Helgens utflykt till fikastugor, Laponiatrakten och Dundret.

Ett annat exempel är mina försök att ta mig till ”Arvidssonstugan” i Muddus nationalpark. Det finns ju ett talesätt som säger ”tredje gången gillt”, men för mig att komma till den stugan är det tyvärr kört att hoppas på ”tredje gången gillt” för min del, även om jag hade hoppet uppe ända tills nyligen. Nu står istället mitt hopp till att det blir det blir det ännu inte så vanliga talesättet ”fjärde gången gillt” för mig att komma dit. I höstas så var jag ju på en tur i Muddus nationalpark (se detta inlägg) och tänkte även ta mig en tur till ”Arvidssonstugan” som ligger en bit utanför ledsystemet. Det är en av fem stugor i Muddus nationalpark och den enda av stugorna som ligger utanför ledsystemet. Så jag började då traska på över de halvfrusna och kalla blötmyrarna, utan att riktigt veta den lämpligaste vägen till stugan, då jag bara hade en översiktskarta i telefonen som den enda kartan att förlita mig på.  Efter att tag sjönk jag ner lite djupare mellan några tuvor som jag försökt balansera på och hoppa emellan, med min 130-liters ryggsäck på ryggen och insåg när jag blivit en aning blöt att det nog är lättare att komma till stugan på vintern. Så jag gav upp den gången, då jag varken hade någon bra karta eller obegränsat med tid för min rundtur i nationalparken. Nu har jag köpt en bra karta över området, vintern har kommit och blötmyrarna har till stor del frusit ihop så i tisdags så gav jag mig ut på ett nytt försök att komma till denna stuga. Den här gången tog jag på mig mina turskidor ute vid E45:an, där ”Vägen västerut” börjar strax norr om Porjus och följde till en början en snöskoterled som gick österut i motsats till åt det håll som ”Vägen västerut” leder. Jag gladde nog också en bilist som passade på att ta ett kort på mig när jag skidade fram på och invid europavägen under några meter. Längs skoterleden gick det lätt att åka, då den var ny preparerad. Men efter en liten stund då jag kommit fram till ett viltstängsel, så var min tanke att svänga av från skoterleden och följa stängslet i åtskilliga kilometrar. När jag följt stängslet i en stund och kommit lika långt som längden av ett par liggande tallar motsvarar, så fattade jag beslutet att ge upp med detta försök där och då, efter att jag konstaterat att skidorna ofta sjönk ner ungefär 2 decimeter, under snöytan och med lite vilja var det inte heller några problem att få ner stavarna ungefär en meter ner i djupsnön…

Så jag vände tillbaka till bilen och tog istället en kvällstur med bilen runt Muddus nationalpark. Jag var in och tittade vid den stora parkeringen vid ”Skaite” som troligen är det populäraste stället att anlända till Muddus nationalpark ifrån. Jag kunde konstatera att vägen dit var plogad (vilket inte är en självklarhet under inledningen av vintern), att det stod en bil på parkeringen och att det syntes spår av att andra hade skidat in i nationalparken där. Sedan fortsatt jag min rundtur med bilen och korsade Stora Luleälven vid det stora kraftverket vid Messaure, som då kraftverket byggdes blev som ett helt litet samhälle under byggnadstiden, men där nu nästan allt är borta från det tillfälliga samhället för kraftverksbyggarna. Jag passade även på att titta runt lite vid det stora kraftverket, som definitivt inte är något som är svårt att upptäcka i landskapsbilden, där det står och levererar elektricitet som lär räcka till ett och annat hushåll. Sedan tittade jag till vid några andra entréer som också leder in i Muddus nationalpark, och kunde konstatera att vägarna inte var plogade fram till alla dess entréer. Sedan åkte jag hemåt, även om jag inte tog närmaste vägen hem. Kort sagt så tog jag vägen upp till Nattavaara och fortsatte därifrån ut till E10:an strax utanför Hakkas, via Purnu och Palohuornas.

Efter att ha varit hem och kört fram och tillbaka till Narvik med tåg en vända, så gjorde jag ett nytt försök att ta mig fram till ”Arvidssonstugan” på fredagskvällen. Så nu åkte jag istället till parkeringen vid ”Skaite” och tog på mig mina skidor. Men trots att det vankades sportlov i trakten och många bilar och snöskotrar var i rörelse längs vägen dit så var det inte en enda annan bil som hade letat sig fram till parkeringen vid ”Skaite”, trots att vägen dit var välplogad och fin. Med tanke på att inga andra bilar var på parkeringen så kunde man ju också ana att inte det var så mycket till spår att följa i Muddus nationalpark, vilket ju var helt korrekt.

Min tanke var att till en början följa ledsystemet i nationalparken, först till en stuga och övernatta där och sedan dagen därpå vidare till ungefär nästa stuga längs ledsystemet, innan jag tänkte vika av ut i terrängen för att komma till ”Arvidssonstugan”, som ju ligger utanför ledsystemet. I Arvidssonstugan tänkte jag tillbringa den andra natten. Tillbakavägen från stugan skulle jag dock vara tvungen att ta hela sträckan på ungefär 2-3 mil på en dag, nämligen på Vasaloppssöndagen, för att hinna hem till arbetet på måndagsmorgonen. Men tre gånger så långt som dessa 2-3 mil vet jag ju att det var många andra skidåkare som fixade den dagen i Vasaloppsspåren, och även jag har ju fixat nio mil den söndagen vid två tidigare tillfällen, så det borde ju gå…  

Det fanns visserligen såväl skidspår som skoterspår (skoterförbud råder i nationalparken, men folk med tillstånd lär ju naturligtvis få köra där) i nationalparken, spår som någotsånär följde ledmarkeringarna. Problemet var dock att det hade kommit en del nysnö på dessa spår, så det var inte helt lättåkt. Jag fick även prova på hur det var att åka lite utanför spåren, som jag antagligen också skulle få göra i de sista kilometrarna fram till ”Arvidssonstugan”, och då fick jag känna på att jag även denna dag sjönk ner lika bra som på tisdagen så fort jag kom utanför spåren, och när jag även föll (naturligtvis utan att skada mig) i den lösa snön med skidorna flera decimeter under snön kunde jag konstatera att njutningen inte var den största av skidturen och att det var tveksamt om jag skulle hinna ta mig fram och tillbaka till den stugan som jag ville ta mig till under helgen, så jag vände åter till bilen och konstaterade att jag får åka till stugan vid ett senare tillfälle. Hade det varit skarsnö, så hade det nog gått toppenbra. Nu är ju problemet att stugan ligger i ett fågelskyddsområde som inte får beträdas mellan 15 mars och 31 juli, så jag kommer helt enkelt att få vänta med mitt besök dit, men jag har ju även en annan del som jag ändå vill gå genom i nationalparken under barmarkssäsongen. Så nu har jag räknat ut en tur som borde gå att genomföra framöver när det blir barmark, en tur som är en fyradagarstur med tre stycken stugövernattningar, där dagsetapperna är relativt korta de dagar då jag ska ta mig fram till ”Arvidssonstugan” som ligger utanför ledsystemet, så jag får se fram emot den turen framöver någon gång. Nu har jag ju även en riktigt bra karta, något som jag inte hade i höstas då jag var i nationalparken, så förutsättningarna är bättre nu att lyckas, speciellt om dessutom dagarna är längre om jag väljer att göra tur på sommaren.

Nu när det inte blev någon tur i nationalparken i helgen så övernattade jag två nätter i bilen istället och passade på att se andra saker i trakterna. Dagarna här uppe har ju varit riktigt fina, även om nätterna och kvällarna bjudit på en hel del minusgrader. En utav de trevligare sakerna så här års här uppe är ju att man kan åka och fika på många ställen ute i naturen, vilket jag passade på att göra i helgen som var.

Fritidsföreningen LKAB-fritid, som jag berättade lite om i förra blogginlägget (se detta inlägg) har ju även en stuga på ön Kissansaari i sjön Vassaraträsket vid Gällivare. Ön ligger när land och stugan på ön heter ”Siekasadjestugan”, och ska var byggd på 1930-talet, även om den är renoverad efter dess. I stugan finns väggmålningar som dekoration, i alla fall pryder de några väggar. Denna stuga får man antagligen inte hyra för övernattning, men istället så är den bemannad med stugvärd under helgerna på vårvintern och där bjuds det på fika för LKAB:s anställda och tidigare anställda som gått i pension. Eftersom att jag aldrig varit vid stugan tidigare så tog jag en skidtur dit på lördagen och fikade. Det fanns även skidspår i närheten av stugan på sjöisen. När jag var där på förmiddagen så var förutom stugvärdarna, två stycken till besökare där. Nämligen en annan besökare som hade kommit dit med snöskoter och en man som hade skidat dit. Den skidåkande mannen berättade att han varit pensionär sedan 1993 (även om han sa att han fått gå i pension tidigt). Till stugan verkade man även kunna komma i alla fall nästan ända fram med bil, om man ville.

På lördagseftermiddagen så fortsatte jag upp till trakterna av Stora Sjöfallet, där man byggt ett fint naturum för några år sedan och som jag aldrig varit in i tidigare. Detta naturum inrymmer en utställning om världsarvet ”Laponia” som bildades 1996 och innefattar nationalparkerna Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus, samt naturreservaten: Sjaunja och Stubba. Jag har visserligen varit utanför dörren till detta naturum tidigare, men då jag varit och tittat vid dess dörr så har det varit stängt. Nu hade det nyligen öppnat för säsongen så jag passade på att åka dit, fika, äta våffla, samt titta på dess utställning och film.

När jag varit där så fortsatte jag ytterligare några hundra meter fram till Stor Sjöfallets fjällanläggning som jag visserligen varit vid tidigare. Där passade jag på att fika med en vacker utsikt utanför fönstret, innan jag vände åter. Ungefär en mil sydöst om Stora Sjöfallet så finns Saltoluokta fjällstation, där jag varit tidigare. Fortsätter man nedströms längs Stora Luleälven ytterligare knappt en mil så kommer man till Björkudden, där det finns såväl stuguthyrning som någon typ av servering. Men i alla fall så här års tror jag att man måste förboka om man vill äta där. Björkudden ligger precis som Saltoluokta på andra sidan sjön Langas, som genomkorsas av Stora Luleälven, så vintertid gör man isleder över sjön för snöskotrar och skidåkare och på sommaren är det framförallt båt sam används för att korsa vattnet. Langas har även fått ge namn åt den båt (se detta inlägg) som sommartid trafikerar sjön mellan bryggan vid Kebnats och Saltoluokta fjällstation. Båten som heter m/s Langas stod nu uppdragen på land i närheten av Stora Sjöfallet.

Jag upptäckte även under helgen att Friluftsfrämjandet i Gällivare har hand om två stycken stugor på Dundret (alltså berget i Gällivare) där de bjuder på fika (och man kan om man vill lämna ett frivilligt bidrag) under olika perioder under vintersäsongen, perioderna när de båda stugorna är öppna skiljer stugorna lite åt, men rent generellt är de öppna på så kallade ”röda dagar” under vintern. Stugorna är nämligen ”Dalstugan” som ligger ungefär vid trädgränsen och stugan ”Åke på toppen”, som är toppstugan på Dundrets högsta topp på 823 meter över havet, alltså uppe på "Stora Toppen". Bredvid stugan "Åke på toppen" finns även en mindre stuga uppe på toppen, en stuga som man kan använda som värmestuga, då den alltid är upplåst.  Dundret som räknas som ett "lågfjäll" har fem tydliga toppar och inte långt från en av dessa toppar och i anslutning till skidliftar och skidbackar ligger ytterligare en helt annan stuga, nämligen ”Fjällstugan”, som är en servering. Nästan ända fram till ”Fjällstugan” brukar man kunna åka med såväl bil som buss på sommaren. I stugan brukar det då serveras våfflor som man kan avnjuta till en fin utsikt och midnattssol. Sedan förra vintersäsongen så finns det även en stor sittlift för sex personer i varje korg, som är ett av flera alternativ som man kan anlända med upp till ”Fjällstugan”. Tyvärr gick Dundrets skidanläggning i konkurs nyligen men för tillfället hålls skidanläggningen öppen i konkursförvaltarens regi.

Så på söndagen tog jag på mig mina turskidor och satte på dess korta stighudar och började min stigning i det skidspår som till stor del följer den väg som man på sommaren kan åka upp på berget. Det här var första gången som jag verkligen hade superfäste med mina korta stighudar och som tur var fick även mina något breda skidor plats precis i spåret. Det fina fästet lär nog ha berott på att det var riktiga spår som var hårt packade i kall snö, den fina dagen. Efter en stund så kom jag fram till ”Dalstugan” där jag stannade till och fikade. Där bjöds det på varm saft, kakor och semlor som man fick göra iordning själv. Efter en stund inne i värmen där så fortsatte jag min skidtur upp till ”Åke på toppen”. Skidturen dit bjöd på en fin vy med luftballonger, helikopter och någon sorts ”skärmflygare” uppe på himlen, samtidigt som en liten renhjord korsade skidspåret framför mig! I Gällivare pågick under helgen såväl ballongflygning och något motorevenemang (som jag missade), bland annat kunde man visst ha fått åka helikopter om man ville. Väl uppe i stugan ”Åke på toppen” bjöds det också på varm saft och kakor, men istället för semlor så bjöds det på en riktigt god kladdkaka med tillbehör! Efter att jag varit där ens stund så tog jag av mig mina stighudar och åkte till nästa stuga, alltså ”Fjällstugan” som ligger i anslutning till slalombackarna. Där var det dock inga våfflor som erbjöds för dagen, men istället hade de goda varma baguetter och en hel del annat att erbjuda, så det blev en paus där innan jag fortsatte neråt till bilen och vidare hemåt.

Nedan följer ytterliggare några bilder från Dundret.

/Fredrik