2017 > 01

M/s Storlule i Ritsem.
M/s Storlule under vintervila. M/s Storlule under vintervila.

Längs den så kallade ”Vägen västerut” som följer Stora Luleälvens dalgång upp till Ritsem, där bedriver Svenska Turistföreningen seden många år båttrafik i egen regi på ett par ställen med de båda systerfartygen m/s Langas och m/s Storlule, vars båda namn kommer från delar av Stora Luleälvens vattenväg.

Nuförtiden är m/s Langas uppgift att under sommarsäsongen trafikera sträckan mellan bryggan vid Kebnats, dit såväl väg som bussförbindelse finns och Saltoluokta fjällstation, som ligger i väglöst land på andra sidan vattnet som genomkorsas av Stora Luleälven. Förutom sin dagliga uppgift där båten går i skytteltrafik mellan Kebnats och Saltoluokta fjällstation, så brukar den även någon eller ett par gånger i veckan göra en tur från Saltoluokta fjällstation, via det nybyggda naturrummet, och fram till Sjöfallsbyggan, vid Stora Sjöfallet.

Den dagliga uppgiften under sommarsäsongen för m/s Storlule är nuförtiden att trafikera bryggorna vid Ritsem (dit det finns såväl väg som bussförbindelse och Svenska Turistföreningen har en fjällstation), Änonjalme (som ligger någon kilometer från Akkastugan som är en fjällstuga i väglöst land) och Vaisaluokta (som ligger vid fjällstugan Vaisaluokta, som också den ligger i väglöst land). Många av passagerarna på båtturen som går över Akkajaure, som är ett stort vattenmagasin, som däms upp av Suorvadammen, använder båtförbindelsen som en början eller avslutning på sina vandringsturer i Sarek eller längs Padjelantaleden. Bryggorna där båten lägger till är konstruerade så att de kan flyttas i höjdled, genom att de dras uppåt och nedåt längs en räls, detta eftersom att vattennivån kan variera en hel del i vattenmagasinet.

På Youtube hittade jag några gamla filmer från dessa båda båtars leverans upp till Lapplandsfjällen. Båtarna som är byggda i Stockholmstrakten, transporterades sjövägen upp till Luleå, där de togs upp på land för att fortsätta längs landsvägen upp till sina då nya hemmasjöar. Filmerna är riktigt sevärda om man gillar lite historia, även om det kan upplevas som ovant utan ljud, för oss som är uppväxt med både färgteve, videobandspelare och dator. Filmerna är från den tid då det var vänstertrafik. Att se följebilarna som varnar för den breda transporten kan vara skäl nog till att titta in filmerna. För det är ju inte varje dag som man i vardagstrafiken kan se en numera antik ”folkvagnsbuss” av äldre snitt, som agerar följefordon, eller för den delen en amerikanare även den från en tid som flytt, som tjänstgör med samma uppgift. En annan sak som också skymtar på filmerna är en stor epok som inte jag har några personliga minnen ifrån, nämligen flottningen av timmer.

I år är det hela sextio år sedan m/s Langas byggdes 1957, så det borde vara dags för ett litet jubileum ombord. Dess landsvägstransport upp från Luleå till Porjus pågick i skrivande stund för exakt 59 år sedan, alltså mellan den 15 och 19 januari 1958. Systerbåten m/s Storlule som är något yngre än m/s Langas är byggd 1958. Det är alltså båtar med åtskilliga år bakom sig som varje sommar tar åtskilliga förväntansfulla passagerare med sig inför dess stundande fjällvandringar och andra äventyr. Utseendemässigt vill jag påstå att båtarna är ganska snarlika som när de levererades. En av de tydligare skillnaderna som jag ser på m/s Langas gentemot när den levererades är att den numera är försedd med två stycken drev, emot den vid leveransen raka axeln som då stod för båtens framdrift.

Om någon vill se en bild från m/s Langas invigningstur så hittar ni en sådan bild på denna länk.

Båtarna är alltså äldre en ”Vägen västerut” som tillkom i samband med exploateringen av vattenkraften i området, så de lär har hunnit med att uppleva hur den viktigaste transportleden i området har flyttats från älven till landsvägen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Stensdalsstugan.

För ett par veckor sedan så beställde jag mig ett par turskidor. Turskidor var dock något som jag fram till alldeles nyligt aldrig hade provat på att åka, men jag hade fått inspiration till att testa på denna aktivitet efter att jag sett andra ta på sig sina skidor på perrongen i Katterat och staka iväg ut i fjällvärlden och det hade sett så härligt ut. Så efter mycket funderade så beställde jag äntligen ett par skidor i en internetbutik. Detta efter att jag varit runt i butiker och tittat och frågat mig fram utan att riktigt bli övertygad om att det var just den rätta utrustningen som jag sökte som någon av de försäljarna som jag träffade hade i sina butikshyllor till ett bra pris. När jag började titta efter turskidor så tänkte jag ju att det inte skulle vara så mycket att välja mellan, men det visade sig snabbt att det var mycket att tänka på. Ville jag ha vanliga turskidor eller topptursskidor?, eller kanske rent av ett par fjälltursskidor eller skogsskidor, eller för den delen ett par jaktskidor???

Ville jag ha vallningsfriaskidor, med så kallade ”fiskfjäll” eller skidor som inte var vallningsfria?
Ville jag ha stålkant längs hela skidan eller bara längs tre fjärdedelar av skidans längd, eller kanske ingen stålkant alls?
Hur långa skidor ville jag ha?
Ville jag ha stighudar och i så falla hur långa och breda sådana?
Sedan skulle ju även ett par bindningar och pjäxor väljas…

Men tills slut så slutade det med att jag blev ägare av ett par fjällskidor som heter Åsnes Ingstad, ett par pjäxor som heter Alfa Polar, ett par bindningar av sorten Rottefella BC Magnum, och ett par stavar som man kan ändra längden på som heter Åsnes Horgi. Till skidorna köpte jag även ett par korta stighudar (stighudar är alltså någon sorts tygbitar som man klistrar fast under skidorna för att få bra fäste) och framöver har jag även tänkt att komplettera utrustningen med ett par längre stighudar för att lättare ta mig upp för branter. Det var visserligen inga billiga saker, men då jag hittade dessa saker till betydligt lägre pris än på många andra ställen så kändes det inte helt fel att köpa de lite bättre grejerna än de lite billigare, då de ändå inte kostade mera där jag köpte dem än de lite billigare alternativen på andra ställen. Ett problem nu är väl dock att jag knappast kan skylla på utrusningen om det går dåligt… Det är lite som när jag fick med mina föräldrar på att göra en Svensk Klassiker för några år sedan, då min mamma köpte en bra cykel för att ta sig runt Vättern, en cykel som inte rullat så många mil sedan dess, men det är ju lite så att har man bra utrustning så går det ju lättare än annars och kanske var det tack vare en bra cykel som hon tog sig runt de trettio milen.

Så var det då dags för min premiärtur som turskidåkare. Jaja, jag hade visserligen någon gång tagit mig upp och ner till Låktatjåkko Fjällstation på längdskidor med ett högst tveksamt resultat, då det nästan uteslutande handlat om att sick-sacka uppför och otaliga ramlingar nedför, men nu var det alltså dags för min första tur på de nya skidorna. Såhär kring nyår brukar några av Svenska Turistföreningens fjällstugor i Jämtlandsfjällen hålla öppet med stugvärdar och annan service, vilket även var fallet omkring detta nyår. Närmare bestämt så var det Stensdalsstugan, Vålåstugan och fjällstugan Lunndörren som hade öppet vid nyår, alltså tre stycken stugor i trakterna av Vålådalen med andra ord. Så min plan var helt enkelt att hinna med en natt i vardera av dessa tre stugor som var öppna under ungefär två veckors tid innan de åter stängde i ytterligare några veckor för att sedan öppna igen inför den betydligt länge vårvintersäsongen.

Eftersom att jag arbetade under självaste nyårsafton, så resulterade det i att jag fick fira tolvslaget på rull i trakterna av Sjisjka, som är en liten hållplats i en liten väglös by med endast en permanentboende längs Malmbanan, ett par mil utanför Kiruna i riktning mot Gällivare. Den byn bjöd inte på något mäktigt fyrverkeri vad jag kunde skåda, men det var nog lika bra för det är nog inte osannolik att antalet renar inom en mils radie lär kunna överstigit antalet människor inom samma radie, även om jag räknade med mig själv också. Dock såg jag strax efter tolvslaget några raketer på långt håll då landskapsbilden öppnade upp sig lite mera från min horisont, så att man såg mera av Kirunas närområden.

Då dessa fjällstugor i Jämtland höll öppet ända till söndagen den 8:e januari så hade jag räknat med att bo i dessa från torsdagen den 5:e januari till söndagen den 8:e januari, tack vare att jag var ledig under dessa dagar. Jag tvekade från början om jag skulle välja att ta nattåget från Kiruna söderut, eller om jag skulle ta bilen, men i ett sent skede så föll till slut valet på den gamla bilen då jag även tänkte göra någon mera avstickare på hemresan. Ja, den bilen som jag i våras köpte för en billig slant för att kunna ta mig runt i trakterna kring Kiruna för att titta på bostäder då jag letade efter någonstans att bo här uppe. Sedan var och förvissa är fortfarande tanken att jag skulle/ska byta bort den mot något bättre då jag bara hittat något som tilltalar mig och verkar bra till rätt pris.

Denna bil hade nu stått still sedan i början av december och nu skulle den alltså få ut och rulla, något som den inte var helt förtjust i då temperaturen i Kiruna var omkring minus 28 grader kallt. Så inte var det bara att vrida på nyckeln inte, istället så väntade ett par timmar av batteriladdning och istoppad motorvärmarsladd innan den ville ut och rulla, men tillslut startade den i alla fall. Så på onsdagskvällen kom jag till slut iväg på en resa där bilens yttertemperaturmätare under flera gånger visade på minus 37 grader! Men bilen gick relativt bra även om värmen i kupén var högst måttlig. Jag passerade någon husbil/skåpbil som stod med blinkande varningsblinkers, jag såg en annan bil som en väktare hittat högst märkligt och olämpligt parkerad. Samtidigt som vi var lite orolig för om den som hade kört bilen kanske irrat ut sig i skogen och där riskerade att frysa ihjäl, vilket ledde till en promenad för mig ut i skogen i den kalla vinternatten. Det var ju inte meningen att det skulle bli så många meters promenad, men när jag hittade fotspår så ville jag ju följa dem en bit innan jag vände om, men jag skulle ju naturligtvis tagit på mig de varma vinterskorna som jag hade i bilen innan jag pulsade ut i snön, istället för lågskorna som jag då hade på fötterna. Men efter en stund lyckades polisen få klarhet i att föraren av bilen inte var i fara, vilket ju var skönt att höra. Efter ytterligare fem mil hittade jag en jacka innehållande plånbok, telefon och nycklar. En jacka som visade sig tillhöra den man som kört den bil som jag sett märkligt lämnad ett tag tidigare. Kort efter att jag hittade jackan så kunde jag även se en bärgningsbil som hjälpte ett lastbilsekipage som verkade ha drabbats av någon sorts problem i den stränga kylan. Då var man glad att det inte var en själv som tvingades vara ute och mecka!

Jag tänkte redan när jag for att jag fick se hur långt jag skulle komma, men jag kände mig inte orolig då jag hade såväl dubbla täckbyxor med mig, dubbla jackor (varav en var en riktigt varm dunjacka), gasolkök som även var utrustad med bensinbränsle för kallt väder, så jag såg det mest som lite spännande! När jag väl hade lämnat Arvidsjaur så tänkte jag att jag kunde börja pusta ut och tänka att bilen klarade kylan, men när jag var nästan framme i Sorsele så slutade bilen att leverera värme in i kupén då antagligen någon slang till värmepaketet eller kanske själva värmepaketet hade frusit ihop. Bara en kort stund senare såg man hur motortempen steg till det röda fältet på temperaturmätaren, men jag brydde mig inte att stanna då jag bara hade någon mil kvar till Sorsele och bilen som sagt bara kostat en spottstyver och skulle den haverera så är det väl inte sämre än att jag kanske tar tag i saken och skaffar mig något mer lämpat för mina långa midvinternattsresor i det arktiska klimatet. Men strax efter att bilen varnat som ihärdigast om den höga motortemperaturen så återgick motortemperaturen till den normala då antagligen någon ispropp löstes upp, men någon värme i kupén blev det inte. Så i Sorsele lämnade jag bilen och fortsatte med morgonbussen från Arvidsjaur till Östersund, som vid det lagret inte var så långt borta. Det hela värmeproblemet i bilen kan nog ha orsakats av en för liten glykolmängd i kylsystemet då jag hällde i en del vatten i det i somras då bilen ofta varnar för låg kylarvätskenivå, visserligen hade jag även hällt i en del glykol, men antagligen inte tillräckligt mycket för en vargavinter i norr.

Jag har haft lite otur där på vägen mellan just Arvidsjaur och Sorsele även tidigare. Det var ju inte första gången som det hände mig något där. För bara några veckor sedan så tappade jag vänster framhjul på samma bil och samma vägsträcka. Den gången hade jag antagligen skruvat fast det för dåligt då jag satte på vinterhjulen. Men turligt nog den gången så mötte jag ju ingen då det var på natten. Men hjulet hoppade då ner i diket på vänstersidan så det var ju tur att jag inte mötte någon där och då som krockade med det. Bilen höll sig dessutom fint på högersidan och stannade fint på den högra sidan på vägen (trots att jag då hjulet lossnade höll ungefär 80km/h). Nu kanske man vill fråga sig om jag inte märkt något tidigare, och jodå, jag hade känt att bilen skakat en längre stund och även varit ut och känt på hjulen (dock ej på hjulbultarna) tidigare utan att känt att något var löst och tänkt att det nog var något annat som något stödlager eller något annat som varit på väg att ge upp. Turligt nog var det bara att stoppa under domkraften och sätta på hjulet igen och även hjulbultarna satt kvar i fälgen så jag behövde inte ens använda de reservbultar som jag tror att ligger i bilen. Men jag har även för med att jag tidigare haft otur på denna vägsträcka, det var om jag inte missminner mig på denna sträcka som jag upptäckte att jag fått punktering på ett av boggihjulen på en båttrailer för några år sedan. En punktering orsakad av att däcket blivit snedslitet på grund av fel på trailern. Men inte heller det ledde till något drastiskt, utan bara till att däcket gick sönder och jag fick sätta på ett annat hjul.

Jag fortsatte nu min resa mot Östersund, med en buss som gick ganska bra i den kalla morgonen, förutom en något trilskande lastlucka och dörr, och lite andra småsaker, vilket ju får anses som petitessers emot vad den bilföraren hade råkat ut för som hade råkat köra in i baken på ett lastbilssläp som vi passerade strax söder om Strömsund. I Hammerdal blev dock bussen som norr om Vilhelmina varit glest besatt, istället fullsatt, så att bussföraren fick tillkalla en taxi som förstärkning, vilken jag frivilligt valde att åka med till Östersund. Det var ju roligt att busslinjen visade sig vara så populär trots att det inte ens lär ha varit en skoldag, något som bådar gott inför att kanske i framtiden kunna ersätta busslinjen med tåg på den parallella Inlandsbanan. Från Östersund fortsatte jag till Undersåker med tåg, ett tåg som inte heller helt följde tidtabellen, då jag anlände dit ungefär två timmar efter den tid som angavs i tidtabellen. Under just den torsdagen fanns heller inga bussförbindelser från Undersåker till Vålådalen så det fick bli en taxiresa på 700 kronor istället. Så här i efterhand så var det nog klokt att jag inte tog nattåget som jag hade haft en fundering på att ta från Kiruna söderut, detta med tanke på att tåget innan (som jag ändå inte hade hunnit med eftersom att jag hade jour på dagen) det för min del tänkbara nattåget fick problem vid Nattavaaratrakten så att det blev stående i kylan som var runt cirka 40 minusgrader. Tåget som jag tänkt att åka med från Kiruna, blev vad jag kunna utröna inställt mellan Kiruna och Boden och jag är högst tveksam till att det anordnades någon ersättningstrafik för det tåget under den dagen, så det hade antagligen inneburit att jag inte hade hunnit bo i alla de tre tilltänkta stugorna om jag valt tåget. Detta eftersom att stugorna stängde redan på söndagen och jag hade nog då haft svårt att hinna ner till Vålådalen redan under torsdagen, så trots den något strapatsrika resan till Vålådalen så gjorde jag nog ganska så kloka val av transportmedel dit och man för väl ha lite överseende med att allt inte går klockrent i de temperaturerna.

Efter att ha lämnat en del av mitt bagage i ett bagagerum i Vålådalens fjällstation så satte jag på mig mina skidor för första gången. Då hade mörkret redan infallit för länge sedan och klockan hade passerat sex. Efter att hittat till ledcentralen så stakade jag i väg på en resa i pannlampans sken som började väldigt bakhalt, då jag varken hade valla eller stighudar på skidorna i kvällen som nu bjöd på betydligt mildare temperaturen än vad min resa till Vålådalen hade erbjudit, även om temperaturen var kring minus 15 grader skulle jag tro. Men trots de många minusgraderna så visade det sig vara alldeles för varmt att åka skidor med en stor tung rycksäck och dunjacka. Så efter att bland annat dunjackan åkt av och de korta stighudarna klistrats fast under skidorna så blev ju både temperaturen och fästet betydligt bättre. Av skidförsäljare hade jag hört att man nog skulle kunna räkna med att hinna längre i timmen på skidor än som vandrandes, men redan första kvällen konstaterade jag att för min del verkade inte det direkt gälla, utan ungefär tre kilometer i timmen verkar vara ganska realistiskt för mig både då jag vandrar och åker turskidor. Jag som hade varit och gått i trakterna på sommaren 2011 hade ju tagit mig fram längs sommarleden mellan Stensdalen och Vålådalen, något som jag mindes som en lättsam promenad, och kanske var det inte så konstigt att jag mindes det som en lättsam promenad då vägen från Stensdalen till Vålådalen till stor del gick i nerförsbacke. Men nu fick jag erfara att i motsatt färdriktning så var det en betydligt jobbigare etapp, eftersom att nu var ju de fina utförslöporna riktade mot mig av naturliga skäl. När jag väl kom fram till Stensdalsstugan vid ungefär elvatiden på kvällen, så kunde jag räkna skidorna vid stugan till ungefär tolv stycken, något som sa en del om dess beläggning även om det verkade som att alla redan gått och lagt sig, eller i alla fall dragit sig undan till sina kryp in.

Eftermiddag på fjället.

Stensdalsstugans huvudbyggnad är antagligen Svenska Turistföreningens finaste fjällstuga eftersom att den invigdes så nyligt som år 2014, eftersom att den förra huvudstugan på platsen olyckligtvis hade råkat brinna upp ett par år tidigare, därför fanns ett stort tält på stugplatsen under sommaren 2011 då jag också passerade platsen. Utanför stugan finns nu stora solpaneler som gers ström till ett flertal lampor i stugan, som exempelvis sänglampor, vilket är en lyx för att vara i en av Svenska Turistföreningens fjällstugor. Andra bekvämligheter i stugan är gasolvärme i rummen, något som ska jämföras med att det vanligtvis bara är vedeldade gjutjärnskaminer i sovrummen i de flesta fjällstugorna i Svenska Turistföreningens regi, men det är ju i och för sig mysigt. Som tur var så såg jag att en dörr till ett tomt sovrum i stugan stod på glänt så jag gick in och sov i det rummet.

Vinter.

På fredagsförmiddagen tog jag en rejäl sovmorgon innan jag städade ur mitt rum, betalde för natten och fick bekräftat att det var okej att jag hade tagit just det rummet som jag tagit. Sedan åt jag lite av det som stugvärden hade till försäljning i stugans butik, innan jag strax efter tvåtiden gav mig ut på skidorna igen. Då var det i princip vindstilla, något som var skönt då jag hade hört då jag var i stugan under natten att vinden hade tagit i lite extra ibland. Ganska omgående mötte jag de två enda skidåkarna som jag skulle komma att möta under min dagsetapp som likt dagen innan också var cirka 14 kilometer och gick till nästa stugplats, nämligen Vålåstugan. När skymningen började falla mötte jag även två stycken hundspann uppe på fjället och strax efter de mötena så började vinden att friska i och även snön började yra en del i vinden. Det var visserligen inte så kallt denna dag men en klar fördel hade jag av att det tidigare hade varit kallt, så att de flesta vattendragen då hade hunnit frysa så att det var lätt att ta sig över dem. Uppe på fjället fanns även en del mer eller mindre kala partier, då snödjupet inte var något att skryta om. De sista åtta kilometrarna var till stor del en kombinerad skidled och skoterled, vilket ledde till en ganska lättsam åkning innan skoterspåren yrde igen av vinden. Efter de sista kilometrarna, som tog ett tag i det blåsiga vädret upp till stugan, så nådde jag äntligen fram till Vålåstugan och välkomnades av stugvärden Åsa med varm glögg och pepparkakor! Åsa var nämligen på sitt första stugvärdsuppdrag och trodde nog då att det kanske inte skulle komma några fler besökare till den stuga som hon hade hand om under denna öppethållningsperiod. Det visade sig att det inte var några andra gäster i stugan och jag som har en vana av att anlända som sista gäst för dagen gissade att det inte skulle komma någon mer i den mörka och blåsiga kvällen, men ganska kort efter min ankomst så uppenbarade sig ännu någon pannlampa i mörkret och det visade sig att det kom ännu två besökare, nämligen Olle och Maggan som de heter, som också tilldelades ett rum i huvudbyggnaden. De hade tagit sig hela vägen från Vålådalen under fredagen. Både min och deras avsikt var att fortsätta till fjällstugan Lunndörren under den kommande dagen, alltså under lördagen, så stugvärden Åsa lovade att knacka på våra dörrar tidigt på lördagsmorgonen så att vi skulle kunna komma iväg tidigtm då det för många andra hade tagit lång tid mellan Vålåstugan och fjällstugan Lunndörren.

En brunn är gjord i isen på sjön utanför fjällstugan Lunndörren.

På lördagsmorgonen ven vinden runt Vålåstugan då jag gick upp vid sjutiden. Det blåste så att det var svårt att få upp elden i kaminerna och vid fönstren kunde man känna vinddraget även på insidan när den kom in genom de små gliporna. Likaså kunde man se hur snö trängt in mellan fönsterrutorna i fönstren, och tog man sig väl ut fick man verkligen känna på vindens krafter och inne i dassen var det nypudrat av vit snö som hade letat sig in där. Det var alltså inte riktigt läge att börja skida redan under den tidiga förmiddagen med andra ord, utan istället kändes det som att risken för att bli kvar i Vålåstugan i flera dagar inte var helt försumbar. Så till en början köpte jag lite godsaker i stugvärdens butik och tuggade på samtidigt som jag tittade ut på vädret genom fönsterrutorna. Väderleksprognoserna som stugvärden levererade var inte allt för muntra, så svaret på frågan om hur länge vi skulle tvingas stanna där var väldigt oklart. Prognoserna sa att först i början av den annalkande veckan skulle vädret kunna bli bra, men stugan skulle ju egentligen stängas som de andra stugorna redan på söndagen… Men ”hundrummet” skulle ju förbli olåst då det även fungerade som ”säkerhetsrum”, så det var ju en nödlösning att bo där i några dagar... Men tack och lov så mojnade det en del under förmiddagen och jag ville ju ändå göra ett försök att fortsätta till nästa fjällstuga. Olle och Maggan som också var i stugan, var nog minst lika ointresserade som mig att bli inblåsta i Vålåstugan, då deras huvudsyfte med deras tur som de hade gett sig ut på lär ha varit att komma till fjällstugan Lunndörren och hälsa på sina bekanta som var där i egenskap av stugvärd. Inte heller Olle och Maggan bodde bara ett stenkast från Jämtlandsfjällen, då de bodde i Stockholmstrakten, så även för dem lär resan till Vålådalen tagit lite längre tid än bara några minuter. Så jag bestämde mig för att göra ett försök att ta mig vidare i det vädret som verkade ha mojnat en del. Så efter att plockat ihop mina saker, sopat av golvet i mitt rum och burit in ved och studerat kartan lite mera i detalj och konstaterat att vindarna som nu var mindre ändå borde vara i en gynnsam riktning gav jag mig av. Och de kändes bra att jag även fick med mig Olle och Maggan så att inte de blev kvar i Vålåstugan.

På förmiddagen utanför fjällstugan Lunndörren.

Till en början så blåste det en del när vi gav oss iväg, men vindriktningen var snarare till en fördel än till ett problem och i början väntade några längre utförslöpor. Efter att vi alla ramlat någon gång så nådde vi fram till nästa orosmoment, nämligen några små vattendrag som skulle korsas. Det visade sig att de nu var frusna, vilket de inte varit ett tag tidigare, så vi slapp ta oss runt en omväg via en bro. Turen gick bra under dagen och vinden var till stora delar av dagen mer eller mindre obefintlig, så vi skidade på så länge som det var dagsljus, även om även denna dag bjöd på en del kala fläckar i snötäcket. När skymningen kom tog vi en fikapaus innan vi tog oss an de sista kilometrarna till fjällstugan. Den sista biten lutade till stor del uppför, men trots dagens cirka 15 kilometer som avverkades på skidor så gick turen riktigt bra, tycker jag. Strax innan fjällstugan möttes vi av marschaller, och stugvärdsparet Mats och Lisa välkomnade oss även här med varm glögg och pepparkakor. Jag tror att alla tyckte att det var bra att vi tog oss fram till fjällstugan Lunndörren. Mats och Lisa blev nog glada för sitt besök och Olle och Maggan hade nog sett det som ett misslyckande om de hade hamnat flera dagar i Vålåstugan istället, inte minst med tanke på att de ju kunde ha tagit den lättsammare vägen direkt från Vålådalen till fjällstugan Lunndörren om de inte hade gett sig ut på omvägen via Vålåstugan.

Ledkryss att följa.

Jag fick ett eget rum i huvudbyggnaden i fjällstugan Lunndörren, nu när jag åter hade kommit till en stugplats där det var ungefär 10-15 personer som vid Stensdalsstugan. På kvällen löste jag ett Sudoku, innan jag la mig för att sova.

På väg tillbaka till Vålådalen.

På morgonen gick jag upp och skidade ensam iväg mot Vålådalens fjällstation. Till en början så hade jag färska skidspår att följa då några andra hade åkt där strax innan mig. Men efter en av skidledens korsningar tog de färska spåren slut, eftersom att de som åkt innan mig istället hade svängt av till Vålådalens grannby Vallbo. Men de cirka 14 kilometrarna till Vålådalen var relativt lättåkta då de till stor del gick i nerförsbacke. Eftersom att det var relativt varm tösnö som låg på backen denna dag, så ville snön gärna fastna både på och under mina skidor så ganska tidigt under dagsetappen så valde jag att ta av mina stighudar som fått sitta på under nästan hela turen, då det hade visat sig att de inte var så tokiga att ha på även i nedförsbackarna de föregående dagarna, eftersom att de höll hastigheten till en måttlig nivå och så att jag därmed inte ramlade så många gånger. Vägen ner till Vålådalen bjöd även på lite snöblandat regn och lite vind, en vind som dock inte var allt för hård. Till Vålådalen anlände jag vid tvåtiden på eftermiddagen. Under söndagen erbjöds ett par anropsstyrda bussturer mellan Vålådalen och Undersåker, som man var tvungen att boka senast vardagen innan om man ville åka med, men bland annat eftersom att jag inte visste när jag skulle vara framme i Vålådalen så hade jag inte brytt mig om att boka någon av dessa turer, utan var beredd att istället tvingas ta taxi därifrån om jag inte nu hade fått åka med fjällstationens transfer mellan Vålådalen och Undersåker om de skulle ut och åka. Men utan att jag i förhand hade lagt tiderna för den andropsstyrda trafiken på minne så visade det sig att den avgick klockan 14:20 från Vålådalen och dagen till ära var det hela 19 stycken personer som hade bokat att de ville åka med så det som ibland kunde vara en liten bil var en stor buss för dagen. Så när jag frågade om jag också fick åka med bussen till Undersåker så fick jag ett positivt besked att det gick bra då det fanns flera platser över, så det var bara att hoppa på bussen då jag hade hämtat ut det bagaget som jag hade i bagagerummet på fjällstationen. Bussresan till Undersåker kostade ju bara en bråkdel emot vad en taxiresa skulle ha kostat, då den bara kostade 60 kronor. I väntan på tåget i Undersåker så passade jag på att besöka en ”lågprisbutik” som man kunde gå igenom för att sedan gå ut och in i källaren på den lokala lilla ICA-butiken där man sedan skulle betala för de varor som man eventuellt hade hittat. Själv hittade jag inget där som jag ville släpa med mig, men efter att ha traskat genom källaren på ICA-butiken som var fylld med diverse varor och en affisch på ICA-Stig, så tog jag mig upp för en trapp och upp till övre planet av lanthandeln, där jag köpte med lite saker som exempelvis ett tunnbrödspaket från Medelpad att tugga på under min fortsatta resa. Sedan sick-sackade jag mig upp genom Norrland med hjälp av olika tåg och bussar tills jag nådde bilen i Sorsele ett par dagar senare. Bilen startade då utan problem så att jag kunde åka hem med den och även värmen fungerade då bra igen, eftersom att vädret hade blivit betydligt gynnsammare och mildare än då jag lämnade bilen. Den trevliga busschauffören som körde bussen, som för övrigt var ovanligt hemtrevligt pyntad och städad med endast mig och en annan medpassagerare från Lycksele till Sorsele tipsade även om någon som kanske kunde hjälpa mig med bilden om jag hade behövt hjälp.

En ny hängbro (som inte ännu är klar) håller på att byggas över Vålån strax utanför Vålådalen.

Avslutningsvis kan ja bara konstatera att det blev en trevlig rundtur som inkluderade cirka 5-6 mils skidåkning (som nog var jobbigare än vad jag räknat med), även om en del av spänningen blev om jag ens skulle komma fram till Vålådalen i det kalla vädret. Boendet i Svenska Turistföreningens fjällstugor är trevligt!, men jag tror att de hade gått att marknadsföra det bättre, att just dessa fjällstugor var öppna kring nyår. Informationen på Svenska Turistföreningens hemsida kunde nog ha varit tydligare, gärna med någon mera lockande annons, redan på deras startsida. Att just dessa stugor var öppna framgick visserligen om man klickade in på just de stugorna på hemsidan, men det gällde ju att veta vilka stugor man skulle klicka in på för att hitta rätt, en tydligare information om vilka det handlade om hade jag ju gärna sett. Att informationen på hemsidan dessutom hade råkat försvinna om att dessa stugor var öppna kring nyår, då jag kickade in på hemsidan strax efter nyårsafton, var ju inte heller så bra, även om man lyckades få tillbaka informationen igen på hemsidan. Med lite bättre marknadsföring så hade nog beläggningen kunnat vara bättre. Inte minst i Vålåstugan, som jag tyvärr hörde att varit utan nattgäster under ett antal av dess nyårsöppna nätter. Så jag vill tacka stugvärdar och alla andra som hjälpte till att göra turen minnesvärd, så jag kommer helt klart att ta på mig mina fjälltursskidor fler gånger för nya upptäckter! Och att se att det inte bara är jag som ramlar var ju också lite skönt för självförtroendet.

/Fredrik

En kartskiss som visar min skidtur.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se