Hamnen i Töre är Sveriges nordligaste djuphamn och ligger längst upp i Bottenviken, så därför finns den stora gula bojen här, som ett bevis på att man kommit lägst upp i Bottenviken.
Ett minne från Töre. Ett minne från Töre.

Då var tisdagen den 13:e juni kommen och det var hög tid att räkna in min 51:a resdag. Som jag berättade i förra blogginlägget så kom jag fram till den lillan ön Gråsjälören (utanför Luleå) tidigt under tisdagsmorgonen och där la jag mig alltså i båten för att sova en stund i hopp om att jag skulle få vara där i lugn och ro. Men det dröjde inte speciellt länge innan det kom ett gäng personer med båt ut till den lilla ön, eftersom att de just denna dag skulle vara på ön för att arbeta. Jag hade ställt min båt vid en av de bryggorna som fanns vid den lilla ön, och kanske rent av vid den bryggan som det var lättast att lägga till med en lite större båt invid, och nu kom det alltså fler båtar till den lilla ön. Jag pratade med någon av de som hade gått iland på ön och han funderade på om det fanns möjlighet att flytta min båt lite, så att det skulle kunna få plats en till båt vid bryggan, för det var ännu en båt som var på väg med arbetare ut mot den lilla ön. Jag erbjöd mig då istället att lämna ön, så jag förberedde mig på att lämna ön med min båt, så att de andra skulle få gått om plats för sina båtar vid bryggorna. Vid denna tidpunkt så blåste det en del, så det skulle inte vara helt lätt för mig att lossa på båten och sedan hinna sätta mig och börja köra båten, innan båten antagligen hade hunnit blåsa in i något olämpligt. Nu var de ju flera personer på ön, så de hjälpte mig att hålla i min båt och putta ut mig på havet, efter att jag hade hunnit sätta mig till rätta vid ratten inne i båten. Så det gick ju bra att lämna den lilla ön, även fast det blåste en del i vindbyarna, detta tack vare att jag fick lite hjälp. Jag kan ju bara konstatera att det är ju så mycket lättare att lämna en brygga med båten i dåligt väder, då man inte är alldeles ensam.

Så jag lämnade alltså ön och styrde in mot Luleå där jag passade på att handla lite och tanka båten vid sjömacken i Ettans Båthamn, som är den stora småbåtshamnen i Luleå. I Ettans Båthamn höll man för övrigt på att bygga om hamnen, då jag var där i somras. När båten var tankad så fortsatte jag min båtresa genom Svartösundet och sedan fortsatte jag förbi Lövskär och Kälkholmen. Jag körde mellan Hamnöörarna och Lappön, innan jag fortsatte mellan Siksundsön och Bergön, för att senare passera mellan Stor-Fårön och Bergnäsgrunden. Sedan var det bara att hålla en relativt nordlig riktning så nådde jag fram till hamnen i Töre som var dagens mål.

Töre är Bottenvikens nordligaste djuphamn och Töre lär också var den plats som är belägen längst norrut i Bottenviken, därför finns det ens stor gul boj som man kan runda i Töre, som ett bevis på att man kommit högst upp i Bottenviken.

Jag övernattade i gästhamnen i Töre, som ligger i anslutning till en campingplats, så man delar faciliteter som exempelvis toaletter och duschar med campinggästerna. Som ett bevis på att man nått ända högst upp i Bottenviken så kan man även köpa sig ett sorts diplom i den kombinerade receptionen för såväl campingen och gästhamnen, vilket jag gjorde. Så efter ett tag kom det minsann ett diplom hemskickat till mig i min postlåda. Nu i efterhand så har jag läst mig till att det ska ha funnits en postlåda på den stora gula bojen, som markerar att man kommit ända upp till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken. I postlådan ska man ha kunnat skriva in sitt namn och sedan ska man ha fått ett bevis hemskickat att man varit till denna boj som ligger högst upp i Bottenviken. Men vad jag kan minnas, så såg inte jag till någon postlåda på den stora gula bojen, men det kanske är så att man ändrat rutinerna, så att man numera inte kan lämna sina uppgifter i någon postlåda på bojen, utan istället måste gå in i receptionen och meddela att man vill ha ett bevis hemskickat.

Jag fick uppleva ännu en fin sommarkväll, under vilken jag tog en kort promenad i hamnområdet, där jag bland annat såg den lilla miniubåten ”Spiggen” som finns i Töre. Sedan så la jag mig i båten för ännu en natts sömn, i hopp om att kunna sova längre under denna natt, än under den föregående natten. Jag kunde på kvällen konstatera att jag nu även hade fixat delmålet att ta mig till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Mellan Luleå och Boden vid Luleälven.

Då var det dags att välkomna måndagen den 12:e juni och därmed min 50:e resdag, vilken bjöd på många fina vyer av både Norrbottens vackra skärgård och Luleälven!

Dagen inleddes vid den kombinerade gästhamnen och campingplatsen med namnet: ”Västra kajen” i Piteå, där jag övernattat under natten mot min femtionde resdag. Jag började dagen med att ta en promenad in till Piteås centrum, där jag bland annat köpte med mig ett par nya ölflaskor (trots att jag inte gillar öl, men jag känner ju andra öldrickare att bjuda) på Systembolaget, men som kom från ett lokalt bryggeri. I staden kunde jag också begrunda delar av ”Piteå Walk of Fame”, där man lagt ner plattor i marken med namn på olika kändisar med anknytning till Piteå, och det har visat sig att det finns en hel del kändisar med anknytning till Piteå. Inspirationen till ”Piteå Walk of Fame” kan man ju tänka sig att kommer från ”Hollywood Walk of Fame”, där man i Hollywood gjort på samma sätt som i Piteå och alltså lagt ner gatplattor med namn på olika kändisar. Eller må det kanske vara så att Hollywod blivit inspirerade av just Piteå? Jag undviker nog att forska mera i vem som var först med detta påhitt. Detta är ju inte det enda i Norrland med anknytning till Hollywood, i den lilla orten Hammarstrand i de östra delarna av Jämtland, så är dess ortsnamn mycket stilfullt skrivet i enorma vita bokstäver uppe på det närbelägna berget, precis som man i Hollywood skrivit ”Hollywood” med stora vita bokstäver uppe på en sluttning. Inte heller här ska jag väl grotta ner mig för mycket i vilken ort som kom på idén först med de stora vita bokstäverna, men jag kan ju i alla fall konstatera att både Hollywood och Hammarstrand har fler gemensamma nämnare, då ju båda orterna är kända i tv-sammanhang, i Hammarstrands fall främst för tv-programmet ”Allt för byn”.

När jag är tillbaka i båten igen så fortsätter jag min båtresa. Till en början körde jag genom Strömsundskanelen som ledde mig rätt igenom Piteå och som är en rejäl genväg mellan Sörfjärden och Nordfjärden. Kanalen som leder genom sommarstaden Piteå är inte så speciellt stor, men min båt kom i alla fall under alla broar och genom kanalen utan några problem. Sedan fortsatte jag min båtresa norrut så att jag passerade utanför Trundön och sedan passerade jag mellan Sandön och fastlandet, igenom det så kallade Tjuvholmssundet och då hade jag även hunnit lämna Piteå skärgård sedan en stund tillbaka och befann mig nu i Luleå skärgård, en skärgård som jag inte sett så mycket av trots att jag bott i Luleå i flera år. På vintern kan man åka med bil ut till ett antal av Luleå skärgårds öar, då de plogar upp isvägar till några av öarna när isen är nog tjock. Men tyvärr har jag aldrig testat på att åka på dessa isvägar, men i vinter hoppas jag att det äntligen blir av att jag kommer mig för att ge mig ut och åka på dem, under förutsättning att de blir en så pass bra vinter att de allesammans blir upplogade. Inte har jag varit något direkt mycket i skärgården på sommaren heller i Luleå, trots att jag till och med äger en kajak sedan många år tillbaka, men jag har i alla fall har haft en tanke på att ta en rundtur med den vid Luleå, men det har tyvärr inte blivit av, men jag har ju den kvar så det är ju inte försent ännu. Det enda jag tidigare har varit i denna fina skärgård på sommaren, är nämligen att jag och min mamma en gång åkte en rundtur med en båt som gick som turbåt i Luleå skärgård ut till ett flertal öar. Detta gjorde vi en midsommar för ett par år sedan, men då bara åkte vi som ett varv med båten, så vi kunde inte kliva av någonstans, eftersom att vi inte hade så mycket tid till förfogande då och båten gick inte så ofta. Men vi fick i alla fall se ett flertal öar (som båten la till vid) ifrån båten, som vi passade på att äta på ombord. Så det blev lite som att åka en dagskryssning den gången och det var ju i och för sig trevligt, men det finns så mycket mera att upptäcka i denna vackra skärgård, som man sommartid kan nå med båt och vintertid med snöskoter och i viss mån med bil. Inte minst finns en restaurang på Hindersön, som heter Jopikgården, som jag aldrig har besökt. Dessutom finns det stugor som man kan hyra på ett flertal öar, liksom det finns många fler saker som också lär vara sevärda att besöka, som exempelvis en vandringsled som heter ”Skärgårdsleden”, som går över flera av Luleå skärgårds öar. Så nu när jag har en båt får det nog bli lite fler besök i denna vackra skärgård vid fler tillfällen framöver, inte minst med tanke på att jag vet flera som har stugor på olika öar i denna skärgård.

Men så tillbaka till min resa som jag alltså håller på och berättar om och som jag nyligen svävade iväg lite ifrån i berättandet. När jag passerat igenom Tjuvholmssundet så var jag ju nästan framme i Luleå, så att jag då kunde se de stora gula isbrytarna som stod vid sina kajer för sommarvila och andra typiska riktmärken för Luleå, som SSAB och domkyrkan som sticker upp i stadsbilden. Men just nu gick jag inte heller iland på någon ö i Luleå skärgård och inte heller vid någon brygga i staden, utan istället så siktade jag mot Luleälvens utlopp i havet, där jag istället körde in under den 896,5 meter långa och till viss del öppningsbara Bergnäsbron. En bro som då den var nybyggd 1954 kunde stoltsera som Sveriges längsta bro, vilket är en titel som den fått lämna över till någon yngre brokollega sedan länge tillbaka, då det numera finns många längre broar runt om i landet. Efter att jag passerat under Bergnäsbron så fortsatte jag uppströms längs älven och körde genom Gäddvikssundet och då jag passerade strax söder om den lilla ön ”Granden” visade det sig att det var rejält strömt där. Tack och lov räckte mina fyrtio dieselhästar till för att ta mig upp även längs denna lite mer strömmande etapp, även om det gick väldigt saka för mig under en stund, innan det åter blev mindre strömt i vattnet.

Jag passerade sedan under den Gamla Gäddviksbron från 1941 och inte långt efter den passagen, så kunde jag även bocka av en passage under den Nya Gäddviksbron från 1978, som E4:an passerar över. Sedan fortsatte jag över den vida Gammelstadsfjärden och vidare längs älven vid Södra Sunderbyn där det också är rejält brett mellan älvens båda sidor. Sedan när jag närmade mig Norra Sunderbyn så smalnade vattnet av vid den plats där Trafikverkets Färjerederi har en av sina tre norrbottniska bilfärjeleder, nämligen ”Avanleden” (som jag åkt med några gånger) som här går mellan Norra Sunderbyn och Avan som ligger på vardera sidan av Luleälven och är belägna ungefär mittemellan Luleå och Boden. På denna plats brukar det för övrigt plogas upp en isväg över älven under vintern, då älven är frusen och bilfärjan således inte trafikerar sträckan.

När jag fortsatte norrut genom den fina junikvällen så blev det smalare i älven och på några ställen var älven markerad med gröna och röda farledsprickar (vilket älven även till viss del varit längre nedströms också), tyvärr var många av dessa inte på samma ställe som markeringarna för dessa i mitt digitala sjökort, så jag vet ännu inte om det var markeringarna i mitt digitala sjökort som var felaktiga eller om det var de fysiska markeringarna i älven som hade flyttat på sig av exempelvis det strömmande vattnet. Men det var ändå riktigt mysigt när älven smalnade av och jag fick åka genom den fina naturen på en älv som stundvis var spegelblank då jag for fram i den sena, men ljusa försommarkvällen!

När jag kom fram till ”Paradisön”, utanför ”Åbergstorp” i Sävasttrakten så körde jag först uppströms på öns sydvästra sida, där det verkade vara som djupast och lämpligast att köra. Men när jag passerat ön så fick jag en idé att jag skulle ta ett varv runt ön, så jag fortsatte sedan nedströms på öns östra sida, då jag tänkte att det inte skulle vara några problem… Men när jag kommit en bit runt ön så såg jag att det var väldigt stenigt där jag var och körde och inte var det särskilt djupt heller där jag var och körde, så det kunde mycket väl ha resulterat i en ny grundstötning! Men tack och lov gick det bra denna gång, så jag kom runt ön och körde återigen uppströms längs älven på öns sydvästra sida.

Kring midnatt så kunde jag se hur det brann en brasa invid älvens västra sida, då hade jag nämligen kommit fram till Sandidan, som ligger vid älvens västra sida i Bodentrakten. Där invid älvkanten kunde jag se människor som verkade ha det riktigt mysigt under denna sena junikväll, som de spenderade invid älvens strömmande vatten uppvärmda av den sprakande brasan. Då jag passerat Sandidan så trodde jag att jag snart skulle vara framme vid en lämplig brygga för att avsluta dagens båtresa, för då hade jag inte långt kvar fram till målet med min älvresa, nämligen Bodens vattenkraftverk som är det nedersta av de många vattenkraftverken som finns längs Luleälven, så längre än dit kunde jag ju inte ta mig fram i älven och således hade jag då nått fram till Boden. Så jag körde båten ända upp tills jag var strax nedanför kraftverket, där jag ju blev tvungen att vända om.

För min del var ju tanken att lägga till vid någon lämplig brygga i Boden och övernatta i båten. Jag ville minnas att jag tidigare då jag besökt Boden minsann, hade sett någon sorts båthamn strax söder om kraftverket på älvens östra sida, ungefär i höjd med ett reningsverk. Men nu fann jag inte denna båthamn! Jag tänkte att den kanske var borttagen, eller om det var så illa att jag mindes så fel, för det kunde väl inte vara så illa att jag letade för dåligt efter båthamnen nu?
Men den bittra sanningen var att trots att jag kört med båten ända upp till kraftverket, så hade jag inte sett till någon båthamn i Boden.

Det enda jag fann i Boden var några enstaka och små bryggor som jag inte kände för att åka in och lägga till vid. För de första såg de ut att vara av högst privat sort, för det andra visste jag inte om jag skulle komma in till dem utan att köra på grund och för det tredje såg flera av dem så små ut att jag var rädd att jag skulle förstöra dem med min båt om det skulle börja blåsa och båten antingen skulle skava mot dem eller värsta fall till och med slita sönder dem, då majoriteten av dem inte såg stora ut.

Men var hade då båthamnen och dess bryggor tagit vägen? Nyligen fick jag nämligen svaret på den gåtan. Det var så att båthamnens bryggor hade tagits bort för att repareras då de skadats av isen i våras och att de nu är reparerade och kommer att läggas i inför sommaren 2018, så båthamnens bryggor var alltså borta, då jag var där.

För min del ställdes jag alltså inför ett dilemma, så här mitt i natten då jag trodde att jag äntligen skulle få gå och lägga mig. Skulle jag testa att lägga till vid någon av de små bryggorna, eller skulle jag testa att kasta ankare (något jag ännu inte gjort med denna båt) och tro att båten inte skull driva iväg under natten i älvens strömmande vatten, eller skulle jag helt enkelt fortsätta nedåt i älven igen?

Mitt val föll på det sista alternativet, att alltså direkt fortsätta med båten ner mot Luleå, för jag hade ju ändå inget speciellt som jag skulle göra i Boden. Så jag fortsatte nedströms längs älven. Nu kunde jag ligga på ett betydligt lägre varvtal på motorn utan att det gick saktare än då jag åkte uppströms mot Boden, då jag nu fick farthjälp av det lätt strömmande vattnet. Jag kände dock en lättnad av att jag inte tagit med någon i båten upp till Boden, för jag hade haft en liten tanke på om jag skulle fråga om någon ville åka med mig i båten från Luleå upp till Boden. Nu när jag inte ens kom iland i Boden så var det ju dock skönt att jag inte hade med någon passagerare som ville av i Boden (även om vi kanske i så fall hade kunnat stanna till, lite tillfälligt vid någon av de få bryggorna som ju trots allt fanns i Boden).

Jag funderade på hur långt jag skulle tvingas köra innan jag skulle kunna stanna för natten. Skulle jag bli tvungen att köra ända till Luleå eller skulle jag hitta någon lämplig brygga längs vägen att stanna vid? Jag hade ju visserligen inte sett så många lämpliga ställen att stanna på under min resa uppströms längs älven, men å andra sidan hade jag ju inte heller aktivt letat efter några ställen att stanna till vid heller. En tanke var att det kanske kunde finnas någon lämplig brygga i närheten av bilfärjan vid Avan. Men när jag väl var vid Avan så såg jag ingen lämplig brygga som såg så direkt allmän ut, och dessutom tänkte jag att jag lär ju också bli störd av bilfärjan om jag ska sova väldigt nära den, så jag fortsatte helt enkelt neråt i älven under den fina sommarnatten. Framåt morgonen körde jag under de två Gäddviksbroarna igen, också passerade jag den strömma etappen i älven vid Gäddvikssundet där jag nu enkelt kunde följa med strömmen, och sedan passerades Bergnäsbron ännu en gång. Jag bestämde mig för att köra ut till den lilla ön Gråsjälören, som ligger alldeles utanför stadskärnan i Luleå, då jag tänkte att där lär det nog inte vara någon hamnavgift som jag måste betala och där kan jag nog stå relativt ostört och ifred.

Så jag körde ut till Gråsjälören. Men nu när det hade blivit morgon och jag styrde ut till ön så hade det blåst upp en del på vattnet invid ön, så det gungade en hel del på min färd dit ut, men jag lyckas ändå lägga till vid en av öns bryggor och det visade sig att det inte var någon annan vid den lilla ön då jag kom dit. Jag gick iland på ön och tittade runt lite på den lilla ön, som jag besökt någon gång tidigare. Tidigare då jag varit på ön så har det dock varit vinter, så då har jag gått till ön på isen, för det är nämligen så att på vintern brukar det plogas en lång isbana på isen i Luleå och denna isbana brukar ha en avstickare ut till denna lilla ö, eftersom att Lions har en servering på ön som de håller öppen på helgerna på vintern, där de säljer korv och våfflor, så ön brukar vara ett populärt utflyktsmål bland många Lulebor. Så jag har alltså varit på ön tidigare och ätit våfflor då jag promenerat dit, då jag bodde i Luleå.

Efter att jag tagit en kort promenad på den lilla ön, efter att jag först förtöjt båten så blev det äntligen dags att gå in i båten för att sova en stund, så jag somnade i båten efter en lång resa och en dagsetapp som blev betydligt mycket längre än vad planen var på morgonen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
På väg in under Pitsundsbron, där det även kommer en båt som bogserar en lång pråm.

Söndagen den 11:e juni är det dags att räkna in den 49:e resdagen för min del. Denna dag vaknar jag upp i Kurjovikens båthamn vid Skelleftehamn. Jag börjar dagen med att tanka vid den närbelägna sjömacken. Utanför sjömacken har man dock placerat en flytbrygga (antagligen bara lite tillfälligt), som vålla vissa problem, för jag måste ju då placera båten vid denna flytbrygga, då det inte går att komma närmare sjömacken med båten, då flytbryggan helt enkelt ligger i vägen. Problemet som då uppstår är att inte dieselslangen från sjömacken når ändå fram till båten, så jag tvingas istället tanka båten med mina reservdunkar, vilka jag ju kan fylla upp vid sjömacken, så det blev ju lite onödigt besvärligt, även om det ju gick att lösa för min del, men om jag inte hade haft reservdunkarna med mig så hade jag ju helt klart ställts inför ett större problem, då inte dieselslangen nådde fram till båten. För min del så handlade det ju inte heller om att båten skulle ha några hiskeliga mängder bränsle, men hade man haft en större båt som var mera glupsk hade det ju också varit besvärligare när man inte kunde tanka båten direkt från sjömackens pump. Sedan är det ju så att det är lätt att man spiller lite onödigt mycket bränsle också då man måste tanka först i dunkar, innan man kan fylla över dessa i båten, istället för att tanka båten direkt från sjömacken.

När båten väl var tankad så fortsatte jag min resa norrut längs Norrlandskusten med siktet inställt på Piteå. Framåt kvällen hade jag passerat gränsen till Norrbotten och jag kom fram till Pitsundsbron som ligger vid Pitsundet i närheten av Pite Havsbad. Vid bron som är en öppningsbar bro som är invigd 1984, så mötte jag en bogserbåt som bogserande en lång pråm, men bron behövde inte öppnas varken för mig eller bogserbåten med pråmen, då ingen av oss var så värst höga att bron behövde öppnas. Strax efter att jag passerat under bron, så skymtade jag även det gamla färjeläget, där man tidigare kunde åka bilfärja över Pitsundet innan bron öppnades.

Jag körde över ”Yttrefjärden” och sedan körde jag på sydöstra sidan om ”Fingermanholmen” och tog sedan ut en ganska nordlig riktning in mot ”Västra kajen”. ”Västra kajen” är en kombinerad gästhamn och campingplats, som ligger belägen relativt centralt i Piteå, så där passade jag på att övernatta i båten, under natten mot måndagen, i staden som har två pappersbruk med tillhörande dofter. Färden in mot ”Västra kajen” visade sig gå över ett vatten, som inte var så värst djupt på alla ställen, men jag klarade i alla fall mig utan komma åt något grund.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Jag har stannat till vid en brygga vid Skellefteå.

Lördagen den 10:e juni innebar min 48:e resdag. Denna dag vaknade jag upp i båten i gästhamnen vid Bjuröklubb. Då jag vaknade stod fortfarande den tyskflaggade segelbåten kvar i hamnen, som var i hamnen redan då jag anlände under natten. På förmiddagen så tog jag mig en promenad upp till fyrplatsen vid Bjuröklubb, och i dess närhet verkade det förberedas för att någon typ av servering skulle hålla öppet senare under dagen.

När jag kom tillbaka till båten efter den korta promenaden upp till fyrplatsen så flyttade jag båten till kajen, alldeles vid gästhamnens inlopp, där en sugtömningsanläggning för båtars toalettankar var placerad, eftersom att jag passade på att tömma båtens inbyggda toalettank där. Tyvärr låg nu vinden på rätt in mot gästhamnen och i synnerhet mot denna kaj där sugtömningsanläggningen var belägen, så det var inte lätt att förtöja båten där och försöka att placera den på ett lämpligt ställe, då jag var ensam och fick kämpa rejält mot vinden då jag slet och drog i båtens tampar, för att den inte skulle fara iväg. Det slutade med att mannen i den tyskaflaggade segelbåten såg att jag hade vissa problem vid kajen, då jag slet i båten och kämpade mot vinden, så innan jag var klar vid kajen kom han dit och hjälpte mig, inte minst med att hålla i min båt då det var dags för mig att fara iväg. Det var ju snällt, så det tackar jag för! Även om det ju inte heller är helt osannolikt att han kom just för att hålla i min båt så att den inte skulle slita sig och blåsa in i hans båt och skada den…

Efter lite hjälp av mannen från segelbåten, så kom jag då iväg ut på havet igen och styrde mot Skelleftehamn. Vid Skelleftehamn så styrde jag in i Skellefteälven som jag började följa in mot Skellefteå. Mellan Skelleftehamn och Skellefteå finns en sluss vid Bergsbyn, eftersom att man där dämt upp älven, med den så kallade ”Bergsbydammen” i samband med att man byggde Kvistforsens kraftstation, strax norr om Skellefteå på 1960-talet. Anledningen till att man byggde ”Bergsbydammen”, lär ha varit för att tillgodose att det alltid skulle finnas ett tillfredställande djup i Skellefteälven genom staden Skellefteå även efter Kvistforsens kraftstation, som är det sydligaste av flera kraftverk i Skellefteälven.

Således kom jag nu alltså fram till en sluss som skulle passeras innan jag var framme i Skellefteå.  Jag skulle tro att detta är landets nordligaste sluss. Slussen är obemannad, så det är med andra ord självbetjäning som gäller i slussen, men det fina med det är ju att det är gratis att slussa sig igenom slussen. Så om vattnet i slussen är i fel nivå, i förhållande till den nivån som man kommer ifrån så får man alltså först klättra upp vid slussen och gå in i dess manöverkur, för att där ändra slussens vattennivå och se till att den slusslucka som man ska köra in i slussen genom är öppen. Men om slussens vattennivå är i den nivå som man kommer ifrån, så är det ju istället bara att köra in i slussen på en gång. Slussen visade sig vara konstruerad på ett sådant sätt att det skulle gå bra att slussa helt själv, även om det tog sin lilla tid för mig att förstå hur man skulle knyta fast båten och hur allt fungerade. På den nordöstra sidan i slussbassängen fanns det öglor som man kunde förtöja båten i, dessa öglor satt på en sorts ”flytblock” som löpte in en lodrät skena, så att de sjönk, respektive höjdes då vattennivån i slussen ändrades, så att således kunde man sätta fast båten i dessa och sedan skulle båten kunna glida uppåt eller sjunka nedåt längs slussväggen. Till en början upptäckte jag inte att dessa öglor skulle ändra sig tillsammans med vattennivån, så jag var lite onödigt snabb att börja knyta fast båten på andra sätt än i bara dessa öglor. Nu fanns det ett flertal av dessa öglor som kunde ändra höjd, längs ena slussväggen, men någon av dessa var dock trasig, då antagligen dess ”flyttblock” hade gått sönder. Men hur som helst så tog jag mig i alla fall upp genom slussen och satte mig i båten för att köra i väg och la i växeln framåt och kom en liten bit innan det tog tvärstopp. Då visade det sig att jag hade glömt att lossa en av alla tamparna som jag bundit fast båten med i slussen, så med en viss stress lämnade jag förarplatsen med motorn på, gick iland och lossade tampen, men då började båten vilja fara framåt med en stor kraft, då jag upptäckte att jag hade missat att lägga ur växeln i båten… Så till slut, när jag kämpat och hållit emot båten en stund, började min kraft att tryta, så jag blev tvungen att hoppa i båten, som nu for iväg på en gång, då växeln var ilagd och motorn ville föra båten framåt, även om jag nog strök mot slussväggen/slussporten med båten då den for iväg. Slussen verkade vara ganska välutnyttjad under denna lördag, då det bland annat var några vattenskotrar som tog sig igenom slussen, innan jag slussade mig igenom slussen.

När jag lämnat slussen så fortsatte jag in mot Skellefteå där jag passerade såväl under Viktoriabron som E4:an går över och under den drygt hundra år gamla Parkbron. Sedan var min tanke att försöka ta mig så långt upp i Skellefteälven som jag kunde, tanken var väl att ta sig uppåt till Kvistforsens kraftstation, även om mitt digitala sjökort inte hade så mycket till information av denna del av älven. Men jag såg att det var en del öar i älven, och jag märkte också att det var grunt på sina ställen och jag har för med att det skramlade det till under båten vid något tillfälle. Så efter en liten bit norr om Parkbron så bar det sig inte bättre än att jag märkte att det blev riktigt grunt (och om jag inte missminner mig så la jag ur växeln då) och sedan stod det inte på förrän båten fastnade på ett grund. Så jag började med att försöka putta lös båten med båtshaken, som böjde sig, så jag kom inte lös på det sättet. Så det bar sig inte bättre än att jag fick kliva ner i vattnet och putta och gunga på båten så att jag till slut kom lös från grundet (som båten fastnat ganska rejält på, eftersom att jag nog glidit in mot ett ännu grundare ställe i älven då jag stoppat propellern och således glidit lite nedströms med älvens lätt strömmande vatten) efter en stunds kämpande och sedan så vände jag om in mot Skellefteå, för då hade jag redan tröttnat och gett upp hoppet att kunna komma längre upp i älven för denna dag, och kanske hade jag även lyckats roa någon på land som sett hur jag fastnade på ett grund.

Så här i efterhand, då jag läst på lite om att köra i Skellefteälven, så tror jag att jag hade kunnat komma betydligt längre upp i älven om jag hade hållit mig på rätt ställe i älven. Det stora misstaget som jag gjorde var nog helt enkelt att jag höll för långt in mot mitten av älven, utan istället skulle jag nog ha satsat på att hålla mig närmare någon av älven kanter, för där hade det nog varit djupare.

Efter att jag kommit lös från grundet som jag fastnade på ungefär mittemellan Parkbron och Lejonströmsbron så fortsatte jag alltså tillbaka nedströms i älven igen. I de centrala delarna av Skellefteå så knöt jag fast båten vid en brygga, medan jag tog en promenad in i staden och åt. Sedan fortsatte jag under lördagskvällen nedströms genom Skellefteälven och genom slussen igen. Så småningom nådde jag fram till Skelleftehamn, där jag tänkte tanka båten. Men då visade det sig att sjömacken var stängd under nattetid, så då funderade jag först på om jag skulle övernatta vid bryggan vid sjömacken i väntan på att den skulle öppna. Men istället så bestämde jag mig för att åka in till en gästbrygga vid Kurjovikens båthamn, som låg i anslutning till sjömacken, så det var inte speciellt långt att köra från sjömacken till en riktig gästbrygga. Vid Kurjovikens båthamn hade jag tillgång till både, toalett, dusch och en fin byggnad med bland annat ett rejält kök då jag betalade för en natt i gästhamnen, så det var ett lämpligt ställe att övernatta på. Så när jag satt inne i hamnens byggnad och skrev i hamnens gästbok mitt i natten innan jag gick ut i båten för att sova, så var det efter en händelserik dag, som kanske inte riktigt hade levt upp till mina förväntningar på dagen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
De båda bilfärjorna Helena Elisabeth och Capella vid hamnen i Byviken på Holmön.

Fredagen den 9:e juni kan jag räkna in min 47:e resdag. Efter att jag vaknat i båten i gästhamnen vid Byviken på Holmön, så börjar jag dagen med att besöka öns lanthandel, samt restaurangen ”Novas Inn”, där jag får något i magen. Under inledningen på min dag hinns även en cykeltur på Holmöns nordligare delar med, där jag bland annat ser Holmöns kyrka, innan det är dags för mig att lämna den lilla ön som både har lanthandel, restaurang, båtmuseum och ett servicehus.

Jag kan under mitt besök på ön konstatera att bilparken på ön knappast hör till den modernaste i landet, men det är ju inte heller så långa avstånd på ön. Här på ön tycks det finnas betydligt fler Volvo 240:ar än Volvo V70. Rariteter som Volvo Amazon lyser inte heller med sin frånvaro på ön, utan jag vill minnas att jag i alla fall träffade på tre stycken Volvo Amazoner på ön. Jag har även lyckats läsa mig till att bilprovningen ibland kommit till ön för att besikta bilarna på ön, så att inte bilarna skulle behöva lämna ön bara för att åka och besiktigas. Bilfärjorna som går på den cirka tio kilometer långa Holmöleden, som tar cirka 45 minuter att köra mellan Holmön och Norrfjärend har inte plats för så många bilar, vilket många andra bilfärjor vanligtvis har.

Så efter att jag spenderat inledningen på dagen ute på Holmön så fortsätter jag min båtresa norrut längs Norrlandskusten, och siktar in mig på att nå fram till gästhamnen vid Bjuröklubb innan det är läggdags. Under min resa ute på havet råder ett behagligt och lugnt väder, så att havet tidvis är i princip spegelblankt. Dock träffar jag på en del dimma ute på havet under dagen, men det är inte så jättemycket, men det är ju lite otäckt när man inte ser så jättelångt ifall att det kommer någon annan snabb båt, som jag inte kan upptäcka så tidigt då jag inte har någon radar. Faktum är att detta nog var den enda dagen som jag hade dimma under hela min långa båtresa. För själva navigeringens skull och så att jag ska hitta till mitt mål spelar ju inte dimman någon stor roll, eftersom att jag ju ändå följer det digitala sjökortet som jag har i min lilla surfplatta, på samma sätt som då jag befunnit mig betydligt längre ut på havet tidigare och då det ändå varit omöjligt att se något land, eller vart jag varit på väg, på grund av det långa avståndet till land.

En stund efter midnatt så kommer jag in i en liten och vindskyddad gästhamn vid Bjuröklubb, där det redan ligger en segelbåt med en tysk flagga i aktern. Först lägger jag till bakom den ganska stora segelbåten, men sedan tänker jag att det kanske är dumt att ligga bakom den båten och uppta en ganska stor bryggplats, trots att min båt inte är så stor. Så jag flyttar efter en stund min båt till en mindre brygga, som jag tänker att kan vara besvärligare för en större båt att lägga till vid, om det nu skulle komma någon mer båt till gästhamnen, innan jag ger mig av. Så efter att jag flyttat min båt mitt i natten och kanske stört segelbåtens besättning onödigt mycket, så kryper jag ner under täcket i min båt för ännu en natts sömn i båten.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Fyren vid Bergudden på Holmön.

Så var torsdagen den 8:e juni kommen och jag var alltså inne på min 46:e resdag. På morgonen så vaknade jag upp i båten i den lilla före detta lotshamnen vid Storklubben, i närheten av Järnäsklubb. Under morgonen så var det full aktivitet i hamnområdet, då det byggdes för fullt på ”Kafé Lotsen” som skulle komma att öppnas lite senare under sommaren, alldeles invid den hamnbassäng där jag övernattat.

När jag lämnat hamnen så styrde jag norrut under denna dag, som bjöd på ett lugnt och fridfullt hav, tillskillnad från föregående dag. Jag siktade mot Holmön och passerade således långt ute på havet, utanför såväl Holmsund som Umeå, men höll mig strax innanför Petlandskär. Framåt kvällen så nådde jag fram till Holmön, som jag först till viss del följde längs dess västra sida, innan jag åkte in till Byviken som ligger på den norra delen av Holmön. Vid Byviken finns nämligen en gästhamn, där jag surrade fast båten för att upptäcka Holmön, som alltså är belägen strax nordöst om Umeå.

Holmön är en av flera öar som tillsammans bildar ögruppen ”Holmöarna”. Holmön är den näst största av dessa öar. Den största ön i ögruppen heter Ängesön, och är något större än Holmön. På Holmön finns det ett antal personer som bor året runt på ön. Vid Byviken där jag la till med båten finns förutom gästhamnen även, ett båtmuseum, en lanthandel och den kaj dit färjorna anländer. Det är nämligen så att ön trafikeras av Trafikverkets Färjerederis längsta rutt, som går mellan just Holmön och Norrfjärden (som ligger inne vid fastlandet). En enkeltur med färjan mellan Holmön och Norrfjärden tar cirka 45 minuter.

Jag har varit på Holmön en gång tidigare, nämligen sommaren 2012 (om jag inte blandar ihop årtalen), då jag var nere i Umeå och körde tåg under en period på sommaren. Då passade jag nämligen på att cykla från Umeå upp till hamnen vid Norrfjärden och därifrån tog jag med min cykel ombord på färjan till Holmön. Den gången så cyklade jag runt en del på Holmön, men jag fick ju lov att hinna med en färja tillbaka till Norrfjärden på kvällen, för att inte bli kvar på Holmön den gången. Då hann jag visserligen ner till den sydligare delen på Holmön, där jag minns att jag såg igelkottar (om jag inte missminner mig så såg jag tre igelkottar på Holmön vid mitt förra besök). Men från den sydligare delen av Holmön kan man fortsätta över en bro till grannön Ängesön och vidare ner till Ängesöns sydligare del, men förra gången hann jag inte ta mig ända ner till den sydligare delen av Ängesön, eftersom att jag var tvungen att hinna med färjan tillbaka till fastlandet då, så jag var lite besviken på att jag inte hann dit ner vid det tillfället.

Så nu var det alltså dags att hinna se mera av Holmön och Ängesön utan någon tidspress. Så efter att båten var fastsurrad tog jag mig an en cykeltur, även om jag hade en aning otur med vädret då det kom lite regn ganska omgående då jag började cykla, även om det inte var så värst ihållande. Först så cyklade jag till Bergudden, där det finns en fyr. Sedan så fortsatte jag ner till den södra delen av Holmön och vidare över bron till Ängesön. Väl på Ängesön följde jag vägen som övergick till att bli en grusväg, ungefär i samband med att jag åkte över bron till Ängesön, och efter att jag följt vägen en stund så kom jag fram till den södra delen av Ängesön och hade då tagit mig drygt en och en halv mil längs vägen uppifrån Byviken, där jag lämnat båten. Sedan var det liksom bara att vända om för mig, eftersom att vägen var en återvändsgata. Så jag cyklade tillbaka upp mot båten vid Byviken och gjorde några mindre avstickare och stopp längs vägen dit. Klockan var ju nu mitt i natten, så det var lite mörkt ute, men inte så värst farligt mörkt, då jag ju trots allt befann mig i den ljusa och fina sommarmånaden juni. Det var skönt att få ha kommit norrut till de ljusare nätterna och inte behöva kämpa i det kompakta mörkret som jag stött på längre söderut, tidigare under min långa båtresa, även om det kan vara mysigt med de mörka kvällarna också, men under de mörka kvällarna är det ju helt klart besvärligare att försöka trixa sig in i någon mörk hamn, än då man har den Norrländska juninattens ljus till sin hjälp.

Men hur som helst började klockan nu att bli mycket, och även om det inte var något kompakt mörker som jag cyklade i, så var det inte helt lätt att se allt man ville se då jag var ute och upptäckte ön, vilket jag hade tänkt att avklara under kvällen. Men då det inte var helt lätt att se allt jag ville se under nattens timmar, så bestämde jag mig för att fortsätta min cykeltur till båten, utan att göra allt för långa avstickare från vägen dit, och fortsätta att utforska ön från cykelsadeln under kommande dag i dagsljus istället, då jag ändå bara hade tänkt att upptäcka lite mer av öns norra delar, som således var i närheten av den plats där jag hade båten. Så jag trampade vidare till båten och gick in i båten för att lägga mig, efter att jag hade fått njuta av en bedårande vacker soluppgång! Under min vistelse på Holmöarna så såg jag även någon igelkott i år, så de lär nog vara många Igelkottar på Holmöarna, så varningsskylten som varnar för "Igge" är nog väl befogad.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Utsikt över Ulvöhamn.
Så var onsdagen den 7:e juni kommen och jag hade nått fram till min 45:e resdag. Efter att ha spenderat natten i Ulvöhamn, på den för surströmmingen välkända ön med namnet Norra Ulvön, så gav jag mig ut på en cykeltur på ön. Så först blev det till att montera ihop min cykel som jag haft liggande i en cykelväska i båten, och som jag inte använt sedan en tid tillbaka. När cykeln väl var i hopmonterad så gav jag mig av på en cykeltur på ön. Jag började alltså cykelturen vid Ulvöhamn, invid det stora hotellet, som jag hade övernattat invid. Jag började först att cykla lite åt sydväst, längs med Ulvösundet (som är beläget mellan Norra Ulvön och Södra Ulvön). Sedan fortsatte jag tillbaka till Ulvöhamn och vidare norrut på ön till Sandviken, och dess fiskeläge som ligger i norra änden av ön, dit det var cirka sju kilometer att trampa från Ulvöhamn. Sedan fortsatte jag via bland annat Fjären tillbaka till Ulvöhamn. Vid Fjären och vid Ulvöhamn finns kajer där passagerarbåtar kan lägga till. Men det är vid Fjären som det även är en kaj så att man kan köra iland med bilar och andra fordon på ön. Båttrafiken till Ulvön ifrån Köpmanholmen (på fastlandet) bedrivs året om (även om dess omfattning varierar över året). Beroende på årstid så kan man periodvis även åka med passagerarbåtar till Norra Ulvön även från andra platser, än bara från Köpmanholmen. På Norra Ulvön (som är den av de två Ulvöarna som framförallt är bebyggd) bor det ett antal personer året om, och det finns bland annat en lanthandel, några serveringar och en sjömack i Ulvöhamn. På ön finns det även ett flertal boenden att välja mellan, för den som önskar att övernatta på ön. Innan jag tog mig tillbaka med cykel till båten så passade jag på att titta på utsikten ifrån Lotsberget och titta in i Ulvö kyrka.

Jag var aldrig iland på Södra Ulvön, utan jag var bara iland på Norra Ulvön.

Efter cykelturen så passade jag på att tanka båten vid sjömacken och efter det så styrde jag ut med båten mot det stora havet. Ut från Ulvöhamn så körde jag lite österut så att jag kom ut på öppet hav mellan Södra Ulvön och Norra Ulvön, sedan tog jag av norrut, så att jag fick Norra Ulvön och så småningom även Örnsköldsvik (även om jag var långt från land då) på min västra sida och tog mig an dagens båtresa på havet, som inte visade sig från sin mest harmonika sida under denna dag. Faktum var att det var en gungig resa, då det var en av de blåsigare dagarna som jag var ute med båten, under min långa båtresa. Jag passade även på att filma lite från den gungiga båtresan, så att man kan få en liten känsla för hur det är att vara ute på havet då det inte är spegelblankt. Ett par gånger slog vågorna in över båten, så att det rann in vatten genom takluckan och in i båten, där lösa föremål for i golvet ett flertal gånger, så det blev lite rörigt i båten, då det gungade rejält. Framåt senare delen av kvällen så lugnade havet ner sig och det blev riktigt harmoniskt och fint då jag så småningom ankom till Järnäshamn vid Järnäsklubb. Då jag ankom till trakten av Järnäsklubb visste jag inte först riktigt var jag skulle satsa på att lägga till inför natten, men valet föll på den före detta lotshamnen på Storklubben. Där fanns det en väl vindskyddad hamnbassäng och bryggor att förtöja båten vid. Den natten som jag var där var det inte några andra gästbåtar i hamnen, men på morgonen därpå var det mycket byggnadsarbetare vid hamnen, då det pågick ett byggnadsprojekt där, eftersom att man höll på att bygga ”Kafé Lotsen” där, som skulle öppnas senare under sommaren.

/Fredrik
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Högakustenbron.

På nationaldagstisdagen den 6:e juni hade jag nått fram till min 44:e resdag. Efter att jag vaknat upp i hamnen vid Lörudden (som ligger strax söder om Sundsvallsbukten) så fortsatte jag min resa norrut. Men när jag hade kört ut från hamnområdet och kommit en bit ut på vattnet så stoppade jag propellern och lät båten driva i sakta mak en liten stund, medan jag skulle uträtta något i båten. Då jag låtit växeln vara ur en stund så kom en annan båt fram till mig och undrade om jag hade någon sorts problem (det var ju snällt), men jag fick då förklara att jag bara tagit en liten paus ute på vattnet.

Jag genade över Sundsvallsbukten, så jag var aldrig in i Sundsvall något. Sedan så körde jag innanför Svenskäret, och fortsatte sedan norrut längs västra sidan av Härnön, så att jag körde genom Härnösand, där jag körde genom den så kallade ”Västra kanalen”. Vid Härnösand finns ett par öppningsbara broar, men ingen av dessa behövde öppnas för min båt, som ju inte är så värst hög. Vid Härnösand som är en ”sjöstad” var båttrafiken ganska livlig denna nationaldag i början på sommaren. Jag kunde dock konstatera att sjömacken i Härnösand hade råkat ut för ett haveri och hade halvt som halvt sjunkit och hamnat under vattenytan, så det var ingen idé att ens fundera på om jag skulle tanka vid sjömacken där, men jag hade ju ändå diesel så att jag klarade mig ytterligare en bit norrut.

Jag fortsatte ut från Härnösand i nordlig riktning och passerade både Lungön och Hemsön på min östra sida. Vid Hemsön så korsade jag bilfärjeleden ”Hemsöleden” som förbinder ön med vägarna på fastlandet. Man skulle ju kunna tro att August Strindbergs berättelse ”Hemsöborna” handlar om öborna på just denna ö som heter Hemsön, men faktum är att den berättelsen handlar om Kymmendö i Stockholmstrakten.

Efter att jag kommit fram till Hemsön och följt den ett tag så fortsatte jag norrut längs västra sidan av Vålön, sedan fortsatte jag lite mera nordväst ut, på södra sidan av Brudstenarna, tills jag nästan var framme vid Högakustenbron (dock utan att köra under den). Utan då jag närmade mig bron så fortsatte jag istället österut så att jag körde på norra sidan av Åbordsön och Dyön, innan jag fick köra söderut en stund och rundade den sydligare delen av Valkallen innan jag fortsatte mera norrut igen innanför bland annat Storön, Långskäret, Rotskäret, Barstön, Nördflasen, Furan och Södra Ulvön, innan jag nådde fram till kvällens mål som var Norra Ulvön, som är en av de två Ulvöarna. När jag körde in till Ulvöhamn som ligger i södra delen av Norra Ulvön så körde jag in västerifrån genom Ulvösundet, som skiljer de två Ulvöarna ifrån varandra.

Denna dag innebar alltså att jag spenderade en stor del av dagen bland många fina öar i det vackra Värdsarvet Höga Kusten. Då jag nådde fram till Norra Ulvön hade det hunnit bli riktigt sent och även lite mörkt, trots att jag befann mig i den ljusa sommarmånaden juni. Vid hamnen där jag la till i närheten av Ulvö hotell, låg det redan flera båtar (även om det ändå fanns gott om ledig hamnplatser) som var förtöjda inför natten, så jag hoppas att jag inte väckte allt för många och störde allt för mycket, då jag anlände under dygnets mörkare timmar till Norra Ulvön, som lär vara känd för sin ”surströmming” (även om jag inte kände någon doft av den nämnda påstådda delikatessen, som aldrig smakat på).

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Juninatt vid Löruddens hamn.

Måndagen den 5:e juni kunde jag räkna in min 43:e resdag. Efter att jag och mina föräldrar vaknat i min båt vid gästbryggan utanför det nybyggda och fina hotellet i Hudiksvall, så gick vi in i hotellets restaurang och åt hotellfrukost, och nu var vi inte heller längre utelåsta på gästbryggan, för nu hade antagligen morgonpersonalen på hotellet låst upp grinden ut mot båtbryggan, som blivit låst under söndagskvällen så att vi blivit utelåsta vid båtbryggan. Efter att vi ätit hotellfrukost inne i hotellet så tog vi en promenad in till Hudiksvall, där vi bland annat kikade i några sjöbodar och även passade på att fika i en av sjöbodarna. Sedan promenerade vi längre in i samhället också, innan vi återvände till båten där mina föräldrar vinkade av mig och jag gav mig av med båten, och de återigen promenerade tillbaka till de mera centrala delarna av Hudiksvall. För mina föräldrars del så fortsatte dagen med en bussresa ner till Söderhamn, där de hämtade sin bil som de lämnat där under gårdagen och sedan fortsatte de med sin bil hemåt. För min del så for jag iväg med båten ut på havet och lämnade det fina sjösamhället Hudiksvall bakom mig. Jag kan tycka att det var trevligt att ha fått besöka Hudiksvall med båt, då jag ju tidigare varit där och tittat i dess sjöbodar, och en sommarkväll för några år sedan så spenderade jag flera timmar i samhället i väntan på något tåg. Den gången tyckte jag att det såg riktigt trevligt ut att vara där med båt, då jag kunde se någon båt som for fram på fjärdens mörka vatten under den sena sommarkvällen, den gången då jag spatserade längs någon väg i närheten av vattnet för att fördriva tiden, samtidigt som samhället kryllade av finbilar. Men nu har alltså jag också fått bocka av att besöka Hudiksvall med båt också.

Min resa ut på det stora havet från Hudiksvall började med att jag till en början fick följa ungefär samma sträckning som vi hade kommit in till samhället, under föregående dag, eftersom att Hudiksvall, liksom Söderhamn också ligger en bit in i en fjärd. Men efter ett tags körning med båten ganska så rakt österut, så hade jag tillslut passerat Hornslandet och kunde återigen ta sikte norrut, mot Midnattssolensland. Efter flera timmars körning med båten så hade jag Brämön på min högra sida och Lörudden på min vänstra sida, strax innan jag nådde fram till Sundsvallsbukten. Så där styrde jag in i hamnen i Lördudden (eller ”Löran” som lokalbefolkningen lär kalla platsen). Vid hamnen finns även en restaurang som dock inte var öppen då jag var där. Det var inte helt lätt att veta av var jag fick stå i hamnen och var jag inte stod i vägen för någon annan båt, så efter att jag först hade lagt till på ett ställe så bestämde jag mig för att flytta på båten till en annan plats i hamnen, där jag trodde och hoppades att sannolikheten skulle vara mindre att jag var i vägen för någon annan. Det visade sig också att det verkade gå bra att jag ställde mig där jag surrade fast båten, för jag märkte då inte av någon som kom och tyckte att jag hade ställt mig på någon olämplig plats, då jag övernattade i hamnen.

Under natten bjöd platsen på en riktigt vacker natthimmel, med många fina färger i den vackra juninatten!

/Fredrik    

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Snart har vi kommit ut genom Svartsundsrännans norra del.
Här har vi nyligen passerat under bron i Svartsundsrännan. Här har vi nyligen passerat under bron i Svartsundsrännan.

Söndagen den 4:e juni kunde jag räkna som min 42:a resdag. Redan på morgonen kom mina föräldrar med bil till Söderhamn och mötte upp mig vid båten, där jag övernattat i gästhamnen. Efter att jag och min mamma handlat en del i Söderhamn, samtidigt som min pappa provisoriskt fixat till en vindrutetorkare på båtens förarsida (vilket jag är tacksam för), så fortsatte vi sedan båtresan tillsammans. Till en början blev det till att följa samma sträckning ut från Söderhamn längs fjärden som jag hade följt åt det motsatta hållet under föregående kväll. Men sedan så höll vi mera österut innan vi fortsatte mera norrut och körde genom den för cirka tio år sedan nyrestaurerade och cirka trehundra meter långa kanalen med namnet ”Svartsundsrännan” som går mellan Svartön/Skatön och fastlandet. Kanalen var inte jättestor och vi var lite oroliga om vi verkligen skulle ta oss igenom den, men vi frågade någon som vi såg i närheten, som sa något i stil med att det borde gå bra för oss att ta sig igenom kanalen, vilket det också i efterhand visade sig att det gjorde.

Sedan fortsatte vi upp till Hudiksvall även om min pappa blev en aning sjösjuk och min mamma tyckte att vågorna var oroväckande stora, även om jag kunde konstatera att jag varit med om större vågor under min sjöresa. Så vi försökte i någotsånär mån att hålla oss innan för öar i den mån det gick, längs vår resa upp till Hudiksvall, för att slippa onödigt stora vågor. Turligt nog så brukar jag själv klara mig från sjösjuka, men även om den här dagen långt ifrån var någon av de blåsigaste då jag varit ute med båten så kunde jag ändå känna en liten gnutta av illamående i vågorna, men antagligen berodde det på att jag denna dag (då bland annat min pappa körde båten) satt nere på golvet i båten och höll på i kylskåpet, samt även fixade med mat och annat utan att titta ut. Då jag åker själv så blir det ju naturligt att jag inte sitter på golvet och inte heller sysslar jag ju då med så mycket annat, utan då ligger ju fokusen framförallt på att titta ut och koncentrera sig på båtkörningen.

Så småningom så anlände vi till Hudiksvall, som ligger en bit in i en fjärd, där passade vi på att tanka båten vid en sjömack och planerade att bo i båten vid en av gästplatserna som fanns innanför ett par grindar i närheten av sjömacken. Men vi lyckades inte få tag i någon som hade hand om dessa gästplatser som låg innanför de låsta grindarna vid gästbryggan. Visserligen så sa någon i hamnområdet att vi nog kunde stå invid sjömacken och övernatta, då det ju inte var någon riktigt högsäsong på platsen, men det kändes inte så rätt att göra så.

Men på vår färd in mot Hudiksvall (bara en kort bit innan sjömacken) hade vi kört förbi ett annat ställe med gästbryggor, nämligen något som visade sig vara ett nybyggt hotell med tillhörande restaurang, så vi åkte dit istället och band fast båten vid den nya och fina gästbryggan där. Vi betalade för båtplatsen inne i hotellreceptionen och fick tillträde till ett toalettutrymme med ingång från utsidan av den fina hotellbyggnaden. Kring gästbryggorna som låg i anslutning till/utanför hotellet så fanns det även staket med grindar, varav den ena grinden var upplåst då vi anlände på kvällen. Även en ingång som ledde från gästbryggan och hotellets altan in i hotellbyggnaden var då vi anlände upplåst. Under kvällen så åt vi mat i båten ute vid gästbryggan och när vi senare skulle gå iland och gå på toa i de anvisade toalettutrymmena som vi blivit anvisade till och som låg utanför grinden till båtbryggan, så visade det sig att grindarna till gästbryggan var låsta, liksom dörren in i hotellet från altanen, då antagligen hotellet inte hade någon dygnet runt bemannad reception då. Så någon sorts miss lär ju ha skett, för tanken lär nog ändå ha varit att vi skulle ha tilldelats någon sorts nyckel till grindarna för det var nog inte riktigt avsikten att vi skulle vara utelåsta på båtbryggan och inte ha någon möjlighet att gå in på toaletten (turligt nog hade vi ju i alla fall en toalett i båten). Hade vi dessutom gett oss av på en promenad under kvällen så hade vi ju inte heller kommit ut till båtbryggan (om vi nu inte ville ta oss en simtur dit vill säga), då vi ju istället hade hamnat på andra sidan grindarna. Naturligtvis lär det inte ha varit med avsikt som vi blev utelåsta, men det kändes ju lite snopet att vara fast ute på båtbryggan, även om vi inte led utav det (och inte heller hade vi tänkt oss att ge oss ut på någon upptäcktsfärd) och visserligen så fanns det ju även nödöppnare att ta till om vi ville ta oss in till land och till andra sidan av grinden. Men det kändes ju inte riktigt som att vi befann oss i någon nödsituation och dessutom började det bli dags att gå och lägga sig, så vi la oss och sov i båten i väntan på hotellfrukosten som vi tänkte äta under den kommande morgonen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se