Förra året så var jag ju bland annat ute och vandrade Padjelantaleden, vilket ni kan läs om här. Den 17:e till 23:e juli gav jag mig ut på årets första fjällvandring, en tur som till viss del följde samma sträckning som turen då jag följde Padjelantaleden, men i år så höll jag mig till stor del lite längre västerut än under fjolårets tur, även om jag även nu till stor del vandrade genom Padjelanta nationalpark som är Sveriges största nationalpark en del av världsarvet Laponia. Under årets tur så följde jag till stor del Nordkalottleden som är en vandringsled som slingrar sig fram genom såväl Norge, Sverige och Finland (även om jag nu bara var i Sverige). Min tur denna gång gick från Kvikkjokk till Vaisaluokta, som ligger vid Akkajaures strand nära Ritsem.

Jag visste redan innan jag gav mig av att jag inte hade överdrivet med tid för den tur som jag hade planerat att genomföra. Jag var nämligen bara ledig en vecka och turen var ju ganska lång. Om man läser om den cirka fjorton mil långa Padjelantaleden på datorn så rekommenderas minst tio dagar för den turen (även om jag tog den på betydligt snabbare tid under förra sommaren). Minst tio dagar var alltså en rekommendation om man skulle följa Padjelantaleden och nu skulle jag dessutom gå lite längre än dess streckning.

Som så många andra gånger när jag skulle ut och åka så lyckades jag att pricka in en dag då järnvägen var avstängd och man istället var hänvisad till ersättningstrafik istället för att åka tåg, eftersom att man denna gång höll på med den stora bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag hade att välja på en buss som ersatte morgontåget från Kiruna till Gällivare och som beräknades vara framme vid 08:00 i Gällivare eller ordinarie länstrafikbussen från Kiruna till Gällivare som skulle vara framme vid järnvägsstationen i Gällivare vid 07:50, exakt samma tid som Inlandsbanan som jag hoppades hinna fortsätta med söderut, även om naturligtvis även den var ersatt av buss mellan Gällivare och Jokkmokk dagen till ära på grund av bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag gjorde en chansning och klev på länstrafikbussen ner till Gällivare dit jag anlände i god tid då ingen av busspassagerarna skulle till Gällivare sjukhus, så därför slapp bussen åka omvägen om sjukhuset innan den körde till järnvägsstationen. Så då hann jag med Inlandsbanans ersättningsbuss i Gällivare utan problem, vilket var en buss som tog mig ner till Jokkmokk. Bussen hade tyvärr inte så mycket bagageutrymmen, så den blev välfylld med stora ryggsäckar och annat bagage, inte minst i Porjus där en man med såväl cykel som cykelkärra äntrade bussen. I Jokkmokk fick jag en liten paus då jag handlade lite. Det positiva med att jag hann med den tidiga förbindelsen till Jokkmokk var att jag då även hann med dagens första busstur till Kvikkjokk, så att jag även hann med en av de ordinarie båtturerna från Kvikkjokk till Padjelantaleden (som börjar på andra sidan en stor fors) redan vid lunchtid, annars hade jag antagligen fått vänta ända tills morgonen därpå om jag skulle kunna åka med någon av de ordinarie båtturerna mot Padjelantaleden. Således fick jag ett lugnare, eller i vart fall mera realistiskt tidsschema inför min vandring, då jag kunde börja gå redan på måndags eftermiddagen och inte först på tisdagsmorgonen.

Under bussresan gjorde bussen ett längre stopp vid Årrenjarka Fjällby som ligger strax innan Kvikkjokk, så där blev det en fikastund innan den sista biten av bussresan till Kvikkjokk genomfördes. Väl framme vid Kvikkjokk så var det en timme kvar tills båten skulle avgå mot Padjelantaleden, så jag passade på att äta lunch på fjällstationen, där jag beställde en paj, som visade sig vara slut efter att jag betalat för den, så istället fick jag ändra min beställning till en hamburgare, som jag i alla fall hann äta upp, även om det blev en aning stressigt. Vi var flera personer som ville åka båt upp till Padjelantaleden och ännu flera personer som skulle hämtas uppe vid Padjelantaleden så det var två öppna båtar som körde oss från Kvikkjokk upp till Padjelantaleden som börjar cirka tre kilometer bortanför Kvikkjokk. När jag blivit avsläppt från båten så lämnade jag min ryggsäck vid den plats där båten släppt av mig sedan vandrade jag längs en diffus stig tillbaka mot Kvikkjokk, parallellt med vattnet som jag då nyligen färdats på med båten. Efter cirka tre kilometer kom jag fram till en gård och där fortsatte jag en kort bit längs en stig mot ett berg, men långt innan jag nått upp på bergets topp så vände jag tillbaka till den plats där min ryggsäck väntade, så det blev till en början en lätt promenad på cirka 6 km utan packning. Sedan efter att jag tagit på mig ryggsäcken så följde jag Padjelantaleden upp till fjällstugan Njunjes där stugvärden bjöd på saft när jag kom in i stugan för att återlämna en karta som hörde till stugan som jag fått med mig av båtföraren, eftersom att någon annan gett den till honom då de fått låna den i stugan tidigare och nu skulle alltså kartan tillbaka dit den hörde hemma. Efter saftpausen fortsatte jag till fjällstugan Tarrekaise, där jag tältade en liten bit från stugan. Dagsetappen under måndagen blev alltså cirka 6 km utan packning och cirka 20 km med packning, vilket vill säga cirka 26 km totalt.

På tisdagen började jag med att gå in i fjällstugan Tarrekaise, vilken är en av de stugor längs min tur som har en liten butik. I butiken inhandlade jag några varor, då jag inte hade med mig så mycket mat utan istället hade tänkt att handla efter hand i de fjällstugor som har en liten butik. I förhand hade jag redan kollat upp vilka stugor som skulle ha butik och genom att handla i dem kunde jag minska på den vikt som jag behövde bära med mig, samtidigt som det känns som att man gynnar de som driver fjällstugorna genom att handla i dem. I stugan träffade jag även på några personer som hade kommit ifrån det hållet som jag avsåg att fortsätta mot. De hade visst haft en besvärlig dag innan och tvingats gå runt mycket vatten, men om inte jag missuppfattat det hela så hade de åkt helikopter ut till en plats som de sedan hade fått kämpa sig ifrån. Stugvärlden i Tarrekaisestugan rekommenderade inte mig att fortsätta åt det hållet som var min plan då hon hade hört att det fanns en del snö åt det hållet som jag var på väg mot och det kunde vara en del höga flöden i några vad, men jag bestämde mig ändå för att försöka fortsätta min tur som planerat. Men jag hade i åtanke att jag kanske kunde få lov att tvingas vända, om det blev för besvärligt, men jag hade även med i tanken att jag vid tidsbrist skulle kunna avbryta min tur genom att gå till Sulitelma i Norge eller åka helikopter från Staloluokta.

När jag hade gått ett tag mot fjällstugan Vaimok så kom jag fram till den andra av de två rastkojorna som jag passerade under dagen. Där träffade jag på en annan person som låg och vilade, då han vandrat från Vaimokstugan under denna dag och berättade att han bott två nätter där efter att ha kommit dit från Tarrekaisestugan, alltså längs samma väg som jag nu var på väg längs mot Vaimokstugan. Han hade visst tyckt att turen var besvärlig och hade nu vänt om och funderade sedan på att fortsätta norrut längs Padjelantaleden istället för att följa den led som jag nu gett mig på att vandra (om jag förstod honom rätt). Lite orolig blev jag allt vad som skulle kunna vänta mig men ännu hade jag inte stött på några omöjliga hinder så jag fortsatte fram till Vaimokstugan där stugvärlden bjöd på saft innan jag fortsatte längs leden mot fjällstugan Pieskehaure. Leden mot Pieskehaurestugan började med att jag skulle upp för en lång backe, som sedan följdes av en lång nedförsbacke. Vid inledningen av utförslöpan såg jag en annan person som också var ute på vandring. Någon timme efter midnatt nådde jag fram till Pisekehaurestugan där jag slog upp mitt tält strax nedanför fjällstugan efter att ha gått 40 km under dagen.

På onsdagen började jag med att besöka stugvärlden och handla lite i hans butik. Det visade sig att det inte hade varit så många gäster i hans stuga dittills på säsongen, det lär dock vara en mer välbesökt stuga under vintersäsongen, då det är mycket snöskotertrafik i trakten omkring stugan. Den gångna natten hade det inte bott någon gäst över huvud taget i stugan. När jag frågade om han visste hur skicket var på leden mot Staddajåkkå dit jag var på väg fick jag till svar att han inte visste så mycket om det, men att han hade haft besökare som gett sig av ditåt och de hade i alla fall inte kommit tillbaka, men han hade inte träffat på någon som kommit därifrån ännu… Själv hade han gått en bit på leden ditåt, och den biten som han hade gått bedömde han som att var i gott skick utan några större snömängder. På förmiddagen fortsatte jag alltså mot fjällstugan Staddajåkkå och efter ett tag träffade jag på en man som kommit därifrån, vilket ju var ett gott tecken på att jag nog skulle kunna ta mig ända fram till stugan. Leden bjöd på ett par vad, men inget av vaden var något av de värre som jag träffat på i fjällvärlden (trots att det regnat en del några dagar tidigare och att det varnats för höga vattenflöden i Lappland), utan de nådde inte ens över mina skoskaft. Dock var det en del snö att gå över då våren kommit sent och vintern bjudit på mycket snö, men det var inte så besvärligt, även om det blöta gräset och snön gjorde att mina skor som redan sedan första dagen var blöte minsann inte blev något torrare. På kvällen nådde jag fram till Staddajåkkåstugorna, där jag tältade strax utanför stugan. Under vandringen under dagen hade jag även kommit in i Padjelanta nationalpark och således var detta den första stugan under turen som drevs av ”Badjelánnda Laponia Turism ekonomiska förening”, fjällstugorna som jag hade träffat på innan under min tur drivs istället av ”Svenska Turistföreningen”. När jag kommit fram till stugområdet tog jag en liten kvällspromenad upp mot det berg som jag kommit ifrån innan jag satte upp tältet. Denna dag blev det 32 km vandring.

Torsdagsmorgonen började jag med att gå in till stugvärdarna i Staddajåkkåstugorna, efter att jag plockat ihop mitt tält. De hade nämligen nybakade glödkakor till försäljning (som jag köpte), likt de flesta andra stugvärdarna i Padjelanta nationalpark också kan erbjuda, vilket ju är trevligt och gott! Sedan lämnade jag min ryggsäck där och gick de sex kilometrar fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga som heter ”Sårjåsjaurestugan”, som ligger belägen strax utanför nationalparksgränsen. Stugan är en liten och gammal stuga som inte ens rymmer ett eget rum för stugvärden. Stugvärden får istället bo i ett av de båda gästrummen, om nu inte stugan blir full för då hade han även ett tält utanför stugan att ty sig till. Som jag förstod det så hade det dock inte ännu kryllat av besökare vid stugan i år. Efter att jag fått saft där så traskade jag tillbaka till Staddajåkkåstugorna och träffade på dess stugvärdar, den ena stugvärden mötte jag redan innan jag kom fram till stugan då han var på väg ut för att fiska och den andra stugvärden var vid stugområdet. Sedan fortsatte jag till Staloluokta där jag tältade. Denna dag blev det således en promenad på 12 km utan packning och 12 km med packning, så denna dags totalt avverkade 24 km kan ju nästan betraktas som en vilodag i sammanhanget.

Fredagen inleddes med ett besök vid Parfas kiosk som ligger vid Staloluoktastugorna. Kiosken har öppet under några timmer på förmiddagen och några timmar framåt kvällskvisten. Efter kioskbesöket fortsatte jag till Arasluoktastugorna, men denna gång följde jag inte Padjelantaleden dit (som jag gjorde under förra årets promenad i trakten), utan istället så gick jag på östra sidan av berget ”Stuor Dijdder” och följde en stig som lär vara en gammal led. Numera går i alla fall Padjelantaleden på bergets västra sida. Väl framme vid Arasluoktastugorna så var inte stugvärden på plats vid stugområdet, men eftersom att det stod på en lapp vid stugområdet att man kunde besöka stugvärden i ett annat hus i byn så promenerade såväl jag som andra personer runt bland husen i den lilla byn för att leta efter stugvärden, som det visade sig att inte heller var hemma i sitt hus. Men till slut fann vi henne (efter att ha ”knackat på” i några olika hus). Så jag köpte ett par glödkakor av henne och hon sa att hon skulle komma till stugområdet och öppna kiosken inom en ganska kort stund, så jag inväntade henne vid stugområdet och handlade några saker av henne innan jag gick vidare. Längs leden mot Låddejåkkåstugan så såg jag flera personer som var ute och körde motocrosscyklar i fjällen, det var antagligen samer som håll på att samla in renar inför kalvmärkningen. Uppe på himlen kunde man även se en helikopter hovra, där antagligen renarna befann sig. Det var speciellt att se personerna arbeta mitt i nationalparken där de for på sina motorcyklar och for med helikoptern, i den nationalpark där inte ens ”vanliga” hundar är välkomna under stora delar av året. Samerna har dock en hel del fina hundar och några av dem träffade jag på vid Arasluokta. Kalvmärkningen var ryktesvis cirka tre veckor försenad på grund av att sommaren kommit sent till fjällen och att snömängderna långt in på sommarmånaderna ännu hade varit rejäla. Visst såg det allt trevligt ut att få köra runt med motorcrosscyklar i den fina naturen och korsa både jokkar och snöfält! När jag kommit fram till Låddejåkkåstugan så slog jag upp mitt tält och kokade pasta och värmde de köttbullar som jag köpte i kiosken på morgonen. Fredagens vandring kunde på kvällskvisten summeras till 25 kilometer.

Lördagen inleddes som vanligt med glödkakor innan jag traskade iväg. Efter en stunds vandring kom jag ut ur nationalparken och fram till Kutjaurestugan som är en fjällstuga som drivs i STF:s regi. Efter en liten paus där så fortsatte jag längs leden uppför mot högre höjder. Redan vid fjällstugan kunde jag ha valt en annan stig än leden mot Vaisaluokta, nämligen en stig som ledde till ett litet samiskt sommarviste och därifrån kunde man ha fortsatt längs en stig så att man kom fram längre bort på leden (alltså närmare Vaisaluokta). Ungefär när jag kom fram till den plats längs leden som kom från sommarvistet valde jag att lämna min ryggsäck där och fortsätta ner till sommarvistet. Det fanns olika generationer av stigar som ledde ner mot sommarvistet från vandringsleden, den stigen som jag valde ner mot sommarvistet var av en äldre sort och det tog inte så lång tid innan jag tappade bort stigen och mitt vägval tvingade mig även till att ta mig an ett mindre vad innan jag nådde fram till sommarvistet där jag köpte turens sista glödkakor. När jag hade inhandlad brödet testade jag att följa stigen från sommarvistet till Kutjaurestugan där jag varit en stund tidigare. Väl framme vid Kutjaurestugan så vände jag om igen till sommarvistet och följde sedan därifrån den antagligen nyaste stigen (och mest välmarkerade stigen) upp mot högre höjder, vandringsleden och min ryggsäck, således fick jag en ganska lång kvällspromenad utan ryggsäck som en avstickare från mitt målmedvetna traskande mot Vaisaluokta. Från början var tanken att jag någon gång under denna dag skulle slå upp mitt tält för ännu en vila innan jag nådde fram till Vaisaluokta, men vädret var bra (förutom under en mindre regnskur på kvällen) och jag ville ju också komma fram till Vaisaluokta och inte behöva stressa dagen därpå när jag fick lov att hinna med båten därifrån vid lunchtid, så jag traskade hela vägen fram till byn Vaisaluokta och vidare till fjällstugan där jag tältade strax bortanför fjällstugan som drivs av Svenska Turistföreningen. Denna dag blev det många kilometer avverkade, nämligen cirka 37 km med ryggsäck och cirka 6 km utan ryggsäck, så det var ju inte så konstigt att jag inte kom fram förens mitt i natten, då det blev totalt cirka 43 km under denna dag.

Efter en rejäl sovmorgon på söndagen så gick jag tillbaka till fjällstugan vid Vaisaluokta från min tältplats. Stugvärden var dock inte vid fjällstugan eftersom att denne var på gudstjänst i en kyrkkåta i byn Vaisaluokta, där det finns en nyare och en äldre kyrkkåta (någon kilometer från fjällstugan) där det bedrivs gudstjänst någon/några gånger per år och denna söndag var alltså en sådan dag. Vid fjällstugan klev jag sedan på båten m/s Storlule (som ni kan läsa mera om här), som tog mig över vattenmagasinet Akkajaure fram till Ritsem, varifrån jag fortsatte med buss till Gällivare, där jag bytte till en annan buss som tog mig hem till Kiruna.  Bussen från Ritsem gjorde ett längre uppehåll vid Stora Sjöfallet där det bland annat finns en restaurang, där jag gjorde ett nytt försök att beställa bland annat en paj. Även här gick det bra att betala för pajen, men också här visade det sig att den paj som jag beställt inte fanns för tillfället… Så även här blev det till att hitta på något annat att äta istället för pajen…

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag hann genomföra min tur på cirka 19 mil (varav 166 km med packning) under de dagar som jag hade att disponera för turen. Sträckorna är dock lite diffusa då avstånden angetts som olika långa på olika ställen. I början av turen var vädret inte på topp då det inte var någon riktig sommarvärme, men under slutet av turen bjöds jag på riktigt finväder och totalt sett var turen nästan nederbördsfri på dagarna, men tyvärr så var det ju en hel del blött på marken och således också även i mina skor…

För den intresserade finns några kartbilder i slutet bland bilderna där jag ungefärligt ritat i hur jag tagit mig fram, men det är bara ungefärliga skisser hur jag har tagit mig fram.

/Fredrik

Mellan den 26:e september och den 2:a oktober 2016 så var jag ute på en fjällvandring längs Gränsleden, eller för den delen Rádjebálges som den heter på samiska. En led som går mellan Ritsem i Sverige och Sørfjorden, som ligger i Norge och är en förgrening av Indre Tysfjorden. I den västligaste änden av leden förgrenar sig leden så att man kan gå till andra ställen än just Sørfjorden, bland annat till den lilla platsen Storå. Leden följer i stort historiska gamla handelsstigar mellan Norge och Sverige, stigar som även använts som flyktvägar under krigstider.  Leden är tillfixad för mindre än 10 år sedan, varav den östligaste delen närmast Ritsem är fixad senast. Leden går mellan Gällivare kommun och Tysfjords kommun i Norge, två kommuner som är så kallade ”vänorter”.

På den svenska delen av leden finns det fyra stycken rastplatser med bord under ett tak och tillhörande utedass. På den norska delen finns det istället tre stycken raststugor som man kan övernatta i, samt en rastplats med en kåtliknande byggnad som man också kan rasta eller övernatta i, den ligger för övrigt bara knappt två kilometer från den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Alldeles vid Sørfjorden finns för övrigt också en rastplats. Leden är drygt 60 kilometer i en riktning.

Hur som helst så hade jag redan på söndagen den 25:e september börjat köra bil till Ritsem dit jag anlände på natten mot måndagen, och började med att övernatta i bilen utanför Svenska Turistföreningens fjällstation som hade stängt för säsongen cirka en vecka tidigare, och under söndagen den 25:e september hade även säsongens sista busstur lämnat Ritsem. Längs den cirka fjorton mil långa ”Vägen Västerut” som tog mig till Ritsem hade jag varken mött, blivit omkörd av eller kört om någon annan bil, visserligen hade jag sett en annan bil som det var aktivitet vid på en rastplatsliknande plats med informationstavlor alldeles precis då man svängt in på den aktuella vägen.

På måndagsförmiddagen började jag min vandring längs Gränsleden från Ritsem fram till vattenmagasinet Akkajaures västra ände där det finns en rastplats. Leden följde Akkajaure under hela sträckan även om den gick en bra bit upp från strandkanten så att man gick en del på kalfjäll. Innan jag hade kommit fram hann det dock bli mörkt så jag fick gå de sista kilometrarna i skenet från min pannlampa, på den cirka två mil långa dagsetappen.  Under dagen så hade jag även passerat rastplatsen ”Sievgok” där en av dagens pauser hade tagits. I början då endast delar av Gränsleden hade färdigställts så fanns inte leden mellan Ritsem och Akkajaures västra ände, utan då fick man istället ta sig mellan dessa platser med båt, något som man fortfarande lär kunna göra om man beställer båtskjuts i förhand.

Efter en natt i tält så fortsatte jag på tisdagen min fjälltur. Jag passerade under dagen de båda rastplatserna ”Gálavárddo” och ”Sårggå”. Strax innan jag nådde fram till den norska gränsen så korsade Nordkalottleden den led som jag följde. Då vek jag av Gränsleden och följde istället Nordkalottleden in i Norge fram till den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Stugan är som många andra fjällstugor i Norge obemannad och låst med en så kallad ”DNT-nyckel”, som tillhandahålls via ”Den Norske Turistforeningen”. Med hjälp av nyckeln kommer man dock in i flertal av de norska fjällstugorna så därför har jag skaffat mig en sådan, så tack vare den kom jag in i stugan där jag tillbringade kvällen och natten. Eftersom att stugan saknar elektricitet så fick jag först göra upp en eld där inne för att så småningom känna hur värme sakta steg i stugan tack vare den sprakande brasan i vedspisen. Det var riktigt mysigt där inne i skenet av ett flertal fotogenlyktor som fanns i stugan. I stugan fanns även gasolplattor som jag kunde laga mat på. För att få utnyttja stugorna betalar man i efterhand in en avgift för de nätter som man bott i stugan, en avgift som är rabatterad om man som mig är medlem i ”Den Norske Turistforeningen”, men även ett medlemskap i ”Svenska Turistföreningen” ger ett rabatterat pris, om än inte lika lågt. Så för min del handlade det om 150 norska kronor per natt, enligt mig ett bra pris. Nackdelen med att bo i stugorna är ju att man innan man lämnar stugorna måste städa stugan, vilket ju tar en stund speciellt om man är själv. Eftersom att det inte var någon annan denna natt i stugan (då det ju kan anses som lågsäsong) så fick jag hela stugan för mig själv. Stugan bestod av en storstuga, med flera sovrum och utanför på området fanns bland annat även en mindre stuga med färre bäddplatser i, en bastu och ett utedass. Det bästa med att kunna bo i stugorna är ju att man får möjlighet att kunna torka alla sin utrustning då den har blivit blöt.

På onsdagen gjorde jag en morgonbrasa till frukosten och städade sedan stugan innan jag lämnade stugområdet och promenerade ut mot Gränsleden som fanns knappt två kilometer från stugan, i andra änden av den sjö som stugområdet var beläget invid. Vid Gränsleden fanns det en rastplats vid samma sjö som fjällstugan var belägen, men som nämnt i andra änden av sjön. Där fanns ett vindskydd som bestod av ett tak med tre väggar vari man kunde sitta och äta vid ett bord. Bredvid vindskyddet fanns en kåtliknande byggnad med en liten kamin inuti som man kunde övernatta i om man ville, och därtill fann även både ett dass och en mindre förrådsbyggnad. Eftersom att jag dagen innan hade gått parallellt med Gränsleden längs Nordkalottleden så lämnade jag nu min ryggsäck vid rastplatsen och vandrade då de cirka två kilometrarna som jag hade missat av Gränsleden tillbaka in till Sverige och den plats där de båda lederna korsade varandra, så att jag inte skulle missa att gå denna etapp av Gränsleden. Där vände jag om och vandrade ännu en gång över landsgränsen till Norge så att jag återigen kom fram till min ryggsäck som jag hade lämnat vid rastplatsen. Sedan promenerade jag vidare längs en sträcka som först gick lite uppför, men sedan övergick i en hel del nerförsbackar till jag på kvällen nådde fram till stugan ”Kjerringvatnet”. Det var en liten stuga som var uppförd för cirka tio år sedan. En stuga med två bäddar, en liten gjutjärnskamin, ett bord och gasolplattor. På min väg dit hade jag gått förbi en liknade stuga cirka fem kilometer tidigare, närmare bestämt vid ”Krokvatnet”. Intill stugorna fanns det även dass. Vid stugan som jag bodde i vid ”Kjerringvatnet” fanns även ett större hus utanför stugan, ett hus som dock var låst. Ett litet problem med den hemtrevliga gjutjärnskaminen som ganska snabbt värmde upp stugan var dock att några vedträd som tillhandahölls var lite för långa för kaminen, men det var ju riktigt trevligt att dessa små stugor var gratis att bo i och att man ände fick tillgång till såväl gasol som ved.

På torsdagsmorgonenen lämnade jag stugan efter ännu en stugstädning. Då gick jag tre kilometer tills jag kom fram till ännu en stuga, även denna lik de två tidigare stugorna. Jag befann mig då vid ”Brynvatnet”. ”Brynvatnet” är även det som Akkajaure ett vattenmagasin, så då hade jag alltså gått från ett vattenmagasin till ett annat vars vatten rann ut åt skilda håll. Akkajaures vatten hade ju den långa vägen framför sig genom hela Luleälven fram till sitt mål i Bottenviken vid Luleå, medans vattnet i ”Brynvatnet” bara hade en kort men brant resa framför sig under jorden fram till kraftverket vid Sørfjorden. Från ”Brynvatnet” fortsatte leden vidare i cirka fyra kilometer längs en serpentinslingrande grusväg ner till Sørfjorden. För att slippa bära ryggsäcken tillbaka upp för backen igen så lämnade jag den i stugan vid ”Brynvatnet” då jag traskade ned till den lilla byn bestående av några hus nere vid Sørfjorden, där även kraftverket var beläget. Där fanns även en rastplats bestående av bland annat ett vindskydd. Grusvägen tog även den slut vid Sørfjorden då den bara gick därifrån och upp till ”Brynvatnet”, samt att den anslöt till några små avsticksvägar bland annat kring husen i byn. Nere vid fjorden fanns en större båtbrygga dit man kunde åka med båt från Tysfjord kommuns huvudort Kjøpsvik, om man förbokade båtresan. Jag passade på att känna på vattnet i fjorden och träffade även på en man nere i byn som hade fritidshus på platsen och jag såg även några andra personer som var nere vid fjorden och fiskade. Längs grusvägen såg jag visserligen en bil, i vilken jag gissar att personer som arbetade med kraftverket färdades och så småningom såg jag en människa uppe vid ”Brynvatnet”, men det var först denna dag som jag såg några andra människor sedan jag lämnade Ritsem, där jag bland annat träffade på en man som håll på att förbereda fjällstationen för höstdvalan. Visserligen hade jag sett tält ute på en ö i en sjö under en av mina vandringsdagar. Efter att ha känt på fjordens kalla och salta vatten promenerade jag upp för den branta vägen och såg mig omkring vid ”Brynvatnet” innan jag gick tillbaka till den stuga där jag lämnat min ryggsäck. Jag tog på mig ryggsäcken och vandrade tillbaka till samma stuga som jag tidigare hade övernattat vid natten mot aktuell dag. Anledningen att jag tog med mig ryggsäcken från stugan på morgonen trots att jag kom tillbaka till samma ställe på kvällen var helt enkelt att jag inte hade bestämt mig om jag skulle gå samma väg tillbaka eller kanske rent av till någon annan fjällstuga eller till något helt annat ställe. Men jag valde ändå att gå samma väg tillbaka till Ritsem då det ju var lättsammast så, då jag inte hade hur många dagar som helst på mig att vara borta och helst inte ville behöva ta mig till Ritsem på något besvärligt sätt för att hämta bilen vid ett senare tillfälle, med tanke på att det ju inte gick några fler bussar dit i år.

Fram tills på fredagen så hade jag klarat mig ganska bra vädermässigt, det hade visserligen blåst en hel del på nätterna då jag bott i stugor och fallit en del regn, men tack och lov hade det mesta regnet fallit då jag var i stugor. På torsdagskvällen hade det dock blåst så pass mycket att det var svårt att få elden att brinna i stugans lilla kamin. Men fredagen blev en dag som jag fick tillbringa i regnet under min femton kilometer långa dagsetapp tillbaka till fjällstugan i ”Røysvatn”. Det var visserligen inget spöregn som det handlade om men väl ett relativt ihållande duggregn som blötte ner mig rejält, men jag frös i alla fall inte så länge som jag promenerade annat än då man stannade, så det var skönt att komma fram till en plats där det gick ganska bra att torka sakerna igen. Regnet hade även under en kortare period lite inslag av hagel och något snöblandat regn. Eftersom att jag höll mig som varmast då jag traskade på och inte stannade så mycket så kom jag fram ganska tidigt till stugan och kunde i lugn och ro göra eld, äta min pastamiddag och njuta av Twix-chokladbitar till ljudet från den sprakande elden. Likväl som jag senare kunde njuta av såväl vindens sus, ljudet av regndropparna mot stugan och det mysiga stämningsfulla skenet som fotogenlyktorna gav då jag efter mörkretsinbrott i skenet från fotogenlamporna bläddrade i fotoalbum som låg i fjällstugan som vid det laget hade en doft som var en blandning av blöt tvätt, svett och fotogen.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost och vid det laget sedvanlig stugstädning innan jag tog modet och gick ut i det väder som jag hade hoppats att skulle avta under natten, nämligen ett regnigt och blåsigt väder. Men tyvärr så blåste det och regnade en hel del då jag lämnade stugområdet i riktning mot Sverige, denna gång längs Nordkalottleden som skulle ta mig över landsgränsen in i Sverige då den leden antagligen var en genväg från fjällstugan i den riktningen som jag skulle, då den just där gick ganska så parallellt med Gränsleden. Det positiva var dock att jag hade relativt bra medvind så att jag slapp det kallaste direkt mot ansiktet, ett flyt som jag i stort hade haft turen att ha även under de mer blåsiga etapperna tidigare under denna fjälltur. Vid den här tidpunkten så hade jag ju hunnit gruva mig i ett par dagar för den kommande kvällen då jag ju visste att det inte fanns några stugor att tillgå mellan den fjällstuga som jag lämnade på lördagsmorgonen och Ritsem, och var med andra ord mer eller mindre tvungen att bo en natt i tält. Jag hade i alla fall försökt att förbereda mig någotsånär inför detta då jag gav mig ut i regnvädret på lördagsmorgonen genom ett försök att torkat det som var blött och sektionera upp ryggsäcken där jag prioriterade att hålla en del torr med hjälp av plastpåsar, en del vari jag förvarade såväl ett tort ombyte som sovsäcken. Som tur var så avtog de värsta vädret ganska tidigt på dagen och det hela blev en ganska fin dag med regnskurar emellanåt och såväl sol, som regnbåge kunde ibland skönjas på himlen. När jag väl kom fram till rastplatsen vid västra änden av Akkajaure där jag slog upp mitt tält så visade det sig att min taktik för packningen hade fungerat så att det väsentliga och även en del annat ännu var torrt, trots att jag då var ganska så blöt efter dagens regnande. Jag kröp ganska tidigt in i tältet när det mörknade, där jag kunde hålla mig varm i min varma, men tunga sovsäck, som kändes bra att jag släpat med så att jag slapp frysa.

Natten mot söndagen visade sig vara en kall natt, inte för att jag frös, men när jag skulle flytta på några saker i tältet så märkte jag att de hade fryst fast lite lätt. I tältet var det även en liten vattenpöl, men jag hade i alla fall inte lidit av den. När jag gick ut ur tältet kunde jag se en del nysnö som lagt sig på närliggande fjälltoppar, som befann sig högre upp än mig och mitt tält som stod i ett frostbeklätt gräs med en ishinna på delar av sin tältduk. Söndagen blev en relativt fin dag, även om några snöflingor föll, en dag som jag avverkade de sista milen in till Ritsem längs Gränsleden. När jag väl kom fram till Ritsem så tittade jag runt lite i Ritsem och såg återigen människor, vilket åter hade blivit ett par dagar sedan jag senast såg. Sedan fortsatte jag med bilen tillbaka hem till Kiruna och denna gång mötte jag flera bilar på min resa längs ”Vägen Västerut”, som den fina vägen mot såväl kraftverk som fjäll kallas.

Fördelen med att vandra så här i lite lågsäsong var att jag fick alla stugor för mig själv och inte heller behövde jag besväras av några myggor eller knott. En annan fördel är att det inte är så mycket vatten i vattendrag så här års om de ska passeras, men en nackdel är ju att det blir mörkt ganska tidigt på kvällen. 

Gränsleden har ett par alternativa sträckningar ett par tänkbara alternativa startpunkter i väster, men den tur som jag gick var i alla fal fin, även om tyvärr ett par broar var trasiga. Alldels vid Ritsem finns också en möjlighet till ett alternativt vägval.

Här nedan finns två olika album, det första innehåller allmänna bilder som jag tog under turen och det andra visar bilder från de olika rastplatserna och stugorna längs leden.

Vill ni se en karta och annan information om leden så kan ni besöka länken nedan som tar er till Gällivare kommuns informationssida om leden.

/Fredrik

Förra året så var jag ju bland annat ute och vandrade Padjelantaleden, vilket ni kan läs om här. Den 17:e till 23:e juli gav jag mig ut på årets första fjällvandring, en tur som till viss del följde samma sträckning som turen då jag följde Padjelantaleden, men i år så höll jag mig till stor del lite längre västerut än under fjolårets tur, även om jag även nu till stor del vandrade genom Padjelanta nationalpark som är Sveriges största nationalpark en del av världsarvet Laponia. Under årets tur så följde jag till stor del Nordkalottleden som är en vandringsled som slingrar sig fram genom såväl Norge, Sverige och Finland (även om jag nu bara var i Sverige). Min tur denna gång gick från Kvikkjokk till Vaisaluokta, som ligger vid Akkajaures strand nära Ritsem.

Jag visste redan innan jag gav mig av att jag inte hade överdrivet med tid för den tur som jag hade planerat att genomföra. Jag var nämligen bara ledig en vecka och turen var ju ganska lång. Om man läser om den cirka fjorton mil långa Padjelantaleden på datorn så rekommenderas minst tio dagar för den turen (även om jag tog den på betydligt snabbare tid under förra sommaren). Minst tio dagar var alltså en rekommendation om man skulle följa Padjelantaleden och nu skulle jag dessutom gå lite längre än dess streckning.

Som så många andra gånger när jag skulle ut och åka så lyckades jag att pricka in en dag då järnvägen var avstängd och man istället var hänvisad till ersättningstrafik istället för att åka tåg, eftersom att man denna gång höll på med den stora bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag hade att välja på en buss som ersatte morgontåget från Kiruna till Gällivare och som beräknades vara framme vid 08:00 i Gällivare eller ordinarie länstrafikbussen från Kiruna till Gällivare som skulle vara framme vid järnvägsstationen i Gällivare vid 07:50, exakt samma tid som Inlandsbanan som jag hoppades hinna fortsätta med söderut, även om naturligtvis även den var ersatt av buss mellan Gällivare och Jokkmokk dagen till ära på grund av bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag gjorde en chansning och klev på länstrafikbussen ner till Gällivare dit jag anlände i god tid då ingen av busspassagerarna skulle till Gällivare sjukhus, så därför slapp bussen åka omvägen om sjukhuset innan den körde till järnvägsstationen. Så då hann jag med Inlandsbanans ersättningsbuss i Gällivare utan problem, vilket var en buss som tog mig ner till Jokkmokk. Bussen hade tyvärr inte så mycket bagageutrymmen, så den blev välfylld med stora ryggsäckar och annat bagage, inte minst i Porjus där en man med såväl cykel som cykelkärra äntrade bussen. I Jokkmokk fick jag en liten paus då jag handlade lite. Det positiva med att jag hann med den tidiga förbindelsen till Jokkmokk var att jag då även hann med dagens första busstur till Kvikkjokk, så att jag även hann med en av de ordinarie båtturerna från Kvikkjokk till Padjelantaleden (som börjar på andra sidan en stor fors) redan vid lunchtid, annars hade jag antagligen fått vänta ända tills morgonen därpå om jag skulle kunna åka med någon av de ordinarie båtturerna mot Padjelantaleden. Således fick jag ett lugnare, eller i vart fall mera realistiskt tidsschema inför min vandring, då jag kunde börja gå redan på måndags eftermiddagen och inte först på tisdagsmorgonen.

Under bussresan gjorde bussen ett längre stopp vid Årrenjarka Fjällby som ligger strax innan Kvikkjokk, så där blev det en fikastund innan den sista biten av bussresan till Kvikkjokk genomfördes. Väl framme vid Kvikkjokk så var det en timme kvar tills båten skulle avgå mot Padjelantaleden, så jag passade på att äta lunch på fjällstationen, där jag beställde en paj, som visade sig vara slut efter att jag betalat för den, så istället fick jag ändra min beställning till en hamburgare, som jag i alla fall hann äta upp, även om det blev en aning stressigt. Vi var flera personer som ville åka båt upp till Padjelantaleden och ännu flera personer som skulle hämtas uppe vid Padjelantaleden så det var två öppna båtar som körde oss från Kvikkjokk upp till Padjelantaleden som börjar cirka tre kilometer bortanför Kvikkjokk. När jag blivit avsläppt från båten så lämnade jag min ryggsäck vid den plats där båten släppt av mig sedan vandrade jag längs en diffus stig tillbaka mot Kvikkjokk, parallellt med vattnet som jag då nyligen färdats på med båten. Efter cirka tre kilometer kom jag fram till en gård och där fortsatte jag en kort bit längs en stig mot ett berg, men långt innan jag nått upp på bergets topp så vände jag tillbaka till den plats där min ryggsäck väntade, så det blev till en början en lätt promenad på cirka 6 km utan packning. Sedan efter att jag tagit på mig ryggsäcken så följde jag Padjelantaleden upp till fjällstugan Njunjes där stugvärden bjöd på saft när jag kom in i stugan för att återlämna en karta som hörde till stugan som jag fått med mig av båtföraren, eftersom att någon annan gett den till honom då de fått låna den i stugan tidigare och nu skulle alltså kartan tillbaka dit den hörde hemma. Efter saftpausen fortsatte jag till fjällstugan Tarrekaise, där jag tältade en liten bit från stugan. Dagsetappen under måndagen blev alltså cirka 6 km utan packning och cirka 20 km med packning, vilket vill säga cirka 26 km totalt.

På tisdagen började jag med att gå in i fjällstugan Tarrekaise, vilken är en av de stugor längs min tur som har en liten butik. I butiken inhandlade jag några varor, då jag inte hade med mig så mycket mat utan istället hade tänkt att handla efter hand i de fjällstugor som har en liten butik. I förhand hade jag redan kollat upp vilka stugor som skulle ha butik och genom att handla i dem kunde jag minska på den vikt som jag behövde bära med mig, samtidigt som det känns som att man gynnar de som driver fjällstugorna genom att handla i dem. I stugan träffade jag även på några personer som hade kommit ifrån det hållet som jag avsåg att fortsätta mot. De hade visst haft en besvärlig dag innan och tvingats gå runt mycket vatten, men om inte jag missuppfattat det hela så hade de åkt helikopter ut till en plats som de sedan hade fått kämpa sig ifrån. Stugvärlden i Tarrekaisestugan rekommenderade inte mig att fortsätta åt det hållet som var min plan då hon hade hört att det fanns en del snö åt det hållet som jag var på väg mot och det kunde vara en del höga flöden i några vad, men jag bestämde mig ändå för att försöka fortsätta min tur som planerat. Men jag hade i åtanke att jag kanske kunde få lov att tvingas vända, om det blev för besvärligt, men jag hade även med i tanken att jag vid tidsbrist skulle kunna avbryta min tur genom att gå till Sulitelma i Norge eller åka helikopter från Staloluokta.

När jag hade gått ett tag mot fjällstugan Vaimok så kom jag fram till den andra av de två rastkojorna som jag passerade under dagen. Där träffade jag på en annan person som låg och vilade, då han vandrat från Vaimokstugan under denna dag och berättade att han bott två nätter där efter att ha kommit dit från Tarrekaisestugan, alltså längs samma väg som jag nu var på väg längs mot Vaimokstugan. Han hade visst tyckt att turen var besvärlig och hade nu vänt om och funderade sedan på att fortsätta norrut längs Padjelantaleden istället för att följa den led som jag nu gett mig på att vandra (om jag förstod honom rätt). Lite orolig blev jag allt vad som skulle kunna vänta mig men ännu hade jag inte stött på några omöjliga hinder så jag fortsatte fram till Vaimokstugan där stugvärlden bjöd på saft innan jag fortsatte längs leden mot fjällstugan Pieskehaure. Leden mot Pieskehaurestugan började med att jag skulle upp för en lång backe, som sedan följdes av en lång nedförsbacke. Vid inledningen av utförslöpan såg jag en annan person som också var ute på vandring. Någon timme efter midnatt nådde jag fram till Pisekehaurestugan där jag slog upp mitt tält strax nedanför fjällstugan efter att ha gått 40 km under dagen.

På onsdagen började jag med att besöka stugvärlden och handla lite i hans butik. Det visade sig att det inte hade varit så många gäster i hans stuga dittills på säsongen, det lär dock vara en mer välbesökt stuga under vintersäsongen, då det är mycket snöskotertrafik i trakten omkring stugan. Den gångna natten hade det inte bott någon gäst över huvud taget i stugan. När jag frågade om han visste hur skicket var på leden mot Staddajåkkå dit jag var på väg fick jag till svar att han inte visste så mycket om det, men att han hade haft besökare som gett sig av ditåt och de hade i alla fall inte kommit tillbaka, men han hade inte träffat på någon som kommit därifrån ännu… Själv hade han gått en bit på leden ditåt, och den biten som han hade gått bedömde han som att var i gott skick utan några större snömängder. På förmiddagen fortsatte jag alltså mot fjällstugan Staddajåkkå och efter ett tag träffade jag på en man som kommit därifrån, vilket ju var ett gott tecken på att jag nog skulle kunna ta mig ända fram till stugan. Leden bjöd på ett par vad, men inget av vaden var något av de värre som jag träffat på i fjällvärlden (trots att det regnat en del några dagar tidigare och att det varnats för höga vattenflöden i Lappland), utan de nådde inte ens över mina skoskaft. Dock var det en del snö att gå över då våren kommit sent och vintern bjudit på mycket snö, men det var inte så besvärligt, även om det blöta gräset och snön gjorde att mina skor som redan sedan första dagen var blöte minsann inte blev något torrare. På kvällen nådde jag fram till Staddajåkkåstugorna, där jag tältade strax utanför stugan. Under vandringen under dagen hade jag även kommit in i Padjelanta nationalpark och således var detta den första stugan under turen som drevs av ”Badjelánnda Laponia Turism ekonomiska förening”, fjällstugorna som jag hade träffat på innan under min tur drivs istället av ”Svenska Turistföreningen”. När jag kommit fram till stugområdet tog jag en liten kvällspromenad upp mot det berg som jag kommit ifrån innan jag satte upp tältet. Denna dag blev det 32 km vandring.

Torsdagsmorgonen började jag med att gå in till stugvärdarna i Staddajåkkåstugorna, efter att jag plockat ihop mitt tält. De hade nämligen nybakade glödkakor till försäljning (som jag köpte), likt de flesta andra stugvärdarna i Padjelanta nationalpark också kan erbjuda, vilket ju är trevligt och gott! Sedan lämnade jag min ryggsäck där och gick de sex kilometrar fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga som heter ”Sårjåsjaurestugan”, som ligger belägen strax utanför nationalparksgränsen. Stugan är en liten och gammal stuga som inte ens rymmer ett eget rum för stugvärden. Stugvärden får istället bo i ett av de båda gästrummen, om nu inte stugan blir full för då hade han även ett tält utanför stugan att ty sig till. Som jag förstod det så hade det dock inte ännu kryllat av besökare vid stugan i år. Efter att jag fått saft där så traskade jag tillbaka till Staddajåkkåstugorna och träffade på dess stugvärdar, den ena stugvärden mötte jag redan innan jag kom fram till stugan då han var på väg ut för att fiska och den andra stugvärden var vid stugområdet. Sedan fortsatte jag till Staloluokta där jag tältade. Denna dag blev det således en promenad på 12 km utan packning och 12 km med packning, så denna dags totalt avverkade 24 km kan ju nästan betraktas som en vilodag i sammanhanget.

Fredagen inleddes med ett besök vid Parfas kiosk som ligger vid Staloluoktastugorna. Kiosken har öppet under några timmer på förmiddagen och några timmar framåt kvällskvisten. Efter kioskbesöket fortsatte jag till Arasluoktastugorna, men denna gång följde jag inte Padjelantaleden dit (som jag gjorde under förra årets promenad i trakten), utan istället så gick jag på östra sidan av berget ”Stuor Dijdder” och följde en stig som lär vara en gammal led. Numera går i alla fall Padjelantaleden på bergets västra sida. Väl framme vid Arasluoktastugorna så var inte stugvärden på plats vid stugområdet, men eftersom att det stod på en lapp vid stugområdet att man kunde besöka stugvärden i ett annat hus i byn så promenerade såväl jag som andra personer runt bland husen i den lilla byn för att leta efter stugvärden, som det visade sig att inte heller var hemma i sitt hus. Men till slut fann vi henne (efter att ha ”knackat på” i några olika hus). Så jag köpte ett par glödkakor av henne och hon sa att hon skulle komma till stugområdet och öppna kiosken inom en ganska kort stund, så jag inväntade henne vid stugområdet och handlade några saker av henne innan jag gick vidare. Längs leden mot Låddejåkkåstugan så såg jag flera personer som var ute och körde motocrosscyklar i fjällen, det var antagligen samer som håll på att samla in renar inför kalvmärkningen. Uppe på himlen kunde man även se en helikopter hovra, där antagligen renarna befann sig. Det var speciellt att se personerna arbeta mitt i nationalparken där de for på sina motorcyklar och for med helikoptern, i den nationalpark där inte ens ”vanliga” hundar är välkomna under stora delar av året. Samerna har dock en hel del fina hundar och några av dem träffade jag på vid Arasluokta. Kalvmärkningen var ryktesvis cirka tre veckor försenad på grund av att sommaren kommit sent till fjällen och att snömängderna långt in på sommarmånaderna ännu hade varit rejäla. Visst såg det allt trevligt ut att få köra runt med motorcrosscyklar i den fina naturen och korsa både jokkar och snöfält! När jag kommit fram till Låddejåkkåstugan så slog jag upp mitt tält och kokade pasta och värmde de köttbullar som jag köpte i kiosken på morgonen. Fredagens vandring kunde på kvällskvisten summeras till 25 kilometer.

Lördagen inleddes som vanligt med glödkakor innan jag traskade iväg. Efter en stunds vandring kom jag ut ur nationalparken och fram till Kutjaurestugan som är en fjällstuga som drivs i STF:s regi. Efter en liten paus där så fortsatte jag längs leden uppför mot högre höjder. Redan vid fjällstugan kunde jag ha valt en annan stig än leden mot Vaisaluokta, nämligen en stig som ledde till ett litet samiskt sommarviste och därifrån kunde man ha fortsatt längs en stig så att man kom fram längre bort på leden (alltså närmare Vaisaluokta). Ungefär när jag kom fram till den plats längs leden som kom från sommarvistet valde jag att lämna min ryggsäck där och fortsätta ner till sommarvistet. Det fanns olika generationer av stigar som ledde ner mot sommarvistet från vandringsleden, den stigen som jag valde ner mot sommarvistet var av en äldre sort och det tog inte så lång tid innan jag tappade bort stigen och mitt vägval tvingade mig även till att ta mig an ett mindre vad innan jag nådde fram till sommarvistet där jag köpte turens sista glödkakor. När jag hade inhandlad brödet testade jag att följa stigen från sommarvistet till Kutjaurestugan där jag varit en stund tidigare. Väl framme vid Kutjaurestugan så vände jag om igen till sommarvistet och följde sedan därifrån den antagligen nyaste stigen (och mest välmarkerade stigen) upp mot högre höjder, vandringsleden och min ryggsäck, således fick jag en ganska lång kvällspromenad utan ryggsäck som en avstickare från mitt målmedvetna traskande mot Vaisaluokta. Från början var tanken att jag någon gång under denna dag skulle slå upp mitt tält för ännu en vila innan jag nådde fram till Vaisaluokta, men vädret var bra (förutom under en mindre regnskur på kvällen) och jag ville ju också komma fram till Vaisaluokta och inte behöva stressa dagen därpå när jag fick lov att hinna med båten därifrån vid lunchtid, så jag traskade hela vägen fram till byn Vaisaluokta och vidare till fjällstugan där jag tältade strax bortanför fjällstugan som drivs av Svenska Turistföreningen. Denna dag blev det många kilometer avverkade, nämligen cirka 37 km med ryggsäck och cirka 6 km utan ryggsäck, så det var ju inte så konstigt att jag inte kom fram förens mitt i natten, då det blev totalt cirka 43 km under denna dag.

Efter en rejäl sovmorgon på söndagen så gick jag tillbaka till fjällstugan vid Vaisaluokta från min tältplats. Stugvärden var dock inte vid fjällstugan eftersom att denne var på gudstjänst i en kyrkkåta i byn Vaisaluokta, där det finns en nyare och en äldre kyrkkåta (någon kilometer från fjällstugan) där det bedrivs gudstjänst någon/några gånger per år och denna söndag var alltså en sådan dag. Vid fjällstugan klev jag sedan på båten m/s Storlule (som ni kan läsa mera om här), som tog mig över vattenmagasinet Akkajaure fram till Ritsem, varifrån jag fortsatte med buss till Gällivare, där jag bytte till en annan buss som tog mig hem till Kiruna.  Bussen från Ritsem gjorde ett längre uppehåll vid Stora Sjöfallet där det bland annat finns en restaurang, där jag gjorde ett nytt försök att beställa bland annat en paj. Även här gick det bra att betala för pajen, men också här visade det sig att den paj som jag beställt inte fanns för tillfället… Så även här blev det till att hitta på något annat att äta istället för pajen…

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag hann genomföra min tur på cirka 19 mil (varav 166 km med packning) under de dagar som jag hade att disponera för turen. Sträckorna är dock lite diffusa då avstånden angetts som olika långa på olika ställen. I början av turen var vädret inte på topp då det inte var någon riktig sommarvärme, men under slutet av turen bjöds jag på riktigt finväder och totalt sett var turen nästan nederbördsfri på dagarna, men tyvärr så var det ju en hel del blött på marken och således också även i mina skor…

För den intresserade finns några kartbilder i slutet bland bilderna där jag ungefärligt ritat i hur jag tagit mig fram, men det är bara ungefärliga skisser hur jag har tagit mig fram.

/Fredrik

Mellan den 26:e september och den 2:a oktober 2016 så var jag ute på en fjällvandring längs Gränsleden, eller för den delen Rádjebálges som den heter på samiska. En led som går mellan Ritsem i Sverige och Sørfjorden, som ligger i Norge och är en förgrening av Indre Tysfjorden. I den västligaste änden av leden förgrenar sig leden så att man kan gå till andra ställen än just Sørfjorden, bland annat till den lilla platsen Storå. Leden följer i stort historiska gamla handelsstigar mellan Norge och Sverige, stigar som även använts som flyktvägar under krigstider.  Leden är tillfixad för mindre än 10 år sedan, varav den östligaste delen närmast Ritsem är fixad senast. Leden går mellan Gällivare kommun och Tysfjords kommun i Norge, två kommuner som är så kallade ”vänorter”.

På den svenska delen av leden finns det fyra stycken rastplatser med bord under ett tak och tillhörande utedass. På den norska delen finns det istället tre stycken raststugor som man kan övernatta i, samt en rastplats med en kåtliknande byggnad som man också kan rasta eller övernatta i, den ligger för övrigt bara knappt två kilometer från den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Alldeles vid Sørfjorden finns för övrigt också en rastplats. Leden är drygt 60 kilometer i en riktning.

Hur som helst så hade jag redan på söndagen den 25:e september börjat köra bil till Ritsem dit jag anlände på natten mot måndagen, och började med att övernatta i bilen utanför Svenska Turistföreningens fjällstation som hade stängt för säsongen cirka en vecka tidigare, och under söndagen den 25:e september hade även säsongens sista busstur lämnat Ritsem. Längs den cirka fjorton mil långa ”Vägen Västerut” som tog mig till Ritsem hade jag varken mött, blivit omkörd av eller kört om någon annan bil, visserligen hade jag sett en annan bil som det var aktivitet vid på en rastplatsliknande plats med informationstavlor alldeles precis då man svängt in på den aktuella vägen.

På måndagsförmiddagen började jag min vandring längs Gränsleden från Ritsem fram till vattenmagasinet Akkajaures västra ände där det finns en rastplats. Leden följde Akkajaure under hela sträckan även om den gick en bra bit upp från strandkanten så att man gick en del på kalfjäll. Innan jag hade kommit fram hann det dock bli mörkt så jag fick gå de sista kilometrarna i skenet från min pannlampa, på den cirka två mil långa dagsetappen.  Under dagen så hade jag även passerat rastplatsen ”Sievgok” där en av dagens pauser hade tagits. I början då endast delar av Gränsleden hade färdigställts så fanns inte leden mellan Ritsem och Akkajaures västra ände, utan då fick man istället ta sig mellan dessa platser med båt, något som man fortfarande lär kunna göra om man beställer båtskjuts i förhand.

Efter en natt i tält så fortsatte jag på tisdagen min fjälltur. Jag passerade under dagen de båda rastplatserna ”Gálavárddo” och ”Sårggå”. Strax innan jag nådde fram till den norska gränsen så korsade Nordkalottleden den led som jag följde. Då vek jag av Gränsleden och följde istället Nordkalottleden in i Norge fram till den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Stugan är som många andra fjällstugor i Norge obemannad och låst med en så kallad ”DNT-nyckel”, som tillhandahålls via ”Den Norske Turistforeningen”. Med hjälp av nyckeln kommer man dock in i flertal av de norska fjällstugorna så därför har jag skaffat mig en sådan, så tack vare den kom jag in i stugan där jag tillbringade kvällen och natten. Eftersom att stugan saknar elektricitet så fick jag först göra upp en eld där inne för att så småningom känna hur värme sakta steg i stugan tack vare den sprakande brasan i vedspisen. Det var riktigt mysigt där inne i skenet av ett flertal fotogenlyktor som fanns i stugan. I stugan fanns även gasolplattor som jag kunde laga mat på. För att få utnyttja stugorna betalar man i efterhand in en avgift för de nätter som man bott i stugan, en avgift som är rabatterad om man som mig är medlem i ”Den Norske Turistforeningen”, men även ett medlemskap i ”Svenska Turistföreningen” ger ett rabatterat pris, om än inte lika lågt. Så för min del handlade det om 150 norska kronor per natt, enligt mig ett bra pris. Nackdelen med att bo i stugorna är ju att man innan man lämnar stugorna måste städa stugan, vilket ju tar en stund speciellt om man är själv. Eftersom att det inte var någon annan denna natt i stugan (då det ju kan anses som lågsäsong) så fick jag hela stugan för mig själv. Stugan bestod av en storstuga, med flera sovrum och utanför på området fanns bland annat även en mindre stuga med färre bäddplatser i, en bastu och ett utedass. Det bästa med att kunna bo i stugorna är ju att man får möjlighet att kunna torka alla sin utrustning då den har blivit blöt.

På onsdagen gjorde jag en morgonbrasa till frukosten och städade sedan stugan innan jag lämnade stugområdet och promenerade ut mot Gränsleden som fanns knappt två kilometer från stugan, i andra änden av den sjö som stugområdet var beläget invid. Vid Gränsleden fanns det en rastplats vid samma sjö som fjällstugan var belägen, men som nämnt i andra änden av sjön. Där fanns ett vindskydd som bestod av ett tak med tre väggar vari man kunde sitta och äta vid ett bord. Bredvid vindskyddet fanns en kåtliknande byggnad med en liten kamin inuti som man kunde övernatta i om man ville, och därtill fann även både ett dass och en mindre förrådsbyggnad. Eftersom att jag dagen innan hade gått parallellt med Gränsleden längs Nordkalottleden så lämnade jag nu min ryggsäck vid rastplatsen och vandrade då de cirka två kilometrarna som jag hade missat av Gränsleden tillbaka in till Sverige och den plats där de båda lederna korsade varandra, så att jag inte skulle missa att gå denna etapp av Gränsleden. Där vände jag om och vandrade ännu en gång över landsgränsen till Norge så att jag återigen kom fram till min ryggsäck som jag hade lämnat vid rastplatsen. Sedan promenerade jag vidare längs en sträcka som först gick lite uppför, men sedan övergick i en hel del nerförsbackar till jag på kvällen nådde fram till stugan ”Kjerringvatnet”. Det var en liten stuga som var uppförd för cirka tio år sedan. En stuga med två bäddar, en liten gjutjärnskamin, ett bord och gasolplattor. På min väg dit hade jag gått förbi en liknade stuga cirka fem kilometer tidigare, närmare bestämt vid ”Krokvatnet”. Intill stugorna fanns det även dass. Vid stugan som jag bodde i vid ”Kjerringvatnet” fanns även ett större hus utanför stugan, ett hus som dock var låst. Ett litet problem med den hemtrevliga gjutjärnskaminen som ganska snabbt värmde upp stugan var dock att några vedträd som tillhandahölls var lite för långa för kaminen, men det var ju riktigt trevligt att dessa små stugor var gratis att bo i och att man ände fick tillgång till såväl gasol som ved.

På torsdagsmorgonenen lämnade jag stugan efter ännu en stugstädning. Då gick jag tre kilometer tills jag kom fram till ännu en stuga, även denna lik de två tidigare stugorna. Jag befann mig då vid ”Brynvatnet”. ”Brynvatnet” är även det som Akkajaure ett vattenmagasin, så då hade jag alltså gått från ett vattenmagasin till ett annat vars vatten rann ut åt skilda håll. Akkajaures vatten hade ju den långa vägen framför sig genom hela Luleälven fram till sitt mål i Bottenviken vid Luleå, medans vattnet i ”Brynvatnet” bara hade en kort men brant resa framför sig under jorden fram till kraftverket vid Sørfjorden. Från ”Brynvatnet” fortsatte leden vidare i cirka fyra kilometer längs en serpentinslingrande grusväg ner till Sørfjorden. För att slippa bära ryggsäcken tillbaka upp för backen igen så lämnade jag den i stugan vid ”Brynvatnet” då jag traskade ned till den lilla byn bestående av några hus nere vid Sørfjorden, där även kraftverket var beläget. Där fanns även en rastplats bestående av bland annat ett vindskydd. Grusvägen tog även den slut vid Sørfjorden då den bara gick därifrån och upp till ”Brynvatnet”, samt att den anslöt till några små avsticksvägar bland annat kring husen i byn. Nere vid fjorden fanns en större båtbrygga dit man kunde åka med båt från Tysfjord kommuns huvudort Kjøpsvik, om man förbokade båtresan. Jag passade på att känna på vattnet i fjorden och träffade även på en man nere i byn som hade fritidshus på platsen och jag såg även några andra personer som var nere vid fjorden och fiskade. Längs grusvägen såg jag visserligen en bil, i vilken jag gissar att personer som arbetade med kraftverket färdades och så småningom såg jag en människa uppe vid ”Brynvatnet”, men det var först denna dag som jag såg några andra människor sedan jag lämnade Ritsem, där jag bland annat träffade på en man som håll på att förbereda fjällstationen för höstdvalan. Visserligen hade jag sett tält ute på en ö i en sjö under en av mina vandringsdagar. Efter att ha känt på fjordens kalla och salta vatten promenerade jag upp för den branta vägen och såg mig omkring vid ”Brynvatnet” innan jag gick tillbaka till den stuga där jag lämnat min ryggsäck. Jag tog på mig ryggsäcken och vandrade tillbaka till samma stuga som jag tidigare hade övernattat vid natten mot aktuell dag. Anledningen att jag tog med mig ryggsäcken från stugan på morgonen trots att jag kom tillbaka till samma ställe på kvällen var helt enkelt att jag inte hade bestämt mig om jag skulle gå samma väg tillbaka eller kanske rent av till någon annan fjällstuga eller till något helt annat ställe. Men jag valde ändå att gå samma väg tillbaka till Ritsem då det ju var lättsammast så, då jag inte hade hur många dagar som helst på mig att vara borta och helst inte ville behöva ta mig till Ritsem på något besvärligt sätt för att hämta bilen vid ett senare tillfälle, med tanke på att det ju inte gick några fler bussar dit i år.

Fram tills på fredagen så hade jag klarat mig ganska bra vädermässigt, det hade visserligen blåst en hel del på nätterna då jag bott i stugor och fallit en del regn, men tack och lov hade det mesta regnet fallit då jag var i stugor. På torsdagskvällen hade det dock blåst så pass mycket att det var svårt att få elden att brinna i stugans lilla kamin. Men fredagen blev en dag som jag fick tillbringa i regnet under min femton kilometer långa dagsetapp tillbaka till fjällstugan i ”Røysvatn”. Det var visserligen inget spöregn som det handlade om men väl ett relativt ihållande duggregn som blötte ner mig rejält, men jag frös i alla fall inte så länge som jag promenerade annat än då man stannade, så det var skönt att komma fram till en plats där det gick ganska bra att torka sakerna igen. Regnet hade även under en kortare period lite inslag av hagel och något snöblandat regn. Eftersom att jag höll mig som varmast då jag traskade på och inte stannade så mycket så kom jag fram ganska tidigt till stugan och kunde i lugn och ro göra eld, äta min pastamiddag och njuta av Twix-chokladbitar till ljudet från den sprakande elden. Likväl som jag senare kunde njuta av såväl vindens sus, ljudet av regndropparna mot stugan och det mysiga stämningsfulla skenet som fotogenlyktorna gav då jag efter mörkretsinbrott i skenet från fotogenlamporna bläddrade i fotoalbum som låg i fjällstugan som vid det laget hade en doft som var en blandning av blöt tvätt, svett och fotogen.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost och vid det laget sedvanlig stugstädning innan jag tog modet och gick ut i det väder som jag hade hoppats att skulle avta under natten, nämligen ett regnigt och blåsigt väder. Men tyvärr så blåste det och regnade en hel del då jag lämnade stugområdet i riktning mot Sverige, denna gång längs Nordkalottleden som skulle ta mig över landsgränsen in i Sverige då den leden antagligen var en genväg från fjällstugan i den riktningen som jag skulle, då den just där gick ganska så parallellt med Gränsleden. Det positiva var dock att jag hade relativt bra medvind så att jag slapp det kallaste direkt mot ansiktet, ett flyt som jag i stort hade haft turen att ha även under de mer blåsiga etapperna tidigare under denna fjälltur. Vid den här tidpunkten så hade jag ju hunnit gruva mig i ett par dagar för den kommande kvällen då jag ju visste att det inte fanns några stugor att tillgå mellan den fjällstuga som jag lämnade på lördagsmorgonen och Ritsem, och var med andra ord mer eller mindre tvungen att bo en natt i tält. Jag hade i alla fall försökt att förbereda mig någotsånär inför detta då jag gav mig ut i regnvädret på lördagsmorgonen genom ett försök att torkat det som var blött och sektionera upp ryggsäcken där jag prioriterade att hålla en del torr med hjälp av plastpåsar, en del vari jag förvarade såväl ett tort ombyte som sovsäcken. Som tur var så avtog de värsta vädret ganska tidigt på dagen och det hela blev en ganska fin dag med regnskurar emellanåt och såväl sol, som regnbåge kunde ibland skönjas på himlen. När jag väl kom fram till rastplatsen vid västra änden av Akkajaure där jag slog upp mitt tält så visade det sig att min taktik för packningen hade fungerat så att det väsentliga och även en del annat ännu var torrt, trots att jag då var ganska så blöt efter dagens regnande. Jag kröp ganska tidigt in i tältet när det mörknade, där jag kunde hålla mig varm i min varma, men tunga sovsäck, som kändes bra att jag släpat med så att jag slapp frysa.

Natten mot söndagen visade sig vara en kall natt, inte för att jag frös, men när jag skulle flytta på några saker i tältet så märkte jag att de hade fryst fast lite lätt. I tältet var det även en liten vattenpöl, men jag hade i alla fall inte lidit av den. När jag gick ut ur tältet kunde jag se en del nysnö som lagt sig på närliggande fjälltoppar, som befann sig högre upp än mig och mitt tält som stod i ett frostbeklätt gräs med en ishinna på delar av sin tältduk. Söndagen blev en relativt fin dag, även om några snöflingor föll, en dag som jag avverkade de sista milen in till Ritsem längs Gränsleden. När jag väl kom fram till Ritsem så tittade jag runt lite i Ritsem och såg återigen människor, vilket åter hade blivit ett par dagar sedan jag senast såg. Sedan fortsatte jag med bilen tillbaka hem till Kiruna och denna gång mötte jag flera bilar på min resa längs ”Vägen Västerut”, som den fina vägen mot såväl kraftverk som fjäll kallas.

Fördelen med att vandra så här i lite lågsäsong var att jag fick alla stugor för mig själv och inte heller behövde jag besväras av några myggor eller knott. En annan fördel är att det inte är så mycket vatten i vattendrag så här års om de ska passeras, men en nackdel är ju att det blir mörkt ganska tidigt på kvällen. 

Gränsleden har ett par alternativa sträckningar ett par tänkbara alternativa startpunkter i väster, men den tur som jag gick var i alla fal fin, även om tyvärr ett par broar var trasiga. Alldels vid Ritsem finns också en möjlighet till ett alternativt vägval.

Här nedan finns två olika album, det första innehåller allmänna bilder som jag tog under turen och det andra visar bilder från de olika rastplatserna och stugorna längs leden.

Vill ni se en karta och annan information om leden så kan ni besöka länken nedan som tar er till Gällivare kommuns informationssida om leden.

/Fredrik