2016

Hej!
Idag så här på Luciadagen så tänkte jag passa på att tipsa om två videoklipp med några av mina favoritkomiker/favoritartister.

Nu har ju vintern kommit hit upp med besked, jag har fått fram julpyntet och det är rejäla snödjup utomhus. Så idag har jag beställt mig ett par Åsnes-turskidor, så snart ska jag kunna testa på något som jag aldrig testat tidigare, nämligen att åka turskidor. Jag har tidigare sett andra ta på sig sina turskidor redan på perrongen (som ibland varit allt annat än välröjd från snö) vid stationen Katterat, det har sett så trevligt ut då de bara stakat iväg mot fjäll och hytter! Så nu ska jag också snart få testa på hur trevligt det är att pinna iväg med turskidor i ett kallt, vindpinat fjäll med snöstorm in mot ansiktet samtidigt som skidorna sjunker ner i den meterdjupa snön och man kan känna hur snön kryper in mellan byxslut och pjäxor. Eller för den delen, turer på den hårda skaren i vårsolen under en klarblåhimmel till någon trevlig stuga för att äta våfflor!

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En frostig höstdag i Muddus nationalpark.

Muddus nationalpark (eller om man så hellre vill säga ”Muttos”, som den heter på samiska) är en del av världsarvet Laponia. Muddus nationalpark består till stor del av väldiga myrar och gammelskog, som till stor del är barrskog. Världsarvet Laponia firar i år tjugo år som världsarv och består närmare bestämt av de fyra nationalparkerna Muddus, Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalpark, samt av Stubba naturreservat och Sjaunja naturreservat. Jodå, jag har varit i alla dessa uppräknade nationalparker och naturreservat någon gång, även om jag varit mer i en del än andra.

Mellan den 13:e oktober 2016 och den 16:e oktober 2016 så hade jag några lediga dagar så då tog jag en promenad genom en Muddus nationalpark. Nationalparken ligger kortfattat mellan Jokkmokk och Gällivare, på Stora Luleälvens nordöstra sida. Jag som åkte bil till nationalparken valde att parkera vid den plats som kallas för ”Skaite” (eller ”Skájdde” som det heter på samiska), den plats som antagligen är den populäraste entrén till nationalparken om man som besökare ska vandra i Muddus nationalpark. Dit når man fram efter att ha svängt av E45 vid Ligga kraftverk och sedan följt en väg relativt parallellt med Stora Luleälven i ungefär en mil.

I nationalparken finns en led som heter ”Muttosleden” (eller ”Muttosbálges” på samiska), och går genom[FT1]  framförallt den nedre delen av nationalparken, en led som även erbjuder en del alternativa vägar och även möjlighet att vandra ut ur nationalparken på några olika ställen. Denna leden följde jag framförallt längs dess ytterslinga under min tur i nationalparken, men jag gjorde även ett par avstickare som bland annat ledde mig ut ur nationalparken. I nationalparken finns fem stycken obemannade stugor som man får använda under förutsättning att man i efterhand betalar in en avgift till dess förvaltare för varje natt eller dag som man utnyttjar dessa stugor. Priset för att använda dessa stugor som är öppna året runt är 150 krononor. Av dessa fem stugor så ligger fyra av dem längs rundleden i nationalparken. Utöver dessa stugor finns det även några rastplatser i varierande skick runt om i nationalparken. Vid stugorna i nationalparken så finns det vid flera av dem även separata utrymmen för personal som arbetar med stugorna eller nationalparkens skötsel, dessa utrymmen består antingen av ett separat rum i stugan eller fristående stuga. Sommaren 2006 så drabbades Muddus nationalpark av en stor skogsbrand som det ännu finns tydliga spår utav i delar av nationalparken, men det är inte den enda skogsbranden som har skett i nationalparken genom åren. För tillfället låg det även många vindfällda träd i nationalparken, eftersom att det var väldigt blåsigt där, liksom på många andra ställen i Norrbotten tidigare i år. I delar av parken (dock inte där lederna går) råder det tillträdesförbud mellan 15:e mars och 31:a juli eftersom att det är ett fågelskyddsområden där.

På torsdagen så anlände jag med bil till parkeringen vid ”Skaite” efter att bland annat ätit i Porjus på den lokala lilla restaurangen i byns centrala delar. Lustigt nog skulle den restaurangen just den dagen ha stängt en stund på eftermiddagen, precis som den lokala affären i byn också skulle ha just den dagen, så jag blev ju lite nyfiken på vad det kunde vara för något speciellt som hände i byn just den torsdagen i mitten på oktober. Efter att jag hade parkerat bilen, så kom det en annan bil och parkerade. Det var ett finskt par som kom med den bilen, och de skulle också ut och gå i nationalparken, men de skulle bara vara ute i två dagar, gentemot mig som skulle spendera fyra dagar i trakten. Jag började med att gå norrut i nationalparken, där det fanns två parallella leder upp mot en stuga och det stora och fina vattenfallet som heter ”Moddusfallet”. Jag gick lite fram och tillbaka längs de parallella lederna och tittade på den omgivande och fina naturen invid Moddusälvens dalgång och passade även på att gå ner och känna på Stora Luleälvens vatten som finns en bit nedanför den parkeringsplats där jag parkerat bilen. När mörkret hade kommit så kom jag fram till Muddusagahtjaldak/Fallstugan i pannlampans sken. Strax efter att jag hade anlänt dit så såg jag även fler pannlampeförsedda personer komma mot stugan, viket visade sig vara det finska paret som jag hade träffat på ett par gånger tidigare under dagen. De hade försökt hitta en annan stuga i närheten som också fanns med på vissa (antagligen äldre) kartor, men i verkligen finns den antagligen inte kvar. Så vi alla tre övernattade i samma stuga som erbjöd 12 bäddar. Vi behövde alltså inte trängas och stugan innehöll såväl ett stort rum med många bäddar, där det finska paret övernattade och ett lite mindre rum med färre bäddar, som jag tillbringade natten i. När vi väl hade fått eld i kaminerna så fylldes stugan av värme den kalla höstkvällen, som bjöd på ett vackert norrsken som prydde himlen.

På fredagen började jag med att gå tillbaka och titta på ”Moddusfallet” och ett annat vattenfall i dess närhet. Jag hade visserligen sett de båda vattenfallen kvällen innan, men då var det mörkt, så jag passade på att se dem även i dagsljus. Sedan fortsatte jag min promenad upp till stugan Muttosluoppal, som har nio stycken bäddar. Utanför stugan fanns såväl ett utsiktstorn/fågeltorn och en kåtliknande och därmed enklare byggnad, i vilken man också kunde övernatta. Jag anlände till den stugplatsen mitt på dagen och passade på att titta på utsikten från fågeltornet. Sedan hade jag en plan att fortsätta till Arvidssons stuga som är den stuga i Muddus som ligger utanför ledsystemet, vilket innebär att det inte går någon led dit. Dessutom ligger den i fågelskyddsområdet så att man inte heller får besöka den under alla delar av året. Uppskattningsvis borde det varit cirka en mil från fågeltornet till den stugan så jag började traska mot den stugan, även om jag kanske inte gjorde det enklaste vägvalet. Men efter en stund på halvfrusna blötmyrar, som området i trakten till stor del består av så bestämde jag mig för att vända om tillbaka till leden och gå till en annan stuga istället, ett beslut jag fattade efter att ha blivit blöt av kallt vatten ungefär upp till knäna. Så ännu har jag inte tagit mig till tvåbäddsstugan Arvidssons stuga, utan min tanke är att det kan bli en trevlig vintertur dit någon gång i vinter istället. Istället gick jag till en annan stuga, nämligen till stugan Manson som är en liten stuga med två-tre bäddar. Vid den stugan var det ingen annan så då fick jag bo själv i den stugan under natten. På kvällen belystes stugan invändigt av vackert fotogenlykteljus, då jag i dess ljussken bläddrade i stugans gästbok och skrev några rader i gästboken.

På lördagen så började jag dagen med att göra en avstickare ut ur Muddus nationalpark, längs en förgrening av leden från stugan Manson ut till en grusväg och tillika alternativ startpunkt för Muddusturer. Från denna plats så hade tidigare leden fortsatt genom skogen fram till en rastplats några kilometer längre bort, som antagligen tidigare varit en alternativ startpunkt för leden innan grusvägen var byggd fram till denna startpunkt som jag kom fram till då jag kom ut på grusvägen. Nu fann jag inte leden vidare från den plats där jag kom ut på grusvägen, så istället följde jag grusvägen fram till den äldre rastplats dit leden från stugan Manson tidigare hade gått, då antagligen vägnätet inte nådde längre. Vid rastplatsen så vände jag om och från trakten vid den gamla rastplatsen fann jag leden genom skogen, som gick tillbaka till stugan Manson, så jag testade att följa den gamla leden en bit. Men spångar saknades, samtidigt som stigen och leden ofta var svåra att finna, då den varken verkade vara underhållen eller välanvänd sedan den parallella grusvägen byggts. Så istället gick jag ut till grusvägen igen och följde den tillbaka, men jag vek inte av längs leden in mot nationalparken direkt, utan istället så följde jag först vägen till en vändplan. Där vände jag och följde sedan vägen tillbaka till leden in mot nationalparken, som jag sedan följde fram till stugan vid Manson, där jag hade lämnat min ryggsäck på förmiddagen. Efter en fikarast och då jag hade fått på mig ryggsäcken på ryggen igen så promenerade jag åter igen iväg till en annan stuga. Efter ett tag så nådde jag fram till stugan Nammavárre, som även den erbjuder cirka 2-3 sängplatser. Stugan ligger invid en liten sjö så innan jag gick in i stugan så gick jag ett varv runt den lilla sjön. I denna stuga var det dock redan en annan person, så det var riktigt varmt och skönt i stugan redan då jag kom in i stugan. Som tur var så var det bara en person i stugan så vi fick ju plats i stugan båda två, visserligen såg jag att jag i nödfall hade kunnat övernatta i en förrådsbyggnad om det varit fullt i stugan, men det var ju trevligare att bo i en stuga. Tyvärr kunde vi inte prata så mycket med varandra då ingen av oss var så duktiga på engelska och han kunde inte svenska då han kom från ett land längre ner i Europa. Han var i alla fall ute på en resa i flera veckor som innehåll besök i flera svenska nationalparker som exempelvis Sarek. Han gick tidigt och la sig, så jag blev istället sittandes vid stugans bord och löste sudoku i skenet från ett flammande stearinljus.

På söndagsmorgonen började jag med att ta en kort promenad längs ännu en liten förgrening av leden, som även denna ledde ut ur nationalparken och fram till en grusväg som kan användas som en alternativ startplats till vandringar i nationalparken. När jag kommit fram till denna grusväg så vände jag om tillbaka till stugan igen där vi tillsammans städade ur stugan innan han gick vidare. Även jag fortsatte min vandring en stund efter att han hade lämnat stugan. Denna dag så gick jag bredvid en fin ravin innan jag kom fram till Stora Luleälven som såväl jag, som leden till en viss del följde längs strandkanten. Under söndagen passerades även områden som har tydliga spår av skogsbrand. Innan jag gick till bilen så gjorde jag ytterligare ett besök nere vid Stora Luleälvens strand nedanför bilparkeringen vid "Skaite", vilket var en strand som då befann sig i skymningssolens sken. Sedan fortsatte jag hem med bilen under söndagskvällen.

Sammanfattningsvis så var det en vacker hösttur som pryddes av en hel del frost i fint höstväder, då det varken kom regn eller snö. Dagarna var antagligen för platsen och årstiden relativt varma då jag vissa dagar kunde gå i bara T-shirt och träningströja, förutom ryggsäcken på överkroppen, men andra dagar var lite mer kylslagna, så det var ju skönt att kunna komma fram till stugor där man kunde värma sig och elda på kvällarna. I stugorna längs leden fanns såväl sängar med madrasser som gasolplattor.

/Fredrik

Bilder del 1 av 2.

loading...

Bilder del 2 av 2.

loading...

Översiktskarta.

En enkel skiss över min tur i Muddus nationalpark.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En höstdag omkring Övre Soppero med omnejd.

I onsdags den 19:e oktober 2016 så hade jag en ledig dag och gav mig då av med bil till Sopperotrakten. Efter att ha gjort ett par stopp på vägen dit, bland annat i byn Vittangi innan jag kom fram till byn Övre Soppero. I byn passade jag på att besöka dess lilla butik innan jag satte mig på min medhavda cykel för en cykeltur i trakten, där det visade sig vara ganska halt fläckvis.

Övre Soppero ligger ganska mitt emellan Karesuando och Vittangi i Kiruna kommun. Övre Soppero och Nedre Soppero är två olika byar som båda genomkorsas av vägen E45 med cirka en halvmils avstånd emellan.

Jag började med att se mig lite om i Övre Soppero innan jag cyklade söderut till dess grannby Nedre Soppero, där jag även cyklade över Lainioälven så att jag hamnade på älvens sydvästra sida där jag vek av från E45:an österut och följde en grusväg i cirka en mil. Grusvägen som jag trampade på passerade efter ett par kilometer ganska nära ett område med fornlämningar och följde till en viss del älven, framförallt i början, men ändå drog den iväg en hel del från älvens riktning efter ett tag. Efter cirka en mil så anslöt en fyrhjulingsväg/stig till den grusväg jag cyklade på, detta på en plats där även vägen delade sig i en trevägskorsning (oräknat fyrhjulingsvägen/stigen som också anslöt där). Jag följde sedan fyrhjulingsvägen/stigen i cirka åtta kilometer och kom då fram till byn Lannavaaras södra del. Byn Lannavaara ligger framförallt på norra sidan av Lainioälven där det finns såväl butik som kyrka, men några hus ligger även på den södra sidan av Lainioälven som genomkorsar byn. På vintern finns det därför en isväg över älven och på sommaren finns en lite linfärja som rymmer en bil och som man själv får använda för att ta sig över älven mellan de två delarna av byn.

Min förhoppning var att kunna åka över med linfärjan till andra sidan byn och kunna följa den cirka 9 kilometer långa landsvägen på nordöstra sidan Lainioälven från Lannavaara in till Nedre Soppero där vägen ansluter till E45a:an strax norr om den bro som jag åkte över innan jag svängde av E45:an på min cykeltur. Redan innan jag gav mig av hemifrån så förstod jag att jag kanske var lite väl optimistisk som tänkte åka med linfärjan denna oktoberdag, och ännu lite mera skeptisk blev jag ju när jag passerade Lainioälvens bro, där jag kunde skönja en del is, om än inte så mycket och tjock is, men ändå. Att vägen till dessa trakter även till delar var täckt av ett tunt lager snö var ju inte heller något som gjorde att jag blev ännu mera övertygad om att årstiden för min planerade linfärjetur var helt optimal. Tidigare i år hade åkt med en liknande linfärja några mil längre nedströms i Lainioälven vilket ni kan se i detta Facebookinlägg. Liksom jag några år tidigare hade åkt med tre andra betydligt större linfärjor i Norrbotten några år tidigare, som ni kan läsa om i detta Facebookinlägg, om ni vill. Så nu återstod bara denna linfärja i Norrbotten att avverka innan jag hade åkt med alla Norrbottens linfärjor avsedda för bilar, i alla fall alla som jag hittills känner till. Som en liten bonus åkte jag ju även med denna (klicka här för att se bilden) lilla linförsedda båt i samband med att jag vandrade Padjelantaleden, som ni kan läsa om genom att klicka här.

Men nu kom jag alltså från till Lannavaaras södra del av byn och jag kunde ana oro då jag inte kunde se några färska spår i snön och mycket riktigt var linfärjan uppdragen på land på andra sidan älven… Och någon roddbåt som såg ut att vara tänkt att användas denna tid på året såg jag inte heller till (även om det ju låg en roddbåt på land så verkade den inte tänkt för användning nu). Inte var det ju heller någon is över hela älven som man kunde ta sig över, även om det var en tunn isskorpa inne vid land där jag stod vid färjeläget på södra sidan av den rinnande älven i en del av byn som för årstiden verkade evakuerad och folktom, i väntan på att isen över älven skulle börja bära inför den kommande säsongens passager över älven. Det var det ju lite märkligt att vara i en del av byn som var så avlägsen från omvärlden, även om den inte var längre bort än att jag kunde höra människor på andra sidan älven.

Då var det alltså bara för mig att återigen göra samma resa tillbaka till grusvägen genom skogen och över myrar längs samma fyrhjulingsväg/stig som jag nyligen hade kommit via och blivit blöt om fötterna på under mitt klafsande över halvfrusna myrar. Liksom åt andra hållet blev de cirka åtta kilometrarna genom naturen och en hel del promenerade istället för cyklande i den smått besvärliga terrängen där det nu även började skymma. Så i efterhand skulle jag kanske ha tagit min tilltänkta rundtur åt andra hållet, alternativt först kontrollerat om linfärjan gick att använda innan jag gav mig av ”bakvägen” till Lannavaara. Det hade ju besparat mig från att kämpa längs den besvärliga träringen genom naturen, som ju tillsammans med grusvägen utgjorde en betydligt längre sträcka mellan Lannavaara och bilen, gentemot vad landsvägen från Lannavaara hade inneburit. Så småningom nådde jag då fram till bilen uppe i Övre Soppero igen och kunde fortsätta hemåt.

Det positiva är ju att jag fick en del motion och att jag har en trevlig linfärjetur kvar i Norrbotten även till nästa år!

/Fredrik

loading...
Kartbild över området.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En av broarna mellan Övertorneå och Karungi.

För drygt hundra år sedan, eller närmare bestämt år 1914 så öppnades den cirka 47 kilometer långa järnvägen längs Torneälven mellan Karungi och Övertorneå. Men 1984 tog en epok slut då persontrafiken lades ner på järnvägen mellan Övertorneå och Karungi och 1986 lades även godstrafiken ner på den aktuella järnvägen. Redan efter mindre än tio år efter nedläggningen av persontrafiken rev man upp spåret på sträckan, vilket skedde 1992.

Förra året så gjorde jag ju en dressintur längs den gamla Haparandabanan mellan Morjärv och Haparanda, en järnväg som också så småningom hade lagts ned, vilket dock skedde betydligt senare, närmare bestämt i december 2012. Men mellan Haparanda och Morjärv ligger spåren ännu kvar och anledningen till dess nedläggning var en så positiv sak som att man då hade byggt en ny järnväg till Haparanda som ersatte den gamla banan.

Även om tågtrafiken lades ner mellan Övertorneå och Karungi redan innan jag var föddes så tyckte jag att det vore intressant att se hur mycket järnvägsrelaterat som finns kvar efter banvallen fortfarande. Så fredagen den 7:e oktober i år så tog jag med mig cykeln i bilen till Övertorneåtrakten för att kunna ta en cykeltur längs den gamla banvallen en fin höstdag, eftersom att det inte gick att trampa dressin där då spåret ju sedan länge är borta.

Eftersom att jag parkerade och övernattat vid Luppioberget som ligger någon mil söder om Övertorneå så började min cykeltur där, genom att jag först tog mig ner till banvallen och sedan följde jag banvallen in till Övertorneå. Efter en stund i Övertorneå så följde jag sedan till största delen banvallen söderut till Karungi där jag i skymningsljuset tog en titt på såväl stationsområdet och den lilla orten Karungi. Cykelturen tillbaka till bilen vid Luppioberget skedde till största delen längs väg 99, som är den riksväg i Sverige med högst vägnummer och som går mellan Haparanda och Karesuando, via bland annat Övertorneå och Pajala.

Jag presenterar resan i form av två bildspel här nedan med tillhörande bildtexter, där bilderna följer järnvägens sträckning från Övertorneå i norr till Karungi i söder, även om inte bilderna är exakt i den geografiska ordningen då en del bilder är från ungefär samma plats och då jag istället har prioriterat en annan ordning på bilderna. Bilderna är även tagna i olika väderstreck om vartannat. Där det första bildspelet tar slut så tar istället det andra bildspelet vid.

Om någon är intresserad att även se min dressintur som jag gjorde sommaren 2015 mellan Morjärv och Haparanda så la jag upp den turen så väl på Facebook och på Svenska Järnvägsklubbens järnvägsforum ”Postvagnen”.
För att se den dressinturen på Facebook klicka här och för att istället se den på Svenska Järnvägsklubbens forum ”Postvagnen” klicka här.

/Fredrik

Bilder del 1 av 2.

loading...

Bilder del 2 av 2.

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En annan väg till Tornedalen.

Torsdagen den 6:e oktober gjorde jag en resa ner genom den östra delen av Norrbotten från Kiruna till trakterna av Övertorneå för att spendera fredagen i Tornedalen. Nu kunde jag ju som de flesta andra gör, helt enkelt valt att följa Malmfältens ena pulsåder, alltså väg E10 ner till Överkalix och där fortsatt längs riksvägen med det näst högsta numret i Sverige, alltså 98:an vidare till Övertorneå. Men jag som gillar att upptäcka nya platser, se landsbygden och nya byar ville istället testa lite nya vägval och lekte helt enkelt med ”Google Maps” och sökte efter olika vägval mellan Kiruna och Övertorneå. Så efter att slagit in alternativet vägbeskrivning för cykel (även om jag åkte bil) så fann jag ett intressant alternativ mellan Kiruna och Övertorneå.

Det började naturligtvis längs E10:an ut från Kiruna, då det inte finns så många vägar som bär till och från Kiruna, det är ju liksom inte som till Rom, utan till Kiruna så finns det ju i princip bara E10 som man kan åka sydöst ut, respektive nordväst, samt de båda återvändsvägarna till Nikkaluokta respektive Kurravaara som visserligen förgrenar sig i flera mindre vägar, men som alla är mer eller mindre återvändsvägar.

Men då jag följt E10:an till Skaulotrakten som ligger vid sjön ”Soutujärvi” så var det dags att svänga av den stora genomfartsleden. Så vid den stora byggnaden prydd med ljusskylten ”FOLKETS HUS” så tog jag av in på en mindre grusväg och följde den in till Nilivaara, en väg som jag visserligen sneglat på flera gånger tidigare, men antagligen aldrig tidigare hade följt hela dess väg.

I Nilivaara så tog jag en liten titt på byn innan jag fortsatte en bit på en större väg innan det åter var dags att följa en mindre grusväg. En väg som tog mig genom bland annat byn ”Granhult” och sedan ut på länsväg 394 som jag följde österut. Men redan innan jag var framme i trakterna av Kalixälven, och därmed den större vägen mellan bland annat Charlotte Kallas hemby Tärendö och Överkalix så svängde jag in på en mindre bomförsedd grusväg med öppen vägbom. En grusväg som tog mig ganska rakt söderut till den lilla byn Kainulasjärvi. Sedan följde jag de större vägarna genom såväl Narkentrakten och Korpilombolo ner till Övertorneå, vilket även innebar att jag tog mig från Kalixälvens dalgång till Torneälvens dalgång och även korsade polcirkeln. Efter en stund i Övertorneå så fortsatte jag på torsdagskvällen ytterligare någon mil söderut till Luppioberget, där jag övernattade i bilen.

På fredagen vaknade jag upp till en fin höstmorgon där en tät dimma svepte över Toreneälven, även om den inte nådde ända upp till Luppiobeget där jag befann mig. Det var inte bara jag som hade upptäckt den spektakulära morgondimman över Torneälven, utan vid Luppioberget fanns även på fredagsmorgonen en annan man, en man som antagligen filmade den fina morgonen då han spakade en drönare på platsen. Dagen spenderades sedan på cykelsadeln för att leta efter järnvägshistoria längs den gamla banvallen mellan Övertorneå och Karungi, något som får bli ett eget blogginlägg en annan dag.

/Fredrik

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Gränsleden.

Mellan den 26:e september och den 2:a oktober 2016 så var jag ute på en fjällvandring längs Gränsleden, eller för den delen Rádjebálges som den heter på samiska. En led som går mellan Ritsem i Sverige och Sørfjorden, som ligger i Norge och är en förgrening av Indre Tysfjorden. I den västligaste änden av leden förgrenar sig leden så att man kan gå till andra ställen än just Sørfjorden, bland annat till den lilla platsen Storå. Leden följer i stort historiska gamla handelsstigar mellan Norge och Sverige, stigar som även använts som flyktvägar under krigstider.  Leden är tillfixad för mindre än 10 år sedan, varav den östligaste delen närmast Ritsem är fixad senast. Leden går mellan Gällivare kommun och Tysfjords kommun i Norge, två kommuner som är så kallade ”vänorter”.

På den svenska delen av leden finns det fyra stycken rastplatser med bord under ett tak och tillhörande utedass. På den norska delen finns det istället tre stycken raststugor som man kan övernatta i, samt en rastplats med en kåtliknande byggnad som man också kan rasta eller övernatta i, den ligger för övrigt bara knappt två kilometer från den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Alldeles vid Sørfjorden finns för övrigt också en rastplats. Leden är drygt 60 kilometer i en riktning.

Hur som helst så hade jag redan på söndagen den 25:e september börjat köra bil till Ritsem dit jag anlände på natten mot måndagen, och började med att övernatta i bilen utanför Svenska Turistföreningens fjällstation som hade stängt för säsongen cirka en vecka tidigare, och under söndagen den 25:e september hade även säsongens sista busstur lämnat Ritsem. Längs den cirka fjorton mil långa ”Vägen Västerut” som tog mig till Ritsem hade jag varken mött, blivit omkörd av eller kört om någon annan bil, visserligen hade jag sett en annan bil som det var aktivitet vid på en rastplatsliknande plats med informationstavlor alldeles precis då man svängt in på den aktuella vägen.

På måndagsförmiddagen började jag min vandring längs Gränsleden från Ritsem fram till vattenmagasinet Akkajaures västra ände där det finns en rastplats. Leden följde Akkajaure under hela sträckan även om den gick en bra bit upp från strandkanten så att man gick en del på kalfjäll. Innan jag hade kommit fram hann det dock bli mörkt så jag fick gå de sista kilometrarna i skenet från min pannlampa, på den cirka två mil långa dagsetappen.  Under dagen så hade jag även passerat rastplatsen ”Sievgok” där en av dagens pauser hade tagits. I början då endast delar av Gränsleden hade färdigställts så fanns inte leden mellan Ritsem och Akkajaures västra ände, utan då fick man istället ta sig mellan dessa platser med båt, något som man fortfarande lär kunna göra om man beställer båtskjuts i förhand.

Efter en natt i tält så fortsatte jag på tisdagen min fjälltur. Jag passerade under dagen de båda rastplatserna ”Gálavárddo” och ”Sårggå”. Strax innan jag nådde fram till den norska gränsen så korsade Nordkalottleden den led som jag följde. Då vek jag av Gränsleden och följde istället Nordkalottleden in i Norge fram till den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Stugan är som många andra fjällstugor i Norge obemannad och låst med en så kallad ”DNT-nyckel”, som tillhandahålls via ”Den Norske Turistforeningen”. Med hjälp av nyckeln kommer man dock in i flertal av de norska fjällstugorna så därför har jag skaffat mig en sådan, så tack vare den kom jag in i stugan där jag tillbringade kvällen och natten. Eftersom att stugan saknar elektricitet så fick jag först göra upp en eld där inne för att så småningom känna hur värme sakta steg i stugan tack vare den sprakande brasan i vedspisen. Det var riktigt mysigt där inne i skenet av ett flertal fotogenlyktor som fanns i stugan. I stugan fanns även gasolplattor som jag kunde laga mat på. För att få utnyttja stugorna betalar man i efterhand in en avgift för de nätter som man bott i stugan, en avgift som är rabatterad om man som mig är medlem i ”Den Norske Turistforeningen”, men även ett medlemskap i ”Svenska Turistföreningen” ger ett rabatterat pris, om än inte lika lågt. Så för min del handlade det om 150 norska kronor per natt, enligt mig ett bra pris. Nackdelen med att bo i stugorna är ju att man innan man lämnar stugorna måste städa stugan, vilket ju tar en stund speciellt om man är själv. Eftersom att det inte var någon annan denna natt i stugan (då det ju kan anses som lågsäsong) så fick jag hela stugan för mig själv. Stugan bestod av en storstuga, med flera sovrum och utanför på området fanns bland annat även en mindre stuga med färre bäddplatser i, en bastu och ett utedass. Det bästa med att kunna bo i stugorna är ju att man får möjlighet att kunna torka alla sin utrustning då den har blivit blöt.

På onsdagen gjorde jag en morgonbrasa till frukosten och städade sedan stugan innan jag lämnade stugområdet och promenerade ut mot Gränsleden som fanns knappt två kilometer från stugan, i andra änden av den sjö som stugområdet var beläget invid. Vid Gränsleden fanns det en rastplats vid samma sjö som fjällstugan var belägen, men som nämnt i andra änden av sjön. Där fanns ett vindskydd som bestod av ett tak med tre väggar vari man kunde sitta och äta vid ett bord. Bredvid vindskyddet fanns en kåtliknande byggnad med en liten kamin inuti som man kunde övernatta i om man ville, och därtill fann även både ett dass och en mindre förrådsbyggnad. Eftersom att jag dagen innan hade gått parallellt med Gränsleden längs Nordkalottleden så lämnade jag nu min ryggsäck vid rastplatsen och vandrade då de cirka två kilometrarna som jag hade missat av Gränsleden tillbaka in till Sverige och den plats där de båda lederna korsade varandra, så att jag inte skulle missa att gå denna etapp av Gränsleden. Där vände jag om och vandrade ännu en gång över landsgränsen till Norge så att jag återigen kom fram till min ryggsäck som jag hade lämnat vid rastplatsen. Sedan promenerade jag vidare längs en sträcka som först gick lite uppför, men sedan övergick i en hel del nerförsbackar till jag på kvällen nådde fram till stugan ”Kjerringvatnet”. Det var en liten stuga som var uppförd för cirka tio år sedan. En stuga med två bäddar, en liten gjutjärnskamin, ett bord och gasolplattor. På min väg dit hade jag gått förbi en liknade stuga cirka fem kilometer tidigare, närmare bestämt vid ”Krokvatnet”. Intill stugorna fanns det även dass. Vid stugan som jag bodde i vid ”Kjerringvatnet” fanns även ett större hus utanför stugan, ett hus som dock var låst. Ett litet problem med den hemtrevliga gjutjärnskaminen som ganska snabbt värmde upp stugan var dock att några vedträd som tillhandahölls var lite för långa för kaminen, men det var ju riktigt trevligt att dessa små stugor var gratis att bo i och att man ände fick tillgång till såväl gasol som ved.

På torsdagsmorgonenen lämnade jag stugan efter ännu en stugstädning. Då gick jag tre kilometer tills jag kom fram till ännu en stuga, även denna lik de två tidigare stugorna. Jag befann mig då vid ”Brynvatnet”. ”Brynvatnet” är även det som Akkajaure ett vattenmagasin, så då hade jag alltså gått från ett vattenmagasin till ett annat vars vatten rann ut åt skilda håll. Akkajaures vatten hade ju den långa vägen framför sig genom hela Luleälven fram till sitt mål i Bottenviken vid Luleå, medans vattnet i ”Brynvatnet” bara hade en kort men brant resa framför sig under jorden fram till kraftverket vid Sørfjorden. Från ”Brynvatnet” fortsatte leden vidare i cirka fyra kilometer längs en serpentinslingrande grusväg ner till Sørfjorden. För att slippa bära ryggsäcken tillbaka upp för backen igen så lämnade jag den i stugan vid ”Brynvatnet” då jag traskade ned till den lilla byn bestående av några hus nere vid Sørfjorden, där även kraftverket var beläget. Där fanns även en rastplats bestående av bland annat ett vindskydd. Grusvägen tog även den slut vid Sørfjorden då den bara gick därifrån och upp till ”Brynvatnet”, samt att den anslöt till några små avsticksvägar bland annat kring husen i byn. Nere vid fjorden fanns en större båtbrygga dit man kunde åka med båt från Tysfjord kommuns huvudort Kjøpsvik, om man förbokade båtresan. Jag passade på att känna på vattnet i fjorden och träffade även på en man nere i byn som hade fritidshus på platsen och jag såg även några andra personer som var nere vid fjorden och fiskade. Längs grusvägen såg jag visserligen en bil, i vilken jag gissar att personer som arbetade med kraftverket färdades och så småningom såg jag en människa uppe vid ”Brynvatnet”, men det var först denna dag som jag såg några andra människor sedan jag lämnade Ritsem, där jag bland annat träffade på en man som håll på att förbereda fjällstationen för höstdvalan. Visserligen hade jag sett tält ute på en ö i en sjö under en av mina vandringsdagar. Efter att ha känt på fjordens kalla och salta vatten promenerade jag upp för den branta vägen och såg mig omkring vid ”Brynvatnet” innan jag gick tillbaka till den stuga där jag lämnat min ryggsäck. Jag tog på mig ryggsäcken och vandrade tillbaka till samma stuga som jag tidigare hade övernattat vid natten mot aktuell dag. Anledningen att jag tog med mig ryggsäcken från stugan på morgonen trots att jag kom tillbaka till samma ställe på kvällen var helt enkelt att jag inte hade bestämt mig om jag skulle gå samma väg tillbaka eller kanske rent av till någon annan fjällstuga eller till något helt annat ställe. Men jag valde ändå att gå samma väg tillbaka till Ritsem då det ju var lättsammast så, då jag inte hade hur många dagar som helst på mig att vara borta och helst inte ville behöva ta mig till Ritsem på något besvärligt sätt för att hämta bilen vid ett senare tillfälle, med tanke på att det ju inte gick några fler bussar dit i år.

Fram tills på fredagen så hade jag klarat mig ganska bra vädermässigt, det hade visserligen blåst en hel del på nätterna då jag bott i stugor och fallit en del regn, men tack och lov hade det mesta regnet fallit då jag var i stugor. På torsdagskvällen hade det dock blåst så pass mycket att det var svårt att få elden att brinna i stugans lilla kamin. Men fredagen blev en dag som jag fick tillbringa i regnet under min femton kilometer långa dagsetapp tillbaka till fjällstugan i ”Røysvatn”. Det var visserligen inget spöregn som det handlade om men väl ett relativt ihållande duggregn som blötte ner mig rejält, men jag frös i alla fall inte så länge som jag promenerade annat än då man stannade, så det var skönt att komma fram till en plats där det gick ganska bra att torka sakerna igen. Regnet hade även under en kortare period lite inslag av hagel och något snöblandat regn. Eftersom att jag höll mig som varmast då jag traskade på och inte stannade så mycket så kom jag fram ganska tidigt till stugan och kunde i lugn och ro göra eld, äta min pastamiddag och njuta av Twix-chokladbitar till ljudet från den sprakande elden. Likväl som jag senare kunde njuta av såväl vindens sus, ljudet av regndropparna mot stugan och det mysiga stämningsfulla skenet som fotogenlyktorna gav då jag efter mörkretsinbrott i skenet från fotogenlamporna bläddrade i fotoalbum som låg i fjällstugan som vid det laget hade en doft som var en blandning av blöt tvätt, svett och fotogen.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost och vid det laget sedvanlig stugstädning innan jag tog modet och gick ut i det väder som jag hade hoppats att skulle avta under natten, nämligen ett regnigt och blåsigt väder. Men tyvärr så blåste det och regnade en hel del då jag lämnade stugområdet i riktning mot Sverige, denna gång längs Nordkalottleden som skulle ta mig över landsgränsen in i Sverige då den leden antagligen var en genväg från fjällstugan i den riktningen som jag skulle, då den just där gick ganska så parallellt med Gränsleden. Det positiva var dock att jag hade relativt bra medvind så att jag slapp det kallaste direkt mot ansiktet, ett flyt som jag i stort hade haft turen att ha även under de mer blåsiga etapperna tidigare under denna fjälltur. Vid den här tidpunkten så hade jag ju hunnit gruva mig i ett par dagar för den kommande kvällen då jag ju visste att det inte fanns några stugor att tillgå mellan den fjällstuga som jag lämnade på lördagsmorgonen och Ritsem, och var med andra ord mer eller mindre tvungen att bo en natt i tält. Jag hade i alla fall försökt att förbereda mig någotsånär inför detta då jag gav mig ut i regnvädret på lördagsmorgonen genom ett försök att torkat det som var blött och sektionera upp ryggsäcken där jag prioriterade att hålla en del torr med hjälp av plastpåsar, en del vari jag förvarade såväl ett tort ombyte som sovsäcken. Som tur var så avtog de värsta vädret ganska tidigt på dagen och det hela blev en ganska fin dag med regnskurar emellanåt och såväl sol, som regnbåge kunde ibland skönjas på himlen. När jag väl kom fram till rastplatsen vid västra änden av Akkajaure där jag slog upp mitt tält så visade det sig att min taktik för packningen hade fungerat så att det väsentliga och även en del annat ännu var torrt, trots att jag då var ganska så blöt efter dagens regnande. Jag kröp ganska tidigt in i tältet när det mörknade, där jag kunde hålla mig varm i min varma, men tunga sovsäck, som kändes bra att jag släpat med så att jag slapp frysa.

Natten mot söndagen visade sig vara en kall natt, inte för att jag frös, men när jag skulle flytta på några saker i tältet så märkte jag att de hade fryst fast lite lätt. I tältet var det även en liten vattenpöl, men jag hade i alla fall inte lidit av den. När jag gick ut ur tältet kunde jag se en del nysnö som lagt sig på närliggande fjälltoppar, som befann sig högre upp än mig och mitt tält som stod i ett frostbeklätt gräs med en ishinna på delar av sin tältduk. Söndagen blev en relativt fin dag, även om några snöflingor föll, en dag som jag avverkade de sista milen in till Ritsem längs Gränsleden. När jag väl kom fram till Ritsem så tittade jag runt lite i Ritsem och såg återigen människor, vilket åter hade blivit ett par dagar sedan jag senast såg. Sedan fortsatte jag med bilen tillbaka hem till Kiruna och denna gång mötte jag flera bilar på min resa längs ”Vägen Västerut”, som den fina vägen mot såväl kraftverk som fjäll kallas.

Fördelen med att vandra så här i lite lågsäsong var att jag fick alla stugor för mig själv och inte heller behövde jag besväras av några myggor eller knott. En annan fördel är att det inte är så mycket vatten i vattendrag så här års om de ska passeras, men en nackdel är ju att det blir mörkt ganska tidigt på kvällen. 

Gränsleden har ett par alternativa sträckningar ett par tänkbara alternativa startpunkter i väster, men den tur som jag gick var i alla fal fin, även om tyvärr ett par broar var trasiga. Alldels vid Ritsem finns också en möjlighet till ett alternativt vägval.

Här nedan finns två olika album, det första innehåller allmänna bilder som jag tog under turen och det andra visar bilder från de olika rastplatserna och stugorna längs leden.

Vill ni se en karta och annan information om leden så kan ni besöka länken nedan som tar er till Gällivare kommuns informationssida om leden.

/Fredrik

Fotoalbum från Gränsleden.

loading...

Rastplatser och stugor längs Gränsleden.

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Inlandsbanan sommaren 2013.

Nu tänkte jag visa några bilder och berätta om en resa längs med Inlandsbanan som jag gjorde tillsammans med mina föräldrar för några år sedan, nämligen mellan söndagen den 28:e juli 2013 och onsdagen den 7:e augusti 2013. Vi köpte Inlandsbanekort och gjorde resan med Inlandsbanan som bas genom Norrlands inland, men vi gjorde även en hel del avstickare längs med färdvägen. Till resan hade jag fått en hel del inspiration från en resa som jag till stor del var med på tillsammans med Svenska Järnvägsklubben sommaren 2005. En resa som till stora delar bestod av samma norrländska guldkorn, som nu denna resa skulle komma att innehålla, men nu skulle även mina föräldrar få uppleva dessa saker och en hel del andra saker, liksom en hel del saker även var helt nya för mig att upptäcka.

Inlandsbanekortet är ett kort som ger en möjlighet att under fjorton dagar resa så mycket man vill med Inlandsbanan och några utvalda busslinje i dess närhet, busslinjer som framförallt går in mot fjällvärlden. Inlandsbanekorten var ju även giltiga på Tågabs tåg mellan Kristinehamn och Mora, ett tåg som utgick ända ifrån Göteborg på sin färd genom landet upp till Mora, via bland annat Kristinehamn och Borlänge under några sommarveckor. En tanke var därför för min egen del att jag någon dag innan skulle ta mig ner till Kristinehamn och åka med Tågabs tåg ända därifrån, men istället blev det att jag arbetade ganska tätt inpå avresetillfället, så jag åkte istället med ett annat tåg till Borlänge, där jag mitt på söndagen klev på Tågabs lokdragna tåg till Mora.

Innan tåget väl var framme i Mora så klev även mina föräldrar på tåget i Rättvik där de bor. I Mora så bytte vi till Inlandsbanans motorvagn upp till Östersund. Mellan Mora och Östersund passerade vi Storstupet och stannade även till i närheten av Inlandsbanans högsta punkt och tittade på ett björnide. En av de trevligaste sakerna med att resa med Inlandsbanan under dess turistsäsong, är alla de trevliga mat och fikastoppen som tåget gör. Tågvärden tog vanligtvis upp beställningar innan man kom fram till mat och fikastoppen för att de ätbara sakerna skulle hinna förberedas innan vi anlände till ställena. För att veta vad som erbjöds på de olika ställena fanns det menyer ombord i tågen. Längs den långa tågsträckan mellan Mora och Gällivare fanns det ett flertal olika mat och fikaställen som tåget stannade invid, en del stopp i båda riktningarna och några endast åt det ena eller andra hållet. På vår färd upp till Östersund så blev det fikastopp i Fågelsjö och i Åsarna. Tåget som vi åkte med upp till Östersund, dit vi anlände på kvällen hade sin slutdestination vid hållstället Östersund Västra. Vi tillbringade natten på pensionat Björnen i Östersund.

På måndagsmorgonen blev det till att stiga upp tidigt, då tåget som vi denna dag skulle åka med ända upp till Gällivare avgick redan strax efter klockan sju. Redan vid hållplatsen vid Jämtlands länsmuseum som heter Jamtli i utkanten av Östersund tvärstannade tåget då det var några påstigande där som antagligen inte lokföraren var så beredda på. Efter cirka en timmes tågresa så stannade vi till i ”Jämtlands Sikås”, där det blev ett första fikastopp för dagen. Sedan avlöpte dagen med matstopp i Vilhelmina, Moskosel och Vajkijaur. I Sorsele möttes det nordgående och det sydgående tåget. I Sorsele fanns även ett litet inlandbanemuseum som man kunde titta på under pausen som tåget gjorde där, samt att om man ville kunde man även få sig något i magen där. Även Moskosel bjöd på ett muséum, nämligen ett rallarmuséum. Min mamma hade under nästan hela dagen väntat på att få se resans första renar som äntligen dök upp mellan Jokkmokk och Porjus, men det blev en besvikelse då det inte blev bättre än att de råkade bli överkörda av tåget som vi åkte med, och någon av dem kastades även ner för en slänt av tåget i det okända skick den befann sig i efter kollisionen med tåget. Nu visade de sig senare att inte detta var enda gången under resan som vi skulle få se renar, utan bara den första och värsta gången. Vid stationshuset i Gällivare blev vi hämtade av en dam som drev ett ”Bed & Breakfast” på orten, där vi hade bokat in oss för att bo denna natt och två nätter längre fram under resan.

På tisdag åkte vi vidare med SJ-tåget upp till Kiruna där vi besökte LKAB:s besöksgruva en bit ner under jorden, vilket ju var intressant. På eftermiddagen fortsatte vi med buss ut till Nikkaluokta där vi inkvarterade oss i en stuga som vi ska skulle spendera natten i. På sena eftermiddagen gick vi drygt fem kilometer längs vandringsleden från Nikkaluokta mot Kebnekaise tills vi kom till sjön Láddjujávri där vi åt renburgare vid ”Lap Dånalds”, som är ett ställe där det säljs renburgare och där även en kaffekåta finns. Just i år, alltså 2016 (med andra ord inte redan 2013 då denna resa genomfördes), har man även byggt en ny restaurang och moderna stugor på platsen. Den nybyggda restaurangen heter Enoks efter den legendariske meterologin Enok Sarri i Nikkaluokta. Över sjön Láddjujávri kan man om man vill åka båt parallellt med vandringsleden mot Kebnekaise, om man vill vidare till just Kebnekaisetrakten. För vår del så vände vi om till stugan i Nikkaluokta för att spendera natten där, efter att ha ätit renburgarna.

Mitt på onsdagen så tog vi bussen från Nikkaluokta tillbaka till Kiruna. Då hade vi även hunnit med att titta in i kyrkan i Nikkaluokta. I Kiruna bytte vi bussen mot ett tåg som vi fortsatte med till Gällivare där vi åter bytte färdmedel igen. Denna gång blev det åter till buss. En buss som tog oss från Gällivare fram till Porjus där vi klev av bussen vid det gamla vattenkraftverket. Där kunde man få guidning flera gånger om dagen i det äldre av vattenkraftverken. Så vi var med på en sådan guidning, en visning som dessutom visade sig vara gratis, i alla fall då vi var där. Att det bara var vi och guiden och inga andra besökare som deltog på visningen kändes ju lite speciellt i det stora kraftverket som invigdes 1915 för att förse den då precis elektrificerade Malmbanan med elektricitet, men med erfarenhet från andra sevärdheter i Norrland kan jag konstatera att det inte är helt ovanligt att det inte är så många beskare på alla platser när man kommer. Efter besöket, i kraftverket fortsatte vi med buss upp till Gällivare igen, hade vi hellre valt att åka tåg från Porjus till Gällivare så hade vi fått lov att vänta i flera timmar, då det återstod flera timmar innan tåget på Inlandsbanan på väg mot Gällivare skulle passera Porjus. I Gällivare var det meningen att vi skulle spendera ännu en natt på det ”Bed & Breakfast” där vi tidigare hade bott, men nu valde vi istället att bo på Liza Hotell i Gällivare (ett hotell som efter denna vistelse har blivit Scandic) då pappa som lider av astma och allergi tyckte att det var lite för starka dofter inne i det ”Bed & Breakfast” där vi bodde någon natt tidigare. 

På torsdagen åkte vi med en buss de cirka nitton milen från Gällivare till Ritsem för att njuta av den fina fjällutsikten längs den fina vägen, alltså längs den så kallade ”Vägen Västerut”, en väg som byggts i samband med att man byggt kraftverk i området och där även Volvo spelat in reklam med Zlatan och det lär inte vara någon slump att de valt denna fina vägsträcka för sina reklamfilmer. Denna busslinje var och är en av de många busslinjer där Inlandsbanekortet gällde som biljett. Uppe i Ritsem fick vi en paus cirka en timme invid Svenska Turistföreningens fjällstation, precis som att busschauffören också fick en rast i Ritsem. Sedan fortsatte vi tillbaka med bussen ner till Kebnats efter att passerat Suorvadammen och Stora Sjöfallet. Kebnats är den plats där båten till fjällstationen Saltoluokta avgår ifrån. Saltoluokta som är beläget i väglöst land, ligger nämligen på andra sidan sjön ”Langas” som Stora Luleälven rinner igenom. Därför stannar bussen på ena sidan av sjön och sedan får man byta till båten M/S Langas för att komma dit på sommaren. Här vid Kebnats klev vi av bussen och fortsatte med båt till fjällstationen Saltoluokta. Där tittade vi på bland annat på en kyrkkåta innan vi åt en god middag inne på fjällstationen. Vi övernattade i ett relativt nybyggt hus som är en del av den gamla anrika fjällanläggningen som bland annat vandringsleden Kungsleden fortsätter förbi.

Efter en inledande frukost på fredagsmorgonen inne på fjällstationen så promenerade vi genom fjällmiljön fram till en liten stugby som ligger i Samevistet Petsjaure. Där vi åt glödkakor innan vi promenerade tillbaka till fjällstationen Saltoluokta, där vi tog båten över sjön igen och klev på bussen som tog oss in till Gällivare, där det fick bli ännu en hotellnatt på Liza Hotell.

På lördagsmorgonen fortsatte vi med Inlandsbanan söderut ut igen till Arvidsjaur, en resa som innebar fikastopp vid restaurangen Fjällglimten i Vajkijaur och lunchstopp vid stationshuset och tillika rallarmuséet i Moskosel. I Arvidsjaur sökte vi upp stället där vi skulle bo och spenderade sedan dagen i samhället. Under sommaren kör Arvidsjaurs Järnvägsförening ångtåg från Arvidsjaur till Slagnäs och tillbaka. Så vi åkte med deras ångtåg till Slagnäs där ångloket gjorde ”rundgång”, alltså förflyttade sig från ena änden av tåget till dess andra ände. På resan till Slagnäs åt vi en middag ombord i tåget. På tillbakaresan från Slagnäs så stannade tåget till för korvgrillning och bad för den som ville invid Storavans strand. Väl framme igen i Arvidsjaur så hade man tänt en fin brasa på stationsområdet. Det verkade som att det var en populär utflykt för lokalbefolkningen framförallt, men även för en del turister att åka med ångtåget.

För att kunna göra några fler avstickare från Inlandsbanan som var lite svåra att få ihop med vad som erbjöds av kollektivtrafiken under en begränsad tidsåtgång, så hade jag som vid den tidpunkten bodde i Luleå förberett lite och parkerat min bil i Arvidsjaur någon vecka tidigare. Så på söndagen satte vi oss i bilen och styrde till Mensträsk. Där kan man nämligen åka med en linbana mellan Mensträsk och Örträsk. Linbanan som byggdes mitt under andra världskriget gick ursprungligen mellan Kristinebergsgruvan i Kristineberg och Boliden för att frakta malm, vilket den användes till fram till slutet av 1980-talet. Detta var en sträcka på omkring 96 kilometer. Efter att dess drift för malmtransporterna upphörde har man senare satt fart på en kortare sträcka av linbanan igen, nämligen mellan Mensträsk och Örträsk som ligger i Västerbotten. På den drygt 13 kilometer långa sträckan mellan Mensträsk och Örträsk har man satt upp kabiner för cirka fyra personer vardera, vilka ersatt de ursprungliga behållarna som transporterade malmen. I dessa kabiner kan man åka längs linbanan, samtidigt som man njuter av en lunch vid kabinens bord då man färdas över ett stycke västerbottnisk glesbygd över såväl myrar som sjöar. Så vi åkte mellan dessa orter i en kabin samtidigt som vi tuggade på dagens lunch till den rofyllda utsikten. Detta är något som jag gärna skulle vilja rekommendera andra att också testa på! När vi hade kommit fram till andra änden av linbaneresan så ingick en bussresa tillbaka till startplatsen för linbeneäventyret, där vi även hade fått se en film om linbanan innan färden påbörjades. Efter linbaneturen åkte vi till Åmliden som ligger en bit utanför Norsjö, där vi bodde på ”Källan” som är ett spahotell i närheten av landskapet Västerbottens högsta punkt som når upp till 551 meter över havet, (dock finns det ju betydligt högre platser i Västerbottens län, men det här är alltså högst punkten i själva landskapet Västerbotten). Invid denna plats fanns även många vindkraftverk. Nu var det dock ingen högsäsong på spahotellet som var obemannat när vi kom, så vi fick antagligen bo helt själva i det fina spahotellet denna augustinatt mellan söndagen och måndagen. På kvällen tog vi en promenad i närheten och grillade utanför spahotellet och då visade det sig att en älg i alla fall också höll till invid spahotellet.

På måndagen åkte vi vidare till Kristineberg där vi besökte den underjordiska kyrkan som finns nere i Kristinebergsgruvan. Senare fortsatte vi förbi Adak där den gamla ”Sagabiografen” finns, en biograf som fortfarande präglas av en 1940-talsanda. Tyvärr var den inte öppen den tiden som vi var där och vi fortsatte sedan till den lilla byn Harads. I Harads finns ett trähotell som vi tänkte titta på om man fick komma in på området på egen hand, men det visade sig att man då behövde gå med en guide/värd om man ville bli insläppt på området där trädhotellet är beläget. Därför blev det ingen titt på trädhotellet då, men vid ett senare tillfälle kring en jul passade vi istället på att gå en guidad visning vid trädhotellet i vinterskrud. Vi fortsatte sedan till Luleå där vi övernattade och lämnade bilen. Vi hade då fått se en fin regnbågsprydd himmel och under de senaste dagarna hade vi även hunnit med att besöka de båda samhällena Norsjö och Malå.

På tisdagen tog vi en något stressig promenad till busstationen i Luleå, där vi klev ombord på bussen till Arvidsjaur dit vi anlände mitt på dagen. Pappas som tyckte att palt borde ätas under resan fick sig en bit i Arvidsjaur, även om jag inte tror att han var så jätte imponerad utav den palten under de förutsättningarna som rådde då vi strax skulle hasta vidare till järnvägsstationen för att fortsätta med dagens södergående tåg på Inlandsbanan. En annan sak som han inte heller blev jätte imponerad utav var att många stationsklockor längs Inlandsbeneresan tyvärr visade fel tider. När vi klivit på motorvagnståget som förde oss söderut så avlöpt dagen med ett stopp i Sorsele för tågmöte och möjlighet att besöka Inlandsbenemuseet där och fika på stationsområdet. Strax innan Vilhelmina så stannade tåget till för middag vid den relativt nybyggda och fina restaurangen, samt tillika gårdsbutiken ”Martin Bergmans Fisk & Vilhelmina Gårdsbutik”, som hade fått en egen hållplats strax norr om stationsområdet i Vilhelmina. I Hoting var det ett fikastopp för kvällsfika. Natten tillbringades återigen i republiken Jämtlands största stad som ligger invid Storsjön, med andra ord övernattade vi i Östersund.   

På onsdagsmorgonen fortsatte vi med morgontåget från Östersund till Mora som kördes av en trevlig lokförare. En resa som bjöd på fikastopp i så väl Åsarna som i Fågelsjö, där bland annat ”Fågelsjöbulle” fanns på fikamenyn. Från Mora fortsatte vi sedan med Tåg i Bergslagens tåg till Rättvik där mina föräldrar bor och jag själv är uppväxt. På kvällen blev det ytterligare en trevlig tågutflykt då vi åkte bil upp till Furudal. Från Furudal körde nämligen Orsa Jernvägsförening ett tåg bestående av gamla personvagnar och diesellok till Orsayran i Orsa. Orsayran är ett arrangemang som pågår under några onsdagar under sommaren där olika artister och människor samlas på Orsas gator för att spela musik och sjunga, eller helt enkelt bara lyssna. I samband med dessa Orsayror brukar den lokala järnvägsföreningen ofta köra tåg mellan såväl Orsa och Furudal, som mellan Orsa och Mora. Vilket brukar vara motorvagnar mellan Mora och Orsa och lokdragna tåg mellan Furudal och Orsa. Denna dag var den sita av sommaren Orsayror för den sommaren, en Orsayra som tyvärr bjöd på en del regn såväl som den bjöd på artister som ”Svenne Rubins” och ”Anders Flanderz Ensamsorkester”. Efter kvällen i Orsa fortsatte vi med tåget tillbaka till Furudal, en tågresa som likt resan in till Orsa bjöd på både sång och musik från ett trevligt gäng! Sedan fortsatte vi med bil från Furudal tillbaka hem till mina föräldrar i Rättvik och kunde då summera en fin resa genom Norrlands inland med hjälp av Inlandsbanan, och besök på många av Inlandets guldkornsplatser och många fina sevärdheter från höga fjäll till djupa gruvor. Så jag vill tacka alla som på olika sätt arbetar med turismen runt om i landet som gjorde denna resa till ett trevligt minne!

Bilderna är sporadiskt tagna, och ibland blev det långt mellan tillfällena då kameran fick komma till användning.

/Fredrik

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En tur i Narviksfjällen med omnejd.
I helgen som var, alltså den 17-19 september 2016, så var jag ute på en tredagarstur i fjällvärlden. Turen började med att jag tidigt på lördagsmorgonen tog bussen fån Kiruna till Narvik, vilket ju var en fin resa i sig. En bussresa förbi Sveriges näst djupaste sjö Torneträsk, och genom små fjällorter som Abisko, Björkliden och Riksgränsen. Även om jag ju åkt den vägen ett flertal gånger tidigare och otaliga gånger längs den till stora delar parallellgående järnvägen ”Malmbanan” så kan jag fortfarande tycka att det är en fin tur. Denna lördagsmorgon var det ganska många resenärer med på bussen. Några skulle till Björkliden, en del till den fina Trollsjön och någon skulle ut och fiska.

Väl framme i Narvik så klev jag av bussen vid busstationen och promenerade ner till havet och kände på dess vatten, så att min tur verkligen skulle bli ända nerifrån havsnivå och uppåt. Sedan hade jag tänkt att vandra upp på Rombakstøtta, så jag vandrade upp till vattenverket som ligger en bit ovanför Narvik, där leden mot Rombakstøtta börjar. Där i närheten lämnade jag min ryggsäck och började gå mot toppen, men redan vid vattenverket såg jag på en karta att det fanns fler ställen att gå till i närheten och inte bara till Rombakstøttas topp. Därför följde jag först leden mot toppen, men när leden sedan delade sig så att man kunde välja att gå mot toppen eller mot ett ställe som kallades för ”Tøttarota”, så valde jag att först gå mot ”Tøttarota”. På vägen till ”Tøttarota” så kom jag även förbi ”Funnhytta”, som är en av de många fjällstugorna som finns att besöka i Norge. När ja väl kommit fram till ”Tøttarota”, så fanns där anteckningsblock, som dock var väldigt blöta, men som man skulle kunna ha skrivit in sitt namn i om man hade velat. Jag befann mig alltså då en bit upp på bergets fot. Sedan fortsatte jag upp mot ”Rombakstøttas” topp ifrån ”Rombaksrota” då jag tänkte att det nog skulle gå att gå upp mot toppen därifrån även om det inte var någon led eller stig där. Jag tog mig också en bit uppåt på berget på den sidan, men efter ett tag blev jag tvungen att vända om då jag konstaterade att jag inte kunde komma upp längs denna sida av berget. Så när jag efter en långs stund hade vandrat tillbaka hela vägen till det ställe där jag tidigare hade vikt av leden mot toppen så fortsatte jag nu upp mot toppen, men nu var jag ju både lite tröttare än tidigare, samtidigt som eftermiddagen började bli lite sen. Eftersom att det var en fin septemberdag så var det många andra ute på fjället också. När jag hade kommit en bit upp och det visade sig att leden delade sig till såväl ”Rombakstøtta” som till ”Beisfjordtøtta” så mötte jag ett gäng som jag frågade hur lång tid de trodde att en tur därifrån skulle ta upp till ”Rombakstøttas topp”. De uppskattade att jag hade cirka en och en halv timme kvar till toppen, så jag valde då istället att vända tillbaka ner till min ryggsäck och fortsätta ner till Narvik för att prioritera att istället hinna med resten av min planerade tur. Istället får jag någon annan gång göra en ny tur, då jag kanske kan komma upp på såväl Rombakstøtta som Beisfjordtøtta under samma tur.

Så jag tog mig ner till Narvik och åt bland annat en god Tacobaguette på ”Circle K”, som numera Statoil heter. Sedan hade det blivit mörkt, men det gjorde inget, för nu hade jag ända bara tänkt att vandra längs landsvägen i cirka en mil in till den lilla byn Beisfjord, som ligger invid Beisfjorden. Det var en lättpromenerad bit på asfalt längs med en fjord. Det var till och med två bilar som stannade och undrade om jag ville ha skjuts, men det ville jag ju inte då jag ju ville avverka hela sträckan på mina egna ben. En av bilarna som stannade och frågade om jag ville ha skjuts sa också att jag syntes bra i mörkret med min blinkande lampa där jag gick i kvällsmörkret, så det var ju bra att jag förhoppningsvis syntes bra. Väl i Beisfjord, så tog jag mig strax utanför byn innan jag satte upp mitt tält, i den sena lördagskvällen.

Söndagens mål var att ta mig över fjället till Katterat, något som började med vandring längs en grusväg och ett litet vad, som var väldigt litet och inga problem att ta sig fram över utan att vare sig behöva ta av sig skorna eller bli blöt om fötterna. Sedan väntade en rejäl uppförsbacke upp till trädgränsen. Sedan tog ett stenigt landskap vid, där man även fick kämpa lite för att komma upp för något mindre klippblock. De var en klar fördel att det var torrt väder då man gick på mycket sten och berg och så här års behövde jag inte heller gå på någon snö, vilket lär kunna vara en besvärlig sak med denna led tidigt på sommaren, då det på ett ställe lutade ner mot en sjö. (Jag och min mamma hade en gång tidigare i sommar börjat gå denna led mellan Beisfjord och Katterat, men då ”vände vi om” eftersom att hon bland annat hade ont i knät, och i efterhand var det nog bra att vi vände då det visade sig att vi annars hade kommit till en hel del stenar att balansera på, även om vi nog redan hade tagit den brantaste stigningen).

Efter en del passerade stenblock och en fin liten vattenansamling, så nådde jag fram till den fina sjön ”Basejávri”, där jag tog en liten paus innan en kort uppförsbacke väntade inför en lång nedförsbacke genom en stor dalgång fram till Hunddalshytta. Vid Hunddalshytta som är ett fint fjällstugeområde tog jag en rast och tittade in i stugan. Hunddalshytta har ingen stugvärd på plats, men är liksom många andra fjällstugor i Norge ändå låst med en så kallad ”DNT-nyckel” som tillhandahålls av ”Den Norske Turistforeningen”. Denna nyckel passar i låsen som finns på många av ”Den Norske Turistforeningens” fjällstugor. Efter att jag passerat fjällstugan så hade jag ytterligare knappt en kilometers promenad längs den numera tydligare leden innan jag nådde fram till en grusväg som jag följde ner till Katterat i drygt en mil. En väldigt lättvandrad väg eftersom att den till stor del gick i nerförsbacke. Vägen går mellan ett vattenkraftverksintag, (som ligger där leden från Hunddalshytta övergår i grusväg knappt en kilometer från Hunddalshytta) och stationen i Katterat, kort sagt så är det en väg som saknar förbindelse till andra vägar, då ju inte heller Katterat har någon annan väg än denna väg fram till stationsområdet, förutom ”Rallarvägen” som inte är någon bilväg. Nedanför stationshuset vid Katterat så tältade jag i en mossbeklädd glänta, efter en dag med relativt bra höstväder.

På måndagen var min plan att vandra från Katterat till Katterjåkk, för att där stiga på tåget mot Kiruna. Katterjåkk ligger för övrigt någon kilometer in i Sverige. Vandring dit tänkte jag till största delen genomföra längs den så kallade ”Rallarvägen”. ”Rallarvägen” är numera är en vandringsled (som man även till stor del kan cykla mountainbike på) längs den gamla materialväg som man byggde i samband med att man byggde Malmbanan och Ofotbanen (som järnvägen heter på den norska sidan av riksgränsen) för över hundra år sedan.  Så jag började vandra längs den en liten bit från Katterat, men lämnade sedan ryggsäcken för att gå tillbaka och gå en annan led som jag sett dagen innan strax innan jag kom fram till Katterat stationsområde, en led som var skyltad mot Katterjåkk. Jag tänkte att det bara var en liten alternativ väg just vid stationsområdet så jag tänkte att jag även skulle gå den och strax komma fram till ryggsäcken där jag lämnat den, men efter att traskat på en bit längs denna stig bland annat över en fin hängbro så konstaterade jag att detta var ju en helt annan väg till Katterjåkk över fjällen, så då var det bara att vända tillbaka igen till ryggsäcken och jag följde sedan ”Rallarvägen” mer eller mindre ända upp till Bjørnfjell. En vandring som till stor del följde Ofotbanen, genom en trakt där det för tillfället även pågick en del kraftledningsbyggen. På vägen upp till Bjørnfjell passerade jag ännu en norsk fjällstuga, nämligen ”Vokterboligen” som ligger strax intill järnvägen. Längs denna etapp mötte jag även en grupp som jag skulle tro att var en norsk skolklass.

Eftersom att jag kom iväg lite sent från Katterat, då jag vandrat runt en stund vid Katterat på den stig som skulle visa sig bära iväg upp mot fjället, så blev det en något stressig tur upp till Katterjåkk, men jag hade ju alternativa planer att kunna stiga på tåget tidigare än i Katterjåkk nödfall. Men när jag var vid Bjørnfjell bedömde jag att jag borde hinna med tåget från Katterjåkk utan att behöva kliva på det tidigare. Så jag vandrade strax söder om järnvägen över landsgränsen längs de så kallade ”snögallerierna” som till stor del täcker järnvägen mellan Bjørnfjell och skidorten Riksgränsen. I Riksgränsen korsade jag järnvägen genom en tunnel. I Riksgränsen hittade jag på Rallarvägen igen, som jag hade tappat bort i Bjørnfjell. Så från Riksgränsen till Katterjåkk följe jag återigen Rallavägen till största delen av sträckan.

I Katterjåkk klev jag på nattåg 10093 som jag åkte med hem till Kiruna, tillsammans med mina trevliga före detta kollegor som arbetade i tåget. Efterhand kunde jag konstatera att det var tre relativt varma dagar och vackra höstfärger som jag hade upplevt. Vädret var bra de två första dagarna, även om den tredje dagen bjöd på en del regn så var det ändå relativt varmt. Under turen mötte jag folk under turens alla dagar, och som vanligt var det personer från olika delar av världen, som nu var uppe i Skandinavium för att uppleva fina höstdagar precis som jag, oavsett om de var ute på dagsturer eller längre strapatser.

Längst ner i blogginlägget har jag gjort ett försök att illustrera på en karta ungefär hur turen genomförts.

/Fredrik
loading...
Karta.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En liten krabat i Harrå. Harrå som för övrigt liggrer mellan Gällivare och Kiruna längs Malmbanan. En liten krabat i Harrå. Harrå som för övrigt liggrer mellan Gällivare och Kiruna längs Malmbanan.

Under natten som var så träffade jag på en liten krabat på spåret.
 
Eftersom att jag hade stannat på sidotågspåret i Harrå för ett tågmöte så gick jag ut för att se vad det var för någon krabat som satt på spåret framför mig. Det visade sig vara en padda som satt och frös.
 
Jag tyckte att den var väldigt orädd, jag som hade hoppats att den skulle kliva av spåret då den såg mig, för att inte bli överkörd när jag väl skulle rulla vidare, men den verkade så obrydd och orädd när den såg mig. Så jag testade att putta till den lite med en liten "makadamsten" som låg i spåret, med förhoppningen att den skulle hoppa iväg, men då föll den tyvärr mer eller mindre handlöst ner i makadamen. Det var då jag kom på mitt misstag att det var ju en kallblodig krabat som jag hade att göra med och nu hade ju nattemperaturen sjunkit, så av försåtliga skäl var den inte så pigg.
 
Jag hade ju inte en tanke på att denna padda satt och frös och inte hade mycket till energi i denna temperatur, när jag puttade till den för att den skulle hoppa vidare. Så jag får be om ett förlåt för min ovarsamhet med dig lilla krabat, och hoppas att du denna fina tisdag tinat upp och hoppat fram till något säkrare ställe att spendera natten nu när temperaturen på kvällskvisten sjunker igen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En vy längs Padjelantaleden.
En vy längs Padjelantaleden.

 
Hej allesammans!
Nu testar jag att göra någonting nytt för mig, nämligen att starta en blogg. Jag har ju läst några bloggar genom åren och vissa har jag bara tittat in på någon gång och andra har jag följ mer eller mindre plikttroget och det är ju framförallt ett par som har inspirerat och gett mig inspiration.
 
En blogg följe jag bokstavligt talat såväl bloggaren och bloggen ända in i döden från min skärms horisont, den handlade om en man som ringde in till radioprogrammet "Karlavagnen" och berättade om att han bloggade om sin obotliga sjukdom. Visst är det en sorlig historia, men på hans väg fick han även kontakt igen med borttappade delar av sin före detta familj som ju trots allt var en glädje i hans svåra vardag.
 
I en helt annan blogg har jag fått följa en tjej som följt sina drömmar och flyttat från Göteborgstrakten till en liten by i vackra Ångermanland och tack vare sin blogg och sin egen vilja har funnit så väl kärleken och blivit en framgångsrik företagare som kan leva på en plats som hon vill bo på.
 
Ett tredje exempel som jag vill lyfta fram här är en lokförarkollega inom ett annat järnvägsföretag än det företag som jag själv får lönen ifrån. Han har många gånger tagit upp ämnen som man kan känna igen sig i och lyft på stenar som man ogärna själv vill lyfta på, men som man vet att finns där i vardagen och hoppas att de inte kommer i rullning. Likväl som han flera gånger kommit med spännande och rykande färska nyheter inom tågbranschen såväl roliga som tråkiga.
 
Som nämnt finns det ju mängder av riktigt duktiga bloggare runt om i landet så det finns många som gett mig inspiration och jag hoppas att man inte trampar på för många tår eller att någon känner att man härmas för det är ju inte min mening, utan jag vill ju istället också inspirera andra precis som andra inspirerat mig till att göra olika saker. Jag tycker ju också att det är roligt, att för andra personer skriva och berätta om olika upplevelser och guldkorn, inte minst guldkornsplatser som det enligt mina ögon finns gott om här i Lappland. Jag har ju tidigare skrivit en del på Facebook och fått en del positiv respons på det, så det tackar jag så mycket för!, men jag tycker att det bilduppladdningsverktyget inte fungerar helt klockrent och samtidigt så vill jag ju även låta andra personer som av olika anledningar valt att inte ha Facebook också ta del av det jag skriver om de vill. Jag skriver ju för att det är roligt att berätta om saker för andra personer, så om det är någon som vill dela länkar till min blogg är ni så varmt välkomna, men känn absolut inget måste utan gör det bara om ni vill! Det här med en blogg tycker jag ju att ska vara en rolig sak att syssla med så därför låter jag det vara oskrivet om hur ofta det kommer något inlägg här för det är inte min mening att jag ska ha detta som en måste uppgift, utan mera som ett sätt att skriva en bit när jag har lust på samma sätt som jag bara vill att ni läser, kommenterar och tittar på bilder här när ni känner för det.
 
Det här inlägget ska numera byta inriktning och komma att handla om en fjällvandring som jag genomförde till största delen längs Padjelantaleden nu i augusti 2016.
 
Äventyret började söndagen den 14:e augusti då jag körde bil fram till vägskälet där Ritsemvägen ansluter till E45:an där jag parkerade och väntade vid vägkanten för att kliva på bussen upp till Ritsem. När jag varit där och väntat på bussen en stund utan att den dykt upp, då jag istället bara hade sett till en buss i motsatt färdriktning så började jag kolla på tidtabellen i telefonen igen. Då insåg jag en av de första missarna i min planering, nämligen att jag som tänkte att jag var i relativt god tid på plats hade visst virrat ihop tiderna när bussen skulle gå från Gällivare och då den skulle vara framme vid vägskälet där jag då befann mig. Jag trodde att bussen skulle åka från Gällivare den tiden som i själva verket bussen hade avgångstid från det vägskälet jag väntade vid, då på en buss som redan passerat den aktuella platsen. Då fick det bli lite ändrade planer och istället fortsatte jag med bilen till Kvikkjokk dit jag nådde fram på kvällskvisten efter att bland annat ha köpt en glass i ÅrreNjarka Fjällby som vintertid är ett populärt ställe för snöskoteråkare. Ett ställe som ligger strax innan landsvägen når fram till Kvikkjokk. Natten tillbringades sovandes i bilen på den stora parkeringsplatsen utanför fjällstationen. I bilen hade jag som flera gånger tidigare fällt ner baksätet och kunde således sova någotsånär bekvämt på mitt liggunderlag i min varma sovsäck.
 
Morgonen därpå började jag dagen med att gå in på STF:s fjällstation i Kvikkjokk och äta en god frukostbuffé. Sedan tog jag mig ner till båtbryggan i Kvikkjokk. För som brukligt är då man ska vandra Padjelantaleden från Kvikkjokk brukar man börja turen med en båtresa på några minuter, för att komma fram till Padjelantaleden då bland annat ett större vattendrag ska passeras. Det var en fin båtresa i en öppen liten motorbåt och båtföraren bjöd även oss tre passagerare på ett par extra små avstickare med båten in till så kallade vackra "smultronställen" innan vi nådde fram till båtresans mål, nämligen bryggan vid "Bobäcken". Där klev jag ur båten och några dagars vandring kunde börja på riktigt.
 
Den första dagen blev en dag då jag vandrade på långt då det gick förvånansvärt lätt att vandra. Redan från början hade jag bara med mig ett par små saker att äta då jag bestämt mig för att inhandla mat efterhand i de olika fjällstugorna. Jag gillar att man i många fjällstugor som har stugvärdar kan inhandla ätbara saker, dels så minskar man vikten på packningen på de sättet, samtidigt som man ibland kan träffa på loka delikatesser och dessutom gynnar man ju de som driver stugorna med en liten slant så att de kan fortsätta driva verksamheten.
 
Efter en stunds vandring så nådde jag fram till Njunjesstugan där stugvärden visst var ute på en dagsutflykt. Där passade jag på att vila en stund och tugga i mig en chokladbit innan jag traskade vidare till Tarrekaisestugorna, där jag träffade på en stugvärd och handlade lite ätbart innan jag fortsatte min promenad i den fina augustikvällen. Så småningom hade jag nått fram till Såmmarlappastugorna där den mycket trevliga stugvärden välkomnade mig in i sin butik med allehanda varor att välja bland. Invid denna fjällstuga fanns även Tarraälven som jag inte skulle korsa där och då, men för att ta sig över vattnet hade man satt fast en liten roddbåt i linor, så att den blev som en liten ”linfärja” så att man kunde dra sig fram i den över vattnet och såldes om man kom fram till båten och den befann sig på fel sida vattnen gentemot där man stod kunde man då även dra den till sig. Det var en kreativ konstruktion som jag inte kunde låta bli att testa, genom att ta en kryssning med båten över till andra sidan vattendraget och tillbaka.
 
Efter min lite annorlunda paus som hade bestått av shopping i vildmarken och en kryssning med linfärja så vandrade jag ytterligare några kilometer. Bland annat passerade jag förbi ett stort hål som låg en liten bit från leden men som var uppmärkt som en kallkälla. Vid tiotiden på kvällen konstaterade jag att det började mörkna och strax innan jag kommit in i själva nationalparken "Padjelanta" så slog jag nattläger efter en lång dag och cirka tre och en halv vandrade mil.
 
Tisdagsmorgonen började med att jag åt en soppa och packade iordning mina saker innan ännu en vandringsdag tog vid. Ganska tidigt så kunde jag korsa gränsen in till nationalparken "Padjelanda", den nationalpark som är Sveriges största nationalpark och är en del av Världsarvet Laponia. "Badjelánnda" som betyder "det högre landet" är nationalparkens namn på Lulesamiska. Nationalparken bildades troligen redan 1963 efter ett beslut året innan.
 
 
Jag kom så småningom fram till Tarraluoppalstugorna där jag åt en god och nybakad glödkaka, alltså "Gáhkku" som samerna benämner brödet. Jag fick dock vänta en stund på brödet innan det var färdigbakat, men det var då både varmt och riktigt gott. Det här var ju den första fjällstugan som jag kom till i Padjelanta nationalpark. Innan jag kom fram till nationalparken hade fjällstugorna som jag passerat drivits av ”Svenska Turistföreningen”, men stugorna i nationalparken drivs istället av "Badjelánnda Laponia Turism" som är en ekonomisk förening som drivs av medlemmar från några samebyar. Efter fikastunden väntade en rejäl uppförsbacke, som ledde upp till ett ganska platt och fint landskap. Senare blev det även en liten paus vid Tuottarstugorna innan ett par små ”vad” väntade (nu när det var så lite vatten i vattendragen, var vaden väldigt små så det var inga problem att gå i vattnet med skorna utan att bli blöt om fötterna). Efter att även gått över en nybyggd bro så tog jag nattpaus strax innan Staloluoktastugorna. Även denna fina dag blev många mil avverkade, närmare fyra mil skulle jag tro, att var avverkade när jag slagit upp mitt tält och åt min kvällsmat i skenet av en fin måne.
 
Efter att jag knölat ihop min packning började onsdagen med en kort promenad, den sista lilla biten fram till Staloluoktastugorna, som är en av de större stugplatserna i trakten, dit många även reste med helikopter. Här invid finns "Parfas kiosk" som jag först besökte då jag kom dit. Det visade sig vara en kiosk med många olika varor att välja bland. I Staloluokta finna även en klockstapel med en tillhörande kyrkkåta som jag också besökte vid mitt besök i den lilla fjällbyn, innan jag fortsatte min tur till Arasluoktastugorna. Vid Arasluoktastugorna träffade jag på den pratsamma och trevliga stugvärden som jag pratade en stund med om allt från tågdödade renar till den plats som vi nu befann oss på. En plats som han berättade att han var uppväxt på och en plats där han sa sig trivas, där det för övrigt även finns ett kapell som lär vara byggt 1993.
 
Efter proviantering hos stugvärden fortsatte jag min vandring över ytterligare några berg och över ett större vattendrag där några solade i det fina vädret och antagligen också passade på att bada denna fina augustidag. Så småningom nådde jag fram till Låddejåkkåstugorna. Där tog jag  igen mig en stund innan jag tog mig an den branta backen som väntade alldeles invid fjällstugornas knutar. Efter att jag lämnat stugplatsen så traskade jag på upp för backen och ytterligare ett antal kilometrar innan jag tog en nattvila i mitt tält efter en dag då jag avverkat cirka tre mil på min karta.
 
På torsdagen blev det ett mycket lägre tempo än tidigare då jag hade börja fått skavsår och någon blånagel och hade nu sänkt mina tidigare mycket optimistiska ambitioner om hur långt jag skulle gå denna tur, utan nu drog jag ner på tempot och lät de kommande dagarna ske i lägre tempo. Natten mot torsdagen hade jag tältat ganska nära ett par hängbroar som jag egentligen inte skulle gå över. På förmiddagen valde jag ändå att göra en avstickare över ett par av dessa broar så att jag nådde fram till "Sallohaure sameviste" efter någon kilometers promenad utan ryggsäck. Tyvärr var det inga personer där så jag vände tillbaka igen ut till Padjelantaleden. Ute på leden såg jag ganska så många personer, bland annat var det en del personer i trakterna och fiskade. Jag vandrade på fram till Kisurisstugorna dit jag anlände dit vid tretiden på eftermiddagen. Då jag kom fram till stugområdet så var inte stugvärden på plats utan hade lämnat en lapp att denne tänkte vara tillbaka vid ungefär 15:00, alltså ungefär samtidigt som jag kommit dit, så jag väntade där på att stugvärden skulle komma och förhoppningsvis ha några godsaker till försäljning från den samiska matkulturen.
 
Men väntan varade i cirka två timmar, och innan stugvärden väl kommit så hade flera andra vandrare också kommit till platsen. Bland annat ett par systrar från Piteåtrakten som jag hade tältat ganska nära föregående natt och som jag under dagen således hade sett flera gånger, och även en tjej som bodde i Gällivare hade kommit fram till stugområdet.  Hon var ute på en vandring för sig själv och tänkte övernatta i stugområdet och satt och väntade på stugvärden. När väl stugvärden kommit så visade det sig att jag redan mött henne tidigare under dagen eftersom hon och en bekant till henne då var ute på en springtur i fjällen och det var ju därför hon inte var på plats. Men nu var hon ju på plats så jag passade på att köpa glödkaka av henne som hon hade i frysen (som jag tror att var gasoldriven). Men nu värmde hon på glödkakakan så att den blev varm och god och visst var den ju god och jag visste ju inte vad den kostade så jag betalade för den och några andra småsaker enligt stugvärdens prisbesked utan att reflektera över priset, men när jag hade gått från stugvärdens lilla hus där hon även hade sin försäljning så ropade hon efter mig att hon hade ju tagit för mycket betalt då hon tagit 100 kronor för en glödkaka som kostade under 50 kronor, så jag fick med mig en slant tillbaka då jag vände tillbaka till hennes stuga, men då man inte vet vad priset är så tänker man ju inte heller på om man betalar fel pris...
 
Jag traskade sedan vidare från Kisurisstugorna mot Akkastugorna och möte på vägen ett antal personer. Bland annat mötte jag nästan direkt (ungefär samtidigt som jag gick ut Padjelanta nationalpark) några i 75-års åldern, där damen gick i ett par antagligen väl valda gummistövlar, även om det inte är så ofta som man ser vandrare i den typen av skor. En annan person vid en liten rastplats berättade att han hade åkt nattåg från Härnösand för att vandra i några dagar, men då han kommit fram med bussen till Ristem så hade det visat sig att båten över sjön från Ritsem till båtbryggan vid Änonjalme var inställd då det blåste en del, så istället hade han åkt helikopter över sjön istället för båt.
Jag slog upp tältet och stannade för natten strax innan jag var framme vid Akkastugorna och hade då traskat på cirka två mil under dagen.
 
På morgonen därpå som alltså var en fredag gick jag den korta biten fram till Akkastugorna, där jag inte hade tänkt att stanna länge eftersom att jag tänkte gå fram till ett café som ligger vid båtbryggan vid Änomjalme då de hade öppet, eftersom att dess öppettider är i samband med att båten M/S Storlule ankommer till platsen. Därför så tänkte jag hinna dit då de hade förmiddagsöppet. Men väl framme vid fjällstugan så träffade jag en trevlig stugvärd och en tysk kvinnlig gäst (som dock kunde en del svenska). De berättade att hon, alltså den tyska gästen (som var i trettioårsåldern), hade tappat bort sin vandringskamrat och tillika pappa på torsdagen då de kommit ifrån varandra strax bortanför Akkastugorna i riktning mot Kisurisstugorna. De misstänkte att den för tillfället försvunna mannen kanske hade vandrat på ända till Kisurisstugorna under torsdagen trots allt, men de visste ju inte det med säkerhet och hade försökt att få kontakt med stugvärden i aktuell stuga utan att lyckas, trots att även polisen som de hade haft telefonkontakt med hade försökt att nå stugan via dess nödtelefon. Så de passade på att fråga mig om jag hade mött mannan och jag visste ju inte, men eventuellt kan det ha varit en man som jag mötte alldeles när jag lämnat stugområdet vid Kisurisstugorna eftersom att jag då mötte en man.
 
Detta gjorde att jag blev kvar en lite längre stund vid Akkastugorna innan jag gick vidare till caféet vid Änonjalme som då hade hunnit stänga. Men jag hade ju ingen brådska och tänkte ändå inte åka med någon buss från Ritsem förens kommande dag, så jag stannade vid caféet och lagade lite mat och väntade tills caféet öppnade igen på eftermiddagen. Då jag väntade på att caféet skulle öppna så passade jag även på att gå den korta biten tillbaka till Akkastugorna för att höra om den förvunne mannen hade kommit till rätta och då kunde stugvärden lämna det glädjande beskedet att den tyska tjejen hade börjat gå mot Kisurisstugorna och hade då mött sin far så att de hade återförenats, vilket ju var trevligt att höra. Sedan kan ju jag fundera var han varit och tycka att det var lite konstigt att han inte vände om då tappat bort varandra... Jag hade ju varit väldigt orolig om jag vandrat med någon som kommit bort... Turligt nog så hade ju den tyska mannen bra med utrustning med sig och man gjorde med facit i hand också ett klokt beslut då man inte drog igång någon fjällräddning utan försökte först få kontakt med folk i närheten i angränsande stuga.
 
När väl caféet hade öppnat åt jag en god glödkaka där innan jag fortsatte promenera upp till Vaisaluokta där också en fjällstuga ligger. I byn Vaisaluokta fanns även där ett par kyrkkåtor, en äldre och en nyare, samt en klockstapel. Inte långt från kyrkkåtorna höll även en samiskt man till under sommaren och utanför hans stuga stod en skylt att han hade hantverk där. Så jag traskade dit och tittade vad han hade till försäljning och det visade sig att utbudet för dagen var synnerligen begränsat och bestod av bara två saker och i ärlighetens namn var jag nog som många andra gånger mer nyfiken än seriöst intresserad av att handla något när jag vandrade in till hans hus, men man vet ju aldrig vad man kan finna innan man tittat in!
 
Vid Vaisaluoktastugorna var det mycket folk bland annat en gupp från Austrailien. Jag slog upp mitt tält en kort bit bortanför stugområdet efter ett tips av stugvärden. Denna dag blev det bara cirka en mil som avvarades med mina kängor på fötterna. Det var också den första dagen under min tur som det föll regndroppar, eftersom att jag dittills hade haft riktigt fina dagar och inte heller denna dag bjöd på så många regndroppar turligt nog.
 
På lördagsförmiddagen gick jag återigen den korta biten fram till Vaisaluoktastugorna för att ta båten därifrån till Ritsem. Då jag väntade på båten vid stugområdet så träffade jag bland annat på ett tyskt par som jag skulle tro att var dryga sjuttio år fyllda. Den mannan kunde hjälpligt prata svenska så han berättade att de först kört bil till Ransäter i Värmland, där de varit på en musikvecka och sedan fortsatt med bilen till Stockholm varifrån de flugit vidare norrut. Sedan hade de vandrat ifrån Narvikstrakten och till stor del följt Nordkalottleden fram till Vaisaluokta varifrån de nu skulle ta båten över sjön och fortsätta med buss upp till Kiruna för att någon dag senare ta flyget till sin väntande bil vid Stockholmstrakten. De hade varit ute och gått i cirka arton dagar och hade avverkat ungefär lika många mil och stundom hade deras vandring gått genom platser där de inte mött fler än ett par personer sammanlagt på flera dagar och inte haft tillgång till några stugor på flera mil. Men mannen som jag förstod att hade varit i de svenska fjälltrakterna redan på 1960-talet verkade bära på en hel del fjällerfarenhet och jag tycker att det är roligt att se att folk tar sig ut på äventyr även då de inte längre är purunga!
 
Så småningom kom båten till bryggan vid Vaisaluokta, även om det var lite osäkert om den skulle kunna lägga till där på grund av vågorna som gick på sjön, men det gick bra så båten tog mig och många andra över sjön fram till Ritsem. Sedan fortsatte min resa med buss fram till Gällivare. Men vid Stora Sjöfallet blev det ett planerat längre uppehåll och bussbyte där jag liksom många andra inklusive busschaufförerna passade på att äta en god lunch.
 
Från Stora Sjöfallet skedde resan i en tvåvåningsbuss. Då det var ganska mycket folk på bussen i den främre delen på övervåningen så satte jag mig längst fram där nere i närheten av chauffören, en mycket trevlig och pratsam man som berättade att han flyttat upp för några år sedan ifrån sydligare breddgrader i Sverige. Något som jag inte kunde släppa från tanken var dock att han enligt min mening var väldigt lik artisten "Plura" till utseendet, då han berättade om såväl renar, busslinjer, felaktiga ”Resplusbiljetter” och pekade ut den idylliska platsen där det holländska paret Janny och Marinus i juli 1984 hade slagit upp sitt tält. Alltså den där sommarkvällen som hade kunnat vara en i mängden av fina kvällar i midnattssolens land, men istället övergick kvällen i scener som hämtade direkt ur en skräckfilm då de brutalt mördades i sitt tält och platsen numera mestadels är känd som den plats där "tältmorden i Appojaure" utspelade sig.
 
Efter en längre paus i Gällivare så fortsatte jag med Norrtåg hem till Kiruna, denna lördag som var samma dag Tågkompaniet hade tagit över trafiken från Botniatåg. Från järnvägsstationen i Kiruna tog jag den så kallade "skyttelbussen" som är en gratisbuss mellan järnvägsstationen och busstationen i Kiruna centrum. Då det visade sig att jag var den enda passageraren på "skyttelbussen" så frågade föraren var jag bodde så jag fick skjuts nästan ända hem då han istället stannade till på en parkeringsficka inte långt från min bostad istället för vid busstationen. Så jag kom hem snabbare, samtidigt som busschauffören sedan kunde köra direkt till bussgaraget.
 
Sammanfattningsvis så blev det cirka femton mil promenerade i fint sommarväder och genom ett fint landskap. Stugorna utanför nationalparken drivs som nämnts av "Svenska Turistföreningen" och de i nationalparken av "Badjelánnda Laponia Turism", vilket gav en del variation. Vid stugorna i nationalparken erbjöds ofta goda glödkakor till försäljning, men tyvärr så var det bara vid ett fåtal av platserna som jag passerade som det fanns sådana klara då jag kom. Jag fick intrycket av att de framförallt bakade sådana till frukost, och jag som inte bodde i stugorna kom ju vanligtvis andra tider.  Jag kan konstatera att jag hinner ganska långt på en dag om det är bra leder och alla förutsättningar är bra. Det är ju inte så att jag startar super tidigt, sanningen är nog snarare så att jag kanske startar lite senare än många andra, men jag ser att ofta kommer andras tält upp relativt tidigt på kvällarna samtidigt som jag traskar på relativt länge på kvällarna. Som vid denna tur vandrade jag ofta fram till mörkret gjorde sitt intåg, något som vid denna tidpunkt verkade inträffa kring tiotiden på kvällen. Det är ju en av de trevliga sakerna att man kan ju själv bestämma hur man vill lägga upp sin tur. En annan fin sak jag fick praktisk erfarenhet utav hur väl saker påverkar varandra som en kedja med många länkar. Som nu då nattåget från Stockholm mot Narvik var planenligt senarelagt eftersom det påverkas av ett spårbyte mellan Älvsbyn och Jörn hade ju även bussen mellan Gällivare och Ritsem fått andra tider. Detta hade ju i sin tur resulterat att båten på sjön Akkajaure hade nya avgångstider och dessa hade ju påverkat öppettiderna som caféet i Änonjalme hade. Således tycker jag att det är fint att se hur väl alla saker samverkar med varandra för att få livet i fjällen att fungera fint!
 
Jag har lagt med några kartbilder om någon är nyfiken, men tänk på att kartorna överlappar varandra olika mycket. På kartorna har jag själv i efterhand försökt visa ungefär hur jag tagit mig fram genom det fina landskapet.
 
Nu blev ju min bil kvar i Kvikkjokk så på måndagen då jag hade varit hemma någon dag så åkte jag iväg för att hämta bilen. Då tog jag tåget till Gällivare, där jag bytte till en buss till Jokkmokk. I Jokkmokk blev det återigen ett byte, denna gången mellan två olika bussar. Men mellan dessa båda bussar blev de en längre stunds väntan som jag tillbringade på ett café med att äta en paj i Jokkmokk. Dock råkade cafépersonalen glömma att servera min paj så jag fick vänta länge, men jag visste ju inte om kanske pajen var i ugnen, så jag väntade med att gå och fråga hur det gick med min paj, men då visade det sig att det hade glömt den... Men det spelade ju ingen roll då jag ju ändå skulle fördriva tiden på något sätt även om det blev lite stressigt när väl pajen kom. Sedan klev jag på bussen till Kvikkjokk, en bussresa som var en av de trevligare som jag åkt. Vid det här datumet hade skolorna i Jokkmokk hunnit starta så i bussen blev vi en salig blandning av personer från när och fjärran. Många var fjällvandrare från både Sverige och andra ställen och när vi rullade iväg från busstationen så  åkte vi förbi skolor och plockade upp skolelever som fyllde upp bussen ganska väl. Sedan bar det av med den stora bussen i in mot vildmarken längs Lilla Luleälvens älvdal. Där stannade busschauffören vid hus och släppte av skolelever och vid postlådor och la post i brevlådor. Ett par avstickare gjordes även från den stora asfalterade vägen mot Kvikkjokk, någon avstickare ledde ut på små skogsvägar där vi sedan fick vända på en gårdsplan efter att någon skolelev klivit av bussen. Ibland var det mycket post som skulle delas ut i byarna så chauffören hade fullt upp som brevbärare emellanåt och på något ställe backade bussen in med bakgavelliften mot någon dörr för att leverera varor på något ställe. Jag tror att många av mina medpassagerare liksom jag tyckte att det var en annorlunda och trevlig bussresa, och att det ibland passerade någon ren utanför fönstret försämrade ju inte reseupplevelsen upp till Kvikkjokk där jag hämtade bilen.
 
/Fredrik

loading...
loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se