby skärgård. Så att jag sedan kom ut på de mer öppna delarna av Vänern, efter att jag tagit mig förbi Snickartorp och Jarlehus.

Under kvällen så nådde jag fram till Vänersborg, där kanalbåten (som brukar trafikera Göta kanal) M/S Wilhelm Tham tycktes övernatta vid en kaj. Till Vänersborgs så anlände min pappa med tåg, ungefär samtidigt som jag nådde fram till Vänersborg. Detta eftersom att han skulle vara med mig i båten under några dagar kring midsommarhelgen.
Men innan jag fick en helt egen broöppning av den stora järnvägsbron i Vänersborg, för att komma fram till gästhamnen i Vänersborg, så fick några tågrörelser (däribland tåget som min pappa anlände med till Vänersborg) passera över bron.
Jag misstänker att brovakten (som antagligen fjärrstyr bron) inte upptäckte min lilla båt, direkt när jag la mig vid den stora väntbryggan, för att invänta broöppning av järnvägsbron i Vänersborg. Så efter en stund, då jag inte hade fått något tecken på att jag var upptäckt, genom någon brosignal, eller genom att bron började öppnas, så kontakta jag Sjöfartsverket (som manövrerar den öppningsbara bron) genom ett telefonsamtal (då jag inte har någon VHF-radio), så att de alltså öppnade bron efter några tågpassager.
Lite maffigt och häftigt var det allt, att den stora järnvägsbron öppnades mitt i natten, bara för min lilla plastsnipa (som inte är större än 7,05 meter lång och cirka 2,5 meter bred), precis på samma sätt, som om det varit ett stort lastfartyg på tusentals ton som kommit fullastat och skulle passera bron!

Så när jag väl var framme vid gästhamnen i Vänersborg vid midnatt, så hade redan min pappa hunnit fram dit (och antagligen även hunnit börja frysa) och hunnit se ut en lämplig gästbrygga med plats för min lilla båt.
Så när jag väl guppade in mot gästhamnen med tända lanternor, så kunde han lotsa in mig i hamnen via telefon och en lysande lampa i handen, och ta emot mig vid en lämplig brygga, i den sena, mörka, något blåsiga och framförallt kylslagna juninatten som ledde mot självaste midsommaraftonen.

Men den där höstkvällen 1998, var trots den något blodiga inledningen inte något som avskräckte mig från att fortsätta i scouterna, då jag var med i scouterna fram till sommaren 2005, då mitt sista deltagande i scouterna blev en resa med nattåget längs ”Stambanan genom övre Norrland” och ”Malmbanan” upp till Kiruna där flertalet av oss som var med traskade upp på Kebnekaises sydtopp, vilket blev mitt sista deltagande i scouterna och således första gången som jag för övrigt också besökte Kiruna. Så det blev liksom en ganska symboliskt lämplig avslutning på min tid som scout, då man på sätt och vis kan se det som att jag blev kvar här uppe i norr och på tågen på ”Malmbanan”.

Som scout kunde man ofta delta i något läger på sommaren, men det där med att åka på läger var inte riktigt något som jag gillade och deltog i så värst mycket. Sommaren 2001 var det ju ett stort scoutläger vid Rinkaby i Skåne (det som jag tyckte att verkade mest roligt med det var nog tågresan till och från lägret), men jag valde att inte vara med på det, liksom en del andra sommarläger som jag avstod genom åren, då jag hellre var med på hajker och andra aktiviteter. Väldigt slarvigt kan jag ju nämna att på ett läger så är man ju oftast på en och samma plats under flera dagar, där man ofta bygger upp ett basläger med tält och andra saker, medan hajker oftare är lite kortare äventyr, ofta i form av att man promenerar från ett ställe till ett annat, även om det absolut inte alls behöver vara på det sättet, även om min personliga erfarenhet ofta är denna. Men hur som helst så var jag i alla fall med på ett scoutläger på ön Vässarö i Roslagens skärgård under sommaren 2000, och i ärlighetens namn kan jag inte påstå att det var något utav de roligaste sakerna jag upplevt under tiden som scout, och som jag tidigare nämnde så var jag ju även med scouterna upp till Kebnekaise under sommaren 2005, vilket jag personligen tyckte att var en betydligt trevligare och mera minnesvärd upplevelse.
På tal om läger så orienterade jag ju en del när jag var mindre, och en sommar så anmälde jag mig till något sorts orienteringsläger, som mina föräldrar betalade, vilket jag valde att ändå inte vara med på, men i efterhand så fick jag ändå en T-shirt från lägret (som en vän hade tagit hand om) som ingick i min inbetalda deltagaravgift, men den T-shirten kändes aldrig bra att använda, då jag ju liksom skämdes för att ha anmält mig till lägret utan att varit med/vågat delta…

Den nyligen nämnda Kebnekaiseresan var absolut inte det enda trevliga upplevelsen med scouterna. Personligen så skulle jag här vilja nämna ännu en aktivet som var en av höjdpunkterna under scouttiden, nämligen paddlingen som vi genomförde i Strömsholms kanal under sommaren 1999, alltså för nästan 20 år sedan…
Det var nämligen så att det var en scoutledare som var uppväxt i Surahammar (som ligger längs Strömsholms kanal), så han och hans dåvarande partner tog med oss scouter på ett kanotäventyr i den då för mig okända Strömsholms kanal. Tanken var att vi skulle paddla ifrån Virsbo ut till Strömsholm vid Mälaren under cirka fem dagar. Så vi blev skjutsade av några föräldrar och ledare till den lilla orten i Virsbo i Västmanland (som är belägen ganska mitt på Strömsholms kanal, som sträcker sig från Smedjebacken i väster till Strömsholm vid Mälaren i öster). I Virsbo så började vi vår paddeltur och kom en bra bit redan under den första dagen, innan vi övernattade vid ett slussområde på kvällen.

Nästa dag kom vi ju också en bit…, men tempot som var beräknat att vi skulle hålla genom kanalen lyckades vi inte hålla, så redan under den andra dagen hade vi kommit efter i vår tidsplan, som var beräknad att vi skulle hålla för att hinna ta oss fram till Strömsholm på den beräknade tiden. För min del så var ju jag en av de äldre i scouterna i gänget på hela 12 år, medan ett flertal var ett eller ett par år yngre.
Själv så tyckte jag att turen var riktigt trevlig, men jag minnas att många tyckte att den var alldeles för tuff och kämpig, så jag minns hur flera var både trötta och lessna emellanåt, så vi blev alltså tvungna att dra ner på tempot och någon dag minns jag att vi inte paddlade något alls, utan att vi istället var i land och bodde två nätter på en camping och passade på att ta en promenad in till Surahammar. Tyvärr var det flera personer som valde att avbryta kanalresan efter hand, då turen var tuff, så det slutade med att jag och två andra personer fick paddla i en kanot och ha en annan kanot på släp, då deltagare avslutade äventyret i förhand, och det därmed blev tomma kanoter (eller i alla fall kanoter utan några personer i) som skulle tas med till målet för resan.
Med bland kanoterna var det också en liten roddbåt med en motor som olika personer (föräldrar eller möjligen också någon ledare) turades om att köra, men problemet var dock att dess motor krånglade, så till en stor del blev det till att ro sträckan istället för att dra nytta båtens motor, för de som bemannade denna båt. När vi hade varit ute så länge som det var meningen att vi skulle vara borta, så hade vi till slut nått fram till Hallstammar där vi avlutade kanalresan med att bada vid utomhusbadet vid campingen där, efter en kanalresa där vi hade burit kanoterna/rullat dem på kanotvagnar förbi vissa slussar, samt slussat oss nedför några andra av slussarna längs kanalsträcken som vi avverkat (som bara var medströms och således bara innebar slussning nedför).

Eftersom att tempot som var beräknat inför kanalresan inte hade upprätthålls, så nådde vi dock alltså bara fram till Hallstammar och inte ända fram till Strömsholm, som den ursprungliga tanken var med kanalturen, så det blev alltså en liten besvikelse för mig och således tog jag mig inte fram till Strömsholm under denna kanalresa, så det fick bli ett mål inför framtiden att försöka ta sig igenom kanalen på något sätt. I efterhand har jag ju också hört scoutledare som tyckte att det var ett för tufft äventyr som vi kom ut på, med tanke på vår ålder, men jag tycker ändå att det var en av höjdpunkterna under tiden i scouterna (även om det kanske ännu en gång ska poängteras att jag var en av de äldre scouterna i gruppen som var ute och paddlade), även om jag inte skulle bli förvånad om någon valde att sluta efter turen, som upplevdes som tuff för flera personer.
Detta var dock inte den enda gången som vi var ute och paddlade med scouterna, men detta är den mest minnesvärda och trevligaste kanotturen som jag varit med på med scouterna, även om jag även varit ute på fler trevliga kanotturer med souterna.

Men det skulle dröja fram till sommaren 2010, innan mitt nästa försök att ta mig igenom Strömsholms kanal skulle komma att genomföras.
Våren 2010 hade jag nämligen köpt en äldre bensindriven motorbåt (med inombordsmotor) i Torshälla utanför Eskilstuna, samt en begagnad båttrailer i Landskrona. Men redan under min premiärtur med båten i Siljan så råkade jag köra på en sten, så att skeddan (alltså fenan som sitter längst ner i vattnet under motorns drev) gick av.
Men hur det än var, så kom jag i alla fall under sommaren 2010 i väg upp till Norrbotten en tur med båten, som var upplastad på båttrailern. Men det blev bara en båttur med båten uppe i norr, då jag råkade skada ett av båtens sidofönster mot en brygga, därutöver så började dess generator krångla, även om jag lyckades ta mig tillbaka in till land den gången och inte nog med det, utan även båttrailern visade sig snedslita däck något enormt, så att jag även råkade ut för punktering, då det verkade som att den hade minst en vind axel.
Så även om jag skaffade en annan generator till båten så blev det inte något mer båtåkande i norr med den båten. Under 2010 så bytte vi också nederdelen på båtens drev som alltså hade en skadad skedda (sedan min premiärtur i Siljan), men då råkade vi visst montera ett drev med en alldeles för hög utväxling så att inte motorn orkade varva som den skulle kunna göra, så vi fick stoppa tillbaka delar från de skadade drevet in i det nyinförskaffade drevet, då vi upptäckte att de hade olika utväxlingar.

Hur som helst, så skulle jag och min mamma göra ett försök att åka genom Strömsholms kanal i augusti den där sommaren 2010. Vi var dock lite sent ute, men vi skulle i alla fall hinna genom kanalen uppifrån Smedjebacken ner till Mälaren innan kanalen stängde för säsongen, så vi införskaffade sjökort och annan dokumentation innan vi gav oss av ifrån gästhamnen i Smedjebacken, efter att vi sjösatt båten där.
I Strömsholms kanal så får man liksom följa en slusstidtabell, då slussningarna sker på bestämda tider, då liksom slussvakterna inte bara bemannar en enda sluss, utan istället följer de med kolonnen med båtar, genom att ta sig mellan de olika slussarna, vilket de vanligtvis gör med bil. Så vi som började vår båtresa uppe i Smedjebacken hade först ett antal sjöar att passera innan vi skulle vara framme vid första slussen vid Semla som ligger i Fagerstatrakten.
Fram till första slussen så anlände vi med god tidsmarginal och blev liggande en längre stund invid dess väntebrygga strax ovanför slussen, där det redan låg en annan båt (som vi legat bakom i princip hela vägen från Smedjebacken) med bland annat en hund i, som också väntade på slussning.
Men ungefär här någonstans så började de större problemen för oss. Vår båt började att gå riktigt dåligt i motorn, även om det inte kom som någon superöverraskning, då motorn knappast tillhörde båtens bästa sidor…
Han i den andra båten som också väntade på slussning och som för övrigt var från trakten, anade att det var vår tändspole som var dålig, eftersom att den var varm, själv vet jag ännu inte exakt vad problemet var, men jag vill minnas att båten i alla fall led av dåliga tändkablar, speciellt vid dess anslutningar.
Hur det än må vara, så lyckades vi i alla fall att ta oss igenom samtliga slussar som vi hade tänkt att passera under denna sena eftermiddag, även om det inte gick helt klockrent, då en trevlig slussvakt blev tvungen att dra oss i en tamp från sidan av kanalen längs vissa sträckor vid slussbassängerna, då vår motor inte var allt för samarbetsvillig.
Men vi kom i alla fall på något vis ända fram till gästhamnen vid Västanfors båtklubb i Fagerstatrakten, där vi övernattade i båten på natten, efter att ha lyckats fästa en boj i en aktertamp. De i den andra båten som vi slussade med, bodde ju i Fagerstatrakten, och snällt nog var de så hjälpsamma och snälla att de fixade fram en begagnad tändspole till vår båt (med hjälp av någon bekant), med förhoppningen att båten skulle gå bättre, så att vi problemfritt skulle ta oss ut till Mälaren.

Så på morgonen därpå lämnade vi gästhamnen där vi övernattat och i samband med att vi lämnade gästhamnen så fick vi också lite hjälp med att lämnane hamnen, från besättningen från en betydligt finare båt som också låg i samma gästhamn som oss, och som också var på väg mot Mälaren, precis som vi, även om den fina och snabba båten gav sig av en stund senare från gästhamnen än oss.
Vid inledningen på dagen så brummade i alla fall vår båtmotor på okej, men det tog inte lång stund innan den började att gå allt sämre, så till slut konstaterade vi att den gick för dåligt för att genomföra kanalresan, så vi vände om tillbaka till gästhamnen vid Västanfors båtklubb och fick då se den andra båten (som hjälpt oss på morgonen med att lämna hamnen) fortsätta ut mot Mälaren, vilket var ett mål som jag inte heller denna gång fick uppleva.
Utan istället fick vi ta tåget tillbaka till Smedjebacken, där vi hämtade bilen och båttrailern innan vi fick fortsätta med ekipaget till båthamnen där vi lämnat båten och då alltså fick vinscha upp båten på båttrailern och konstatera att denna båtresa fick ett abrupt slut.
Snällt nog så fick vi i alla fall tillbaka pengar hos hamnkontoret i Smedjebacken då vi berättade att vi hade betalt slussavgifter hos dem för att ta oss ända ut till Mälaren från Smedjebacken, men att vi nu bara hade kommit genom ett par slussar. Tacksamt nog så fick vi då tillbaka mellanskillnaden från det belopp vi hade betalt, gentemot hur många slussar som vi faktiskt hade slussat oss igenom, denna gång. Vi var ju även ute så pass sent på säsongen, så vi skulle ju inte heller hinna ta oss igenom kanalen vid något senare tillfälle under samma sommar.

Efter denna strapats blev det aldrig några fler långresor med denna båt, utan det blev bara några kortare resor på Siljan med omnejd, då den vid ett tillfälle började koka strax utanför hamnområdet i Rättvik och vid ett annat tillfälle så råkade jag köra på grund med båten under bron vid Gråda. Så våren 2013 så sålde jag bort båten och trailern till en man i Jämtland, så jag hoppas att han har haft mera lyckosamma båtresor med båten…

På fredagsmorgonen vaknar jag inför en ny dag i båten och denna dag ska jag få nytt sällskap i båten, nämligen av min vän Jonas som kör bil till Smedjebacken, för att där fortsätta med tåg till Fagersta C, där jag ska möta upp honom.
Tyvärr så är han något sen till Smedjebacken, så att han parkerar bilen i närheten av järnvägsstationen istället för vid båthamnen, som den ursprungliga planen var, då vi ju har tänkt att anlända till båthamnen med båten på söndagskvällen. Men då han får information om att tåget han ska åka med kommer att bli försenat på grund av ett spårfel, så parkerar han om bilen, så att den blir parkerad vid båthamnen i Smedjebacken istället för vid järnvägsstationen, då han enligt informationen om tågförseningen bedömer att han ska hinna med omparkeringen. Men när han tagit sig tillbaka till järnvägsstationen får han vänta länge på att något tåg ska dyka upp och till slut konstateras det att tåget minsann rullat iväg från järnvägsstationen tidigare än vad den beräknade förseningen från början var beräknad till, så nu hade han alltså missat tåget, då det inträffat som så lätt kan inträffa, nämligen att tåget som hade en ny beräknad avgångstid till en viss tid, lyckades komma iväg tidigare än den beräknade förseningen. Så precis som vanligtvis utropen lyder vid tågförseningar, om att tiden är preliminär och kan komma att ändras både framåt och bakåt, så kom alltså detta tåg iväg tidigare än vad dess försening var beräknad till i början.
Således befann jag mig vid båten vid Västanfors och min vän och tillika slusshjälp i Smedjebacken, då tåget hade avgått. För mig började det nu att bli hög tid att snart ge mig av i min långsamma båt, då jag hade cirka 20 kilometers båtresa framför mig till dagens första sluss som var vid Virsbo och som skulle slussas igenom klockan 09:40, så det började bli tajt att invänta Jonas om han så skulle köra bil fram till mig och antagligen omöjligt om han skulle ta nästa tåg till mig, så vi bestämde att jag själv skulle köra båten till Virsbo, dit Jonas i stället skulle köra sin bil och möta upp mig strax intill dagens första sluss, för det var ju först vid slussen som jag skulle komma att behöva hans hjälp.

Så jag lossade själv tamparna från bryggan och gled ned till Virsbo över framförallt ett flertal lite större sjöar som Stora Aspen, Lilla Aspen och Åmänningen innan jag kom fram till slussen i Virsbo, där för övrigt min kanotresa på kanalen under sommaren 1999 började.
Men denna dag var det alltså inte någon kanotresa som väntade mig i Virsbo, men väl min vän Jonas som redan var på plats strax ovanför slussbassängen, där han klev ombord i båten en liten stund innan det var tid för slussning.
Även här var vi den enda båten som skulle nedåt genom slussbassängen, så vi slussade tidtabellsenligt oss genom slussen och kom ut på den lilla Virsbosjön. Vi åt varma smörgåsar som vi tillagade på det fotogendrivna Wallasköket, som dock började krångla därefter, och som inte ville fungera något mer på denna båtresa (även om jag senare fått igång det igen).

Strömsholms kanal går till stor del genom Kolbäcksån, så vi bjöds inledningsvis på en fin kanalresa genom Västmanland, bland gamla stora byggnader, där en del av dem var i fint skick, medan en del av dem istället var fallfärdiga.
Förmiddagen fortsatte enligt slusstidtabellen genom ett flertal slussar, där avstånden mellan slussarna varierade och så småningom kom vi fram till sjön Stora Nadden och därefter den lite mindre sjön Lilla Nadden, där vi fick göra ett vägval om man ville fortsätta in mot gästhamnen i Ramnäs eller in i den smala kanalen som ledde vidare ner mot nästa sluss, som alltså var vid Ramnäs.
Eftersom att vårt mål var att fortsätta kanalresan så fortsatte vi in i den smala kanalen vidare mot slussen (i denna smala kanal kunde vi i det harmoniska landskapet dock se en gammal fritidsbåt som sett sina bättre dagar och nu låg vid sidan och förfulade den harmoniska kanalen som löpte fram i den täta skogen), men eftersom att det var en lång inplanerad gångtid från föregående sluss till slussen vid Ramnäs (antagligen för att det var inplanerat att man där skulle hinna med en lunchrast), så passade vi på att göra en avstickare in mot vänster då man kunde svänga in mot vänster, ungefär mitt i den smala kanalen som ledde mot slussen. Där inne kunde man antingen komma till ett vattenkraftverk, alternativt till en bro om man istället körde i mera nordlig riktning, så vi åkte till bron och kunde konstatera att bron var för låg för att vi skulle kunna ta oss under den med vår båt, så vi vände om och fortsatte ut i kanalen igen och vidare mot slussen vid Ramnäs.
Om vi hade kommit under den låga bron, så hade man kunnat ta sig upp till gästhamnen vid Ramnäs även denna sjöväg, då bron var en vägbro som ledde ut till en ö, som man alltså lär ha kunnat ta sig runt om man hade haft en väldigt låg båt.
På andra sidan ön låg alltså Ramnäs gästhamn. Strax innan vi kom fram till Ramnäs sluss så passerade vi under en öppningsbar bro som, dock inte behövdes öppnas för oss, även om det var exakt på marginalen att vi kom under en av brons båda balkar, det var nämligen så precis att vi kom under bron att vi inte kom under bron först, men då Jonas ställde sig långt bak på båten så tog vi oss under bron, utan att den behövde öppnas…

Väl framme vid slussen som vi anlände till en liten stund innan det var dags att slussa, där låg det redan en träroddbåt som väntade på slussning. Om jag förstod saken rätt så var den äldre mannen i båten en norrman som höll på och rodde från Smedjebacken och var på väg till Stockholm.
Ungefär när det var dags att börja slussa så ringde det i slussvakternas telefon. Det var nämligen så att det var två andra båtar som hade träffats på kanalen och övernattat vid Ramnäs gästhamn som också ville vara med och slussa, men som hade kommit i väg lite sent därifrån, så de ville gärna att slussvakterna skulle invänta dem. Slussvakterna frågade mig och Jonas om det var okej för oss att invänta dem (dock utan att nämna vad konsekvenserna kunde bli) och det var ju helt okej för oss att invänta dem, för vi behövde ju inte komma fram så värst tidigt framåt kvällen till Mälaren.
Så efter en stund öppnades bron som vi nyligen precis tagit oss under, också dök de två båtarna upp och det lustigaste var att det var två båtar uppifrån Siljan, den ena en plastbåt från Mora och den andra en mycket fin gammal salongsträbåt som hörde hemma i Rättvikstrakten, och inte nog med det. Båten och dess besättning från Rättvikstrakten var ju Jonas grannar som han kände mycket väl, så det var ju allt ett lustigt sammanträffande som inte alls var planerat, även om Jonas visste att de skulle ta sig fram på kanalen någon gång under sommaren. Den båten var nämligen på väg från Smedjebacken (dit den hade åkt maskintrailer) till Västerås, där de hade hyrt en hamnplats åt båten ett tag, för att kunna åka med båten i Mälaren, och nu var de alltså på väg dit i långsamt tempo.
Det var visst inte bara så att det var Jonas grannar i den ståtliga träbåten, utan han som körde båten var inte bara granne till Jonas, utan i efterhand har jag även förstått att det var min mammas träslöjdslärare som hon haft i träslöjd för åtskilliga år sedan i grundskolan…, om inte det vore nog så visade det sig att även de i plastbåten från Moratrakten, hade träffat Jonas tidigare, då Jonas och en bekant till dem spelat tillsammans i samma band.
Så fram till denna sluss hade vi varit den enda båten som slussat nedåt i kanalen, men nu var vi helt plötsligt fyra båtar (varav en roddbåt) som tillsammans fyllde upp slussbassängen ganska så väl.
Den andra plastbåten och den gamla träbåten hade som mål att ta sig fram till Hallstahammar och dess gästhamn vid Sörkvarns sluss för dagen, medan vi ännu hade siktet inställt på att komma ut i Mälaren under fredagen.
När vi lämnade slussområdet vid Ramnäs så fortsatte vi till nästa slussområde som var vid Surahammar, dit vi anlände som första båt, även om vi knappast hade den snabbaste båten i kolonnen, men under kanaletapperna, så spelar det ju ändå ingen roll om båten är snabb eller inte, för man får ändå inte köra speciellt snabbt, annat än över de öppna sjöarna, men slusstidtabellen är ändå lagd för att man ska kunna köra med en låg fart hela tiden, eller sisådär fem knop.
Strax innan vi anlände till slussområdet i Surahammar så passerade ”Campingbadet” vid Magsjön, som jag vill minnas att var den camping som vi bodde två nätter vid under den där kanotturen för nitton år sedan, som jag inledningsvis berättade om. Då vi och de andra två motorbåtarna kommit fram till slussområdet i Surahammar, och redan då var sena, så visade det sig att vi minsann även skulle invänta roddbåten, som kom en ett bra tag efter oss, då den inte lyckades hålla det tempo som slusstidtabellen var beräknad att man skulle hålla.
Men så småningom så dök roddbåten upp och vi kunde påbörja nedslussningen även vid detta slussområde, och i ärlighetens namn så tycker jag ändå att norrmannen var relativt snabb på att ro!
Slussningarna med roddbåten var dock lite väl spännande då norrmannen ofta stod upp i sin roddbåt i slussarna och periodvis uppstod det ju ganska så rejäla strömmar i slussarna, så tyvärr stod roddbåten långt ifrån alltid parallellt med slussbassängens sidovägg, men lyckligtvis ramlade aldrig norrmannen i vattnet i någon sluss, även om det ibland var lite väl spännande hur det skulle gå för honom…
Då det ofta var ont om plats i slussbassängerna, så att det var trångt att ro i bassängerna, så liksom paddlade istället norrmannen i slussbassängerna med hjälp av ett öskar tillverkat i trä (precis som roddbåten).
Fortsättningen av dagen löpte på enligt samma princip, nämligen att vi med motorbåtar kom fram först till de resterade slussbassängerna, där vi sedan fick invänta roddbåten som dök upp en stund senare.

Så till slut hade vi slussat oss fram till gästhamnen vid Sörkvarns sluss (vilket är en gästhamn som ligger mellan ett par slussar) som ligger vid Skantzö Bad och Camping vid Hallstahammar, dit vi anlände så sent att vi inte fick slussa något mer under denna dag, och således fick lov att stanna för dagen och därmed hann vi alltså inte ända ut till Mälaren under fredagen som vår plan var och som slusstidtabellen sa att vi skulle hinna (om jag förstått slusstidtabellen rätt, även om den var något tvetydig).
Detta eftersom att vi inväntat de andra båtarna uppe vid Ramnäs (utan att veta om att konsekvensen av att vi inväntade dem skulle bli att vi inte hann längre än hit under dagen) och roddbåten vid flera slussar, så även om vi inte hade inväntat de andra motorbåtarna så hade vi nog blivit så sena att vi inte hunnit längre än till denna gästhamn i alla fall, eftersom att vi antagligen ändå hade fått invänta roddbåten...
Eftersom att vi inte hade obegränsat med tid för vår kanalresa så var vi ju tvungna att avsluta resan senast under söndagskvällen, eftersom att Jonas började arbeta på måndagsmorgonen och jag skulle hinna ända hem till Kiruna till på tisdagen för att hinna börja arbeta då, så därför var vi ju tvungna att hinna ända ut till Mälaren under fredagen, om vi skulle hinna ända tillbaka till Smedjebacken med båten till på söndagskvällen, något vi nu fick konstatera att vi inte skulle hinna.
Så nu ställdes vi inför två valmöjlighet, antingen att vända om redan på lördagsmorgonen mot Smedjebacken, utan att ha nått ända fram till Mälaren denna gång heller, eller helt enkelt fortsätta vår resa ut till Mälaren, utan att åka hela vägen tillbaka upp till Smedjebacken igen.
Detta val blev dock lätt, då jag naturligtvis ville ta mig fram till Mälaren!, och för min del gjorde det ju inte heller så mycket att vi inte skulle hinna tillbaka genom kanalen, då jag ju i alla fall skulle hinna ta mig igenom kanalen åt ett håll åtminstone!
Som en ren bonus så skulle det ju inte heller behöva bli så sent på söndagskvällen, innan vi skulle vara klara med vår resa om vi nu bara åkte genom kanalen i en riktning. Om vi istället skulle ha åkt båt hela kanalen tillbaka till Smedjebacken så hade vi ju anlänt dit relativt sent på söndagskvällen, så det kunde ju ses som något positivt att vår resa kunde avslutas lite tidigare på söndagen, med tanke på att jag hade många mil att köra bil under måndagen och Jonas skulle upp tidigt och jobba på måndagsmorgonen.
Men jag kan ändå tycka att det var lite konstigt att inte kanalbolaget såg till att vi hann ända ut till Mälaren under fredagen, med tanke på att vi minsann hållit tidtabellen punktligt ända till Ramnäs, där vi blev sena på grund av andra båtar, även om jag också tycker att det är positivt att även såväl sena som långsammare båtar tillåts att passera kanalen, även om de inte kan upprätthålla den planerade hastigheten på fem knop. Men för mig som är van vid hur det brukar fungera att följa tidtabeller på järnvägen så brukar man ju inte bli fasthållen till nästa trafikdygn, innan man är framme vid slutstation bara på grund av att man blivit sen, på grund av att andra tåg orsakat ens försening. I detta läge tycker jag att Trafikverkets trafikledningscentraler sköter tågtrafikledningen mer exemplariskt, än hur en försening på kanalen hanterades i detta fall.
Men som sagts så gjorde det ju inte heller oss något att vi inte kom längre denna dag, i annat fall så kanske vi hade försökt att tjata oss till att bli framsläppta ända ut i Mälaren under fredagen.

Nu fick vi ju istället förmånen att umgås med de andra motorbåtarnas besättning och således även Jonas grannar, med vilka vi passade på att äta en god grillbuffé på campingen invid gästhamnen där vi nu blivit strandsatta.
Som kuriosa kan jag ju även nämna att det var vid just denna camping som vi avslutade kanotfärden på kanalen sommaren 1999, så nu skulle vi minsann ta oss ut i Mälaren och inte tvingas vända om här…
På campingen som låg i anslutning till gästhamnen var det mycket folk och bilar efter som att det var den stora bilträffen ”Power Big Meet” i den relativt närbelägna orten Västerås.

På lördagsmorgonen hade det fina sommarvädret tyvärr bytts ut mot ett regnväder, då vi satt i båten och åt frukost (som bland annat bestod av varmt bröd från campingbutiken), innan det var dags att fortsätta vår kanalresa nedåt längs kanalen.
Även denna dag så var vi samma tre motorbåtar och roddbåten som skulle fortsätta nedåt längs kanalen. Förövrigt stod det ytterligare en båt i gästhamnen där vi övernattat, men den båten tror jag att var på väg uppåt i kanalen.
Något stressigt blev det allt för mig som varit uppe vid campingen och bland annat lämnat tillbaka korten till servicehuset, eftersom att de andra båtarna redan var på väg in i den närbelägna slussen då jag kom tillbaka till båten, men som tur var hade Jonas startat motorn och det mesta var klart så att vi kunde också ta oss in i slussen relativt omgående.
Under den regniga förmiddagen, så slussade vi oss ut genom ett flertal slussar innan vi var nere på Mälarens vattennivå, efter att ha mött några andra båtar som var på väg uppåt i kanalen.
I vissa kanaler som jag åkt igenom så får man använda egna tampar, för att hålla båten längs med slussväggarna och i vissa andra kanaler, har man istället fastmonterade tampar vid slussarna, vilket var fallet med just denna kanal, så man behövde alltså inte använda sina egna tampar i slussarna. Men en risk med att tamparna är kvar i slussen är ju den att om man har otur så kan de ju fastna i båtmotorns propeller, men som tur var så har det inte hänt mig ännu.
Dock så råkade en dylik tamp fastna i flaggstången längs bak på vår båt när vi skulle köra ut ur en sluss, så att flaggstången gick av och en annan båt fick blocka upp flaggan åt oss…
I någon sluss lät det dock som att tamparna var extra stöldutsatta, så där fick helt enkelt slussvakterna låsa in tamparna när de inte används.
När vi hade åkt under både länsväg 252 den närbelägna järnvägen så stannade vi och de andra två motorbåtarna till vid Borgåsunds Gästhamn och Café, där vi passade på att äta lunch och funderade på hur vi skulle fortsätta vår båtresa, nu när jag till slut hade tagit mig igenom hela Strömsholms kanal, för första gången!
Jag kunde konstatera att det var en fin kanal, som inte tycktes vara så värst välanvänd och exploaterad som exempelvis Göta kanal, men den tillåter ju också mera begränsade mått på båtarna, framförallt i höjdled, då dess segelfria höjd bara är 2,5 meter på grund av ett flertal relativt låga broar, som inte är öppningsbara.
Men med tanke på dess närhet till Stockholms och andra stora orter, så kan jag tycka att det borde kunna vara mer trafik på den fina kanalen, då jag skulle kunna tänka mig att fler gärna vill upptäcka den fina kanalmiljön. Till skillnad emot Dalslands kanal, så upplevde jag inte heller att det var så värst många kanoter i kanalen, då jag bara såg ytterst få kanotister i kanalen.
Det är ju trevligt att alla slussar i kanalen manövreras för hand, till skillnad emot i många större kanaler, där istället många slussar är hydrauliska. Vad jag har hört så lär det ibland kunna vara något ont om vatten i kanalen som i huvudsak följer Kolbäcksåns sträckning, som har ett flertal kraftverk (som är belägna vid nästan alla slussar), men det var då inget som jag märkt av under denna fina sommar.

När vi ätit lunch och övervägt några olika alternativ hur vi skulle fortsätta vår båtresa där exempel på tänkbara alternativ var att fortsätta till Arboga eller Köping eller någon annan ort vid Mälaren, alternativ att vända tillbaka och fortsätta en bit uppåt i Strömsholms kanal igen (där vi ju trots allt redan hade betalt för en returbiljett) eller helt enkelt fortsätta genom ännu en kanal fram till Hjälmaren, alltså genom Hjälmare kanal, så kunde vi enas om att styra vår fortsatta färd till Västerås, via en omväg förbi orten Torshälla.
Så när vi ätit färdigt vår lunch så fortsatte vi alltså vår båtfärd ut på Mälaren och skildes ifrån de andra båtarna som vi åkt en stor del av Strömsholms kanal tillsammans med.
Den norska roddaren (som jag inte kan låta bli att tycka att påminde en del om kanotisten i ”Göta kanalfilmerna”) var dock inte med oss och åt lunch vid Borgåsund, men jag tyckte mig se honom passera under länsväg 252 och järnvägen vid Borgåsund, men vart han sedan tog vägen, det vet jag inte, då vi inte såg till honom något mer sedan, men någon nämnde att han lär ha varit på väg till Stockholm. Så vad vet jag, kanske var han redan framme i Stockholm innan vi hade nått Västerås…

Efter en stunds guppande på Mälaren så passerade vi under Kvicksundsbron och ungefär i samband med passagen av Kvicksundsbron så blev vi omkörda av den andra plastbåten som vi slussat tillsammans med i kanalen, alltså den båten som hörde hemma i Mora i Dalarna och det var sista gången under båtresan som jag såg till den båten.
Den båten hade alltså åkt båttrailer till Smedjebacken och skulle antagligen tas upp ur vattnet vid Mälaren någonstans, innan den skulle åka båttrailer tillbaka upp till Dalarna igen, men besättningen på den båten funderade på att först ta en utflykt till platsen med just namnet ”Mora” som även återfinns invid Mälaren vid Eskilstunatrakten, så antagligen var de på väg dit, då de körde om oss.

För vår del så fortsatte vi in i Torshällaån och sedan länge hade det fina sommarvädret återkommit till oss, som dock inte var med oss under inledningen av dagen.
Där körde vi först fram till den nedersta av slussportarna i Torshälla kanal (som leder in till Eskilstuna), som dock är stängd sedan några år tillbaka då några slussportar måste bytas ut, vilket antagligen kommer att vara fixat inför sommaren 2019, även om renoveringen av kanalen dragit ut på tiden. Eftersom att kanalen för tillfället är stängd, så kunde vi inte slussa oss igenom några slussar i den kanalen i år, så det får bli ett projekt till ett annat år, även om jag inte kan komma så värst långt i kanalen med min motorbåt, då kanalen är överbyggd av ett flertal riktigt låga broar, varav några är så låga att de endast erbjuder en segelfri höjd på 1,2 meter.
Efter en kortare landstigning vid den nedersta slussen så vände vi om, men när vi åter kom till en ett vägval (som vi passerat en stund tidigare) i ån, så passade vi då på att ta en avstickare in förbi gästhamnen i Torshälla och vände sedan inte om förens vi möttes av en bro som var så låg att vi inte kom under den, en liten bit bortanför Torshälla gästhamn i Torshällaån.
Det var för övrigt i just Torshällaån, i vilken vi nu befann oss, som jag en vårdag i april 2010 (med mycket strömmande vatten in ån) införskaffade min tidigare båt som skulle visa sig ha en trilskande bensinmotor och som således satte stopp för min förra resa i Strömsholms kanal. Men denna gång var det tack och lov ingen motor som stoppade vår resa på Strömsholms kanal, men istället så tog det stopp för det svenska fotbollslandslaget, när vi var i Torshällaån och tittade runt, det var nämligen just då som det svenska fotbollslandslaget förlorade mot England och således åkte ur fotbolls VM.

För vår del så var inte resan riktigt slut ännu, utan nu var det dags för oss att korsa Mälaren i nordlig riktning, då vi nu skulle ta oss upp till Västerås, dit vi anlände lite senare på kvällen och kunde konstatera att det var mycket folk i den stora centrumnära gästhamnen då det stora bilevenemanget ”Power Big Meet” pågick i staden.
Vi lämnade båten lite tillfälligt vid en liten brygga, med relativt få båtar invid, eftersom att vi var tvungna att köra under en ganska låg bro för att komma fram till bryggan där vi gick iland och handlade lite kvällsmat i en kioskvagn längs ett promenadstråk. Vi kunde konstatera att om vi ville så kunde vi få bo i gästhamnen, då det fanns plats även för oss där, trots att det var mycket folk i hamnen, likaså nämnde några ombord på en båt vid en hyrd båtplats, att vi nog kunde få stå vid deras grannbåtplats (om det hade varit fullt i gästhamnen) då grannbåten lär ha varit ute på resa.
Men istället för att stå vid den för kvällen livliga centralt belägna hamnen, så åkte vi vidare till en annan båthamn där Jonas granne hade hyrt en båtplats, som vi kunde få låna under natten, eftersom att de ändå inte skulle komma förrän under morgondagen, då de tänkte övernatta vid Kvicksund under lördagskvällen. Så vi valde att låna den båtplatsen, som låg en liten bit utanför de mest central delarna av staden, dit vi anlände med tända lanternor under den sena julikvällen efter att ha glidit fram bland Västerås hamnar (där även Sjöräddningssällskapet tycktes vara ute under kvällen) och vår trecylindriga dieselmotor nu fick stoppas för sista gången under lördagen.