Då var samtliga av Svenska Turistföreningens bemannade fjällstugor besökta, och även Lisas stuga i Vistasdalen.

Lisas stuga i Vistasdalen.

Några inledande rader.

Abisko. Abisko.

Under sensommaren/hösten 2012 så promenerade jag cirka 50 mil, då jag följde Kungsleden från Hemavan upp till Abisko. Den turen tog cirka tre och en halv vecka och inkluderade Kungsleden från Hemavan upp till Abisko, dessutom hann jag även med några tilläggsetapper till Kungsledens ordinarie sträckning. Som en tur runt sjön Tjulträsket vid Ammarnäs, samt att jag promenerade på södra sidan om Stora Luleälven från Saltoluokta fjällstation upp till Suorvadammen, där jag korsade älven och fortsatte längs landsvägen fram till Vakkotavare fjällstuga, en etapp som tog mig två dagar istället för att jag tog båten m/s Langas över vattnet och landsvägsbussen upp till Vakkotavare, som är brukligt av Kungsledenvandrare. Då jag kom fram till Vakkotavare den gången så var min packning blöt efter en olycklig vadning, då jag råkat falla ner i vattnet, så då spenderade jag den första natten någonsin i en av alla de fjällstugor som Svenska Turistföreningen äger och bemannar under säsongerna, då många vistas i fjällvärlden.
Visserligen hade jag några nätter tidigare spenderat en natt i Tsielekjåkkstugan, som lär vara den första av Svenska Turistföreningens fjällstugor som jag någonsin övernattat i, men den stugan marknadsförs inte så väl, också saknar den stugvärd, men den natten då jag bodde i den så var vi ändå fyra personer och en hund som hade hittat fram till den stugan i ett blött regnväder och övernattade i den.

Nåväl, då jag kom fram till Vakkotavare så var det jag, en annan turist och stugvärden som övernattade i stugan och det blev alltså min första övernattning i en av alla de bemannade fjällstugor som Svenska Turistföreningens rår om, och jag kunde ju konstatera att det var riktigt skönt att få värma sig och torka upp min utrustning i fjällstugan.
Visserligen så var min ursprungliga tanke var att bara övernatta i tält då jag traskade längs Kungsleden, men ambitionen om att bara bo i tält hade jag brutit långt innan jag nådde fram till Vakkotavare, då jag redan hade hunnit med att bo i både stugor och fjällstationer redan innan jag nådde fram till fjällstugan Vakkotavare. Så även under min fortsatta färd upp till Abisko så blev det några övernattningar under tak, även om det inte blev några fler övernattningar inomhus i Svenska Turistföreningens fjällstugor under den turen.

Numera så tycker jag att det är trevligt att få komma in i fjällstugor, i synnerhet under den kalla eller mörka delen av året. Så även om jag inte har något emot att tälta på sommaren, så bor jag gärna i fjällstugor under de andra årstiderna, för det är ju skönt att få komma in och värma sig, torka utrustningen och lyssna på eldens sprakande, även om det innebär en del städning innan man lämnar stugplatsen.
Så sedan 2012 så har det blivit ett flertal övernattningar i Svenska Turistföreningens fjällstugor, men också i norska fjällstugor som vanligtvis ägs av lokalföreningar som tillhör ”Den Norske Turistforening”, alltså ”DNT”. Det finns betydligt fler fjällstugor som är anslutna till ”Den Norske Turistforening”, än Svenska Turistföreningen, och medan de flesta svenska fjällstugorna vanligtvis är bemannade med en stugvärd, så är vanligtvis istället de norska fjällstugorna obemannade, så att man får låsa upp dem själva med en så kallad ”DNT-nyckel”, som passar i många av de norska fjällstugorna. Även om en del av de norska fjällstugorna är låsta med specialnycklar som man måste låna, men i gengäld så är några av de norska fjällstugorna olåsta. Detta innebär ju att man i många fall inte behöver ta hänsyn till några speciella öppettider av de norska fjällstugorna, även om undantag finns, då vissa är stängda under vissa perioder. En bra webbsida som visar blanda annat var de norska fjällstugorna och fjällstationerna är belägna, och därtill berättar om dem är: ”ut.no”, vilket är en väldigt bra sida att använda sig utav då man planerar en fjälltur i Norge.

Under min tur längs Kungsleden så passerade jag ju ett flertal av Svenska Turistföreningens fjällstugor som är bemannade, och även om jag bara bodde i en av dem, så passade jag på att gå fram till alla dessa stugplatser som jag passerade, och vanligtvis så hälsade jag i alla fall på dess stugvärdar, om de var hemma. Eftersom att flera av de svenska fjällstugorna har en butik där man kan handla mat och godis så passade jag då på att handla i de fjällstugor som hade en butik och där stugvärden samtidigt var hemma. På så sätt så behövde inte packningen bli så onödigt tung. Så både då och under andra senare avverkade turer i svenska fjällen, så har jag använt mig utav butikerna i fjällstugorna för att inte behöva bära så tungt, samtidigt som det känns roligt att gynna verksamheten så att butikerna kan bli kvar och förhoppningsvis även utvecklas till framtiden. Därtill känns det som att man med godare samvete kan passa på att låna Svenska Turistföreningens dass vid fjällstugorna, då man i alla fall är både medlem i föreningen och handlar i deras butiker, där dessa finns och har öppet. Således så besökte jag alla bemannade fjällstugeplatser som låg längs Kungsleden under 2012, och därtill har jag besökt andra fjällstugor i andra delar av landet under exempelvis mina två turer till Padjelanta nationalpark, min skidtur genom Jämtlandsfjällen i våras, samt ett par vandringar i Ritsemtrakten, och därtill ett besök vid fjällstugan Kårsavagge som jag och min mamma övernattade i för några år sedan. Så i våras hade jag bara några få av Svenska Turistföreningens bemannade fjällstugor kvar att besöka innan samtliga dessa var besökta.
Därtill kan jag ju nämna att jag även övernattat i samtliga öppna stugor i Muddus nationalpark, vilka är obemannade och upplåsta, vilka sköts av Laponiaförvaltningen. Dessutom har jag även varit förbi alla sju stugområden i Padjelanta nationalpark där stugorna sköts av Badjelánnda Laponia Turism”, så trots att jag inte övernattat in någon av dessa stugor så har jag handlat i butikerna som finns hos flertalet av dess stugvärdar. Något som jag framförallt minns från mina turer i Padjelanta nationalpark, är de goda nybakade bröden som heter: ”Gahkko” på samiska, vilka jag handlat av flera stugvärdar i nationalparken.

Abiskojåkka fjällstuga.

Abiskojåkka fjällstuga. Abiskojåkka fjällstuga.

Så under 2018 så var det dags att besöka de sista bemannade fjällstugeområdena hos Svenska Turistföreningen innan samtliga dessa var besökta av mig. Så i april passade jag på att besöka en av de närmaste fjällstugorna, sett till Kiruna där jag bor. Nämligen fjällstugan Abiskojåkka som ligger alldeles i anslutning intill fjällstationen i Abisko. Detta är en fin stuga, som ligger vackert belägen invid den porlande jokken. Stugan är det senaste tillskottet bland Svenska Turistföreningens fjällstugor, då den börjat klassas som fjällstuga ganska så nyligen, men det är inte någon nybyggd byggnad, då den sedan början av 1900-talet tillhört Svenska Turistföreningen och bland annat kallats ”Annexet”. Men nu sedan en tid tillbaka så har man byggt om byggnaden, så att den påminner om många andra fjällstugor och bland annat har gasolkök i köket. Stugan har visserligen 230 volts elektricitet och därmed elvärme, vilket de flesta andra fjällstugor saknar. Men i ett av sovrummen, så har man låtit bli att installera elektricitet, så i det rummet är det verkligen som att bo i en fjällstuga (även om jag övernattade i ett av dess andra sovrum), då man är tvungen att elda i kaminen för att få värme och inte heller bara kan trycka på en strömställare för att få ljust.
Vanligtvis brukar det även finnas en stugvärd även i denna fjällstuga, men just då jag bodde i den i slutet av april, så var det dock ingen stugvärd på platsen. Så jag fick istället visa upp min betalningsbekräftelse inne i den intilliggande fjällstationen, där jag efter min natt i fjällstugan även passade på att äta frukostbuffé. Eftersom att jag besökte stugan under lågsäsong, så var jag den enda gästen i stugan och jag kunde konstatera att det enligt gästboken inte verkade ha varit så många besökare under den aktuella vårvintersäsongen heller, men däremot så vittnade gästboken om att det hade varit många besökare i fjällstugan under föregående sommar.
Som jag förstått det så har man iordningställt denna fjällstuga för att besökare, ska kunna prova på att bo i fjällstuga (och kanske även få mersmak och vilja uppleva fler fjällstugor), samtidigt som den är belägen lättillgängligt så att man kan nå fjällstugan utan någon lång promenad, då den ligger nära parkering, bilväg, busshållplats och järnvägshållplats.

Treriksröset, Goldahytta och Pältsastugan.

Treriksröset. Treriksröset.

Inte långt efter min övernattning i fjällstugan Abiskojåkka så var det dags att bocka av ännu en för mig obesökt fjällstuga, nämligen Pältsastugan, som ligger i närheten av Treriksröset. Så jag började med att ta en biltur via Karesuando till den lilla orten Kilpisjärvi i Finland. Där skidade jag över sjön med samma namn som orten, och vidare fram till Treriksröset (dit det till stor del var dragna skidspår ända ifrån Kilpisjärvi) och vidare över sjön Golddajávri fram till den norska fjällstugan Goldahytta, efter att jag stannat till en stund vid Treriksröset, där jag för övrigt även träffade på fler skidåkare.
Skidturen över sjön vid Kilpisjärvi följde i stort samma sträcka som jag, mina föräldrar och min syster hade åkt båt, då vi bilat upp till Kilpisjärvi för att besöka Treriksröset sommaren 2003, under vad som var min första resa någonsin uppe i såväl Västerbotten, Norrbotten, Nordnorge och Jämtland. Den gången åkte vi båt över sjön som jag nu skidade på vid Kilpisjärvi. Efter den nämnda båtresan för flera år sedan, så vandrande vi den korta sträckan som återstod fram till Treriksröset, innan vi åter vände om och vandrade tillbaka från Treriksröset till båten, som återigen förde oss tillbaka till Kilpisjärvi. Treriksröset (som ligger längst upp i Sverige och förbinder såväl Sverige, Norge och Finland) hade jag alltså redan besökt en gång tidigare, innan årets tur dit, även om det då var högsommar med massor av mygg och nu istället var ett snötäckt landskap som jag nu tog mig fram igenom.
Framme vid Goldahytta (vilket egentligen innebar en omväg på min skidtur mellan Kilpisjärvi och Pältsastugan) så hade jag avklarat denna turs första dagsetapp. Vid Goldahytta som ligger i Norge och ägs av ”Troms Turlag” (som tillhör ”Den Norske Turistforening”) finns två stora stugor och ett övernattningsrum i en uthusbyggnad. Eftersom att det verkade bo några i den nedre huvudbyggnaden, så övernattade jag i den övre av de stora byggnaderna, i vilken jag tog mig in genom att använda mig utav min DNT-nyckel.

Pältsastugan. Pältsastugan.

Under nästkommande dag så fortsatte jag min skidtur tillbaka till Treriksröset, där det även finns två finska stugor, varav den ena är en öppen övernattningsstuga och den andra stugan är en finsk övernattningsstuga som måste förbokas. Efter en paus invid stugorna så skidade jag vidare till Svenska Turistföreningens nordligaste stuga, nämligen Pältsastugan, vars huvudbyggnad är byggd på 1990-talet.
Väl framme vid stugan så tilldelades jag ett eget rum av den trevliga stugvärden som berättade att hon bodde i Uppsalatrakten. Av besökarna vid stugan så var det bara jag och stugvärden, som bodde i Sverige, då de andra besökarna bodde i Finland och Norge, vilket inte var så konstigt. För trots att stugan ligger i Kiruna kommun, så hade jag ju cirka 28 mils bilkörning fram till Kilpisjärvi i Finland, dit man lättvindigt når med bilväg om man vill skida till Pältsastugan, samtidigt som bilvägen bara är ungefär hälften så lång från Kilpisjärvi till den betydligt större norska staden Tromsø. På kvällen samlades vi gäster i huvudbyggnadens storstuga, då stugvärden bjöd på en god sockerkaka som hon bakat inne i stugvärdsstugan, så det var ju både trevligt och gott!

Pältsafallet är beläget i närheten av Pältsastugan. Pältsafallet är beläget i närheten av Pältsastugan.

Invid Pältsastugan finns vattenfallet Pältsafallet, där konstnären Tony Bernestedt (från Karesuandotrakten), har placerat ut sin egenhändigt tillverkade staty som föreställer en kvinna. Så efter att jag vaknat efter en natt i Pältsastugan, så gjorde jag ett försök att finna statyn. Dock utan att lyckas finna den. Kanske var det så enkelt att statyn doldes av den stora snömängden i trakten, annars så var det kanske så att jag letade på fel ställe efter statyn.
Lite senare på dagen så fortsatte jag min skidtur från Pältsastugan (som inte ligger helt ödsligt belägen, då det även finns fler byggnader i dess närhet) tillbaka till bilen i Kilpisjärvi. Under skidturen till bilen, så passade jag på att ta en liten paus vid en raststuga vari en brasa brann. Raststugan (vari brasan brann) är belägen invid sjön Kilpisjärvi som jag nådde fram till efter att jag kommit ner från fjället och således bara hade en plan skidtur över dess is, innan jag nådde fram till bilen.
I Kilpisjärvi passade jag på att fika innan jag fortsatte tillbaka hem till Kiruna med bilen, efter en skidtur som stundvis var något kämpig, då det var aningen varmt ute emellanåt och därtill snöfall emellanåt, så det var stundtals kämpigt skidföre och stundtals kunde man sjunka ner djupt i snön, om jag inte missminner mig.
Något som jag har förstått så här i efterhand, är att man ska gilla att hålla bastun varm ända från förmiddagen till sena kvällen, om man är stugvärd i Pältsastugan. Eftersom att stugan besöks av många finska besökare, men även av en hel del norska besökare, varav en del är ute på den cirka 250 mil långa turen ”Norge på langs” från Lindesnes fyr i sydligaste Norge upp till Nordkap i nordligaste Norge.

Tarfalastugan.

Tarfalastugan. Tarfalastugan.
Efter en sommar som för mig bland annat innebar några båtresor och en promenad upp på Kebnekaises både nordtopp och sydtopp, så var september kommen och då var det inte långt tid kvar utav sommarsäsongen, innan Svenska Turistföreningens fjällstugor skulle stänga igen. Så då började det bli lite stressigt då jag hade några av dessa fjällstugor kvar som jag ville hinna besöka i år. Så i september tog jag bilen till Nikkaluokta, som ligger strax utanför Kiruna och promenerade därifrån fram till Tarfalastugan som är en av Svenska Turistföreringsens fjällstugor, vilken jag var osäker på om jag tidigare hade besökt tidigare.
Jag visste att jag hade varit till Tarfala, då jag var uppe vid Kebnekaise med scouterna under sommaren 2005. Det var nämligen så att vi vid det tillfället tältade i flera nätter vid Kebnekaise fjällstation. Där besteg flera av oss Kebnekaises sydtopp, men vi hann även med fler utflykter i området, då vi var där under sommaren 2005. En av dessa utflykter som vi hann med, var att vi en dag promenerade fram och tillbaka till Tarfala, som ofta är en blåsig plats. I Tarfala finns en forskningsstation, samt väderstation, och inte långt ifrån forskningsstationen så ligger Svenska Turistföreningens fjällstuga Tarfala, även kallad: "Tarfalastugan". Jag var dock osäker på: Huruvida vi bara hade promenerat fram och tillbaka till forskningsstationen, eller om vi även hade tagit oss den sista biten ända fram till fjällstugan. Men så här i efterhand så har jag tittat på några äldre bilder från 2005-års utflykt till Tarfala och kunnat konstatera att jag minsann redan då verkade ha tagit mig hela vägen fram till själva fjällstugan. Något jag däremot inte hade gjort tidigare, var i alla fall att övernatta i Tarfalastugan.
Så för min del så blev min första övernattning i Tarfalastugan nu i september, då jag bodde en natt i stugan, innan jag promenerade tillbaka till bilen i Nikkaluokta, i ett något regnigt väder. Men även regnväder har ju sina fördelar, eftersom att jag fick beskåda en riktigt fin regnbåge innan jag var tillbaka i Nikkaluokta. En positiv överraskning vid Tarfalastugan, var att stugvärden hade en liten butik, som jag kunde handla i, trots att det inte framgick av Svenska Turistföreningens hemsida att fjällstugan hade någon butik.
Eftersom att det sedan tidigare finns elektricitet framdraget till forskningsstationen vid Tarfala, så har man nu dragit fram elektricitet även till Tarfalastugan. Även om inte elektriciteten ännu var inkopplad i Tarfalastugan då jag besökte den, så kommer den inom kort att bli en av några få av Svenska Turistföreningens fjällstugor som har elektricitet (förutom att flertal av stugorna har 12-volts solcellsanläggning för bland annat belysning).

Vistasdalen.

Redan den varma sommaren 2014 så tänkte jag ta mig en tur genom Vistasdalen, så då tog jag mig till Riksgränsen och tänkte sedan vandra därifrån med tält via bland annat Unna Allakas, Alesjaure, Tjäktjastugan, Nallostugan och Vistasstugan fram till Nikkaluokta. Men jag märkte redan innan jag kommit fram till Unna Allakas att jag hade för ont om tid på mig för den turen vid det tillfället, eftersom att det tog lång tid att passera flera vad mellan Riksgränsen och Unna Allakas. Så då jag väl nådde fram till Unna Allakas så valde jag då att gå in i Norge, där jag tältade utanför den norska fjällstugan Čunojávrihytta (då jag inte heller hade någon DNT-nyckel till de norska fjällstugorna vid det tillfället), innan jag fortsatte via Hunddalshytta och slutligen tältade vid Katterat järnvägsstation, innan jag tog tåget hem igen. Så den turen tog jag mig aldrig genom Vistasdalen, utan det blev vid det tillfället en helt annan tur än vad min ursprungliga plan var då.
Något som jag också lärde mig av den turen var att det är bra att ta med sololja på sommarturer i fjällen, då det visade sig bli en riktigt varm tur, så att jag brände mig av solen, då jag inte hade med mig någon sololja, men väl en hel del varma kläder. De varma kläderna fick jag inte mycket nytta av, under den varma julituren. Så numera vet jag att det kan vara både kallt och varmt i fjällen, så nu försöker jag ofta att packa med saker för både varmt och kallt väder, då jag ska vara borta under en längre tid i fjällen.

Dag 1. Søsterbekk-Hunddalshytta.

Snö vid järnvägshållplatsen Søsterbekk. Snö vid järnvägshållplatsen Søsterbekk.

Nu i september i år, så gjorde jag dock ett nytt försök att ta mig genom Vistasdalen, som jag hade hört att skulle kunna vara vacker. Samtidigt så var ambitionen att jag skulle ta mig förbi de två sista bemannade stugplatserna som drivs av Svenska Turistföreningen, som jag aldrig tidigare hade besökt, nämligen Nallostugan och Vistasstugan. Detta trots att de ligger relativt nära Kiruna, där jag bor. Så på måndagseftermiddagen den 24:e september så tog jag persontåget till den norska järnvägshållplatsen Søsterbekk, där tågmästaren Ida släppte av mig i ett snöigt vinterlandskap.
Jag började min tur med att se sig mig omkring i hållplatsbyggnaden och titta runt lite i närområdet kring hållplatsen, som ligger invid en äldre järnvägsbro som ersatts av en ny linjesträckning redan för cirka trettio år sedan. Men trots att det var cirka trettio år sedan den gamla linjesträckningen och bron användes, så ligger några bitar av det gamla spåret kvar. Efter att jag kikat runt en del i området kring järnvägshållplatsen så vandrade jag ner längs den gamla rallarvägen till järnvägsstationen Katterat, men innan jag kom fram till järnvägsstationen så besökte jag området kring den norska fjällstugan Vokterboligen, som jag dock inte tog mig in i, eftersom att det krävs en specialnyckel till den byggnaden.
När jag väl hade kommit fram till järnvägsstationen i Katterat så hade jag ju först gått lite nerför innan det bar uppåt till stationsbyggnaden, men längst där nere innan det bar av uppför igen, så var det skönt nog snöfritt, men redan uppe vid stationsbyggnaden så var marken snötäckt igen.
I järnvägsstationen så träffade jag på en tjej och en hund som var ute och gick ”Norge på langs”, de hade visst startat nere vid Lindesnes fyr i maj och hade nu cirka en månad kvar till Nordkap som var deras mål. Nu när det gått mer än en månad sedan jag träffade på dem, så har jag också kunnat se att hon kommit fram till Nordkap, så det var ju roligt att de lyckades med sin långpromenad!
För min del så fortsatte jag min promenad upp till Hunddalshytta, under den mörka och snöklädda kvällen. Trots att det var ett snöbeklätt landskap som jag vandrade genom, så gick promenaden smidigt tack vare att jag kunde följa en grusväg under nästan hela sträckan, då det finns en grusväg mellan Katterat och ett vattenkraftverksintag, som ligger nära fjällstugan Hunddalshytta.
Som kuriosa kan jag ju även nämna att denna grusväg inte sitter ihop med några andra vägar, utan denna väg är en ensam väg mellan järnvägsstationen och vattenintaget till vattenkraftverket.
Vid tiotiden på kvällen, så var jag framme vid Hunddalshytta, där jag övernattade i dess mindre byggnad (vilket jag även gjort vid ett tidigare tillfälle), då det verkade övernatta några andra i dess huvudbyggnad.

Dag 2. Hunddalshytta-Čunojávrihytta.

Vid raststugan Oallavagge. Vid raststugan Oallavagge.

På tisdagsmorgonen så fortsatte jag min fjällpromenad i den prydligt snöklädda fjällvärlden. När jag gick iväg från Hunddalshytta så gjorde jag det i princip samtidigt som ett tyskt par, som övernattat i fjällstugans huvudbyggnad. De berättade att de var på väg till Čunojávrihytta, under denna dag, men de hade visst även med sig tält vill jag minnas, då de inte heller trodde att de svenska fjällstugorna i närområdet skulle vara öppna fortfarande. Ganska omgående så traskade jag ifrån dem, på det snöklädda fjället, men jag såg också ytterligare en person uppe på fjället som dock verkade komma uppifrån fjället och traska ner mot Katterat järnvägsstation. Men jag vet fortfarande in varifrån denna person hade kommit, men jag anar att även denna person hade bott i Hunddalshytta tillsammans med det andra paret, eftersom att det var spår från det hållet, som jag inledningsvis på dagen kunde följa. Så min gissning är att personen gått från Hunddalshytta och tagit sig upp på fjället i riktning mot Čunojávrihytta, men sedan vänt neråt mot Katterat järnvägsstation då snömängden var relativt djup.
Under dagen så tog jag en liten paus i Oallavagge, som är en liten raststuga mellan Hunddalshytta och Čunojávrihytta. Framåt kvällen kom jag fram till Čunojávrihytta där jag övernattade i dess relativt nybyggda annexbyggnad, som lär vara byggd 2016. Annexbyggnaden var riktigt fin och hade solcellsbelysning och möjlighet gavs även att ladda både min nödsändare och mina telefoner i stugan.
Min ambition var ju inledningsvis att hinna ända till Unna Allakasstugan under denna dag, men då det var en hel del snö att pulsa i, så nöjde jag mig att ha kommit fram till Čunojávrihytta under denna dag.
Dock förblev jag ensam vid stugplatsen under hela natten, eftersom att ingen annan kom fram till stugplatsen då jag var där, så jag vet inte var det tyska paret tog vägen, men de nämnde visserligen att de funderade på att övernatta redan i raststugan Oallavagge, så kanske övernattade de där, eller så vände de om efter att ha fått kämpa en hel del i den djupa snön.

Dag 3. Čunojávrihytta-Unna Allakasstugan.

Renar vid gränsröset på gränsen mellan Norge och Sverige, mellan Čunojávrihytta och Unna Allakasstugan. Renar vid gränsröset på gränsen mellan Norge och Sverige, mellan Čunojávrihytta och Unna Allakasstugan.

Under onsdagen så fortsatte min fjällpromenad vidare in i Sverige och fram till Unna Allakasstugan, där det visade sig att det för tillfället var samma stugvärd (och dess hund), som i den svenska Sitasjaurestugan, då jag bodde i den, under sommaren 2017. I fjällstugan var det även några andra stuggäster, så denna natt fick jag dela rum med flera andra gäster, då stugvärden redan städat ur några av stugans rum, eftersom att hon inte trodde att det skulle komma så många fler gäster innan fjällstugan skulle stänga för i år.

Dag 4. Unna Allakasstugan-Alesjaure-Tjäktjastugan.

En septembereftermiddag i fjällen. En septembereftermiddag i fjällen.

Några tjejer som bodde i Kirunatrakten hade traskat med tält från Abisko till Unna Allakasstugan och övernattat där samtidigt som mig. De hade tänkt att fortsätta till Katterat, men övervägde att vända om tillbaka till Abisko, då det var mycket snö i trakten, men då jag tipsade de om att de ju kunde gå via några fjällstugor till Fjellbu i Norge, istället för till Katterat, så fortsatte de antagligen sin tur vidare dit, istället för att vända om.
Själv så fortsatte jag min tur vidare över fjället fram till Alesjaurestugorna, där det var ett fåtal andra stuggäster enligt de trevliga stugvärdarna som var på plats där. Eftersom att jag inte var helt utmattad trots att jag pulsat i djup snö fram till Alesjaurestugorna, så bestämde jag mig för att fortsätta vidare till Tjäktjastugan under denna dag, efter att jag hade fikat en stund i Alesjaurestugans café. Eftersom att det tidigare under dagen hade gått några i motsatt riktning från Tjäktjastugan till Alesjaurestugan, så gick det förhållandevis bra att följa dess spår under början av min tur fram till Tjäktjastugan.
När jag väl kom fram till Tjäktjastugan så möttes jag av ett varmt rum där, tack vare att en brasa var tänd åt mig i ett rum, eftersom att en av stugvärdarna i Alesjaurestugan hade förvarnat om att jag var på väg till Tjäktjastugan. Så det var ju skönt att få komma fram till ett varmt rum trots att ingen annan övernattande gäst var på plats i stugan, nu när jag ankom så sent på kvällen att jag inte ens träffade en stugvärd då jag anlände på kvällen. Men fint nog så möttes jag av en lapp på dörren. En lapp som var skriven på engelska och som hänvisade mig till ett varmt rum. Lappen var skriven på engelska, eftersom att stugvärdsparet trodde att jag var ”tysk”, då antagligen stugvärden i Alesjaurestugan hade meddelat något i stil med att ”Fredrik Tysk”, var på väg till Tjäktjastugan, och således blev det nog en lätt förväxling mellan mitt efternamn och min nationalitet.

Dag 5. Tjäktjastugan-Nallostugan.

Nallostugan. Nallostugan.

På fredagsförmiddagen så träffade jag på stugvärdsparet i Tjäktjastugan, som även hade sällskap av två snickare som var i Tjäktjastugan och bland annat byggde på en extra säng uppepå tvåvåningsvagnarna, så att de fortsättningsvis skulle bli trevåningssängar i stugan och därmed en ökning av stugans kapacitet. Detta eftersom att det ofta är många nattgäster i denna stuga som ligger invid Kungsleden, även om beläggningen var låg i stugan under just den natten som jag bodde i stugan.
Stugvärdsparet pratade om att det hade hittats en död tjej i Kebnekaisetrakten, en tjej som kom ifrån Koreatrakten, och vilken nyhetsreportage rapporterat om som saknad, redan under någon dag tidigare.
Turligt nog hade jag nog inte varit där vädret varit som kämpigast, även om jag hade fått pulsa i en del snö och fått användning av såväl skidglasögonen och min så kallade ”rånarluva” under min sommartur som hade utvecklat sig till att bli som en vintertur. Stugvärden i Tjäktjastugan berättade också om att vandrare hade fått flygas ut från fjällen med hjälp av helikopter, på grund av snön som hade kommit.
Från Tjäktjastugan så fortsatte jag genom ett bergspass vidare till Nallostugan, där det bara var en ensam stugvärd på plats, och inga andra gäster. Passagen genom bergspasset gick förhållandevis bra med tanke på den rikliga snömängden som rådde på platsen. Periodvis så gick det lättast att promenera längs en strömmande jokk, eftersom att det inte var så mycket snö vid jokken.
Väl framme vid Nallostugan så skickade jag även ett meddelande till stugvärden i Tjäktjastugan med hjälp av min nödsändare (som man kan skriva både SMS och korta mail med), så att stugvärden där visste att jag tagit mig fram till Nallostugan.
I Nallostugan passade jag på att läsa en bok om stugvärdskapet, som en stugvärd hade skrivit. Boken som fanns placerad i Nallastugan handlade framförallt om stugvärdens stugvärdskap i en stuga i Västerbottensfjällen, under en vinter som var relativt nyligt, även om hon berättade i boken att hon hade varit stugvärd i Vistastrakten tidigare.

Dag 6. Nallostugan-Vistasstugan.

Vistasstugan. Vistasstugan.

På lördagen så fortsatte jag min fjällpromenad vidare till Visatasstugan, där jag blev den enda nattgästen, precis som under mina föregående två nätter. Natten som jag övernattade i Vistasstugan var den absolut sista natten som de svenska fjällstugorna i området höll öppet, så det pågick en hel del slutstädning av stugvärdarna i samband med mina besök i de svenska fjällstugorna under denna fjälltur.
Väl framme vid Vistasstugan så kunde jag konstatera att jag nu hade besökt Svenska Turistföreningens samtliga fjällstugeområden som är bemannade av stugvärdar, även om jag bara övernattat i knappt hälften av dessa.
Strax innan jag anlände till Vistasstugan, så upphörde snön på marken där jag gick, så efter att ha fått pulsa i snö som ofta i genomsnitt varit kring 20 centimeter djup (även om snödjupet varierat från ingenting och ända upp till midjan) under nästintill hela min tur från Søsterbekk, fram tills Vistasstugan, så fick jag äntligen en lättare promenad på en snöfri stig, under den sista biten fram till Vistasstugan.

Dag 7. Vistasstugan-Lisas stuga i Vistasdalen.

Mellan Vistasstugan och Lisas stuga så finns denna kåta. Mellan Vistasstugan och Lisas stuga så finns denna kåta.

Under söndagen så fortsatte jag min tur i riktning mot Nikkaluokta. Men redan innan jag inte ens gått hälften av sträckan till Nikkaluokta, så stannade jag till för natten i ”Lisas stuga” efter att jag vadat över jokken som skiljer Lisas stuga från vandringsleden.

Lisas stuga byggdes på 1930-talet. Lisas stuga byggdes på 1930-talet.

Lisas stuga är en liten olåst stuga, som numera Länsstyrelsen i Norrbottens län äger, men som ursprungligen sjuksköterskan Lisa Zetterström fick tillåtelse att uppföra i början på 1930-talet. Lisa som bodde nere i Skåne (men härstammade från Mellansverige) älskade att vistas i fjällen, så hon bad om tillåtelse att få arrendera en liten plätt mark på en fin plats i Vistasdalen, vilket hon fick tillåtelse till. Invid stugan så uppfördes även en liten bod. Lisa som var född nästan 100 år innan mig, nämligen 1889, använde sin stuga som sommarstuga under flera år, då hon genomförde långa vandringar i Lapplandsfjällen.
Då jag var i Vistasstugan så läste jag en text om Lisa och hennes stuga, så det inspirerade mig ännu mer till att besöka hennes stuga, även om min ursprungliga plan också var att genomföra ett besök vid denna stuga. I texten som jag läste om henne och hennes stuga beskrevs att hon ofta var ute på själv på sina fjällvandringar och att dagsetapperna ofta kunde vara tuffa, vilket även en yngre släkting till Lisa vittnade om i texten, då hon vid ett tillfälle fått följa med Lisa på en fjälltur. Så jag kunde konstatera när jag läste texten om Lisa, att vi hade en hel del gemensamt, även om det nästan skilde hundra år emellan oss, och hon avled nästan tio år innan jag föddes. Vi båda var uppväxta i samma landsdel, vi båda gillade fjällen, vi båda ville ha en stuga i norr, vi båda brukade vara ute på relativt tuffa turer ensamma, liksom vi båda för övrigt verkade vara något ensamma och säregna.

Jokken utanför Lisas stuga var vadbar, då jag var vid stugan i månadsskiftet september/oktober 2018. Jokken utanför Lisas stuga var vadbar, då jag var vid stugan i månadsskiftet september/oktober 2018.

Ett orosmoment för mig var huruvida jag skulle lyckas ta mig över jokken invid stugan, eller om rent av vadet skulle vara för besvärligt för mig. Men turligt nog så var jokken utan problem vadbar utanför stugan, då jag var där i månadsskiftet september/oktober, även om vattnet nådde över skaften på mina kängor.

Inuti Lisas stuga. Inuti Lisas stuga.

Väl framme i stugan så kunde jag konstatera att stugan inte längre är så fräsch, då det tycks läcka in vatten genom taket ovanför våningssängen, vars madrasser inte längre var kvar i stugan. Troligen var det våningssängens madrass/madrasser som jag fann i det lilla uthuset, bland en massa annat skräp. Därtill så verkade det som att möss/råttor hade ätit sig igenom filtarna som fanns i stugan, då det var hål i dem och även en hel del skit på dem från möss/råttor.
Vad jag känner till så renoverades stugan senast 1987, så det vore ju läge för en ny renovering av stugan, om den ska förbli användbar och fin igen. Inte minst med tanke på att en lapp upplyser om att murstocken är i dåligt skick, så att man ska elda varsamt.
Det var inte så gott om torr ved varken i, eller intill stugan, även om det fanns lite grann av den varan. Så jag gjorde en brasa av en blandning av torrare och blötare ved och ris i den gamla gjutjärnskaminen som var placerad i stugans öppna spis. Denna bristfälliga ved r esulterade i att det att det aldrig blev så värst varmt i stugan, så jag låg mestadels och frös i min sommarsovsäck under natten, även om jag kanske kunde sova lite, innan det återigen hade ljusnat.
Så även om jag varken blev förtjust eller förälskad i den lilla stugan, så var det ju fint att stugan fanns för de sex fransmännen som råkade navigera in i fel fjälldal i vintras, då de var på väg till Kebnekaise och lyckligtvis kunde söka skydd från ovädret i stugan, som de istället råkade hamna vid.

Fler bilder från Lisas stuga och dess omgivning.

Dag 8. Lisas stuga i Vistasdalen-Nikkaluokta.

Vistasdalen. Vistasdalen.

På måndagen, som blev min åttonde dag på fjällturen, så fortsatte jag ner till Nikkaluokta och fortsatte sedan hem till Kiruna i min bil som jag sedan tidigare hade parkerat i Nikkaluokta. Eftersom att bussen mellan Nikkaluokta och Kiruna hade slutat gå för säsongen, så hade jag sedan tidigare förberett min hemresa från Nikkaluokta till Kiruna, genom att köra min bil till Nikkaluokta och parkera den där, medan jag vid det tillfället sedan fortsatte tillbaka till Kiruna med bussen, som vid det tillfället gick mellan Nikkaluokta och Kiruna för sista dagen under sommarsäsongen.
När jag väl kom fram till Nikkaluokta så kunde jag inte låta bli att reflektera över att det verkar vara något galet med avståndsskyltarna (i Nikkaluokta med omnejd) som anger avståndet till Vistasstugan. För avståndet som anges på de olika skyltarna i både Nikkaluokta (och där sommarleden från Vistasstugan kommer ut på landsvägen) varierar en hel del mellan de olika skyltarna, som dessutom i vissa fall står bredvid varandra och anger avståndet längs sommarleden.

Några avslutande rader.

Således har jag numera besökt alla 44 stycken stugområden, där Svenska Turistföreningen har bemannade fjällstugor. Några av dessa fjällstugor kan dock ibland vara obemannade emellanåt, under framförallt vintersäsongen, men ändå så är man välkommen att besöka några av dem.
Så även om den senast beskrivna turen genom Vistasdalen inte alls blev som jag hade tänkt mig, så kom jag i alla fall fram till både Nallostugan och Vistasstugan under den turen. Tanken med min senaste tur genom Vistasdalen, var från början var att göra en relativt lång och ambitiös tur som skulle slingra sig fram genom Vistasdalen med långa dagsetapper. Men då turen blev som en vintertur med snö nästan hela vägen fram till Vistasstugan (varifrån jag slapp gå i snö), så planerade jag om turen efter hand, så att dagsetapperna oftast blev relativt korta, vilka gick att genomföra trots att en hel del snö låg på backen.

/Fredrik

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Allmänt
blogglista.se