2016 > 09

En tur i Narviksfjällen med omnejd.
I helgen som var, alltså den 17-19 september 2016, så var jag ute på en tredagarstur i fjällvärlden. Turen började med att jag tidigt på lördagsmorgonen tog bussen fån Kiruna till Narvik, vilket ju var en fin resa i sig. En bussresa förbi Sveriges näst djupaste sjö Torneträsk, och genom små fjällorter som Abisko, Björkliden och Riksgränsen. Även om jag ju åkt den vägen ett flertal gånger tidigare och otaliga gånger längs den till stora delar parallellgående järnvägen ”Malmbanan” så kan jag fortfarande tycka att det är en fin tur. Denna lördagsmorgon var det ganska många resenärer med på bussen. Några skulle till Björkliden, en del till den fina Trollsjön och någon skulle ut och fiska.

Väl framme i Narvik så klev jag av bussen vid busstationen och promenerade ner till havet och kände på dess vatten, så att min tur verkligen skulle bli ända nerifrån havsnivå och uppåt. Sedan hade jag tänkt att vandra upp på Rombakstøtta, så jag vandrade upp till vattenverket som ligger en bit ovanför Narvik, där leden mot Rombakstøtta börjar. Där i närheten lämnade jag min ryggsäck och började gå mot toppen, men redan vid vattenverket såg jag på en karta att det fanns fler ställen att gå till i närheten och inte bara till Rombakstøttas topp. Därför följde jag först leden mot toppen, men när leden sedan delade sig så att man kunde välja att gå mot toppen eller mot ett ställe som kallades för ”Tøttarota”, så valde jag att först gå mot ”Tøttarota”. På vägen till ”Tøttarota” så kom jag även förbi ”Funnhytta”, som är en av de många fjällstugorna som finns att besöka i Norge. När ja väl kommit fram till ”Tøttarota”, så fanns där anteckningsblock, som dock var väldigt blöta, men som man skulle kunna ha skrivit in sitt namn i om man hade velat. Jag befann mig alltså då en bit upp på bergets fot. Sedan fortsatte jag upp mot ”Rombakstøttas” topp ifrån ”Rombaksrota” då jag tänkte att det nog skulle gå att gå upp mot toppen därifrån även om det inte var någon led eller stig där. Jag tog mig också en bit uppåt på berget på den sidan, men efter ett tag blev jag tvungen att vända om då jag konstaterade att jag inte kunde komma upp längs denna sida av berget. Så när jag efter en långs stund hade vandrat tillbaka hela vägen till det ställe där jag tidigare hade vikt av leden mot toppen så fortsatte jag nu upp mot toppen, men nu var jag ju både lite tröttare än tidigare, samtidigt som eftermiddagen började bli lite sen. Eftersom att det var en fin septemberdag så var det många andra ute på fjället också. När jag hade kommit en bit upp och det visade sig att leden delade sig till såväl ”Rombakstøtta” som till ”Beisfjordtøtta” så mötte jag ett gäng som jag frågade hur lång tid de trodde att en tur därifrån skulle ta upp till ”Rombakstøttas topp”. De uppskattade att jag hade cirka en och en halv timme kvar till toppen, så jag valde då istället att vända tillbaka ner till min ryggsäck och fortsätta ner till Narvik för att prioritera att istället hinna med resten av min planerade tur. Istället får jag någon annan gång göra en ny tur, då jag kanske kan komma upp på såväl Rombakstøtta som Beisfjordtøtta under samma tur.

Så jag tog mig ner till Narvik och åt bland annat en god Tacobaguette på ”Circle K”, som numera Statoil heter. Sedan hade det blivit mörkt, men det gjorde inget, för nu hade jag ända bara tänkt att vandra längs landsvägen i cirka en mil in till den lilla byn Beisfjord, som ligger invid Beisfjorden. Det var en lättpromenerad bit på asfalt längs med en fjord. Det var till och med två bilar som stannade och undrade om jag ville ha skjuts, men det ville jag ju inte då jag ju ville avverka hela sträckan på mina egna ben. En av bilarna som stannade och frågade om jag ville ha skjuts sa också att jag syntes bra i mörkret med min blinkande lampa där jag gick i kvällsmörkret, så det var ju bra att jag förhoppningsvis syntes bra. Väl i Beisfjord, så tog jag mig strax utanför byn innan jag satte upp mitt tält, i den sena lördagskvällen.

Söndagens mål var att ta mig över fjället till Katterat, något som började med vandring längs en grusväg och ett litet vad, som var väldigt litet och inga problem att ta sig fram över utan att vare sig behöva ta av sig skorna eller bli blöt om fötterna. Sedan väntade en rejäl uppförsbacke upp till trädgränsen. Sedan tog ett stenigt landskap vid, där man även fick kämpa lite för att komma upp för något mindre klippblock. De var en klar fördel att det var torrt väder då man gick på mycket sten och berg och så här års behövde jag inte heller gå på någon snö, vilket lär kunna vara en besvärlig sak med denna led tidigt på sommaren, då det på ett ställe lutade ner mot en sjö. (Jag och min mamma hade en gång tidigare i sommar börjat gå denna led mellan Beisfjord och Katterat, men då ”vände vi om” eftersom att hon bland annat hade ont i knät, och i efterhand var det nog bra att vi vände då det visade sig att vi annars hade kommit till en hel del stenar att balansera på, även om vi nog redan hade tagit den brantaste stigningen).

Efter en del passerade stenblock och en fin liten vattenansamling, så nådde jag fram till den fina sjön ”Basejávri”, där jag tog en liten paus innan en kort uppförsbacke väntade inför en lång nedförsbacke genom en stor dalgång fram till Hunddalshytta. Vid Hunddalshytta som är ett fint fjällstugeområde tog jag en rast och tittade in i stugan. Hunddalshytta har ingen stugvärd på plats, men är liksom många andra fjällstugor i Norge ändå låst med en så kallad ”DNT-nyckel” som tillhandahålls av ”Den Norske Turistforeningen”. Denna nyckel passar i låsen som finns på många av ”Den Norske Turistforeningens” fjällstugor. Efter att jag passerat fjällstugan så hade jag ytterligare knappt en kilometers promenad längs den numera tydligare leden innan jag nådde fram till en grusväg som jag följde ner till Katterat i drygt en mil. En väldigt lättvandrad väg eftersom att den till stor del gick i nerförsbacke. Vägen går mellan ett vattenkraftverksintag, (som ligger där leden från Hunddalshytta övergår i grusväg knappt en kilometer från Hunddalshytta) och stationen i Katterat, kort sagt så är det en väg som saknar förbindelse till andra vägar, då ju inte heller Katterat har någon annan väg än denna väg fram till stationsområdet, förutom ”Rallarvägen” som inte är någon bilväg. Nedanför stationshuset vid Katterat så tältade jag i en mossbeklädd glänta, efter en dag med relativt bra höstväder.

På måndagen var min plan att vandra från Katterat till Katterjåkk, för att där stiga på tåget mot Kiruna. Katterjåkk ligger för övrigt någon kilometer in i Sverige. Vandring dit tänkte jag till största delen genomföra längs den så kallade ”Rallarvägen”. ”Rallarvägen” är numera är en vandringsled (som man även till stor del kan cykla mountainbike på) längs den gamla materialväg som man byggde i samband med att man byggde Malmbanan och Ofotbanen (som järnvägen heter på den norska sidan av riksgränsen) för över hundra år sedan.  Så jag började vandra längs den en liten bit från Katterat, men lämnade sedan ryggsäcken för att gå tillbaka och gå en annan led som jag sett dagen innan strax innan jag kom fram till Katterat stationsområde, en led som var skyltad mot Katterjåkk. Jag tänkte att det bara var en liten alternativ väg just vid stationsområdet så jag tänkte att jag även skulle gå den och strax komma fram till ryggsäcken där jag lämnat den, men efter att traskat på en bit längs denna stig bland annat över en fin hängbro så konstaterade jag att detta var ju en helt annan väg till Katterjåkk över fjällen, så då var det bara att vända tillbaka igen till ryggsäcken och jag följde sedan ”Rallarvägen” mer eller mindre ända upp till Bjørnfjell. En vandring som till stor del följde Ofotbanen, genom en trakt där det för tillfället även pågick en del kraftledningsbyggen. På vägen upp till Bjørnfjell passerade jag ännu en norsk fjällstuga, nämligen ”Vokterboligen” som ligger strax intill järnvägen. Längs denna etapp mötte jag även en grupp som jag skulle tro att var en norsk skolklass.

Eftersom att jag kom iväg lite sent från Katterat, då jag vandrat runt en stund vid Katterat på den stig som skulle visa sig bära iväg upp mot fjället, så blev det en något stressig tur upp till Katterjåkk, men jag hade ju alternativa planer att kunna stiga på tåget tidigare än i Katterjåkk nödfall. Men när jag var vid Bjørnfjell bedömde jag att jag borde hinna med tåget från Katterjåkk utan att behöva kliva på det tidigare. Så jag vandrade strax söder om järnvägen över landsgränsen längs de så kallade ”snögallerierna” som till stor del täcker järnvägen mellan Bjørnfjell och skidorten Riksgränsen. I Riksgränsen korsade jag järnvägen genom en tunnel. I Riksgränsen hittade jag på Rallarvägen igen, som jag hade tappat bort i Bjørnfjell. Så från Riksgränsen till Katterjåkk följe jag återigen Rallavägen till största delen av sträckan.

I Katterjåkk klev jag på nattåg 10093 som jag åkte med hem till Kiruna, tillsammans med mina trevliga före detta kollegor som arbetade i tåget. Efterhand kunde jag konstatera att det var tre relativt varma dagar och vackra höstfärger som jag hade upplevt. Vädret var bra de två första dagarna, även om den tredje dagen bjöd på en del regn så var det ändå relativt varmt. Under turen mötte jag folk under turens alla dagar, och som vanligt var det personer från olika delar av världen, som nu var uppe i Skandinavium för att uppleva fina höstdagar precis som jag, oavsett om de var ute på dagsturer eller längre strapatser.

Längst ner i blogginlägget har jag gjort ett försök att illustrera på en karta ungefär hur turen genomförts.

/Fredrik
loading...
Karta.
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En liten krabat i Harrå. Harrå som för övrigt liggrer mellan Gällivare och Kiruna längs Malmbanan. En liten krabat i Harrå. Harrå som för övrigt liggrer mellan Gällivare och Kiruna längs Malmbanan.

Under natten som var så träffade jag på en liten krabat på spåret.
 
Eftersom att jag hade stannat på sidotågspåret i Harrå för ett tågmöte så gick jag ut för att se vad det var för någon krabat som satt på spåret framför mig. Det visade sig vara en padda som satt och frös.
 
Jag tyckte att den var väldigt orädd, jag som hade hoppats att den skulle kliva av spåret då den såg mig, för att inte bli överkörd när jag väl skulle rulla vidare, men den verkade så obrydd och orädd när den såg mig. Så jag testade att putta till den lite med en liten "makadamsten" som låg i spåret, med förhoppningen att den skulle hoppa iväg, men då föll den tyvärr mer eller mindre handlöst ner i makadamen. Det var då jag kom på mitt misstag att det var ju en kallblodig krabat som jag hade att göra med och nu hade ju nattemperaturen sjunkit, så av försåtliga skäl var den inte så pigg.
 
Jag hade ju inte en tanke på att denna padda satt och frös och inte hade mycket till energi i denna temperatur, när jag puttade till den för att den skulle hoppa vidare. Så jag får be om ett förlåt för min ovarsamhet med dig lilla krabat, och hoppas att du denna fina tisdag tinat upp och hoppat fram till något säkrare ställe att spendera natten nu när temperaturen på kvällskvisten sjunker igen.

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
En vy längs Padjelantaleden.
En vy längs Padjelantaleden.

 
Hej allesammans!
Nu testar jag att göra någonting nytt för mig, nämligen att starta en blogg. Jag har ju läst några bloggar genom åren och vissa har jag bara tittat in på någon gång och andra har jag följ mer eller mindre plikttroget och det är ju framförallt ett par som har inspirerat och gett mig inspiration.
 
En blogg följe jag bokstavligt talat såväl bloggaren och bloggen ända in i döden från min skärms horisont, den handlade om en man som ringde in till radioprogrammet "Karlavagnen" och berättade om att han bloggade om sin obotliga sjukdom. Visst är det en sorlig historia, men på hans väg fick han även kontakt igen med borttappade delar av sin före detta familj som ju trots allt var en glädje i hans svåra vardag.
 
I en helt annan blogg har jag fått följa en tjej som följt sina drömmar och flyttat från Göteborgstrakten till en liten by i vackra Ångermanland och tack vare sin blogg och sin egen vilja har funnit så väl kärleken och blivit en framgångsrik företagare som kan leva på en plats som hon vill bo på.
 
Ett tredje exempel som jag vill lyfta fram här är en lokförarkollega inom ett annat järnvägsföretag än det företag som jag själv får lönen ifrån. Han har många gånger tagit upp ämnen som man kan känna igen sig i och lyft på stenar som man ogärna själv vill lyfta på, men som man vet att finns där i vardagen och hoppas att de inte kommer i rullning. Likväl som han flera gånger kommit med spännande och rykande färska nyheter inom tågbranschen såväl roliga som tråkiga.
 
Som nämnt finns det ju mängder av riktigt duktiga bloggare runt om i landet så det finns många som gett mig inspiration och jag hoppas att man inte trampar på för många tår eller att någon känner att man härmas för det är ju inte min mening, utan jag vill ju istället också inspirera andra precis som andra inspirerat mig till att göra olika saker. Jag tycker ju också att det är roligt, att för andra personer skriva och berätta om olika upplevelser och guldkorn, inte minst guldkornsplatser som det enligt mina ögon finns gott om här i Lappland. Jag har ju tidigare skrivit en del på Facebook och fått en del positiv respons på det, så det tackar jag så mycket för!, men jag tycker att det bilduppladdningsverktyget inte fungerar helt klockrent och samtidigt så vill jag ju även låta andra personer som av olika anledningar valt att inte ha Facebook också ta del av det jag skriver om de vill. Jag skriver ju för att det är roligt att berätta om saker för andra personer, så om det är någon som vill dela länkar till min blogg är ni så varmt välkomna, men känn absolut inget måste utan gör det bara om ni vill! Det här med en blogg tycker jag ju att ska vara en rolig sak att syssla med så därför låter jag det vara oskrivet om hur ofta det kommer något inlägg här för det är inte min mening att jag ska ha detta som en måste uppgift, utan mera som ett sätt att skriva en bit när jag har lust på samma sätt som jag bara vill att ni läser, kommenterar och tittar på bilder här när ni känner för det.
 
Det här inlägget ska numera byta inriktning och komma att handla om en fjällvandring som jag genomförde till största delen längs Padjelantaleden nu i augusti 2016.
 
Äventyret började söndagen den 14:e augusti då jag körde bil fram till vägskälet där Ritsemvägen ansluter till E45:an där jag parkerade och väntade vid vägkanten för att kliva på bussen upp till Ritsem. När jag varit där och väntat på bussen en stund utan att den dykt upp, då jag istället bara hade sett till en buss i motsatt färdriktning så började jag kolla på tidtabellen i telefonen igen. Då insåg jag en av de första missarna i min planering, nämligen att jag som tänkte att jag var i relativt god tid på plats hade visst virrat ihop tiderna när bussen skulle gå från Gällivare och då den skulle vara framme vid vägskälet där jag då befann mig. Jag trodde att bussen skulle åka från Gällivare den tiden som i själva verket bussen hade avgångstid från det vägskälet jag väntade vid, då på en buss som redan passerat den aktuella platsen. Då fick det bli lite ändrade planer och istället fortsatte jag med bilen till Kvikkjokk dit jag nådde fram på kvällskvisten efter att bland annat ha köpt en glass i ÅrreNjarka Fjällby som vintertid är ett populärt ställe för snöskoteråkare. Ett ställe som ligger strax innan landsvägen når fram till Kvikkjokk. Natten tillbringades sovandes i bilen på den stora parkeringsplatsen utanför fjällstationen. I bilen hade jag som flera gånger tidigare fällt ner baksätet och kunde således sova någotsånär bekvämt på mitt liggunderlag i min varma sovsäck.
 
Morgonen därpå började jag dagen med att gå in på STF:s fjällstation i Kvikkjokk och äta en god frukostbuffé. Sedan tog jag mig ner till båtbryggan i Kvikkjokk. För som brukligt är då man ska vandra Padjelantaleden från Kvikkjokk brukar man börja turen med en båtresa på några minuter, för att komma fram till Padjelantaleden då bland annat ett större vattendrag ska passeras. Det var en fin båtresa i en öppen liten motorbåt och båtföraren bjöd även oss tre passagerare på ett par extra små avstickare med båten in till så kallade vackra "smultronställen" innan vi nådde fram till båtresans mål, nämligen bryggan vid "Bobäcken". Där klev jag ur båten och några dagars vandring kunde börja på riktigt.
 
Den första dagen blev en dag då jag vandrade på långt då det gick förvånansvärt lätt att vandra. Redan från början hade jag bara med mig ett par små saker att äta då jag bestämt mig för att inhandla mat efterhand i de olika fjällstugorna. Jag gillar att man i många fjällstugor som har stugvärdar kan inhandla ätbara saker, dels så minskar man vikten på packningen på de sättet, samtidigt som man ibland kan träffa på loka delikatesser och dessutom gynnar man ju de som driver stugorna med en liten slant så att de kan fortsätta driva verksamheten.
 
Efter en stunds vandring så nådde jag fram till Njunjesstugan där stugvärden visst var ute på en dagsutflykt. Där passade jag på att vila en stund och tugga i mig en chokladbit innan jag traskade vidare till Tarrekaisestugorna, där jag träffade på en stugvärd och handlade lite ätbart innan jag fortsatte min promenad i den fina augustikvällen. Så småningom hade jag nått fram till Såmmarlappastugorna där den mycket trevliga stugvärden välkomnade mig in i sin butik med allehanda varor att välja bland. Invid denna fjällstuga fanns även Tarraälven som jag inte skulle korsa där och då, men för att ta sig över vattnet hade man satt fast en liten roddbåt i linor, så att den blev som en liten ”linfärja” så att man kunde dra sig fram i den över vattnet och såldes om man kom fram till båten och den befann sig på fel sida vattnen gentemot där man stod kunde man då även dra den till sig. Det var en kreativ konstruktion som jag inte kunde låta bli att testa, genom att ta en kryssning med båten över till andra sidan vattendraget och tillbaka.
 
Efter min lite annorlunda paus som hade bestått av shopping i vildmarken och en kryssning med linfärja så vandrade jag ytterligare några kilometer. Bland annat passerade jag förbi ett stort hål som låg en liten bit från leden men som var uppmärkt som en kallkälla. Vid tiotiden på kvällen konstaterade jag att det började mörkna och strax innan jag kommit in i själva nationalparken "Padjelanta" så slog jag nattläger efter en lång dag och cirka tre och en halv vandrade mil.
 
Tisdagsmorgonen började med att jag åt en soppa och packade iordning mina saker innan ännu en vandringsdag tog vid. Ganska tidigt så kunde jag korsa gränsen in till nationalparken "Padjelanda", den nationalpark som är Sveriges största nationalpark och är en del av Världsarvet Laponia. "Badjelánnda" som betyder "det högre landet" är nationalparkens namn på Lulesamiska. Nationalparken bildades troligen redan 1963 efter ett beslut året innan.
 
 
Jag kom så småningom fram till Tarraluoppalstugorna där jag åt en god och nybakad glödkaka, alltså "Gáhkku" som samerna benämner brödet. Jag fick dock vänta en stund på brödet innan det var färdigbakat, men det var då både varmt och riktigt gott. Det här var ju den första fjällstugan som jag kom till i Padjelanta nationalpark. Innan jag kom fram till nationalparken hade fjällstugorna som jag passerat drivits av ”Svenska Turistföreningen”, men stugorna i nationalparken drivs istället av "Badjelánnda Laponia Turism" som är en ekonomisk förening som drivs av medlemmar från några samebyar. Efter fikastunden väntade en rejäl uppförsbacke, som ledde upp till ett ganska platt och fint landskap. Senare blev det även en liten paus vid Tuottarstugorna innan ett par små ”vad” väntade (nu när det var så lite vatten i vattendragen, var vaden väldigt små så det var inga problem att gå i vattnet med skorna utan att bli blöt om fötterna). Efter att även gått över en nybyggd bro så tog jag nattpaus strax innan Staloluoktastugorna. Även denna fina dag blev många mil avverkade, närmare fyra mil skulle jag tro, att var avverkade när jag slagit upp mitt tält och åt min kvällsmat i skenet av en fin måne.
 
Efter att jag knölat ihop min packning började onsdagen med en kort promenad, den sista lilla biten fram till Staloluoktastugorna, som är en av de större stugplatserna i trakten, dit många även reste med helikopter. Här invid finns "Parfas kiosk" som jag först besökte då jag kom dit. Det visade sig vara en kiosk med många olika varor att välja bland. I Staloluokta finna även en klockstapel med en tillhörande kyrkkåta som jag också besökte vid mitt besök i den lilla fjällbyn, innan jag fortsatte min tur till Arasluoktastugorna. Vid Arasluoktastugorna träffade jag på den pratsamma och trevliga stugvärden som jag pratade en stund med om allt från tågdödade renar till den plats som vi nu befann oss på. En plats som han berättade att han var uppväxt på och en plats där han sa sig trivas, där det för övrigt även finns ett kapell som lär vara byggt 1993.
 
Efter proviantering hos stugvärden fortsatte jag min vandring över ytterligare några berg och över ett större vattendrag där några solade i det fina vädret och antagligen också passade på att bada denna fina augustidag. Så småningom nådde jag fram till Låddejåkkåstugorna. Där tog jag  igen mig en stund innan jag tog mig an den branta backen som väntade alldeles invid fjällstugornas knutar. Efter att jag lämnat stugplatsen så traskade jag på upp för backen och ytterligare ett antal kilometrar innan jag tog en nattvila i mitt tält efter en dag då jag avverkat cirka tre mil på min karta.
 
På torsdagen blev det ett mycket lägre tempo än tidigare då jag hade börja fått skavsår och någon blånagel och hade nu sänkt mina tidigare mycket optimistiska ambitioner om hur långt jag skulle gå denna tur, utan nu drog jag ner på tempot och lät de kommande dagarna ske i lägre tempo. Natten mot torsdagen hade jag tältat ganska nära ett par hängbroar som jag egentligen inte skulle gå över. På förmiddagen valde jag ändå att göra en avstickare över ett par av dessa broar så att jag nådde fram till "Sallohaure sameviste" efter någon kilometers promenad utan ryggsäck. Tyvärr var det inga personer där så jag vände tillbaka igen ut till Padjelantaleden. Ute på leden såg jag ganska så många personer, bland annat var det en del personer i trakterna och fiskade. Jag vandrade på fram till Kisurisstugorna dit jag anlände dit vid tretiden på eftermiddagen. Då jag kom fram till stugområdet så var inte stugvärden på plats utan hade lämnat en lapp att denne tänkte vara tillbaka vid ungefär 15:00, alltså ungefär samtidigt som jag kommit dit, så jag väntade där på att stugvärden skulle komma och förhoppningsvis ha några godsaker till försäljning från den samiska matkulturen.
 
Men väntan varade i cirka två timmar, och innan stugvärden väl kommit så hade flera andra vandrare också kommit till platsen. Bland annat ett par systrar från Piteåtrakten som jag hade tältat ganska nära föregående natt och som jag under dagen således hade sett flera gånger, och även en tjej som bodde i Gällivare hade kommit fram till stugområdet.  Hon var ute på en vandring för sig själv och tänkte övernatta i stugområdet och satt och väntade på stugvärden. När väl stugvärden kommit så visade det sig att jag redan mött henne tidigare under dagen eftersom hon och en bekant till henne då var ute på en springtur i fjällen och det var ju därför hon inte var på plats. Men nu var hon ju på plats så jag passade på att köpa glödkaka av henne som hon hade i frysen (som jag tror att var gasoldriven). Men nu värmde hon på glödkakakan så att den blev varm och god och visst var den ju god och jag visste ju inte vad den kostade så jag betalade för den och några andra småsaker enligt stugvärdens prisbesked utan att reflektera över priset, men när jag hade gått från stugvärdens lilla hus där hon även hade sin försäljning så ropade hon efter mig att hon hade ju tagit för mycket betalt då hon tagit 100 kronor för en glödkaka som kostade under 50 kronor, så jag fick med mig en slant tillbaka då jag vände tillbaka till hennes stuga, men då man inte vet vad priset är så tänker man ju inte heller på om man betalar fel pris...
 
Jag traskade sedan vidare från Kisurisstugorna mot Akkastugorna och möte på vägen ett antal personer. Bland annat mötte jag nästan direkt (ungefär samtidigt som jag gick ut Padjelanta nationalpark) några i 75-års åldern, där damen gick i ett par antagligen väl valda gummistövlar, även om det inte är så ofta som man ser vandrare i den typen av skor. En annan person vid en liten rastplats berättade att han hade åkt nattåg från Härnösand för att vandra i några dagar, men då han kommit fram med bussen till Ristem så hade det visat sig att båten över sjön från Ritsem till båtbryggan vid Änonjalme var inställd då det blåste en del, så istället hade han åkt helikopter över sjön istället för båt.
Jag slog upp tältet och stannade för natten strax innan jag var framme vid Akkastugorna och hade då traskat på cirka två mil under dagen.
 
På morgonen därpå som alltså var en fredag gick jag den korta biten fram till Akkastugorna, där jag inte hade tänkt att stanna länge eftersom att jag tänkte gå fram till ett café som ligger vid båtbryggan vid Änomjalme då de hade öppet, eftersom att dess öppettider är i samband med att båten M/S Storlule ankommer till platsen. Därför så tänkte jag hinna dit då de hade förmiddagsöppet. Men väl framme vid fjällstugan så träffade jag en trevlig stugvärd och en tysk kvinnlig gäst (som dock kunde en del svenska). De berättade att hon, alltså den tyska gästen (som var i trettioårsåldern), hade tappat bort sin vandringskamrat och tillika pappa på torsdagen då de kommit ifrån varandra strax bortanför Akkastugorna i riktning mot Kisurisstugorna. De misstänkte att den för tillfället försvunna mannen kanske hade vandrat på ända till Kisurisstugorna under torsdagen trots allt, men de visste ju inte det med säkerhet och hade försökt att få kontakt med stugvärden i aktuell stuga utan att lyckas, trots att även polisen som de hade haft telefonkontakt med hade försökt att nå stugan via dess nödtelefon. Så de passade på att fråga mig om jag hade mött mannan och jag visste ju inte, men eventuellt kan det ha varit en man som jag mötte alldeles när jag lämnat stugområdet vid Kisurisstugorna eftersom att jag då mötte en man.
 
Detta gjorde att jag blev kvar en lite längre stund vid Akkastugorna innan jag gick vidare till caféet vid Änonjalme som då hade hunnit stänga. Men jag hade ju ingen brådska och tänkte ändå inte åka med någon buss från Ritsem förens kommande dag, så jag stannade vid caféet och lagade lite mat och väntade tills caféet öppnade igen på eftermiddagen. Då jag väntade på att caféet skulle öppna så passade jag även på att gå den korta biten tillbaka till Akkastugorna för att höra om den förvunne mannen hade kommit till rätta och då kunde stugvärden lämna det glädjande beskedet att den tyska tjejen hade börjat gå mot Kisurisstugorna och hade då mött sin far så att de hade återförenats, vilket ju var trevligt att höra. Sedan kan ju jag fundera var han varit och tycka att det var lite konstigt att han inte vände om då tappat bort varandra... Jag hade ju varit väldigt orolig om jag vandrat med någon som kommit bort... Turligt nog så hade ju den tyska mannen bra med utrustning med sig och man gjorde med facit i hand också ett klokt beslut då man inte drog igång någon fjällräddning utan försökte först få kontakt med folk i närheten i angränsande stuga.
 
När väl caféet hade öppnat åt jag en god glödkaka där innan jag fortsatte promenera upp till Vaisaluokta där också en fjällstuga ligger. I byn Vaisaluokta fanns även där ett par kyrkkåtor, en äldre och en nyare, samt en klockstapel. Inte långt från kyrkkåtorna höll även en samiskt man till under sommaren och utanför hans stuga stod en skylt att han hade hantverk där. Så jag traskade dit och tittade vad han hade till försäljning och det visade sig att utbudet för dagen var synnerligen begränsat och bestod av bara två saker och i ärlighetens namn var jag nog som många andra gånger mer nyfiken än seriöst intresserad av att handla något när jag vandrade in till hans hus, men man vet ju aldrig vad man kan finna innan man tittat in!
 
Vid Vaisaluoktastugorna var det mycket folk bland annat en gupp från Austrailien. Jag slog upp mitt tält en kort bit bortanför stugområdet efter ett tips av stugvärden. Denna dag blev det bara cirka en mil som avvarades med mina kängor på fötterna. Det var också den första dagen under min tur som det föll regndroppar, eftersom att jag dittills hade haft riktigt fina dagar och inte heller denna dag bjöd på så många regndroppar turligt nog.
 
På lördagsförmiddagen gick jag återigen den korta biten fram till Vaisaluoktastugorna för att ta båten därifrån till Ritsem. Då jag väntade på båten vid stugområdet så träffade jag bland annat på ett tyskt par som jag skulle tro att var dryga sjuttio år fyllda. Den mannan kunde hjälpligt prata svenska så han berättade att de först kört bil till Ransäter i Värmland, där de varit på en musikvecka och sedan fortsatt med bilen till Stockholm varifrån de flugit vidare norrut. Sedan hade de vandrat ifrån Narvikstrakten och till stor del följt Nordkalottleden fram till Vaisaluokta varifrån de nu skulle ta båten över sjön och fortsätta med buss upp till Kiruna för att någon dag senare ta flyget till sin väntande bil vid Stockholmstrakten. De hade varit ute och gått i cirka arton dagar och hade avverkat ungefär lika många mil och stundom hade deras vandring gått genom platser där de inte mött fler än ett par personer sammanlagt på flera dagar och inte haft tillgång till några stugor på flera mil. Men mannen som jag förstod att hade varit i de svenska fjälltrakterna redan på 1960-talet verkade bära på en hel del fjällerfarenhet och jag tycker att det är roligt att se att folk tar sig ut på äventyr även då de inte längre är purunga!
 
Så småningom kom båten till bryggan vid Vaisaluokta, även om det var lite osäkert om den skulle kunna lägga till där på grund av vågorna som gick på sjön, men det gick bra så båten tog mig och många andra över sjön fram till Ritsem. Sedan fortsatte min resa med buss fram till Gällivare. Men vid Stora Sjöfallet blev det ett planerat längre uppehåll och bussbyte där jag liksom många andra inklusive busschaufförerna passade på att äta en god lunch.
 
Från Stora Sjöfallet skedde resan i en tvåvåningsbuss. Då det var ganska mycket folk på bussen i den främre delen på övervåningen så satte jag mig längst fram där nere i närheten av chauffören, en mycket trevlig och pratsam man som berättade att han flyttat upp för några år sedan ifrån sydligare breddgrader i Sverige. Något som jag inte kunde släppa från tanken var dock att han enligt min mening var väldigt lik artisten "Plura" till utseendet, då han berättade om såväl renar, busslinjer, felaktiga ”Resplusbiljetter” och pekade ut den idylliska platsen där det holländska paret Janny och Marinus i juli 1984 hade slagit upp sitt tält. Alltså den där sommarkvällen som hade kunnat vara en i mängden av fina kvällar i midnattssolens land, men istället övergick kvällen i scener som hämtade direkt ur en skräckfilm då de brutalt mördades i sitt tält och platsen numera mestadels är känd som den plats där "tältmorden i Appojaure" utspelade sig.
 
Efter en längre paus i Gällivare så fortsatte jag med Norrtåg hem till Kiruna, denna lördag som var samma dag Tågkompaniet hade tagit över trafiken från Botniatåg. Från järnvägsstationen i Kiruna tog jag den så kallade "skyttelbussen" som är en gratisbuss mellan järnvägsstationen och busstationen i Kiruna centrum. Då det visade sig att jag var den enda passageraren på "skyttelbussen" så frågade föraren var jag bodde så jag fick skjuts nästan ända hem då han istället stannade till på en parkeringsficka inte långt från min bostad istället för vid busstationen. Så jag kom hem snabbare, samtidigt som busschauffören sedan kunde köra direkt till bussgaraget.
 
Sammanfattningsvis så blev det cirka femton mil promenerade i fint sommarväder och genom ett fint landskap. Stugorna utanför nationalparken drivs som nämnts av "Svenska Turistföreningen" och de i nationalparken av "Badjelánnda Laponia Turism", vilket gav en del variation. Vid stugorna i nationalparken erbjöds ofta goda glödkakor till försäljning, men tyvärr så var det bara vid ett fåtal av platserna som jag passerade som det fanns sådana klara då jag kom. Jag fick intrycket av att de framförallt bakade sådana till frukost, och jag som inte bodde i stugorna kom ju vanligtvis andra tider.  Jag kan konstatera att jag hinner ganska långt på en dag om det är bra leder och alla förutsättningar är bra. Det är ju inte så att jag startar super tidigt, sanningen är nog snarare så att jag kanske startar lite senare än många andra, men jag ser att ofta kommer andras tält upp relativt tidigt på kvällarna samtidigt som jag traskar på relativt länge på kvällarna. Som vid denna tur vandrade jag ofta fram till mörkret gjorde sitt intåg, något som vid denna tidpunkt verkade inträffa kring tiotiden på kvällen. Det är ju en av de trevliga sakerna att man kan ju själv bestämma hur man vill lägga upp sin tur. En annan fin sak jag fick praktisk erfarenhet utav hur väl saker påverkar varandra som en kedja med många länkar. Som nu då nattåget från Stockholm mot Narvik var planenligt senarelagt eftersom det påverkas av ett spårbyte mellan Älvsbyn och Jörn hade ju även bussen mellan Gällivare och Ritsem fått andra tider. Detta hade ju i sin tur resulterat att båten på sjön Akkajaure hade nya avgångstider och dessa hade ju påverkat öppettiderna som caféet i Änonjalme hade. Således tycker jag att det är fint att se hur väl alla saker samverkar med varandra för att få livet i fjällen att fungera fint!
 
Jag har lagt med några kartbilder om någon är nyfiken, men tänk på att kartorna överlappar varandra olika mycket. På kartorna har jag själv i efterhand försökt visa ungefär hur jag tagit mig fram genom det fina landskapet.
 
Nu blev ju min bil kvar i Kvikkjokk så på måndagen då jag hade varit hemma någon dag så åkte jag iväg för att hämta bilen. Då tog jag tåget till Gällivare, där jag bytte till en buss till Jokkmokk. I Jokkmokk blev det återigen ett byte, denna gången mellan två olika bussar. Men mellan dessa båda bussar blev de en längre stunds väntan som jag tillbringade på ett café med att äta en paj i Jokkmokk. Dock råkade cafépersonalen glömma att servera min paj så jag fick vänta länge, men jag visste ju inte om kanske pajen var i ugnen, så jag väntade med att gå och fråga hur det gick med min paj, men då visade det sig att det hade glömt den... Men det spelade ju ingen roll då jag ju ändå skulle fördriva tiden på något sätt även om det blev lite stressigt när väl pajen kom. Sedan klev jag på bussen till Kvikkjokk, en bussresa som var en av de trevligare som jag åkt. Vid det här datumet hade skolorna i Jokkmokk hunnit starta så i bussen blev vi en salig blandning av personer från när och fjärran. Många var fjällvandrare från både Sverige och andra ställen och när vi rullade iväg från busstationen så  åkte vi förbi skolor och plockade upp skolelever som fyllde upp bussen ganska väl. Sedan bar det av med den stora bussen i in mot vildmarken längs Lilla Luleälvens älvdal. Där stannade busschauffören vid hus och släppte av skolelever och vid postlådor och la post i brevlådor. Ett par avstickare gjordes även från den stora asfalterade vägen mot Kvikkjokk, någon avstickare ledde ut på små skogsvägar där vi sedan fick vända på en gårdsplan efter att någon skolelev klivit av bussen. Ibland var det mycket post som skulle delas ut i byarna så chauffören hade fullt upp som brevbärare emellanåt och på något ställe backade bussen in med bakgavelliften mot någon dörr för att leverera varor på något ställe. Jag tror att många av mina medpassagerare liksom jag tyckte att det var en annorlunda och trevlig bussresa, och att det ibland passerade någon ren utanför fönstret försämrade ju inte reseupplevelsen upp till Kvikkjokk där jag hämtade bilen.
 
/Fredrik

loading...
loading...
Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se