2017 > 08

BMW Welt och BMW-muséet i München.

Under påskhelgen i våras, så gjorde jag och mina föräldrar en resa ner till Tjeckiens huvudstad Prag och vidare till BMW-muséet i München, som ligger i södra Tyskland. Min pappa som sedan länge gillar BMW-bilar hade nämligen fyllt 60 år tidigare i år, så jag tänkte att vi kunde göra något trevligt tillsammans så jag föreslog (eller är det kanske mera rätt att säga: ”tjatade”) att vi kunde åka till BMW-muséet i Tyskland, då jag tänkte att det kunde vara roligt att se det både för mig och honom. Som ett extra inslag i resan så tog vi omvägen via Prag, då min mamma hade hört att Prag skulle vara en riktigt fin stad, faktiskt så fin att om man bara skulle se en huvudstad så var det just Prag man skulle välja, hade visst ryktet låtit. Något som jag i efterhand inte riktigt vill skriva under på, men nu har vi i alla fall varit dit och visst fanns det vissa fina saker även där.

Så för min del började jag resan med att flyga från Kiruna ner till Arlanda på måndagen den 10:e april. Därifrån fortsatte jag med tåg upp till Rättvik i Dalarna (efter att ha bokat nya tågbiljetter, då jag missade första tåget som jag bokat, eftersom att flyget från Kiruna var försenat och jag hade bokat en lite väl tajt anslutning). På eftermiddagen kom jag i alla fall fram till Dalarna och hann även passa på och hälsa på min mormor en vända, där det bjöds på våfflor.

På tisdagsmorgonen åkte jag och min mamma bil hem till min syster, där hon bor med sin familj utanför Borlänge och där spenderade vi förmiddagen, innan vi på eftermiddagen fortsatte in till Borlänges centralare delar där min pappa arbetar och då när han slutat arbetet för dagen och var med i bilen så fortsatte vi bilresan ner till Malmö, där vi övernattade på ett hotell.

På onsdagen så fortsatte vi sedan vår resa söderut. Vi åkte över Öresundsbron och hade efter några timmar nått ner till de sydligare delarna av Danmark, där vi hade bokat in oss på bilfärjan från Gedser till Rostock. Väl framme i Gedser så hade vi en stund på oss innan det var dags att köra ombord på tysklandsfärjan, så vi så såg oss om lite området och fann Danmarks sydligaste plats. Platsen som ligger vid havet kan antagligen vara ett populärt utflyktsmål under varma sommardagar, men denna aprildag blåste det rejält på platsen och vindarna som fläktade var allt annat än varma och sköna. Efter en titt vid den sydligaste platsen i Danmark så blev det dags att köra ombord på tysklandsfärjan och under överfarten till Rostock så passade vi på att äta lunch som vi hade förbokat ombord på båten. Sedan fortsatte vi ner genom Tyskland och strax innan vi nådde fram till Tjeckien så stannade vi till vid en bensinmack för att betala en avgift och få ett litet märke att fästa på bilens vindruta för att få köra på de Tjeckiska motorvägarna. Efter en stund med bilen genom Tjeckien så nådde vi fram till Prags utkanter. Där körde vi in på en hotellparkering, vid ett hotell som kanske kunde vara där vi skulle bo, men så visade det sig att inte fallet var, och att ta sig ut från den aktuella parkeringen visade sig inte vara helt lätt då man var tvungen att betala för att komma ut från parkeringsplatsen vid en bom och för att betala behövde man ju ha tjeckiska pengar, något som inte vi hade. Men inne i hotellobbyn hittade vi en växelautomat, så till slut kunde vi komma ut från parkeringen efter att vi hade fixat fram lite tjeckiska pengar och betalat ut oss. Så då kunde vi fortsätta några meter till fram till det hotellet som vi hade bokat in oss på, vilket visade sig vara ett hotell som inte såg lika flådigt ut som det första hotellet som vi hade stannat till invid. Parkeringen där vi parkerade gav väl inte heller de bästa vibbarna om man säger så, men med lite tur kanske bilen skulle stå kvar på parkeringen även morgonen efter. Även om man kunde se en och annan bil i området som saknade vissa attiraljer, som exempelvis hjul.

Skärtorsdagen började vi med att äta frukost i den skramliga frukostmatsalen som till viss del påminde om en skolbespisning i det kombinerade hotellet/vandrarhemmet som vi hade spenderat natten på. Sedan tog vi tunnelbanan in mot Prags stadskärna. Där kom vi först till de lite mera slitna områdena, men under dagen hann vi även se sevärdheter som det astronomiska uret i Prag, Karlsbron och John Lennonmuren. Vi passade på att äta mat på John Lennon Pub, där jag testade på att äta en sorts gulasch som serverades i en tallrik gjord av bröd, så att man liksom kunde äta upp hela tallriken. Det var en mättsam rätt som verkade serveras lite här och var i staden. I Prag testade vi även på att prova en betydligt sötare sak också, nämligen bakverket som lär kallas för ”Trdelník” och påminner lite om en lång munk, något som bakas runt om på olika ställen längs Prags gator. Jag fick intrycket av att det var en hel del hemlösa i Prag, men en fin sak var ju att det verkade som att i alla fall några hemlösa bjöds på mat på kvällskvisten. Under dagen tittade vi även till två järnvägsstationer i Prag. På kvällen så åkte vi upp i TV-tornet i Prag och tittade på utsikten över staden innan vi fortsatte till samma hotell som vi hade spenderat föregående natt på.

Efter ännu en skramlig frukost som inledde långfredagen, så fortsatte vi att utforska Prag genom att åka med ett par guidade bussturer, där man fick lyssna på förinspelade guidningar av staden (som bland annat fanns på svenska), medan bussarna for fram på Prags gator. Det var dock inte helt lätt att höra vad som sas på de förinspelade inspelningarna, men vi fick i alla fall ett par rundturer i staden. I Prag såg man en hel del poliser, poliser som verkade ha rejäla vapen som de släpade runt på. På flera ställen kunde man se hur poliserna stoppade bilar och sedan gick de runt bilen och tittade bland annat med en spegel under bilen och sedan skulle även motorhuven öppnas då poliserna ville titta in under motorhuven. En av de guidade bussturerna som vi åkte med skedde i en mindre buss/större minibuss och då vi åkte på den turen så blev vi stoppade i en sådan poliskontroll som jag nyligen beskrev. När det var dags för momentet att öppna motorhuven, så misslyckades föraren med den manövern, men hur som helst så fick vi ändå åka vidare trots att han aldrig kunde visa för poliserna vad som dolde sig under motorhuven. Utan att veta vad det egentligen var som poliserna letade efter eller ville undersöka att inte fanns gömt, så kan jag ju tycka att det var konstigt att de släppte igenom oss i sin kontroll då vår förare inte fick upp motorhuven, för om det nu var något de ville försäkra sig om att man inte hade under motorhuven, så kunde ju vi ha vad som helst där under… Efter bussturerna så åkte vi även med en guidad båt som ingick bland de guidade turer som vi hade köpt. Min tro var dock att även guidningen ombord på båten skulle vara på svenska, men så var dock inte fallet. I Prag hittade jag även av en slump på en järnvägsinspirerad restaurang, där drycken serverades till borden med hjälp av ett modelltåg. Restaurangen hör till restaurangkedjan "Výtopna Railway Restaurant", som lär ha tre stycken liknande järnvägsrestauranger i Tjeckien, varav två av dessa ligger i Prag.  Dock åt vi inte på restaurangen, då jag bara råkade se den av en slump. Efter ännu ett antal timmar i Prags centrala delar så testade vi oss på att åka lite tunnelbana i staden igen. Vi fick dock under dagen uppleva att det även i Prag är populärt att lägga stora banarbeten kring påskhelgen, precis som här hemma i Sverige, så vi fick även prova på dess ersättningstrafik som bestod av bussar, vilket i mina ögon tycktes fungera klanderfritt då vi blev hänvisade till ersättningstrafiken. Framåt kvällen fortsatte vi med bilen till München, som var resans huvudmål. Under resan gjorde vi ett försök att tanka i Tjeckien och när vi väl kommit in i Tyskland igen, så stannade vi till vid en bensinmack, där jag till min besvikelse kunde konstatera att de minsann ville ha betalt för att man besökte toaletten, och inte nog med det så skulle det betalas kontant, jag som brukar försöka klara mig utan några kontanter… Nåväl efter en mindre felkörning, så checkade vi in på ett stort och fint hotell som tycktes vara ganska nybyggt, och nu fick även bilen spendera natten på ett lugnare ställe, nu när även den fick bo inomhus i hotellets källargarage. En nackdel med hotellet var dock att det inte hade så värst tillslutande toalettdörrar i hotellrummen, utan dörrarna var någon sorts skjutdörrar gjorda i frostat glas.

Frukosten på påskaftonen, alltså på lördagen var kanske den bästa hotellfrukosten som jag har träffat på. Den bestod av ett stort urval av allt från goda bakverk till vin för den som ville dricka vin till frukosten, eller om det kanske till och med var champagne och inte vin som erbjöds… Efter frukosten tog vi en promenad genom ett mindre glamoröst bostadsområde, så att vi kom fram till BMW-området, där såväl BMW-muséet, BMW Welt (som bland annat är en utställningsanläggning), BMW-fabriken och BMW:s huvudkontor ligger invid Olympiaparken i München. Såväl BMW Welt, BMW:s huvudkontor och BMW-muséet är ju riktigt snygga byggnader enligt mig, bara designen på dessa byggnader skulle ju kunna vara själ nog för att ta en omväg förbi dem. BMW-muséet var visst för övrigt målat som ett BMW-märke sett uppifrån. När vi kom fram till BMW-området så gick vi först in en kort stund på BMW Welt, men strax därefter fortsatte vi till BMW-muséet, för det var ju trots allt det som lockade oss mest. När vi alla tre hade blivit insläppta i muséet, efter att mamma och pappa fått gått och lämna en väska (som vakterna inte gillade att man tog med in på muséet) i en förvaringsbox, så hade vi en hel del att titta på i ett antal timmar. Det fanns ett stort antal bilar och motorcyklar utav olika årsmodeller på muséet, även om det ju framförallt dominerades utav äldre fordon. Pappa saknade dock ett par bilar som han hoppades få se inne i muséet, men det fanns ändå trots allt en hel del saker att titta på där och även en hel del att läsa, men texten var ju av naturliga skäl inte skriven på svenska… Själv såg jag bland annat en gammal 518 som var av samma modell som mina föräldrar hade när jag föddes och under mina första levnadsår. Men det fanns betydligt fler bilar som man kunde känna igen på ett eller annat sätt, då jag ju är uppväxt med gamla BMW:ar inom familjen, även om jag trots det inte blivit riktigt BMW-frälst, utan jag säger väl som så att då kan jag tänka mig att ha en BMW, men jag kan lika gärna också tänka mig att ha något annat bilmärke. En av de mera minnesvärda bilarna från utställning var en BMW E1 från början av 1990-talet. Det var en elbil som aldrig lär ha kommit ut i någon serieproduktion, men det visar ju ändå på att BMW testade sig fram med elbilar redan då. Efter flera timmar inne i muséet (även om min mamma lämnat muséet lite tidigare och istället gått ut på promenad och mötts av en regnskur) så gick vi vidare till BMW Welt där det framförallt var nya bilar. Där inne var vi inte så länge, utan istället gick vi vidare ut till den närbelägna Olympiaparken där sommar-OS hölls 1972. Tyvärr är det väl få som minns de sportsliga prestationerna under det OS, utan istället är det nog tyvärr fler som förknippar München-OS med de dödsskjutningar som inträffade i OS-byn. För vår del så passade vi på att åka upp i Olympiatornet som bjöd på en storslagen utsikt över München med omnejd. Sedan tog vi en promenad i närområdet och tillbaka till hotellet där vi bodde för tillfället. En liten miss med planeringen inför vårt besök var ju det att om vi hade besökt BMW-området en annan dag, så hade man även kunnat följa med på en guidad tur inne i BMW-fabriken, men det förstod jag lite väl sent.

Söndagen som alltså var påskdagen började vi med ännu en riktigt god hotellfrukost i München, innan vi gick till tunnelbanan i staden och åkte med den in till de mer centrala delarna av staden. Även här i München fick vi testa på hur det fungerar med ersättningstrafik då även denna tunnelbana var avstängd på en delsträcka för vad jag skulle tro var banarbeten, men även här fungerade ersättningstrafiken bra. Väl framme i de centralare delarna av staden så tittade vi runt lite i sanden och testade oss på att åka lite spårvagn. Även ett besök i den Engelska trädgården hann vi med, innan vi senare på dagen satte oss i pappas BMW och gav oss av norrut längs autobahn genom Tyskland. Längs vägen stannade vi till vid en vägkrog och åt. Precis som tidigare i Tyskland under resan så var maten vällagad och bra. Just på detta ställe som vi valde att äta på så fanns det som flera olika matleverantörer inne i samma restaurangbyggnad och även ett hotell låg i anslutning till platsen. Sedan så fortsatte vi vår bilresa till den tyska orten Walsrode, där vi övernattade på ett hotell.

Måndagen inleddes som brukligt med hotellfrukost innan vi fortsatte vår bilresa, en bilresa som först tog oss upp till Puttgarden, där vi även tittade in i en båt som de gjort om till en stor affär, alltså en så kallad ”bodershop”, som främst innehöll alkoholhaltiga drycker, men även en hel del andra saker som exempelvis godis. Sedan fortsatte vi med färjan från tyska Puttgardens till danska Rødby. Denna båtresa tog inte lika lång tid som båtresan mellan Gedser och Rostock som vi åkte åt andra hållet, men vi hann i alla fall med att fika ombord på båten. Sedan fortsatte vi med bilen upp till Helsingør, där vi nu återigen tog en färja över havet, nämligen båten från danska Helsingør till svenska orten Helsingborg. På så vis blev det till en viss del en annan väg upp genom Danmark än vad vi hade åkt söderut. Sedan fortsatte vi med bilen upp till en liten ort strax utanför Halmstad dit min morbror och hans fru har flyttat. Så vi passade på att hälsa på dem och övernatta hos dem. När vi hade kommit dit så bjöd de på en god middag, innan vi tog en promenad i närområdet och tittade på havet.

Efter frukosten på tisdagsorgen så fortsatte vi med bilen upp till Göteborg, där mina föräldrar släppte av mig vid flygplatsen, dit vi hann i tid, även om det inte var en självklarhet att vi skulle hinna dit i tid då det drog ihop sig till körer strax söder om Göteborg. Men vi svängde av stora E6:an en bra bit innan Göteborg och tog oss på så vis fram via mindre vägar fram till flygplatsen. Efter att vi vinkat adjö till varandra så fortsatte jag med flygplan upp till Arlanda, där jag bytte till ett annat flygplan som tog mig hem till Kiruna och en sista liten tur ut på vägarna, nämligen med flygbussen från Kirunas flygplats in mot de centralare delarna av Kiruna, och mina föräldrar fortsatte med sin bil hem till Dalarna, så även fast jag hade en längre sträcka att åka så kom jag nog hem innan dem, då jag ju reste på ett lite snabbare sätt.

Det var ju trevligt med en utflykt så man fick möta våren lite, även om det inte bjöds på så mycket till värme under turen, men jag fick i alla fall träffa mina föräldrar några dagar och vi fick se lite mera av världen, än vad vi sett tidigare! Sedan är det ju trevligt att se de påkostade muséerna som olika biltillverkare har, då de ofta är både fina och påkostade, och det är ju inte bara BMW som har ett muséum.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Färden fortsätter genom Göta kanal.

Resans 32:a dag blev torsdagen den 25:e maj. Dagen började med ett besättningsbyte ombord på båten. Det var nämligen så att ett par andra vänner, nämligen Jonas och Åsa kom med bil ner till Töreboda där jag och Daniel hade övernattat i båten, så då fick jag tacka Daniel för ett par trevliga dagar tillsammans med honom och istället välkomna Jonas och Åsa till båten, efter deras något struliga bilresa som de hade påbörjat i Dalarna riktigt tidigt på morgonen, en bilresa som inte lär ha gått helt klanderfritt då de även fick punktering på vägen till Töreboda. Men det hann i alla fall fram innan vi skulle ge oss av med kolonnen med båtar på dagens färd längs Göta kanal, även om det blev en något stressig omlastning av båten. Det kändes dock som att jag inte tackade Daniel så propert för de dagar som han hjälpt mig att ta mig fram med båten genom ett antal slussar, han blev redan i ottan lämnad i självaste Töreboda innan hann ens hunnit få någon frukost… Daniel fick sedan det tvivelaktigt ärofyllda uppdraget att köra Jonas och Åsas bil till Söderköping, där han sedan fick ta sig vidare ifrån med buss.

Så när Jonas och Åsa kommit ombord i båten så gav vi oss av med båtkolonnen och körde under järnvägsbron i Töreboda då den öppnades. Vi höll oss långt bak i kolonnen, då jag föredrar den positionen, då är man ju inte så beroende av de andra båtarna, utan det är ju bara att hänga med de andra, utan att känna att man är i vägen för någon båt som ligger bakom. Inte minst var det ju en lämplig position, då Jonas nästan på en gång kom på att han glömt sina solglasögon i bilen, vilka Daniel fick komma och räcka över till oss på ett lämpligt ställe invid kanalen, strax efter att vi passerat järnvägsbron i Töreboda. En annan gång under kanalturen tog vi det dock lite väl lugnt… Det var nämligen så att ibland kom man ikapp båtarna som skulle slussa innan oss då man kom till en sluss, och då fick man ju avvakta tills det blev vår tur att slussa och då brukade vi ofta vända båten och köra en bit mot vår egentliga färdriktning, för att sedan stoppa motorn och sakta glida framåt mot slussen som vi väntade på att få köra in i, då det brukade ta ett tag innan det blev vår tur. På samma sätt gjorde vi en gång och befann oss bakom en kurva, då slussvakten kom emot oss. Då visade det sig att de hade fått vänta på oss eftersom att vi hade lagt oss och börja glida sakta mot slussen, då jag trodde att det skulle ta en lång stund innan det blev vår tur som så många andra gånger, men den gången så gick det riktigt snabbt eftersom att det bara var en sluss med en liten nivåskillnad, så jag var ju inte alls på alerten då slussluckorna öppnades för oss den gången.

Även denna dag bar det av uppför vid den första slussningen, som var vid Tåtorps sluss, som lär vara en av få handdrivna slussar i Göta kanal. Men sedan så nådde vi upp till sjön Viken som är belägen mellan Vänern och Vättern, vars vattennivå är nästan 92 meter över havet och då hade vi alltså nått upp till Göta kanals högsta vattennivå, så efter flera dagars uppåtslussning ändå från Lilla Edet där jag och Daniel var under måndagen, så upphörde uppåtslussandet och ersattes istället av nedåtslussande. På eftermiddagen nådde vi fram till Karlsborg vid Vättern, efter en glasspaus vid Forsvik. I Karlsborg tankade vi vid Göta kanals sjömack, men det var ingen billig sjömack, då dieseln kostade 17 kronor litern! Det positiva med det höga drivmedelspriset är väl ändå att man i alla fall kan hoppas att pengarna går till något bra som till driften av Göta kanal, men med lite otur kan ju bränslepriset också skrämma bort en och annan kanalfarare.

I Karlsborg tog vi en paus från båtåkandet och gick och tittade på Karlsborgs fästning, även om jag så här i efterhand inte tyckte att det var så mycket att se. I alla fall inte det som vi såg av den. Nästa målpunkt för kolonnen med båtar var Motala som låg på andra sidan Vättern, men där skulle vi vara först på eftermiddagen under kommande dag, så då kunde man själv välja om man ville korsa Vättern under denna dag eller under kommande dag. Vi valde dock att korsa Vättern redan denna kväll, men istället för att styra rakt mot Motala så siktade vi på Vadstena som ligger strax söder om Motala, så vi stannade för natten vid en brygga i Vadstena. Gästhamnarna längs Göta kanal har för det mesta varit både fina och ingått i avgiften för kanalpassagen, men i Vadstena så ingick inte gästhamnsavgiften (då vi inte längre befann oss vid Göta kanal), utan istället så fick vi betala en hamnavgift där. I Vadstena så såg jag redan när vi kom in mot hamnen en gästhamnsskylt vid en brygga, som var bland de yttersta bryggorna i hamnen, så vi la till där. När vi senare promenerade in i hamnen visade sig att det fanns gästbryggor betydligt längre in i hamnen, gentemot den brygga om jag lurat in oss till, då den bryggan som vi lagt till vid innebar en rejält lång promenad för att komma in till såväl toaletter, som till de mer centrala delarna av Vadstena, men det positiva med vårt bryggval var ju dels att det var lätt att lägga till vid bryggan, men också att vi hade Vättern och utsikten ut mot sjön nära till hands.

I planeringen från början var tanken såväl att vi skulle hinna ner till Visingsö och sedan under nästkommande dag kunna trampa dressin vid Vadstena, men Visingsöturen strök jag av tidsskäl, och dessutom har jag i alla fall åkt färja till den ön vid ett tidigare tillfälle. Den där planen med att hyra cykeldressin brast istället på att dressinuthyrningen inte var öppen under den dagen som jag hade tänkt mig att trampa dressin vid Vadstena.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Vi får vänta medan Green Cargo på Kinnekullebanan korsar Göta Kanal.
Onsdagen den 24:e maj blev resans 31:a dag. Nu hade jag nått fram till en riktig ”milstolpe” under min resa och nu skulle antagligen en av resans största höjdpunkter påbörjas, nämligen en färd på Göta kanal. Visserligen hade jag från början även tänkt att hinna utforska lite mera kring Vänern, men den tiden hade istället förspillts till annat sedan lång tid tillbaka.

På Göta kanal råder ”högsäsong” under högsommaren och på vårkanten och på höstkanten råder istället någonting som kallas för ”bokningssäsong”. Under ”högsäsongen” öppnas broar och slussar kontinuerligt under dagen (på de flesta ställena) allt efter att båtar ankommer till platserna, men under ”bokningssäsongen” kan man bara starta sin resa under ett par dagar under veckan och sedan så måste man åka i kolonn med andra båtar längs Göta kanal, eftersom att slussvakterna åker bil mellan broarna och slussarna, för att öppna broarna och bemanna slussarna allt eftersom att kolonnen med båtar glider fram i kanalen. Just då det var tidsmässigt lämpligt att åka genom Göta kanal för mig så var det alltså en så kallad ”bokningssäsong”, så jag hade redan i förväg bokat in mig och båten på en kanalresa i kanalen, eftersom att man måste förboka sin kanalresa om man vill genomföra den under den så kallade ”bokningssäsongen”. Om man är flera båtar som vil ta sig genom kanalen snabbare än de fem dagar som det normalt tar under bokningssäsongen, så kan man även boka in sig på en snabbare variant av kanalresa som istället bara tar tre dagar, om man exempelvis gör resan med huvudsakliga syftet att förflytta sin båt mellan två olika platser.

Innan kanalresan började skulle man samlas och få lite information om kanalresan vid en byggnad invid kanalen i Sjötorp. Så jag och Daniel promenerade iväg i tid och inväntade samlingen vid en byggnad som jag gissade att var den plats som vi skulle samlas på, men det visade sig att vi skulle samlas vid en annan byggnad än vid den byggnad som jag gissade att vi skulle samlas vid. Så vi kom väl något sent till samlingen, men det var nog ingen större skada skedd trots det. Nu när vi skulle ge oss in i kanalen så stundade ju Kristihimmelsfärdshelgen, så intresset var ganska stort att åka genom kanalen så vi var från början åtta stycken båtar i Sjötorp som skulle ge sig av i kanalen, och eftersom att det bara fick plats fyra stycken båtar (i förekommande storlek) i varje slussbassäng, så blev vi indelade i två grupper som skulle följas åt under dagen, i vår grupp var vi tre motorbåtar och en segelbåt. En trevlig sak med att åka i kolonn var ju att man träffade besättningen på de olika båtarna ett flertal gånger under dagarna som kanalresan pågick.

Vår grupp av de två grupperna som skulle ge sig iväg, var den gruppen som fick åka från Sjötorp sist denna dag, så det dröjde ett tag innan vi kom iväg därifrån. I Sjötorp finns visserligen en sjömack (även om den ligger ovanför den första slussen som vi skulle slussa uppför), men jag bedömde att vi hade tillräckligt med bränsle med oss även efter att jag hällt i en av de båda reservdunkarna ner i tanken på båten, så vi behövde inte besöka sjömacken i Sjötorp.

Det var många slussar som vi slussade uppför under denna dag och även ett antal broar som skulle öppnas när vi skulle fram med kolonnen. På ett ställe råkade dock en bil köra sönder en vägbom vid en öppningsbar bro, och då vägbommen var trasig så kunde inte bron öppnas på normalt sätt, så vi fick invänta någon typ av tekniker en längre stund innan vi kunde fortsätta vår resa. Men så småningom hade vi nått fram till Töreboda framåt kvällen. Under dagen så hade vi inte kommit så långt geografiskt, men vi hade slussat uppför ett stort antal slussar, så det hade ju tagit sin tid. Men även om vi inte hade kommit så långt så hade vi ju ändå trots allt kommit så långt som planen var. I Töreboda så lagades mat i båten som vi åt på båtens akterdäck då vi låg förtöjda vid en brygga. En man på en grannbåt fick testa att sjösätta sin livbåt och ta en roddtur i den, då några barn hade råkat få sin boll ner i kanalen och bollen behövde hjälp upp till land igen…

Daniel passade för övrigt på att ta en simtur i kanalen i Töreboda.

På kvällen i Töreboda så passade jag på att fylla i den sista reservdunken med diesel ner i båtens tank, och när jag lutade mig framåt med reservdunken för att hälla i dieseln ner i båtens tank så hörde jag ett plums i vattnet och tänkte: ”nej”, då jag trodde att jag råkade tappa i båtens tanklock ner i vattnet. Men jag blev också lite förvånad, för jag brukar ju ändå försöka lägga tanklocket på ett säkert ställe så att det inte ska kunna åka ner i vattnet, för om jag tappar ner det i vattnet och inte skulle få upp det (då det antagligen sjunker, eftersom att det är tungt och gjort i metall) skulle jag få problem. Delvis så skulle det ju riskera att rinna ner vatten ner i dieseltanken, men det skulle nog också vara ganska dyrt att köpa ett nytt tanklock, om jag nu ens skulle lyckas få tag i ett sådant. Men så fann jag till min glädje att tanklocket minsann låg kvar på en säker plats som jag lagt det på och kunde konstatera att det ”bara” var min telefon som glidit ur min ficka. Nämligen den telefon som jag ändå hade lessnat på, då dess batteri var dåligt, dess internminne var fullt och den fungerade allmänt dåligt, så då fick jag ju ännu en anledning att skaffa en ny telefon i alla fall. Daniel erbjöd sig visserligen att försöka sig på att dyka efter telefonen i det mörka och grumliga vattnet, men vi båda anade att det kunde bli svårt att hitta den och jag ville ju ändå ha en ny telefon, så han slapp gå ner i det mörka vattnet. Daniel berättade också att han under sin simtur även hade fått i uppdrag att titta på en annan båts propeller utan att kunna se den i det grumliga vattnet, och då var det ju ändå ljust ute och nu hade det dessutom hunnit bli mörkt, så det hade nog inte varit en lätt uppgift att dyka efter telefonen. Telefonen har visserligen en gång i tiden varit skapligt vattentät, så vi gjorde ett tappert försök att ringa till den för att se om den skulle kunna lysa, då kanske det skulle finnas en större chans att hitta den men då vi ringde till den kom vi bara till mobilsvar, så dess tid var nog redan förbi och inte så mycket att bry sig om. Turligt nog hade jag även med en äldre gammal hederlig knapptelefon, så det var bara att söka upp en Teliabutik för att få ett nytt SIM-kort till den, så ännu använder jag den gamla knapptelefonen i väntan på att jag ska bestämma mig för vad jag ska skaffa för någon ny telefon.

/Fredrik  
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Ute på Vänern.

Tisdagen den 23:e maj, blev min 30:e resdag. Denna dag var det dags att ta sig an en rejält lång sträcka så vi gick upp tidigt på morgonen och hade någon sorts förhoppning att hinna till ”Brinkebergskulles sluss” utanför Vänersborg ungefär samtidigt som den öppnade för fritidsbåtar på morgonen. Daniel som gärna ville ha en springtur, sprang upp till slussen och jag körde båten genom centra delarna av Trollhättan och vidare upp mot Vänersborg. På vägen mot slussen passerade jag den motorbåt som hade passerat oss dagen innan i Lilla Edet då vi befann oss vid bryggan strax nedanför slussen i Lilla Edet.  På min resa mot ”Brinkebergskulles sluss” så fann jag också en ö som jag ville köra ett varv runt och jag kunde ana att jag skulle ankomma långt efter Daniel till slussen då jag tog ett extra varv runt ön som jag ville runda. Men när jag anlände till slussen så var det nästintill samtidigt som Daniel anlände dit, så ingen av oss hade behövt vänta någon lång stund på den andra. Nu var vi ju inte vid slussen så jätte tidigt som jag hade hoppats på, men det spelade inte så stor roll, för vi hade ju ändå hela dagen på oss upp till Sjötorp som var kvällens mål, och skulle det inte räcka med hela dagen och hela kvällen, så hade vi ju även i värsta fall även hela natten att ta till…

Vi blev inte heller själva i slussen då vi slussade upp till vattennivån som är densamma som i Vänern, utan även den motorbåt som jag på vägen mot slussen hade kört förbi följde med in i slussen och slussade uppströms samtidigt som oss. Sedan när vi hade slussat klart så kom vi efter en stunds körning fram till en järnvägsbro i Vänersborg som vi inte kom under utan att bron öppnades. Så där fick vi ta en paus medan ett par tåg passerade och sedan öppnades bron så att både vi och den andra motorbåten (som vi hade slussat tillsammans med) kunde passera under bron. Sedan tänkte vi tanka på sjömacken i Vänersborg, men först fann vi inte sjömacken så vi la oss vid en kaj och undersökte var macken fanns, genom att ringa till de som hade hand om sjömacken och då visade det sig att sjömacken var på andra sidan om den järnvägsbro som vi nyss blivit framsläppta under, alltså skulle vi behöva passera bron två gånger till om vi skulle åka fram och tillbaka till sjömacken. Men därifrån som vi befann oss var det inte heller långt till en vanlig bensinmack på land, så istället tömde jag en dieseldunk ner i båten, så då hade jag två tomma dieseldunkar som vi istället gick och fyllde på bensinmacken som inte var långt bort, vilket gjorde att vi i alla fall hade bränsle så att det skulle räcka upp till Sjötorp.

Sedan gav vi oss ut på Vänern upp mot Sjötorp. Vänern, som jag har hört att kan bjuda på rejäla vågor i besvärligt väder, visade sig tacknämligt nog från sin bästa sida då den mer eller mindre var spegelblank under hela vår resa upp till Sjötorp. Det var en riktigt fin resa denna försommardag i slutet av maj!

En fördel nu när man inte bara var själv ombord, vilket jag kunde dra stor nytta utav nu när Daniel var med, var ju att en kunde laga mat medan den andra körde båten, tidigare hade det blivit lite si och så med maten ute på vattnet, utan istället hade det mera blivit att man kunnat äta någon smörgås eller så då man varit ute på öppet vatten. Men nu kunde vi ju laga riktig mat, även om inte båda kunde sitta vid bordet och äta samtidigt. Men vi kunde vara effektiva och plocka en lång strecka under dagen, så lagom till skymningen på kvällen anlände vi fram till bryggan i Sjötorp efter en riktigt fin dag ute på Vättern!

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En stor båt i slussen i Trollhättan.

Måndagen den 22:a maj blev min 29:e resdag. Dagen började med att jag tidigt åt frukostbuffé inne i restaurangen hos det cateringföretag som huserade bredvid den brygga som jag hade övernattat vid. Sedan bar det av uppåt längs Göra älv längs samma sträcka som jag hade kört dagen innan, då jag körde ett varv runt Hisingen, men när jag hade passerat Bohus så blev det nu okänt vatten för mig, då jag ju föregående dag hade svängt av ut mot havet igen, då jag var vid de trakterna.

Vid lunchtid skulle jag möta upp min kompis Daniel i den lilla orten Lilla Edet, där han skulle möta upp mig strax nedanför slussen som finns där. Så han hade med andra ord också fått starta dagen tidigt då han hade spenderat förmiddagen på såväl tåg som buss för att ta sig hemifrån Stockholmstrakten där han bor, fram till den lilla orten Lilla Edet i de västra delarna av landet. Min förhoppning var ju att hinna fram till Lilla Edet innan Daniel och visst hann jag det, men det var inte med mycket marginal, då det visade sig att älven var rejält ström där jag körde, så jag fick pressa alla de 40 dieselhästarna i motorn ganska så hårt för att ta mig upp i tid till Lilla Edet, och på vissa ställen gick det ändå riktigt sakta. Men jag kom som sagts upp till Lilla Edet i tid. Anledningen till att jag ville vara i Lilla Edet redan vid lunchtid var den att jag ville hinna komma upp till Sjötorp redan under nästkommande kväll.

Då Daniel släpat sina resväskor genom den lilla orten och fram till min båt vid en liten brygga som finns strax nedströms om slussen i Lilla Edet, så var det trevligt att få träffa honom. Under sin promenad fram till båten, så hade han dock kunnat konstatera att det fanns en annan brygga som visst låg mycket närmare den plats som han klev av bussen vid, så han kunde ju ha fått en kortare promenad om jag istället valt en annan brygga… Efter att Daniel hade kommit ombord så passade vi på att läsa på lite om hur en slussning skulle gå till enligt Göta kanals hemsida, och blev där vi stod förtöjda omkörda av en båt som vi senare skulle träffa på fler gånger under den kommande veckan. Medan vi försökte oss på att bli lite klokare på hur man slussar så gled en segelbåt förbi oss, men den tvingades strax också stanna till för att invänta en broöppning. Efter en stunds begrundande om slussning så tog vi oss an den första prövningen, nämligen då vi siktade mot slussen i Lilla Edet, men innan vi blev insläppta i slussen så skulle dess vattennivå sänkas till den nivån som vi befann oss på. På vägen fram mot slussen kom vi även förbi segelbåten som strax innan glidit förbi oss. Detta eftersom att den fortfarande inväntade broöppningen, något som vi slapp eftersom att vi inte var högre än att vi kom under den aktuella bron. Besättningen på segelbåten frågade oss om vi visste hur man kallade på broöppning och med tanke på flaggan bak på båten så tror jag att båten kom någonstans ifrån Storbritannien. Segelbåten blev så småningom framsläppt då bron öppnades och vi hamnade åter igen bredvid varandra. Inte heller de var några vana slussare så varken vi eller dem kände någon större lust att få äran att köra först in i slussen, så det slutade med att Daniel om den segelbåtens besättning fick köra ”sten, sax och eller påse” om vem som skulle få äran att skynda först in i slussen. Lotten föll på att vi slapp åka in först så när slussportarna öppnades blev det segelbåten som fick köra in först och vi körde sedan in i slussen strax bakom segelbåten. Slussbassängen var stor i slussen då slussarna i Trollhätte kanal även används för lastfartyg, så det var inga problem för oss att tillsammans rymmas i slussen.

Vi hade ju strax innan vi körde in i slussen läst på noga om hur man slussar i Göta kanal och där stod det tydligt att man skulle använda tampar som skulle förankras högst upp i slussen, men när vi väl kom in i denna sluss som ju inte är i Göta kanal, utan i Trollhätte kanal kunde vi till vår förvåning konstatera att här använde man sig utav en annan princip för småbåtar, nämligen genom att hålla i sig med båtshake eller tampar i krokar i slussbassängens väggar eller lodräta stegar som också fanns längs slussbassängens väggar. Nu visade det sig att det var en hiskelig tur att jag två dagar tidigare hade låtit mig investera några slantar i en båtshake under min shoppingtur i Göteborg.

När vi kommit upp till den övre nivån i slussen så följde vi efter segelbåten ända fram till trakten av Trollhättan, där segelbåten inte styrde in mot slussen, utan istället körde åt ett annat håll, nedanför slusstrappan där. Så jag och Daniel fick slussbassängerna för oss själva då vi slussade uppför den stora slusstrappan i Trollhättan som består av flera så kallade trappsteg/slussteg. I Trollhättan finns det även några äldre slussar som inte längre är i bruk, då de numera har ersatts av den slusstrappa som vi använde oss utav. Broar och slussar i Trollhätte kanal är fjärrmanövrerade och det är i just Trollhättan som de som sköter dessa huserar, så i övre delen av slussen så kom en man ut och vill ha betalt av oss, men vi hade ju redan förbetalt vår kanalresa så för vår del räckte det att visa upp kvittot som vi hade i datorn. När vi väl kommit genom slussarna i Trollhättan, så visade det sig att vi inte skulle hinna genom den sista slussen i Trollhätte kanal under denna eftermiddag, alltså ”Brinkebergskulles sluss”, som finns uppe vid Vänersborg. Så vi beslöt oss för att stanna alldeles ovanför slusstrappan i Trollhättan för natten och fortsätta vår båtresa under nästkommande dag.

Så när vi förtöjt båten så passade vi på att fika vid ett café invid kanalen. Sedan gav sig Daniel ut på en springtur och jag gick istället och handlade mat till kvällens middag. Nu befann vi oss dock inte invid de mest centrala delarna utav Trollhättan, utan ett antal kilometer från stan, så det var en bit till matvaruaffären, även fast jag inte valde en matvaruaffär som låg i centrum. Men innan jag hade kommit tillbaka till båten så hade jag nog gått längre än vad Daniel hade sprungit, för att inte nog med att det var en bit till affären, utan jag försökte mig även på att hitta genvägar, som snarare gjorde att jag gick lite lätt vilse och gick betydligt längre än vad jag hade behövt promenera. Jag kan i alla fall konstatera att jag kom fram till båten långt mycket senare efter att Daniel anlände efter sin springtur. Men en positiv sak var i alla fall att jag fick möjlighet att se ett stort lastfartyg i slussen i Trollhättan, då jag var ute på min promenad.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Träd. Träd.

I onsdags så var jag ute på en cykeltur här hemma i Kirunatrakten. Det var så att jag hittade en väg på kartan redan förra året som jag tänkte att jag ville cykla då jag nämligen funnit en skogsväg som går från ”Esrangevaägen” ut till E45:an och kommer ut på E45:an mellan Vittangi och Svappavaara, så jag tänkte att det kunde bli en lämplig rundtur på cykel. För drygt en månad sedan gav jag mig på turen, men då hann jag inte långt innan jag fick punktering på bakhjulet, så den gången slutade det med en promenad hem från Laxforsentrakten och då var det ju tur att jag inte hunnit så långt…

Nästa gång jag tänkte ge mig ut på turen så kom jag aldrig iväg eftersom att jag istället stannade hemma och gjorde andra saker då.

Men nu i onsdags kom jag äntligen iväg på eftermiddagen. Först cyklade jag till Jukkasjärvi och handlade med lite fika till min fortsatta tur. Sedan fortsatte jag mot Esrange, men innan jag kom fram till Esrange, så svängde jag av på en skogsväg och trampade mil efter mil på grusvägar tills jag kom fram på E45:an mellan Vittangi och Svappavaara, efter att ha korsat en bro över Torneälven som jag aldrig åkt på tidigare. Sedan fortsatte jag upp till Vittangi, där jag bland annat var till campingen en vända och på vägen från Vittangi så passade jag på att svänga förbi en utsiktsplats vid Posiorova. Sedan fortsatte jag E45:an ner till Svappavaara och genom Svappavaara innan jag kom ut på E10:an och följden den vägen upp till Kiruna igen. När jag var framme i Svappavaara hade det dock hunnit bli natt så det var inte så mycket trafik på stora vägen, vilket ju var bra. Efter ytterligare några timmar kom jag fram till Kiruna och hade då trampat drygt 16 mil, även om tempot varit långsamt och jag gjort otaliga stopp vid allt från badplatser (även om jag inte badade) till andra små ställen som man kunde upptäcka. Turen genomfördes mestadels på asfalt, men ett antal av milen var också grusvägar. Vädret var helt okej då jag bjöds på solsken på eftermiddagen, även om jag också bjöds på lite duggregn under kvällen, men inte mera än att jag inte behövde ta på mig regnjackan. Dock var det en aning kyligt på natten, men jag hade ju med mig en del varma kläder så det var inga problem. När jag väl kommit hem och gott och lagt mig och sovit ett antal timmar så väcktes jag av ett riktigt oväder med både blåst och spöregn, så det var ju tur att jag inte mötte det vädret under min cykeltur…

Under turen såg jag ett träd med en speciell trädkrona (som ni kan se på bilden), en älg, en ren och ett rådjur. Rådjur är enligt min bedömning dock inte så vanliga här omkring, då ser jag minsann oftare harar och renar häromkring.

Kartan på denna länk visar ungefär hur jag åkte (även om den inte visar exakt som jag åkte och ordningen på delmålen på kartan verkar ha en tendens att byta plats med varandra).

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Vid Staloluokta i Padjelanta nationalpark.

Förra året så var jag ju bland annat ute och vandrade Padjelantaleden, vilket ni kan läs om här. Den 17:e till 23:e juli gav jag mig ut på årets första fjällvandring, en tur som till viss del följde samma sträckning som turen då jag följde Padjelantaleden, men i år så höll jag mig till stor del lite längre västerut än under fjolårets tur, även om jag även nu till stor del vandrade genom Padjelanta nationalpark som är Sveriges största nationalpark en del av världsarvet Laponia. Under årets tur så följde jag till stor del Nordkalottleden som är en vandringsled som slingrar sig fram genom såväl Norge, Sverige och Finland (även om jag nu bara var i Sverige). Min tur denna gång gick från Kvikkjokk till Vaisaluokta, som ligger vid Akkajaures strand nära Ritsem.

Jag visste redan innan jag gav mig av att jag inte hade överdrivet med tid för den tur som jag hade planerat att genomföra. Jag var nämligen bara ledig en vecka och turen var ju ganska lång. Om man läser om den cirka fjorton mil långa Padjelantaleden på datorn så rekommenderas minst tio dagar för den turen (även om jag tog den på betydligt snabbare tid under förra sommaren). Minst tio dagar var alltså en rekommendation om man skulle följa Padjelantaleden och nu skulle jag dessutom gå lite längre än dess streckning.

Som så många andra gånger när jag skulle ut och åka så lyckades jag att pricka in en dag då järnvägen var avstängd och man istället var hänvisad till ersättningstrafik istället för att åka tåg, eftersom att man denna gång höll på med den stora bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag hade att välja på en buss som ersatte morgontåget från Kiruna till Gällivare och som beräknades vara framme vid 08:00 i Gällivare eller ordinarie länstrafikbussen från Kiruna till Gällivare som skulle vara framme vid järnvägsstationen i Gällivare vid 07:50, exakt samma tid som Inlandsbanan som jag hoppades hinna fortsätta med söderut, även om naturligtvis även den var ersatt av buss mellan Gällivare och Jokkmokk dagen till ära på grund av bangårdsombyggnaden i Gällivare. Så jag gjorde en chansning och klev på länstrafikbussen ner till Gällivare dit jag anlände i god tid då ingen av busspassagerarna skulle till Gällivare sjukhus, så därför slapp bussen åka omvägen om sjukhuset innan den körde till järnvägsstationen. Så då hann jag med Inlandsbanans ersättningsbuss i Gällivare utan problem, vilket var en buss som tog mig ner till Jokkmokk. Bussen hade tyvärr inte så mycket bagageutrymmen, så den blev välfylld med stora ryggsäckar och annat bagage, inte minst i Porjus där en man med såväl cykel som cykelkärra äntrade bussen. I Jokkmokk fick jag en liten paus då jag handlade lite. Det positiva med att jag hann med den tidiga förbindelsen till Jokkmokk var att jag då även hann med dagens första busstur till Kvikkjokk, så att jag även hann med en av de ordinarie båtturerna från Kvikkjokk till Padjelantaleden (som börjar på andra sidan en stor fors) redan vid lunchtid, annars hade jag antagligen fått vänta ända tills morgonen därpå om jag skulle kunna åka med någon av de ordinarie båtturerna mot Padjelantaleden. Således fick jag ett lugnare, eller i vart fall mera realistiskt tidsschema inför min vandring, då jag kunde börja gå redan på måndags eftermiddagen och inte först på tisdagsmorgonen.

Under bussresan gjorde bussen ett längre stopp vid Årrenjarka Fjällby som ligger strax innan Kvikkjokk, så där blev det en fikastund innan den sista biten av bussresan till Kvikkjokk genomfördes. Väl framme vid Kvikkjokk så var det en timme kvar tills båten skulle avgå mot Padjelantaleden, så jag passade på att äta lunch på fjällstationen, där jag beställde en paj, som visade sig vara slut efter att jag betalat för den, så istället fick jag ändra min beställning till en hamburgare, som jag i alla fall hann äta upp, även om det blev en aning stressigt. Vi var flera personer som ville åka båt upp till Padjelantaleden och ännu flera personer som skulle hämtas uppe vid Padjelantaleden så det var två öppna båtar som körde oss från Kvikkjokk upp till Padjelantaleden som börjar cirka tre kilometer bortanför Kvikkjokk. När jag blivit avsläppt från båten så lämnade jag min ryggsäck vid den plats där båten släppt av mig sedan vandrade jag längs en diffus stig tillbaka mot Kvikkjokk, parallellt med vattnet som jag då nyligen färdats på med båten. Efter cirka tre kilometer kom jag fram till en gård och där fortsatte jag en kort bit längs en stig mot ett berg, men långt innan jag nått upp på bergets topp så vände jag tillbaka till den plats där min ryggsäck väntade, så det blev till en början en lätt promenad på cirka 6 km utan packning. Sedan efter att jag tagit på mig ryggsäcken så följde jag Padjelantaleden upp till fjällstugan Njunjes där stugvärden bjöd på saft när jag kom in i stugan för att återlämna en karta som hörde till stugan som jag fått med mig av båtföraren, eftersom att någon annan gett den till honom då de fått låna den i stugan tidigare och nu skulle alltså kartan tillbaka dit den hörde hemma. Efter saftpausen fortsatte jag till fjällstugan Tarrekaise, där jag tältade en liten bit från stugan. Dagsetappen under måndagen blev alltså cirka 6 km utan packning och cirka 20 km med packning, vilket vill säga cirka 26 km totalt.

På tisdagen började jag med att gå in i fjällstugan Tarrekaise, vilken är en av de stugor längs min tur som har en liten butik. I butiken inhandlade jag några varor, då jag inte hade med mig så mycket mat utan istället hade tänkt att handla efter hand i de fjällstugor som har en liten butik. I förhand hade jag redan kollat upp vilka stugor som skulle ha butik och genom att handla i dem kunde jag minska på den vikt som jag behövde bära med mig, samtidigt som det känns som att man gynnar de som driver fjällstugorna genom att handla i dem. I stugan träffade jag även på några personer som hade kommit ifrån det hållet som jag avsåg att fortsätta mot. De hade visst haft en besvärlig dag innan och tvingats gå runt mycket vatten, men om inte jag missuppfattat det hela så hade de åkt helikopter ut till en plats som de sedan hade fått kämpa sig ifrån. Stugvärlden i Tarrekaisestugan rekommenderade inte mig att fortsätta åt det hållet som var min plan då hon hade hört att det fanns en del snö åt det hållet som jag var på väg mot och det kunde vara en del höga flöden i några vad, men jag bestämde mig ändå för att försöka fortsätta min tur som planerat. Men jag hade i åtanke att jag kanske kunde få lov att tvingas vända, om det blev för besvärligt, men jag hade även med i tanken att jag vid tidsbrist skulle kunna avbryta min tur genom att gå till Sulitelma i Norge eller åka helikopter från Staloluokta.

När jag hade gått ett tag mot fjällstugan Vaimok så kom jag fram till den andra av de två rastkojorna som jag passerade under dagen. Där träffade jag på en annan person som låg och vilade, då han vandrat från Vaimokstugan under denna dag och berättade att han bott två nätter där efter att ha kommit dit från Tarrekaisestugan, alltså längs samma väg som jag nu var på väg längs mot Vaimokstugan. Han hade visst tyckt att turen var besvärlig och hade nu vänt om och funderade sedan på att fortsätta norrut längs Padjelantaleden istället för att följa den led som jag nu gett mig på att vandra (om jag förstod honom rätt). Lite orolig blev jag allt vad som skulle kunna vänta mig men ännu hade jag inte stött på några omöjliga hinder så jag fortsatte fram till Vaimokstugan där stugvärlden bjöd på saft innan jag fortsatte längs leden mot fjällstugan Pieskehaure. Leden mot Pieskehaurestugan började med att jag skulle upp för en lång backe, som sedan följdes av en lång nedförsbacke. Vid inledningen av utförslöpan såg jag en annan person som också var ute på vandring. Någon timme efter midnatt nådde jag fram till Pisekehaurestugan där jag slog upp mitt tält strax nedanför fjällstugan efter att ha gått 40 km under dagen.

På onsdagen började jag med att besöka stugvärlden och handla lite i hans butik. Det visade sig att det inte hade varit så många gäster i hans stuga dittills på säsongen, det lär dock vara en mer välbesökt stuga under vintersäsongen, då det är mycket snöskotertrafik i trakten omkring stugan. Den gångna natten hade det inte bott någon gäst över huvud taget i stugan. När jag frågade om han visste hur skicket var på leden mot Staddajåkkå dit jag var på väg fick jag till svar att han inte visste så mycket om det, men att han hade haft besökare som gett sig av ditåt och de hade i alla fall inte kommit tillbaka, men han hade inte träffat på någon som kommit därifrån ännu… Själv hade han gått en bit på leden ditåt, och den biten som han hade gått bedömde han som att var i gott skick utan några större snömängder. På förmiddagen fortsatte jag alltså mot fjällstugan Staddajåkkå och efter ett tag träffade jag på en man som kommit därifrån, vilket ju var ett gott tecken på att jag nog skulle kunna ta mig ända fram till stugan. Leden bjöd på ett par vad, men inget av vaden var något av de värre som jag träffat på i fjällvärlden (trots att det regnat en del några dagar tidigare och att det varnats för höga vattenflöden i Lappland), utan de nådde inte ens över mina skoskaft. Dock var det en del snö att gå över då våren kommit sent och vintern bjudit på mycket snö, men det var inte så besvärligt, även om det blöta gräset och snön gjorde att mina skor som redan sedan första dagen var blöte minsann inte blev något torrare. På kvällen nådde jag fram till Staddajåkkåstugorna, där jag tältade strax utanför stugan. Under vandringen under dagen hade jag även kommit in i Padjelanta nationalpark och således var detta den första stugan under turen som drevs av ”Badjelánnda Laponia Turism ekonomiska förening”, fjällstugorna som jag hade träffat på innan under min tur drivs istället av ”Svenska Turistföreningen”. När jag kommit fram till stugområdet tog jag en liten kvällspromenad upp mot det berg som jag kommit ifrån innan jag satte upp tältet. Denna dag blev det 32 km vandring.

Torsdagsmorgonen började jag med att gå in till stugvärdarna i Staddajåkkåstugorna, efter att jag plockat ihop mitt tält. De hade nämligen nybakade glödkakor till försäljning (som jag köpte), likt de flesta andra stugvärdarna i Padjelanta nationalpark också kan erbjuda, vilket ju är trevligt och gott! Sedan lämnade jag min ryggsäck där och gick de sex kilometrar fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga som heter ”Sårjåsjaurestugan”, som ligger belägen strax utanför nationalparksgränsen. Stugan är en liten och gammal stuga som inte ens rymmer ett eget rum för stugvärden. Stugvärden får istället bo i ett av de båda gästrummen, om nu inte stugan blir full för då hade han även ett tält utanför stugan att ty sig till. Som jag förstod det så hade det dock inte ännu kryllat av besökare vid stugan i år. Efter att jag fått saft där så traskade jag tillbaka till Staddajåkkåstugorna och träffade på dess stugvärdar, den ena stugvärden mötte jag redan innan jag kom fram till stugan då han var på väg ut för att fiska och den andra stugvärden var vid stugområdet. Sedan fortsatte jag till Staloluokta där jag tältade. Denna dag blev det således en promenad på 12 km utan packning och 12 km med packning, så denna dags totalt avverkade 24 km kan ju nästan betraktas som en vilodag i sammanhanget.

Fredagen inleddes med ett besök vid Parfas kiosk som ligger vid Staloluoktastugorna. Kiosken har öppet under några timmer på förmiddagen och några timmar framåt kvällskvisten. Efter kioskbesöket fortsatte jag till Arasluoktastugorna, men denna gång följde jag inte Padjelantaleden dit (som jag gjorde under förra årets promenad i trakten), utan istället så gick jag på östra sidan av berget ”Stuor Dijdder” och följde en stig som lär vara en gammal led. Numera går i alla fall Padjelantaleden på bergets västra sida. Väl framme vid Arasluoktastugorna så var inte stugvärden på plats vid stugområdet, men eftersom att det stod på en lapp vid stugområdet att man kunde besöka stugvärden i ett annat hus i byn så promenerade såväl jag som andra personer runt bland husen i den lilla byn för att leta efter stugvärden, som det visade sig att inte heller var hemma i sitt hus. Men till slut fann vi henne (efter att ha ”knackat på” i några olika hus). Så jag köpte ett par glödkakor av henne och hon sa att hon skulle komma till stugområdet och öppna kiosken inom en ganska kort stund, så jag inväntade henne vid stugområdet och handlade några saker av henne innan jag gick vidare. Längs leden mot Låddejåkkåstugan så såg jag flera personer som var ute och körde motocrosscyklar i fjällen, det var antagligen samer som håll på att samla in renar inför kalvmärkningen. Uppe på himlen kunde man även se en helikopter hovra, där antagligen renarna befann sig. Det var speciellt att se personerna arbeta mitt i nationalparken där de for på sina motorcyklar och for med helikoptern, i den nationalpark där inte ens ”vanliga” hundar är välkomna under stora delar av året. Samerna har dock en hel del fina hundar och några av dem träffade jag på vid Arasluokta. Kalvmärkningen var ryktesvis cirka tre veckor försenad på grund av att sommaren kommit sent till fjällen och att snömängderna långt in på sommarmånaderna ännu hade varit rejäla. Visst såg det allt trevligt ut att få köra runt med motorcrosscyklar i den fina naturen och korsa både jokkar och snöfält! När jag kommit fram till Låddejåkkåstugan så slog jag upp mitt tält och kokade pasta och värmde de köttbullar som jag köpte i kiosken på morgonen. Fredagens vandring kunde på kvällskvisten summeras till 25 kilometer.

Lördagen inleddes som vanligt med glödkakor innan jag traskade iväg. Efter en stunds vandring kom jag ut ur nationalparken och fram till Kutjaurestugan som är en fjällstuga som drivs i STF:s regi. Efter en liten paus där så fortsatte jag längs leden uppför mot högre höjder. Redan vid fjällstugan kunde jag ha valt en annan stig än leden mot Vaisaluokta, nämligen en stig som ledde till ett litet samiskt sommarviste och därifrån kunde man ha fortsatt längs en stig så att man kom fram längre bort på leden (alltså närmare Vaisaluokta). Ungefär när jag kom fram till den plats längs leden som kom från sommarvistet valde jag att lämna min ryggsäck där och fortsätta ner till sommarvistet. Det fanns olika generationer av stigar som ledde ner mot sommarvistet från vandringsleden, den stigen som jag valde ner mot sommarvistet var av en äldre sort och det tog inte så lång tid innan jag tappade bort stigen och mitt vägval tvingade mig även till att ta mig an ett mindre vad innan jag nådde fram till sommarvistet där jag köpte turens sista glödkakor. När jag hade inhandlad brödet testade jag att följa stigen från sommarvistet till Kutjaurestugan där jag varit en stund tidigare. Väl framme vid Kutjaurestugan så vände jag om igen till sommarvistet och följde sedan därifrån den antagligen nyaste stigen (och mest välmarkerade stigen) upp mot högre höjder, vandringsleden och min ryggsäck, således fick jag en ganska lång kvällspromenad utan ryggsäck som en avstickare från mitt målmedvetna traskande mot Vaisaluokta. Från början var tanken att jag någon gång under denna dag skulle slå upp mitt tält för ännu en vila innan jag nådde fram till Vaisaluokta, men vädret var bra (förutom under en mindre regnskur på kvällen) och jag ville ju också komma fram till Vaisaluokta och inte behöva stressa dagen därpå när jag fick lov att hinna med båten därifrån vid lunchtid, så jag traskade hela vägen fram till byn Vaisaluokta och vidare till fjällstugan där jag tältade strax bortanför fjällstugan som drivs av Svenska Turistföreningen. Denna dag blev det många kilometer avverkade, nämligen cirka 37 km med ryggsäck och cirka 6 km utan ryggsäck, så det var ju inte så konstigt att jag inte kom fram förens mitt i natten, då det blev totalt cirka 43 km under denna dag.

Efter en rejäl sovmorgon på söndagen så gick jag tillbaka till fjällstugan vid Vaisaluokta från min tältplats. Stugvärden var dock inte vid fjällstugan eftersom att denne var på gudstjänst i en kyrkkåta i byn Vaisaluokta, där det finns en nyare och en äldre kyrkkåta (någon kilometer från fjällstugan) där det bedrivs gudstjänst någon/några gånger per år och denna söndag var alltså en sådan dag. Vid fjällstugan klev jag sedan på båten m/s Storlule (som ni kan läsa mera om här), som tog mig över vattenmagasinet Akkajaure fram till Ritsem, varifrån jag fortsatte med buss till Gällivare, där jag bytte till en annan buss som tog mig hem till Kiruna.  Bussen från Ritsem gjorde ett längre uppehåll vid Stora Sjöfallet där det bland annat finns en restaurang, där jag gjorde ett nytt försök att beställa bland annat en paj. Även här gick det bra att betala för pajen, men också här visade det sig att den paj som jag beställt inte fanns för tillfället… Så även här blev det till att hitta på något annat att äta istället för pajen…

Avslutningsvis kan jag konstatera att jag hann genomföra min tur på cirka 19 mil (varav 166 km med packning) under de dagar som jag hade att disponera för turen. Sträckorna är dock lite diffusa då avstånden angetts som olika långa på olika ställen. I början av turen var vädret inte på topp då det inte var någon riktig sommarvärme, men under slutet av turen bjöds jag på riktigt finväder och totalt sett var turen nästan nederbördsfri på dagarna, men tyvärr så var det ju en hel del blött på marken och således också även i mina skor…

För den intresserade finns några kartbilder i slutet bland bilderna där jag ungefärligt ritat i hur jag tagit mig fram, men det är bara ungefärliga skisser hur jag har tagit mig fram.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Många båtar vid infarten till Göteborg.

Söndagen den 21:a maj blev min 28:e resdag. Denna dag var tanken att börja ta mig uppåt en bit i Trollhätte kanal som till stor del följer Göta älv. Tanken var från början att hinna ända upp till Lilla Edet under dagen, där jag skulle få sällskap i båten utav Daniel dagen därpå. Detta eftersom att jag även i Lilla Edet skulle träffa på Trollhätte kanals första sluss. Men dit upp skulle det inte behöva ta en hel dag så jag började dagen med att köra uppströms i Göta älv till Kungälvstrakten, där jag åter styrde ut mot havet (efter ett varv runt "Sävtuvan"), men denna gången via ”Nordre älv”, innan jag återigen kom fram till Göteborgs centrala delar efter att åter avverkat en etapp ute på havet, men denna gång avverkades havsetappen i södergående riktning och på så sätt tog jag alltså ett varv runt Hisingen som är Sveriges femte största ö till ytan sett.

I ”Nordre älv” så finns ”Ormo skärmanläggning” som består av två öppningsbara passager för båtar. Den består av en mindre passage för mindre fritidsbåtar som genom ljussignaler växelvis släpper igenom båtar uppströms respektive nedströms, samt en större passage som kan öppnas på beställning om större fartyg ska passera platsen. Anläggningen finns där för att hindra att allt för mycket vatten tar vägen genom ”Nordre älv” istället för via Göta älv.

Det var en fin dag, och ute på havet kryllade det av båtar i olika storlekar, inte minst var det många segelbåtar då det vekade pågått någon segeltävling i försommarsolen.

När jag framåt kvällen åter nådde fram till Göteborg så följde jag Göta älv uppströms igen, där jag redan på förmiddagen hade kört med båten och efter en stunds körning stannade jag till vid en brygga för att äta middag. Vid bryggan stod det nämligen att man var välkommen att stanna för att äta/fika och om man ville fick man stanna till i flera timmar. Invid bryggan fanns det ett cateringföretag, som dock inte hade öppet då jag anlände. Men inte långt från bryggan ligger ”Stigs Center” som är ett populärt ställe för lastbilar att stanna vid då det består av såväl bensinstationer och restauranger, så jag tog en promenad dit. Först besökte jag en pizzeria som skyltade om att de hade pizzabuffé, men det visade sig att det inte var en vanlig pizzabuffé som stod uppdukad, utan istället skulle man sätta sig vid ett bord och beställa vad man ville ha och skulle få äta så mycket man ville, men jag kände att jag inte hade ro att sitta ner där och vänta på mat så länge, så jag gick istället vidare till en närbelägen kiosk och beställde mat, då jag tänkte fortsätta en bit till med båten under kvällen. När jag väl kom tillbaka till båten så kunde jag ju inte annat att konstatera att det var en ganska bra brygga som jag stannat vid, alltså en brygga som jag mycket väl kunde spendera natten vid. Sedan att det närbelägna cateringfirman serverade frukostbuffé från tidiga morgonen var ju inte heller något annat än ett stort plus i kanten. Så jag bestämde mig för att stanna för natten vid bryggan och kliva upp tidigt på morgonen nästkommande dag, eftersom att även snart skymningen skulle anlända.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se