En resa längs Inlandsbanan med omnejd sommaren 2013.

Inlandsbanan sommaren 2013.

Nu tänkte jag visa några bilder och berätta om en resa längs med Inlandsbanan som jag gjorde tillsammans med mina föräldrar för några år sedan, nämligen mellan söndagen den 28:e juli 2013 och onsdagen den 7:e augusti 2013. Vi köpte Inlandsbanekort och gjorde resan med Inlandsbanan som bas genom Norrlands inland, men vi gjorde även en hel del avstickare längs med färdvägen. Till resan hade jag fått en hel del inspiration från en resa som jag till stor del var med på tillsammans med Svenska Järnvägsklubben sommaren 2005. En resa som till stora delar bestod av samma norrländska guldkorn, som nu denna resa skulle komma att innehålla, men nu skulle även mina föräldrar få uppleva dessa saker och en hel del andra saker, liksom en hel del saker även var helt nya för mig att upptäcka.

Inlandsbanekortet är ett kort som ger en möjlighet att under fjorton dagar resa så mycket man vill med Inlandsbanan och några utvalda busslinje i dess närhet, busslinjer som framförallt går in mot fjällvärlden. Inlandsbanekorten var ju även giltiga på Tågabs tåg mellan Kristinehamn och Mora, ett tåg som utgick ända ifrån Göteborg på sin färd genom landet upp till Mora, via bland annat Kristinehamn och Borlänge under några sommarveckor. En tanke var därför för min egen del att jag någon dag innan skulle ta mig ner till Kristinehamn och åka med Tågabs tåg ända därifrån, men istället blev det att jag arbetade ganska tätt inpå avresetillfället, så jag åkte istället med ett annat tåg till Borlänge, där jag mitt på söndagen klev på Tågabs lokdragna tåg till Mora.

Innan tåget väl var framme i Mora så klev även mina föräldrar på tåget i Rättvik där de bor. I Mora så bytte vi till Inlandsbanans motorvagn upp till Östersund. Mellan Mora och Östersund passerade vi Storstupet och stannade även till i närheten av Inlandsbanans högsta punkt och tittade på ett björnide. En av de trevligaste sakerna med att resa med Inlandsbanan under dess turistsäsong, är alla de trevliga mat och fikastoppen som tåget gör. Tågvärden tog vanligtvis upp beställningar innan man kom fram till mat och fikastoppen för att de ätbara sakerna skulle hinna förberedas innan vi anlände till ställena. För att veta vad som erbjöds på de olika ställena fanns det menyer ombord i tågen. Längs den långa tågsträckan mellan Mora och Gällivare fanns det ett flertal olika mat och fikaställen som tåget stannade invid, en del stopp i båda riktningarna och några endast åt det ena eller andra hållet. På vår färd upp till Östersund så blev det fikastopp i Fågelsjö och i Åsarna. Tåget som vi åkte med upp till Östersund, dit vi anlände på kvällen hade sin slutdestination vid hållstället Östersund Västra. Vi tillbringade natten på pensionat Björnen i Östersund.

På måndagsmorgonen blev det till att stiga upp tidigt, då tåget som vi denna dag skulle åka med ända upp till Gällivare avgick redan strax efter klockan sju. Redan vid hållplatsen vid Jämtlands länsmuseum som heter Jamtli i utkanten av Östersund tvärstannade tåget då det var några påstigande där som antagligen inte lokföraren var så beredda på. Efter cirka en timmes tågresa så stannade vi till i ”Jämtlands Sikås”, där det blev ett första fikastopp för dagen. Sedan avlöpte dagen med matstopp i Vilhelmina, Moskosel och Vajkijaur. I Sorsele möttes det nordgående och det sydgående tåget. I Sorsele fanns även ett litet inlandbanemuseum som man kunde titta på under pausen som tåget gjorde där, samt att om man ville kunde man även få sig något i magen där. Även Moskosel bjöd på ett muséum, nämligen ett rallarmuséum. Min mamma hade under nästan hela dagen väntat på att få se resans första renar som äntligen dök upp mellan Jokkmokk och Porjus, men det blev en besvikelse då det inte blev bättre än att de råkade bli överkörda av tåget som vi åkte med, och någon av dem kastades även ner för en slänt av tåget i det okända skick den befann sig i efter kollisionen med tåget. Nu visade de sig senare att inte detta var enda gången under resan som vi skulle få se renar, utan bara den första och värsta gången. Vid stationshuset i Gällivare blev vi hämtade av en dam som drev ett ”Bed & Breakfast” på orten, där vi hade bokat in oss för att bo denna natt och två nätter längre fram under resan.

På tisdag åkte vi vidare med SJ-tåget upp till Kiruna där vi besökte LKAB:s besöksgruva en bit ner under jorden, vilket ju var intressant. På eftermiddagen fortsatte vi med buss ut till Nikkaluokta där vi inkvarterade oss i en stuga som vi ska skulle spendera natten i. På sena eftermiddagen gick vi drygt fem kilometer längs vandringsleden från Nikkaluokta mot Kebnekaise tills vi kom till sjön Láddjujávri där vi åt renburgare vid ”Lap Dånalds”, som är ett ställe där det säljs renburgare och där även en kaffekåta finns. Just i år, alltså 2016 (med andra ord inte redan 2013 då denna resa genomfördes), har man även byggt en ny restaurang och moderna stugor på platsen. Den nybyggda restaurangen heter Enoks efter den legendariske meterologin Enok Sarri i Nikkaluokta. Över sjön Láddjujávri kan man om man vill åka båt parallellt med vandringsleden mot Kebnekaise, om man vill vidare till just Kebnekaisetrakten. För vår del så vände vi om till stugan i Nikkaluokta för att spendera natten där, efter att ha ätit renburgarna.

Mitt på onsdagen så tog vi bussen från Nikkaluokta tillbaka till Kiruna. Då hade vi även hunnit med att titta in i kyrkan i Nikkaluokta. I Kiruna bytte vi bussen mot ett tåg som vi fortsatte med till Gällivare där vi åter bytte färdmedel igen. Denna gång blev det åter till buss. En buss som tog oss från Gällivare fram till Porjus där vi klev av bussen vid det gamla vattenkraftverket. Där kunde man få guidning flera gånger om dagen i det äldre av vattenkraftverken. Så vi var med på en sådan guidning, en visning som dessutom visade sig vara gratis, i alla fall då vi var där. Att det bara var vi och guiden och inga andra besökare som deltog på visningen kändes ju lite speciellt i det stora kraftverket som invigdes 1915 för att förse den då precis elektrificerade Malmbanan med elektricitet, men med erfarenhet från andra sevärdheter i Norrland kan jag konstatera att det inte är helt ovanligt att det inte är så många beskare på alla platser när man kommer. Efter besöket, i kraftverket fortsatte vi med buss upp till Gällivare igen, hade vi hellre valt att åka tåg från Porjus till Gällivare så hade vi fått lov att vänta i flera timmar, då det återstod flera timmar innan tåget på Inlandsbanan på väg mot Gällivare skulle passera Porjus. I Gällivare var det meningen att vi skulle spendera ännu en natt på det ”Bed & Breakfast” där vi tidigare hade bott, men nu valde vi istället att bo på Liza Hotell i Gällivare (ett hotell som efter denna vistelse har blivit Scandic) då pappa som lider av astma och allergi tyckte att det var lite för starka dofter inne i det ”Bed & Breakfast” där vi bodde någon natt tidigare. 

På torsdagen åkte vi med en buss de cirka nitton milen från Gällivare till Ritsem för att njuta av den fina fjällutsikten längs den fina vägen, alltså längs den så kallade ”Vägen Västerut”, en väg som byggts i samband med att man byggt kraftverk i området och där även Volvo spelat in reklam med Zlatan och det lär inte vara någon slump att de valt denna fina vägsträcka för sina reklamfilmer. Denna busslinje var och är en av de många busslinjer där Inlandsbanekortet gällde som biljett. Uppe i Ritsem fick vi en paus cirka en timme invid Svenska Turistföreningens fjällstation, precis som att busschauffören också fick en rast i Ritsem. Sedan fortsatte vi tillbaka med bussen ner till Kebnats efter att passerat Suorvadammen och Stora Sjöfallet. Kebnats är den plats där båten till fjällstationen Saltoluokta avgår ifrån. Saltoluokta som är beläget i väglöst land, ligger nämligen på andra sidan sjön ”Langas” som Stora Luleälven rinner igenom. Därför stannar bussen på ena sidan av sjön och sedan får man byta till båten M/S Langas för att komma dit på sommaren. Här vid Kebnats klev vi av bussen och fortsatte med båt till fjällstationen Saltoluokta. Där tittade vi på bland annat på en kyrkkåta innan vi åt en god middag inne på fjällstationen. Vi övernattade i ett relativt nybyggt hus som är en del av den gamla anrika fjällanläggningen som bland annat vandringsleden Kungsleden fortsätter förbi.

Efter en inledande frukost på fredagsmorgonen inne på fjällstationen så promenerade vi genom fjällmiljön fram till en liten stugby som ligger i Samevistet Petsjaure. Där vi åt glödkakor innan vi promenerade tillbaka till fjällstationen Saltoluokta, där vi tog båten över sjön igen och klev på bussen som tog oss in till Gällivare, där det fick bli ännu en hotellnatt på Liza Hotell.

På lördagsmorgonen fortsatte vi med Inlandsbanan söderut ut igen till Arvidsjaur, en resa som innebar fikastopp vid restaurangen Fjällglimten i Vajkijaur och lunchstopp vid stationshuset och tillika rallarmuséet i Moskosel. I Arvidsjaur sökte vi upp stället där vi skulle bo och spenderade sedan dagen i samhället. Under sommaren kör Arvidsjaurs Järnvägsförening ångtåg från Arvidsjaur till Slagnäs och tillbaka. Så vi åkte med deras ångtåg till Slagnäs där ångloket gjorde ”rundgång”, alltså förflyttade sig från ena änden av tåget till dess andra ände. På resan till Slagnäs åt vi en middag ombord i tåget. På tillbakaresan från Slagnäs så stannade tåget till för korvgrillning och bad för den som ville invid Storavans strand. Väl framme igen i Arvidsjaur så hade man tänt en fin brasa på stationsområdet. Det verkade som att det var en populär utflykt för lokalbefolkningen framförallt, men även för en del turister att åka med ångtåget.

För att kunna göra några fler avstickare från Inlandsbanan som var lite svåra att få ihop med vad som erbjöds av kollektivtrafiken under en begränsad tidsåtgång, så hade jag som vid den tidpunkten bodde i Luleå förberett lite och parkerat min bil i Arvidsjaur någon vecka tidigare. Så på söndagen satte vi oss i bilen och styrde till Mensträsk. Där kan man nämligen åka med en linbana mellan Mensträsk och Örträsk. Linbanan som byggdes mitt under andra världskriget gick ursprungligen mellan Kristinebergsgruvan i Kristineberg och Boliden för att frakta malm, vilket den användes till fram till slutet av 1980-talet. Detta var en sträcka på omkring 96 kilometer. Efter att dess drift för malmtransporterna upphörde har man senare satt fart på en kortare sträcka av linbanan igen, nämligen mellan Mensträsk och Örträsk som ligger i Västerbotten. På den drygt 13 kilometer långa sträckan mellan Mensträsk och Örträsk har man satt upp kabiner för cirka fyra personer vardera, vilka ersatt de ursprungliga behållarna som transporterade malmen. I dessa kabiner kan man åka längs linbanan, samtidigt som man njuter av en lunch vid kabinens bord då man färdas över ett stycke västerbottnisk glesbygd över såväl myrar som sjöar. Så vi åkte mellan dessa orter i en kabin samtidigt som vi tuggade på dagens lunch till den rofyllda utsikten. Detta är något som jag gärna skulle vilja rekommendera andra att också testa på! När vi hade kommit fram till andra änden av linbaneresan så ingick en bussresa tillbaka till startplatsen för linbeneäventyret, där vi även hade fått se en film om linbanan innan färden påbörjades. Efter linbaneturen åkte vi till Åmliden som ligger en bit utanför Norsjö, där vi bodde på ”Källan” som är ett spahotell i närheten av landskapet Västerbottens högsta punkt som når upp till 551 meter över havet, (dock finns det ju betydligt högre platser i Västerbottens län, men det här är alltså högst punkten i själva landskapet Västerbotten). Invid denna plats fanns även många vindkraftverk. Nu var det dock ingen högsäsong på spahotellet som var obemannat när vi kom, så vi fick antagligen bo helt själva i det fina spahotellet denna augustinatt mellan söndagen och måndagen. På kvällen tog vi en promenad i närheten och grillade utanför spahotellet och då visade det sig att en älg i alla fall också höll till invid spahotellet.

På måndagen åkte vi vidare till Kristineberg där vi besökte den underjordiska kyrkan som finns nere i Kristinebergsgruvan. Senare fortsatte vi förbi Adak där den gamla ”Sagabiografen” finns, en biograf som fortfarande präglas av en 1940-talsanda. Tyvärr var den inte öppen den tiden som vi var där och vi fortsatte sedan till den lilla byn Harads. I Harads finns ett trähotell som vi tänkte titta på om man fick komma in på området på egen hand, men det visade sig att man då behövde gå med en guide/värd om man ville bli insläppt på området där trädhotellet är beläget. Därför blev det ingen titt på trädhotellet då, men vid ett senare tillfälle kring en jul passade vi istället på att gå en guidad visning vid trädhotellet i vinterskrud. Vi fortsatte sedan till Luleå där vi övernattade och lämnade bilen. Vi hade då fått se en fin regnbågsprydd himmel och under de senaste dagarna hade vi även hunnit med att besöka de båda samhällena Norsjö och Malå.

På tisdagen tog vi en något stressig promenad till busstationen i Luleå, där vi klev ombord på bussen till Arvidsjaur dit vi anlände mitt på dagen. Pappas som tyckte att palt borde ätas under resan fick sig en bit i Arvidsjaur, även om jag inte tror att han var så jätte imponerad utav den palten under de förutsättningarna som rådde då vi strax skulle hasta vidare till järnvägsstationen för att fortsätta med dagens södergående tåg på Inlandsbanan. En annan sak som han inte heller blev jätte imponerad utav var att många stationsklockor längs Inlandsbeneresan tyvärr visade fel tider. När vi klivit på motorvagnståget som förde oss söderut så avlöpt dagen med ett stopp i Sorsele för tågmöte och möjlighet att besöka Inlandsbenemuseet där och fika på stationsområdet. Strax innan Vilhelmina så stannade tåget till för middag vid den relativt nybyggda och fina restaurangen, samt tillika gårdsbutiken ”Martin Bergmans Fisk & Vilhelmina Gårdsbutik”, som hade fått en egen hållplats strax norr om stationsområdet i Vilhelmina. I Hoting var det ett fikastopp för kvällsfika. Natten tillbringades återigen i republiken Jämtlands största stad som ligger invid Storsjön, med andra ord övernattade vi i Östersund.   

På onsdagsmorgonen fortsatte vi med morgontåget från Östersund till Mora som kördes av en trevlig lokförare. En resa som bjöd på fikastopp i så väl Åsarna som i Fågelsjö, där bland annat ”Fågelsjöbulle” fanns på fikamenyn. Från Mora fortsatte vi sedan med Tåg i Bergslagens tåg till Rättvik där mina föräldrar bor och jag själv är uppväxt. På kvällen blev det ytterligare en trevlig tågutflykt då vi åkte bil upp till Furudal. Från Furudal körde nämligen Orsa Jernvägsförening ett tåg bestående av gamla personvagnar och diesellok till Orsayran i Orsa. Orsayran är ett arrangemang som pågår under några onsdagar under sommaren där olika artister och människor samlas på Orsas gator för att spela musik och sjunga, eller helt enkelt bara lyssna. I samband med dessa Orsayror brukar den lokala järnvägsföreningen ofta köra tåg mellan såväl Orsa och Furudal, som mellan Orsa och Mora. Vilket brukar vara motorvagnar mellan Mora och Orsa och lokdragna tåg mellan Furudal och Orsa. Denna dag var den sita av sommaren Orsayror för den sommaren, en Orsayra som tyvärr bjöd på en del regn såväl som den bjöd på artister som ”Svenne Rubins” och ”Anders Flanderz Ensamsorkester”. Efter kvällen i Orsa fortsatte vi med tåget tillbaka till Furudal, en tågresa som likt resan in till Orsa bjöd på både sång och musik från ett trevligt gäng! Sedan fortsatte vi med bil från Furudal tillbaka hem till mina föräldrar i Rättvik och kunde då summera en fin resa genom Norrlands inland med hjälp av Inlandsbanan, och besök på många av Inlandets guldkornsplatser och många fina sevärdheter från höga fjäll till djupa gruvor. Så jag vill tacka alla som på olika sätt arbetar med turismen runt om i landet som gjorde denna resa till ett trevligt minne!

Bilderna är sporadiskt tagna, och ibland blev det långt mellan tillfällena då kameran fick komma till användning.

/Fredrik

loading...

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Allmänt
blogglista.se