2017 > 04

Arholma.

Efter att jag ätit frukost i hamnen i Kobba Klintar (där jag övernattade) och hunnit se Viking Line-båten Cinderella passerat strax utanför ön, så tänkte jag passa på att se mig om på ön som är ett före detta tillhåll för lotsar. Turligt nog så kom då en liten båt med en man till ön. Mannen skulle dit och snickra, så han passade på att låsa upp några av byggnaderna på ön så att jag fick kika in i dem. Bland annat det före detta lotshuset som även inrymmer en gammal mistlur med dess motorer och andra tillhörande apparater.

Efter min rundtur på ön så satte jag av kursen mot Sverige, då vädret var fint och prognosen för dagen såg fin ut. I början var det dock en del vågor (men inte så jätte stora), men när jag kommit en bit ut på havet så var det nästan inga vågor alls. Senare när jag kommit närmare Sverige så var det dock en del vågor igen, som nog var större än de som var när jag började dagens tur vid Åland, även om inte heller dessa var allt för stora.

Jag ändrade planen lite emot min ursprungliga plan och siktade som första anhalt i Sverige på ön Arholma. Jag klev iland på ön och såg mig omkring innan jag fortsatte till Räfsnäs där jag klev iland en liten stund, detta var alltså mitt första stopp på fastlandet i Sverige efter att jag tagit mig från finska fastlandet via Åland till Sveriges fastland.

Sedan fortsatte jag till ön Norröra (där Saltkråkanfilmerna till stor del är inspelade) där jag övernattar i natt. Turen genom skärgården på torsdagskvällen bjöd på fint väder och nästan inga vågor, samtidigt som jag fick se några kryssningsfartyg glida ut på nattens kryssningar från Stockholm.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Kvällsfika.

I morse vaknade jag tidigt vid ön Kumlinge av att vinden hade börjat gunga båten så att det blev oljud i båten när jag försökte sova, så efter ett tag gav jag mig av från Kumlinge till Mariehamn. Vägen dit bestod av en hel del ganska öppet hav, men även en passage genom Lumparsundet som även innebar en passage under en bro som jag var osäker på om jag skulle komma under, men det gick bra. Passagen var dock ganska smal, men jag klarade av passagen utan att köra på något grund. Strax innan jag var framme i Mariehamn så passerade jag Lemströmskanal, som även den korsas av en bro, men den bron är öppningsbar. För min del var det dock inget problem att komma under den bron trots att den var stängd. Den bron erbjöd ändå en betydligt högre höjd än vad min båt når upp till.

I Mariehamn passade jag på att tanka, gå en promenad i stan, inhandla bränsle till mitt kombinerade fotogenkök/värmare och äta något i stil med en ”Taco-nudelwok” på en restaurang. Sedan fortsatte jag ut till ön Kobba Klintar som är en före detta lotsplats i Ålands ytterskärgård, och som numera huserar ett sommarcafé. Kvällens utsikt från natthamnen har bjudit på nära passage av tre stora båtar, varv den första var m/s Mariella som passerade här utanför min hamn för natten. Den andra båten tyckte jag mig skymta namnet ”Victoria" på.

Till kvällsfika passade jag på att värma lite bröd (ni vet sådant bröd som finns i affärerna i plastförpackningar och som ska värmas innan de äts så att de blir som nybakat) i min lilla Omniaugn, som är en sorts ugn som man ställer på en platta och man således då kan laga ugnsmat på plattan.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Sjöbjörn är mitt resesällskap.

När jag hade kommit in till hamnen i går kväll så tilltog vinden och det visade sig att jag inte hade funnit någon av de mest väderskyddade båtplatser som man kan hitta och framåt småtimmarna gungade det betänkligt i båten som vilade sin ena sida mot en brygga, sin babordssida som även var täckt med massor av fendrar. Men jag har inte ännu skaffat några fjädrar eller gummifjädrar till förtöjningen, så i blåsvädret blev det rejäla ryck i båten då någon av de fyra tamparna sträcktes till sina ändlägen så jag var rädd att någon av de små krokarna (som jag använt i bryggan) skulle släppa eller brista, alternativt att någon tamp skulle gå av, men tack och lov så gick det bra.

Vädret idag bjöd på en hel del blåst så jag vågade mig inte iväg förens en bra bit in på eftermiddagen, då vinden hade börjat lugna ner sig. Även lite hagel kom under dagen. Det fina med att jag inte kom i väg så tidigt var att jag fick en rejäl sovmorgon och sedan hann jag börja plocka in en del saker i lådor, skåp och andra stuvutrymmen i båten så att jag fick lite bättre ordning i båten. Redan då jag var och tittade på båten i mars och lämnade en handpenning på båten, så hade jag lämnade jag en del saker i båten som cykel och några kartonger med kläder, lakan, köksredskap och andra bra att ha saker, så igår fick jag åka kring med ett par flyttkartonger som tillsammans med andra saker fyllde båten ganska rejält, men nu är de i hopvikta och jag väntar nu på att finna någon stans att kasta dem på…

Idag så tog jag mig fram till norra delen av ön Kumlinge. Kumlinge är även namnet på den kommun som ön tillhör, en kommun som består av cirka 800 öar och enligt internet har 318 invånare (även om uppgiften inte är dagsaktuell).  Med sina 318 invånare så är den Finlands och även Ålands tredje minsta kommun till invånarantal, men en annan Åländsk kommun har bara 98 invånare (inte heller den uppgiften är dagsaktuell), nämligen Sottunga kommun. Även den kommun i Finland som har näst minst kommuninvånare återfinns inom Ålandsområdet, nämligen Kökar med sin 250 invånare (antalet grundar sig på lika gamla uppgifter som om de andra kommunerna).

Bryggan som jag ankom till denna kväll verkar vara vindskyddad, men istället var den hal av något snö, hagel eller isliknande…

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Etiketter: finland, havet, båt, semester, vår
Dags att vaggas till sömns av vågorna.

Igår var jag ute och körde malmskutan (om nu jag tillåts kalla malmtågen för det) i snöstorm och idag så blev det istället dags för mig att testa på att köra en ”Finlandsbåt” (om jag nu får kalla en båt tillverkad i Finland för det).
 
På våren så brukar jag leta efter båt och på hösten så brukar jag sukta efter en snöskoter, men det brukar sällan bli slag i saken för min del. En båt köpte jag visserligen för några år sedan, men den gick alldeles för dåligt i motorn för att det bara skulle vara roligt att åka med den. Men förra ledighetsveckan som för min del infaller var sjätte vecka, så var jag i alla fall till Finland och tittade på en ett par båtar och idag blev en båtaffär slutförd, så nu väntar förhoppningsvis drygt sju fina vårveckor för mig i båten och ett långt äventyr.

Dagen började jag med en flygtur från Kiruna till Arlanda, via Umeå och sedan fortsatte dagen med en flygtur från Arlanda, via Åland fram till Åbo där jag nu fick möjlighet att testa den begagnade båt som jag tidigare bara fått sett på land i mars. Så efter en kortare testtur och en långlunch, så gav jag mig på kvällskvisten av från Nådendal (bredvid Mumindalen) ut på havet och nu har jag kommit fram till en hamn i utkanten Hakkenpää, där jag strax ska gungas till sömns.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Etiketter: båt, vår, finland, åbo, flygresa
En tidig marsmorgon i Sjisjka.
Hållplatsen i Sjisjka. Hållplatsen i Sjisjka.
Onsdagen den 8:e mars var jag ute på en liten dagsutflykt med mina skidor till Sjisjka, Kaitum, Fjällåsen och Killingi, som är platser som ligger några mil söder om Kiruna. Det är nämligen så att längs Malmbanan mellan Kiruna och Gällivare så finns det två hållplatser och en station där vissa persontåg stannar. Räknat norrifrån så är de platserna nämligen: Sjisjka, Kaitum och Fjällåsen. Nu är det inte alla tåg som stannar på dessa ställen utan bara ett tåg per dag i vardera riktning, nämligen Norrtågs första morgontåg från Kiruna ner till Luleå och Norrtågs sista kvällståg från Luleå upp till Kiruna. Därför blev det för mig till att stiga upp innan tuppen för att åka med bussen från Kiruna busstation till järnvägsstationen i Kiruna där jag klev ombord på det tidiga tåget mot Luleå, vilket jag åkte med en kort stund till dess första hållplats, nämligen Sjisjka. Jag hann i alla fall köpa mig lite fika ombord på tåget innan jag var framme. Tåget som sedan i somras körs av Tågkompaniet var som det numera brukar vara en Regina-motorvagn.

I Sjisjka var det som jag kunde ana inte någon anstormning av resenärer, utan jag var den enda avstigande resenären och påstigande resenärer lyste helt med sin frånvaro. Sjisjka är en liten väglös by längs Malmbanan, där det enligt vad jag kan finna endast är en person som är skriven på adressen, om jag inte har fel så tror jag att även brorn till den enda byinvånaren tidigare bott och varit skriven i byn. Nu är det i alla fall en person som är skriven i byn, så byn är ju inte att anse som folktom, och ibland är det fler personer på plats i byn, då det finns ett antal fritidshus där.

För ett par år sedan när jag kom körande med ett tåg (som inte skulle stanna i Sjisjka), är jag rädd att jag kunde ha gjort hela byn folktom då jag kom farande med ett tåg norrifrån. Strax innan man kommer fram till Sjisjka så passerar man en skarp kurva som är belägen strax norr om hållplatsen och när jag kommer ut ur kurvan i cirka 100 km/h och Rc6:an hade kämpat sig upp för backen från Kalixälven så sitter det en person mitt i spåret och fixar med vad jag uppfattade som en lastpall som antagligen skulle användas av honom som en övergång för att troligen smidigt kunna korsa spåret med en fyrhjuling (huruvida det var Sjisjkas enda invånare eller inte som satt i spåret vet jag inte, men det är ju inte omöjligt att det kan ha varit det, även om det ju kan ha varit någon helt annan). Jag kastade mig på tyfonen och drog snabbt lokets tågbromshandtag genom dess samtliga bromslägen fram till dess nödbromsläge så att SIFA-ventilen i maskinrummet tömde den så kallade huvudledningen (bromsledningen) på luft med ett kraftfullt ljud, samtidigt som jag hoppades att mannen skulle hinna undan. Det där med att jag kastade tågbromsen i nödbromsläget hade nog ingen större betydelse för händelseförloppet för tåget hann ju knappt börja minska i hastighet innan hållplatsen och den tilltänkta ”övergången” hade passerats, visserligen, så fick personen i fråga kanske någon sekund extra på sig innan vi var framme vid platsen, men tack och lov verkade det som att personen reagerade då jag fick tyfonen att ljuda högljutt över dessa vildmarkstrakter, då personen flyttade sig från spåret och allt gick bra. Men om jag inte hade tutat när jag gjorde det den gången så är jag inte så säker på att personen hade upptäckt tåget i tid… Men slutet gott den gången, även om pulsen lär ha hunnit stiga på både mig och på honom som satt i spåret.

Så hur tack och lov kan jag ännu skriva att Sjisjka är en by med en invånare. Eftersom att det inte finns någon väg till Sjisjka så tar även tågen med sig en postväska med post till invånaren i Sjisjka en gång i veckan, viken ni kan se att hänger på en så kallade ”plåtstinsen” i Sjisjka. En historia säger att Sjisjka fick sitt namn tack vare att namnet innehåller ordet ”SJ”, två gånger, huruvida den historian är sann låter jag bli att forska allt för mycket i, men jag kan däremot konstatera att för tillfället så stannar inga SJ-tåg i Sjisjka, så om det gick att få en hållplats tack vare att namnet innehåller ”SJ” två gånger så kanske det även går att få SJ-tåg att stanna där igen…

Nyligen (om jag inte har fel så lär det ha varit under 2016) så fick Sjisjka och hållplatsen Kaitum nya hållplatskurer som jag passade på att kika in i under min utflykt. Sjisjka och Kaitum hade tidigare vardera en hållplatsstuga av en äldre sort (även om stugorna i Sjisjka och Kaitum inte var av samma sort), men på den i Sjisjka kunde man tydligt se att takpappen hade börjat släppa, så den lär ha varit i behov av en översyn. I samband med utbytet av hållplatskuren i Sjisjka så förseddes även Sjisjkas korta plattform med ny belysning och en ramp. De båda nya hållplatskurerna i såväl Sjisjka, som i Kaitum verkar även de ha fått en ramp till sina respektive dörrar. Att man kan stöta på problem även under barmarksperioden, speciellt om man vill längre bort än till hållplatskuren med en rullstol under sommaren råder det nog inte något tvivel om i såväl Sjisjka som i Kaitum.
En vindsnurra. En vindsnurra.

För ett antal år sedan så åkte jag bil till Kaitum och skidade därifrån via Lappberg till Sjisjka och tillbaka till Kaitum. Men sedan dess har mycket hunnit hända i dessa trakter, där det mest påtagliga lär vara att uppe på berget Sjisjka (med samma namn som byn och vars topp når 717 meter över havet) så har man byggt en vindkraftpark med trettio stycken vindkraftverk, så nu var det dags för mig att utforska detta lågfjällsområde igen på skidor. Så efter att jag klivit av tåget i Sjisjka så började jag min skidtur den tidiga morgonen, jag följde skoterspår som gick ganska parallellt med järnvägen söderut mot tågmötesstationen Lappberg. Lappberg var fram tills nyligen likt Sjisjka en väglös plats längs Malmbanan, även om det inte bor någon där. En tanke lär ha varit att frakta vindkraftverken till vindkraftparken med järnväg till Lappberg ifrån Svappavaara (där man renoverat upp ett stickspår för detta projekt). Men istället så byggde man väg ända fram till Lappberg, genom att man förlängde vägen som tidigare slutade vid en detektor (som ska kunna upptäcka skador på tågen) vid järnvägen strax norr om Kaitum (mellan Kaitum och Lappberg), på det viset fick Lappberg väganslutning och vindkraftverken kunde då fraktas med lastbil ända fram till Lappberg och vidare upp på det närbelägna berget (dit man också byggt vägar), även om något av lastbilsekipagen råkade hamna i diket vid sidan av de smala vägarna som transporterna genomfördes på. Men i början av byggtiden av vindkraftparken så fanns ju inte hela vägen fram till Lappberg från Kaitum, så då åkte byggarbetare mellan Gällivare och Lappberg (där man tillfälligt hade anlagt en träperrong) med såväl SJ-tåg, som med en för ändamålet dit skaffad dieselmotorvagn av sorten Y1.

På stationsområdet i Lappberg har man byggt några nya byggnader för personal som arbetar med vindkraftverken. Den stora gamla tegelbyggnaden, i samma stil som många andra elkraftsbyggnader som finns längs den norra delen av Malmbanan är sedan några år riven, liksom det tidigare bostadshuset som fanns invid dess sida. Sedan länge är ju växlarna och signalerna i såväl Fjällåsen och Lappberg fjärrstyrda (numera ifrån Boden), liksom de flesta bangårdarna längs Malmbanan, så någon personal finns normalt inte på plats i varken Lappberg eller Fjällåsen för att sköta tågmötena som ibland sker där.

I Kaitum delas byn av Malmbanan, där byn har sin egna hållplats strax invid Kaitumälven. I Kaitum delas byn av Malmbanan, där byn har sin egna hållplats strax invid Kaitumälven.

När jag var framme i trakten av Lappberg så passade jag på att göra en avstickare med skidorna upp till berget med vindkraftverken och bjöds där på en fin utsikt. Vindkraftparken skulle jag uppskatta att ligger närmare Lappberg än vad dess avstånd till själva byn Sjisjka är. Efter att jag kommit tillbaka till Lappberg så fortsatte jag på skidorna till byn Kaitum. Till största delen följde jag vägen för att komma fram till Kaitum. Väl framme i Kaitum så passade jag på att titta in i dess fina kapell, vilket det var ett rejält snödjup utanför, vilket jag fick plumsa i. Men dörren till kapellet var upplåst så jag passade på att titta in i Kapellet innan jag sedan promenerade till hållplatsen i Kaitum, som alltså fått en ny fin hållplatskur.

Fjällåsen. Fjällåsen.

Sedan satte jag på mig skidorna igen och skidade ut på Kaitumälven och under såväl den nyare som den äldre järnvägsbron innan jag fortsatte upp på land på älvens södra sida och kom till de trakter där det tidigare funnits en växel till en grusgrop, och sedan fortsatte jag parallellt med järnvägen fram till Fjällåsen. När jag väl kom fram till Fjällåsen så var det många timmar kvar tills dagens enda tåg därifrån till Kiruna skulle avgå, så jag fortsatte med skidorna vidare på landsvägen till Killingi, (eller ”Killinge” om man hellre föredrar den stavningen på byns namn). I Killingi så korsade jag åter igen Kaitumävlen, som lär vara en populär älv för fiske. För ett antal år sedan då jag var i byn så fanns det en kiosk där med generösa öppettider, som bemannades när det kom någon kund, om jag minns rätt. I den kiosken tänkte jag att jag med lite tur skulle kunna köpa mig något att tugga på, men tyvärr så har den numera bommat igen, så det var ju en besvikelse för mig. I Killingi finns även några så kallade ”skolkåtor”, som man kan övernatta i om man vill.

Från Killingi så fortsatte jag längs landsvägen, så att jag kom tillbaka till byn Kaitum. För att åka bil mellan Fjällåsen och Kaitum, så måste man åka via byn Killingi, vilket är en betydlig längre sträcka än de få kilometrarna som är mellan Fjällåsen och Kaitum längs järnvägen. Likaså är landvägen från de båda byarna Fjällåsen och Kaitum betydligt längre till såväl Gällivare som till Kiruna än järnvägen, eftersom att man innan man kommer ut på vägen E10 (som man åker när man åker bil mellan Gällivare och Kiruna), först måste åka cirka fem mil österut (sett från Kaitum och Fjällåsen) innan man är framme i byn Skaulo och därmed är ute på europavägen. Den långa omvägen i kombination med de blygsamma resenärsantalen från såväl Fjällåsen och Kaitum är nog anledningen till att man vanligtvis inte brukar ordna någon ersättningstrafik till varken Fjällåsen eller Kaitum, när de få tåg som stannar där är inställda.

När jag kommit fram till Kaitum igen så fortsatte jag åter längs samma sträcka parallellt med järnvägen fram till Fjällåsen, som jag tidigare på dagen redan hade skidat en gång. Jag kom fram ganska lagom till tåg 7154:s avgångstid från Fjällåsen, men det blev ändå att invänta tåget en stund eftersom att det var något försenat denna dag. Föga förvånande så var jag den enda påstigande resenären i Fjällåsen på kvällståget, den kvällen. Fjällåsen är enligt min uppskattning den av de tre ställena Fjällåsen, Kaitum och Sjisjka, som jag uppskattar har minst antal resenärer på årsbasis. På platsen verkar det som att någon bor permanent året runt i stationshuset, men för de få resenärerna som reser med tåg till och från Fjällåsen finns det ingen väntsal eller väntkur att stiga in i. I Fjällåsen är ett par tågtidtabeller uppsatta, den äldre av de två har närmare tio år på nacken och är från den tid då det var Veolia som hade hand om tågtrafiken till såväl Fjällåsen, som till övriga platser i norra Norrland. Sedan den tidtabellen blev ogiltig så har både SJ och Botniatåg hunnit med att köra tågen som betjänar Fjällåsen, och sedan i somras är det ännu en ny operatör som bedriver trafiken dit, eftersom att numera är det Tågkompaniet som kör tågen som betjänar Fjällåsen. Sedan några år tillbaka så ingår ju tågen till och från Fjällåsen, Kaitum och Sjisjka i den regionala Norrtågstrafiken. Den något nyare tidtabellen som också finns i Fjällåsen har ju bara några år på nacken och är ju i alla fall så pass ny att Norrtågs-trafiken hade kommit igång då den sattes upp, och att det var dessa tåg som angjorde Fjällåsen redan då tidtabellen sattes upp. Men sedan den satts upp har trafikoperatören ombord på Norrtågen hunnit ändrats från att ha varit Botniatåg till att numera vara Tågkompaniet, liksom även jordklotet har hunnit med att avlägga några varv runt solen sedan dess.

Efter att jag varit ute en dag i ett stundvis lätt snöfall och klivit ombord på tåget i Fjällåsen så väntade en kort tågresa för mig fram till järnvägsstationen i Kiruna och en ännu kortare bussresa från järnvägsstationen i utkanten av Kiruna till busstationen i de mera centrala delarna av Kiruna, innan jag var hemma. Som information om den korta tågresan på kvällskvisten kan jag ju passa på att meddela att det var varken någon avstigande eller påstigande i varken Kaitum eller Sjisjka.

/Fredrik

En översiktskarta över skidturen.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Ädnamvaarastugan med Kiruna och LKAB i bakgrunden.

En bit utanför Kiruna finnas berget, eller kanske mera korrekt ”lågfjället” Ädnamvaara vars högsta topp når upp till 790 meter över havet. En bit upp mot dess topp, ungefär vid trädgränsen finns Friluftsfrämjandets stuga vid namn ”Ädnamvaarastugan”. Stugan är en av flera trevliga serveringar ute i naturen, som man kan bege sig till för en fikastund här uppe i norr. Nu under vårvintern hålls nämligen stugan öppen med fikaservering under helgerna när vädret är fint, och det tycks vara ett populärt utflyktsmål för Kirunaborna. Serveringen sköts av elever i årkurs sju (och dess föräldrar) som går på friluftsskolan Vargen här i Kiruna, som är en skola med friluftsinriktning.

Ädnamvaarastugan en fin lördag.

Så förra söndagen gjorde jag ett försök att ta mig fram till Ädnamvaarastugan på mina skidor, men den gången möttes jag av en skylt vid parkeringen att stugan var stängd på grund av dåligt väder, så jag fick istället ändra min planerade skidtur och vända om och fortsätta bakom berget Luossavaara (på vilket slalombacken i Kiruna ligger) och åka till pizzerian i Tuolluvaara för att äta istället. För övrigt så pågick draghundstävlingar då vid Luossavaara under den något blåsiga söndagen.

Men nu under lördagen som nyss lidit mot sitt slut så gjorde jag ett nytt försök att komma fram till Ädnamvaarastugan i det fina aprilvädret, och nu gick det bättre då jag möttes av en välfylld parkering som vittnade om att fler än mig hade gett sig av mot stugan för att njuta av vårsolen. Mycket riktigt så var det många som hade hittat upp till stugan, med hjälp av såväl skidor som snöskotrar. Efter att jag varit i stugan och fikat så vände jag tillbaka och fortsatte min skidtur bakom Luossavaara även idag, så det blev en rejäl och lång dag ute i den fina vårsolen.  

Det var inte första gången som jag var till stugan. Förra året gick jag upp till stugan i slutet av april, nämligen den sista dagen som den var öppen för säsongen, vilket ni kan läsa om här på min Facebooksida. Under den turen passade jag även på att gå upp på Ädnamvaaras topp. I midnattssolens sken i somras så tog jag även en cykeltur (som visade sig bli mycket av en promenad) förbi stugan, som dock inte var öppen då. Detta då jag tog mig över fjället till byn Holmajärvi. Om den turen kan ni också läsa om på min Facebooksida, nämligen här.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se