2016 > 10

En höstdag omkring Övre Soppero med omnejd.

I onsdags den 19:e oktober 2016 så hade jag en ledig dag och gav mig då av med bil till Sopperotrakten. Efter att ha gjort ett par stopp på vägen dit, bland annat i byn Vittangi innan jag kom fram till byn Övre Soppero. I byn passade jag på att besöka dess lilla butik innan jag satte mig på min medhavda cykel för en cykeltur i trakten, där det visade sig vara ganska halt fläckvis.

Övre Soppero ligger ganska mitt emellan Karesuando och Vittangi i Kiruna kommun. Övre Soppero och Nedre Soppero är två olika byar som båda genomkorsas av vägen E45 med cirka en halvmils avstånd emellan.

Jag började med att se mig lite om i Övre Soppero innan jag cyklade söderut till dess grannby Nedre Soppero, där jag även cyklade över Lainioälven så att jag hamnade på älvens sydvästra sida där jag vek av från E45:an österut och följde en grusväg i cirka en mil. Grusvägen som jag trampade på passerade efter ett par kilometer ganska nära ett område med fornlämningar och följde till en viss del älven, framförallt i början, men ändå drog den iväg en hel del från älvens riktning efter ett tag. Efter cirka en mil så anslöt en fyrhjulingsväg/stig till den grusväg jag cyklade på, detta på en plats där även vägen delade sig i en trevägskorsning (oräknat fyrhjulingsvägen/stigen som också anslöt där). Jag följde sedan fyrhjulingsvägen/stigen i cirka åtta kilometer och kom då fram till byn Lannavaaras södra del. Byn Lannavaara ligger framförallt på norra sidan av Lainioälven där det finns såväl butik som kyrka, men några hus ligger även på den södra sidan av Lainioälven som genomkorsar byn. På vintern finns det därför en isväg över älven och på sommaren finns en lite linfärja som rymmer en bil och som man själv får använda för att ta sig över älven mellan de två delarna av byn.

Min förhoppning var att kunna åka över med linfärjan till andra sidan byn och kunna följa den cirka 9 kilometer långa landsvägen på nordöstra sidan Lainioälven från Lannavaara in till Nedre Soppero där vägen ansluter till E45a:an strax norr om den bro som jag åkte över innan jag svängde av E45:an på min cykeltur. Redan innan jag gav mig av hemifrån så förstod jag att jag kanske var lite väl optimistisk som tänkte åka med linfärjan denna oktoberdag, och ännu lite mera skeptisk blev jag ju när jag passerade Lainioälvens bro, där jag kunde skönja en del is, om än inte så mycket och tjock is, men ändå. Att vägen till dessa trakter även till delar var täckt av ett tunt lager snö var ju inte heller något som gjorde att jag blev ännu mera övertygad om att årstiden för min planerade linfärjetur var helt optimal. Tidigare i år hade åkt med en liknande linfärja några mil längre nedströms i Lainioälven vilket ni kan se i detta Facebookinlägg. Liksom jag några år tidigare hade åkt med tre andra betydligt större linfärjor i Norrbotten några år tidigare, som ni kan läsa om i detta Facebookinlägg, om ni vill. Så nu återstod bara denna linfärja i Norrbotten att avverka innan jag hade åkt med alla Norrbottens linfärjor avsedda för bilar, i alla fall alla som jag hittills känner till. Som en liten bonus åkte jag ju även med denna (klicka här för att se bilden) lilla linförsedda båt i samband med att jag vandrade Padjelantaleden, som ni kan läsa om genom att klicka här.

Men nu kom jag alltså från till Lannavaaras södra del av byn och jag kunde ana oro då jag inte kunde se några färska spår i snön och mycket riktigt var linfärjan uppdragen på land på andra sidan älven… Och någon roddbåt som såg ut att vara tänkt att användas denna tid på året såg jag inte heller till (även om det ju låg en roddbåt på land så verkade den inte tänkt för användning nu). Inte var det ju heller någon is över hela älven som man kunde ta sig över, även om det var en tunn isskorpa inne vid land där jag stod vid färjeläget på södra sidan av den rinnande älven i en del av byn som för årstiden verkade evakuerad och folktom, i väntan på att isen över älven skulle börja bära inför den kommande säsongens passager över älven. Det var det ju lite märkligt att vara i en del av byn som var så avlägsen från omvärlden, även om den inte var längre bort än att jag kunde höra människor på andra sidan älven.

Då var det alltså bara för mig att återigen göra samma resa tillbaka till grusvägen genom skogen och över myrar längs samma fyrhjulingsväg/stig som jag nyligen hade kommit via och blivit blöt om fötterna på under mitt klafsande över halvfrusna myrar. Liksom åt andra hållet blev de cirka åtta kilometrarna genom naturen och en hel del promenerade istället för cyklande i den smått besvärliga terrängen där det nu även började skymma. Så i efterhand skulle jag kanske ha tagit min tilltänkta rundtur åt andra hållet, alternativt först kontrollerat om linfärjan gick att använda innan jag gav mig av ”bakvägen” till Lannavaara. Det hade ju besparat mig från att kämpa längs den besvärliga träringen genom naturen, som ju tillsammans med grusvägen utgjorde en betydligt längre sträcka mellan Lannavaara och bilen, gentemot vad landsvägen från Lannavaara hade inneburit. Så småningom nådde jag då fram till bilen uppe i Övre Soppero igen och kunde fortsätta hemåt.

Det positiva är ju att jag fick en del motion och att jag har en trevlig linfärjetur kvar i Norrbotten även till nästa år!

/Fredrik

loading...
Kartbild över området.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En av broarna mellan Övertorneå och Karungi.

För drygt hundra år sedan, eller närmare bestämt år 1914 så öppnades den cirka 47 kilometer långa järnvägen längs Torneälven mellan Karungi och Övertorneå. Men 1984 tog en epok slut då persontrafiken lades ner på järnvägen mellan Övertorneå och Karungi och 1986 lades även godstrafiken ner på den aktuella järnvägen. Redan efter mindre än tio år efter nedläggningen av persontrafiken rev man upp spåret på sträckan, vilket skedde 1992.

Förra året så gjorde jag ju en dressintur längs den gamla Haparandabanan mellan Morjärv och Haparanda, en järnväg som också så småningom hade lagts ned, vilket dock skedde betydligt senare, närmare bestämt i december 2012. Men mellan Haparanda och Morjärv ligger spåren ännu kvar och anledningen till dess nedläggning var en så positiv sak som att man då hade byggt en ny järnväg till Haparanda som ersatte den gamla banan.

Även om tågtrafiken lades ner mellan Övertorneå och Karungi redan innan jag var föddes så tyckte jag att det vore intressant att se hur mycket järnvägsrelaterat som finns kvar efter banvallen fortfarande. Så fredagen den 7:e oktober i år så tog jag med mig cykeln i bilen till Övertorneåtrakten för att kunna ta en cykeltur längs den gamla banvallen en fin höstdag, eftersom att det inte gick att trampa dressin där då spåret ju sedan länge är borta.

Eftersom att jag parkerade och övernattat vid Luppioberget som ligger någon mil söder om Övertorneå så började min cykeltur där, genom att jag först tog mig ner till banvallen och sedan följde jag banvallen in till Övertorneå. Efter en stund i Övertorneå så följde jag sedan till största delen banvallen söderut till Karungi där jag i skymningsljuset tog en titt på såväl stationsområdet och den lilla orten Karungi. Cykelturen tillbaka till bilen vid Luppioberget skedde till största delen längs väg 99, som är den riksväg i Sverige med högst vägnummer och som går mellan Haparanda och Karesuando, via bland annat Övertorneå och Pajala.

Jag presenterar resan i form av två bildspel här nedan med tillhörande bildtexter, där bilderna följer järnvägens sträckning från Övertorneå i norr till Karungi i söder, även om inte bilderna är exakt i den geografiska ordningen då en del bilder är från ungefär samma plats och då jag istället har prioriterat en annan ordning på bilderna. Bilderna är även tagna i olika väderstreck om vartannat. Där det första bildspelet tar slut så tar istället det andra bildspelet vid.

Om någon är intresserad att även se min dressintur som jag gjorde sommaren 2015 mellan Morjärv och Haparanda så la jag upp den turen så väl på Facebook och på Svenska Järnvägsklubbens järnvägsforum ”Postvagnen”.
För att se den dressinturen på Facebook klicka här och för att istället se den på Svenska Järnvägsklubbens forum ”Postvagnen” klicka här.

/Fredrik

Bilder del 1 av 2.

loading...

Bilder del 2 av 2.

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En annan väg till Tornedalen.

Torsdagen den 6:e oktober gjorde jag en resa ner genom den östra delen av Norrbotten från Kiruna till trakterna av Övertorneå för att spendera fredagen i Tornedalen. Nu kunde jag ju som de flesta andra gör, helt enkelt valt att följa Malmfältens ena pulsåder, alltså väg E10 ner till Överkalix och där fortsatt längs riksvägen med det näst högsta numret i Sverige, alltså 98:an vidare till Övertorneå. Men jag som gillar att upptäcka nya platser, se landsbygden och nya byar ville istället testa lite nya vägval och lekte helt enkelt med ”Google Maps” och sökte efter olika vägval mellan Kiruna och Övertorneå. Så efter att slagit in alternativet vägbeskrivning för cykel (även om jag åkte bil) så fann jag ett intressant alternativ mellan Kiruna och Övertorneå.

Det började naturligtvis längs E10:an ut från Kiruna, då det inte finns så många vägar som bär till och från Kiruna, det är ju liksom inte som till Rom, utan till Kiruna så finns det ju i princip bara E10 som man kan åka sydöst ut, respektive nordväst, samt de båda återvändsvägarna till Nikkaluokta respektive Kurravaara som visserligen förgrenar sig i flera mindre vägar, men som alla är mer eller mindre återvändsvägar.

Men då jag följt E10:an till Skaulotrakten som ligger vid sjön ”Soutujärvi” så var det dags att svänga av den stora genomfartsleden. Så vid den stora byggnaden prydd med ljusskylten ”FOLKETS HUS” så tog jag av in på en mindre grusväg och följde den in till Nilivaara, en väg som jag visserligen sneglat på flera gånger tidigare, men antagligen aldrig tidigare hade följt hela dess väg.

I Nilivaara så tog jag en liten titt på byn innan jag fortsatte en bit på en större väg innan det åter var dags att följa en mindre grusväg. En väg som tog mig genom bland annat byn ”Granhult” och sedan ut på länsväg 394 som jag följde österut. Men redan innan jag var framme i trakterna av Kalixälven, och därmed den större vägen mellan bland annat Charlotte Kallas hemby Tärendö och Överkalix så svängde jag in på en mindre bomförsedd grusväg med öppen vägbom. En grusväg som tog mig ganska rakt söderut till den lilla byn Kainulasjärvi. Sedan följde jag de större vägarna genom såväl Narkentrakten och Korpilombolo ner till Övertorneå, vilket även innebar att jag tog mig från Kalixälvens dalgång till Torneälvens dalgång och även korsade polcirkeln. Efter en stund i Övertorneå så fortsatte jag på torsdagskvällen ytterligare någon mil söderut till Luppioberget, där jag övernattade i bilen.

På fredagen vaknade jag upp till en fin höstmorgon där en tät dimma svepte över Toreneälven, även om den inte nådde ända upp till Luppiobeget där jag befann mig. Det var inte bara jag som hade upptäckt den spektakulära morgondimman över Torneälven, utan vid Luppioberget fanns även på fredagsmorgonen en annan man, en man som antagligen filmade den fina morgonen då han spakade en drönare på platsen. Dagen spenderades sedan på cykelsadeln för att leta efter järnvägshistoria längs den gamla banvallen mellan Övertorneå och Karungi, något som får bli ett eget blogginlägg en annan dag.

/Fredrik

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Gränsleden.

Mellan den 26:e september och den 2:a oktober 2016 så var jag ute på en fjällvandring längs Gränsleden, eller för den delen Rádjebálges som den heter på samiska. En led som går mellan Ritsem i Sverige och Sørfjorden, som ligger i Norge och är en förgrening av Indre Tysfjorden. I den västligaste änden av leden förgrenar sig leden så att man kan gå till andra ställen än just Sørfjorden, bland annat till den lilla platsen Storå. Leden följer i stort historiska gamla handelsstigar mellan Norge och Sverige, stigar som även använts som flyktvägar under krigstider.  Leden är tillfixad för mindre än 10 år sedan, varav den östligaste delen närmast Ritsem är fixad senast. Leden går mellan Gällivare kommun och Tysfjords kommun i Norge, två kommuner som är så kallade ”vänorter”.

På den svenska delen av leden finns det fyra stycken rastplatser med bord under ett tak och tillhörande utedass. På den norska delen finns det istället tre stycken raststugor som man kan övernatta i, samt en rastplats med en kåtliknande byggnad som man också kan rasta eller övernatta i, den ligger för övrigt bara knappt två kilometer från den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Alldeles vid Sørfjorden finns för övrigt också en rastplats. Leden är drygt 60 kilometer i en riktning.

Hur som helst så hade jag redan på söndagen den 25:e september börjat köra bil till Ritsem dit jag anlände på natten mot måndagen, och började med att övernatta i bilen utanför Svenska Turistföreningens fjällstation som hade stängt för säsongen cirka en vecka tidigare, och under söndagen den 25:e september hade även säsongens sista busstur lämnat Ritsem. Längs den cirka fjorton mil långa ”Vägen Västerut” som tog mig till Ritsem hade jag varken mött, blivit omkörd av eller kört om någon annan bil, visserligen hade jag sett en annan bil som det var aktivitet vid på en rastplatsliknande plats med informationstavlor alldeles precis då man svängt in på den aktuella vägen.

På måndagsförmiddagen började jag min vandring längs Gränsleden från Ritsem fram till vattenmagasinet Akkajaures västra ände där det finns en rastplats. Leden följde Akkajaure under hela sträckan även om den gick en bra bit upp från strandkanten så att man gick en del på kalfjäll. Innan jag hade kommit fram hann det dock bli mörkt så jag fick gå de sista kilometrarna i skenet från min pannlampa, på den cirka två mil långa dagsetappen.  Under dagen så hade jag även passerat rastplatsen ”Sievgok” där en av dagens pauser hade tagits. I början då endast delar av Gränsleden hade färdigställts så fanns inte leden mellan Ritsem och Akkajaures västra ände, utan då fick man istället ta sig mellan dessa platser med båt, något som man fortfarande lär kunna göra om man beställer båtskjuts i förhand.

Efter en natt i tält så fortsatte jag på tisdagen min fjälltur. Jag passerade under dagen de båda rastplatserna ”Gálavárddo” och ”Sårggå”. Strax innan jag nådde fram till den norska gränsen så korsade Nordkalottleden den led som jag följde. Då vek jag av Gränsleden och följde istället Nordkalottleden in i Norge fram till den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Stugan är som många andra fjällstugor i Norge obemannad och låst med en så kallad ”DNT-nyckel”, som tillhandahålls via ”Den Norske Turistforeningen”. Med hjälp av nyckeln kommer man dock in i flertal av de norska fjällstugorna så därför har jag skaffat mig en sådan, så tack vare den kom jag in i stugan där jag tillbringade kvällen och natten. Eftersom att stugan saknar elektricitet så fick jag först göra upp en eld där inne för att så småningom känna hur värme sakta steg i stugan tack vare den sprakande brasan i vedspisen. Det var riktigt mysigt där inne i skenet av ett flertal fotogenlyktor som fanns i stugan. I stugan fanns även gasolplattor som jag kunde laga mat på. För att få utnyttja stugorna betalar man i efterhand in en avgift för de nätter som man bott i stugan, en avgift som är rabatterad om man som mig är medlem i ”Den Norske Turistforeningen”, men även ett medlemskap i ”Svenska Turistföreningen” ger ett rabatterat pris, om än inte lika lågt. Så för min del handlade det om 150 norska kronor per natt, enligt mig ett bra pris. Nackdelen med att bo i stugorna är ju att man innan man lämnar stugorna måste städa stugan, vilket ju tar en stund speciellt om man är själv. Eftersom att det inte var någon annan denna natt i stugan (då det ju kan anses som lågsäsong) så fick jag hela stugan för mig själv. Stugan bestod av en storstuga, med flera sovrum och utanför på området fanns bland annat även en mindre stuga med färre bäddplatser i, en bastu och ett utedass. Det bästa med att kunna bo i stugorna är ju att man får möjlighet att kunna torka alla sin utrustning då den har blivit blöt.

På onsdagen gjorde jag en morgonbrasa till frukosten och städade sedan stugan innan jag lämnade stugområdet och promenerade ut mot Gränsleden som fanns knappt två kilometer från stugan, i andra änden av den sjö som stugområdet var beläget invid. Vid Gränsleden fanns det en rastplats vid samma sjö som fjällstugan var belägen, men som nämnt i andra änden av sjön. Där fanns ett vindskydd som bestod av ett tak med tre väggar vari man kunde sitta och äta vid ett bord. Bredvid vindskyddet fanns en kåtliknande byggnad med en liten kamin inuti som man kunde övernatta i om man ville, och därtill fann även både ett dass och en mindre förrådsbyggnad. Eftersom att jag dagen innan hade gått parallellt med Gränsleden längs Nordkalottleden så lämnade jag nu min ryggsäck vid rastplatsen och vandrade då de cirka två kilometrarna som jag hade missat av Gränsleden tillbaka in till Sverige och den plats där de båda lederna korsade varandra, så att jag inte skulle missa att gå denna etapp av Gränsleden. Där vände jag om och vandrade ännu en gång över landsgränsen till Norge så att jag återigen kom fram till min ryggsäck som jag hade lämnat vid rastplatsen. Sedan promenerade jag vidare längs en sträcka som först gick lite uppför, men sedan övergick i en hel del nerförsbackar till jag på kvällen nådde fram till stugan ”Kjerringvatnet”. Det var en liten stuga som var uppförd för cirka tio år sedan. En stuga med två bäddar, en liten gjutjärnskamin, ett bord och gasolplattor. På min väg dit hade jag gått förbi en liknade stuga cirka fem kilometer tidigare, närmare bestämt vid ”Krokvatnet”. Intill stugorna fanns det även dass. Vid stugan som jag bodde i vid ”Kjerringvatnet” fanns även ett större hus utanför stugan, ett hus som dock var låst. Ett litet problem med den hemtrevliga gjutjärnskaminen som ganska snabbt värmde upp stugan var dock att några vedträd som tillhandahölls var lite för långa för kaminen, men det var ju riktigt trevligt att dessa små stugor var gratis att bo i och att man ände fick tillgång till såväl gasol som ved.

På torsdagsmorgonenen lämnade jag stugan efter ännu en stugstädning. Då gick jag tre kilometer tills jag kom fram till ännu en stuga, även denna lik de två tidigare stugorna. Jag befann mig då vid ”Brynvatnet”. ”Brynvatnet” är även det som Akkajaure ett vattenmagasin, så då hade jag alltså gått från ett vattenmagasin till ett annat vars vatten rann ut åt skilda håll. Akkajaures vatten hade ju den långa vägen framför sig genom hela Luleälven fram till sitt mål i Bottenviken vid Luleå, medans vattnet i ”Brynvatnet” bara hade en kort men brant resa framför sig under jorden fram till kraftverket vid Sørfjorden. Från ”Brynvatnet” fortsatte leden vidare i cirka fyra kilometer längs en serpentinslingrande grusväg ner till Sørfjorden. För att slippa bära ryggsäcken tillbaka upp för backen igen så lämnade jag den i stugan vid ”Brynvatnet” då jag traskade ned till den lilla byn bestående av några hus nere vid Sørfjorden, där även kraftverket var beläget. Där fanns även en rastplats bestående av bland annat ett vindskydd. Grusvägen tog även den slut vid Sørfjorden då den bara gick därifrån och upp till ”Brynvatnet”, samt att den anslöt till några små avsticksvägar bland annat kring husen i byn. Nere vid fjorden fanns en större båtbrygga dit man kunde åka med båt från Tysfjord kommuns huvudort Kjøpsvik, om man förbokade båtresan. Jag passade på att känna på vattnet i fjorden och träffade även på en man nere i byn som hade fritidshus på platsen och jag såg även några andra personer som var nere vid fjorden och fiskade. Längs grusvägen såg jag visserligen en bil, i vilken jag gissar att personer som arbetade med kraftverket färdades och så småningom såg jag en människa uppe vid ”Brynvatnet”, men det var först denna dag som jag såg några andra människor sedan jag lämnade Ritsem, där jag bland annat träffade på en man som håll på att förbereda fjällstationen för höstdvalan. Visserligen hade jag sett tält ute på en ö i en sjö under en av mina vandringsdagar. Efter att ha känt på fjordens kalla och salta vatten promenerade jag upp för den branta vägen och såg mig omkring vid ”Brynvatnet” innan jag gick tillbaka till den stuga där jag lämnat min ryggsäck. Jag tog på mig ryggsäcken och vandrade tillbaka till samma stuga som jag tidigare hade övernattat vid natten mot aktuell dag. Anledningen att jag tog med mig ryggsäcken från stugan på morgonen trots att jag kom tillbaka till samma ställe på kvällen var helt enkelt att jag inte hade bestämt mig om jag skulle gå samma väg tillbaka eller kanske rent av till någon annan fjällstuga eller till något helt annat ställe. Men jag valde ändå att gå samma väg tillbaka till Ritsem då det ju var lättsammast så, då jag inte hade hur många dagar som helst på mig att vara borta och helst inte ville behöva ta mig till Ritsem på något besvärligt sätt för att hämta bilen vid ett senare tillfälle, med tanke på att det ju inte gick några fler bussar dit i år.

Fram tills på fredagen så hade jag klarat mig ganska bra vädermässigt, det hade visserligen blåst en hel del på nätterna då jag bott i stugor och fallit en del regn, men tack och lov hade det mesta regnet fallit då jag var i stugor. På torsdagskvällen hade det dock blåst så pass mycket att det var svårt att få elden att brinna i stugans lilla kamin. Men fredagen blev en dag som jag fick tillbringa i regnet under min femton kilometer långa dagsetapp tillbaka till fjällstugan i ”Røysvatn”. Det var visserligen inget spöregn som det handlade om men väl ett relativt ihållande duggregn som blötte ner mig rejält, men jag frös i alla fall inte så länge som jag promenerade annat än då man stannade, så det var skönt att komma fram till en plats där det gick ganska bra att torka sakerna igen. Regnet hade även under en kortare period lite inslag av hagel och något snöblandat regn. Eftersom att jag höll mig som varmast då jag traskade på och inte stannade så mycket så kom jag fram ganska tidigt till stugan och kunde i lugn och ro göra eld, äta min pastamiddag och njuta av Twix-chokladbitar till ljudet från den sprakande elden. Likväl som jag senare kunde njuta av såväl vindens sus, ljudet av regndropparna mot stugan och det mysiga stämningsfulla skenet som fotogenlyktorna gav då jag efter mörkretsinbrott i skenet från fotogenlamporna bläddrade i fotoalbum som låg i fjällstugan som vid det laget hade en doft som var en blandning av blöt tvätt, svett och fotogen.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost och vid det laget sedvanlig stugstädning innan jag tog modet och gick ut i det väder som jag hade hoppats att skulle avta under natten, nämligen ett regnigt och blåsigt väder. Men tyvärr så blåste det och regnade en hel del då jag lämnade stugområdet i riktning mot Sverige, denna gång längs Nordkalottleden som skulle ta mig över landsgränsen in i Sverige då den leden antagligen var en genväg från fjällstugan i den riktningen som jag skulle, då den just där gick ganska så parallellt med Gränsleden. Det positiva var dock att jag hade relativt bra medvind så att jag slapp det kallaste direkt mot ansiktet, ett flyt som jag i stort hade haft turen att ha även under de mer blåsiga etapperna tidigare under denna fjälltur. Vid den här tidpunkten så hade jag ju hunnit gruva mig i ett par dagar för den kommande kvällen då jag ju visste att det inte fanns några stugor att tillgå mellan den fjällstuga som jag lämnade på lördagsmorgonen och Ritsem, och var med andra ord mer eller mindre tvungen att bo en natt i tält. Jag hade i alla fall försökt att förbereda mig någotsånär inför detta då jag gav mig ut i regnvädret på lördagsmorgonen genom ett försök att torkat det som var blött och sektionera upp ryggsäcken där jag prioriterade att hålla en del torr med hjälp av plastpåsar, en del vari jag förvarade såväl ett tort ombyte som sovsäcken. Som tur var så avtog de värsta vädret ganska tidigt på dagen och det hela blev en ganska fin dag med regnskurar emellanåt och såväl sol, som regnbåge kunde ibland skönjas på himlen. När jag väl kom fram till rastplatsen vid västra änden av Akkajaure där jag slog upp mitt tält så visade det sig att min taktik för packningen hade fungerat så att det väsentliga och även en del annat ännu var torrt, trots att jag då var ganska så blöt efter dagens regnande. Jag kröp ganska tidigt in i tältet när det mörknade, där jag kunde hålla mig varm i min varma, men tunga sovsäck, som kändes bra att jag släpat med så att jag slapp frysa.

Natten mot söndagen visade sig vara en kall natt, inte för att jag frös, men när jag skulle flytta på några saker i tältet så märkte jag att de hade fryst fast lite lätt. I tältet var det även en liten vattenpöl, men jag hade i alla fall inte lidit av den. När jag gick ut ur tältet kunde jag se en del nysnö som lagt sig på närliggande fjälltoppar, som befann sig högre upp än mig och mitt tält som stod i ett frostbeklätt gräs med en ishinna på delar av sin tältduk. Söndagen blev en relativt fin dag, även om några snöflingor föll, en dag som jag avverkade de sista milen in till Ritsem längs Gränsleden. När jag väl kom fram till Ritsem så tittade jag runt lite i Ritsem och såg återigen människor, vilket åter hade blivit ett par dagar sedan jag senast såg. Sedan fortsatte jag med bilen tillbaka hem till Kiruna och denna gång mötte jag flera bilar på min resa längs ”Vägen Västerut”, som den fina vägen mot såväl kraftverk som fjäll kallas.

Fördelen med att vandra så här i lite lågsäsong var att jag fick alla stugor för mig själv och inte heller behövde jag besväras av några myggor eller knott. En annan fördel är att det inte är så mycket vatten i vattendrag så här års om de ska passeras, men en nackdel är ju att det blir mörkt ganska tidigt på kvällen. 

Gränsleden har ett par alternativa sträckningar ett par tänkbara alternativa startpunkter i väster, men den tur som jag gick var i alla fal fin, även om tyvärr ett par broar var trasiga. Alldels vid Ritsem finns också en möjlighet till ett alternativt vägval.

Här nedan finns två olika album, det första innehåller allmänna bilder som jag tog under turen och det andra visar bilder från de olika rastplatserna och stugorna längs leden.

Vill ni se en karta och annan information om leden så kan ni besöka länken nedan som tar er till Gällivare kommuns informationssida om leden.

/Fredrik

Fotoalbum från Gränsleden.

loading...

Rastplatser och stugor längs Gränsleden.

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Inlandsbanan sommaren 2013.

Nu tänkte jag visa några bilder och berätta om en resa längs med Inlandsbanan som jag gjorde tillsammans med mina föräldrar för några år sedan, nämligen mellan söndagen den 28:e juli 2013 och onsdagen den 7:e augusti 2013. Vi köpte Inlandsbanekort och gjorde resan med Inlandsbanan som bas genom Norrlands inland, men vi gjorde även en hel del avstickare längs med färdvägen. Till resan hade jag fått en hel del inspiration från en resa som jag till stor del var med på tillsammans med Svenska Järnvägsklubben sommaren 2005. En resa som till stora delar bestod av samma norrländska guldkorn, som nu denna resa skulle komma att innehålla, men nu skulle även mina föräldrar få uppleva dessa saker och en hel del andra saker, liksom en hel del saker även var helt nya för mig att upptäcka.

Inlandsbanekortet är ett kort som ger en möjlighet att under fjorton dagar resa så mycket man vill med Inlandsbanan och några utvalda busslinje i dess närhet, busslinjer som framförallt går in mot fjällvärlden. Inlandsbanekorten var ju även giltiga på Tågabs tåg mellan Kristinehamn och Mora, ett tåg som utgick ända ifrån Göteborg på sin färd genom landet upp till Mora, via bland annat Kristinehamn och Borlänge under några sommarveckor. En tanke var därför för min egen del att jag någon dag innan skulle ta mig ner till Kristinehamn och åka med Tågabs tåg ända därifrån, men istället blev det att jag arbetade ganska tätt inpå avresetillfället, så jag åkte istället med ett annat tåg till Borlänge, där jag mitt på söndagen klev på Tågabs lokdragna tåg till Mora.

Innan tåget väl var framme i Mora så klev även mina föräldrar på tåget i Rättvik där de bor. I Mora så bytte vi till Inlandsbanans motorvagn upp till Östersund. Mellan Mora och Östersund passerade vi Storstupet och stannade även till i närheten av Inlandsbanans högsta punkt och tittade på ett björnide. En av de trevligaste sakerna med att resa med Inlandsbanan under dess turistsäsong, är alla de trevliga mat och fikastoppen som tåget gör. Tågvärden tog vanligtvis upp beställningar innan man kom fram till mat och fikastoppen för att de ätbara sakerna skulle hinna förberedas innan vi anlände till ställena. För att veta vad som erbjöds på de olika ställena fanns det menyer ombord i tågen. Längs den långa tågsträckan mellan Mora och Gällivare fanns det ett flertal olika mat och fikaställen som tåget stannade invid, en del stopp i båda riktningarna och några endast åt det ena eller andra hållet. På vår färd upp till Östersund så blev det fikastopp i Fågelsjö och i Åsarna. Tåget som vi åkte med upp till Östersund, dit vi anlände på kvällen hade sin slutdestination vid hållstället Östersund Västra. Vi tillbringade natten på pensionat Björnen i Östersund.

På måndagsmorgonen blev det till att stiga upp tidigt, då tåget som vi denna dag skulle åka med ända upp till Gällivare avgick redan strax efter klockan sju. Redan vid hållplatsen vid Jämtlands länsmuseum som heter Jamtli i utkanten av Östersund tvärstannade tåget då det var några påstigande där som antagligen inte lokföraren var så beredda på. Efter cirka en timmes tågresa så stannade vi till i ”Jämtlands Sikås”, där det blev ett första fikastopp för dagen. Sedan avlöpte dagen med matstopp i Vilhelmina, Moskosel och Vajkijaur. I Sorsele möttes det nordgående och det sydgående tåget. I Sorsele fanns även ett litet inlandbanemuseum som man kunde titta på under pausen som tåget gjorde där, samt att om man ville kunde man även få sig något i magen där. Även Moskosel bjöd på ett muséum, nämligen ett rallarmuséum. Min mamma hade under nästan hela dagen väntat på att få se resans första renar som äntligen dök upp mellan Jokkmokk och Porjus, men det blev en besvikelse då det inte blev bättre än att de råkade bli överkörda av tåget som vi åkte med, och någon av dem kastades även ner för en slänt av tåget i det okända skick den befann sig i efter kollisionen med tåget. Nu visade de sig senare att inte detta var enda gången under resan som vi skulle få se renar, utan bara den första och värsta gången. Vid stationshuset i Gällivare blev vi hämtade av en dam som drev ett ”Bed & Breakfast” på orten, där vi hade bokat in oss för att bo denna natt och två nätter längre fram under resan.

På tisdag åkte vi vidare med SJ-tåget upp till Kiruna där vi besökte LKAB:s besöksgruva en bit ner under jorden, vilket ju var intressant. På eftermiddagen fortsatte vi med buss ut till Nikkaluokta där vi inkvarterade oss i en stuga som vi ska skulle spendera natten i. På sena eftermiddagen gick vi drygt fem kilometer längs vandringsleden från Nikkaluokta mot Kebnekaise tills vi kom till sjön Láddjujávri där vi åt renburgare vid ”Lap Dånalds”, som är ett ställe där det säljs renburgare och där även en kaffekåta finns. Just i år, alltså 2016 (med andra ord inte redan 2013 då denna resa genomfördes), har man även byggt en ny restaurang och moderna stugor på platsen. Den nybyggda restaurangen heter Enoks efter den legendariske meterologin Enok Sarri i Nikkaluokta. Över sjön Láddjujávri kan man om man vill åka båt parallellt med vandringsleden mot Kebnekaise, om man vill vidare till just Kebnekaisetrakten. För vår del så vände vi om till stugan i Nikkaluokta för att spendera natten där, efter att ha ätit renburgarna.

Mitt på onsdagen så tog vi bussen från Nikkaluokta tillbaka till Kiruna. Då hade vi även hunnit med att titta in i kyrkan i Nikkaluokta. I Kiruna bytte vi bussen mot ett tåg som vi fortsatte med till Gällivare där vi åter bytte färdmedel igen. Denna gång blev det åter till buss. En buss som tog oss från Gällivare fram till Porjus där vi klev av bussen vid det gamla vattenkraftverket. Där kunde man få guidning flera gånger om dagen i det äldre av vattenkraftverken. Så vi var med på en sådan guidning, en visning som dessutom visade sig vara gratis, i alla fall då vi var där. Att det bara var vi och guiden och inga andra besökare som deltog på visningen kändes ju lite speciellt i det stora kraftverket som invigdes 1915 för att förse den då precis elektrificerade Malmbanan med elektricitet, men med erfarenhet från andra sevärdheter i Norrland kan jag konstatera att det inte är helt ovanligt att det inte är så många beskare på alla platser när man kommer. Efter besöket, i kraftverket fortsatte vi med buss upp till Gällivare igen, hade vi hellre valt att åka tåg från Porjus till Gällivare så hade vi fått lov att vänta i flera timmar, då det återstod flera timmar innan tåget på Inlandsbanan på väg mot Gällivare skulle passera Porjus. I Gällivare var det meningen att vi skulle spendera ännu en natt på det ”Bed & Breakfast” där vi tidigare hade bott, men nu valde vi istället att bo på Liza Hotell i Gällivare (ett hotell som efter denna vistelse har blivit Scandic) då pappa som lider av astma och allergi tyckte att det var lite för starka dofter inne i det ”Bed & Breakfast” där vi bodde någon natt tidigare. 

På torsdagen åkte vi med en buss de cirka nitton milen från Gällivare till Ritsem för att njuta av den fina fjällutsikten längs den fina vägen, alltså längs den så kallade ”Vägen Västerut”, en väg som byggts i samband med att man byggt kraftverk i området och där även Volvo spelat in reklam med Zlatan och det lär inte vara någon slump att de valt denna fina vägsträcka för sina reklamfilmer. Denna busslinje var och är en av de många busslinjer där Inlandsbanekortet gällde som biljett. Uppe i Ritsem fick vi en paus cirka en timme invid Svenska Turistföreningens fjällstation, precis som att busschauffören också fick en rast i Ritsem. Sedan fortsatte vi tillbaka med bussen ner till Kebnats efter att passerat Suorvadammen och Stora Sjöfallet. Kebnats är den plats där båten till fjällstationen Saltoluokta avgår ifrån. Saltoluokta som är beläget i väglöst land, ligger nämligen på andra sidan sjön ”Langas” som Stora Luleälven rinner igenom. Därför stannar bussen på ena sidan av sjön och sedan får man byta till båten M/S Langas för att komma dit på sommaren. Här vid Kebnats klev vi av bussen och fortsatte med båt till fjällstationen Saltoluokta. Där tittade vi på bland annat på en kyrkkåta innan vi åt en god middag inne på fjällstationen. Vi övernattade i ett relativt nybyggt hus som är en del av den gamla anrika fjällanläggningen som bland annat vandringsleden Kungsleden fortsätter förbi.

Efter en inledande frukost på fredagsmorgonen inne på fjällstationen så promenerade vi genom fjällmiljön fram till en liten stugby som ligger i Samevistet Petsjaure. Där vi åt glödkakor innan vi promenerade tillbaka till fjällstationen Saltoluokta, där vi tog båten över sjön igen och klev på bussen som tog oss in till Gällivare, där det fick bli ännu en hotellnatt på Liza Hotell.

På lördagsmorgonen fortsatte vi med Inlandsbanan söderut ut igen till Arvidsjaur, en resa som innebar fikastopp vid restaurangen Fjällglimten i Vajkijaur och lunchstopp vid stationshuset och tillika rallarmuséet i Moskosel. I Arvidsjaur sökte vi upp stället där vi skulle bo och spenderade sedan dagen i samhället. Under sommaren kör Arvidsjaurs Järnvägsförening ångtåg från Arvidsjaur till Slagnäs och tillbaka. Så vi åkte med deras ångtåg till Slagnäs där ångloket gjorde ”rundgång”, alltså förflyttade sig från ena änden av tåget till dess andra ände. På resan till Slagnäs åt vi en middag ombord i tåget. På tillbakaresan från Slagnäs så stannade tåget till för korvgrillning och bad för den som ville invid Storavans strand. Väl framme igen i Arvidsjaur så hade man tänt en fin brasa på stationsområdet. Det verkade som att det var en populär utflykt för lokalbefolkningen framförallt, men även för en del turister att åka med ångtåget.

För att kunna göra några fler avstickare från Inlandsbanan som var lite svåra att få ihop med vad som erbjöds av kollektivtrafiken under en begränsad tidsåtgång, så hade jag som vid den tidpunkten bodde i Luleå förberett lite och parkerat min bil i Arvidsjaur någon vecka tidigare. Så på söndagen satte vi oss i bilen och styrde till Mensträsk. Där kan man nämligen åka med en linbana mellan Mensträsk och Örträsk. Linbanan som byggdes mitt under andra världskriget gick ursprungligen mellan Kristinebergsgruvan i Kristineberg och Boliden för att frakta malm, vilket den användes till fram till slutet av 1980-talet. Detta var en sträcka på omkring 96 kilometer. Efter att dess drift för malmtransporterna upphörde har man senare satt fart på en kortare sträcka av linbanan igen, nämligen mellan Mensträsk och Örträsk som ligger i Västerbotten. På den drygt 13 kilometer långa sträckan mellan Mensträsk och Örträsk har man satt upp kabiner för cirka fyra personer vardera, vilka ersatt de ursprungliga behållarna som transporterade malmen. I dessa kabiner kan man åka längs linbanan, samtidigt som man njuter av en lunch vid kabinens bord då man färdas över ett stycke västerbottnisk glesbygd över såväl myrar som sjöar. Så vi åkte mellan dessa orter i en kabin samtidigt som vi tuggade på dagens lunch till den rofyllda utsikten. Detta är något som jag gärna skulle vilja rekommendera andra att också testa på! När vi hade kommit fram till andra änden av linbaneresan så ingick en bussresa tillbaka till startplatsen för linbeneäventyret, där vi även hade fått se en film om linbanan innan färden påbörjades. Efter linbaneturen åkte vi till Åmliden som ligger en bit utanför Norsjö, där vi bodde på ”Källan” som är ett spahotell i närheten av landskapet Västerbottens högsta punkt som når upp till 551 meter över havet, (dock finns det ju betydligt högre platser i Västerbottens län, men det här är alltså högst punkten i själva landskapet Västerbotten). Invid denna plats fanns även många vindkraftverk. Nu var det dock ingen högsäsong på spahotellet som var obemannat när vi kom, så vi fick antagligen bo helt själva i det fina spahotellet denna augustinatt mellan söndagen och måndagen. På kvällen tog vi en promenad i närheten och grillade utanför spahotellet och då visade det sig att en älg i alla fall också höll till invid spahotellet.

På måndagen åkte vi vidare till Kristineberg där vi besökte den underjordiska kyrkan som finns nere i Kristinebergsgruvan. Senare fortsatte vi förbi Adak där den gamla ”Sagabiografen” finns, en biograf som fortfarande präglas av en 1940-talsanda. Tyvärr var den inte öppen den tiden som vi var där och vi fortsatte sedan till den lilla byn Harads. I Harads finns ett trähotell som vi tänkte titta på om man fick komma in på området på egen hand, men det visade sig att man då behövde gå med en guide/värd om man ville bli insläppt på området där trädhotellet är beläget. Därför blev det ingen titt på trädhotellet då, men vid ett senare tillfälle kring en jul passade vi istället på att gå en guidad visning vid trädhotellet i vinterskrud. Vi fortsatte sedan till Luleå där vi övernattade och lämnade bilen. Vi hade då fått se en fin regnbågsprydd himmel och under de senaste dagarna hade vi även hunnit med att besöka de båda samhällena Norsjö och Malå.

På tisdagen tog vi en något stressig promenad till busstationen i Luleå, där vi klev ombord på bussen till Arvidsjaur dit vi anlände mitt på dagen. Pappas som tyckte att palt borde ätas under resan fick sig en bit i Arvidsjaur, även om jag inte tror att han var så jätte imponerad utav den palten under de förutsättningarna som rådde då vi strax skulle hasta vidare till järnvägsstationen för att fortsätta med dagens södergående tåg på Inlandsbanan. En annan sak som han inte heller blev jätte imponerad utav var att många stationsklockor längs Inlandsbeneresan tyvärr visade fel tider. När vi klivit på motorvagnståget som förde oss söderut så avlöpt dagen med ett stopp i Sorsele för tågmöte och möjlighet att besöka Inlandsbenemuseet där och fika på stationsområdet. Strax innan Vilhelmina så stannade tåget till för middag vid den relativt nybyggda och fina restaurangen, samt tillika gårdsbutiken ”Martin Bergmans Fisk & Vilhelmina Gårdsbutik”, som hade fått en egen hållplats strax norr om stationsområdet i Vilhelmina. I Hoting var det ett fikastopp för kvällsfika. Natten tillbringades återigen i republiken Jämtlands största stad som ligger invid Storsjön, med andra ord övernattade vi i Östersund.   

På onsdagsmorgonen fortsatte vi med morgontåget från Östersund till Mora som kördes av en trevlig lokförare. En resa som bjöd på fikastopp i så väl Åsarna som i Fågelsjö, där bland annat ”Fågelsjöbulle” fanns på fikamenyn. Från Mora fortsatte vi sedan med Tåg i Bergslagens tåg till Rättvik där mina föräldrar bor och jag själv är uppväxt. På kvällen blev det ytterligare en trevlig tågutflykt då vi åkte bil upp till Furudal. Från Furudal körde nämligen Orsa Jernvägsförening ett tåg bestående av gamla personvagnar och diesellok till Orsayran i Orsa. Orsayran är ett arrangemang som pågår under några onsdagar under sommaren där olika artister och människor samlas på Orsas gator för att spela musik och sjunga, eller helt enkelt bara lyssna. I samband med dessa Orsayror brukar den lokala järnvägsföreningen ofta köra tåg mellan såväl Orsa och Furudal, som mellan Orsa och Mora. Vilket brukar vara motorvagnar mellan Mora och Orsa och lokdragna tåg mellan Furudal och Orsa. Denna dag var den sita av sommaren Orsayror för den sommaren, en Orsayra som tyvärr bjöd på en del regn såväl som den bjöd på artister som ”Svenne Rubins” och ”Anders Flanderz Ensamsorkester”. Efter kvällen i Orsa fortsatte vi med tåget tillbaka till Furudal, en tågresa som likt resan in till Orsa bjöd på både sång och musik från ett trevligt gäng! Sedan fortsatte vi med bil från Furudal tillbaka hem till mina föräldrar i Rättvik och kunde då summera en fin resa genom Norrlands inland med hjälp av Inlandsbanan, och besök på många av Inlandets guldkornsplatser och många fina sevärdheter från höga fjäll till djupa gruvor. Så jag vill tacka alla som på olika sätt arbetar med turismen runt om i landet som gjorde denna resa till ett trevligt minne!

Bilderna är sporadiskt tagna, och ibland blev det långt mellan tillfällena då kameran fick komma till användning.

/Fredrik

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.

2016 > 10

En höstdag omkring Övre Soppero med omnejd.

I onsdags den 19:e oktober 2016 så hade jag en ledig dag och gav mig då av med bil till Sopperotrakten. Efter att ha gjort ett par stopp på vägen dit, bland annat i byn Vittangi innan jag kom fram till byn Övre Soppero. I byn passade jag på att besöka dess lilla butik innan jag satte mig på min medhavda cykel för en cykeltur i trakten, där det visade sig vara ganska halt fläckvis.

Övre Soppero ligger ganska mitt emellan Karesuando och Vittangi i Kiruna kommun. Övre Soppero och Nedre Soppero är två olika byar som båda genomkorsas av vägen E45 med cirka en halvmils avstånd emellan.

Jag började med att se mig lite om i Övre Soppero innan jag cyklade söderut till dess grannby Nedre Soppero, där jag även cyklade över Lainioälven så att jag hamnade på älvens sydvästra sida där jag vek av från E45:an österut och följde en grusväg i cirka en mil. Grusvägen som jag trampade på passerade efter ett par kilometer ganska nära ett område med fornlämningar och följde till en viss del älven, framförallt i början, men ändå drog den iväg en hel del från älvens riktning efter ett tag. Efter cirka en mil så anslöt en fyrhjulingsväg/stig till den grusväg jag cyklade på, detta på en plats där även vägen delade sig i en trevägskorsning (oräknat fyrhjulingsvägen/stigen som också anslöt där). Jag följde sedan fyrhjulingsvägen/stigen i cirka åtta kilometer och kom då fram till byn Lannavaaras södra del. Byn Lannavaara ligger framförallt på norra sidan av Lainioälven där det finns såväl butik som kyrka, men några hus ligger även på den södra sidan av Lainioälven som genomkorsar byn. På vintern finns det därför en isväg över älven och på sommaren finns en lite linfärja som rymmer en bil och som man själv får använda för att ta sig över älven mellan de två delarna av byn.

Min förhoppning var att kunna åka över med linfärjan till andra sidan byn och kunna följa den cirka 9 kilometer långa landsvägen på nordöstra sidan Lainioälven från Lannavaara in till Nedre Soppero där vägen ansluter till E45a:an strax norr om den bro som jag åkte över innan jag svängde av E45:an på min cykeltur. Redan innan jag gav mig av hemifrån så förstod jag att jag kanske var lite väl optimistisk som tänkte åka med linfärjan denna oktoberdag, och ännu lite mera skeptisk blev jag ju när jag passerade Lainioälvens bro, där jag kunde skönja en del is, om än inte så mycket och tjock is, men ändå. Att vägen till dessa trakter även till delar var täckt av ett tunt lager snö var ju inte heller något som gjorde att jag blev ännu mera övertygad om att årstiden för min planerade linfärjetur var helt optimal. Tidigare i år hade åkt med en liknande linfärja några mil längre nedströms i Lainioälven vilket ni kan se i detta Facebookinlägg. Liksom jag några år tidigare hade åkt med tre andra betydligt större linfärjor i Norrbotten några år tidigare, som ni kan läsa om i detta Facebookinlägg, om ni vill. Så nu återstod bara denna linfärja i Norrbotten att avverka innan jag hade åkt med alla Norrbottens linfärjor avsedda för bilar, i alla fall alla som jag hittills känner till. Som en liten bonus åkte jag ju även med denna (klicka här för att se bilden) lilla linförsedda båt i samband med att jag vandrade Padjelantaleden, som ni kan läsa om genom att klicka här.

Men nu kom jag alltså från till Lannavaaras södra del av byn och jag kunde ana oro då jag inte kunde se några färska spår i snön och mycket riktigt var linfärjan uppdragen på land på andra sidan älven… Och någon roddbåt som såg ut att vara tänkt att användas denna tid på året såg jag inte heller till (även om det ju låg en roddbåt på land så verkade den inte tänkt för användning nu). Inte var det ju heller någon is över hela älven som man kunde ta sig över, även om det var en tunn isskorpa inne vid land där jag stod vid färjeläget på södra sidan av den rinnande älven i en del av byn som för årstiden verkade evakuerad och folktom, i väntan på att isen över älven skulle börja bära inför den kommande säsongens passager över älven. Det var det ju lite märkligt att vara i en del av byn som var så avlägsen från omvärlden, även om den inte var längre bort än att jag kunde höra människor på andra sidan älven.

Då var det alltså bara för mig att återigen göra samma resa tillbaka till grusvägen genom skogen och över myrar längs samma fyrhjulingsväg/stig som jag nyligen hade kommit via och blivit blöt om fötterna på under mitt klafsande över halvfrusna myrar. Liksom åt andra hållet blev de cirka åtta kilometrarna genom naturen och en hel del promenerade istället för cyklande i den smått besvärliga terrängen där det nu även började skymma. Så i efterhand skulle jag kanske ha tagit min tilltänkta rundtur åt andra hållet, alternativt först kontrollerat om linfärjan gick att använda innan jag gav mig av ”bakvägen” till Lannavaara. Det hade ju besparat mig från att kämpa längs den besvärliga träringen genom naturen, som ju tillsammans med grusvägen utgjorde en betydligt längre sträcka mellan Lannavaara och bilen, gentemot vad landsvägen från Lannavaara hade inneburit. Så småningom nådde jag då fram till bilen uppe i Övre Soppero igen och kunde fortsätta hemåt.

Det positiva är ju att jag fick en del motion och att jag har en trevlig linfärjetur kvar i Norrbotten även till nästa år!

/Fredrik

loading...
Kartbild över området.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En av broarna mellan Övertorneå och Karungi.

För drygt hundra år sedan, eller närmare bestämt år 1914 så öppnades den cirka 47 kilometer långa järnvägen längs Torneälven mellan Karungi och Övertorneå. Men 1984 tog en epok slut då persontrafiken lades ner på järnvägen mellan Övertorneå och Karungi och 1986 lades även godstrafiken ner på den aktuella järnvägen. Redan efter mindre än tio år efter nedläggningen av persontrafiken rev man upp spåret på sträckan, vilket skedde 1992.

Förra året så gjorde jag ju en dressintur längs den gamla Haparandabanan mellan Morjärv och Haparanda, en järnväg som också så småningom hade lagts ned, vilket dock skedde betydligt senare, närmare bestämt i december 2012. Men mellan Haparanda och Morjärv ligger spåren ännu kvar och anledningen till dess nedläggning var en så positiv sak som att man då hade byggt en ny järnväg till Haparanda som ersatte den gamla banan.

Även om tågtrafiken lades ner mellan Övertorneå och Karungi redan innan jag var föddes så tyckte jag att det vore intressant att se hur mycket järnvägsrelaterat som finns kvar efter banvallen fortfarande. Så fredagen den 7:e oktober i år så tog jag med mig cykeln i bilen till Övertorneåtrakten för att kunna ta en cykeltur längs den gamla banvallen en fin höstdag, eftersom att det inte gick att trampa dressin där då spåret ju sedan länge är borta.

Eftersom att jag parkerade och övernattat vid Luppioberget som ligger någon mil söder om Övertorneå så började min cykeltur där, genom att jag först tog mig ner till banvallen och sedan följde jag banvallen in till Övertorneå. Efter en stund i Övertorneå så följde jag sedan till största delen banvallen söderut till Karungi där jag i skymningsljuset tog en titt på såväl stationsområdet och den lilla orten Karungi. Cykelturen tillbaka till bilen vid Luppioberget skedde till största delen längs väg 99, som är den riksväg i Sverige med högst vägnummer och som går mellan Haparanda och Karesuando, via bland annat Övertorneå och Pajala.

Jag presenterar resan i form av två bildspel här nedan med tillhörande bildtexter, där bilderna följer järnvägens sträckning från Övertorneå i norr till Karungi i söder, även om inte bilderna är exakt i den geografiska ordningen då en del bilder är från ungefär samma plats och då jag istället har prioriterat en annan ordning på bilderna. Bilderna är även tagna i olika väderstreck om vartannat. Där det första bildspelet tar slut så tar istället det andra bildspelet vid.

Om någon är intresserad att även se min dressintur som jag gjorde sommaren 2015 mellan Morjärv och Haparanda så la jag upp den turen så väl på Facebook och på Svenska Järnvägsklubbens järnvägsforum ”Postvagnen”.
För att se den dressinturen på Facebook klicka här och för att istället se den på Svenska Järnvägsklubbens forum ”Postvagnen” klicka här.

/Fredrik

Bilder del 1 av 2.

loading...

Bilder del 2 av 2.

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En annan väg till Tornedalen.

Torsdagen den 6:e oktober gjorde jag en resa ner genom den östra delen av Norrbotten från Kiruna till trakterna av Övertorneå för att spendera fredagen i Tornedalen. Nu kunde jag ju som de flesta andra gör, helt enkelt valt att följa Malmfältens ena pulsåder, alltså väg E10 ner till Överkalix och där fortsatt längs riksvägen med det näst högsta numret i Sverige, alltså 98:an vidare till Övertorneå. Men jag som gillar att upptäcka nya platser, se landsbygden och nya byar ville istället testa lite nya vägval och lekte helt enkelt med ”Google Maps” och sökte efter olika vägval mellan Kiruna och Övertorneå. Så efter att slagit in alternativet vägbeskrivning för cykel (även om jag åkte bil) så fann jag ett intressant alternativ mellan Kiruna och Övertorneå.

Det började naturligtvis längs E10:an ut från Kiruna, då det inte finns så många vägar som bär till och från Kiruna, det är ju liksom inte som till Rom, utan till Kiruna så finns det ju i princip bara E10 som man kan åka sydöst ut, respektive nordväst, samt de båda återvändsvägarna till Nikkaluokta respektive Kurravaara som visserligen förgrenar sig i flera mindre vägar, men som alla är mer eller mindre återvändsvägar.

Men då jag följt E10:an till Skaulotrakten som ligger vid sjön ”Soutujärvi” så var det dags att svänga av den stora genomfartsleden. Så vid den stora byggnaden prydd med ljusskylten ”FOLKETS HUS” så tog jag av in på en mindre grusväg och följde den in till Nilivaara, en väg som jag visserligen sneglat på flera gånger tidigare, men antagligen aldrig tidigare hade följt hela dess väg.

I Nilivaara så tog jag en liten titt på byn innan jag fortsatte en bit på en större väg innan det åter var dags att följa en mindre grusväg. En väg som tog mig genom bland annat byn ”Granhult” och sedan ut på länsväg 394 som jag följde österut. Men redan innan jag var framme i trakterna av Kalixälven, och därmed den större vägen mellan bland annat Charlotte Kallas hemby Tärendö och Överkalix så svängde jag in på en mindre bomförsedd grusväg med öppen vägbom. En grusväg som tog mig ganska rakt söderut till den lilla byn Kainulasjärvi. Sedan följde jag de större vägarna genom såväl Narkentrakten och Korpilombolo ner till Övertorneå, vilket även innebar att jag tog mig från Kalixälvens dalgång till Torneälvens dalgång och även korsade polcirkeln. Efter en stund i Övertorneå så fortsatte jag på torsdagskvällen ytterligare någon mil söderut till Luppioberget, där jag övernattade i bilen.

På fredagen vaknade jag upp till en fin höstmorgon där en tät dimma svepte över Toreneälven, även om den inte nådde ända upp till Luppiobeget där jag befann mig. Det var inte bara jag som hade upptäckt den spektakulära morgondimman över Torneälven, utan vid Luppioberget fanns även på fredagsmorgonen en annan man, en man som antagligen filmade den fina morgonen då han spakade en drönare på platsen. Dagen spenderades sedan på cykelsadeln för att leta efter järnvägshistoria längs den gamla banvallen mellan Övertorneå och Karungi, något som får bli ett eget blogginlägg en annan dag.

/Fredrik

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Gränsleden.

Mellan den 26:e september och den 2:a oktober 2016 så var jag ute på en fjällvandring längs Gränsleden, eller för den delen Rádjebálges som den heter på samiska. En led som går mellan Ritsem i Sverige och Sørfjorden, som ligger i Norge och är en förgrening av Indre Tysfjorden. I den västligaste änden av leden förgrenar sig leden så att man kan gå till andra ställen än just Sørfjorden, bland annat till den lilla platsen Storå. Leden följer i stort historiska gamla handelsstigar mellan Norge och Sverige, stigar som även använts som flyktvägar under krigstider.  Leden är tillfixad för mindre än 10 år sedan, varav den östligaste delen närmast Ritsem är fixad senast. Leden går mellan Gällivare kommun och Tysfjords kommun i Norge, två kommuner som är så kallade ”vänorter”.

På den svenska delen av leden finns det fyra stycken rastplatser med bord under ett tak och tillhörande utedass. På den norska delen finns det istället tre stycken raststugor som man kan övernatta i, samt en rastplats med en kåtliknande byggnad som man också kan rasta eller övernatta i, den ligger för övrigt bara knappt två kilometer från den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Alldeles vid Sørfjorden finns för övrigt också en rastplats. Leden är drygt 60 kilometer i en riktning.

Hur som helst så hade jag redan på söndagen den 25:e september börjat köra bil till Ritsem dit jag anlände på natten mot måndagen, och började med att övernatta i bilen utanför Svenska Turistföreningens fjällstation som hade stängt för säsongen cirka en vecka tidigare, och under söndagen den 25:e september hade även säsongens sista busstur lämnat Ritsem. Längs den cirka fjorton mil långa ”Vägen Västerut” som tog mig till Ritsem hade jag varken mött, blivit omkörd av eller kört om någon annan bil, visserligen hade jag sett en annan bil som det var aktivitet vid på en rastplatsliknande plats med informationstavlor alldeles precis då man svängt in på den aktuella vägen.

På måndagsförmiddagen började jag min vandring längs Gränsleden från Ritsem fram till vattenmagasinet Akkajaures västra ände där det finns en rastplats. Leden följde Akkajaure under hela sträckan även om den gick en bra bit upp från strandkanten så att man gick en del på kalfjäll. Innan jag hade kommit fram hann det dock bli mörkt så jag fick gå de sista kilometrarna i skenet från min pannlampa, på den cirka två mil långa dagsetappen.  Under dagen så hade jag även passerat rastplatsen ”Sievgok” där en av dagens pauser hade tagits. I början då endast delar av Gränsleden hade färdigställts så fanns inte leden mellan Ritsem och Akkajaures västra ände, utan då fick man istället ta sig mellan dessa platser med båt, något som man fortfarande lär kunna göra om man beställer båtskjuts i förhand.

Efter en natt i tält så fortsatte jag på tisdagen min fjälltur. Jag passerade under dagen de båda rastplatserna ”Gálavárddo” och ”Sårggå”. Strax innan jag nådde fram till den norska gränsen så korsade Nordkalottleden den led som jag följde. Då vek jag av Gränsleden och följde istället Nordkalottleden in i Norge fram till den norska fjällstugan ”Røysvatn”. Stugan är som många andra fjällstugor i Norge obemannad och låst med en så kallad ”DNT-nyckel”, som tillhandahålls via ”Den Norske Turistforeningen”. Med hjälp av nyckeln kommer man dock in i flertal av de norska fjällstugorna så därför har jag skaffat mig en sådan, så tack vare den kom jag in i stugan där jag tillbringade kvällen och natten. Eftersom att stugan saknar elektricitet så fick jag först göra upp en eld där inne för att så småningom känna hur värme sakta steg i stugan tack vare den sprakande brasan i vedspisen. Det var riktigt mysigt där inne i skenet av ett flertal fotogenlyktor som fanns i stugan. I stugan fanns även gasolplattor som jag kunde laga mat på. För att få utnyttja stugorna betalar man i efterhand in en avgift för de nätter som man bott i stugan, en avgift som är rabatterad om man som mig är medlem i ”Den Norske Turistforeningen”, men även ett medlemskap i ”Svenska Turistföreningen” ger ett rabatterat pris, om än inte lika lågt. Så för min del handlade det om 150 norska kronor per natt, enligt mig ett bra pris. Nackdelen med att bo i stugorna är ju att man innan man lämnar stugorna måste städa stugan, vilket ju tar en stund speciellt om man är själv. Eftersom att det inte var någon annan denna natt i stugan (då det ju kan anses som lågsäsong) så fick jag hela stugan för mig själv. Stugan bestod av en storstuga, med flera sovrum och utanför på området fanns bland annat även en mindre stuga med färre bäddplatser i, en bastu och ett utedass. Det bästa med att kunna bo i stugorna är ju att man får möjlighet att kunna torka alla sin utrustning då den har blivit blöt.

På onsdagen gjorde jag en morgonbrasa till frukosten och städade sedan stugan innan jag lämnade stugområdet och promenerade ut mot Gränsleden som fanns knappt två kilometer från stugan, i andra änden av den sjö som stugområdet var beläget invid. Vid Gränsleden fanns det en rastplats vid samma sjö som fjällstugan var belägen, men som nämnt i andra änden av sjön. Där fanns ett vindskydd som bestod av ett tak med tre väggar vari man kunde sitta och äta vid ett bord. Bredvid vindskyddet fanns en kåtliknande byggnad med en liten kamin inuti som man kunde övernatta i om man ville, och därtill fann även både ett dass och en mindre förrådsbyggnad. Eftersom att jag dagen innan hade gått parallellt med Gränsleden längs Nordkalottleden så lämnade jag nu min ryggsäck vid rastplatsen och vandrade då de cirka två kilometrarna som jag hade missat av Gränsleden tillbaka in till Sverige och den plats där de båda lederna korsade varandra, så att jag inte skulle missa att gå denna etapp av Gränsleden. Där vände jag om och vandrade ännu en gång över landsgränsen till Norge så att jag återigen kom fram till min ryggsäck som jag hade lämnat vid rastplatsen. Sedan promenerade jag vidare längs en sträcka som först gick lite uppför, men sedan övergick i en hel del nerförsbackar till jag på kvällen nådde fram till stugan ”Kjerringvatnet”. Det var en liten stuga som var uppförd för cirka tio år sedan. En stuga med två bäddar, en liten gjutjärnskamin, ett bord och gasolplattor. På min väg dit hade jag gått förbi en liknade stuga cirka fem kilometer tidigare, närmare bestämt vid ”Krokvatnet”. Intill stugorna fanns det även dass. Vid stugan som jag bodde i vid ”Kjerringvatnet” fanns även ett större hus utanför stugan, ett hus som dock var låst. Ett litet problem med den hemtrevliga gjutjärnskaminen som ganska snabbt värmde upp stugan var dock att några vedträd som tillhandahölls var lite för långa för kaminen, men det var ju riktigt trevligt att dessa små stugor var gratis att bo i och att man ände fick tillgång till såväl gasol som ved.

På torsdagsmorgonenen lämnade jag stugan efter ännu en stugstädning. Då gick jag tre kilometer tills jag kom fram till ännu en stuga, även denna lik de två tidigare stugorna. Jag befann mig då vid ”Brynvatnet”. ”Brynvatnet” är även det som Akkajaure ett vattenmagasin, så då hade jag alltså gått från ett vattenmagasin till ett annat vars vatten rann ut åt skilda håll. Akkajaures vatten hade ju den långa vägen framför sig genom hela Luleälven fram till sitt mål i Bottenviken vid Luleå, medans vattnet i ”Brynvatnet” bara hade en kort men brant resa framför sig under jorden fram till kraftverket vid Sørfjorden. Från ”Brynvatnet” fortsatte leden vidare i cirka fyra kilometer längs en serpentinslingrande grusväg ner till Sørfjorden. För att slippa bära ryggsäcken tillbaka upp för backen igen så lämnade jag den i stugan vid ”Brynvatnet” då jag traskade ned till den lilla byn bestående av några hus nere vid Sørfjorden, där även kraftverket var beläget. Där fanns även en rastplats bestående av bland annat ett vindskydd. Grusvägen tog även den slut vid Sørfjorden då den bara gick därifrån och upp till ”Brynvatnet”, samt att den anslöt till några små avsticksvägar bland annat kring husen i byn. Nere vid fjorden fanns en större båtbrygga dit man kunde åka med båt från Tysfjord kommuns huvudort Kjøpsvik, om man förbokade båtresan. Jag passade på att känna på vattnet i fjorden och träffade även på en man nere i byn som hade fritidshus på platsen och jag såg även några andra personer som var nere vid fjorden och fiskade. Längs grusvägen såg jag visserligen en bil, i vilken jag gissar att personer som arbetade med kraftverket färdades och så småningom såg jag en människa uppe vid ”Brynvatnet”, men det var först denna dag som jag såg några andra människor sedan jag lämnade Ritsem, där jag bland annat träffade på en man som håll på att förbereda fjällstationen för höstdvalan. Visserligen hade jag sett tält ute på en ö i en sjö under en av mina vandringsdagar. Efter att ha känt på fjordens kalla och salta vatten promenerade jag upp för den branta vägen och såg mig omkring vid ”Brynvatnet” innan jag gick tillbaka till den stuga där jag lämnat min ryggsäck. Jag tog på mig ryggsäcken och vandrade tillbaka till samma stuga som jag tidigare hade övernattat vid natten mot aktuell dag. Anledningen att jag tog med mig ryggsäcken från stugan på morgonen trots att jag kom tillbaka till samma ställe på kvällen var helt enkelt att jag inte hade bestämt mig om jag skulle gå samma väg tillbaka eller kanske rent av till någon annan fjällstuga eller till något helt annat ställe. Men jag valde ändå att gå samma väg tillbaka till Ritsem då det ju var lättsammast så, då jag inte hade hur många dagar som helst på mig att vara borta och helst inte ville behöva ta mig till Ritsem på något besvärligt sätt för att hämta bilen vid ett senare tillfälle, med tanke på att det ju inte gick några fler bussar dit i år.

Fram tills på fredagen så hade jag klarat mig ganska bra vädermässigt, det hade visserligen blåst en hel del på nätterna då jag bott i stugor och fallit en del regn, men tack och lov hade det mesta regnet fallit då jag var i stugor. På torsdagskvällen hade det dock blåst så pass mycket att det var svårt att få elden att brinna i stugans lilla kamin. Men fredagen blev en dag som jag fick tillbringa i regnet under min femton kilometer långa dagsetapp tillbaka till fjällstugan i ”Røysvatn”. Det var visserligen inget spöregn som det handlade om men väl ett relativt ihållande duggregn som blötte ner mig rejält, men jag frös i alla fall inte så länge som jag promenerade annat än då man stannade, så det var skönt att komma fram till en plats där det gick ganska bra att torka sakerna igen. Regnet hade även under en kortare period lite inslag av hagel och något snöblandat regn. Eftersom att jag höll mig som varmast då jag traskade på och inte stannade så mycket så kom jag fram ganska tidigt till stugan och kunde i lugn och ro göra eld, äta min pastamiddag och njuta av Twix-chokladbitar till ljudet från den sprakande elden. Likväl som jag senare kunde njuta av såväl vindens sus, ljudet av regndropparna mot stugan och det mysiga stämningsfulla skenet som fotogenlyktorna gav då jag efter mörkretsinbrott i skenet från fotogenlamporna bläddrade i fotoalbum som låg i fjällstugan som vid det laget hade en doft som var en blandning av blöt tvätt, svett och fotogen.

Lördagsmorgonen inleddes med frukost och vid det laget sedvanlig stugstädning innan jag tog modet och gick ut i det väder som jag hade hoppats att skulle avta under natten, nämligen ett regnigt och blåsigt väder. Men tyvärr så blåste det och regnade en hel del då jag lämnade stugområdet i riktning mot Sverige, denna gång längs Nordkalottleden som skulle ta mig över landsgränsen in i Sverige då den leden antagligen var en genväg från fjällstugan i den riktningen som jag skulle, då den just där gick ganska så parallellt med Gränsleden. Det positiva var dock att jag hade relativt bra medvind så att jag slapp det kallaste direkt mot ansiktet, ett flyt som jag i stort hade haft turen att ha även under de mer blåsiga etapperna tidigare under denna fjälltur. Vid den här tidpunkten så hade jag ju hunnit gruva mig i ett par dagar för den kommande kvällen då jag ju visste att det inte fanns några stugor att tillgå mellan den fjällstuga som jag lämnade på lördagsmorgonen och Ritsem, och var med andra ord mer eller mindre tvungen att bo en natt i tält. Jag hade i alla fall försökt att förbereda mig någotsånär inför detta då jag gav mig ut i regnvädret på lördagsmorgonen genom ett försök att torkat det som var blött och sektionera upp ryggsäcken där jag prioriterade att hålla en del torr med hjälp av plastpåsar, en del vari jag förvarade såväl ett tort ombyte som sovsäcken. Som tur var så avtog de värsta vädret ganska tidigt på dagen och det hela blev en ganska fin dag med regnskurar emellanåt och såväl sol, som regnbåge kunde ibland skönjas på himlen. När jag väl kom fram till rastplatsen vid västra änden av Akkajaure där jag slog upp mitt tält så visade det sig att min taktik för packningen hade fungerat så att det väsentliga och även en del annat ännu var torrt, trots att jag då var ganska så blöt efter dagens regnande. Jag kröp ganska tidigt in i tältet när det mörknade, där jag kunde hålla mig varm i min varma, men tunga sovsäck, som kändes bra att jag släpat med så att jag slapp frysa.

Natten mot söndagen visade sig vara en kall natt, inte för att jag frös, men när jag skulle flytta på några saker i tältet så märkte jag att de hade fryst fast lite lätt. I tältet var det även en liten vattenpöl, men jag hade i alla fall inte lidit av den. När jag gick ut ur tältet kunde jag se en del nysnö som lagt sig på närliggande fjälltoppar, som befann sig högre upp än mig och mitt tält som stod i ett frostbeklätt gräs med en ishinna på delar av sin tältduk. Söndagen blev en relativt fin dag, även om några snöflingor föll, en dag som jag avverkade de sista milen in till Ritsem längs Gränsleden. När jag väl kom fram till Ritsem så tittade jag runt lite i Ritsem och såg återigen människor, vilket åter hade blivit ett par dagar sedan jag senast såg. Sedan fortsatte jag med bilen tillbaka hem till Kiruna och denna gång mötte jag flera bilar på min resa längs ”Vägen Västerut”, som den fina vägen mot såväl kraftverk som fjäll kallas.

Fördelen med att vandra så här i lite lågsäsong var att jag fick alla stugor för mig själv och inte heller behövde jag besväras av några myggor eller knott. En annan fördel är att det inte är så mycket vatten i vattendrag så här års om de ska passeras, men en nackdel är ju att det blir mörkt ganska tidigt på kvällen. 

Gränsleden har ett par alternativa sträckningar ett par tänkbara alternativa startpunkter i väster, men den tur som jag gick var i alla fal fin, även om tyvärr ett par broar var trasiga. Alldels vid Ritsem finns också en möjlighet till ett alternativt vägval.

Här nedan finns två olika album, det första innehåller allmänna bilder som jag tog under turen och det andra visar bilder från de olika rastplatserna och stugorna längs leden.

Vill ni se en karta och annan information om leden så kan ni besöka länken nedan som tar er till Gällivare kommuns informationssida om leden.

/Fredrik

Fotoalbum från Gränsleden.

loading...

Rastplatser och stugor längs Gränsleden.

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Inlandsbanan sommaren 2013.

Nu tänkte jag visa några bilder och berätta om en resa längs med Inlandsbanan som jag gjorde tillsammans med mina föräldrar för några år sedan, nämligen mellan söndagen den 28:e juli 2013 och onsdagen den 7:e augusti 2013. Vi köpte Inlandsbanekort och gjorde resan med Inlandsbanan som bas genom Norrlands inland, men vi gjorde även en hel del avstickare längs med färdvägen. Till resan hade jag fått en hel del inspiration från en resa som jag till stor del var med på tillsammans med Svenska Järnvägsklubben sommaren 2005. En resa som till stora delar bestod av samma norrländska guldkorn, som nu denna resa skulle komma att innehålla, men nu skulle även mina föräldrar få uppleva dessa saker och en hel del andra saker, liksom en hel del saker även var helt nya för mig att upptäcka.

Inlandsbanekortet är ett kort som ger en möjlighet att under fjorton dagar resa så mycket man vill med Inlandsbanan och några utvalda busslinje i dess närhet, busslinjer som framförallt går in mot fjällvärlden. Inlandsbanekorten var ju även giltiga på Tågabs tåg mellan Kristinehamn och Mora, ett tåg som utgick ända ifrån Göteborg på sin färd genom landet upp till Mora, via bland annat Kristinehamn och Borlänge under några sommarveckor. En tanke var därför för min egen del att jag någon dag innan skulle ta mig ner till Kristinehamn och åka med Tågabs tåg ända därifrån, men istället blev det att jag arbetade ganska tätt inpå avresetillfället, så jag åkte istället med ett annat tåg till Borlänge, där jag mitt på söndagen klev på Tågabs lokdragna tåg till Mora.

Innan tåget väl var framme i Mora så klev även mina föräldrar på tåget i Rättvik där de bor. I Mora så bytte vi till Inlandsbanans motorvagn upp till Östersund. Mellan Mora och Östersund passerade vi Storstupet och stannade även till i närheten av Inlandsbanans högsta punkt och tittade på ett björnide. En av de trevligaste sakerna med att resa med Inlandsbanan under dess turistsäsong, är alla de trevliga mat och fikastoppen som tåget gör. Tågvärden tog vanligtvis upp beställningar innan man kom fram till mat och fikastoppen för att de ätbara sakerna skulle hinna förberedas innan vi anlände till ställena. För att veta vad som erbjöds på de olika ställena fanns det menyer ombord i tågen. Längs den långa tågsträckan mellan Mora och Gällivare fanns det ett flertal olika mat och fikaställen som tåget stannade invid, en del stopp i båda riktningarna och några endast åt det ena eller andra hållet. På vår färd upp till Östersund så blev det fikastopp i Fågelsjö och i Åsarna. Tåget som vi åkte med upp till Östersund, dit vi anlände på kvällen hade sin slutdestination vid hållstället Östersund Västra. Vi tillbringade natten på pensionat Björnen i Östersund.

På måndagsmorgonen blev det till att stiga upp tidigt, då tåget som vi denna dag skulle åka med ända upp till Gällivare avgick redan strax efter klockan sju. Redan vid hållplatsen vid Jämtlands länsmuseum som heter Jamtli i utkanten av Östersund tvärstannade tåget då det var några påstigande där som antagligen inte lokföraren var så beredda på. Efter cirka en timmes tågresa så stannade vi till i ”Jämtlands Sikås”, där det blev ett första fikastopp för dagen. Sedan avlöpte dagen med matstopp i Vilhelmina, Moskosel och Vajkijaur. I Sorsele möttes det nordgående och det sydgående tåget. I Sorsele fanns även ett litet inlandbanemuseum som man kunde titta på under pausen som tåget gjorde där, samt att om man ville kunde man även få sig något i magen där. Även Moskosel bjöd på ett muséum, nämligen ett rallarmuséum. Min mamma hade under nästan hela dagen väntat på att få se resans första renar som äntligen dök upp mellan Jokkmokk och Porjus, men det blev en besvikelse då det inte blev bättre än att de råkade bli överkörda av tåget som vi åkte med, och någon av dem kastades även ner för en slänt av tåget i det okända skick den befann sig i efter kollisionen med tåget. Nu visade de sig senare att inte detta var enda gången under resan som vi skulle få se renar, utan bara den första och värsta gången. Vid stationshuset i Gällivare blev vi hämtade av en dam som drev ett ”Bed & Breakfast” på orten, där vi hade bokat in oss för att bo denna natt och två nätter längre fram under resan.

På tisdag åkte vi vidare med SJ-tåget upp till Kiruna där vi besökte LKAB:s besöksgruva en bit ner under jorden, vilket ju var intressant. På eftermiddagen fortsatte vi med buss ut till Nikkaluokta där vi inkvarterade oss i en stuga som vi ska skulle spendera natten i. På sena eftermiddagen gick vi drygt fem kilometer längs vandringsleden från Nikkaluokta mot Kebnekaise tills vi kom till sjön Láddjujávri där vi åt renburgare vid ”Lap Dånalds”, som är ett ställe där det säljs renburgare och där även en kaffekåta finns. Just i år, alltså 2016 (med andra ord inte redan 2013 då denna resa genomfördes), har man även byggt en ny restaurang och moderna stugor på platsen. Den nybyggda restaurangen heter Enoks efter den legendariske meterologin Enok Sarri i Nikkaluokta. Över sjön Láddjujávri kan man om man vill åka båt parallellt med vandringsleden mot Kebnekaise, om man vill vidare till just Kebnekaisetrakten. För vår del så vände vi om till stugan i Nikkaluokta för att spendera natten där, efter att ha ätit renburgarna.

Mitt på onsdagen så tog vi bussen från Nikkaluokta tillbaka till Kiruna. Då hade vi även hunnit med att titta in i kyrkan i Nikkaluokta. I Kiruna bytte vi bussen mot ett tåg som vi fortsatte med till Gällivare där vi åter bytte färdmedel igen. Denna gång blev det åter till buss. En buss som tog oss från Gällivare fram till Porjus där vi klev av bussen vid det gamla vattenkraftverket. Där kunde man få guidning flera gånger om dagen i det äldre av vattenkraftverken. Så vi var med på en sådan guidning, en visning som dessutom visade sig vara gratis, i alla fall då vi var där. Att det bara var vi och guiden och inga andra besökare som deltog på visningen kändes ju lite speciellt i det stora kraftverket som invigdes 1915 för att förse den då precis elektrificerade Malmbanan med elektricitet, men med erfarenhet från andra sevärdheter i Norrland kan jag konstatera att det inte är helt ovanligt att det inte är så många beskare på alla platser när man kommer. Efter besöket, i kraftverket fortsatte vi med buss upp till Gällivare igen, hade vi hellre valt att åka tåg från Porjus till Gällivare så hade vi fått lov att vänta i flera timmar, då det återstod flera timmar innan tåget på Inlandsbanan på väg mot Gällivare skulle passera Porjus. I Gällivare var det meningen att vi skulle spendera ännu en natt på det ”Bed & Breakfast” där vi tidigare hade bott, men nu valde vi istället att bo på Liza Hotell i Gällivare (ett hotell som efter denna vistelse har blivit Scandic) då pappa som lider av astma och allergi tyckte att det var lite för starka dofter inne i det ”Bed & Breakfast” där vi bodde någon natt tidigare. 

På torsdagen åkte vi med en buss de cirka nitton milen från Gällivare till Ritsem för att njuta av den fina fjällutsikten längs den fina vägen, alltså längs den så kallade ”Vägen Västerut”, en väg som byggts i samband med att man byggt kraftverk i området och där även Volvo spelat in reklam med Zlatan och det lär inte vara någon slump att de valt denna fina vägsträcka för sina reklamfilmer. Denna busslinje var och är en av de många busslinjer där Inlandsbanekortet gällde som biljett. Uppe i Ritsem fick vi en paus cirka en timme invid Svenska Turistföreningens fjällstation, precis som att busschauffören också fick en rast i Ritsem. Sedan fortsatte vi tillbaka med bussen ner till Kebnats efter att passerat Suorvadammen och Stora Sjöfallet. Kebnats är den plats där båten till fjällstationen Saltoluokta avgår ifrån. Saltoluokta som är beläget i väglöst land, ligger nämligen på andra sidan sjön ”Langas” som Stora Luleälven rinner igenom. Därför stannar bussen på ena sidan av sjön och sedan får man byta till båten M/S Langas för att komma dit på sommaren. Här vid Kebnats klev vi av bussen och fortsatte med båt till fjällstationen Saltoluokta. Där tittade vi på bland annat på en kyrkkåta innan vi åt en god middag inne på fjällstationen. Vi övernattade i ett relativt nybyggt hus som är en del av den gamla anrika fjällanläggningen som bland annat vandringsleden Kungsleden fortsätter förbi.

Efter en inledande frukost på fredagsmorgonen inne på fjällstationen så promenerade vi genom fjällmiljön fram till en liten stugby som ligger i Samevistet Petsjaure. Där vi åt glödkakor innan vi promenerade tillbaka till fjällstationen Saltoluokta, där vi tog båten över sjön igen och klev på bussen som tog oss in till Gällivare, där det fick bli ännu en hotellnatt på Liza Hotell.

På lördagsmorgonen fortsatte vi med Inlandsbanan söderut ut igen till Arvidsjaur, en resa som innebar fikastopp vid restaurangen Fjällglimten i Vajkijaur och lunchstopp vid stationshuset och tillika rallarmuséet i Moskosel. I Arvidsjaur sökte vi upp stället där vi skulle bo och spenderade sedan dagen i samhället. Under sommaren kör Arvidsjaurs Järnvägsförening ångtåg från Arvidsjaur till Slagnäs och tillbaka. Så vi åkte med deras ångtåg till Slagnäs där ångloket gjorde ”rundgång”, alltså förflyttade sig från ena änden av tåget till dess andra ände. På resan till Slagnäs åt vi en middag ombord i tåget. På tillbakaresan från Slagnäs så stannade tåget till för korvgrillning och bad för den som ville invid Storavans strand. Väl framme igen i Arvidsjaur så hade man tänt en fin brasa på stationsområdet. Det verkade som att det var en populär utflykt för lokalbefolkningen framförallt, men även för en del turister att åka med ångtåget.

För att kunna göra några fler avstickare från Inlandsbanan som var lite svåra att få ihop med vad som erbjöds av kollektivtrafiken under en begränsad tidsåtgång, så hade jag som vid den tidpunkten bodde i Luleå förberett lite och parkerat min bil i Arvidsjaur någon vecka tidigare. Så på söndagen satte vi oss i bilen och styrde till Mensträsk. Där kan man nämligen åka med en linbana mellan Mensträsk och Örträsk. Linbanan som byggdes mitt under andra världskriget gick ursprungligen mellan Kristinebergsgruvan i Kristineberg och Boliden för att frakta malm, vilket den användes till fram till slutet av 1980-talet. Detta var en sträcka på omkring 96 kilometer. Efter att dess drift för malmtransporterna upphörde har man senare satt fart på en kortare sträcka av linbanan igen, nämligen mellan Mensträsk och Örträsk som ligger i Västerbotten. På den drygt 13 kilometer långa sträckan mellan Mensträsk och Örträsk har man satt upp kabiner för cirka fyra personer vardera, vilka ersatt de ursprungliga behållarna som transporterade malmen. I dessa kabiner kan man åka längs linbanan, samtidigt som man njuter av en lunch vid kabinens bord då man färdas över ett stycke västerbottnisk glesbygd över såväl myrar som sjöar. Så vi åkte mellan dessa orter i en kabin samtidigt som vi tuggade på dagens lunch till den rofyllda utsikten. Detta är något som jag gärna skulle vilja rekommendera andra att också testa på! När vi hade kommit fram till andra änden av linbaneresan så ingick en bussresa tillbaka till startplatsen för linbeneäventyret, där vi även hade fått se en film om linbanan innan färden påbörjades. Efter linbaneturen åkte vi till Åmliden som ligger en bit utanför Norsjö, där vi bodde på ”Källan” som är ett spahotell i närheten av landskapet Västerbottens högsta punkt som når upp till 551 meter över havet, (dock finns det ju betydligt högre platser i Västerbottens län, men det här är alltså högst punkten i själva landskapet Västerbotten). Invid denna plats fanns även många vindkraftverk. Nu var det dock ingen högsäsong på spahotellet som var obemannat när vi kom, så vi fick antagligen bo helt själva i det fina spahotellet denna augustinatt mellan söndagen och måndagen. På kvällen tog vi en promenad i närheten och grillade utanför spahotellet och då visade det sig att en älg i alla fall också höll till invid spahotellet.

På måndagen åkte vi vidare till Kristineberg där vi besökte den underjordiska kyrkan som finns nere i Kristinebergsgruvan. Senare fortsatte vi förbi Adak där den gamla ”Sagabiografen” finns, en biograf som fortfarande präglas av en 1940-talsanda. Tyvärr var den inte öppen den tiden som vi var där och vi fortsatte sedan till den lilla byn Harads. I Harads finns ett trähotell som vi tänkte titta på om man fick komma in på området på egen hand, men det visade sig att man då behövde gå med en guide/värd om man ville bli insläppt på området där trädhotellet är beläget. Därför blev det ingen titt på trädhotellet då, men vid ett senare tillfälle kring en jul passade vi istället på att gå en guidad visning vid trädhotellet i vinterskrud. Vi fortsatte sedan till Luleå där vi övernattade och lämnade bilen. Vi hade då fått se en fin regnbågsprydd himmel och under de senaste dagarna hade vi även hunnit med att besöka de båda samhällena Norsjö och Malå.

På tisdagen tog vi en något stressig promenad till busstationen i Luleå, där vi klev ombord på bussen till Arvidsjaur dit vi anlände mitt på dagen. Pappas som tyckte att palt borde ätas under resan fick sig en bit i Arvidsjaur, även om jag inte tror att han var så jätte imponerad utav den palten under de förutsättningarna som rådde då vi strax skulle hasta vidare till järnvägsstationen för att fortsätta med dagens södergående tåg på Inlandsbanan. En annan sak som han inte heller blev jätte imponerad utav var att många stationsklockor längs Inlandsbeneresan tyvärr visade fel tider. När vi klivit på motorvagnståget som förde oss söderut så avlöpt dagen med ett stopp i Sorsele för tågmöte och möjlighet att besöka Inlandsbenemuseet där och fika på stationsområdet. Strax innan Vilhelmina så stannade tåget till för middag vid den relativt nybyggda och fina restaurangen, samt tillika gårdsbutiken ”Martin Bergmans Fisk & Vilhelmina Gårdsbutik”, som hade fått en egen hållplats strax norr om stationsområdet i Vilhelmina. I Hoting var det ett fikastopp för kvällsfika. Natten tillbringades återigen i republiken Jämtlands största stad som ligger invid Storsjön, med andra ord övernattade vi i Östersund.   

På onsdagsmorgonen fortsatte vi med morgontåget från Östersund till Mora som kördes av en trevlig lokförare. En resa som bjöd på fikastopp i så väl Åsarna som i Fågelsjö, där bland annat ”Fågelsjöbulle” fanns på fikamenyn. Från Mora fortsatte vi sedan med Tåg i Bergslagens tåg till Rättvik där mina föräldrar bor och jag själv är uppväxt. På kvällen blev det ytterligare en trevlig tågutflykt då vi åkte bil upp till Furudal. Från Furudal körde nämligen Orsa Jernvägsförening ett tåg bestående av gamla personvagnar och diesellok till Orsayran i Orsa. Orsayran är ett arrangemang som pågår under några onsdagar under sommaren där olika artister och människor samlas på Orsas gator för att spela musik och sjunga, eller helt enkelt bara lyssna. I samband med dessa Orsayror brukar den lokala järnvägsföreningen ofta köra tåg mellan såväl Orsa och Furudal, som mellan Orsa och Mora. Vilket brukar vara motorvagnar mellan Mora och Orsa och lokdragna tåg mellan Furudal och Orsa. Denna dag var den sita av sommaren Orsayror för den sommaren, en Orsayra som tyvärr bjöd på en del regn såväl som den bjöd på artister som ”Svenne Rubins” och ”Anders Flanderz Ensamsorkester”. Efter kvällen i Orsa fortsatte vi med tåget tillbaka till Furudal, en tågresa som likt resan in till Orsa bjöd på både sång och musik från ett trevligt gäng! Sedan fortsatte vi med bil från Furudal tillbaka hem till mina föräldrar i Rättvik och kunde då summera en fin resa genom Norrlands inland med hjälp av Inlandsbanan, och besök på många av Inlandets guldkornsplatser och många fina sevärdheter från höga fjäll till djupa gruvor. Så jag vill tacka alla som på olika sätt arbetar med turismen runt om i landet som gjorde denna resa till ett trevligt minne!

Bilderna är sporadiskt tagna, och ibland blev det långt mellan tillfällena då kameran fick komma till användning.

/Fredrik

loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se