2017 > 09
Förra söndagen så var jag ute på en cykeltur som till stor del följde Kalixälvens dalgång, då jag tog mig fram till Nikkaluokta (som faktiskt ligger i Gällivare kommun, trots att den enda bilvägen dit går genom Kiruna kommun), bland de fina höstfärgerna som nu landskapet pryds av. Väl framme i Nikkaluokta passade jag på att äta en god Nikkaluoktasoppa i den fina restaurangen i Nikkaluokta, som håller öppet fram till första oktober, då de stänger under en period, innan de åter igen öppnar för vintersäsongen.
Efter middagssoppan och fika så fortsatte jag min cykeltur fram till sjön Ladtjojaure, med sitt grönaktiga vatten, som ligger ytterligare knappt sex kilometer bortanför Nikkaluokta. Det är invid dess strand som lokalbefolkningen seden flera år sålt renhamburgare i vad de kallar för ”Lap Dånalds”, men numera har man även på platsen byggt upp en ny restaurang med namnet ”Enoks”, efter den kände meteorologen ”Enok Sarri” som var verksam och bodde i Nikkaluokta. Så numera är det vanligtvis den nyare restaurangen som håller öppet, istället för de enklare byggnaderna, som benämns för ”Lap Dånald”. Men i söndags då jag var där hade restaurangverksamheten på platsen stäng för säsongen, sedan en vecka tillbaka.
Men det är inte bara mat som vanligtvis erbjuds på platsen, där finns det nämligen även båtar, som man kan åka med för att avkorta sin vandring om man är på väg till exempelvis Kebnekaise fjällstation eller Tarfala. De ganska stora båtarna som finns i den förhållandevis lilla sjön har funnits på platsen i många år.
Båtarna som trafikerar sjön, var denna söndag, då jag var där, inne på sin sista trafikdag för denna säsong, även om Kebnekaise fjällstation, vid den dagen skulle hålla öppet ytterligare en vecka till, innan också fjällstationen skulle stänga för säsongen och därmed även de dagliga bussarna mellan Kiruna och Nikkaluokta skulle sluta att köra för i år. Invid Ladtjojaure har man även byggt upp några riktigt fina stugor som man kan övernatta i, om man vill.
När jag trampade hemifrån på min väg till Nikkaluokta så kom det en del regnstänk och när jag cyklade fram och tillbaka till Ladtjojaure, så lyckades jag blöta ner fötterna i vatten, men hemresan från Nikkaluokta bjöd i alla fall inte på något regn. Efter mörkrets infall kom jag till slut hem igen och hade då fått ihop cirka 15 mil på cykeln, under dagen. Det var ju bra att jag fick ihop några mil på cykeln, med tanke på att jag söndagen innan anmälde mig till något som jag pratat om och tänkt på en hel del att jag skulle vilja testa på, nämligen ”Cykelvasan” i augusti 2018, som går mellan Sälen och Mora. Sträckan mellan Sälen och Mora har jag tidigare avverkat ett par gånger på skidor och en gång vandrandes längs Vasaloppsleden, så nu är det hög tid att jag även avverkar den etappen på cykeln.
I torsdags kom jag återigen ut på en cykeltur, den gången blev det en tur på cirka 7 mil som först gick till byn Laxforsen, som ligger i närheten av Jukkasjärvi, som ligger strax utanför Kiruna. Sedan korsade jag Torneälven i Laxforsen och fortsatte längs dess nordöstra sida längs grusvägen mot ”Vuolosjärvi” tills jag slutligen kom fram till en vändplan, där vägen slutade och jag vände om, strax innan mörkret kom. Så nu har jag fått se mera av även denna väg, som jag vill minnas att jag för många år sedan åkt en bit på med bil, längs vägen kunde jag i alla fall konstatera att det fanns en del fina hus.
/Fredrik
Sedan sommaren 2005 så genomförs årligen vandringseventet ”Fjällräven Classic” som är en cirka 110 km lång vandringstävling, mellan Nikkaluokta och Abisko fjällstation genom fjällen. Eller ”tävling” kanske inte är rätt ord, ”naturnjutning” kanske är ett bättre ord. Som det hörs på namnet så är det i alla fall företaget ”Fjällräven”, som står som arrangör bakom arrangemanget. Sedan tidigare har jag funderat på att genomföra tävlingen någon gång, men det har aldrig blivit av tidigare, men i vintras så fick jag en startplats av mina föräldrar i julklapp, så nu blev det äntligen av att jag tog mig för att genomföra turen.
Min tanke var väl att åtminstone avklara etappen under mindre än 72 timmar, vilket tidigare var en gräns för att belönas med en guldmedalj i tävlingen. Men numera har man slopat tidsgränsen för guldmedaljen, utan istället så belönas man med en medalj som inte har något med tiden att göra, utan det viktiga är bara att man kommer i mål och följer de regler som finns uppsatta. Men det var väl inte bara tiden 72 timmar som var mitt mål, erkännas ska väl också att jag ville avklara turen snabbare än de personerna som jag tidigare arbetade tillsammans med på SJ, som jag visste att hade genomfört detta arrangemang tidigare…, så visst kände jag en viss press när jag gav mig av ut på turen. Längs med banstreckningen som föjer "Dag Hammarsköldsleden" och till stor del även "Kungsleden" finns det kontroller som kallas för ”checkpoints”, vilka samtliga måste passeras och vid dessa kontroller så får man en stämpel i sitt vandringspass som man bär med sig. Dessa ”checkpoints” finns vid Kebnekaise fjällstation, Singi, Sälka, Tjäktja, Alesjaure och Kieron. Däremot får man göra avstickare på vägen till dessa, som exempelvis får man ju om man vill passa på att bestiga Kebnekaise under tävlingen och man behöver inte ha bråttom om man inte vill, då kontrollerna håller öppet i flera dagar och stängs ner efter hand och kommer man fram till målet i Abisko efter att det ha stängt så kan man få sin sista stämpel istället i receptionen i fjällstationen.
Man startar i olika startgrupper under tre olika dagar, alltså under fredagen eller lördagen eller söndagen. För min del så startade jag i den absolut sista startgruppen under den sista dagen som var möjlig att starta i, vilket var klockan 13:00 söndagen den 13:e augusti.
Från Kiruna ingår en bussresa i startavgiften fram till startplatsen i Nikkaluokta, så för min del började turen med en bussresa, men innan jag klev ombord på bussen så fick man fylla sin packning med bröd, frystorkad mat och gasol som ingick i deltagaravgiften. Lite svårt var det allt att veta hur mycket mat som skulle gå åt, då jag inte visste hur lång tid som jag skulle behöva för att nå Abisko, även om det hade meddelats att det även skulle gå att fylla på matförrådet på ett par ställen till efter vägen. Men jag fyllde min ryggsäck med ett flertal måltider innan jag klev ombord på bussen, men mängden mat som jag fyllde ryggsäcken med visade sig vara alldeles onödigt mycket, då jag inte blev ute så länge som jag först hade trott att turen skulle ta och då det dessutom visade sig att de bjöds på mat på flera ställen efter leden, så jag fick en hel del frystorkad mat kvar till min nästa fjälltur. Förutom mat så måste man även bära med sig på viss annan obligatorisk utrustning, som exempelvis tält, sovsäck och liggunderlag (även om viss utrustning är okej att dela med andra deltagare om man följs åt under hela turen). En av reglerna för tävlingen är nämligen att man inte får övernatta inomhus i exempelvis stugor, under tävlingens gång (om det nu inte är en nödsituation vill säga).
Efter att jag kommit fram till Nikkaluokta, ätit i restaurangen där och fått min första stämpel i det vandringspass som man måste bära med sig under hela tävlingen, så var det dags att kliva över startlinjen klockan 13:00. Att jag skulle ha en chans att vara först eller snabbast på något sätt kunde jag ju räkna ut att jag inte hade någon möjlighet till, i synnerhet då några redan hade hunnit passerat mållinjen i Abisko redan innan jag klev över startlinjen i Nikkaluokta så tänkte jag att jag får väl istället satsa på att vara den som är i andra änden av skalan, så som sista peson av tävlingens cirka 2000 deltagare gick jag över startlinjen i Nikkaluokta och kunde ju således bara plocka placeringar och inte bli omsprungen av någon, sett till den placering som jag hade vid startlinjen…
Det här var inte första gången som jag startade i sista startgruppen i ett större arrangemang, utan även första gången som jag cyklade Vätternrundan, nämligen i juni 2005, vilket var det första året som jag fick delta i det cykelloppet, så startade jag också i sista startgruppen, tillsammans med bland annat ett antal liggcyklar, vilka normalt inte är tillåtna i Vätternrundan, men antagligen lär de som startade med dessa haft någon sorts dispens av hälsoskäl. Den gången var det dock meningen att jag skulle starta i en av de första startgrupperna, men jag lyckades istället byta till sista startgruppen då jag inte så gärna ville starta så tidigt då jag väl kom till ett Motala där regnet föll för fullt och jag hoppades att det skulle hinna avta innan det var dags för mig att starta. En lite annan lite lustig sak under den turen, runt den stora sjön, var att trots att det var första året som jag åldersmässigt fick starta den gången, så hade jag en färg på nummerlappen som om jag vore en veteran. Detta eftersom att jag hade köpt min startplats av en dam som kört många lopp tidigare och just det året inte kunde delta utav någon anledning, så jag mötte upp henne i Avesta Krylbo dit hon kom farande på motorcykel med en bekant och levererade min nummerlapp ett tag innan cykelloppet gick av stapeln. Men nog om det och tillbaka till Lapplandsfjällen.
Efter cirka fem-sex kilometers vandring så nådde jag fram till restaurang Enoks, invid sjön Ladtjojaure. Denna dag var dock restaurangen stängd, och istället hade de flyttat ut sin verksamhet till Lap Dånalds (som ligger på samma plats), för att smidigt kunna ta emot den stora mängden personer som passerade platsen. Så jag köpte en renburgare vid Lap Dånalds och fortsatte sedan min vandring vidare med siktet inställt mot Kebnekaise fjällstation. Visserligen så går det båtturer över sjön som kan förkorta vandringen till Kebnekaise fjällstation, men naturligtvis var det inte tillåtet att förkorta sin resa med någon båtresa under tävlingen.
Vid Kebnekaise fjällstation så fick jag en stämpel i vandringspasset och bullar i magen, innan jag fortsatte mot Singi, dit jag i alla fall hade hoppats på att hinna innan jag slog läger. Väl framme i Singi så bjöds det på Souvas och potatismos vilket var ovanligt gott! Vädret var fint och jag var inte helt slut ännu, så jag fortsatte min promenad genom kvällen och nådde så småningom fram till Sälka, när det hade hunnit bli mörkt och vädret hade blivit lite sämre, så personen som bemannade den dygnet runt öppna ”checkpointen”, hade stängt igen sitt tält, där han satt, för att slippa känna på vädrets krafter, men jag blev naturligtvis insläppt i tältet där det lyste hemtrevligt då jag kom och fick en stämpling i mitt vandringspass. Men jag kände att jag borde allt kunna fixa att ta mig en bit till innan jag slår läger och nästa ”checkpoint” var ju Tjäktja och om jag väl hade kommit dit så hade jag ju avklarat såväl drygt halva sträckan fram till målet i Abisko och den värsta uppförsbacken längs hela turen, nämligen ”Tjäktjapasset”. Så nu fortsatte jag med siktet inställt mot ”Tjäktjapasset” mitt i natten, i mörkret och i ett väder som inte var lika harmoniskt längre, nu hade nämligen såväl regnet börja falla samtidigt som vindarna började ta i, även om det turligt nog bjöd på någon sorts medvind. Men till slut nådde jag upp till högsta punken av vandringssträckan och var utanför en liten raststuga, som jag övernattade i den gången för cirka fem år sedan då jag gick Kungsleden och snön den gången hade färgat landskapet vitt kring Tjäktjapasset, och här kunde jag nu i alla fall konstatera jag tagit mig upp för backen, även om det nog var lite värre än vad jag hade räknat med… Nåväl, så passerade jag så småningom Svenska turistföreningens Tjäktjastuga på en bits avstånd då den ligger på andra sidan av ett vattendrag, gentemot vandringsleden och en liten stund senare kom jag fram till ”checkpointen” Tjäktja. Där fick jag komma in i tältet vid ”checkpointen” och få något varmt att dricka, samtidigt som jag fick ännu en stämpel i mitt vandringspass. När jag pratade med personalen i ”checkpointtältet” så sa de att det hade blåst en del på platsen, och de var lite oroliga för hur det skulle gå för vissa deltagares tält, då de inte verkade vara av stabilaste modell, enligt funktionärerna. Själv kunde jag bara snopet säga att jag nog inte heller hade något av de bättre tälten att stoltsera med, innan jag gick ut från deras tält och istället började slå upp mitt tält, det tält som jag fick av mina föräldrar i födelsedagspresent då jag fyllde sisådär åtta-tio år, för att kunna tälta i trädgården, och numera befann sig såväl jag och tältet lång ut i fjällvärlden, långt från närmaste väg, i en ganska kraftig vind och riktigt avlägset från någon gräsmattebeklädd trädgård. Numera så är ju inte heller det tältet i något toppskick, för om jag utrycker det som så: ”Det har jag varit med om lite värre saker än att bara användas på gräsmattan hemma i trädgården”. Numera är dess glasfiberaktiga längsgående stång sedan flera år tejpad med silvertejp. De sydda kanalerna som den tidigare nämnda stången ska löpa igenom har spruckit, en del av tältpinnarna är böjda och vattentätheten är inte längre något att skryta om… Men trots dessa brister så har det ändå fungerat skapligt, inte minst senast under min julitur i Padjelanta nationalpark. Visst estetiskt har det sett lite konstigt ut i formerna, men det har ändå stått upp och fungerat skapligt, även om jag förra hösten då jag var ute på min tur mellan Ritsem och Tysfjord vid månadsskiftet september-oktober, fick konstatera att det blev en stor vattenpöl i tältet, under en natt då frosten också nådde fram till tältduken. Men den här gången var det inte bara estetiskt som tältet såg konstigt ut, det liksom duckade för vindbyarna, så att jag gick hålla emot det inifrån, samtidigt som jag värmde vatten till min frystorkade pasta med köttfärssås i tältet. När jag väl skulle sova så la sig tältet ner likt ett överkast över sovsäcken och visst lyckades jag sova några timmar, även om det inte lär ha blivit så många timmar… Då var jag i alla fall tacksam att jag inte tog min tunnaste och lättaste sovsäck, utan min lite varmare sovsäck som jag var på väg att prioritera bort, till förmån för en lättare och svalare sovsäck, innan jag gick hemifrån.
När jag efter att ha sovit en stund under förmiddagen, så packade jag ner tältet i ryggsäcken. Den här gången handlade det inte så mycket om att fälla ihop eller plocka ner tältet, för att det var redan mer eller mindre såväl ihop fält och nerrivet, redan när jag tog mig ur tältet och sovsäcken var minsann blöt så nu kändes det som att det räckte med nätter uppe på fjället, så när jag väl börjat gå var det målmedvetet ändå mot målet i Abisko. Efter en stund kom jag fram till Alesjaure, där Svenska turistföreningen har en fjällstuga som även inrymmer ett café, så där blev det en längre fikapaus innan jag fortsatte. Vid sista kontrollen som är Kieron bjöds det på pannkakor med sylt och grädde, samt sportdryck och när jag lämnade den kontrollen på tisdagskvällen så kom jag mer eller mindre omedelbart in i Abisko nationalpark, så då var det ju bara slutspurten kvar till målet, kändes det som.
Klockan 02:47 på natten mot onsdagen så klev jag över mållinjen vid Abisko fjällstation, vid det likt ”checkpointerna”, dygnet runt bemannad målområdet, där inte några deltagare hade passerat mållinjen på länge. Men inte så långt efter mig så gick ytterligare två personer över mållinjen som startade i samma startgrupp som mig. Efter målgången fick jag ut min väska, med bland annat torra kläder, som jag hade lämnat redan i Kiruna och som jag nu hade fått transporterad till Abisko. I Abisko passade jag på att duscha i väntan på att frukostmatsalen skulle öppna där, då jag köpte mig en frukostbiljett. Efter frukosten hoppades jag kunna åka med den första bussen till Kiruna (som var abonnerad av arrangörerna), men biljetterna till den bussen var visst slut. Så istället fick jag invänta ytterligare några timmar innan jag kunde kliva på den ordinarie länstrafikbussen mot Kiruna.
Turen gick många timmar snabbare än vad jag hade vågat gissa så jag är helt klart nöjd med tiden. En tanke har slagit mig att kanske hade även jag likt en del andra kunnat gå sträckan i ett streck, om jag hade vilja, för den lilla sömn jag hann få i mitt blöta tält kan inte ha hjälpt mig så mycket… Evenemanget passade mig bra då jag ju inte är så snabb, men istället kan kämpa på under en lång tid. För min del var det ju första gången som jag gick denna sträcka på detta sätt, men jag hade ju ändå gått hela tävlingsbanan tidigare, men under olika fjällturer. Sträckan mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation har jag ju gått ett flertal gånger, sträckan mellan Kebnekaise fjällstation och Singi gick jag ju då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta sommaren 2009 (även om jag då gick i motsatt riktning emot denna gången) och mellan Singi och Abisko gick jag ju då jag gick Kungsleden under sensommaren 2012, så det var ju inte helt okända trakter för mig, som jag nu rörde mig i.
När jag väl gått i mål så kunde jag konstatera att jag hade avverkat sträckan på 37 timmar, 47 minuter och 17 sekunder, tidsmässigt borde detta innebära att jag hamnade på plats 43 i årets upplaga av Fjällräven Classic och som tredje person i min startgrupp (men vi var inte så värst många i den startgruppen), om jag räknat rätt. Dock var det först som 366:e person som jag passerade mållinjen i årets upplaga av Fjällräven Classic (då ju många startat i startgrupper innan mig), om jag nu räknat rätt. Den snabbaste personen i årets upplaga av tävlingen avverkade sträckan på 19 timmar, 24 minuter och 32 sekunder, vilket jag tycker att är en riktigt snabb tid, men tiden för tvåan i årets upplaga är inte heller fy skam, då dess tid är registrerad som endast sex sekunder långsammare, än den snabbaste tiden. Men trots dessa snabba tider så lär det inte handla om några rekordtider för arrangemanget, då de snabbaste genom åren lär ha fixat sträckan på cirka tolv timmar, även om det kanske ska tilläggas att det inte alltid funnits krav på att man måste ha med sig sovsäck och en del annan utrustning. Ryktet säger till och med att under första gången som arrangemanget genomfördes så kom den första deltagaren i mål redan innan målet var uppsatt/öppnat, om nu ryktet stämmer. Trots att jag bör ha gått förbi många vandrare, så upplevde jag inte att jag gick så mycket snabbare än så många andra, men det var ju framförallt på kvällarna och nätterna som jag lär har ha gått förbi många, även om jag inte upplevde det som att jag gick förbi så många personer, men det var ju ett otal antal tält som jag passerade och det är ju trevligt att få se så många tält ute i naturen då man är ute och promenerar. Som tur är gick det ganska så bra att gå de elva milen, även om jag fick lite ont i fötterna, men det var tack och lov efter att jag började vila efter att mållinjen hade passerats som jag framförallt började känna av de något lidande fötterna. Men jag lyckades ändå ta mig en långsam promenad fram och tillbaka till Trorneträsk för att känna på dess klara vatten, då jag kommit fram till Abisko.
Avslutningsvis kan jag konstatera att de cirka 2000 deltagarna i evenemanget kom från många olika länder, både från exempelvis Europa och Asien då man lyckats väl med att marknadsföra evenemanget runt om i världen. Numera finns evenemanget Fjällräven Classic inte bara i Sverige utan även i Danmark, USA och Hongkong, så för min del är det inte uteslutet att det kanske blir att testa den danska upplagan av evenemanget under kommande sommar. Nu har jag i alla fall införskaffat ett Hillebergstält inför kommande äventyr, då jag nog måste börja anse att mitt tält som var med mig på denna tur, nog redan har haft sina bästa år…
Jag har också hört att det finns många delade meningar om det är med att släppa ut massor med människor som mer eller mindre stressat tar sig fram genom fjällen, men jag tycker att de flesta sätten är bra som leder till att fler får möjlighet att upptäcka de fina platserna!
/Fredrik
2017 > 09
Förra söndagen så var jag ute på en cykeltur som till stor del följde Kalixälvens dalgång, då jag tog mig fram till Nikkaluokta (som faktiskt ligger i Gällivare kommun, trots att den enda bilvägen dit går genom Kiruna kommun), bland de fina höstfärgerna som nu landskapet pryds av. Väl framme i Nikkaluokta passade jag på att äta en god Nikkaluoktasoppa i den fina restaurangen i Nikkaluokta, som håller öppet fram till första oktober, då de stänger under en period, innan de åter igen öppnar för vintersäsongen.
Efter middagssoppan och fika så fortsatte jag min cykeltur fram till sjön Ladtjojaure, med sitt grönaktiga vatten, som ligger ytterligare knappt sex kilometer bortanför Nikkaluokta. Det är invid dess strand som lokalbefolkningen seden flera år sålt renhamburgare i vad de kallar för ”Lap Dånalds”, men numera har man även på platsen byggt upp en ny restaurang med namnet ”Enoks”, efter den kände meteorologen ”Enok Sarri” som var verksam och bodde i Nikkaluokta. Så numera är det vanligtvis den nyare restaurangen som håller öppet, istället för de enklare byggnaderna, som benämns för ”Lap Dånald”. Men i söndags då jag var där hade restaurangverksamheten på platsen stäng för säsongen, sedan en vecka tillbaka.
Men det är inte bara mat som vanligtvis erbjuds på platsen, där finns det nämligen även båtar, som man kan åka med för att avkorta sin vandring om man är på väg till exempelvis Kebnekaise fjällstation eller Tarfala. De ganska stora båtarna som finns i den förhållandevis lilla sjön har funnits på platsen i många år.
Båtarna som trafikerar sjön, var denna söndag, då jag var där, inne på sin sista trafikdag för denna säsong, även om Kebnekaise fjällstation, vid den dagen skulle hålla öppet ytterligare en vecka till, innan också fjällstationen skulle stänga för säsongen och därmed även de dagliga bussarna mellan Kiruna och Nikkaluokta skulle sluta att köra för i år. Invid Ladtjojaure har man även byggt upp några riktigt fina stugor som man kan övernatta i, om man vill.
När jag trampade hemifrån på min väg till Nikkaluokta så kom det en del regnstänk och när jag cyklade fram och tillbaka till Ladtjojaure, så lyckades jag blöta ner fötterna i vatten, men hemresan från Nikkaluokta bjöd i alla fall inte på något regn. Efter mörkrets infall kom jag till slut hem igen och hade då fått ihop cirka 15 mil på cykeln, under dagen. Det var ju bra att jag fick ihop några mil på cykeln, med tanke på att jag söndagen innan anmälde mig till något som jag pratat om och tänkt på en hel del att jag skulle vilja testa på, nämligen ”Cykelvasan” i augusti 2018, som går mellan Sälen och Mora. Sträckan mellan Sälen och Mora har jag tidigare avverkat ett par gånger på skidor och en gång vandrandes längs Vasaloppsleden, så nu är det hög tid att jag även avverkar den etappen på cykeln.
I torsdags kom jag återigen ut på en cykeltur, den gången blev det en tur på cirka 7 mil som först gick till byn Laxforsen, som ligger i närheten av Jukkasjärvi, som ligger strax utanför Kiruna. Sedan korsade jag Torneälven i Laxforsen och fortsatte längs dess nordöstra sida längs grusvägen mot ”Vuolosjärvi” tills jag slutligen kom fram till en vändplan, där vägen slutade och jag vände om, strax innan mörkret kom. Så nu har jag fått se mera av även denna väg, som jag vill minnas att jag för många år sedan åkt en bit på med bil, längs vägen kunde jag i alla fall konstatera att det fanns en del fina hus.
/Fredrik
Sedan sommaren 2005 så genomförs årligen vandringseventet ”Fjällräven Classic” som är en cirka 110 km lång vandringstävling, mellan Nikkaluokta och Abisko fjällstation genom fjällen. Eller ”tävling” kanske inte är rätt ord, ”naturnjutning” kanske är ett bättre ord. Som det hörs på namnet så är det i alla fall företaget ”Fjällräven”, som står som arrangör bakom arrangemanget. Sedan tidigare har jag funderat på att genomföra tävlingen någon gång, men det har aldrig blivit av tidigare, men i vintras så fick jag en startplats av mina föräldrar i julklapp, så nu blev det äntligen av att jag tog mig för att genomföra turen.
Min tanke var väl att åtminstone avklara etappen under mindre än 72 timmar, vilket tidigare var en gräns för att belönas med en guldmedalj i tävlingen. Men numera har man slopat tidsgränsen för guldmedaljen, utan istället så belönas man med en medalj som inte har något med tiden att göra, utan det viktiga är bara att man kommer i mål och följer de regler som finns uppsatta. Men det var väl inte bara tiden 72 timmar som var mitt mål, erkännas ska väl också att jag ville avklara turen snabbare än de personerna som jag tidigare arbetade tillsammans med på SJ, som jag visste att hade genomfört detta arrangemang tidigare…, så visst kände jag en viss press när jag gav mig av ut på turen. Längs med banstreckningen som föjer "Dag Hammarsköldsleden" och till stor del även "Kungsleden" finns det kontroller som kallas för ”checkpoints”, vilka samtliga måste passeras och vid dessa kontroller så får man en stämpel i sitt vandringspass som man bär med sig. Dessa ”checkpoints” finns vid Kebnekaise fjällstation, Singi, Sälka, Tjäktja, Alesjaure och Kieron. Däremot får man göra avstickare på vägen till dessa, som exempelvis får man ju om man vill passa på att bestiga Kebnekaise under tävlingen och man behöver inte ha bråttom om man inte vill, då kontrollerna håller öppet i flera dagar och stängs ner efter hand och kommer man fram till målet i Abisko efter att det ha stängt så kan man få sin sista stämpel istället i receptionen i fjällstationen.
Man startar i olika startgrupper under tre olika dagar, alltså under fredagen eller lördagen eller söndagen. För min del så startade jag i den absolut sista startgruppen under den sista dagen som var möjlig att starta i, vilket var klockan 13:00 söndagen den 13:e augusti.
Från Kiruna ingår en bussresa i startavgiften fram till startplatsen i Nikkaluokta, så för min del började turen med en bussresa, men innan jag klev ombord på bussen så fick man fylla sin packning med bröd, frystorkad mat och gasol som ingick i deltagaravgiften. Lite svårt var det allt att veta hur mycket mat som skulle gå åt, då jag inte visste hur lång tid som jag skulle behöva för att nå Abisko, även om det hade meddelats att det även skulle gå att fylla på matförrådet på ett par ställen till efter vägen. Men jag fyllde min ryggsäck med ett flertal måltider innan jag klev ombord på bussen, men mängden mat som jag fyllde ryggsäcken med visade sig vara alldeles onödigt mycket, då jag inte blev ute så länge som jag först hade trott att turen skulle ta och då det dessutom visade sig att de bjöds på mat på flera ställen efter leden, så jag fick en hel del frystorkad mat kvar till min nästa fjälltur. Förutom mat så måste man även bära med sig på viss annan obligatorisk utrustning, som exempelvis tält, sovsäck och liggunderlag (även om viss utrustning är okej att dela med andra deltagare om man följs åt under hela turen). En av reglerna för tävlingen är nämligen att man inte får övernatta inomhus i exempelvis stugor, under tävlingens gång (om det nu inte är en nödsituation vill säga).
Efter att jag kommit fram till Nikkaluokta, ätit i restaurangen där och fått min första stämpel i det vandringspass som man måste bära med sig under hela tävlingen, så var det dags att kliva över startlinjen klockan 13:00. Att jag skulle ha en chans att vara först eller snabbast på något sätt kunde jag ju räkna ut att jag inte hade någon möjlighet till, i synnerhet då några redan hade hunnit passerat mållinjen i Abisko redan innan jag klev över startlinjen i Nikkaluokta så tänkte jag att jag får väl istället satsa på att vara den som är i andra änden av skalan, så som sista peson av tävlingens cirka 2000 deltagare gick jag över startlinjen i Nikkaluokta och kunde ju således bara plocka placeringar och inte bli omsprungen av någon, sett till den placering som jag hade vid startlinjen…
Det här var inte första gången som jag startade i sista startgruppen i ett större arrangemang, utan även första gången som jag cyklade Vätternrundan, nämligen i juni 2005, vilket var det första året som jag fick delta i det cykelloppet, så startade jag också i sista startgruppen, tillsammans med bland annat ett antal liggcyklar, vilka normalt inte är tillåtna i Vätternrundan, men antagligen lär de som startade med dessa haft någon sorts dispens av hälsoskäl. Den gången var det dock meningen att jag skulle starta i en av de första startgrupperna, men jag lyckades istället byta till sista startgruppen då jag inte så gärna ville starta så tidigt då jag väl kom till ett Motala där regnet föll för fullt och jag hoppades att det skulle hinna avta innan det var dags för mig att starta. En lite annan lite lustig sak under den turen, runt den stora sjön, var att trots att det var första året som jag åldersmässigt fick starta den gången, så hade jag en färg på nummerlappen som om jag vore en veteran. Detta eftersom att jag hade köpt min startplats av en dam som kört många lopp tidigare och just det året inte kunde delta utav någon anledning, så jag mötte upp henne i Avesta Krylbo dit hon kom farande på motorcykel med en bekant och levererade min nummerlapp ett tag innan cykelloppet gick av stapeln. Men nog om det och tillbaka till Lapplandsfjällen.
Efter cirka fem-sex kilometers vandring så nådde jag fram till restaurang Enoks, invid sjön Ladtjojaure. Denna dag var dock restaurangen stängd, och istället hade de flyttat ut sin verksamhet till Lap Dånalds (som ligger på samma plats), för att smidigt kunna ta emot den stora mängden personer som passerade platsen. Så jag köpte en renburgare vid Lap Dånalds och fortsatte sedan min vandring vidare med siktet inställt mot Kebnekaise fjällstation. Visserligen så går det båtturer över sjön som kan förkorta vandringen till Kebnekaise fjällstation, men naturligtvis var det inte tillåtet att förkorta sin resa med någon båtresa under tävlingen.
Vid Kebnekaise fjällstation så fick jag en stämpel i vandringspasset och bullar i magen, innan jag fortsatte mot Singi, dit jag i alla fall hade hoppats på att hinna innan jag slog läger. Väl framme i Singi så bjöds det på Souvas och potatismos vilket var ovanligt gott! Vädret var fint och jag var inte helt slut ännu, så jag fortsatte min promenad genom kvällen och nådde så småningom fram till Sälka, när det hade hunnit bli mörkt och vädret hade blivit lite sämre, så personen som bemannade den dygnet runt öppna ”checkpointen”, hade stängt igen sitt tält, där han satt, för att slippa känna på vädrets krafter, men jag blev naturligtvis insläppt i tältet där det lyste hemtrevligt då jag kom och fick en stämpling i mitt vandringspass. Men jag kände att jag borde allt kunna fixa att ta mig en bit till innan jag slår läger och nästa ”checkpoint” var ju Tjäktja och om jag väl hade kommit dit så hade jag ju avklarat såväl drygt halva sträckan fram till målet i Abisko och den värsta uppförsbacken längs hela turen, nämligen ”Tjäktjapasset”. Så nu fortsatte jag med siktet inställt mot ”Tjäktjapasset” mitt i natten, i mörkret och i ett väder som inte var lika harmoniskt längre, nu hade nämligen såväl regnet börja falla samtidigt som vindarna började ta i, även om det turligt nog bjöd på någon sorts medvind. Men till slut nådde jag upp till högsta punken av vandringssträckan och var utanför en liten raststuga, som jag övernattade i den gången för cirka fem år sedan då jag gick Kungsleden och snön den gången hade färgat landskapet vitt kring Tjäktjapasset, och här kunde jag nu i alla fall konstatera jag tagit mig upp för backen, även om det nog var lite värre än vad jag hade räknat med… Nåväl, så passerade jag så småningom Svenska turistföreningens Tjäktjastuga på en bits avstånd då den ligger på andra sidan av ett vattendrag, gentemot vandringsleden och en liten stund senare kom jag fram till ”checkpointen” Tjäktja. Där fick jag komma in i tältet vid ”checkpointen” och få något varmt att dricka, samtidigt som jag fick ännu en stämpel i mitt vandringspass. När jag pratade med personalen i ”checkpointtältet” så sa de att det hade blåst en del på platsen, och de var lite oroliga för hur det skulle gå för vissa deltagares tält, då de inte verkade vara av stabilaste modell, enligt funktionärerna. Själv kunde jag bara snopet säga att jag nog inte heller hade något av de bättre tälten att stoltsera med, innan jag gick ut från deras tält och istället började slå upp mitt tält, det tält som jag fick av mina föräldrar i födelsedagspresent då jag fyllde sisådär åtta-tio år, för att kunna tälta i trädgården, och numera befann sig såväl jag och tältet lång ut i fjällvärlden, långt från närmaste väg, i en ganska kraftig vind och riktigt avlägset från någon gräsmattebeklädd trädgård. Numera så är ju inte heller det tältet i något toppskick, för om jag utrycker det som så: ”Det har jag varit med om lite värre saker än att bara användas på gräsmattan hemma i trädgården”. Numera är dess glasfiberaktiga längsgående stång sedan flera år tejpad med silvertejp. De sydda kanalerna som den tidigare nämnda stången ska löpa igenom har spruckit, en del av tältpinnarna är böjda och vattentätheten är inte längre något att skryta om… Men trots dessa brister så har det ändå fungerat skapligt, inte minst senast under min julitur i Padjelanta nationalpark. Visst estetiskt har det sett lite konstigt ut i formerna, men det har ändå stått upp och fungerat skapligt, även om jag förra hösten då jag var ute på min tur mellan Ritsem och Tysfjord vid månadsskiftet september-oktober, fick konstatera att det blev en stor vattenpöl i tältet, under en natt då frosten också nådde fram till tältduken. Men den här gången var det inte bara estetiskt som tältet såg konstigt ut, det liksom duckade för vindbyarna, så att jag gick hålla emot det inifrån, samtidigt som jag värmde vatten till min frystorkade pasta med köttfärssås i tältet. När jag väl skulle sova så la sig tältet ner likt ett överkast över sovsäcken och visst lyckades jag sova några timmar, även om det inte lär ha blivit så många timmar… Då var jag i alla fall tacksam att jag inte tog min tunnaste och lättaste sovsäck, utan min lite varmare sovsäck som jag var på väg att prioritera bort, till förmån för en lättare och svalare sovsäck, innan jag gick hemifrån.
När jag efter att ha sovit en stund under förmiddagen, så packade jag ner tältet i ryggsäcken. Den här gången handlade det inte så mycket om att fälla ihop eller plocka ner tältet, för att det var redan mer eller mindre såväl ihop fält och nerrivet, redan när jag tog mig ur tältet och sovsäcken var minsann blöt så nu kändes det som att det räckte med nätter uppe på fjället, så när jag väl börjat gå var det målmedvetet ändå mot målet i Abisko. Efter en stund kom jag fram till Alesjaure, där Svenska turistföreningen har en fjällstuga som även inrymmer ett café, så där blev det en längre fikapaus innan jag fortsatte. Vid sista kontrollen som är Kieron bjöds det på pannkakor med sylt och grädde, samt sportdryck och när jag lämnade den kontrollen på tisdagskvällen så kom jag mer eller mindre omedelbart in i Abisko nationalpark, så då var det ju bara slutspurten kvar till målet, kändes det som.
Klockan 02:47 på natten mot onsdagen så klev jag över mållinjen vid Abisko fjällstation, vid det likt ”checkpointerna”, dygnet runt bemannad målområdet, där inte några deltagare hade passerat mållinjen på länge. Men inte så långt efter mig så gick ytterligare två personer över mållinjen som startade i samma startgrupp som mig. Efter målgången fick jag ut min väska, med bland annat torra kläder, som jag hade lämnat redan i Kiruna och som jag nu hade fått transporterad till Abisko. I Abisko passade jag på att duscha i väntan på att frukostmatsalen skulle öppna där, då jag köpte mig en frukostbiljett. Efter frukosten hoppades jag kunna åka med den första bussen till Kiruna (som var abonnerad av arrangörerna), men biljetterna till den bussen var visst slut. Så istället fick jag invänta ytterligare några timmar innan jag kunde kliva på den ordinarie länstrafikbussen mot Kiruna.
Turen gick många timmar snabbare än vad jag hade vågat gissa så jag är helt klart nöjd med tiden. En tanke har slagit mig att kanske hade även jag likt en del andra kunnat gå sträckan i ett streck, om jag hade vilja, för den lilla sömn jag hann få i mitt blöta tält kan inte ha hjälpt mig så mycket… Evenemanget passade mig bra då jag ju inte är så snabb, men istället kan kämpa på under en lång tid. För min del var det ju första gången som jag gick denna sträcka på detta sätt, men jag hade ju ändå gått hela tävlingsbanan tidigare, men under olika fjällturer. Sträckan mellan Nikkaluokta och Kebnekaise fjällstation har jag ju gått ett flertal gånger, sträckan mellan Kebnekaise fjällstation och Singi gick jag ju då jag gick från Ritsem till Nikkaluokta sommaren 2009 (även om jag då gick i motsatt riktning emot denna gången) och mellan Singi och Abisko gick jag ju då jag gick Kungsleden under sensommaren 2012, så det var ju inte helt okända trakter för mig, som jag nu rörde mig i.
När jag väl gått i mål så kunde jag konstatera att jag hade avverkat sträckan på 37 timmar, 47 minuter och 17 sekunder, tidsmässigt borde detta innebära att jag hamnade på plats 43 i årets upplaga av Fjällräven Classic och som tredje person i min startgrupp (men vi var inte så värst många i den startgruppen), om jag räknat rätt. Dock var det först som 366:e person som jag passerade mållinjen i årets upplaga av Fjällräven Classic (då ju många startat i startgrupper innan mig), om jag nu räknat rätt. Den snabbaste personen i årets upplaga av tävlingen avverkade sträckan på 19 timmar, 24 minuter och 32 sekunder, vilket jag tycker att är en riktigt snabb tid, men tiden för tvåan i årets upplaga är inte heller fy skam, då dess tid är registrerad som endast sex sekunder långsammare, än den snabbaste tiden. Men trots dessa snabba tider så lär det inte handla om några rekordtider för arrangemanget, då de snabbaste genom åren lär ha fixat sträckan på cirka tolv timmar, även om det kanske ska tilläggas att det inte alltid funnits krav på att man måste ha med sig sovsäck och en del annan utrustning. Ryktet säger till och med att under första gången som arrangemanget genomfördes så kom den första deltagaren i mål redan innan målet var uppsatt/öppnat, om nu ryktet stämmer. Trots att jag bör ha gått förbi många vandrare, så upplevde jag inte att jag gick så mycket snabbare än så många andra, men det var ju framförallt på kvällarna och nätterna som jag lär har ha gått förbi många, även om jag inte upplevde det som att jag gick förbi så många personer, men det var ju ett otal antal tält som jag passerade och det är ju trevligt att få se så många tält ute i naturen då man är ute och promenerar. Som tur är gick det ganska så bra att gå de elva milen, även om jag fick lite ont i fötterna, men det var tack och lov efter att jag började vila efter att mållinjen hade passerats som jag framförallt började känna av de något lidande fötterna. Men jag lyckades ändå ta mig en långsam promenad fram och tillbaka till Trorneträsk för att känna på dess klara vatten, då jag kommit fram till Abisko.
Avslutningsvis kan jag konstatera att de cirka 2000 deltagarna i evenemanget kom från många olika länder, både från exempelvis Europa och Asien då man lyckats väl med att marknadsföra evenemanget runt om i världen. Numera finns evenemanget Fjällräven Classic inte bara i Sverige utan även i Danmark, USA och Hongkong, så för min del är det inte uteslutet att det kanske blir att testa den danska upplagan av evenemanget under kommande sommar. Nu har jag i alla fall införskaffat ett Hillebergstält inför kommande äventyr, då jag nog måste börja anse att mitt tält som var med mig på denna tur, nog redan har haft sina bästa år…
Jag har också hört att det finns många delade meningar om det är med att släppa ut massor med människor som mer eller mindre stressat tar sig fram genom fjällen, men jag tycker att de flesta sätten är bra som leder till att fler får möjlighet att upptäcka de fina platserna!
/Fredrik