2018

En slussning i Strömsholms kanal som inte sker helt exemplariskt...

Under höstterminen 1998 (då jag gick i femte klass) så började jag i scouterna, och om jag inte missminner mig så lyckades jag skära mig i fingret redan under den första kvällen, som jag vill minnas att vi tillbringade nere vid Enån i Rättvik… Visserligen var det inte första gången som jag började i scouterna, utan några år tidigare hade jag också börjat, men den gången var jag bara med någon gång eller kanske några gånger, innan jag slutade, liksom den där gången då jag inte heller var så värst gammal och började på dykarkurs i Leksand och hann sluta redan långt innan vi fick börja dyka med tuber, vilket jag såg fram emot (så ännu har jag aldrig testat att dyka med någon dykarutrustning).

Längst bak i nattåget stod jag och fotade en X2a som körde om oss mellan Uppsala och Gävle, då vi var på väg till Kebnekaise med scouterna, drygt två år senare fick jag själv testa att köra X2000 här. Längst bak i nattåget stod jag och fotade en X2a som körde om oss mellan Uppsala och Gävle, då vi var på väg till Kebnekaise med scouterna, drygt två år senare fick jag själv testa att köra X2000 här.

Men den där höstkvällen 1998, var trots den något blodiga inledningen inte något som avskräckte mig från att fortsätta i scouterna, då jag var med i scouterna fram till sommaren 2005, då mitt sista deltagande i scouterna blev en resa med nattåget längs ”Stambanan genom övre Norrland” och ”Malmbanan” upp till Kiruna där flertalet av oss som var med traskade upp på Kebnekaises sydtopp, vilket blev mitt sista deltagande i scouterna och således första gången som jag för övrigt också besökte Kiruna, så det blev liksom en ganska symboliskt lämplig avslutning på min tid som scout, då man på sätt och vis kan se det som att jag blev kvar här uppe i norr och på tågen på ”Malmbanan”.

Som scout kunde man ofta delta i något läger på sommaren, men det där med att åka på läger var inte riktigt något som jag gillade och deltog i så värst mycket. Sommaren 2001 var det ju ett stort scoutläger vid Rinkaby i Skåne (det som jag tyckte att verkade mest roligt med det var nog tågresan till och från lägret), men jag valde att inte vara med på det, liksom en del andra sommarläger som jag avstod genom åren, då jag hellre var med på hajker och andra aktiviteter. Väldigt slarvigt kan jag ju nämna att på ett läger så är man ju oftast på en och samma plats under flera dagar, där man ofta bygger upp ett basläger med tält och andra saker, medan hajker oftare är lite kortare äventyr, ofta i form av att man promenerar från ett ställe till ett annat, även om det absolut inte alls behöver vara på det sättet, även om min personliga erfarenhet ofta är denna. Men hur som helst så var jag i alla fall med på ett scoutläger på ön Vässarö i Roslagens skärgård under sommaren 2000, och i ärlighetens namn kan jag inte påstå att det var något utav de roligaste sakerna jag upplevt under tiden som scout, och som jag tidigare nämnde så var jag ju även med scouterna upp till Kebnekaise under sommaren 2005, vilket jag personligen tyckte att var en betydligt trevligare och mera minnesvärd upplevelse. På tal om läger så orienterade jag ju en del när jag var mindre, och en sommar så anmälde jag mig till något sorts orienteringsläger, som mina föräldrar betalade, vilket jag valde att ändå inte vara med på, men i efterhand så fick jag ändå en T-shirt från lägret (som en vän hade tagit hand om) som ingick i min inbetalda deltagaravgift, men den T-shirten kändes aldrig bra att använda, då jag ju liksom skämdes för att ha anmält mig till lägret utan att varit med/vågat delta…

Den nyligen nämnda Kebnekaiseresan var absolut inte det enda trevliga upplevelsen med scouterna. Personligen så skulle jag här vilja nämna ännu en aktivet som var en av höjdpunkterna under scouttiden, nämligen paddlingen som vi genomförde i Strömsholms kanal under sommaren 1999, alltså för nästan 20 år sedan… Det var nämligen så att det var en scoutledare som var uppväxt i Surahammar (som ligger längs Strömsholms kanal), så han och hans dåvarande partner tog med oss scouter på ett kanotäventyr i den då för mig okända Strömsholms kanal. Tanken var att vi skulle paddla ifrån Virsbo ut till Strömsholm vid Mälaren under cirka fem dagar. Så vi blev skjutsade av några föräldrar och ledare till den lilla orten i Virsbo i Västmanland (som är belägen ganska mitt på Strömsholms kanal, som sträcker sig från Smedjebacken i väster till Strömsholm vid Mälaren i öster). I Virsbo så började vi vår paddeltur och kom en bra bit redan under den första dagen, innan vi övernattade vid ett slussområde på kvällen.

Nästa dag kom vi ju också en bit…, men tempot som var beräknat att vi skulle hålla genom kanalen lyckades vi inte hålla, så redan under den andra dagen hade vi kommit efter i vår tidsplan, som var beräknad att vi skulle hålla för att hinna ta oss fram till Strömsholm på den beräknade tiden. För min del så var ju jag en av de äldre i scouterna i gänget på hela 12 år, medan ett flertal var ett eller ett par år yngre. Själv så tyckte jag att turen var riktigt trevlig, men jag minnas att många tyckte att den var alldeles för tuff och kämpig, så jag minns hur flera var både trötta och lessna emellanåt, så vi blev alltså tvungna att dra ner på tempot och någon dag minns jag att vi inte paddlade något alls, utan att vi istället var i land och bodde två nätter på en camping och passade på att ta en promenad in till Surahammar. Tyvärr var det flera personer som valde att avbryta kanalresan efter hand, då turen var tuff, så det slutade med att jag och två andra personer fick paddla i en kanot och ha en annan kanot på släp, då deltagare avslutade äventyret i förhand, och det därmed blev tomma kanoter (eller i alla fall kanoter utan några personer i) som skulle tas med till målet för resan. Med bland kanoterna var det också en liten roddbåt med en motor som olika personer (föräldrar eller möjligen också någon ledare) turades om att köra, men problemet var dock att dess motor krånglade, så till en stor del blev det till att ro sträckan istället för att dra nytta båtens motor, för de som bemannade denna båt. När vi hade varit ute så länge som det var meningen att vi skulle vara borta, så hade vi till slut nått fram till Hallstammar där vi avlutade kanalresan med att bada vid utomhusbadet vid campingen där, efter en kanalresa där vi hade burit kanoterna/rullat dem på kanotvagnar förbi vissa slussar, samt slussat oss nedför några andra av slussarna längs kanalsträcken som vi avverkat (som bara var medströms och således bara innebar slussning nedför). Eftersom att tempot som var beräknat inför kanalresan inte hade upprätthålls, så nådde vi dock alltså bara fram till Hallstammar och inte ända fram till Strömsholm, som den ursprungliga tanken var med kanalturen, så det blev alltså en liten besvikelse för mig och således tog jag mig inte fram till Strömsholm under denna kanalresa, så det fick bli ett mål inför framtiden att försöka ta sig igenom kanalen på något sätt. I efterhand har jag ju också hört scoutledare som tyckte att det var ett för tufft äventyr som vi kom ut på, med tanke på vår ålder, men jag tycker ändå att det var en av höjdpunkterna under tiden i scouterna (även om det kanske ännu en gång ska poängteras att jag var en av de äldre scouterna i gruppen som var ute och paddlade), även om jag inte skulle bli förvånad om någon valde att sluta efter turen, som upplevdes som tuff för flera personer. Detta var dock inte den enda gången som vi var ute och paddlade med scouterna, men detta är den mest minnesvärda och trevligaste kanotturen som jag varit med på med scouterna, även om jag även varit ute på fler trevliga kanotturer med souterna.

Min gamla båt, som jag aldrig tog mig genom  Strömsholms kanal med. Min gamla båt, som jag aldrig tog mig genom Strömsholms kanal med.

Men det skulle dröja fram till sommaren 2010, innan mitt nästa försök att ta mig igenom Strömsholms kanal skulle komma att genomföras. Våren 2010 hade jag nämligen köpt en äldre bensindriven motorbåt (med inombordsmotor) i Torshälla utanför Eskilstuna, samt en begagnad båttrailer i Landskrona. Men redan under min premiärtur med båten i Siljan så råkade jag köra på en sten, så att skeddan (alltså fenan som sitter längst ner i vattnet under motorns drev) gick av. Men hur det än var, så kom jag i alla fall under sommaren 2010 i väg upp till Norrbotten en tur med båten, som var upplastad på båttrailern. Men det blev bara en båttur med båten uppe i norr, då jag råkade skada ett av båtens sidofönster mot en brygga, därutöver så började dess generator krångla, även om jag lyckades ta mig tillbaka in till land den gången och inte nog med det, utan även båttrailern visade sig snedslita däck något enormt, så att jag även råkade ut för punktering, då det verkade som att den hade minst en vind axel. Så även om jag skaffade en annan generator till båten så blev det inte något mer båtåkande i norr med den båten. Under 2010 så bytte vi också nederdelen på båtens drev som alltså hade en skadad skedda (sedan min premiärtur i Siljan), men då råkade vi visst montera ett drev med en alldeles för hög utväxling så att inte motorn orkade varva som den skulle kunna göra, så vi fick stoppa tillbaka delar från de skadade drevet in i det nyinförskaffade drevet, då vi upptäckte att de hade olika utväxlingar. Mur som helst, så skulle jag och min mamma göra ett försök att åka genom Strömsholms kanal i augusti den där sommaren 2010. Vi var dock lite sent ute, men vi skulle i alla fall hinna genom kanalen uppifrån Smedjebacken ner till Mälaren innan kanalen stängde för säsongen, så vi införskaffade sjökort och annan dokumentation innan vi gav oss av ifrån gästhamnen i Smedjebacken, efter att vi sjösatt båten där. I Strömsholms kanal så får man liksom följa en slusstidtabell, då slussningarna sker på bestämda tider, då liksom slussvakterna inte bara bemannar en enda sluss, utan istället följer de med kolonnen med båtar, genom att ta sig mellan de olika slussarna, vilket de vanligtvis gör med bil. Så vi som började vår båtresa uppe i Smedjebacken hade först ett antal sjöar att passera innan vi skulle vara framme vid första slussen vid Semla som ligger i Fagerstatrakten. Fram till första slussen så anlände vi med god tidsmarginal och blev liggande en längre stund invid dess väntebrygga strax ovanför slussen, där det redan låg en annan båt (som vi legat bakom i princip hela vägen från Smedjebacken) med bland annat en hund i, som också väntade på slussning. Men ungefär här någonstans så började de större problemen för oss. Vår båt började att gå riktigt dåligt i motorn, även om det inte kom som någon superöverraskning, då motorn knappast tillhörde båtens bästa sidor… Han i den andra båten som också väntade på slussning och som för övrigt var från trakten, anade att det var vår tändspole som var dålig, eftersom att den var varm, själv vet jag ännu inte exakt vad problemet var, men jag vill minnas att båten i alla fall led av dåliga tändkablar, speciellt vid dess anslutningar. Hur det än må vara, så lyckades vi i alla fall att ta oss igenom samtliga slussar som vi hade tänkt att passera under denna sena eftermiddag, även om det inte gick helt klockrent, då en trevlig slussvakt blev tvungen att dra oss i en tamp från sidan av kanalen längs vissa sträckor vid slussbassängerna, då vår motor inte var allt för samarbetsvillig. Men vi kom i alla fall på något vis ända fram till gästhamnen vid Västanfors båtklubb i Fagerstatrakten, där vi övernattade i båten på natten, efter att ha lyckats fästa en boj i en aktertamp. De i den andra båten som vi slussade med, bodde ju i Fagerstatrakten, och snällt nog var de så hjälpsamma och snälla att de fixade fram en begagnad tändspole till vår båt (med hjälp av någon bekant), med förhoppningen att båten skulle gå bättre, så att vi problemfritt skulle ta oss ut till Mälaren. Så på morgonen därpå lämnade vi gästhamnen där vi övernattat och i samband med att vi lämnade gästhamnen så fick vi också lite hjälp från besättningen från en betydligt finare båt som också låg i samma gästhamn som oss, och som också var på väg mot Mälaren, precis som vi, även om den fina och snabba båten gav sig av en stund senare från gästhamnen än oss. Vid inledningen på dagen så brummade i alla fall vår båtmotor på okej, men det tog inte lång stund innan den började att gå allt sämre, så till slut konstaterade vi att den gick för dåligt för att genomföra kanalresan, så vi vände om tillbaka till gästhamnen vid Västanfors båtklubb och fick då se den andra båten (som hjälpt oss på morgonen med att lämna hamnen) fortsätta ut mot Mälaren, vilket var ett mål som jag inte heller denna gång fick uppleva. Utan istället fick vi ta tåget tillbaka till Smedjebacken, där vi hämtade bilen och båttrailern innan vi fick fortsätta med ekipaget till båthamnen där vi lämnat båten och då alltså fick vinscha upp båten på båttrailern och konstatera att denna båtresa fick ett abrupt slut. Snällt nog så fick vi i alla fall tillbaka pengar hos hamnkontoret i Smedjebacken då vi berättade att vi hade betalt slussavgifter hos dem för att ta oss ända ut till Mälaren från Smedjebacken, men att vi nu bara hade kommit genom ett par slussar. Tacksamt nog så fick vi då tillbaka mellanskillnaden från det belopp vi hade betalt, gentemot hur många slussar som vi faktiskt hade slussat oss igenom, denna gång. Vi var ju även ute så pass sent på säsongen, så vi skulle ju inte heller hinna ta oss igenom kanalen vid något senare tillfälle under samma sommar.

Min gamla båt var mysigare inuti, än vad dess motor var tillförlitlig. Min gamla båt var mysigare inuti, än vad dess motor var tillförlitlig.

Efter denna strapats blev det aldrig några fler långresor med denna båt, utan det blev bara några kortare resor på Siljan med omnejd, då den vid ett tillfälle började koka strax utanför hamnområdet i Rättvik och vid ett annat tillfälle så råkade jag köra på grund med båten under bron vid Gråda. Så våren 2013 så sålde jag bort båten och trailern till en man i Jämtland, så jag hoppas att han har haft mera lyckosamma båtresor med båten…

Själv så började jag istället att se mig om desto mer efter någon annan lämpligare båt för mig, så sommaren 2015, så var jag ute och tittade på ett flertal båtar, utan att det blev någon affär. Men våren 2017, så slog jag äntligen till på en båt, nämligen en Bella 7002 från 1998, som jag köpte i finländska Åbo och sedan gav mig ut på en lång båtresa med, vilket ni kan läsa mer om på denna länk.

Efter min långa båtresa under förra året så hamnade min båt uppe i Haparanda, så efter båtresan så köpte jag en båttrailer till båten, så i våras drog jag ner den till Rättvik i Dalarna, efter att båttrailern fått lite ombyggnader hos återförsäljaren i Kramforstrakten. Så årets första båttur med båten blev en liten dagsutflykt från Rättvik till Tällberg och tillbaka till Rättvik och lite båtåkande i Rättvikstrakten innan båten fick komma upp på land igen.

Men sedan på torsdagen den femte juli i år, så var det dags för årets första lite längre båtresa, då tanken var att jag skulle ta mig genom Strömsholms kanal fram och tillbaka, då målet var att starta i Smedjebacken och åka ut till Mälaren och sedan vända om igen tillbaka till Smedjebacken. Så på torsdagsmorgonen så började jag med att åka och hämta båten som i några veckor fått stå på land under ett tak i Rättvikstrakten hos min vän Jonas. Sedan fortsatte jag med båten bakom bilen fram till Smedjebackens hamn, där jag efter att ha letat mig fram till den lämpligaste av iläggningsramperna började förbereda båten för att sjösätta den och passade på att köpa en tur och returbiljett för kanalresan i hamnkontoret i Smedjebacken, i väntan på att min syster och en stor del av hennes familj skulle anlända, vilket de gjorde efter en stund, då de skulle vara med ombord i båten under torsdagen. Till att börja med så sjösatte vi båten, sedan så tog vi både min bil och deras bil till Västanfors vid Fagersta och parkerade deras bil där, och fortsatte tillbaka med min bil till Smedjebacken och hann i samband med det även med att fylla upp ett par dieseldunkar till båten och handla mat inför dagens båtresa. Vid båten så var det hunden Håkan som var ivrigast att komma ombord, då han inte valde att gå in genom den normala ingången i båtens akter, utan istället sprang ombord på fören av båten och sedan tog sig upp på taket och föll in genom den öppna takluckan och ner på de nyinköpta jordgubbarna… Till slut kom vi iväg ut på sjöarna Norra Barken och Södra Barken, efter att vi lämnat bryggan i Smedjebacken i strålande fint väder och kunde genomföra vår dagsetapp från Dalarna ner i Västmanland, även om vi kom iväg lite senare än vad den ursprungliga tanken var. Men vi hade ganska gott om tid, så under färden ner mot första slussen vid Semla, där vi skulle vara vid klockan 16:30, så hann vi även med att stanna till en stund ute på vattnet, så att några passade på att bada. Under färden hann vi även laga dagens middag som bestod av pasta och köttfärssås, även om själva ätandet fick ske i omgångar, då vi var i närheten av den första slussen. Vi var visst den enda båten som ville slussa nedåt vid detta tillfälle, men innan det var dags för oss att slussa nedåt så mötte vi den norrgående båtkolonnen som bestod av ett par båtar som var på väg uppströms i kanalen, en kolonn som dock var lite sen, så vår nedslussning blev också något sen innan den kunde påbörjas, men det spelade ju ingen roll då vi ju ändå hann igenom alla slussar i Fagerstatrakten under denna kväll, och igenom fler slussar än så var det ju ändå inte tänkt att man skulle hinna enligt slusstidtabellen i alla fall, så min tanke var ändå bara att ta mig fram genom sista slussen i Fagerstatrakten och sedan övernatta i båten. Mellan några av slussarna såg vi dock ett träd/en stock som låg i vattnet och när vi pratade med slussvakten så hade visst någon annan båt (troligen någon av de vi nyligen mött) råkat köra på något i trakten, så det kanske var trädet/stocken som vi såg som den hade råkat vara på. Min ursprungliga tanke var att övernatta i samma gästhamn som vid min förra resa på kanalen, nämligen vid gästhamnen vid Västanfors båtklubb, men istället så övernattade jag strax nedanför dagens sist passerade sluss, nämligen strax nedanför Västanfors hembygdsgård, där några gästhamnsplatser hyrs ut av Strömsholms kanalbolag. Väl framme vid gästbryggan så var det bara jag som skulle övernatta i båten, då de andra skulle åka hem igen, vilket var anledningen till att vi kört ner deras bil till Västanfors på förmiddagen. Så eftersom att vi hade parkerat bilen vid Västanfors båtklubbs gästhamn, så tog vi en liten kvällspromenad fram till deras bil, där vi sa: ”Hejdå”, till varandra. När jag ”vinkat av dem”, så fortsatte jag min promenad fram till järnvägsstationen Fagersta C, för att se hur långt bort det var dit, då tanken var att min vän Jonas, skulle komma dit under den tidiga fredagsmorgonen. Jag kunde konstatera att det inte var så superlångt till järnvägsstationen och under min promenad tillbaka till båten i igen så passade jag på att fylla på båtens matförråd vid en Cirkel K-mack. Under kvällen blev det till att ta tag i disken och städa upp i båten, även om jag även råkade ställa till med en del glassplitter då jag råkade tappa ett glas på golvet i båtens öppna sittbrunn i aktern. Jag var den enda övernattade båten vid den aktuella gästbryggan som jag övernattad invid, som för övrigt låg vid en hamnkrog.

På väg genom Strömsholms kanal. På väg genom Strömsholms kanal.

På fredagsmorgonen vaknar jag inför en ny dag i båten och denna dag ska jag få nytt sällskap i båten, nämligen av min vän Jonas som kör bil till Smedjebacken, för att där fortsätta med tåg till Fagersta C, där jag ska möta upp honom. Tyvärr så är han något sen till Smedjebacken, så att han parkerar bilen i närheten av järnvägsstationen istället för vid båthamnen, som den ursprungliga planen var, då vi ju har tänkt att anlända till båthamnen med båten på söndagskvällen. Men då han får information om att tåget han ska åka med kommer att bli försenat på grund av ett spårfel, så parkerar han om bilen, så att den blir parkerad vid båthamnen i Smedjebacken istället för vid järnvägsstationen, då han enligt informationen om tågförseningen bedömer att han ska hinna med omparkeringen. Men när han tagit sig tillbaka till järnvägsstationen får han vänta länge på att något tåg ska dyka upp och till slut konstateras det att tåget minsann rullat iväg från järnvägsstationen tidigare än vad den beräknade förseningen från början var beräknad till, så nu hade han alltså missat tåget, då det inträffat som så lätt kan inträffa, nämligen att tåget som hade en ny beräknad avgångstid till en viss tid, lyckades komma iväg tidigare än den beräknade förseningen. Så precis som vanligtvis utropen lyder vid tågförseningar, om att tiden är preliminär och kan komma att ändras både framåt och bakåt, så kom alltså detta tåg iväg tidigare än vad dess försening var beräknad till i början. Således befann jag mig vid båten vid Västanfors och min vän och tillika slusshjälp i Smedjebacken, då tåget hade avgått. För mig började det nu att bli hög tid att snart ge mig av i min långsamma båt, då jag hade cirka 20 kilometers båtresa framför mig till dagens första sluss som var vid Virsbo och som skulle slussas igenom klockan 09:40, så det började bli tajt att invänta Jonas om han så skulle köra bil fram till mig och antagligen omöjligt om han skulle ta nästa tåg till mig, så vi bestämde att jag själv skulle köra båten till Virsbo, dit Jonas i stället skulle köra sin bil och möta upp mig strax intill dagens första sluss, för det var ju först vid slussen som jag skulle komma att behöva hans hjälp. Så jag lossade själv tamparna från bryggan och gled ned till Virsbo över framförallt ett flertal lite större sjöar som Stora Aspen, Lilla Aspen och Åmänningen innan jag kom fram till slussen i Virsbo, där för övrigt min kanotresa på kanalen under sommaren 1999 började. Men denna dag var det alltså inte någon kanotresa som väntade mig i Virsbo, men väl min vän Jonas som redan var på plats strax ovanför slussbassängen, där han klev ombord i båten en liten stund innan det var tid för slussning. Även här var vi den enda båten som skulle nedåt genom slussbassängen, så vi slussade tidtabellsenligt oss genom slussen och kom ut på den lilla Virsbosjön. Vi åt varma smörgåsar som vi tillagade på det fotogendrivna Wallasköket, som dock började krångla därefter, och som inte ville fungera något mer på denna båtresa (även om jag senare fått igång det igen). Strömsholms kanal går till stor del genom Kolbäcksån, så vi bjöds inledningsvis på en fin kanalresa genom Västmanland, bland gamla stora byggnader, där en del av dem var i fint skick, medan en del av dem istället var fallfärdiga. Förmiddagen fortsatte enligt slusstidtabellen genom ett flertal slussar, där avstånden mellan slussarna varierade och så småningom kom vi fram till sjön Stora Nadden och därefter den lite mindre sjön Lilla Nadden, där vi fick göra ett vägval om man ville fortsätta in mot gästhamnen i Ramnäs eller in i den smala kanalen som ledde vidare ner mot nästa sluss, som alltså var vid Ramnäs. Eftersom att vårt mål var att fortsätta kanalresan så fortsatte vi in i den smala kanalen vidare mot slussen (i denna smala kanal kunde vi i det harmoniska landskapet dock se en gammal fritidsbåt som sett sina bättre dagar och nu låg vid sidan och förfulade den harmoniska kanalen som löpte fram i den täta skogen), men eftersom att det var en lång inplanerad gångtid från föregående sluss till slussen vid Ramnäs (antagligen för att det var inplanerat att man där skulle hinna med en lunchrast), så passade vi på att göra en avstickare in mot vänster då man kunde svänga in mot vänster, ungefär mitt i den smala kanalen som ledde mot slussen. Där inne kunde man antingen komma till ett vattenkraftverk, alternativt till en bro om man istället körde i mera nordlig riktning, så vi åkte till bron och kunde konstatera att bron var för låg för att vi skulle kunna ta oss under den med vår båt, så vi vände om och fortsatte ut i kanalen igen och vidare mot slussen vid Ramnäs. Om vi hade kommit under den låga bron, så hade man kunnat ta sig upp till gästhamnen vid Ramnäs även denna sjöväg, då bron var en vägbro som ledde ut till en ö, som man alltså lär ha kunnat ta sig runt om man hade haft en väldigt låg båt. På andra sidan ön låg alltså Ramnäs gästhamn. Strax innan vi kom fram till Ramnäs sluss så passerade vi under en öppningsbar bro som, dock inte behövdes öppnas för oss, även om det var exakt på marginalen att vi kom under en av brons båda balkar, det var nämligen så precis att vi kom under bron att vi inte kom under bron först, men då Jonas ställde sig långt bak på båten så tog vi oss under bron, utan att den behövde öppnas…

Norrmannen med sin fina träroddbåt. Norrmannen med sin fina träroddbåt.

Väl framme vid slussen som vi anlände till en liten stund innan det var dags att slussa, där låg det redan en träroddbåt som väntade på slussning. Om jag förstod saken rätt så var den äldre mannen i båten en norrman som höll på och rodde från Smedjebacken och var på väg till Stockholm. Ungefär när det var dags att börja slussa så ringde det i slussvakternas telefon. Det var nämligen så att det var två andra båtar som hade träffats på kanalen och övernattat vid Ramnäs gästhamn som också ville vara med och slussa, men som hade kommit i väg lite sent därifrån, så de ville gärna att slussvakterna skulle invänta dem. Slussvakterna frågade mig och Jonas om det var okej för oss att invänta dem (dock utan att nämna vad konsekvenserna kunde bli) och det var ju helt okej för oss att invänta dem, för vi behövde ju inte komma fram så värst tidigt framåt kvällen till Mälaren. Så efter en stund öppnades bron som vi nyligen precis tagit oss under, också dök de två båtarna upp och det lustigaste var att det var två båtar uppifrån Siljan, den ena en plastbåt från Mora och den andra en mycket fin gammal salongsträbåt som hörde hemma i Rättvikstrakten, och inte nog med det. Båten och dess besättning från Rättvikstrakten var ju Jonas grannar som han kände mycket väl, så det var ju allt ett lustigt sammanträffande som inte alls var planerat, även om Jonas visste att de skulle ta sig fram på kanalen någon gång under sommaren. Den båten var nämligen på väg från Smedjebacken (dit den hade åkt maskintrailer) till Västerås, där de hade hyrt en hamnplats åt båten ett tag, för att kunna åka med båten i Mälaren, och nu var de alltså på väg dit i långsamt tempo. Det var visst inte bara så att det var Jonas grannar i den ståtliga träbåten, utan han som körde båten var inte bara granne till Jonas, utan i efterhand har jag även förstått att det var min mammas träslöjdslärare som hon haft i träslöjd för åtskilliga år sedan i grundskolan…, om inte det vore nog så visade det sig att även de i plastbåten från Moratrakten, hade träffat Jonas tidigare, då Jonas och en bekant till dem spelat tillsammans i samma band. Så fram till denna sluss hade vi varit den enda båten som slussat nedåt i kanalen, men nu var vi helt plötsligt fyra båtar (varav en roddbåt) som tillsammans fyllde upp slussbassängen ganska så väl. Den andra plastbåten och den gamla träbåten hade som mål att ta sig fram till Hallstahammar och dess gästhamn vid Sörkvarns sluss för dagen, medan vi ännu hade siktet inställt på att komma ut i Mälaren under fredagen. När vi lämnade slussområdet vid Ramnäs så fortsatte vi till nästa slussområde som var vid Surahammar, dit vi anlände som första båt, även om vi knappast hade den snabbaste båten i kolonnen, men under kanaletapperna, så spelar det ju ändå ingen roll om båten är snabb eller inte, för man får ändå inte köra speciellt snabbt, annat än över de öppna sjöarna, men slusstidtabellen är ändå lagd för att man ska kunna köra med en låg fart hela tiden, eller sisådär fem knop. Strax innan vi anlände till slussområdet i Surahammar så passerade ”Campingbadet” vid Magsjön, som jag vill minnas att var den camping som vi bodde två nätter vid under den där kanotturen för nitton år sedan, som jag inledningsvis berättade om. Då vi och de andra två motorbåtarna kommit fram till slussområdet i Surahammar, och redan då var sena, så visade det sig att vi minsann även skulle invänta roddbåten, som kom en ett bra tag efter oss, då den inte lyckades hålla det tempo som slusstidtabellen var beräknad att man skulle hålla. Men så småningom så dök roddbåten upp och vi kunde påbörja nedslussningen även vid detta slussområde, och i ärlighetens namn så tycker jag ändå att norrmannen var relativt snabb på att ro! Slussningarna med roddbåten var dock lite väl spännande då norrmannen ofta stod upp i sin roddbåt i slussarna och periodvis uppstod det ju ganska så rejäla strömmar i slussarna, så tyvärr stod roddbåten långt ifrån alltid parallellt med slussbassängens sidovägg, men lyckligtvis ramlade aldrig norrmannen i vattnet i någon sluss, även om det ibland var lite väl spännande hur det skulle gå för honom… Då det ofta var ont om plats i slussbassängerna, så att det var trångt att ro i bassängerna, så liksom paddlade istället norrmannen i slussbassängerna med hjälp av ett öskar tillverkat i trä (precis som roddbåten). Fortsättningen av dagen löpte på enligt samma princip, nämligen att vi med motorbåtar kom fram först till de resterade slussbassängerna, där vi sedan fick invänta roddbåten som dök upp en stund senare.

Här ligger vi bakom de andra motorbåtarna. Här ligger vi bakom de andra motorbåtarna.

Så till slut hade vi slussat oss fram till gästhamnen vid Sörkvarns sluss (vilket är en gästhamn som ligger mellan ett par slussar) som ligger vid Skantzö Bad och Camping vid Hallstahammar, dit vi anlände så sent att vi inte fick slussa något mer under denna dag, och således fick lov att stanna för dagen och därmed hann vi alltså inte ända ut till Mälaren under fredagen som vår plan var och som slusstidtabellen sa att vi skulle hinna (om jag förstått slusstidtabellen rätt, även om den var något tvetydig). Detta eftersom att vi inväntat de andra båtarna uppe vid Ramnäs (utan att veta om att konsekvensen av att vi inväntade dem skulle bli att vi inte hann längre än hit under dagen) och roddbåten vid flera slussar, så även om vi inte hade inväntat de andra motorbåtarna så hade vi nog blivit så sena att vi inte hunnit längre än till denna gästhamn i alla fall, eftersom att vi antagligen ändå hade fått invänta roddbåten… Eftersom att vi inte hade obegränsat med tid för vår kanalresa så var vi ju tvungna att avsluta resan senast under söndagskvällen, eftersom att Jonas började arbeta på måndagsmorgonen och jag skulle hinna ända hem till Kiruna till på tisdagen för att hinna börja arbeta då, så därför var vi ju tvungna att hinna ända ut till Mälaren under fredagen, om vi skulle hinna ända tillbaka till Smedjebacken med båten till på söndagskvällen, något vi nu fick konstatera att vi inte skulle hinna. Så nu ställdes vi inför två valmöjlighet, antingen att vända om redan på lördagsmorgonen mot Smedjebacken, utan att ha nått ända fram till Mälaren denna gång heller, eller helt enkelt fortsätta vår resa ut till Mälaren, utan att åka hela vägen tillbaka upp till Smedjebacken igen. Detta val blev dock lätt, då jag naturligtvis ville ta mig fram till Mälaren!, och för min del gjorde det ju inte heller så mycket att vi inte skulle hinna tillbaka genom kanalen, då jag ju i alla fall skulle hinna ta mig igenom kanalen åt ett håll åtminstone! Som en ren bonus så skulle det ju inte heller behöva bli så sent på söndagskvällen, innan vi skulle vara klara med vår resa om vi nu bara åkte genom kanalen i en riktning. Om vi istället skulle ha åkt båt hela kanalen tillbaka till Smedjebacken så hade vi ju anlänt dit relativt sent på söndagskvällen, så det kunde ju ses som något positivt att vår resa kunde avslutas lite tidigare på söndagen, med tanke på att jag hade många mil att köra bil under måndagen och Jonas skulle upp tidigt och jobba på måndagsmorgonen. Men jag kan ändå tycka att det var lite konstigt att inte kanalbolaget såg till att vi hann ända ut till Mälaren under fredagen, med tanke på att vi minsann hållit tidtabellen punktligt ända till Ramnäs, där vi blev sena på grund av andra båtar, även om jag också tycker att det är positivt att även såväl sena som långsammare båtar tillåts att passera kanalen, även om de inte kan upprätthålla den planerade hastigheten på fem knop. Men för mig som är van vid hur det brukar fungera att följa tidtabeller på järnvägen så brukar man ju inte bli fasthållen till nästa trafikdygn, innan man är framme vid slutstation bara på grund av att man blivit sen, på grund av att andra tåg orsakat ens försening. I detta läge tycker jag att Trafikverkets trafikledningscentraler sköter tågtrafikledningen mer exemplariskt, än hur en försening på kanalen hanterades i detta fall. Men som sagts så gjorde det ju inte heller oss något att vi inte kom längre denna dag, i annat fall så kanske vi hade försökt att tjata oss till att bli framsläppta ända ut i Mälaren under fredagen.

Här slussas det. Här slussas det.

Nu fick vi ju istället förmånen att umgås med de andra motorbåtarnas besättning och således även Jonas grannar, med vilka vi passade på att äta en god grillbuffé på campingen invid gästhamnen där vi nu blivit strandsatta. Som kuriosa kan jag ju även nämna att det var vid just denna camping som vi avslutade kanotfärden på kanalen sommaren 1999, så nu skulle vi minsann ta oss ut i Mälaren och inte tvingas vända om här… På campingen som låg i anslutning till gästhamnen var det mycket folk och bilar efter som att det var den stora bilträffen ”Power Big Meet” i den relativt närbelägna orten Västerås.

Den fina gamla salongsbåten, som är hemmahörande i Rättvikstrakten är fint renoverad.
Färden längs Strömsholms kanal går vidare. Färden längs Strömsholms kanal går vidare.

På lördagsmorgonen hade det fina sommarvädret tyvärr bytts ut mot ett regnväder, då vi satt i båten och åt frukost som bland annat bestod av varmt bröd från campingbutiken, innan det var dags att fortsätta vår kanalresa nedåt längs kanalen. Även denna dag så var vi samma tre motorbåtar och roddbåten som skulle fortsätta nedåt längs kanalen. Förövrigt stod det ytterligare en båt i gästhamnen där vi övernattat, men den båten tror jag att var på väg uppåt i kanalen. Något stressigt blev det allt för mig som varit uppe vid campingen och bland annat lämnat tillbaka korten till servicehuset, eftersom att de andra båtarna redan var på väg in i den närbelägna slussen då jag kom tillbaka till båten, men som tur var hade Jonas startat motorn och det mesta var klart så att vi kunde också ta oss in i slussen relativt omgående. Under den regniga förmiddagen, så slussade vi oss ut genom ett flertal slussar innan vi var nere på Mälarens vattennivå, efter att ha mött några andra båtar som var på väg uppåt i kanalen. I vissa kanaler som jag åkt igenom så får man använda egna tampar, för att hålla båten längs med slussväggarna och i vissa andra kanaler, har man istället fastmonterade tampar vid slussarna, vilket var fallet med just denna kanal, så man behövde alltså inte använda sina egna tampar i slussarna. Men en risk med att tamparna är kvar i slussen är ju den att om man har otur så kan de ju fastna i båtmotorns propeller, men som tur var så har det inte hänt mig ännu. Dock så råkade en dylik tamp fastna i flaggstången längs bak på vår båt när vi skulle köra ut ur en sluss, så att flaggstången gick av och en annan båt fick blocka upp flaggan åt oss… I någon sluss lät det dock som att tamparna var extra stöldutsatta, så där fick helt enkelt slussvakterna låsa in tamparna när de inte används. När vi hade åkt under både länsväg 252 den närbelägna järnvägen så stannade vi och de andra två motorbåtarna till vid Borgåsunds Gästhamn och Café, där vi passade på att äta lunch och funderade på hur vi skulle fortsätta vår båtresa, nu när jag till slut hade tagit mig igenom hela Strömsholms kanal, för första gången! Jag kunde konstatera att det var en fin kanal, som inte tycktes vara så värst välanvänd och exploaterad som exempelvis Göta kanal, men den tillåter ju också mera begränsade mått på båtarna, framförallt i höjdled, då dess segelfria höjd bara är 2,5 meter på grund av ett flertal relativt låga broar, som inte är öppningsbara. Men med tanke på dess närhet till Stockholms och andra stora orter, så kan jag tycka att det borde kunna vara mer trafik på den fina kanalen, då jag skulle kunna tänka mig att fler gärna vill upptäcka den fina kanalmiljön. Till skillnad emot Dalslands kanal, så upplevde jag inte heller att det var så värst många kanoter i kanalen, då jag bara såg ytterst få kanotister i kanalen. Det är ju trevligt att alla slussar i kanalen manövreras för hand, till skillnad emot i många större kanaler, där istället många slussar är hydrauliska. Vad jag har hört så lär det ibland kunna vara något ont om vatten i kanalen som i huvudsak följer Kolbäcksåns sträckning, som har ett flertal kraftverk (som är belägna vid nästan alla slussar), men det var då inget som jag märkt av under denna fina sommar. När vi ätit lunch och övervägt några olika alternativ hur vi skulle fortsätta vår båtresa där exempel på tänkbara alternativ var att fortsätta till Arboga eller Köping eller någon annan ort vid Mälaren, alternativ att vända tillbaka och fortsätta en bit uppåt i Strömsholms kanal igen (där vi ju trots allt redan hade betalt för en returbiljett) eller helt enkelt fortsätta genom ännu en kanal fram till Hjälmaren, alltså genom Hjälmare kanal, så kunde vi enas om att styra vår fortsatta färd till Västerås, via en omväg förbi orten Torshälla. Så när vi ätit färdigt vår lunch så fortsatte vi alltså vår båtfärd ut på Mälaren och skildes ifrån de andra båtarna som vi åkt en stor del av Strömsholms kanal tillsammans med. Den norska roddaren (som jag inte kan låta bli att tycka att påminde en del om kanotisten i ”Göta kanalfilmerna”) var dock inte med oss och åt lunch vid Borgåsund, men jag tyckte mig se honom passera under länsväg 252 och järnvägen vid Borgåsund, men vart han sedan tog vägen, det vet jag inte, då vi inte såg till honom något mer sedan, men någon nämnde att han lär ha varit på väg till Stockholm. Så vad vet jag, kanske var han redan framme i Stockholm innan vi hade nått Västerås…

VI har nyligen åkt under Kvicksundsbron. VI har nyligen åkt under Kvicksundsbron.

Efter en stunds guppande på Mälaren så passerade vi under Kvicksundsbron och ungefär i samband med passagen av Kvicksundsbron så blev vi omkörda av den andra plastbåten som vi slussat tillsammans med i kanalen, alltså den båten som hörde hemma i Mora i Dalarna och det var sista gången under båtresan som jag såg till den båten. Den båten hade alltså åkt båttrailer till Smedjebacken och skulle antagligen tas upp ur vattnet vid Mälaren någonstans, innan den skulle åka båttrailer tillbaka upp till Dalarna igen, men besättningen på den båten funderade på att först ta en utflykt till platsen med just namnet ”Mora” som även återfinns invid Mälaren vid Eskilstunatrakten, så antagligen var de på väg dit, då de körde om oss.

På väg in i Torshällaån. På väg in i Torshällaån.

För vår del så fortsatte vi in i Torshällaån och sedan länge hade det fina sommarvädret återkommit till oss, som dock inte var med oss under inledningen av dagen. Där körde vi först fram till den nedersta av slussportarna i Torshälla kanal (som leder in till Eskilstuna), som dock är stängd sedan några år tillbaka då några slussportar måste bytas ut, vilket antagligen kommer att vara fixat inför sommaren 2019, även om renoveringen av kanalen dragit ut på tiden. Eftersom att kanalen för tillfället är stängd, så kunde vi inte slussa oss igenom några slussar i den kanalen i år, så det får bli ett projekt till ett annat år, även om jag inte kan komma så värst långt i kanalen med min motorbåt, då kanalen är överbyggd av ett flertal riktigt låga broar, varav några är så låga att de endast erbjuder en segelfri höjd på 1,2 meter. Efter en kortare landstigning vid den nedersta slussen så vände vi om, men när vi åter kom till en ett vägval (som vi passerat en stund tidigare) i ån, så passade vi då på att ta en avstickare in förbi gästhamnen i Torshälla och vände sedan inte om förens vi möttes av en bro som var så låg att vi inte kom under den, en liten bit bortanför Torshälla gästhamn i Torshällaån. Det var för övrigt i just Torshällaån, i vilken vi nu befann oss, som jag en vårdag i april 2010 (med mycket strömmande vatten in ån) införskaffade min tidigare båt som skulle visa sig ha en trilskande bensinmotor och som således satte stopp för min förra resa i Strömsholms kanal. Men denna gång var det tack och lov ingen motor som stoppade vår resa på Strömsholms kanal, men istället så tog det stopp för det svenska fotbollslandslaget, när vi var i Torshällaån och tittade runt, det var nämligen just då som det svenska fotbollslandslaget förlorade mot England och således åkte ur fotbolls VM.

Nu är det inte långt kvar till Västerås. Nu är det inte långt kvar till Västerås.

För vår del så var inte resan riktigt slut ännu, utan nu var det dags för oss att korsa Mälaren i nordlig riktning, då vi nu skulle ta oss upp till Västerås, dit vi anlände lite senare på kvällen och kunde konstatera att det var mycket folk i den stora centrumnära gästhamnen då det stora bilevenemanget ”Power Big Meet” pågick i staden. Vi lämnade båten lite tillfälligt vid en liten brygga, med relativt få båtar invid, eftersom att vi var tvungna att köra under en ganska låg bro för att komma fram till bryggan där vi gick iland och handlade lite kvällsmat i en kioskvagn längs ett promenadstråk. Vi kunde konstatera att om vi ville så kunde vi få bo i gästhamnen, då det fanns plats även för oss där, trots att det var mycket folk i hamnen, likaså nämnde några ombord på en båt vid en hyrd båtplats, att vi nog kunde få stå vid deras grannbåtplats (om det hade varit fullt i gästhamnen) då grannbåten lär ha varit ute på resa. Men istället för att stå vid den för kvällen livliga centralt belägna hamnen, så åkte vi vidare till en annan båthamn där Jonas granne hade hyrt en båtplats, som vi kunde få låna under natten, eftersom att de ändå inte skulle komma förrän under morgondagen, då de tänkte övernatta vid Kvicksund under lördagskvällen. Så vi valde att låna den båtplatsen, som låg en liten bit utanför de mest central delarna av staden, dit vi anlände med tända lanternor under den sena julikvällen efter att ha glidit fram bland Västerås hamnar (där även Sjöräddningssällskapet tycktes vara ute under kvällen) och vår trecylindriga dieselmotor nu fick stoppas för sista gången under lördagen.

På söndagsmorgonen började vi med att ta en kort båttur in till de mer centrala delarna av Västerås, där vi surrade fast båten och fortsatte till järnvägsstationen i form av en något stressig promenad. Där klev vi på ett tåg som tog oss till Smedjebacken och sedan fortsatte vi med bilen och den tillkopplade båttrailern till Västerås, där vi började med att äta en lunch i närheten av vattnet. Sedan körde vi båten till en upptagningsramp, men innan vi började ta upp båten där så flyttade vi båten till en annan upptagningsramp, där det var lite lugnare, eftersom att man behövde köra under samma låga bro som vi hade kört under kvällen innan för att nå fram till en liten brygga, så eftersom att långtifrån alla båtarna tog sig under denna bro så var det lugnare inne vid denna upptagningsramp, där vi tog upp båten. Även om det var relativt lugnt vi denna ramp så kom det ändå ytterligare några som ville ta upp sin båt vid denna ramp då vi var där, och vår båtupptagning gick inte supersnabbt, då vi fick göra om proceduren en gång då båten hamnade alldeles för snett på båttrailern under det första upptagningsförsöket. Så nu fick vi alltså även denna gång plocka upp båten på ett helt annat ställe än vad min ursprungliga tanke var då kanalresan inleddes, då jag hade tänkt att även hinna tillbaka till Smedjebacken med båten och ta upp den ur vattnet där, men det väsentliga var i alla fall att jag hade tagit mig igenom hela Strömsholms kanal denna gång, även om Jonas bara fick uppleva kanalens nedre del... Det blev dåligt med tagna bilder under kanalresans inledande dagar, eftersom att jag tänkte at jag ju kunde ta fler bilder under hemresan, då jag ju hade tänkt att passera sammas platser igen, vilket jag alltså inte nu gjorde, då vi bara körde genom kanalen i en riktning. Efter att båten var upplastad på båttrailern så fortsatte vi till Virsbo, där Jonas kunde hämta sin bil och sedan fortsatte jag med ekipaget upp till Rättvikstrakten, där båten fick vila sig på land i cirka tre veckor inför en ny kanalresa som skedde i augusti på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal. Vilket är en kanalresa som jag får berätta om vid ett annat tillfälle...

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Solnedgång vid Rogenstugan.

Karta.

På den klickbara och zoombara kartan här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk.

Inledning.

På väg ut på långtur. På väg ut på långtur.

Sommaren 2011 hade jag förmånen att få vara i Storlien och jobba, med att köra nattågen. Den sommaren så hann jag med två vandringar i Jämtlandsfjällen. Den ena turen gick jag med lätt packning. Under den turen så gick jag under den första dagen från Storlien via Blåhammaren till Storulvåns fjällstation, där jag övernattade. Sedan fortsatte jag min promenad till fjällstationen vid Sylarna, där jag övernattade två nätter inomhus innan jag gick den långa dagsetappen från fjällstationen vid Sylarna upp till Storlien, således promenerade jag alltså den så kallade ”Jämtlandstriangeln” den gången och mellan de båda nätterna som jag spenderade vid Sylarnas fjällstation så hann jag även med en toppbestigning av Sylmassivet, som jag något år tidigare fått beskåda då jag och en vän tog oss en promenad till fjällstationen vid Sylarna då vi var vid Helags fjällstation. Den andra fjällturen i Jämtlandsfjällen under sommaren 2011 blev en tälttur från Arådalen, via Anarisstugan, fjällstugan Lunndörren, Vålåstugan och Stensdalsstugan (vars huvudbyggnad dock var nedbrunnen vid det tillfället under sommaren 2011) och vidare fram till Vålådalen. Redan sommaren 2011 hade jag en tanke på att jag skulle kunna knyta ihop de båda turerna med varandra så att jag således hade gått från östra delen av Jämtlandsfjällen till den västra delen av Jämtlandsfjällen, men tiden som jag spenderade till fjällvandring den sommaren räckte inte till för att jag liksom skulle avverka etappen mellan de båda turerna, så istället blev det för mig en outforskad bit av Jämtlandsfjällen som inte blev avverkad mellan de båda turerna under den sommaren. Några år senare funderade jag dock på att göra en vandring från Storlien till Grövelsjön (eller i motsatt riktning) på hösten efter att fjällstugorna och fjällstationerna hade hunnit stänga för säsongen, men den turen blev aldrig av, utan nästa tur som jag tog mig an i Jämtlandsfjällen blev istället en skidtur mellan tre midvinteröppna fjällstugor i början av januari 2017. Det var en riktigt trevlig tur, då flera stugvärdar i fjällstugorna bjöd på glögg när man anlände, även om det också var en ganska så krävande tur i det stundvis besvärliga vädret. Mer om den turen kan ni läs här på min blogg. Tyvärr var inga fjällstugor i Jämtlandsfjällen bemannade kring nyår i år, som de varit under några tidigare år, men jag hoppas att det återigen öppnas upp kring nyår, för det var ju riktigt mysigt att åka skidor även under den mörkare delen av vintern. Men hur som helst så hade jag sedan tidigare haft en önskan om att binda ihop mina turer från östra delarna av Jämtlandsfjällen, med de mera västliga delarna av Jämtlandsfjällen, liksom jag även skulle vilja ta mig hela sträckan från Storlien till Grövelsjön genom naturen. Så nu i våras när jag såg att jag hade några lämpliga lediga veckor så passade jag på att söka lite extra ledigt för att få möjligheten att se en stor del av Jämtlandsfjällen och också besöka några fjällstugor som jag inte tidigare hade besökt, speciellt dem i gränslandet mellan Dalarna och Härjedalen som jag aldrig tidigare hade besökt, trots att jag är uppväxt i just Dalarna. Länge var det dock oklart i vilken riktning som jag skulle genomföra turen och vilken plats som skulle bli turens startpunkt, respektive slutmål. Men till slut bestämde jag mig för att
börja i Höglekardalen och avsluta turen i Grövelsjön.

Dag 1. Bussresa: Kiruna-Östersund.

Så måndagen den 26:e mars 2018 började jag mitt fjälläventyr med en bussresa hemifrån Kiruna till Östersund, där jag övernattade på ett pensionat.

Dag 2. (Östersund)-Höglekardalen-Arådalen, 18 km.

Starten för min skidtur i Höglekardalen. Starten för min skidtur i Höglekardalen.

Efter tisdagens frukost så fortsatte jag med en bussresa, som dock var betydligt kortare än den bussresan som genomfört under föregående dag. Tisdagens bussresa tog mig i ett strålande väder fram till Höglekardalen vid Oviksfjällen, som var bussens slutdestination, där jag (som för övrigt var bussenens enda passagerare) klev av bussen. Sedan var det bara för mig att ge mig ut på min hittills längsta skidtur någonsin, så fort jag hade fått på mig skidorna i det fina vårvintervädret. Skidturen bjöd på toppenväder och redan vid parkeringsplatsen där jag klev av bussen så kunde jag se flera personer som förberedde sig på att ge sig ut med framförallt snöskoter för att kunna njuta av denna fina påskvecka. Tisdagens skidtur blev cirka 18 kilometer lång och tog mig från Höglekardalen via Visjön, fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga i Arådalen. Under skidturen såg jag till både en hel del snöskoteråkare och skidåkare, då antagligen en och annan var påskledig. Väl framme vid fjällstugan så hälsades jag välkommen av det trevliga stugvärdsparet som berättade att jag var säsongens första nattgäster i fjällstugan, som hade varit öppen några dagar, men där man alldeles nyligen hade fått ordning på vattnet och avloppet som tidigare hade frusit i stugan (som för övrigt även har 230 volt elektricitet), så jag kom ju en passande dag, nu när så väl vattnet som avloppet fungerade. Invid fjällstugan, ligger Arådalens kapell, som jag passade på att titta på utifrån. Stugan var antagligen en av endast två fjällstugor i hela landet som har 230 volts elektricitet, av alla STF:s fjällstugor, och antagligen den enda med vattentoalett på stugområdet. För övrigt har stugan periodvis betraktats som vandrarhem men sedan ett antal år tillbaka så räknas den som en fjällstuga. Innan jag gick och la mig hann jag med att njuta av goda våfflor som stugvärden serverade.

Dag 3. Arådalen-Anarisstugan, 27 km.

Tillbaka vid raststugan vid Visjön. Tillbaka vid raststugan vid Visjön.

På onsdagen klev jag upp ganska så tidigt eftersom att jag då hade en av skidturens längsta dagsetapper framför mig, då jag skulle skida vidare till Anarisstugan. Så till en början så följde jag samma sträckning som jag åkt i motsatt riktning under tisdagen så att jag kom tillbaka till Visjön. Vid Visjön så fortsatte jag sedan längs skoterleden mot Hosjöbottnarna fram tills jag kom ut på Rörtjärnen, varifrån jag följde ”min egen väg” (för att inte behöva skida den långa omvägen som skoterleden gick, för att ta mig till Anarisstugan) över bland annat Hanasjön och Bredsjön fram tills jag kom på leden mot Anarisstugan och kunde följa leden fram till stugplatsen. Väl framme vid Anarisstugan så var det ingen trängsel då det bara var ett annat par där, förutom stugvärden, så jag fick ett eget rum i stugan där. På kvällen innan jag gick och la mig så fikade jag tillsammans med stugvärden och mina för natten tillfälliga rumsgrannar. Sammanfattningsvis kunde jag på kvällen konstatera att de cirka 27 kilometrarna som jag skidat under dagen hade gått smidigare och lättare än vad jag innan hade vågat tro, antagligen tack vare toppenvädret som rådde även under denna dag.

Dag 4. Anarisstugan-Lunndörren, 20 km.

Längs en led. Längs en led.

Torsdagen inleddes med att jag råkade få igång brandlarmet i Anarisstugan, då det tyvärr rökte in en hel del då jag försökte få fart på elden i kaminen i mitt rum på morgonen, då det gick desto sämre att få fyr i kaminen än att få fart på brandlarmet. Mina tillfälliga stuggrannar som bott två nätter i denna stuga och nu bodde i grannrummet sa dock att det inte var något ovanligt att brandlarmet drog igång i denna stuga, då de själva också minsann hade råkat dra igång brandlarmet innan jag anlände till stugan. Den tredje skiddagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Lunndörren, längs en led som inledningsvis började med en rejäl uppförsbacke, men sedan övergick till en nedförsbacke (i vilken jag misstänker att det var i den som min ena stavspets gick av), då det var en hel del is där. Framåt kvällen så nådde jag fram till fjällstugan Lönndörren och hade då avverkat cirka 20 kilometer på mina skidor under skärtorsdagen, då jag bland annat hade passerat Staalavieliekojan, trakterna av Issjön och inte heller långt ifrån Pyramiderna. Men det var inte bara snö och is som jag åkt på, utan trots att det var mycket snö i fjällen så hade jag även fått passera snöfria fält där snön antagligen blåst undan och slutligen smält bort. Så här i påsktid så var fjällstugan föga förvånande ganska så välfylld, så jag fick dela rum med några andra, men då jag hade tänkt att börja tillaga middag så hade jag turen att en dam (i ett större sällskap bestående av flera vuxna och barn) frågade om jag ville ha spaghetti och köttfärssås, då de lagat alldeles för mycket mat och nu skulle få lov att kasta bort den överflödiga maten om ingen ville äta upp den, så jag tog tacksamt emot en gratis middag när jag kommit in i den varma storstugan och fick sätta mig till bords. Så det visade på att det kan vara bra att inte komma allt för tidigt till fjällstugorna, då man med lite tur kan få en middag serverad, om andra redan hunnit anlände och laga middag!

Dag 5. Lunndörren-Vålåstugorna, 14 km.

Fjällstugan Lunndörren. Fjällstugan Lunndörren.

Långfredagen innebar inte någon speciellt lång skidtur för mig, utan istället innebar det en lite lugnare dag, då jag skidade de cirka 14 kilometrarna fram till Vålåstugorna. Framme vid Vålåstugorna bjöds jag på saft ute på altanen i ett riktigt toppenväder som erbjöds denna påskhelg. Det var nu som att komma till en helt annan plats än till den plats som jag hade i minnet av Vålåstugorna, då jag skidade till bland annat Vålåstugorna i början av januari 2017, då Vålåstugorna och ett par andra stugor i Jämtlandsfjällen höll nyårsöppet. Den gången var det som snöstorm vid denna stugplats och trots att såväl gasolvärmare, samt en eld sprakade (efter att man lyckats få till någon eld då det var sådant enormt drag i skrotstenen) i såväl storstugan och i mitt sovrum så var det svalt inomhus och inne vid fönstren ven vinden ända in och även en och annan snöflinga hittade då in vid fönstren i den turbulenta vinden. Men denna dag då jag kom fram till samma stugplats var det istället en fantastisk vårvärme som värmde på platsen, så det var riktigt skönt! Efter att jag druckit upp min saft så tog jag mig upp på en kulle där jag fick mobiltäckning (vilket jag även haft under de tidigare dagarna under turen) så att jag kunde få kontakt med omvärlden, innan jag tog mig ner därifrån och spenderade en stund i stugplatsens vedbod med att fixa till tändved till stugplatsenens vedförråd. Denna natt fick jag återigen dela rum med andra stuggäster (i den stora huvudbyggnaden), då det förståeligt var många ute och skidade och njöt av den fina vårvärmen under påsken.

Dag 6. Vålåstugorna-Stensdalsstugan, 12 km.

En stuga invid skidleden mellan Vålåstugorna och Stensdalsstugan. En stuga invid skidleden mellan Vålåstugorna och Stensdalsstugan.

Under påskaftonen fortsatte jag min tur vidare till ännu en fjällstuga som jag hade övernattat i under min mysiga, men något jobbiga skidtur under januari 2017, nämligen till Stensdalsstugan, som således blev den tredje stugan på raken som jag även hade bott i drygt ett år tidigare, eftersom att jag under den skidturen övernattade i så väl fjällstugan Lunddörren, Vålåstugan och Stensdalsstugan (om än i omvänd ordningsföljd då). Den cirka 12 kilometer långa skidturen till Stensdalssugan genomfördes i måttligt tempo, då jag bland annat skidade ut en liten vända på isen på Kroktjärnarna, men vid i alla fall en utförslöpa så vågade jag i alla fall släppa på i den branta backen, men det resulterade bara i ännu en av turens oräkneliga vurpor… Till min förvåning då jag tittade upp efter vurpan frågan någon om det gått bra, vilket det dock gått, men jag hade inte upptäckt att jag var iakttagen tidigare, men det visade ju sig att det var ett gäng som minsann satt och njöt av vårsolen i terrängen, alldeles på liksom första parkett för min vurpa. Tja, jag bjöd ju dem i alla fall på lite underhållning inför deras solpaus. För min del så gick det ju ändå bra även under denna vurpa, men den vurpan som jag skadade mig mest i under denna utflykt var inte just på skidorna, utan redan i Östersund under min promenad från busstationen fram till pensionatet där jag skulle övernatta, den gången halkade jag rejält på den glashala gatan, så det hade ju varit komiskt om jag skadat mig redan innan jag hunnit ta på mig skidorna under min utflykt. Men tack och lov gick ju även den vurpan bra förutom en något ömmande arm i någon dag och något blåmärke, men det var kanske inte så konstigt att jag föll där för jag fick ju även fler bevis på att det var halt den dagen, som att vi blev stående en lägre stund med bussen i Västerbotten, då två personbilar hade råkat kollidera, eller när vi skulle stanna med bussen och man hörde riktigt hur ABS-bromsarna fick arbeta, eller bara ljudet av spinnande dubbdäck från bilar under min promenad i Östersund, kunde ju allt vara tecken på att det var halt och att man skulle gå försiktigt. Nåväl, så kom jag i alla fall fram till Stendalssugan som är STF:s modernaste och en av de trevligaste fjällstugorna enligt min mening då den är modern och fin med ett modernt kök med köksö, rejäl solcells belysning samt sänglampor och gasolvärme i rummen. Anledningen till att denna fjällstuga är så fin har dock en tråkigare historia. Det är nämligen så att den förra huvudbyggnaden som stod på stugplatsen, tyvärr brann ner för ett antal år sedan, så därför har man byggt upp en ny riktigt fin stuga där. Sanningen är tyvärr den att det är många av STF:s fjällstugor och fjällstationer som har eldhärjats genom åren, så detta är inte den enda stugan som har ersatts med en fin och ny stuga på grund av en brand. Under kvällen i Stensdalsstugan som kryllade av andra besökare, så bläddrade jag en del i en trevlig bok om STF:s alla nuvarande fjällstugor och den kunde berätta om ett flertal stugplatser som eldhärjats genom åren och så värst konstigt är det ju inte heller att så många stugor brunnit upp, för det eldas ju vanligtvis med ved för att hålla värmen i dem, mat lagas på gasolkök och det är (eller i varje fall förr var det) svårt att larma räddningstjänsten från stugplatserna, och om man väl lyckats larma räddningstjänsten så ligger ju många fjällstugor långt från vägar, så det är en enligt mig föga förvånande att så många av dessa tagits av just bränder. Så nu under påsken då det var mycket stuggäster så var det ju klokt att flera av stugvärdarna höll en liten brandinformation innan det var läggdags, där de belyste brandrisker och vad man skulle göra om det skulle råka uppstå en brand. Som jag nämnde var vi många gäster även vid Stensdalsstugan, nämligen cirka 50 personer på kvällen (och kanske tillkomma ytterligare någon under den senare delen av kvällen), som skulle fördelas på stugplatsens cirka 34 bäddar. Men eftersom att nederbäddarna i den nya huvudbyggnaden och antagligen en del (eller kanske alla) bäddar den andra gästbyggnaden på stugplatsen innehåller breda sängar så gick det bra att stuva in alla gäster, och om jag förstod en av stugvärdarna rätt, så hade det varit ännu fler nattgäster på platsen under föregående natt, men som tur är finns det ju även exempelvis madrasser att lägga ut på exempelvis golv och andra lösningar för att tillfälligt höja upp stugans kapacitet, något som man lär ha haft med i åtanke då man byggde den nya huvudbyggnaden på platsen.

Dag 7. Stensdalsstugan-Gåsenstugorna, 14 km.

Fjällvyer. Fjällvyer.

Så var då påskdagen kommen och även en ny månad inleddes, nämligen april. Denna dag så fortsatte jag min skidtur till en stugplats där jag aldrig tidigare varit, nämligen till Gåsenstugorna. Dit jag anlände efter cirka 14 kilometer på skidorna. Skidturen dit gick förbi Stäntja där en ny och fin raststuga finns. För övrigt så gick skidturen från Stendalsstugan till en stor del uppför, men på slutet fick jag istället en behaglig nedförsbacke att glida ner för innan jag anlände i till Gåsenstugorna, som är Svenska Turistföreningens högst belägna fjällstugeanläggning, då Gåsenstugorna är belägna cirka 1100 meter över havet. Vid Gåsenstugorna bodde jag i den större huvudbyggnaden, som liknar såväl stugan som jag bodde i vid Lunndören och Vålåstugans huvudbyggnad, men till skillnad från dem så har byggnaden vid Gåsen gasolkaminer i sovrummen, istället för vedeldade små kaminer som det är byggnaderna i Lunndörren och Vålåstugan. För övrigt så var även huvudbyggnaden i Stensdalsstugan (som alltså brann ner 2010) utav en liknande modell som dessa tre nämnda fjällstugor. Även denna natt var det mycket folk i stugan som jag bodde i (även om jag tror att den absoluta piken för besöksantalet under påskhelgen, redan var nådd någon natt tidigare), så jag fick dela rum med tre andra personer. Gåsenstugorna ligger så beläget att man kan nå dem från flera olika fjällstugor och fjällstationer på endast en dags skidtur eller promenad (utan att det innebär några enorma dagsetapper), nämligen från såväl Vålåstugorna, Stensdalsstugan, Helags fjällstation, Sylarnas fjällstation och Storulvåns fjällstation, men ändå har jag som sagt aldrig varit på platsen tidigare, trots att jag varit vid alla dessa nyligen nämnda fjällstugor och fjällstationer tidigare. 

Dag 8. Gåsenstugorna-Storulvån, 18 km.

Även vid Gåsån finns en nybyggd raststuga. Även vid Gåsån finns en nybyggd raststuga.

Så var en ny vecka kommen och denna måndag inleddes med städning innan jag lämnade Gåsenstugorna. Men innan jag hann lämna platsen så hann dock en annan skidåkare komma tillbaka till stugplatsen, alltså en skidåkare som var raskare iväg än mig. Men anledningen till att han återvände var ingen rolig anledning, han hade ju lyckats med bedriften att köra av sin spets på skidan, så jag tror att stugvärden gjorde något försök att ordna en ny spets till hans skida med hjälp av någon list. Tidigare under min tur så hade ju någon frågat mig om jag hade någon reservskidspets med mig på min tur, något jag naturligtvis inte hade, men frågan tog jag mest som ett skämt, men kanske var det en seriöst ställd fråga för att kolla hur förberedd jag var för min långa skidtur? Det enda som jag tänkte på när frågan ställdes till mig då, var ju: ”Stig Helmer, som minsann fått en reservskidspets av aluminium med på köpet, då han köpt ett par begagnade slalomskidor i Gula tidningen”. Men vad vet jag, kanske kan det vara bra att ha en extra skidspets med sig, även om jag varit skeptiskt till detta tidigare, då den enda reservskidspetsen som jag någonsin kommit i kontakt med, var ju just den som Stig Helmer hade fått med sina begagnade slalomskidor i Sällskapsresanfilmen då han skulle till alperna och briljera med sina skidkunskaper. Så jag får vara tacksam för att det bara var en stavspets som jag knäckt, och inte en skidspets under mina fadäser några dagar tidigare. Men jag såg också att det var många som skidade på helt vanliga längdskidor i Jämtlandsfjällen och jag anar ju att sådana är betydligt bräckligare än mina stålkantsförsedda turskidor, så jag skulle inte alls vara förvånad om jag också knäckt en skida om jag åkt på vanliga längdskidor (vilket jag dock inte är säker på att just den aktuella mannan som drabbats av ett skidbrott gjorde) istället för på mina stålkantsförsedda turskidor, för jag har ju minsann kört på mängder med stenar. Från Gåsenstugorna fortsatte jag denna måndag de cirka 18 kilometrarna via raststugan vid Gåsån fram till Storulvåns fjällstation, som är en av de finare svenska fjällstationerna enligt mig. Storulvåns fjällstation byggdes i slutet av 1980-talet, eftersom att en brand förstörde den tidigare huvudbyggnaden 1987. Innan läggdags fick jag återigen plocka fram mina städkunskaper, då någon råkade krossa ett glas i självhushållsköpet så att glasbitarna spreds i lokalen, så att vi fick hjälpas åt att få upp glasbitarna. I många fjällstationers självhushållskök och fjällstugor brukar det finnas hyllor/lådor med en text i stil med ”Ta vad du behöver, lämna det som du får över”, där man kan lämna kvar överbliven mat som blivit över så att andra gäster får ta del av maten istället för att den ska kastas. Så ofta då jag är ute i fjällstugor och fjällstationer så brukar jag titta på dessa ställen om det finns något kvarlämnat där som jag kan tillaga och äta, innan jag köper någon mat, eftersom att ofta så brukar det finnas något gott i dessa gömmor att äta, som någon annan har lämnat kvar. Så flera dagar under vårens skidtur hittade jag min middag i sådana skrymslen, även om det kan kännas som att man är lite snål då man snokar i dessa skrymslen.

Dag 9. Storulvån-Rundhögen-Storlien, 33 km.

Det är lättsamt och skönt att åka skidor då man har ett snöskoterspår att följa. Det är lättsamt och skönt att åka skidor då man har ett snöskoterspår att följa.

Efter en natt i Storulvåns fjällstation och en god frukost på fjällstationen så väntade turens enskilt längsta skiddag, då jag nu planerat om turen lite. En tanke var ursprungligen att denna dag skida bara till Blåhammarens fjällstation, bo där två nätter och att jag då mellan dessa två nätter i Blåhammarens fjällstation skulle hinna med en dagsutflykt på skidorna fram och tillbaka till Storlien utan majoriteten av min packning, men jag insåg att det kanske skulle bli lite väl tufft att hinna fram och tillbaka mellan Blåhammarens fjällstation och Storlien under onsdagen (i synnerhet då väderleksprognosen inte var den bästa tänkbara heller). Så istället ändrade jag alltså mina planer och fortsatte denna tisdag på mina skidor upp till Storlien där jag bodde på det gamla anrika högfjällshotellet, som tycktes ha haft sina glansdagar för ett antal årtionden sedan. Upp till Storlien skidade jag via raststugan vid Ulvåtjän och fortsatte sedan med en avstickare via raststugan vid Snasahögarna, liksom en avstickare via parkeringen vid Rundhögen innan jag fortsatte längs vinterleden förbi rastplatsen där leden mot Blåhammarens fjällstation viker av och vidare fram till Storlien (på södra sidan av vägen E14) längs leden som även passerade alldeles utanför Storvallen. Så denna dag blev det i alla fall cirka 33 kilometer på skidorna innan jag slutligen efter en tripp förbi järnvägsstationen i Storlien till slut (efter att det blivit mörkt) nådde fram till Högfjällshotellet i Storlien som i alla fall höll öppet, även om jag fick intrycket att beläggningen i det enorma och anrika hotellet knappast kan ha varit så värst god. För några år sedan då jag var i Storlien en hel del under sommaren 2011, så var Högfjällshotellet stängt för tillfället, då det antagligen var problematiskt att driva den stora och ålderstigna anläggningen, men nu var hotellet i alla fall öppet.

Dag 10. Storlien-Blåhammaren, 17 km.

Renar nära Storlien. Renar nära Storlien.

Fram tills nu hade skidturen framförallt gått i en något nordvästlig riktning, även om jag snirklat mig fram en hel del och inte alls följt den närmaste vägen mellan Högelekardalen och Storlien. Men nu var det dags att sikta söderut, för målet med min tur var ju Grövelsjön och om man tittar på kartan så kan man ju bara konstatera att Grövelsjön ligger åtskilliga mil söder om Storlien. I Storlien inleddes den något blåsiga onsdagen med hotellfrukost innan jag fortsatte till Coop i Storlien. Det var nämligen så att under tisdagen så hade jag hittat ett hundhalsband (med telefonnummer på dess namnbricka), vid den lilla raststugan vid Snasahögarna. Så jag kontaktade således telefonnumret som fanns på namnbrickan och fick kontakt med ägaren till hunden som tappat sitt halsband i trakten vid ett tidigare tillfälle, så nu tog jag alltså omvägen via Copp för att därifrån skicka tillbaka hundhalsbandet till hunden och dess ägare i Stockholmstrakten, som gärna ville ha tillbaka halsbandet. Då jag hittade halsandet var jag dock lite orolig för att kanske hunden hade kommit bort på fjället och att jag nu bara hade hittat dess halsband (som i och för sig någon annan antagligen redan hittat innan mig, då det hängde på en skylt då jag fann det), men turligt nog så hade inte hunden kommit bort utan bara dess halsband. Dagen bjöd som sagt på en del vindar under min skidtur som till en viss del följde samma sträcka som jag skidat under tisdagen (men i motsatt riktning). Men denna dag, då jag kom till ledkorsningen mot Blåhammarens fjällstation så vek jag av upp till Svenska Turistföreningens högst belägna fjällstation, nämligen Blåhammarens fjällstation, dit jag anlände och åt en middag i anslutning till fjällstationens reception och butik efter cirka 17 kilometer på skidorna under dagen, innan jag gick ut och sov i fjällstationens annexbyggnad där jag tilldelades en sängplats i en relativt stor sovsal. I gästboken som jag bläddrade i inne i Blåhammarens fjällstation så kunde jag läsa att någon gäst döpt ovädret som sedan en tid härjade utanför fjällstationens husknutar till ”Stormen Barbro”, eftersom att Barbro ”Lill-Babs” Svensson avlidit under tisdagen. Alltså hade förebilden och den för sin ålder både pigga och aktiva damen ”Lill-Babs” avlidit under min skidtur genom Jämtlandsfjällen. Alltså hon som det kändes som att jag kände så väl (utan att jag någonsin träffat henne), då man fått besöka henne hemma hi hennes hus i Järvsö via TV-program och hon berättat och delat med sig om så mycket till allmänheten att det kändes som att jag kände henne som en väl bekant person. Men detta var inte det enda dödsbudet som nått mig under denna utflykt. Det var nämligen så att under min busstur mellan Gällivare och Östersund så förtäljde busschaufförens radioapparat att självaste ”Jerry Williams” hade avlidit. Alltså han som också verkade så pigg och aktiv för sin ålder. Men det stannar inte där, resonemanget om alla som avlidit då jag roat mig i Jämtlandsfjällen. Sommaren 2011 då jag också var ute på en fjälltur i Jämtlandsfjällen och då framförallt följde den så kallade Jämtlandstriangeln, vilket innebar att jag även då besökte Blåhammarens fjällstation under min fjälltur, så fick jag minsann höra talas om massakern på norska Utøya, då jag också var vid en av fjällstationerna längs Jämtlandstriangeln, eftersom att den tragedin tidsmässigt hade inträffat i anslutning till min fjälltur den gången. Men inte nog med det. Sommaren 2009 då jag befann mig på resande fot, eller mera korrekt den gången: ”i bilen mellan Vilhelmina och Storuman”, på väg upp mot Stora Sjöfallets nationalpark (för första gången) och de väldiga och fina vidderna, då fick jag veta att Michael Jackson hade avlidit. Vid ett annat tillfälle, nämligen hösten 2011, då jag var i USA på semester fick jag veta att Lasse Brandeby hade avlidit eller så som jag såg honom, nämligen självaste ”Kurt Olsson”. Alltså den ”Kurt Olsson” som bland annat intervjuat ”Jerry Williams”, som nu avlidit relativt nyligen. Så jag vet inte om det är bäst att jag håller mig hemma hädanefter?, för folk tycks leva farligt då jag är ute och roar mig, alternativt är sanningen snarare den att jag är ute på äventyr så pass ofta att det hinner hända en del då jag är borta, utan att det egentligen har något samband (vilket jag innerligt hoppas).

Dag 11. Blåhammaren-Storerikvollen, 14 km.

Blåhammarens fjällstation i blåsväder. Blåhammarens fjällstation i blåsväder.

Så var då en ny dag kommen nämligen torsdagen den 5:e april och ännu en god frukostbuffé i en fjällstation fick avnjutas. Denna frukost delade jag bord med ett par som jag bott samtidigt med i såväl Stensdalsstugan och Gåsenstugan, även om vi under ett par dagar sedan skidat till olika destinationer. Tanken var ju att jag denna dag skulle fortsätta till Sylarnas fjällstation, men jag hade nu hunnit upptäcka att jag hade förmånen att bli ledig i ytterligare två dagar längre än vad jag hade räknat med i min ursprungliga plan, så det var ju ett faktum som jag naturligtvis skulle ta till vara på. Så istället för att fortsätta söderut i Jämtlandsfjällen fram till Sylarnas fjällstation gav jag mig av ut ur såväl Jämtlandsfjällen, som Sverige då jag skidade de cirka 14 kilometrarna till Storerikvollen i Norge som är en norsk fjällstation. När jag startade dagens skidtur uppe vid Blåhammarens fjällstation så blåste det rejält, men dagen inleddes med en rejäl nedförsbacke, så även om det var blåsigt gick det ganska så bra då jag klädde mig rejält och sedan ett antal dagar hade jag fått ersatt solglasögonen (som jag inledde skidturen med, då jag under den första skidveckan bjöds på strålande solsken) med skidglasögonen. När jag kom längre ner i terrängen så lugnade sig vinden, även om det inte var vindstilla då jag tog en paus vid raststugan vid Endalen, strax innan jag skidade in i Norge. Vid Endalen finns även en så kallad stormklocka (som dock inte ringde, då jag var där) som ett minnesmärke från en fjällräddningsinsats för många år sedan. Väl framme vid Storerikvollen så visade det sig att jag för tillfället var den enda gästen där, förutom personalen (som jag tror att var tre till antalet). Fjällstationen Storerikvollen är nämligen bemannad och dess huvudbyggnad är öppen under sommarsäsongen och kring påsk, övrig tid så är fjällstation obemannad och man får då ta sig in i andra byggnader på området än själva huvudbyggnaden, med hjälp av en så kallad DNT-nyckel. Men nu var alltså fjällstationen bemannad (och därmed var även självhushålsköket stängt) så det erbjöds både boende, middag och frukost till ett paketpris. Så efter att jag tvekat en stund och ändrat mig en gång hur jag ville ha det, så köpte jag både boende, frukost och middag på fjällstationen. Nu var det ju väldigt ont om andra gäster i fjällstationen, antagligen eftersom att det var dåligt väder, också var det ju bara ett par dagar kvar till dess att fjällstationen skulle bli obemannad igen, efter dess öppethållande kring påsk, men framåt helgen skulle det visst komma flera matgäster till fjällstationen berättade dess personal. Men jag blev i alla fall inte den enda gästen som kom till platsen, för strax innan middagen så anlände en tjej som jag sett även vid Blåhammarens fjällstation. Hon arbetade nämligen på fjällstationen i Storulvån, så nu hade hon några lediga dagar som hon spenderade på skidor, då hon först hade skidat från Storulvån till Blåhammaren och nu vidare till Storerikvollen, så jag fick äta middag tillsammans med henne, som berättade att hon hade haft det lite kämpigt sista biten fram till fjällstationen, då det fastnat mycket snö under skidorna, vilket det även gjorde under mina skidor. Efter middagen serverades det goda kakor i ett rum framför en stor öppenspis, som sprakade behagligt när ovädret ven utanför knuten. Storerikvollen ligger på plats där det inte finns elektricitet fram till fjällstationen, men därför har man elverk vid fjällstationen, som man körde på morgonen och kvällen för att producera elektricitet till lampor, kök och annat, medan själva uppvärmningen av fjällstationen i huvudsak skedde med hjälp av vedeldade kaminer. Därför kunde man höra ett brummande ljud i fjällstationen då elverket arbetade, men vid elvatiden på kvällen så stängdes elverket av och tystnaden lade sig över platsen då det var dags att sova.

Dag 12. Storerikvollen-Sylarnas fjällstation, 19 km.

På skidtur mellan Storerikvollen och Sylarnas fjällstation. På skidtur mellan Storerikvollen och Sylarnas fjällstation.

Fredagen vaknade jag upp till en blåsig dag, då det var utfärdad en så kallad ”klass 1 varning” för blåsigt väder i Jämtlandsfjällen. Jag hade ju som nämnts begåvats med två bonusdagar i slutet av min fjälltur, varav en dessa hade jag utnyttjat till en natt i Storerikvollen och nästa bonusdag tänkte jag använda till ett besök vid en annan norsk fjällstation som inte heller ursprungligen var tänkt att besökas under min skidtur, nämligen fjällstationen: ”Nedalshytta”. Dock tvekade jag på om jag ifrån Storerikvollen först skulle skida till Sylarnas fjällstation eller fjällstationen Nedalshytta. Denna dag var som nämnts blåsig, men jag tänkte att jag får väl testa hur det går att skida i vinden och jag visste ju att jag hade lyckats skida över Torneträsk tidigare i vintras under just en ”klass 1 varning” som var utfärdad för blåsigt väder. Så efter frukosten så fortsatte jag min skidtur och tänkte att: ”jag får väl vända om ifall att det skulle visa sig vara för besvärligt i vinden”, men jag hade tur att ha medvind och nu hade det antagligen också blivit lite kallare så att det inte heller fastnade någon snö under mina skidor som det gjort under föregående dag. Tjejen som var den enda andra gästen i fjällstationen hade förberett sig inför denna dag i hopp om att slippa få snö som fastnade under hennes skidor, genom att få någon ljusstump i fjällstationen som hon kunde stryka under sina skidor likt glidvalla, något som jag inte hade gjort, även om jag ändå hade turen att slippa problem med fastnande snö under skidorna under denna dag. När jag började dagens skidtur så tvekade jag ännu på om jag skulle fortsätta till Nedalshytta eller mot fjällstationen vid Sylarna, men det spelade inte så stor roll, eftersom att lederna till de både ställena följdes åt inledningsvis, och när jag väl kom fram till ledförgreningen så valde jag att fortsätta till fjällstationen vid Sylarna. Lättsamt nog var vinterlederna markerade med ledkryss i dessa områden även i Norge, vilket inte är fallet i exempelvis Narviksfjällen. Jag passerade raststugan Fiskåhøgda i Norge och sedan började det gå utför, efter en hel del uppförslutning. I Sverige tog jag omvägen via raststugan Gamla Sylen innan jag var framme vid Sylarnas fjällstation, efter cirka 19 kilometer på skidorna. Så turen dit gick bra trots vädervarningen, men jag tror att det hade blåst som mest under natten mot fredagen och att det sedan hade börjat mojna, så det var inga problem rent vädermässigt för mig under denna dag. Hon som var den andra gästen i Storerikvollen hade från början också tänkt att fortsätta fram till Sylarnas fjällstation, men hon tvekade om hon istället skulle fortsätta tillbaka till Blåhammarens fjällstation istället för till Sylarnas fjällstation, då vädret var besvärligt på morgonen. Hur som helst så gav ja mig iväg från Storerikvollen innan henne, efter att jag frågat om vi skulle ta sällskap över fjället fram till Sylarnas fjällstation, utan att hon visade något intresse för den idén. Med tanke på att jag inte såg till henne vid Sylarnas fjällstation så skulle jag tro att hon valde att vända om till Blåhammarens fjällstation, dit det var lite kortare. Men jag hoppas att det inte var jag som skrämde henne från att fortsätta sin planerade skidtur till just Sylarnas fjällstation, då jag sa att det var en så kallad ”klass 1 varning” för dåligt väder, för sanningen var ju den, att det inte var några problem att ta sig från Storerikvollen till Sylarnas fjällstation denna dag. Om hon nu vände om till Blåhammarens fjällstation så fick hon ju antagligen i alla fall en lättare dag på lördagen då hon skulle ta sig tillbaka till Storulvån, då hon ju då lär ha fått en lättare dagsetapp än från Sylarnas fjällstation med tanke på såväl avstånd som lutningsförhållande, speciellt med tanke på att vinden friskade på rejält vid Sylarna under lördagen. När jag väl kom in i fjällstationen i Sylarna och installerat mig vid den bädd som jag blivit tilldelad i ett flerbäddsrum, så passade jag på att äta en god och fin middag i fjällstationens nybyggda restaurang som precis hade smygöppnat så där någon vecka tidigare, även om de ännu inte hade några alkoholhaltiga drycker och allt ännu inte var helt färdigställt från ombyggnationen. För ett antal år sedan då jag och min vän Daniel var vid Helags fjällstation på en vandringstur då vårt huvudsyfte var att gå upp på Helgs så passade vi även på att vandra vidare från Helags fjällstation fram till Sylarna (och tillbaka) för att äta middag vid Sylarnas fjällstation, men då upptäckte vi till vår besvikelse att det inte fanns någon restaurang vid Sylarnas fjällstation, så istället fick vi laga oss mat i dess självhushållskök och handla i dess då välutrustade butik, så det löste ju sig på ett positivt sätt även den gången. Men personligen tycker jag att det är trevligt att Sylarnas fjällstation nu har begåvats med en fin restaurang med vacker utsikt!, vilket jag saknade då jag var där och tänkte äta restaurangmiddag för flera år sedan.

Dag 13. Sylarnas fjällstation-Nedalshytta, 16 km.

Fjällstationen Nedalshytta i Norge. Fjällstationen Nedalshytta i Norge.

Efter att njutit av en frukostbuffé i Sylarnas fjällstation på lördagsmorgonen så var det dags för mig att fortsätta min skidtur. Men innan jag lämnade rummet som jag hade delat med ett antal andra gäster, så upptäckte jag ett litet fodral med något innehöll (som jag trodde att var en sovsäck i ett litet sovsäcksfodral), i en av bäddarna i rummet. Nu var det ju så att de flesta som delade rum med mig hade hunnit lämna rummet innan mig, men det var i alla fall en man kvar i rummet och det var i alla fall inte hans fodral med innehöll. Däremot kunde via ana att fodralet tillhörde någon av två personer som var ute tillsammans, och den andra mannen som ännu var kvar i rummet hade förstått det som att de skulle till en stuga eller fjällstation i Norge, vilket ju jag också skulle under den aktuella dagen. Efter att ha pratat med en man i receptionen i fjällstationen, så var vi ganska så säkra att de precis som jag hade tänkt att gå till just Nedalshytta i Norge under denna dag, så jag gjorde helt enkelt så att jag packade med fodralet i min packning och skidade iväg. Denna dag upplevde jag som den blåsigaste dagen under hela min tur. Under min skidtur fram till Nedalshytta så tog jag mig först genom bergspasset som ligger mellan Sylskalstöten och Templet innan jag nådde fram till raststugan Ekorrdörren. Visserligen blåste det en hel del redan nere vid fjällstationen, men uppe i bergspasset var det ännu värre. Men vindarna var som någon sorts kastbyar, så att ena stunden kunde det vara riktigt lugn medan någon sekund senare så kunde vinden ta i rejält så att sikten tillfälligt försvann under några sekunder för all snö som yrde upp av vinden. Så då var det bara att stanna till några sekunder innan man kunde fortsätta skida några meter igen, då man åter kunde se ledkryssen. En gång blåste jag ju till och med omkull av en vindby som friskade i rejält. Sådana här tillfällen var det ju också bra att ha GPS-kartan i nödsändaren så att man höll koll på var man var. Kartfunktionen i nödsändaren använde jag för övrigt hela tiden under min skidtur genom Jämtlandsfjällen, för en trevlig sak med den var ju att man kunde se hur långt man hade till de olika dagsmålen (via fågelvägen). För övrigt så visade en person i Sylarnas fjällstation en trevlig telefonapp med alla svenska fjällkartorna, så den kanske kan vara värd att ladda ner till en annan tur, då den kan vara till hjälp om man exempelvis vill mäta avståndet till en fjällstuga. När jag kommit fram till raststugan Ekorrdörren och således tagit mig ner från bergspasset som jag passerat, så var det inte heller så långt tills det bara var en flera kilometer lång utförslöpa till Nedalshytta. Väl framme vid Nedalshytta efter cirka 16 kilometer på skidorna så visade det sig att jag var enda personen vid fjällstationen Nedalshytta. Nedalshytta hade precis som Storerikvollen varit bemannad vid påsk, men Nedalshytta hade blivit obemannad tidigare än Storerikvollen, så den var redan obemannad då jag anlände dit. Från början trodde jag ju att de båda fjällstationerna skulle vara bemannade lika länge, så jag tänkte att jag skulle hinna även till Nedalshytta när den ännu var bemannad, men redan innan jag skidade iväg till Nedalshytta hade jag upptäckt att den blivit obemannad några dagar tidigare. Men det var ju inget problem med att fjällstationen var obemannad för mig, jag hade ju med mig DNT-nyckeln så att jag kunde ta mig in i fjällstationens sidobyggnader, eftersom att huvudbyggnaden inte var öppen där, då fjällstationen inte var bemannad för tillfället, förens till sommaren. Men i denna fjällstation var det ju elektricitet från vanliga elnätet, så när man slog på värmen så tog det inte så långt tid innan det blev varmt i rummet där jag skulle sova. På fjällstationen kunde man betala genom att lägga en så kallad ”betalningsfullmakt” i en låst låda (vilket jag gjorde), varpå man skulle skriva ner kontokortsnumret, så att pengarna skulle dras från kontot när någon sedan tömt lådan. Så kring midsommar kunde jag se att beloppet för boendet dragits från mitt konto. Likaså kunde man betala mat på samma sätt, då det liksom finns ett skafferi med mat som man kan handla genom att skriva upp vad man plockar för varor. Innan jag gick och la mig så tog jag en skidtur ner till sjön med namnet ”Nesjøen” som ligger nedanför fjällstationen. Men de dök aldrig upp någon mer vid fjällstationen (vilket förvånade mig då det även var lördagskväll, mycket snö i området och ganska kort efter påsken), så jag hade ju ännu kvar fodralet med vad som jag trodde att innehöll en sovsäck, som jag hittade vid Sylarnas fjällstation. Jag var lite orolig för att någon då var utan sovsäck, men när jag senare tittade vad fodralet innehöll så visade det sig att det var en dunjacka i fodralet, så det var i alla fall ingen som saknade sovsäcken. Tyvärr fann jag aldrig under min skidtur, de som hade glömt sin dunjacka, men när jag hade avslutat min skidtur drygt en vecka senare så fick jag kontakt med ägaren och kunde skicka dunjackan till honom, via posten. Så jag hoppas att dunjackan inte blev allt för saknad under turen. Jag hade förstått det som att de som skulle till Nedalshytta, (och jag förväntade mig att se där) skulle skida den lite längre vägen via raststugan Miesehketjahke, för att slippa det blåsiga bergspasset som jag skidade igenom, men så här i efterhand så fick jag veta att de inte skidade till Nedalshytta under denna lördag, då de tyckte att det var för blåsigt, så jag tror faktiskt att de återvände till Sylarnas fjällstation, så jag hoppas att det inte var avsaknaden av dunjackan som satte stopp för deras turplaner för denna dag.

Dag 14. Nedalshytta-Helags fjällstation, 24 km.

Raststugan Miesehketjahke. Raststugan Miesehketjahke.

Söndagen tog jag mig tillbaka in i Sverige, längs samma led som jag hade tagit mig från raststugan Ekorrdörren under föregående dag, så naturligtvis var det mycket uppför under denna dag i början. Efter att jag passerat raststugan Ekorrdörren så fortsatte jag via raststugan Miesehketjahke och vidare fram till Helags fjällstation, dit jag anlände efter cirka 24 kilometer. Denna dag hade jag inga problem med vinden, men istället så hade jag inledningsvis väldiga problem med att snö fastnade både under och uppepå mina skidor, då det var relativt varmt ute och även stundvis kom något regnaktigt från luften. Till en början så hade jag ju även mina korta stighudar på under skidorna, men de tog jag av nästan omgående, eftersom att det fastnade så mycket snö på dem, men även då jag tagit av dem så fastnade mycket snö under skidorna. Så efter cirka en mils kämpade började jag lite mer intensivt fundera på om jag hade något i packningen som kunde hjälpa mot detta problem, och jag visste ju att jag varken hade valla eller vax i packningen. Men till slut så kom jag på att jag kunde testa att smeta på solskyddskräm under skidorna, då jag tänkte att den ju både skulle vara lite vattenavstötande (det ska ju antagligen gå att bada med sådan på sig), samtidigt som den även är lite hal. Så eftersom att jag tänkte att det knappast kunde bli värre än vad det redan var så smetade jag på rikligt med solskyddskräm under skidorna, helt och hållet på vinst eller förlust. Till min glädje så fungerade det riktigt bra i cirka en mil och jag fick även bra glid på köpet, samtidigt som jag slapp snön som fastnade under skidorna. Men efter cirka en mil så började mycket snö att fastna under skidorna igen, så då gjorde jag om proceduren med solskyddskrämen och tog mig ytterligare några kilometer problemfritt, även om det inte hjälpte lika länge som vid första insmörjningen. Men då snön började fastna igen under skidorna så hade jag ju inte långt kvar till Helags fjällstation, så jag brydde mig inte om att smörja in skidorna ytterligare en gång under denna dag, utan istället lät jag snön fastna under skidorna, vilket innebar att jag fick kämpa lite extra under den sista biten fram till fjällstationen. Således fick jag alltså stor nytta av solskyddskrämen som jag köpte i butiken i fjällstugan Lunddörren i början av turen, då jag minsann inte hade tagit med någon solskyddskräm hemifrån, då jag inte trodde att jag skulle behöva lida av det fina vädret. Väl framme i Helags fjällstation så fick jag dela rum med en annan besökare (som jag tror att arbetat som stugvärd åt Svenska Turistföreningen), även om jag upplevde det som att det inte var så väldigt många gäster vid fjällstationen, som vid många av de andra svenska fjällstationerna som jag besökt några dagar tidigare. Till min glädje kunde jag även konstatera att man just håll på att iordningställa vattentoaletter vid fjällstationen, då det endast funnits torrdass, då jag varit vid fjällstationen tidigare. Just för tillfället fanns det dock duschar och vattentoaletter i byggbaracker, då det var lite av en byggarbetsplats vid fjällstationen, så den tidigare dusch och bastubyggnaden tycktes vara stängd då den tycktes genomgå en ombyggnad för tillfället.

Mina skidor har nyligen blivit insmorda med ett rikligt lager med solskyddskräm.
Helags fjällstation.

Dag 15. Helags fjällstation-Sakristian-fjällstugan Fältjägaren, 21 km.

Predikstolen vid Helagsfjället. Predikstolen vid Helagsfjället.

Måndagen inleddes, som många andra dagar under min fjälltur, nämligen med en frukostbuffé. Sedan skidade jag iväg i ganska så sydlig riktning innan jag vek av mera västerut och tog mig fram genom en dalgång och passerade Västra Helagssjön samtidigt som jag kunde njuta av den spektakulära vyn mot bergstoppen som benämns ”Predikstolen”, på min färd fram till den lilla stugan som passande nog benämns ”Sakristian” (som dock var låst), där det för övrigt finns en nödtelefon på stugans utsida. Så även om någon försöker att ta sig upp på Predikstolen för att bli bönhörd, men istället råkar snubbla och skada sig på vägen dit upp, så kan ju denne förhoppningsvis i alla fal ta sig till Sakristian och be om hjälp av någon som då blir kallad till Sakristian, även om bedjaren inte heller då lär ta sig in bakom Sakristians låsta port. Sakristian ligger för övrigt inte långt ifrån Sylsjön, så i samband med att jag besökte Sakristian så passade jag även på att skida fram till Sylsjön och en annan liten stuga i närheten (som naturligtvis också var låst). Efter min skidtur till Sakristian så fortsatte jag längs vinsterleden österut, till jag kom ut på vinterleden som går mellan Helags fjällstation och fjällstugan Fältjägaren. Så efter att jag kommit fram till ledförgreningen så följde jag vinterleden fram till fjällstugan Fältjägaren, där jag övernattade under natten, efter en dagsetapp på cirka 21 kilometer på skidorna. I fjällstugan Fältjägaren var det bara en annan gäst, så vi fick varsitt rum i stugan. Stugvärden (som för övrigt bott en stor del av livet i Kirunatrakten och arbetat som lärare, men numera bodde i Kalixtrakten) och dess hund bodde i en mindre stuga bredvid huvudbyggnaden. Kvällen var ganska så kall, så det var nätt och jämt att jag fick upp någon vidare värme i rummet som jag bodde i, då det inte var så varmt i den delen av stugan då jag anlände. Men då det var kallt och mörkt ute på kvällen, så fick jag som gengäld se ett riktigt vackert norrsken på kvällshimlen.

Dag 16. Fjällstugan Fältjägaren-Ramundberget, 15 km.

Kuperad fjällterräng. Kuperad fjällterräng.

Tisdagen inleddes med rejäla backar såväl uppför som nedför från fjällstugan Fältjägaren fram till raststugan vid Svaaletjahke, innan det sedan framförallt lutade nedför fram till Ramundberget, dit jag anlände efter cirka 15 kilometer på skidorna. Sista biten av nedförsbacken ner till Ramundberget var dock lite väl brant för mig, då man skulle ta sig fram i skogsterräng på en ganska så smal led, som verkade följa någon sorts väg eller stig, så den etappen blev det flera vurpor också blev det till att liksom gå med sidorna på sidled (så man kan tvingas till att göra om det är väldigt brant uppför) nedför där det var för besvärligt. Väl framme i Ramundberget så checkade jag in på Ramundbergets Fjällgård där det även ingick en trerättersmiddag (som innehöll riktigt gott bröd, även jag inte var så förtjust i allt annat som ingick i trerättersmiddagen) i det förbokade rummet. Boendet (där för övrigt mina föräldrar övernattat någon gång tidigare) var finare än vad jag hade anat. Just detta rum, rummet i Östersund och rummet under nästkommande natt var de enda rummen som jag förbokat innan jag gav mig av hemifrån. Så detta rum och rummet under nästkommande natt hade jag ju tvingats omboka till två nätter senare än vad jag från början hade bokat dem, eftersom att det ju som nämnts, blev två bonusnätter i Norge några dagar tidigare. Men som tur var fick jag boka om dessa båda rum utan problem. För övrigt så hade jag ju förbetalt alla fjällstugor som jag bodde i hos Svenska Turistföreningen, då det gav ett bättre pris och inte alla kunde betalas med betalkort på plats, men dessa kunde man ankomma till under ett mera flexibelt datumintervall, vilket ju var bra, då man ju aldrig riktigt kan veta om en färdplan håller då man är ute i fjällen på tur. För övrigt hade jag inte heller bokat hemresan förrän då jag redan var ute på skidturen och således visste lite mer hur skidturen skulle utvecklas. I Ramundberget fick jag även möjligheten att låna tvättstugan, med tvättmaskin och torktumlare, så att jag passade på att tvätta där, för att få lite fler rena kläder, då jag ju hade varit ute ett tag på skidtur då jag anlände dit. Jag promenerade runt lite i Ramundberget på kvällen och kunde konstatera att det fanns många fina hus där, och under promenerandet så fann jag även en jacka strax utanför den byggnad där jag bodde. Som tur var fanns det bland annat ett busskort (med namn på ägaren) i jackan, så efter lite detektivarbete så lyckades jag få kontakt med ägaren som bodde i Funäsdalen (som ligger en bit bort från Ramundberget) och han påstod att han glömt jackan på en buss, så antagligen hade någon lyft av jackan i Ramundberget och hängt upp den utomhus i Ramundberget på en ställning. Efter överenskommelse med jackans ägare så lämnade jag in den i receptionen i Ramundbergets Fjällgård, där jag bodde, så skulle han se till att han eller någon annan skulle komma dit och hämta jackan där framöver.

Dag 17. Ramundberget-Skarvruet, 30 km.

Uppe på fjället vid Ramundberget. Uppe på fjället vid Ramundberget.

Onsdagen inleddes med frukostbuffé på Fjällgården i Ramundberget. Sedan väntade mig en rejäl uppförsbacke innan jag var uppe på fjället där skidliftar slutade och naturligtvis hade flertalet andra skidåkare tagit sig dit med hjälp av skidliftarna, men jag och några andra tappra kämpade istället uppför backarna. Men när man kommit upp på fjället så tog det inte läng tid tills det istället blev utförslöpor och naturligtvis lyckades jag stupa omkull när jag nu äntligen fick medlut. Men efter en stund så ankom jag till Ösjöstugan som är en våffelstuga, så där passade jag så klart på att njuta av en förmiddagsvåffla. Sedan fortsatte jag min skidtur vidare och efter en stund fick jag återigen en rejäl uppförsbacke, då jag skulle ta mig upp till ännu en våffelstuga, nämligen ”Knallen”/”Kariknallen” vid Bruksvallarna. Så efter en rejäl uppförsbacke (där jag kunde konstatera att det var klokt att jag monterade på mina korta stighudarunder skidorna innan backen började), så fick jag återigen njuta av våfflor och denna gång även till en vacker utsikt. Sedan fortsatte jag min skidtur via raststugan vid Svalåtjärn fram till ännu en våffelservering som benämns ”Andersborg” (även om jag anar att det inte är den tidigare finansministern som gett namn åt platsen). Till ”Andersborg” kom jag strax innan stängningsdags, men jag hann i alla fall få mig ytterligare en våffla där, och lite fika därtill att njuta av ute i vårsolen. Det visade sig också att jag inte var den enda besökaren som var ute strax innan stängningsdags, så det var inte bara mig som de behövde fixa käk till. Därefter, med en ny våffla i magen, så dröjde det inte länge innan jag kom fram till nästa våffelservering, nämligen den vid ”Malmbäckstugan”, men den hade dock hunnit stänga för dagen, så jag fortsatte vidare på mina skidor mot dagens mål som var Skarvruets Högfjällshotell och tillika vandrarhem, vilket ligger i närheten av Tänndalen. Men innan jag kom fram till kvällens övernattningsplats så fick jag förmånen att åka nedför några rejäla nedförsbackar, som var svåra att få stopp i då jag åkte i längdskidspår. Jag passade även på att åka ner till riksväg 84 och vända innan jag började söka mig till Högfjällshotellet. Det tog ett tag innan jag fann Högfjällshotellet, då jag var lite osäker på exakt var det låg. Men när jag ganska sent, väl kom fram till fjällhotellet (där jag först var osäker på om jag gick in genom rätt dörr, då det var som att komma hem till någons hem) så serverade fjällhotellets ägarinna kycklinggryta till såväl mig och en annan pratsam och trevlig gäst som numera bodde i Stockholmstrakten, men som även hade hunnit med att spendera en period av livet i Leksandstrakten i Dalarna. För övrigt var ju även ägarinnan och hennes norska partner också både pratsamma och trevliga. Kvinnan berättade att hon rest en hel del med Estonia innan fartyget förliste, men också att hon fortsatt resa mellan Sverige och Estland efter den dramatiska Estoniakatastrofen (vilken skedde en natt då hon dock inte själv var med på färjan). Den norska mannen berättade bland annat att han tidigare i livet kört lastbil lastad med bland annat grönsaker runt om i Europa, så numera tycktes han vara sparsam vad det gällde att förtära grönsaker, efter vad han hade sett genom åren. Sedan väntade mig ett rum ute i en av byggnaderna på gårdsplanen, där jag fick krypa till sängs efter en dag då jag avverkat cirka 30 kilometer på skidorna. Denna dag gick de avverkade kilometrarna relativt lätt att avverka, då jag nästintill under hela dagen hade preparerade längdskidspår att följa, vilket jag inte varit allt för bortskämd med annars under min tur. Detta var antagligen den trevligaste dagen under turen, eftersom att jag fick skida mellan våffelstugor och njuta av nygräddade våfflor på flera ställen, samtidigt som vädret var toppenfint. Eftersom att jag befann mig i ett populärt längdskidområde under dagen, med fina preparerade spår, så var jag dock tvungen att betala en slant för att åka i området, men det var det värt med tanke på hur fint det var, så jag förstår att det kryllade av skidåkare mellan de olika stugorna som jag passerade under dagen. En väldigt stor andel av skidåkarna verkade dock befinna sig på elitnivå, då de var supersnabba både uppför och nedför backarna, men det fanns verkligen alla möjliga sorters kategorier bland dessa skidåkare som njöt av skidspåren. I spåren samsades antagligen såväl snabba elitskidåkare, barnfamiljer med barn i pulkor och pensionärer som hade möjligheten att njuta av sina lediga dagar i solen och jag fick intrycket att det var en blandning av lokalbefolkning och mera långväga turister som samsades i spåren.

Dag 18. Skarvruet-Tänndalen-Skedbrostugan, 27 km.

En raststuga som är belägen längs en snöskoterled, cirka en kilometer från Malmbäckstugan. En raststuga som är belägen längs en snöskoterled, cirka en kilometer från Malmbäckstugan.

Även om jag betalat för ett rum med vandrarhemsstandard på Skarvruets Högfjällshotell så fanns det möjlighet att betala extra för att få njuta av en frukostbuffé och slippa städa rummet, så jag betalade extra för att få frukost och slippa städa rummet som jag spenderat natten i. När jag tagit på mig skidorna på torsdagsmorgonen så skidade jag tillbaka till ”Malmbäckstugan”, som hade hunnit stänga då jag passerade den under gårdagen, men nu var den öppen så att nu hann jag njuta av en våffla även där. Vid våffelstugan träffade jag för övrigt på en dam som jag träffat under föregående kväll då hon inledde en kvällsskidtur på sina längdskidor vid riksväg 84 (dit jag var ner och vände under onsdagskvällen), men nu var hon istället ute på en förmiddagsskidtur tillsammans med sin familj till våffelstugan för att njuta av våfflor, precis som mig. Alldeles innan jag stannade till vid ”Malmbäckstugan” så gjorde jag en liten avstickare till en raststuga som ligger strax nordost om ”Malmbäckstugan”, där det också var några fler som njöt av det fina vårvädret, som rådde även denna dag. Efter våfflan vid ”Malbäckstugan”, så skidade jag vidare till Tänndalen, dit det framförallt var medlut och fina skidspår, där jag åkte. Men även denna dag så befann jag ju mig inledningsvis på en del spår som man skulle betala för att få åka på. Under gårdagen hade jag ju betalat spåravgiften redan på Fjällgården i Ramundberget, där jag bodde under natten till gårdagen. Men denna dag hade jag inte betalat någon spåravigt ännu, men nästan framme i Tänndalens så träffade jag på en dam som man kunde betala spåravgiften till, så jag passade på att betala spåravgiften till henne via Swish. I Tänndalen korsade jag riksväg 84, genom att skida över en hög och brant bro. Jag hade en förhoppning om att kunna fylla på mitt nu sinade matförråd i samband med passagen av riksvägen, men det visade sig att det inte var någon som sålde livsmedel (och dessutom hade öppet för tillfället) i närheten av bron när jag letade omkring efter någon lämplig stans att handla, så jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig fram till kvällens mål, nämligen Skedbrostugan, utan att fylla på mitt matförråd. Så jag lämnade efter en stund Tänndalen och fick inledningsvis ta mig uppför rejäla backar efter att jag korsat Tännån. I den inledande backen så tog jag även omvägen förbi något hus som jag sett på kartan. Visst fastnade lite snö under skidorna vid något tillfälle, men det gick ändå ganska så bra att åka på snön för det mesta och efter en stund planade det ut och det blev även en del nedförsbackar där jag åkte. Under turen till Skedbrostugan så passerade jag Broktjänskojan ungefär halvvägs mellan Tänndalen och Skedbrostugan. Till Skedbrostugan anlände jag ungefär vid halv tiotiden på kvällen efter att ha skidat över Skedbrosjön, vilken Skedbrostugan ligger strax invid. Stundtals hade även någon preparerat skidleden med snöskoter, så att det var lättåkt under dess senare del, även om jag tidigare under dagsetappen fått tagit mig fram bland en del stenar. Tack och lov, så hade inte stugvärden hunnit gå och lägga sig innan jag anlände (vilket jag var lite orolig att denne skulle ha hunnit göra) på kvällen, trots att jag anlände så sent på kvällen att det hade börjat skymma utomhus. Jag möttes redan innan jag kom in i stugan av någon som var ute och borstade tänderna, så då förstod jag i alla fall att inte alla hade hunnit lägga sig på stugplatsen. Skedbrostugan består av två gästrum och därutöver ett stugvärdsrum emellan de båda gästrummen (så stugan liknade alltså fjällstugan Fältjägaren, även om stugvärden där, har ett eget stugvärdshus utanför den stora gäststugan). I det ena gästrummet bodde det visst några gäster och en hund, och i det andra gästrummet bodde en man som var ute på stugvärdspraktik (då han hann höll på att utbilda sig till stugvärd) och hans bror. De båda gästrummen hade två sovalkover med vardera fem bäddar i varje sovalkov. Stugvärdspraktikanten och dess bror bodde i en sovalkov, så jag fick dela rum med dem, men jag fick i alla fall en helt egen sovalkov, då det inte var så värst många gäster i denna fjällstuga då jag anlände. Efter cirka 27 kilometer på skidorna så var det riktigt gott med den varma saften som serverades efter att jag anlänt till fjällstugan och innan jag gick och la mig så fick jag även fylla på mitt matförråd tack vare stugans butik.

Dag 19. Skedbrostugan-Rogenstugan, 11 km.

Skedbrostugan. Skedbrostugan.

Redan tidigt på fredagen den trettonde april, så skidade stugvärden, dess praktikant och praktikantens bror iväg på en dagsutflykt i närområdet kring Skedbrostugan. Några av de som bodde i mitt grannrum gav sig av norrut mot Tänndalen, redan på morgonen och en dam med en hund (som alltså också bodde i grannrummet) fortsatte sedan sin skidtur till Rogenstugan (dit jag också var på väg under dagen). Således blev jag sist kvar på stugplatsen, men så småningom lämnade också jag stugan efter att ha hämtat vatten nere i ett hål i sjöisen nedanför stugområdet. Således blev stugan tillfälligt helt folktom efter att jag lämnade den. Jag var som många andra gånger inte så tidig med att ge mig av ifrån stugan, men jag visste också att jag inte skulle så värst långt under fredagen, så jag hade verkligen ingen anledning till att stressa iväg. När jag väl skidat iväg så mötte jag ganska omgående ett gäng på några herrar från Dalarna, som skulle upp till Skedbrostugan och övernatta. Dessa herrar visade det sig sedan att jag skulle dela stuga med vid Hävningen några nätter senare. En av herrarna hade som kuriosa likadana/likdanande skidor som mig. Senare såg jag fler skidåkare som var ute och skidade denna fredag och som också verkade vara ute på långtur. Efter en stunds skidande så kom jag ifatt damen med hunden som lämnat Skedbrostugan innan mig, men jag kom aldrig ifatt henne helt och hållet, innan hon var framme vid Rogenstugan, då jag också tog en del längre pauser då jag såg att jag närmade mig henne. Under eftermiddagen så anlände jag till Rogenstugan efter cirka 11 lättsamma kilometer, då etappen framförallt gått på isen på sjön Rogen och några andra sjöar. Strax efter att jag anlänt till Rogenstugan så kom det även förbi en hurtig norska som åkte skidor bakom en hund, hon stannade bara till vid Rogenstugan och tog en rast då hon inhandlade en Coca-Cola innan hon fortsatte i rasande fart till Skedbrostugan för att övernatta där. Som jag förstod det hade hon inlett dagen med att köra bil från Oslotrakten upp till Grövelsjön och sedan fortsatt från Grövelsjön på skidor upp till Rogenstugan där jag såg henne när hon rastade innan hon fortsatte sin dagsetapp på skidorna upp till Skedbrostugan. När jag någon dag senare fick dela stuga med henne och hunden i fjällstugan Storrödtjän, så fick jag även veta att den hurtiga damen minsann strax skulle gå i pension!, så det var alltså ingen ungdom som ilade fram över fjället i rasande fart. För min del så var ju alltså dagens etapp avklarad då jag kom fram till Rogenstugan, så där bjöds jag på saft av Umeåparet som var stugvärdar på platsen. I stugan passade jag på att handla i stugans relativt stora butik, men jag passade också på att se mig om i närområdet av stugan (som ligger på en udde i sjön Rogen). Inte långt från stugan finns ett vindskydd som jag besökte. I Rogenstugan bodde damen med hunden, (som jag delat stuga med i Skedbrostugan) i ena rummet, medan jag istället fick dela rum med en kille som också anlände till Rogenstugan under dagen. Rogenstugan som är byggd för cirka 15 år sedan (eftersom att huvudbyggnaden på platsen då nyligen brunnit ner) består av två gästrum med vardera två sovalkover med fyra bäddar i vardera sovalkov, så även om jag inte fick ett eget rum så fick jag även här en egen sovalkov i alla fall. För min del tycker jag att Rogenstugan är den finaste stugan utvändigt, medan invändigt är den kanske den näst finaste stugan eller om jag ska låta den hamna på tredjeplatsen (av alla Svenska Turistföreningens fjällstugor som jag hittills har besökt). Men Stensdalsstugan tycker jag fortfarande att är finare och modernare invändigt än denna stuga. Stensdalsstugan är ju liksom en klass för sig med sin modernitet, med köksö, sänglampor och gasolvärme på rummen. Fjällstugan Abiskojåkka är ju nämligen också den väldigt fin invändigt då den är nyrenoverad, så den kanske jag också som sagt vill anse att är finare än Rogenstugan invändigt. Men alla dessa tre stugor är ju riktigt fina invändigt. Här vid Rogenstugan är det inte bara huvudbyggnaden som är relativt ny och fin utan även den kombinerade byggnaden som rymmer stugvärdsrum plus ett litet gästrum/säkerhetsrum, samt den fristående bastubyggnaden är alla ganska nya och fina. Under kvällen så lät vi en eld spraka i stugans vedspis, och innan jag somnade i den fina Rogenstugan, där det varit så varmt under dagen och de tidigare dagarna att snö börjat glida ner från dess tak (så att stugvärdarna varnade för snöras) så fick jag njuta av en fin solnedgång över sjön Rogen (som tycks vara populär att köra på med snöskoter).

Dag 20. Rogenstugan-fjällstugan Storrödtjärn, 14 km.

Detta vindskydd finns invid sjön Rogen i närheten av sjöns sydligaste ände. Detta vindskydd finns invid sjön Rogen i närheten av sjöns sydligaste ände.

Under lördagen fortsatte jag söderut på sjön Rogen tills jag kom fram till ett vindskydd vid sjöns södra del. Där vände jag om och fortsatte en kort bit norrut igen innan jag fortsatte i mera västlig riktning och sedan återigen skidade ganska så söderut, men nu längs vinterleden mot fjällstugan Storrödtjärn, som är Svenska Turistföreningens sydligaste fjällstuga i hela Sverige. På vägen fram till Storrödtjärn, så blev jag omskidad av norskan med hunden som jag träffat under gårdagen vd Rogenstugan. Nu hade hon alltså bott en natt i Skedbrostugan och skulle alltså nu övernatta i fjällstugan Storrödtjärn precis som mig. Dagens cirka 14 kilometer på skidor inleddes alltså enkelt med flack skidåkning på sjön Rogen, där jag även mötte några andra skidåkare. Efter att jag lämnat sjön så blev terrängen mera kuperad och jag passerade även gränsen in i Dalarna, då fjällstugan Storrödtjärn ligger i Dalarna. Väl framme vid stugan som jag anlände till under eftermiddagen, så träffade jag en stugvärd som hade en trevlig hund, av rasen boxer. Förutom stugvärden och dess hund, samt norskan med sin hund, så var det även tre andra personer som höll till kring stugan, men som för tillfället var ute och fiskade på en sjö närheten av stugan. De tre som var ute och fiskade kom tillbaka till fjällstugan lite senare under dagen. Två av dessa delade rum med mig, men jag fick ändå en egen sovalkov, då stugan såg ut som Skedbrostugan och alltså bestod av två gästrum med två sovalkover i vartdera av gästrummen. Fiskarna som jag delade rum hade, hade kommit till stugan någon dag innan mig och nu under natten mellan lördagen och söndagen så bodde de sin sista natt i stugan för denna fisketur. De två fiskarna hade tagit sig på snöskoter till Hävligsstugorna och sedan fortsatt på skidor därifrån fram till fjällstugan vid Storrödtjärn, eftersom att det råder skoterförbud vid fjällstugan Storrödtjärn.

Dag 21. Fjällstugan Storrödtjärn-Hävlingsstugorna, 13 km.

En trevlig boxer, som tillhörde stugvärden i fjällstugan Storrödtjärn. En trevlig boxer, som tillhörde stugvärden i fjällstugan Storrödtjärn.

Fiskarna som jag delat rum med i fjällstugan skidade iväg hemåt på söndagsmorgonen, även om de tog omvägen via någon liten sjö/tjärn för att testa sin fiskelycka. Likaså skidade den andra fiskaren (som bott i det andra gästrummet i stugan) också vidare, och honom följde stugvärden och dess hund med en bit på vägen. Således var det bara jag och den snabba norskan och dess hund kvar vid stugan, men så småningom så fortsatte även de så att jag blev ensam kvar vid stugan, innan slutligen också jag skidade iväg. Efter en stund så mötte jag stugvärden och dess hund vid en raststuga vid Slagusjön, då de hade vänt om, men stugvärden hade lämnat ifrån sig en av sina stavar till fiskaren som hon följt en bit på vägen, men som nu skidat vidare, eftersom att en av hans stavar hade råkat gå av, så nu hade således stugvärden bara en hel stav när hon skidade tillbaka till fjällstugan. Hunden hade det kämpigt i snön då den gick, eftersom att det var varmt och skönt ute, vilket det också hade varit i flera dagar, så numera var snöns bärighet dålig, speciellt om man inte följde tidigare skidspår eller skoterspår, vilket inte bara hunden fick erfara, utan även jag också, eftersom att jag likt hunden också ibland trampade igenom snön fast jag hade skidor på fötterna. Efter att jag tagit en paus vid raststugan vid Slagusjön, så fortsatte jag mot Hävlingsstugorna, men innan jag nådde fram till dem så vek jag av åt vänster och följde till stor del en led ner till en raststuga vid den lilla sjön Töfsingen, innan jag fortsatte ut på sjön Töfsingen där två damer var ute och fiskade på isen. Strax innan jag hade kommit fram till raststugan vid Töfsingen så hade jag funnit en handske som jag hängde upp på en gren. När jag sett att det var fiskare nere på Töfsingens is så tog jag med mig handsken till fiskarna och det visade sig att handsken visst tillhörde en av fiskarna som var nere på Töfsingens is. Så jag lämnade handsken till fiskarna innan jag fortsatte min skidtur. Från raststugan vid Töfsingen fortsatte jag genom terrängen i en djup snö som jag flera gånger trampade igenom innan jag nådde fram till ”Jo-Pers stugan”, som också var en sorts raststuga, som jag tittade in i. Från ”Jo-Pers stugan”, så fortsatte jag förbi en annan stuga innan jag var tillbaka på den mera vältrafikerade leden fram till Hävlingsstugorna. Efter att skidat runt lite på sjön Hävlingens is, så kom jag fram till Hävlingsstugorna som ägs av Länsstyrelsen Dalarna. Hävlingsstugorna är ett stugområde med flera stugor som man kan förhyra, samt en vandrarstuga, som man är välkommen att bo i utan att förboka stugan (ungefär som Svenska Turistföreningens fjällstugor). Under högsäsong har Länsstyrelsen en stugvärd på plats vid Hävlingsstugorna, vilken även hade lite godis att sälja då jag betalade för min övernattning hos honom. Hävlingsstugorna tycks framförallt vara ett populärt besöksmål bland snöskoteråkare. I vandrarstugan övernattade herrarna som jag träffat på några dagar tidigare då jag skidade mellan Skedbrostugan och Rogenstugan, så jag fick nu dela stuga med dem, då de under denna söndag hade skidat genvägen från Rogenstugan till Hävlingsstugorna utan att passera fjällstugan vid Storrödtjärn. För min del kunde jag konstatera att dagens skidtur blev cirka 13 kilometer i den varma snön.

Dag 22. Hävlingsstugorna-Grövelsjöns fjällstation, 11 km.

Min sista skiddag för denna fjälltur. Min sista skiddag för denna fjälltur.

Under måndagen så lämnade mitt stugsällskap stugan strax innan mig. När jag väl lämnade Hävlingsstugorna så skidade jag mot Grövelsjön, och passade på att ta en paus vid raststugan vid Särsjöbäcken, där jag träffade på en person som jag mött några dagar tidigare. Sedan skidade jag vidare upp på toppen av Jakobshöjden, som är belägen 1103 meter över havet, innan jag slutligen skidade ner till Grövelsjöns fjällstation, där jag hade förbokat ett rum (via telefon) i dess annexbyggnad, eftersom att fjällstationen hade stängt redan dagen innan, alltså under söndagen. Men man kunde i alla fall boka rum i annexbyggnaden, som tur var. Men jag kan tycka att det var synd att fjällstationen inte hade öppet lika länge som Svenska Turistföreningens fjällstugor i området, då ju fjällstugorna höll öppet i en vecka längre än fjällstationen. Min ursprungliga plan var ju för övrigt att hinna fram till fjällstationen redan under lördagen och övernatta där fram till söndagen, men då jag fick två lediga bonusdagar så spenderade jag ju två bonusnätter i Norge tidigare under turen, så då anlände jag ju alltså till Grövelsjön först under måndagen. Efter att jag lämnat min packning vid fjällstationen så promenerade jag ner till Sjöstugan vid Grövelsjön och kunde där inhandla lite godis och annat att tugga på, efter att jag träffat på en person som öppnade upp Sjöstugans butik för mig!, då mitt matförråd hade sinat. Sedan promenerade jag runt lite nere vid sjön innan jag återvände upp till fjällstationen i det fina vårvädret. Under måndagen så avverkades cirka 11 kilometer på skidorna innan jag anlände till fjällstationen, och där promenerade runt lite i omgivningen. Jag hade ju innan jag gav mig av hemifrån vänt och vridit många gånger på kartan och funderat i vilken ände som jag skulle börja respektive avsluta min skidtur, men slutligen föll valet på att avluta turen i just Grövelsjön. En fördel med att avsluta turen i Grövelsjön var att dagsetapperna blev ganska så korta på slutet av skidturen, så om jag hade haft ont om tid på slutet av någon anledning, så hade jag kanske hunnit passera flera stugor på samma dag för att spara tid, vilket jag dock inte behövde, då jag aldrig blev fast i någon stuga i flera dagar på grund av dåligt väder, eftersom att jag hade turen att ha kanonväder i både början och slutet av turen, även om några dagar i mitten av turen bjöd på mera kämpigt väder. Om behov hade uppstått så hade jag ju även kunna avsluta turen på några ställen innan jag anlände till Grövelsjön, då jag korsade en del vägar under min cirka tre veckor långa skidtur, därtill hade jag ju kunnat vika av ut till ytterligare några trafikerade vägar längs min skidtur om behov hade uppstått.

Dag 23. Hemresa: Grövelsjöns fjällstation-Kiruna.

Tisdagsmorgonen inleddes med en busstur till Mora. Under bussturen så såg jag återigen renar, vilket jag inte sett under min skidtur annat än vid Storlien som ligger nära både järnvägen och europavägen E14, så lite komiskt var det allt att alla renarna som jag såg under min drygt tre veckor långa semester var samtliga i närheten av stora vägar, nämligen under bussresan på väg till Östersund, och under bussresan på väg mellan Grövelsjön och Mora, och de enda renarna som jag såg när jag skidade (om jag nu inte glömt bort några) var alltså de som jag såg då jag skidade alldeles vid Storlien, som ligger alldeles invid såväl järnvägen och europavägen E14. I Mora blev det byte till ett tåg som tog mig till Borlänge, där det blev byte till ett annat tåg som tog mig fram till Arlanda, varifrån jag flög hem till Kiruna. Då jag hade både skidor och en stor ryggsäck med mig så kostade jag på mig en businessklass biljett istället för en billigare biljett på SAS flyget upp mot norr, eftersom att jag till den billigare biljetten hade fått lov att betala extra för mitt extra bagage, vilket ingick i priset för den dyrare flygbiljetten, som ändå kostade likvärdigt som att lägga till för det extra bagaget, så under den långa väntan på Arlanda så fick jag tillgång till loungen på Arlanda där jag fick smaska på såväl chips, bröd, soppa och annat gott, alldeles gratis. Väl framme i Kiruna var det bara en kort busstur mellan flygplatsen och hemmet som återstod innan jag återigen kunde kliva innan för ytterdörren till det hem där jag inte trivs, och således lyckats hålla mig borta några veckor ifrån…

Några avslutande rader.

Så efter cirka 38,8 mil på skidorna så hade jag fått en riktigt fin tur genom en stor del av Jämtlandsfjällen och dess omnejd, och jag hade även fått besöka flera fjällstugor som jag aldrig tidigare hade besökt och fått träffat flera trevliga stugvärdar och andra turister. Lite komiskt var det dock att de fyra sydligaste fjällstugorna som drivs av Svenska Turistföreningen aldrig tidigare fått besök av mig, trots att jag besökt så många andra fjällstugor runt om i landet redan tidigare, detta trots att just dessa fyra stugor är de som ligger närmast Rättvik i Dalarna, där jag är uppväxt. Dagsetapperna som i snitt var cirka 18,4 kilometer (beräknat på de dagarna som jag åkte skidor) varierade en del, då vissa dagsetapper var lite längre än andra dagsetapper, men jag kom i alla fall till ett nytt boende varje natt, så jag behövde aldrig övernatta mer än en natt på samma ställe. Värt att nämna i sammanhanget är att de angivna kilometrarna inte alls är helt exakta, utan bara uppskattade avstånd. Tack och lov höll mina skidor under hela turen, även om den ena stavens stavspets gick av och den andra stavens truga hade gick sönder i backen ner mot Ramundberget. Men nu har jag fått nya delar till mina stavar (ifrån återförsäljaren som jag inhandlat stavarna hos), så nu efter att jag kommit hem är de hela igen. Jag hade ingen pulka med mig, utan istället så hade jag min packning i min stora ryggsäck på ryggen, men packningen innehöll inte mycket i matväg då jag handlade mat efter vägen i de fjällstugorna som hade butiker, i fjällstationer, i affärer och på andra ställen där man kunde köpa mat eller fika eller godis. Att många fjällstugor har en liten butik uppskattar jag då man således kan gå med en relativt lätt packning, så jag brukar utnyttja fjällstugornas butiker, då jag gärna gynnar dem så att de behålls och förhoppningsvis också blir fler. I min packning hade jag varken någon vindsäck eller spade, vilket man kanske skulle ha haft, efter vad jag fått höra under fjällturen. Men jag hade i alla fall med mig mitt fjälltält, samt en varm sovsäck och ett sovsäcksöverdrag, så jag tänkte att jag borde klara mig även om vädret skulle komma att överraska mig. Så det var ju en lättnad att veta att tältet var med i packningen, som en ren nödlösning, som jag hoppades att slippa använda. Dock upptäckte jag efter att jag kommit hem och varit hemma ett tag, att tältpinnarna låg utanför tältfodralet här hemma, så jag vet fortfarande inte huruvida tältpinnarna legat hemma under hela min fjälltur, eller om jag tagit ur dem ur tältfodralet efter att jag kommit hem (men glömt bort) att jag tagit ur dem ur tältfodralet. Denna gång gick det ju hur som helst bra då jag aldrig behövde sätta upp tältet, oavsett om nu tältpinnarna var med eller inte… Sedan hade det kanske varit klokt att testa att montera upp fjälltältet någon gång innan jag gav mig ut på en tur i vinterfjällen, med tanke på att tältet var helt nytt och aldrig uppmonterat av mig innan jag gav mig ut på fjällturen. För när jag nu i sommar skulle montera upp tältet var det inte helt enkelt att montera upp tältet för första gången, då jag inte kom ihåg riktigt hur tältet skulle se ut i uppmonterat läge. Så med tanke på att det var lite besvärligt att få upp det nu i fint sommarväder, så kan jag ju bara ana hur det hade kunnat vara att försöka montera upp det i en iskall snöstorm, om jag hade blivit fast på fjället och inte nått fram till det tilltänkta boendet för natten! I Jämtlandsfjällen kunde jag konstatera att mobiltäckningen ofta var bra, i synnerhet i början av min tur, även om den var sämre under de sista dagarna innan jag nådde fram till Grövelsjön. Men jag hade ju även med en nödsändare, med vilken jag även kunde kommunicera med bekanta via Sms-meddelanden.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Lapporten.

I fredags, alltså den 16:e mars så hade jag bokat mig en tågbiljett med tåg 94:a från Kiruna upp till Björkliden för en liten helgutflykt. Men tyvärr hann jag inte hem i tid från jobbet, för att hinna med nämnda tåg, men istället så hann jag med eftermiddagsbussen upp till Björkliden istället och då man som mig är boende i Kiruna, så får man ju åka gratis med de flesta bussarna inom kommunens gränser, om man bara köpt sig ett busskort för 100 kronor (vilket gäller i ett helt år), så det kostade ju ändå inte mig något extra att jag inte hann med det tänkta tåget till Björkliden, snarare så lär jag ju ha tjänat på det hela, då jag ju rimligen lär få någon krona i övertidsersättning, nu när jag blev så sen hem från jobbet.

Väl framme i Björkliden passade jag på att handla med mig lite saker att tugga på under min utflykt, och eftersom att lanthandeln i stationshuset i Björkliden numera har stängts igen, så är man numera istället hänvisad upp till hotellet i Björkliden där, det gjorts iordning en liten hörna med livsmedelsförsäljning istället. Så jag började med en kortare promenad från busshållplatsen i Björkliden, upp till hotellet som ligger lite högre upp i byn.

När jag hade gjort mina inköp av godsaker, så tog jag på mig mina turskidor och skidade iväg ner till Torneträsk. Nere vid Torneträsk kunde man se hur vackert det hade blivit vid dess strand då is hade bildats på stora stenblock vid strandkanten, då vågor slagit upp mot dessa, innan sjön frusit. Men numera ligger det is på sjön sedan en tid tillbaka, så jag skidade iväg på sjöisen till Pålnoviken som ligger i sjöns nordvästra hörn. Vid Pålnoviken så tog jag mig upp på land i samband med att det blivit mörkt och passerade Pålnostugan och fortsatte ganska väl längs en sommarled i ytterligares cirka 2-3 kilometer. Sedan kom jag fram till Lappjordhytta, efter att fått kämpat uppför några branta backar, för att sedan ta mig neråt i terrängen igen innan det slutligen gick rejält uppför. När jag väl hade kommit fram till Lappjordhytta så hade jag också tagit mig alldeles innanför den norska gränsen och även fått bevittna lite norrsken. Väl framme vid stugan så visade det sig att det fanns en liten stuga som det redan var några i och en stor stuga som var kall och folktom. Så jag gick in i den stora stugan och gjorde en eld under den kalla kvällen, så att jag fick upp en skaplig värme i stugan innan jag somnade.

På lördagsmorgonen kunde jag höra hur vinden ven utanför sugan som jag övernattat i, men efter ett tag så avtog vinden och jag fortsatte min skidtur, efter att även de som övernattat i den lilla stugan hade gett sig iväg (efter att en av dem kommit in och hälsat på mig, i den stora stugan). Denna dag hade jag bara planerat att ta mig den korta biten tillbaka till Pålnostugan, då väderleksprognosen för den senare delen av dygnet tycktes bjuda på en hel del blåsväder. Under min skidtur från Lappjordhytta till Pålnostugan så valde jag att följa skidspår från tidigare skidåkare som gick ner mot Pålnoviken längs ett renstängsel, istället för att följa den rejält kuperade sommarleden. Visserligen så innebar även detta vägval i terrängen en hel del nedförsbackar, men jag upplevde detta vägval som mindre kuperat än längs sträckning som jag följt upp mot Lappjordhytta.

När jag väl var nere på isen igen vid Pålnoviken, så återstod en kortare skidtur på isen fram till Pålnostugan. När jag anlände till Pålnostugan som är en gammal obemannad stuga som ägs av Svenska Turistföreningen, så var jag ensam vid stugan. När jag väl hade fått upp elden i stugans kamin med hjälp av kvistar från ett sedan tidigare nedsågat träd och lite av den begränsade veden som fanns vid stugan i form av olika pinnar och stockar, så kom det två män från Belgien skidande på Torneträsk mot stugan. De kom in i stugan och fikade, men bestämde sig sedan för att fortsätta fram till Lappjordhytta efter sin lilla paus, även om jag tror att deras ursprungliga plan var att övernatta i Pålnostugan. De två belgiska männen hade nämligen startat sin skidtur i Abisko och var nu på väg mot Kilpisjärvi på skidor, och släpande på varsin pulka fylld med packning. Om jag inte missförstod dem så tänkte de att färden upp till Kilpisjärvi skulle ta cirka 9-10 dagar.

Framåt kvällskvisten fick jag upp skaplig värme i stugan, då jag fyllde kaminen med lite torrare saker, än vad jag till en början fyllt kaminen med, så när jag väl somnade var det ganska varmt i stugan. Det påstås att det ska spöka i Pålnostugan, så det var med en viss spänning jag gick och la mig och efter att jag somnat till en första gång så vaknade jag till, men det var tyvärr inte något annat än min telefon som plingade till, vilken jag vaknade utav. Jag som aldrig har fått uppleva att det spökat någonstans och inte heller direkt tror på att det kan spöka, skulle dock gärna vilja bli motbevisad (i alla fall så här innan jag fått uppleva något onaturligt), så jag hade en viss för hoppning om att uppleva något onaturligt i denna stuga. Men tyvärr uteblev spökerierna, i alla fall denna gång, trots att jag var alldeles ensam (tror jag) i stugan i den mörka natten. Men jag får kanske ta och besöka andra platser där det påstås spöka om jag ska få uppleva något onaturligt, om det nu existerar och jag inte nu är för skeptiskt för att få uppleva något onaturligt…

På söndagsmorgonen städade jag upp lite i stugan som inte var att anse som välstädad och fräsch. Dock gag jag mig inte på att diska upp den kvarlämnade disken som någon tidigare besökare inte brytt sig om att diska, men jag tror i alla fall att stugan blev något fräschare än då jag anlände till stugan, men därmed inte sagt att den blev ren och fräsch. Sedan gav jag mig iväg med mina turskidor, då vindarna inte var så kraftiga vid stugan, utan vid stugan var det lugnt väder på söndagsförmiddagen, även om nattens snöfall hade spätt på snötäcket en hel del. Min tanke var att jag i nödfall kunde stanna i stugan ytterligare en natt om vädret skulle visa sig vara allt för besvärligt under söndagen.

Men nu när vädret var gynnsamt vid stugan så skidade jag alltså iväg och följde någotsånär Torneträsks norra strand österut och när jag kommit ut en bit på sjön så tilltog vinden och snötäcket blev istället tunnare. Men jag hade turen att ha medvind så skidturen gick ganska lättsamt, då jag hade vinden i ryggen. Efter ett antal kilometer på skidorna på sjön så kom jag fram till en plats där jag tänkte att jag kunde vika av upp i terrängen för att ta mig till Snurijåkkåtan, där min plan var att övernatta under söndagskvällen. Så vid den platsen monterade jag på mina korta stighudar på skidorna, efter att jag tagit mig in till strandkanten och sedan började jag ta mig ut i terrängen. Avståndet därifrån var cirka 2-3 km till Snurijåkkåtan, ett avstånd som jag inte tror att hade varit något större problem att avverka under söndagen (trots att snön nådde en bra bit över mina skidor då jag vek av in i terrängen), då klockan inte var så värst mycket då jag vek av från sjön.

Men då jag märkte hur sakta det gick i den djupa snön och visste att jag måste hinna med det tidigare persontåget från Abiskotrakten eller Björkliden vid lunchtid under nästkommande dag till Kiruna, för att hinna hem och jobba, så tänkte jag att det kunde bli en kämpig tur under nästkommande dag. Då jag till en början skulle ta mig genom den djupa snön ner till Torneträsk och sedan rakt över sjön, i ett väder som jag ju vid detta tillfälle inte visste så mycket om, hur det skulle vara under måndagen. Så jag bestämde mig för att inte ta mig vidare upp mot Snurijåkkåtan, utan istället vände jag om, redan efter några meter och tog mig ner på sjön igen. Sedan fortsatte jag ytterligare lite österut innan jag korsade sjön och fortsatte över sjön i blåsvädret (som jag då hade från sidan) till Abisko turiststation. Väl framme vid turiststationen såg jag att kvällsbussen mot Kiruna skulle avgå om cirka 20 minuter, så jag valde att kliva ombord på den, efter att jag köpt lite fika. Det visade sig att jag var den enda passageren på bussen, så det var ingen trängsel, och bussen hade visst vänt vid Abisko turiststation och inte kommit från Narvik som tidtabellen angav, detta eftersom att vägen vid Björkliden och vidare in mot Norge var avstängd (även om man i någon mån lär ha släppt på trafiken i form av kolonnkörning över fjället vid något tillfälle).

Nu när ja hann med bussen så valde jag alltså att åka med den hem till Kiruna, men jag var lite besviken på mig själv att jag inte istället passade på att övernatta i Svenska Turistföreningens fjällstuga i Abisko som de nyligen öppnat. Stugan i säg är en äldre byggnad som nyligen är iordningställd, för att fungera som en av många andra fjällstugor som Svenska Turistföreningen driver, då den bland annat har stugvärd, som de flesta av de andra fjällstugorna som Svenska Turistföreningen äger. Dess läge är dock lättillgängligt, då den ligger alldeles utanför turiststationen så att många ska ha möjligheten att prova på, hur det ät att bo i en fjällstuga. Men jag får åka och bo i den fjällstugan vid något annat tillfälle istället. Kanske kan jag ta en cykeltur dit och övernatta i stugan i sommar…

Men under måndagen så byttes min besvikelse över att inte stannat kvar i Abiskotrakten och övernattat där, då jag fick ett SMS från SJ att tåg 95 som jag hade bokat en plats på hade blivit inställt, så att jag istället hänvisades till nästa tåg, med vilket jag alltså inte hade hunnit hem i tid med, för att hinna hem och jobba. Så hade jag stannat kvar i Abisko så, hade jag antagligen fått lov att ta mig hem på något annat sätt än med SJ-tåget…, så det var ju inte så dumt ändå att jag åkte hem redan under söndagskvällen, då ju inte heller vädret var på topp i trakten.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Framme i Skellefteå.

Mellan den 24:e april 2017 och 16:e juni 2017, så var jag ute på en båtresa i cirka sju och en halv vecka, vilket ledde mig från Nådendal i Finland och vidare upp till Haparandatrakten, även om jag tog omvägen via såväl Gotland, Bornholm, Skåne och Göta kanal. Jag har berättat om resan och visat bilder från resan i form av en resedagbok här i min blogg, så nu har jag gjort en samanställning (här nedan) av hela resan med klickbara länkar till de olika resdagarna. För den som inte har följt min blogg så följer här en kort sammanfattning av hela resan.


Resan började med att jag köpte en båt i Nådendal, som ligger utanför Åbo i Finland (efter att jag varit och tittat båten några veckor tidigare). Sedan gav jag mig av på den långa resan med båten, vilken började med att jag först körde till Åland och sedan vidare till Stockholms skärgård, där jag tillbringade några dagar innan jag fortsatte till Fårö och Gotland, efter att jag rundat Gotska Sandön.

På Fårö och Gotland passade jag på att cykla en hel del för att utforska öarna, då jag även hade med mig en cykel i en cykelväska i båten. Efter att jag varit på Gotland i cirka en vecka så fortsatte jag till Öland och vidare ner till Kalmar innan jag fortsatte ner till Bornholm. På Bornholm så passade jag på att cykla runt under en fin försommardag, innan jag återigen vände om mot Sverige och passerade genom Falsterbokanalen och tog mig under Öresundsbron innan jag nådde fram till ön Ven, där jag också trampade runt en del på min cykel. Efter mitt besök på Ven så fortsatte jag upp till Hallands Väderö och så småningom nådde jag fram till Göteborg, där jag tog ett varv runt Hisingen innan jag fortsatte längs Göta älv/Trollhätte kanal upp till Vänersborg.

Sedan fortsatte jag upp till Sjötorp, över Vänern som låg spegelblank. Sedan blev det till att följa Göta kanal under fem försommardagar som till största delen bjöd på toppenväder. När jag väl nått fram till Mem, efter att ha tagit mig igenom Göta kanal så fortsatte jag norrut och gjorde en avstickare genom Dragets kanal, innan jag fortsatte genom Södertälje kanal, Mälaren, Hammarbyslussen och Väddö kanal innan det blev dags att ta sig an norrlandskusten.

Utanför Söderhamn tog jag mig igenom Svartsundsrännan. Någon dag senare körde jag genom Härnösand och tog mig genom den fina Höga kustentrakten och passerade inte långt ifrån den magnifika Högakustenbron. Jag övernattade såväl vid Norra Ulvön, som vid Holmön och passade även på att utforska de båda öarna från cykelsadeln. När jag kommit upp till Skelleftetrakten så passade jag på att göra en avstickare in till Skellefteå längs Skellefteälven och då fick jag även slussa mig igenom den sluss som jag skulle tro att är Sveriges nordligaste sluss. Ytterligare någon dag senare så hade jag nått fram till Piteå, där jag körde genom den lilla Strömsundskanalen och samma kväll nådde min båtresa fram till Boden efter en vacker kvällstur längs Luleälven.

Efter att vänt om i Boden och kört ytterligare några timmar med båten så nådde jag fram till Töre som är beläget högst upp i Bottenviken. Efter en natt i Töre så fortsatte jag österut och kunde så småningom runda Sveriges nordligaste punkt som är belägen på de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari. Därefter gjorde jag ett par landstigningar i Finland i Torneåtrakten och en kortare resa upp längs den strömma Torneälven, innan jag lämnade båten i Haparandatrakten, efter en vår och försommar som jag spenderade med båten längs olika vatten i det vackra Sverige och dess närhet.

Under kommande år är tanken att framförallt utforska fler av de lite längre kanalerna som finns i såväl Sverige och Norge, så jag har med andra ord fler spännande resor att uppleva i båten och berätta om i framtiden.

/Fredrik

Kortfattad fakta:
Båt:                          Bella 7002 av årsmodell 1998.
Båtmotor:                Inombordare av sorten Volvo Penta MD 2040B.
Cykel:                      Grand Canyon AL SL 6.9.
Navigationsapp:      NAVIONICS Boating HD som jag kört på en liten surfplatta av sorten Lenovo TB3-710F.
Nödsändare:            Garmin inReach Explorer+.
Kamera:                   Fujifilm FinePix XP90.

På den klickbara och zoombara kartan här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk.

Resdag 1           Måndagen den 24:e april 2017
Flygresa till Åbotrakten och båtresa från Nådendal till Hakkenpää.


Resdag 2           Tisdagen den 25:e april 2017
Båtresa från Hakkenpää till Kumlinge.


Resdag 3           Onsdagen den 26:e april 2017
Båtresa från Kumlinge via Lumparsundet, Lemströmskanal och Mariehamn till Kobba Klintar.


Resdag 4           Torsdagen den 27:e april 2017
Båtresa från Kobba Klintar över Ålands hav (se filmen) till Arholma och vidare via Räfsnäs till Norröra (där Saltkråkan delvis är inspelad).


Resdag 5           Fredagen den 28:e april 2017
Båtresa från Norröra via Söderöra, Bodskäret, Blidö och Yxlan till Käppala båtklubb på Lidingö.


Resdag 6           Lördagen den 29:e april 2017
Båtresa från Käppala båtklubb på Lidingö via Hammarbysjöstad, Fjäderholmarna, Gustavsberg till Saltsjöbaden.


Resdag 7           Söndagen den 30:e april 2017
Båtresa från Saltsjöbaden genom bland annat Dalarö kanal till Utö.


Resdag 8           Måndagen den 1:a maj 2017
Båtresa från Utö till Lauterhorn på Fårö. Under båtresan så rundades även Gotska Sandön.


Resdag 9           Tisdagen den 2:a maj 2017
En kortare cykeltur på Fårö och en resa med bilfärja och buss fram och tillbaka till Visby.


Resdag 10         Onsdagen den 3:e maj 2017
En cykeldag på Fårö.


Resdag 11         Torsdagen den 4:e maj 2017
Båtresa från Lauterhorn på Fårö till Lickershamn på Gotland, samt en cykeltur från Lickershamn, via Visby och Klintehamn till Frjöjel Resort. Under dagen besöktes även Lummelundagrottan.


Resdag 12         Fredagen den 5:e maj 2017
Cykeltur från Frjöjel Resort förbi Hoburgsgubben och Hemse till Stånga Golfbana.


Resdag 13         Lördagen den 6:e maj 2017
Cykeltur från Stånga Golfbana via Russparken på Lojsta hed och Ljugarn till Slite.


Resdag 14         Söndagen den 7:e maj 2017
Cykeltur från Slite förbi Fårösund, Bästeträsk (som är Gotlands största sjö) och ”Blå lagunen” till Lickershamn.


Resdag 15         Måndagen den 8:e maj 2017
Busstur fram och tillbaka till Visby.


Resdag 16         Tisdagen den 9:e maj 2017
En dag i Lickershamn.


Resdag 17         Onsdagen den 10:e maj 2017
Båtresa från Lickershamn via Visby till Nabbelund på Öland.


Resdag 18         Torsdagen den 11:e maj 2017
Båtresa från Nabbelund via Borgholm till Kalmar. Under båtresan så rundades även Blå Jungfrun.


Resdag 19         Fredagen den 12:e maj 2017
Båtresa från Kalmar till Nogersund.


Resdag 20         Lördagen den 13:e maj 2017
Båtresa från Nogersund via Simrishamn till Rønne på Bornholm.


Resdag 21         Söndagen den 14:e maj 2017
En cykeldag på Bornholm.


Resdag 22         Måndagen den 15:e maj 2017
Båtresa från Rønne på Bornholm till Skåre.


Resdag 23         Tisdagen den 16:e maj 2017
Båtresa från Skåre, via Falsterbokanalen och under Öresundsbron upp till Ven.


Resdag 24         Onsdagen den 17:e maj 2017
En cykeltur på Ven och en båtresa från Ven via Helsingör till Hallands Väderö.


Resdag 25         Torsdagen den 18:e maj 2017
Promenad på Hallands Väderö och en båtresa från Hallands Väderö till Varberg.


Resdag 26         Fredagen den 19:e maj 2017
Båtresa från Varberg till hamnen ”Lilla Bommen” i Göteborg.


Resdag 27         Lördagen den 20:e maj 2017
En dag i Göteborg.


Resdag 28         Söndagen den 21:a maj 2017
Båtresa på Tollhätte kanal/Göta älv från hamnen ”Lilla Bommen” i Göteborg upp till en brygga i närheten av Stigs Center (på Hisingen). Större delen av dagen ägnades åt ett varv med båten runt Hisingen.


Resdag 29         Måndagen den 22:a maj 2017
Båtresa på Trollhätte kanal/Göta älv från en brygga i närheten av Stigs Center till Trollhättan.


Resdag 30         Tisdagen den 23:e maj 2017
Båtresa på Trollhätte kanal/Göta älv från Trollhättan till Vänersborg och vidare över Vänern till Sjötorp.


Resdag 31         Onsdagen den 24:e maj 2017
Båtresa på Göta kanal från Sjötorp till Töreboda.


Resdag 32         Torsdagen den 25:e maj 2017
Båtresa på Göta kanal från Töreboda till Karlsborg och vidare över Vättern till Vadstena.


Resdag 33         Fredagen den 26:e maj 2017
Båtresa på Vättern från Vadstena till Motala och Vidare på Göta kanal till Borensberg.


Resdag 34         Lördagen den 27:e maj 2017
Båtresa på Göta kanal från Borensberg till Norsholm.


Resdag 35         Söndagen den 28:e maj 2017
Båtresa på Göta kanal från Norsholm till Mem och vidare på havet till Stegeborgs Hamnkrog.


Resdag 36         Måndagen den 29:e maj 2017
Båtresa från Stegeborgs Hamnkrog via Dragets kanal till Torö Varv.


Resdag 37         Tisdagen den 30:e maj 2017
Båtresa från Torö Varv via Södertälje kanal, Mälaren och Hammarbyslussen till Fjäderholmarna.


Resdag 38         Onsdagen den 31:a maj 2017
Båtresa från Fjäderholmarna till Gräddö.


Resdag 39         Torsdagen den 1:a juni 2017
Båtresa från Gräddö via Vätösundet och Väddö kanal till Öregrund.


Resdag 40         Fredagen den 2:a juni 2017
Båtresa från Öregrund till Slada Hamn.


Resdag 41         Lördagen den 3:e juni 2017
Båtresa från Slada Hamn till Söderhamn.


Resdag 42         Söndagen den 4:e juni 2017
Båtresa från Söderhamn via Svartsundsrännan till Hudiksvall.


Resdag 43         Måndagen den 5:e juni 2017
Båtresa från Hudiksvall till Lörudden.


Resdag 44         Tisdagen den 6:e juni 2017
Båtresa från Lörudden via Härnösand och genom Höga Kusten till Ulvöhamn.


Resdag 45         Onsdagen den 7:e juni 2017
En cykeltur på Norra Ulvön och en båtresa i blåsigt väder (se filmen) från Ulvöhamn till den före detta lotshamnen på Storklubben vid Järnäsklubb.


Resdag 46         Torsdagen den 8:e juni 2017
Båtresa från den före detta lotshamnen på Storklubben vid Järnäsklubb till Holmön och en kvällscykeltur på Holmön och grannön Ängesön.


Resdag 47         Fredagen den 9:e juni 2017
En kortare cykeltur på Holmön och en båtresa från Holmön till Bjuröklub.


Resdag 48         Lördagen den 10:e juni 2017
Båtresa från Bjuröklubb till Skellefteå (via slussen i Skellefteälven, som antagligen är landets nordligaste sluss) och vidare tillbaka till Skelleftehamn.


Resdag 49         Söndagen den 11:e juni 2017
Båtresa från Skelleftehamn till Piteå.


Resdag 50         Måndagen den 12:e juni 2017
Båtresa från Piteå via Strömsundskanelen, Tjuvholmssundet samt Luleå, och vidare på Luleälven upp till Boden, där jag vände om och fortsatte tillbaka längs Luleälven och slutligen nådde fram till ön Gråsjälören (som ligger vid Luleå).


Resdag 51         Tisdagen den 13:e juni 2017
Båtresa från ön Gråsjälören in till land i Luleå och sedan vidare till Töre (som ligger högst upp i Bottenviken).


Resdag 52         Onsdagen den 14:e juni 2017
Båtresa från Töre till  Vuono Fiskehamn (som ligger i utkanten av Haparanda).


Resdag 53         Torsdagen den 15:e juni 2017
Båtresa från Vuono Fiskehamn till Puotikari gästhamn i Finland och vidare en bit upp längs den strömma Torneälven, innan jag återigen landsteg Finland, nämligen vid ”Toranda Marina” vid Hellälä, innan jag slutligen återvände med båten tillbaka till Vuono Fiskehamn. Under dagen så rundade jag även de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari, där Sveriges östligaste plats är belägen.


Resdag 54         Fredagen den 16:e juni 2017
Bussresa hem till Kiruna.


Båtupptagning    Lördagen den 28:e oktober 2017
Båtupptagning i slutet av oktober.

 

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se