Hurtigruten startades 1893 som en färjelinje längs den norska kusten mellan Trondheim och Hammerfest, vilket betyder att Hurtigruten firade 125 årsjubileum under 2018. Redan från början var Hurtigruten tänkt som en kombinerad färjelinje för både passagerare och gods, vilken den fortfarande är.
Numera trafikerar Hurtigruten en stor del av den norska kusten, då den utvidgats både norrut och söderut sedan trafikstarten 1893, då trafiken numera sker mellan Bergen i Hordaland fylke och Kirkenes i Finnmark fylke, längs 34 olika hamnar (även om trafiken skiljer något under olika säsonger på året).
Som namnet ”Hurtigruten” antyder så var färjelinjen vid trafikstarten en förhållandevis snabb förbindelse mellan norska hamnar, så en viktig uppgift för färjelinjen var postdistribution. Genom åren så har rutten förändrats en del, då den haft olika anlöpshamnar längs den norska kusten under olika tidsperioder, och periodvis har den sträckt sig ända ner till Stavanger i södra Norge och periodvis har även ögruppen Svalbard berörts av Hurtigrutens trafik.

Dagens trafik längs färjelinjen sträcker sig alltså från Bergen i söder upp till Kirkenes, som ligger nära ryska gränsen i nordost. Förr i tiden så trafikerade Hurtigruten flera hamnar som saknade landsväg till övriga vägnätet i Norge, men numera så har samtliga hamnar som Hurtigruten trafikerar landsvägsförbindelse med övriga Norge.
Numera är en väldigt stor del av passagerarna som reser med Hurtigruten turister (precis som mig), som kommer för att uppleva det fina landskapet, den goda maten och midnattssolen, alternativt det vackra norrskenet.
Även om det är många turister som reser med Hurtigruten, så reser även en del lokala resenärer med fartygen, inte minst med tanke på att det fortfarande går snabbare att färdas sjövägen mellan vissa orter än att köra bil, då bilvägarna kan innebära långa omvägar längs exempelvis långa fjordar. Ända sedan begynnelsen har Hurtigruten fyllt en viktig funktion som fraktfartyg, något den ännu fyller en viktig funktion som, då det fraktas en hel del pallgods med Hurtigruten och de flesta av fartygen som trafikerar kuststräckan kan även ta ombord personbilar.

Eftersom att en tur från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen tar knappt elva dygn att genomföra, så trafikeras sträckan dagligen av elva olika fartyg som vart och ett följer samma tidtabell. Detta innebär att varje kväll så lämnar ett nytt fartyg Bergen för att ta sig ända upp till Kirkenes där det vänder om, innan det är tillbaka i Bergen igen efter en elva nätters lång resa, och således är redo för nästa tur längs den norska kusten.
På det sättet får majoriteten av hamnarna (Vadsö är dock en hamn som bara angörs på färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen) längs kusten både en nordlig och en sydlig avgång med Hurtigruten varje dag.

Rederiet ”Hurtigruten AS” (som är det rederi som idag trafikerar Hurtigruten) bedriver dels trafiken längs den norska kusten, men även en ren kryssningstrafik med expeditionstema där de framförallt bedriver kryssningstrafik i områdena kring Arktis, Svalbard, Island, Grönland och Nordamerika då det är sommar på den norra delen av jordklotet. Medan rederiet under den andra delen av året då det är sommar på den södra delen av jordklotet istället framförallt inriktar sin renodlade kryssningstrafik på områden kring Antarktis och Sydamerika. Eftersom att den renodlade kryssningstrafiken också kräver några fartyg, så använder sig rederiet av fler än de elva fartyg som krävs för att trafikera enbart den norska kusten.

Hurtigruttrafiken längs den norska kusten lär alltid ha fått ett bidrag från den norska staten för att trafiken ska kunna bedrivas, då den totalt sett inte varit kommersiellt lönsam för rederierna som bedrivit trafiken.
Nyligen har en kommande tioårsperiod upphandlats för trafiken längs den norska kusten, som innebär trafik med elva olika fartyg (som lämnar Bergen varsin dag). I den upphandlingen var trafiken uppdelad i tre delar, där de olika delarna innebar följande:

A. Trafik med fyra av de elva fartygen längs den norska kusten.
B. Trafik med fyra av de elva fartygen längs den norska kusten.
C. Trafik med tre av de elva fartygen längs den norska kusten.

Denna upphandling som benämns: ”Kystruten Bergen-Kirkenes”, resulterade i att ”Hurtigruten AS” kommer att få bedriva trafiken med sju av de elva fartygen som kommer att trafikera ”Kystruten Bergen-Kirkenes” från 2021, medan rederiet ”Havila Holding AS” kommer att få bedriva trafiken med fyra av de elva fartygen som kommer att trafikera ”Kystruten Bergen-Kirkenes” från 2021.
I den nya upphandlingen ställs det även bland annat krav på avgasutsläppen från fartygen som används i trafiken, så Hurtigruten AS kommer inför denna trafikeringsperiod att bygga om maskineriet i flera av sina fartyg så att de får gasdrift i kombination med hybriddrift, samt stationär landströmsanslutning (som de kan använda i vissa hamnar).
Fartygen som kommer att användas av ”Havila Holding AS” kommer att vara nybyggda fartyg.

I flera år har jag varit sugen på att göra en resa med Hurtigruten längs den norska kusten från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen, en tur som alltså tar elva nätter, som ofta påstås vara: ”Världens vackraste sjöresa”.
Så i några år har jag emellanåt kikat in på Hurtigrutens svenska webbplats för att hitta en lämplig resa.
Ofta förekommer det olika erbjudanden på webbplatsen. Tre erbjudanden som jag sett att erbjudits flera gånger är något av dessa tre erbjudanden:

1. 20 procent rabatt på priset på resan.
2. Kostnadsfritt anslutningsflyg från Stockholm alternativt Göteborg till Hurtigruten i Bergen, och sedan tillbaka till Stockholm alternativt Göteborg igen.
3. Kostnadsfritt singeltillägg, så att man får en egen hytt om man reser själv, utan att behöva betala något extra trots att man inte behöver dela hytt med någon.

Jag har även under åren som jag letat efter en resa med Hurtigruten kunnat notera att priserna varierat stort beroende på vilken tid på året som man reser, med vilket fartyg man reser, i vilken hyttkategori man reser, reselängden, efterfrågan, samt huruvida det har funnits något specialerbjudande för tillfället, som man kunnat dra nytta utav.

Det är framförallt de ljusa sommarmånaderna, som tycks vara dyrast, och antagligen populärast att resa med Hurtigruten längs den norska kusten. Vad det gäller fartygen så tycks det vara billigast att resa med MS Lofoten, som både är det äldsta och minsta fartyget som trafikerar den norska kuststräckan i Hurtigrutens trafik.

Som en liten kuriosa så kan jag ju nämna att dieselmotorn som är monterad i MS Lofoten är originalmotorn från dess att fartyget byggdes under första halvan av 1960-talet, så det är inte omöjligt att det kanske är så att dess dieselmotor är den dieselmotorn i världen som har flest drifttimmar, då den har passat över 311 000 drifttimmar (vilket motsvarar mer än 35 år)!

Då jag har letat efter resor med Hurtigruten längs den norska kusten under flera år så har jag kunnat konstatera att jag hittat resor från cirka 7 000-8 000 kronor (får några år sedan) till över 219 000 kronor, baserat på en person i en egen hytt på sträckan Bergen-Kirkenes-Bergen. Så visst kan man säga att det kan vara dyrt att resa elva nätter med Hurtigruten, men däremot tycker jag inte att det är rätt att säga att det alltid är dyrt att resa med Hurtigruten längs den norska kusten, då jag ju även lyckats hitta biljettpriser från cirka 7 000-8 000 kronor för en resa där helpension (frukost, lunch och middag) ingår, samt en egen hytt i elva nätter.
Så med tanke på att priserna varierar en hel del, så är det ju bra att tänka på att saker som efterfrågan, säsong, fartyg, hyttkategori, reselängd  och eventuella specialerbjudanden påverkar priset en hel del.

För min del så tänkte jag först åka med MS Lofoten, eftersom att MS Lofoten oftast är billigast att åka med. Men när jag sedan läste om att en resa med MS Vesterålen skulle innebära att man skulle få veta en del om arbetet ombord och veta mer om fartyget, så föll slutligen valet på MS Vesterålen för min del (även om jag vid bokningstillfället tvekade om jag istället skulle välja att boka en resa med det lyxigare fartyget MS Finnmarken). Så jag bokade en decemberresa med MS Vesterålen, vilket kostade 15 645 kronor. Jag kunde dock ha rest med samma fartyg på samma resa för cirka 5000 kronor billigare, men jag tog inte någon utav de billigaste hyttkategorierna, utan istället valde jag en hytt med fönster på översta däck (av de däck som erbjuder passagerarhytter) och dessutom såg jag till att WIFI inkluderades i biljettpriset.

Så i december så började jag resan med en bilresa ner till mina föräldrar i Dalarna, som jag passade på att hälsa på under några dagar, innan jag fortsatte min bilresa till Bergen i Norge.
 
Som en paus under bilresan till Bergen så passade jag på att besöka Norsk Jernbanemuseum, som är ett järnvägsmuseum som är beläget i Hamar, där det i museet ska finnas ett ställverk som är äldre än ställverket som betjänar Narviks station. Norsk Jernbanemuseum, som är Norges nationella järnvägsmuseum visade sig vara mindre än det svenska järnvägsmuseet i Gävle, så det räckte med några timmar för att hinna gå igenom järnvägsmuseet. Nu var det ju vinter då jag var där, så det lär ha varit mindre aktiviteter än på sommaren invid järnvägsmuseet, då man sommartid exempelvis även kan åka med en liten järnväg utanför Norsk Jernbanemuseum.

Efter att jag lämnat Hamar bakom mig, så fortsatte jag med bilen till Bergen. Innan jag kom fram till Bergen så passade jag dock på att övernatta en natt i bilen, strax efter att jag passerat genom den 24,5 kilometer långa Lærdalstunneln. Lærdalstunneln är faktiskt världens längsta biltunnel och den är belägen längs europavägen E16. För mig var detta min andra gång som jag passerade genom denna tunnel, som öppnades hösten 2000.

Denna dag parkerade jag bilen uppe på parkeringshuset ”ByGarasjen”, som är beläget nära såväl Europavägen E16, järnvägsstationen, busstationen och den stora gallerian ”Bergen Storsenter” i Bergen.
Sedan tog jag en promenad till hamnen, dit det södergående Hurtigrutfartyget strax skulle anlände. Så när MS Vesterålen väl la till i hamnen, så passade jag på att bevittna dess tilläggning i Bergen, vilket blev den första gången under resan (antagligen även första gången någonsin för mig) som jag fick se MS Vesterålen, vilket var det fartyg som jag skulle resa med i närmare elva dygn framöver. Detta blev också den enda gången som jag fick se fartyget i rörelse från land, för när jag väl hade påbörjat min resa med Hurtigruten så var jag ju ombord på fartyget så fort det var i rörelse.
Efter att jag bevittnat när fartyget lagt till i Bergen och fartyget hade börjat bunkra diesel, som skulle räcka under hela den elva dygn långa resan, som väntade både mig och MS Vesterålen, så passade jag på att se mer av Bergen, som är Norges näst största stad.

Jag tog mig en tur med bergbanan ”Fløyen” i Bergen, vilken ledde mig upp en bit på ett berg, så att jag fick njuta av utsikten, innan jag for ner med bergbanan igen. I Bergen passade jag även på att besöka en julmarknad som var igång i staden, då det inte var så långt kvar till jul.

Lite senare på dagen så gick jag tillbaka till bilen och lastade mina väskor på en liten kärra och traskade iväg till färjeterminalen vid hamnen i Bergen. Där checkade jag in och gick ombord på MS Vesterålen, men upptäckte att jag hade tilldelats en hytt på fartygets högra sida och inte den hytten på fartygets vänstra sida, som jag valt på webbsidan under bokningsprocessen.
Jag hade nämligen valt en hytt på fartygets vänstra sida eftersom att normalt så lägger fartyget alltid till med den vänstra sidan mot kaj i hamnarna, eftersom att MS Vesterålen liksom de flesta andra av fartygen i Hurtigrutens flotta endast har en lastlucka för gods och bilar på den vänstra sidan. Så eftersom att jag ville kunna titta ut genom fönstret i min hytt och således se godshanteringen och hamnarna som vi skulle lägga till i, så hade jag alltså valt en hytt på fartygets vänstra sida, eftersom att hamnar skulle komma att besökas under olika tider på dygnet.

Så redan då jag upptäckte att jag fått en hytt med fönstret på fartygets högra sida, så blev jag en sådan där besvärlig resenär som gick till receptionen och klagade och ville ha en hytt på fartygets vänstera sida istället, vilket jag naturligtvis fick utan problem. Jag hade visserligen bara blivit flyttad till fartygets högra sida, då det var ont om resenärer på denna resa och de flesta resenärerna brukade föredra att ha sin hytt på fartygets högra sida, där det vanligtvis är tystare. Detta då högersidan normalt är längre från arbetande terminaltruckar med skramlande lyftgafflar, biltrafik, gnisslande ramper och landgångar. Personligen så föredrog jag hellre att få titta på den skramlande terminalhaneringen från hytten, än att få en så tyst hytt som möjligt, antagligen till skillnad emot hur många andra resenärer prioriterar.

När jag väl fått en hytt mot kajen och stuvat in väskorna i hytten så gick jag till restaurangen som låg längst fram i fartyget och åt en god middag som bestod av en god buffé.
Efter middagsbuffén så var det ett informationsmöte i aktersalongen, där ett gäng från besättningen presenterades och där det berättades en del om den kommande resan, innan det blev dags att lämna Bergen.

Som avslutning på kvällen gick jag ut på akterdäcket i den svala decemberkvällen, då förtöjningarna lossades klockan 22:30 när vi sakta började glida ut på havet och de höga förväntningarna skulle uppfyllas. Så småningom passerade vi under en bro och jag kunde konstatera att ljuskällorna från Bergens upplysta stadskärna blev allt mer avlägsna, i takt med att vi kom allt längre bort från färjeterminalen. Det var nu som denna sagolikt vackra resa började till ljudet av vågskvalp och dieselmuller!

Hurtigruten gör som bekant ett flertal stopp under sin cirka elva dygn långa resa fram och tillbaka längs norska kusten. Längden på stoppen varier från 15 minuter till flera timmar. Rent generellt kan man säga att de längre stoppen görs på de större platserna och de kortare stoppen görs på de mindre platserna. En del av stoppen infaller naturligtvis på natten, eftersom att resan pågår dygnet runt, men om man reser hela sträckan både fram och tillbaka till Kirkenes så besöks de flesta hamnarna under olika tidpunkter på dygnet i vardera riktningen, så då brukar man kunna pricka in ett besök i varje hamn som inte är på natten.
Det sas att det var helt okej att lämna fartyget (under förutsättning att man scannade sitt boardingkort då man lämnade fartyget och när man klev ombord igen) i alla hamnar, under förutsättning att man var tillbaka ombord på fartyget igen senast fem minuter innan avgångstiden, så jag passade på att kliva av fartyget för en kortare eller längre promenad i ett flertal hamnar.
Detta innebar att jag fick se en hel del norska orter, vilket jag tycker att är en av de trevligaste sakerna med resan, nämligen att man får möjlighet att besöka många orter och se dessa platser.

Ofta lät det en hel del i fartyget då de la till i olika hamnar, speciellt uppkom ett vibrerande ljud ibland, vilket jag tror att berodde på att de körde bogpropellrarna då detta ljud uppstod. Så under den tidiga tisdagsmorgonen så vaknade jag till och tittade ut genom hyttfönstret då vi besökte Florø, men sedan somnade jag om.

Under tisdagsfrukosten erbjöds bland annat några riktigt goda varma mackor på frukostbuffén, men tyvärr var det bara denna morgon, som jag såg dessa på frukostbuffén.
Under dagen så tog jag en kort förmiddagspromenad i Torvik.
Väl framme i Ålesund så tog jag en längre promenad, som ledde mig upp till en utsiktsplats uppe på ett berg, efter att jag tagit mig upp för bland annat en lång trappa. Ålesund bjöd tyvärr på väldigt hala gator, så det var inte helt lätt att promenera där. Därtill gick jag något fel då jag skulle tillbaka till fartyget, så det var inte så långt tid kvar till avgångstiden då jag väl kom tillbaka till fartyget…
Under kvällen så passade jag på att ta två kvällspromenader. Den första kvällspromenaden blev i Molde och den andra blev i Kristiansund, där jag kunde se MS Nordstjernen (som brukar användas till kryssningar vid Svalbard under sommarhalvåret) ligga förtöjd inne vid en kaj.

Dagen inleddes i Trondheim, där även det sydgående Hurtigrutfartyget MS Nordkapp stod inne vid kajen en stund samtidigt som MS Vesterålen. I Trondheim passade jag på att titta lite på staden efter att ha ätit dagens frukostbuffé.
 
På kvällen då vi ankom till Rørvik, så låg det sydgående Hurtigrutfartyget MS Finnmarken inne vid kajen medan vi var där, eftersom att MS Finnmarken ankom strax innan oss och avgick strax efter oss.

Då vi var på väg att lämna Rørvik, så förstod jag något som jag inte hade förstått tidigare, nämligen att det var möjligt att besöka Hurtigrutens fartyg då de ligger inne i olika hamnar. Detta förstod jag eftersom att jag såg personer (som jag tror att reste med MS Finnmarken) som lämnade MS Vesterålen med kameror (strax innan vi skulle fortsätta vår färd med MS Vesterålen) och därtill så ropades det ut i högtalarna i MS Vesterålen, att vi skulle till att lämna Rørvik inom kort, så att besökande personer skulle kliva av fartyget innan fartyget fortsatte sin resa.
Så jag tycker att det var lite synd att det inte gavs information tidigare om att möjligheten fanns att besöka de andra Hurtigrutfartygen då de låg i hamn. Detta då jag gärna hade besökt MS Finnmarken, vilket var det fartyg som jag slutligen framförallt övervägde att resa med, istället för med MS Vesterålen, innan jag bokade resan. Så jag hade gärna sett hur MS Finnmarken såg ut ombord.

Senare under resan så ropades det ut ett flertal gånger att besökande gäster ombord på MS Vesterålen skulle lämna fartyget även då vi inte låg i hamnar tillsammans med andra Hurtigrutfartyg, så det lär säkerligen vara okej för allmänheten att komma ombord och titta på fartygen, då de ligger inne i olika hamnar. Jag noterade också att det stod vid entrén till MS Vesterålen att besökare skulle visa legitimation, så det verkar vara ganska vanligt med besök ombord på fartygen i olika hamnar och de som gick ombord tycktes bli tilldelad ett besökskort, så att besättningen antagligen kunde hålla koll på hur många som besökte fartyget.

Under morgonen så passerades den norra polcirkeln, så på förmiddagen genomfördes en polcirkelceremoni ute på akterdäcket innan vi ankom till Bodø.
I Bodø passade jag på att ta en långpromenad. Under promenaden i Bodø denna Luciadag i mitten av december så passerade jag en småbåtshamn, där jag kunde konstatera att många småbåtar tycktes få ligga i vattnet under hela vintern, liksom på många andra ställen i Norge, där inte heller vattnet tycks frysa i hamnbassängerna.
Senare under kvällen, efter att vi med MS Vesterålen hade passerat en av resans längre öppna havsetapper så nådde vi fram till Lofoten.

En trevlig sak med Hurtigruten är att det ropas ut i högtalaranläggningen strax innan man möter de andra av rederiets fartyg (om mötet sker ute på havet), så att man vet att man strax kommer kunna se ett mötande fartyg utanför fönstren. När mötet väl sker så brukar de båda fartygen blinka med sina lampor och tuta till varandra som en hälsande gest. Även då man ankom till hamnar så signalerade ofta fartygen ljudligt, liksom det även var vanligt att fartygen signalerade en stund innan avgångstiden, då det var dags att kliva ombord om man ville följa med fartyget.

Då det varje dag avgår ett Hurtigrutfartyg från Bergen och ett från Kirkenes så innebär det att man vare dag möter två Hurtigrutfartyg, förutom den dagen som man avgår från Bergen, den dagen man är i Kirkenes och den dagen som man kommer tillbaka till Bergen, då man inte möter någon annan av Hurtigrutfartygen som trafikerar den norska kusten. Detta eftersom att det i både Bergen och Kirkenes är samma fartyg som man själv reser med som vänder om i de båda orterna då man är där.
Mötena med de andra Huritigrutfartygen sker vanligtvis på morgonen och på kvällen, även om några av mötena sker i hamnar, och inte ute på havet. Eftersom att det normalt är högertrafik som tillämpas på sjön så sker mötena i normalfallet på fartygets vänstra sida, vilket kan vara ännu en anledning till att ha hyttfönstret ut mot vänstersidan.

Ombord i MS Vesterålen så fanns det utskrivna A4-papper (som man fick ta för sig av) som upplyste om var alla möten med andra Hurtigrutfartyg längs den norska kusten var planerade att ske. Ombord på fartyget så delades det även ut ett dagsprogram som upplyste om tider för måltider, aktiviteter och informationsmöten ombord på fartyget.

Efter att MS Vesterålen varit in en vända till kajen i Stamnsund så var det dags för kvällens Hurtigrutmöte.
Denna kväll så mötte vi passande nog det förhållandevis lilla Hurtigrutfartyget MS Lofoten strax innan vi kom vi fram till Svolvær, som alltså ligger på Lofoten. MS Lofoten är inte bara det minsta och äldsta fartyget som trafikerar Hurtigruten mellan Bergen och Kirkenes, det är dessutom det enda av Hurtigrutfartygen som trafikerar sträckan mellan Bergen och Kirkenes som saknar stabilisatorer.
Just denna kväll var det en del vågor på havet, så man kunde tydligt se hur MS Lofoten guppade fram ute på havet.

Väl framme i Svolvær så avverkades denna resdags kvällspromenad.
Efter att vi lämnat Svolvær och fartyget och dess besättning skickligt lyckats vända i det trånga hamnområdet i Svolvær, så dröjde det inte länge innan fartyget stannade till utanför den mäktiga Trollfjorden, där fartygets strålkastare lyste in mot fjorden och de mäktiga bergsväggarna, samtidigt som jag vill minnas att det spelades musik ute på akterdäcket. Under vintern så kör dock inte Hurtigruten in i den smala Trollfjorden, vilket fartygen ofta gör under sommaren om vädret tillåter.

Som ett litet extra restips så kan jag nämna att en liten bit från Trollfjorden, så finns en norsk fjällstuga som heter Trollfjordhytta (se denna länk), vilken man kan besöka om man är i trakten. Ännu har jag inte besökt Trollfjordhytta, men planen är att besöka den framöver, då jag tror att den är fin, eftersom att fjällstugans huvudbyggnad är byggd så nyligt som under år 2018.

På förmiddagen blev det en kortare promenad i Finnsnes, där jag förvisso hade varit några veckor tidigare under hösten, då jag passerade orten med bil då jag var ut till Norges näst största ö (om man inte räknar med öarna vid Svalbard), alltså ön Senja. Detta eftersom att den enda bron som leder ut från det norska fastlandet ut till Senja går från orten Finnsnes.

På kvällen besöktes Tromsø, där det också var väldigt halt, men jag lyckades i alla fall ta mig upp till ”Fjellstua”, där det finns ett café som även är en restaurang. Man kan förvisso ta sig till och från ”Fjellstua” via en kabinbana, men jag valde istället att promenera upp till ”Fjellstua” och sedan ned därifrån tillbaka till stadskärnan. Jag tror faktiskt att det är iordningställda trappsteg till en stor del av promenaden upp och ner längs bergsluttningen, men nu var det svårt att se så många trappsteg, eftersom att det var en hel del snö i omgivningen.

När jag kommit ner från berget så gick jag förbi den mäktiga Ishavskatedralen, men eftersom att det kostade att gå in i den, så struntade jag i att gå in i den, utan istället så tog jag en längre promenad i Tromsø, så att jag precis hann med fartygets avgångstid. Eftersom att jag var något sen tillbaka till fartyget så läste jag slarvigt på skyltningen i den nybyggda färjeterminalen där Hurtigruten lagt till. Så först råkade jag visst leta mig ut till en helt annan båt än den jag skulle till. Det var visst en ”Hurtigbåt” och inte självaste ”Hurtigruten” som jag först irrade mig ut till, innan jag upptäckte mitt misstag och fick springa in i terminalbyggnaden igen och leta mig vidare till MS Vesterålen.

Vid ett senare stopp under kvällen så tog jag fredagens kvällspromenad i den lilla orten Skjervøy.

Denna dag la MS Vesterålen till i Honningsvåg. Honningsvåg är beläget på samma ö som Nordkap. Från Honningsvåg kunde man fortsätta med en bussresa till Nordkap om man ville, men jag kostade inte på mig någon bussresa till Nordkap, eftersom att jag redan varit dit ett par gånger, varav mitt senaste besök där var så nyligt som i somras.

Istället så tog jag mig en promenad upp på det 319 meter höga berget som ligger alldeles invid Honningsvåg. När jag väl tagit mig upp på berget, så fortsatte jag min promenad österut över fjället vidare fram tills att jag kom ner till landsvägen igen och då befann jag mig nästan i byn Nordvågen (även om jag inte gick ända in i byn), så därifrån fortsatte jag tillbaka längs landsvägen till Honningsvåg och klev på MS Vesterålen igen.

Hurtigruten passerade aldrig norr om klippan vid Nordkap, utan istället så passerade Hurtigruten över den biltunnel som är belägen under vattnet och leder bilvägen ut till Honningsvåg och Nordkap från det norska fastlandet.

Innan det var dags för middag så passade jag på att gå ut en liten vända i Kjøllefjord, där fartyget låg vid kajen i några minuter.

Innan vi på kvällen kunde glida in i hamnbassängen i Berlevåg så fick vi invänta att Hurtigrutfartyget MS Kong Harald skulle hinna lämna Berlevåg, innan det blev vår tur att glida in i hamnen. Eftersom att MS Kong Harald blev något sen ut från hamnen i Berlevåg så blev också vi något sena in till Berlevåg, så jag gick aldrig av MS Vesterålen där, utan nöjde mig med att titta ut över hamnområdet ifrån fartyget.

På förmiddagen la MS Vesterålen till i Kirkenes, som ligget nära den ryska gränsen. För min del så tog jag en promenad i det snöbeklädda Kirkenes under denna söndag, då det mesta visade sig vara stängt i Kirkenes, som det är i de flesta norska orter på söndagar.

Kirkenes ligger nära en gruva, men gruvan är dock stängd sedan några år tillbaka. Gruvan var i drift till en bit in på 1990-talet då den lades den ner, men cirka tio år senare så startade gruvverksamheten upp igen, men gruvverksamheten har sedan dess åter lagts ner igen, då lönsamheten dalade på grund av sjunkande malmpriser.
Från Kirkenes som ligger vid havet finns en kortare järnväg som leder till gruvområdet. Järnvägen har använts för malmtransporter, men numera så saknar järnvägen trafik då gruvan inte är i drift.

I Kirkenes finns ett nybyggt sjukhus och i orten finns det precis som i så många andra norska orter ett köpcenter som heter ”AMFI”.

Det tycks finnas en hel del nybyggda hus kring Kirkenes, men jag upplevde det som att många hus stod tomma och att det var många byggprojekt som hade stannat av (då det stod en del byggbaracker på olika ställen) efter att gruvan åter lagts ner, efter återöppningen för några år sedan.

När väl MS Vesterålen lämnade Kirkenes så styrde fartyget åter mot Bergen.
Min tanke var att ta en kortare promenad på Vardø när vi väl skulle anlända dit framåt eftermiddagen, men på grund av besvärligt väder så valde man att inte gå in i Vardø åt något av hållen under resans som jag var med på. Även Berlevåg lät man bli att gå in till, då vi passerade platsen på söndagskvällen då det var en del vågor på havet.

På förmiddagen så la fartyget till i Hammerfest där jag tog en liten promenad som ledde mig upp en bit på en stadsnära höjd.

Under eftermiddagen och kvällen gjorde fartyget ett par kortare stopp i några hamnar innan vi kom fram till Tromsø igen, strax innan midnatt.
I Tromsø fanns möjlighet att lyssna till en midnattskonsert i Ishavskatedralen, något som flera resenärer valde att göra. Själv passade jag istället på att ta en nattlig promenad i staden medan fartyget låg inne i hamnen.

Även under denna dag la fartyget till i ett flertal hamnar, så att man hade möjlighet att gå ut och upptäcka flera platser, under kortare stunder.

Dagens höjdpunkt tyckte jag att var då vi la till i Stokmarknes, som kan påstås vara Hurtigrutens födelseort. I Stokmarknes finns nämligen Hurtigrutmuseet som är uppdelat i två delar. Den ena delen är en utställning i en byggnad om Hurtigrutens historia och trafik, medan den andra delen är det gamla Hurtigrutfartyget MS Finnmark som är byggd 1956 och som numera är placerat på land och fungerar som ett museum.
Observera dock att detta är ett äldre Huritigrutfartyg som togs ur Hurtigruttrafiken redan 1993, så det är alltså inte samma fartyg som den betydligt modernare MS Finnmarken som är byggd 2002 och ännu trafikerar Hurtigruten.

I det gamla Hurtigrutfartyget MS Finnmarken får man som museibesökare vandra runt på egen hand och upptäcka hur det såg ut ombord på ett Hurtigrutfartyg förr i tiden. Min spontana uppfattning var helt klart att allting inte var bättre förr.  För jag upplevde det gamla fartyget som ofräsch och inte alls så värst inbjudande, vilket inte är så konstigt med tanke på att det var cirka 25 år sedan fartyget togs ur den ordinarie trafiken. Men det var ju ändå roligt att få se även ett äldre fartyg.

Inom en snar framtid ska en byggnad byggas runt den gamla MS Finnmarken vid Hurtigrutmuseet, så att den blir väderskyddad och placerad som inomhus.

När jag väl kom tillbaka till MS Vesterålen efter museibesöket så upplevdes MS Vesterålen genast mycket modernare och finare än hur jag upplevt fartyget tidigare under resan, då MS Vesterålen är ett av de äldre fartygen i Hurtigruttrafiken, men efter att jag varit ombord i den gamla MS Finnmarken så kändes MS Vesterålen helt plötsligt modern.

Under min Hurtigrutresa så kände jag mig aldrig rädd eller osäker trots att det stundtals blåste en del och vågade en del. Detta tack vare att det kändes som att man reste med ett stabilt och säkert fartyg, där säkerheten verkade vara hög med en hög prioritet. Men ombord på den gamla MS Finnmarken fick jag inte samma känsla för att den kändes lika stabil och säker MS Vesterålen.

Tisdagskvällen bjöd på kvällspromenader i både Svolvær och i Stamsund innan det var dags att korsa en längre havsetapp på väg mot Bodø.

Under onsdagen blev det ännu en polcirkelceremoni, eftersom att vi ännu en gång hade korsat den norra polcirkeln.
I Nesna och Sandnessjøen blev det denna dag ett par korta stopp med fartyget, så att jag hann gå i land en litens stund i de båda orterna, även om det tog en stund innan fartyget lyckades ta sig in till kajen i Sandnessjøen, då vindarna tog i en hel del.
Lite senare på eftermiddagen så blev det ett lite längre stopp i Brønnøysund, där jag hann med en lite längre promenad.

När vi på kvällen kommit fram till Rørvik så kom efter en stund även det norrgående Hurtigrutfartyget MS Richard With också in till samma kaj som vi lagt till vid. Nu när jag visste att man fick besöka Hurtigrutfartygen då de ligger i hamnar så passade jag på att besöka MS Richard With, som visade sig vara väldigt fin och fräsch, då den var alldeles nyrenoverad. Jag tyckte att det var trevligt att få se hur även MS Richard With såg ut ombord!
Det var ganska lätt att gå vilse ombord på MS Richard With, med tanke på att jag inte hade så lång tid på mig, samtidigt som fartygets planlösning var helt okänd för mig, så jag visste inte alls hur fartyget såg ut ombord då jag klev ombord. Som tur var hittade jag ett papper med en däcköversikt när jag gick ombord på fartyget, så att jag kunde använda mig av däcköversikten som en karta ombord på fartyget.
MS Richard With lämnade hamnen strax innan oss, så när MS Richard With lämnat hamnen så var det dags för mig att gå ombord på MS Vesterålen igen.

Eftersom att det var en blåsig decemberkväll i Rørvik så använde sig både MS Vesterålen och MS Richard With av sina ankare i samband med att de la till vid kajen i Rørvik.

Under kvällen så bjöds det på avskedsbubbel i aktersalongen på MS Vesterålen, eftersom att det var flera av passagerarna som skulle lämna fartyget under torsdagsmorgonen i Trondheim.

När jag klev upp på torsdagsmorgonen så var vi framme i Trondheim, där även Hurtigrutfartyget MS Nordnorge låg vid samma kaj som oss, även om jag aldrig var och besökte det.

När MS Vesterålen senare under torsdagen lagt till vid kajen i Kristiansund, så var vi ett gäng personer som fick komma in och titta ombord på kommandobryggan, varifrån fartyget manövreras. Tyvärr var det väldigt tomt ombord på kommandobryggan då vi låg i hamn i Kristiansund, då det bara var reseledaren som guidade oss uppe på kommandobryggan, då varken någon styrman eller kapten var ombord på kommandobryggan, vilket jag tyckte att var lite synd. Men det var ju i alla fall roligt att få se kommandobryggan i fartyget!

I Kristiansund hann jag ut på en första kvällspromenad och kunde konstatera att Hurtigrutfartyget MS Nordstjernen ännu låg i hamn för vintervila i Kristiansund.
Även i Molde hann jag kliva av fartyget i några minuter och ta kvällens sista promenad.

Så var den sista resdagen kommen ombord på MS Vesterålen. Till skillnad emot de flesta andra luncherna ombord på fartyget, så var det vid denna dags lunch bestämda bord som man skulle sitta vid och maten serverades direkt på tallriken, precis som vi de flesta middagarna, under vilka det oftast var tänkt att man också skulle sitta vid speciella bord.
Däremot så var det oftast annars fri sittning i restaurangen under luncherna, då luncherna oftast bestod av en lunchbuffé.

I Bergen lämnade jag och de andra resenärerna fartyget, liksom reseledaren som var bland de snabbaste att lämna fartyget, då han skulle vidare med ett flyg från Bergen. Precis som då man klev ombord på fartyget i Bergen, så lämnade man också fartyget via en sorts passagerarbrygga som ledde direkt in i terminalbyggnaden, precis som då man går ombord på flygplan, alternativt kliver av flygplan på många flygplatser. Just på MS Vesterålen så ledde passagerarbryggan ut på ett av däcken som var utomhus på fartyget, men jag skulle tro att på några av de större Hurtigrutfartygen så leder nog passagerarbryggan direkt in i fartyget, då den var försedd med uppblåsbara bälgar runt dörren som dör tillfället ledde en in i den väderskyddade gångbryggan.

Då man klev av fartyget så behövde man inte bära sina stora väskor själv, eftersom att man kunde ställe de utanför hyttdörren på morgonen, då man ändå var tvungen att lämna hytten för att den skulle hinna städas inför nästa resa. Sedan ordnade Hurtigrutens personal så att väskorna kom in i terminalbyggnaden och levererades på ett bagageband liksom på flygplatser.

När väl alla resenärer hade lämnat byggnaden så blev det dock en väska kvar, som någon stackars resenär lär ha glömt…, så jag hoppas att någon upptäckte att de antagligen glömt sin väska, innan de kommit allt för långt ifrån färjeterminalen.

Efter att jag rullat fram mina väskor genom stadskärnan på min lilla kärra ända till min bil så återstod bara en bit över 160 mil innan jag var hemma i Kiruna igen.

Jag började bilresan hemåt redan under fredagen och stannade och övernattade i bilen då ja passerat Beitostølen längs väg 51, eftersom att jag där möttes av en vägbom som var stängd, eftersom att vägen var nattavstängd över fjället under den aktuella årstiden.

Under lördagsmorgonen så fortsatte jag min hemresa via bland annat Dombås och Trondheims ytterområden.
När jag väl hade följt E6 norrut i åtskilliga mil sedan jag lämnat Trondheimtrakten, och dessutom hade passerat den lilla orten Majavatn, så svängde jag av E6 och fortsatte via fylkeväg 274 och fylkeväg 273 tills jag kom ut på väg 73. Väg 73 följde genom Hattfjelldal och strax därefter passerade jag gränsen till Sverige och så småningom kom jag ut på europaväg E12 vid Tärnabytrakten.

Sedan var det bara för mig att slingra mig upp i Sverige genom Slussfors, Sorsele, Arvidsjaurtrakten, Jokkmokk och Gällivare innan jag slutligen var framme i Kiruna, efter att jag även hade hunnit med att ta en paus och sova några timmar i bilen i Sverige också.

Så här i efterhand så har jag förstått att man i de norska städerna Oslo, Stavanger, Bergen och Trondheim ska betala en dubbdäcksavgift, alltså en så kallad ”piggdekkgebyr” om man vill använda sig av dubbdäck i dessa städer.
Trots att jag hade dubbdäck monterade på bilen och var vid ett par av nämnda städer, så hade jag inte satt mig in i hur ”piggdekkgebyr” fungerade. Riktigt hur man skulle betala avgiften förstod jag inte förens jag hade kommit hem, men så här i efterhand så har jag förstått att man i förhand ska betala dessa avgifter. Därtill har jag också förstått, att när man har betalat ”piggdekkgebyr” för en av dessa städer, så behöver man inte heller betala någon ny ”piggdekkgebyr”, om man kommer till någon annan av dessa städer under tiden som ens betalda ”piggdekkgebyr” fortfarande giltig, detta då städerna har ett gemensamt system som gör att en betald avgift är giltig i samtliga dessa fyra städer som använder sig av ”piggdekkgebyr”.
Nu när jag betalat denna avgift i efterhand, så hoppas jag att jag är förlåten att jag missade att betala norsk ”piggdekkgebyr” på ett korrekt sätt, trots att jag var i det fina landet och smutsade ner luften genom att riva upp farliga partiklar med mina dubbdäck… Dubbdäcken såg då till så att jag inte blev inblandad i någon olycka på de hala och slingrande norska vägarna, så jag är ändå tacksam över att jag tilläts passera genom landet med däck som höll mig på vägen.

Så efter nästan elva dygn ombord på MS Vesterålen så fick jag uppleva en stor del av den fina norska kusten, och jag vill verkligen också rekommendera andra att göra en resa med Hurtigruten!

Som jag nämnde tidigare så varierar priserna en hel del på resorna med Hurtigruten längs den norska kusten, bland annat beroende på säsong, reselängd, efterfrågan, fartyg och hyttkategori.
För min del så valde jag alltså att resa på vintern då jag gillar att besöka resmål under lågsäsong, då man ofta slipper trängsel, samtidigt som jag sett att det rent generellt är relativt billigt att resa med Hurtigruten då. Detta då det är färre resenärer ombord på fartygen, eftersom att det är svårare att se lika mycket av den fina norska kusten, eftersom att en stor del av båtresan sker i mörker, gentemot under de ljusa sommarmånaderna, där man istället färdas i midnattssolens sken under en stor del av båtresan. Naturligtvis var det ingen överraskning för mig att en stor del av denna resa skulle företas i ett mörkt vinterlandskap, då jag valde att resa under denna årstid både för att det var billigare och för att få se hur mörkt det egentligen är uppe i Nordnorge i mitten av december. Så nu har jag kunnat konstatera att det var lite mörkare uppe i Nordnorge än i Kiruna och Narvik i mitten på december, men inte heller uppe i Honningsvåg var det helt kolsvart på dagen. Så i vinter får det nog bli ett besök vid Nordkap den 21:a december, då det borde vara som mörkast där.

Inför min resa med Hurtigruten så tvekade jag framförallt mellan att resa med något av de båda fartygen MS Vesterålen och MS Finnmarken. Detta då jag förstod det som att man ombord på MS Vesterålen skulle få veta mycket om fartyget och arbetet ombord på fartyget, men samsamtidigt hade jag förstått att MS Vesterålen är ett äldre och mindre fartyg, som inte är lika lyxigt som många av de andra av Hurtigrutens fartyg. Finnmarken däremot är ett nyare och större fartyg, som är ett av de lyxigare fartygen i Hurtigrutens flotta (även om det inte heller är någon riktig lyxkryssare) då den både har pool, två bubbelpooler, bastu och mycket mer.

Nu valde jag alltså att resa med MS Vesterålen, och så här i efterhand ångrar jag mitt val av fartyg lite, då jag tror att jag hade uppskattat resan mera ombord på MS Finnmarken, då det fartyget erbjuder mer aktiviteter ombord.
Jag valde alltså att resa med MS Vesterålen för att man skulle få veta mera om fartyget och livet ombord på Hurtigruten, vid en resa med detta fartyg. Därtill så var det ingen större prisskillnad oavsett om jag valde att åka med MS Finnmarken eller MS Vesterålen då jag reste, så priset hade inte alls någon avgörande betydelse vid valet mellan dessa två fartyg, vid mitt resetillfälle.

Innan jag började min resa med Hurtigruten så hade jag tittat på några filmer på Youtube från några av Hurtigrutens fartyg, varav MS Vesterålen var ett av dessa fartyg som jag sett en film om på Youtube (en film ni kan se längre ner på denna sida). På filmerna hade man fått se en hel del inifrån fartygen och däribland dess maskinrum och kommandobryggor, och fått veta en hel del om de olika fartygen och hur de fungerade. Så efter att jag hade läst på Hurtigrutens webbsida att man skulle få veta mer om fartyget och livet ombord på fartyget, då man valde att resa med MS Vesterålen så hade jag en hel del förväntningar och förhoppningar om vad man skulle få se ombord på fartyget. Men tyvärr så uppfylldes inte dessa förväntningar. Jag hade ju fantiserat hur man skulle få komma in i maskinrummet och titta, liksom få titta upp på kommandobryggan där kaptenen eller styrmannen entusiastiskt skulle berätta om fartyget och visa runt. Istället så var det i aktersalongen i fartyget som flera av fartygets chefer (som exempelvis kökschefen, hotellchefen, maskinchefen och kaptenen) berättade en del om fartyget och livet ombord på fartyget. Det var ju i och för sig trevligt att lyssna på dessa, och jag fick bland annat veta att personalen arbetade 22 dagar ombord innan de sedan var lediga i 22 dagar innan de återigen återvände till fartyget.
Likaså var det en trevlig föreläsning då styrmannen (som tidigare hade arbetat ombord på Hurtigrutens kryssningsfartyg MS Fram) visade bilder från både Grönland och Antarktis, samt berättade om resor runt om i värden från resor med MS Fram som han hade styrt innan han började köra MS Vesterålen. Han nämnde även att de som arbetade ombord på kryssningsfartyget MS Fram arbetade i två månader som sedan följdes av två lediga månader, vilket lät som ett toppenschema, som jag gärna också hade vilja arbeta enligt, så lite avundsjuk blev jag allt på deras schema…

Så med facit i hand ångrar jag att jag inte gjorde resan med MS Finnmarken, men om jag nu hade gjort resan med MS Finnmarken så är jag nästan säker på att jag istället hade ångrat mig och grämt mig över att jag inte gjort resan MS Vesterålen istället. För om jag nu hade rest med MS Finnmarken så hade jag ju trott att jag skulle fått se så mycket mer av fartyget, om jag hade rest med MS Vesterålen istället.

Då det var mörkt under en stor del av båtresan så sakande jag att man inte släckte ner i försalongen så att man lättare kunde se ut genom fönstren därifrån. Nu var det framför allt om man stod utomhus på en balkong i fören som man såg riktigt bra framåt, men där var det ju kallt att stå några längre stunder i decemberkylan. Ett alternativ om man ville se ut skapligt från fartyget var annars att bege sig till hytten där man kunde släcka belysningen och således se ut skapligt, men då var man ju begränsad till att bara titta ut åt ena hållet.
Ett annat problem i försalongen på MS Vesterålen var att fönstren var så högt placerade att det var svårt att se ut genom dem för att titta mot land, om man satt i sofforna där, något som jag tror att är ett mindre problem på flera av de nyare fartygen. Då de nyare fartygen har fått mera utav riktiga utsiktssalonger att sitta och titta ut ifrån.
Så även om jag skulle vilja rekommendera en resa med Hurtigruten längs norska kusten så skulle jag nog vilja rekommendera att genomföra resan med någon av de nyare fartygen MS Finnmarken (som ska renoveras nästa år, alltså 2020), MS Trollfjord, MS Midnatsol eller MS Spitsbergen.

MS Vesterålen är för övrigt byggd redan 1983. Då MS Vesterålen och dess två syskonfartyg byggdes så var dessa lite mera av karaktären "lastfartyg", än vad dessa är idag. Något som ändrades redan 1988, då man byggde på fler passagerarhytter på dessa fartyg och således blev dessa fartygs karaktärer mer av "passagerarfartyg" än tidigare. Framförallt skedde ombyggnaderna 1988 genom att fartygen försågs med fler hyttplatser genom att man lyfte på en sorts modul med fler passagerarhytter på akterdäcket på dessa tre fartyg.
Numera är det dock bara MS Vesterålen av dessa fartyg som används i Hurtigruttrafiken. Senast som MS Vesterålen fick en större uppfräschning var i mitten på 1990-talet, så fartyget börjar bli lite slitet, men till hösten så ska fartyget renoveras, så då blir det antagligen finare igen.

Nu när jag reste i mitten av december, så var det förhållandevis få resenärer ombord på fartyget. Om jag har rätt uppgifter, så var vi bara 48 resenärer när vi lämnade Bergen (vilket lär ha varit ungefär lika många som de som arbetade i fartygets besättning). Men under resans gångs så klev ju nya resenärer ombord på fartyget, liksom andra resenärer lämnade fartyget, så stundtals var vi betydligt fler ombord. Vissa delsträckor var det många norska resenärer med som reste en del av sträckan, medan andra delsträckor så lyste de norska resenärerna i princip helt med sin frånvaro. Vid något tillfälle under resan så tycktes det även medföra konferensresenärer som passade på att konferera ombord på fartyget i en konferenssal.
Vi var ett antal kryssningsresenärer som reste hela sträckan ända från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen, även om inte alla kryssningsresenärer reste hela sträckan fram och tillbaka. Bland kryssningsresenärerna så var medelåldern relativt hög (även om det fanns deltagare i alla åldrar) och därtill så var det en salig blandning av nationaliteter som personer från både Frankrike och Australien, även om en stor del av resenärerna bestod av tyskar.

Då man som mig reste hela sträckan från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen under vintern så ingick ”norrskensgaranti” i resan, vilket innebar att man skulle få en ny kortare resa med Hurtigruten, om de inte skulle synas något norrsken under hela kryssningen. Detta då det är relativt norrskenssäkert i Nordnorge under denna årstid, samtidigt som många resenärer aldrig hade sett norrsken tidigare och reste med Hurtigruten under vintern för att få uppleva norrskenet. Av denna anledning så hade man till och med installerat ett så kallat ”norrskensalarm” i hytterna, så att det skulle larma när norrsken uppstod. Dock gick det naturligtvis att stänga av ”norrskensalarmet” om man inte ville bli väckt för att det var norrsken. Då jag själv har fått se många fina norrsken här uppe i norr och då jag ofta har norrsken utanför fönstret där jag bor, så var ju inte så värst intresserad av att titta på norrsken, så jag lät ”norrskensalarmet” vara avstängt. Så då många resenärer hoppades att få se norrsken, så hoppades jag istället på att norrskenet skulle utebli, så att jag skulle kunna åberopa norrskensgarantin och få en ny trevlig resa…, men naturligtvis blev det ju lite norrsken så att inte norrskensgarantin kunde åberopas.

En trevlig del av en resa med Hurtigruten är självklart den lokala maten ombord!
 
Oftast bestod lunchen och frukosten av en buffé, där man vanligtvis kunde hitta något gott. En favoritsak som jag fann redan under den första frukostbuffén, men som jag tyvärr inte fann något mer under resan, var några riktigt goda varma mackor i form av toast.

Middagarna bestod däremot oftast av en trerättersmeny där maten redan var upplagd på tallriken. Middagsmenyn lär vara densamma ombord på samtliga av Hurtigrutens fartyg längs den norska kusten (förutom på MS Lofoten som har sin egna mera nostalgiska meny), men däremot lär antagligen maten ändå kunna variera en del beroende på vilka som arbetar ombord på de olika fartygen.
Maten var vanligtvis god och vällagad, men någon gång serverades någon köttbit som var alldeles för blodig för min smak, då den var så blodig att dess blod blodade ner och färjade den goda bearnaisesåsen rödaktigt.

Ett av orosmomenten inför resan för min del, var att mycket av maten som serveras ombord har anknytning till havet och består ofta av fisk och andra saker som lever under vattenytan, något som inte jag är så förtjust i.
Så efter att jag hade petat lite i den första fiskmåltiden som jag serverats till middag och lämnat majoriteten av fisken kvar på tallriken, så fick jag därefter några färjade lappar stående på bordet, som betydde ungefär: ”vid detta bord sitter det någon som är så kräsen att den inte vill äta något som levt i havet”.
Så i fortsättningen serverades jag istället vegetarisk mat vid de flesta middagar, istället för varelser från havet, vid de tillfällen då det var havslevande varelser på middagsmenyn. Så även om jag inte var så värst förtjust i ”havets läckerheter”, så var jag desto mer förtjust i de goda efterrätterna som serverades till alla måltider!

Då det var buffé så rådde fri sittning i restaurangen, men då det var mat upplagd på tallrikarna så hade man istället tilldelade bord.
Då det var få andra kryssningsresenärer med på resan från de nordiska länderna, så fick jag istället oftast sitta med ett gäng som till stor del kom från Frankrike. Med tanke på att jag är så dålig på språk (inklusive engelska), så var det inte helt lätt att föra konversationer med dessa, men bordskamraterna var ju trevliga i alla fall, och faktum var att en av de från Frankrike kunde en del svenska.
Men om jag hade rest under en populärare säsong, eller med ett fartyg med fler resenärer, så är ju sannolikheten större att jag som ensamresenär hade placerats tillsammans med andra som jag haft lättare att konversera med.

Ombord på fartyget fanns även en dygnetruntöppen kioskservering, som framförallt vände sig till de som reste en kortare sträcka med fartyget. Detta då måltider i den stora huvudrestaurangen inte ingick i biljettpriset då man reste en kortare sträcka, även om det även för dessa resenärer fanns möjlighet att köpa till måltider i fartygets huvudrestaurang. Eftersom att måltiderna i huvudrestaurangen inkluderades i mitt biljettpris så blev det aldrig att jag handlade något i kioskserveringen.

Helt klart kommer det att bli någon mer resa med Hurtigruten framöver för mig! För det är en fin resa och jag gillar att kunna stå ute och titta på ett sagolikt vackert landskap till ljudet av stora mullrande motorer! Likaså gillar jag att bli vaggad till sömns av havets böljande vågor och faktum är att jag lär ha sovit bättre ombord på Hurtigruten än hemma!
Därtill är det ju även en trevlig bonus att man belönas med en liten rabatt på kommande resor med Hurtigruten, enligt Hurtigrutens lojalitetsprogram, då man genomfört en resa som den som jag deltagit på.

För er som är nyfikna och vill veta mer om Hurtigruten, dess fartyg och resor, samt kanske rent av själva drömmer om att göra en resa med Hurtigruten, så rekommenderar jag ett besök på någon av rederiet webbsidor som finns på många olika språk, som exempelvis svenska och norska.

Själv föredrar jag dock att besöka rederiets norska webbsida som är tydligt inriktad till både de resenärer som reser som kryssningsresenärer och till de resenärer som bara använder sig av Hurtigruten som ett transportmedel för en kortare sträcka.
Då flera av Hurtigrutens fartyg har ett bildäck så att man kan ta med sig bilen på flera av fartygen, så kan man boka såväl bilplats och motorcykelplats via rederiets olika webbsidor, även om den svenska webbsidan tycks vara mer tydligt inriktad mot kryssningsresenärer än för de som använder sig av Hurtigruten som ett transportmedel för en kortare sträcka.

Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens svenska webbsida: www.hurtigrutenresan.se
Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens norska webbsida: www.hurtigruten.no
Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens internationella webbsida: www.hurtigruten.com

Något som jag inte funnit någon information om via Hurtigrutens webbsidor, är att det exempelvis ombord på MS Vesterålen finns cyklar som man kan hyra för en mindre slant. Jag kan tänka mig att det kan vara trevligt att hyra dessa cyklar då man ankommer till några hamnar för att utforska orterna, om man reser på sommaren. Men för min del så testade jag aldrig att hyra någon cykel, då det ofta var halt då vi anlände till hamnar.
 
För min del så blir nog min nästa resa med Hurtigruten av en annan karaktär, än den resan som jag genomförde i december. Min tanke är nämligen att jag vill testa att åka med samtliga av Hurtigrutens fartyg som går längs den norska kusten, under en och samma resa. Genom att bara åka en kort delsträcka, någonstans mitt på sträckan mellan Bergen och Kirkenes, så är det ju möjligt att åka med samtliga dessa fartyg på mindre än en vecka.
Detta genom att man först åker en etapp i sydlig riktning, för att sedan kliva av fartyget och fortsätta tillbaka norrut med nästa fartyg till den plats där resan inleddes, för att där återigen kliva av fartyget där och fortsätta på samma sätt under nästa dag. Så om man reser på samma sätt i närmare en vecka så borde man ha fått möjligheten att testa att resa med samtliga dessa fartyg som är i omlopp längs den norska kusten, även om man naturligtvis bara får uppleva en kortare sträcka av den långa och fina kuststräckan.
Eftersom att MS Midnatsol används längs den norska kusten på sommarhalvåret och på längre expeditionskryssningar under vinterhalvåret, samtidigt som MS Spitsbergen används längs den norska kusten under vinterhalvåret och på längre expeditionskryssningar under sommarhalvåret, så innebär det ju att de löser av varandra en gång på hösten och en gång på våren. Så min förhoppning är att kunna göra en sådan resa längs den norska kusten just i samband med att MS Midnatsol och MS Spitsbergen löser av varandra i Bergen, så att jag kan inleda en dylik tripp med förslagsvis MS Midnatsol och avsluta trippen med MS Spitsbergen, så att jag kan hinna med att resa med tolv olika fartyg, trots att det bara är elva olika fartyg åt gången i omlopp i Hurtigrutens trafik längs den norska kusten. Min tanke är dock att vänta med denna tripp tills hösten 2020, då både MS Vesterålen och MS Finnmarken har hunnit bli nyrenoverade, precis som flera andra av Hurtigrutens fartyg.

Det är ju stora förändringar på gång inom den trafik som bedrivs av Hurtigruten, delvis så renoveras flera av Hurtigrutens fartyg och därtill så har rederiet beställt tre nya fartyg som ska användas i deras renodlade kryssningstrafik, varav det första lär levereras redan i år.
När det nya trafikeringsavtalet för ”Kystruten Bergen-Kirkenes” börjar att gälla år 2021, så ska ju Hurtigruten AS bara trafikera sträckan med sju fartyg, då ”Havila Holding AS” ska stå för driften av de andra fyra fartygen, så då kommer Hurtigruten AS istället att styra över flera av sina fartyg till deras renodlade kryssningstrafik. Så det är inför användandet som kryssningsfartyg som nu bland annat MS Finnmarken ska byggas om och anpassas, då både MS Finnmarken, MS Trollfjord, MS Midnatsol och MS Spitsbergen i framtiden bara lär komma att användas i Hurtigrutens kryssningstrafik i normalfallet.
Men innan det nya trafikeringsavtalet för ”Kystruten Bergen-Kirkenes” börjar gälla år 2021, så är det tänk att MS Finnmarken ska hinna med några månader i nyrenoverat skick längs den norska kusten i Hurtigrutens trafik, så det är då någon gång som jag tänkt genomföra min nästa tur med Hurtigruten.
Därutöver vill jag naturligtvis också någon gång i framtiden komma ut och provåka ”Havila Holding AS” fyra nybyggda fartyg som också ska trafikera den norska kusten framöver.
Förutom att göra fler resor längs den norska kusten så skulle jag gärna vilja besöka Svalbard någon gång, och då är det ju inte alls omöjligt att det kan komma att ske med något av Hurtigrutens fartyg, då de har flera kryssningar som angår Svalbard.

Så jag vill med dessa rader få passa på att tacka för en fin resa ombord på ett fartyg med trevlig personal, som alltså inspirerat mig till fler resor ute på haven!

/Fredrik

När jag inte var gammal så minns jag en semester då vi var nere i Dalsland och tittade på den berömda akvedukten i Håverud. Det lär ha varit min första kontakt med Dalslands kanal.
Sommaren 2004 så var vi återigen på familjesemester nere i trakterna och trampade dressin från Årjäng och några mil neråt mot Bengtsfors, innan vi återigen vände om till Årjäng med dressinerna och avslutningsvis kunde rulla snabbt in mot Årjäng i en lång nedförsbacke. Under den dressinturen minns jag att det drog in ett åskväder över trakten då vi var ute och trampade dressin. Under samma resa under sommaren 2004 så minns jag att vi även paddlade kanot en kortare sträcka i Årjäng, vilket kan ha varit min första färd på Dalslands kanal.
Våren 2009 så gjorde jag en ny dressintur i trakten. Denna gång från Bengtsfors ända fram till Årjäng och tillbaka till Bengtsfors, eftersom att jag inte hade trampat hela sträckan tidigare, då inte alla var lika förtjusta i att trampa dressin som mig under sommaren 2004. Så denna gång då jag var ensam ute och trampade fick jag möjlighet att trampa en längre sträcka och således genomfördes en tur som numera inte är möjlig att trampa i sin helhet, eftersom att spåret rivits upp i de mer centrala delarna av Årjäng, till förmån för bland annat en cykelbana/gångbana.
Så efter att ha åkt genom Strömsholms kanal några veckor tidigare under sommaren 2018, samt genom såväl Lemströmskanalen, Dalarö kanal, Falsterbokanalen, Trollhätte kanal, Göta kanal, Dragets kanal, Väddö kanal och Svartsundsrännan under en båtresa under 2017 så var det nu dags att utforska den under 2018 150-årsjubilerande Dalslands kanal och dess vattensystem. Kanalen och dess vattensystem består av ett flertal sjöar, som är förbinda via slussar och kanaler som förgrenar sig i olika riktningar och i huvudsak är belägen i Dalslands och Värmlands landskap, även om sjösystemet sträcker sig ända in i Norge.

Denna dag började jag och min mamma med att åka bil från Dalarna (där båten stått i några veckor och där mina föräldrar bor) ner till Dals-Ed, där vi sjösatte båten (som vi hade på dess båttrailer bakom bilen) vid småbåtshamnen i utkanten av det lilla samhället. Under resan hann vi även med ett lunchstopp på IKEA-restaurangen i Karlstad och även gå in på Biltema i samma stad och köpa bland annat en ny flaggstång till båten, då jag råkade braka av den under förra kanalresan i Strömsholms kanal, då den trasslade in sig en tamp i en slussbassäng. På vägen ner till Dals-Ed så passade vi även på att tanka båten på en bensinstation.
Det var dock inte någon väldigt stor väg till småbåtshamnen, så strax innan vi var framme vid småbåtshamnen blev vi tvungna att vända, eftersom att då vi följde bilens navigationssystem så blev vi vägledda att åka under en låg järnvägsviadukt, som dock var lägre än båten då den var lastad på sin båttrailer, så vi fick ta en liten omväg innan vi kom fram till småbåtshamnen.
Väl framme vid småbåtshamnen så förberedde vi båten inför resan och sjösatte den på en av hamnområdets sjösättningsramper, innan vi parkerade båten och båttrailern på hamnområdet, där vi även fick betala en parkeringsavgift för att få lämna bilen och båttrailern. Det visade sig vara en hel del andra båtar (om än framförallt mindre båtar) som också använde sig av sjösättningsrampen, så det var relativt mycket aktivitet på sjösättningsrampen under denna augustieftermiddag i hamnen, där flaggor vajade som upplyste om eldningsförbudet som rådde under den varma sommaren.
När båten väl låg i sjön Stora Le, så började vår båtresa längs Dalslands kanal, en båtresa som inledningsvis gick i nordlig riktning upp till Nössemark, där vi stannade i gästhamnen och övernattade i båten under natten.
Strax innan vi anlände till Nössemark så kom ett flygplan och flög om oss och landade på vattnet strax framför oss.
I Nössemark ligger gästhamnen i anslutning till campingplatsen, så att man delar toaletter och andra gemensamma saker med campinggästerna, så det tycktes vara både en del andra båtgäster där och ett antal campinggäster.
Att gästhamnar och campingplatser (eller vart fall husbilsuppställningsplatser) ofta är gemensamma anläggningar tycks vara vanligt såväl längs Dalslands kanal och på andra platser. Det tycks ju vara smart, då det således blir fler personer som kan vara med och dela på kostnaderna för att ha toaletter, sophämtning, duschar och andra bekvämligheter, och det är ju i stort samma saker som både de som reser med båt respektive husbil har behov utav.
Vi anlände till gästhamnen i Nössemark ungefär vid stängningsdags, men vi hann i alla fall in och betala hamnavgiften innan receptionen bommade igen för dagen, och därtill så hann vi även köpa någon mycket dyr och liten chipspåse som vi åt ute på båtens akterdäck när mörkret föll över platsen.

På torsdagsförmiddagen tog vi en liten promenad i Nössemark i väntan på att lanthandeln i den lilla byn skulle öppna. När Lanthandeln väl hade öppnat så besökte vi den och handlade en del mat inför vår fortsatta båtresa, innan vi fortsatte vår båtresa.
När vi väl kommit iväg med båten och passerat linfärjeleden som går mellan Sund och Jaren, så åkte vi först långt in i Kopparviken. Därefter fortsatte vi genom det smala sundet in i Kölvikstjärnet, där vi badade en liten stund innan vi fortsatte tillbaka genom det smala sundet och fortsatte vår båtresa norrut så att vi kom in i Norge. I Norge så fortsatte vi upp mot Engsvika, ända tills någon med hög röst (på land) ropade något till oss. Antagligen ropade den till oss för att varna oss, då vi var på väg mot ett område som han antagligen anade att skulle vara alldeles för grunt för vår båt. Så vi tackar så mycket för varningen! Således vände vi om och fortsatte sedan en vända i n i Sørvika innan vi åter vände om och sedan körde till gästhamnen i Otteid, där vi förtöjde båten i några minuter och gick i land och såg oss omkring lite, innan vi fortsatte vår båtresa.
Sedan fortsatte vi tillbaka in i Sverige och körde in i en vik vid Långevik, där vi kastade i ankaret i det ljumna vattnet och stoppade Volvo Pentamotorn för lite lugn och ro, då vi passade på att äta middag i viken där vi ankrat.
Sedan fortsatte vi med båten vidare norrut längs Bryntopsöns västra sida och vidare längs Hästöns västra sida. Tyvärr så tog det drastiskt stopp med ett brak invid Hästöns västra sida, då vi i låg fart råkade köra på grund på stenar med båten, då det visade sig vara svårframkomligt med båt på öns västra sida, eftersom att det visade sig vara ont om vatten i sjöarna Stora Le och Foxen (som sitter ihop och således har samma vattennivå). Som tur var så blev det inga alvarliga skador på båten, så vi kunde fortsätta vår båtresa, genom att först köra lite söderut och sedan fortsätta söder om Hästön innan vi återigen kunde fortsätta norrut igen, men på östra sidan av Hästön.
När det hade börjat skymma så nådde vi fram till gästhamnen vid Töcksfors där vi övernattade i båten under natten.

Efter att ha betalt gästhamnsavgiften så fortsatte vi vår båtresa fram till den nedre slussen i Töcksfors, där vi betalade slussavgifter för hela vår kanalresa och där vi blev uppslussade genom den nedre slussen och kunde fortsätta vår båtfärd vidare fram till den övre slussen. Sträckan mellan den nedre och övre slussen i Töcksfors är cirka en kilometer, så vanligtvis använder sig slussvakterna av en båt för att ta sig mellan de båda slussarna i Töcksfors och invid slussarna finns anropskåp, som man kan anropa slussvakterna via, i fall att de inte är på plats vid den slussen som man ankommer först till. Mellan de båda slussarna är ett stort köpcenter beläget, som antagligen ska locka dit många norrmän, då orten ligger nära norska gränsen invid den stora vägen E18 som går mellan bland annat Oslo och Stockholm. Invid köpcentret finns ett flertal gästplatser (som alltså som är belägna mellan slussarna) som man kan förtöja båten vid, så att man kan gå och handla i det stora köpcentret om man vill.
Innan vi blev uppslussade genom den övre slussen fick vi invänta en annan båt som också hade kommit till den nedre slussen och ville slussa sig upp genom de båda slussarna i Töcksfors. Så efter en stunds väntan nära en fin fontän (vilket det finns vid många slussar i Dalslands kanal), så blev vi uppslussade genom den övre slussen tillsammans med den andra båten, som troligen hade en besättning som bestod av flera generationer av familjemedlemmar.
När vi lämnat den övre slussen så fortsatte vi upp till sjön Östen som är den sjö i Sverige som ligger högst belägen av de vatten som man kan nå med båt från havet genom slussar, utan att behöva ta till landtransporter. Sjön Östen är således belägen drygt 110 meter över havet och blev nåbar med båt så sent som 1915, då slussarna och sträckan dit är en yngre del än många andra delar av Dalslands kanals vattensystem.

Längs vår båtfärd upp till sjön Östen så åkte vi under några öppningsbara broar som man själv hade fått öppna på egen hand om de behövde öppnas för att man skulle ta sig fram, men eftersom att vår båt inte är så hög, så tog vi oss under broarna även då de var stängda. Eftersom att man vid behov av broöppning själv måste gå i land och öppna, respektive stänga broarna, så finns väntbryggor på båda sidorna om broarna.

Uppe vid sjön Östen passade vi på att åka in i några vikar, varav den ena var Kyrkeviken. Vi passade även på att gå i land i Östervallskog och promenera upp till byns lanthandel, där vi passade på att handla.
Sedan vände vi tillbaka neråt mot Töcksfors igen, men innan vi avlutade båtåkningen för dagen så var vi in en vända i Håviken, efter att ha passerat genom Öbyviken. Efter att vi lämnat Håviken så åkte vi till väntbryggan vid Töcksfors övre sluss och förtöjde båten därintill inför natten, då vi passade på att övernatta där, eftersom att slussarna var stängda för dagen då vi kom dit.
Under kvällen tog vi en promenad till det stora köpcentret i Töcksfors, där vi handlade några varor. Men det tog lång tid innan vi hittade in i varuhuset eftersom att varuhuset höll på att byggas om och således var man tvungen att gå in genom parkeringsgaraget som låg i varuhusets källarplan, då huvudentrén för tillfället var stängd. Men vi förstod inte först att man var tvungen att gå in genom parkeringsgaraget, så vi traskade ett varv runt hela den stora byggnaden innan vi hittade in, men vi hann i alla fall in innan varuhuset stängde för kvällen.

Efter att vi spenderat en natt i båten invid väntbryggan vid Töcksfors övre sluss så blev vi nedslussade genom de båda slussarna i Töcksfors på lördagsförmiddagen.
Då vi hade kommit ner genom den nedersta av slussarna i Töcksfors så passade vi även på att tanka båten vid sjömacken som slussvakten också bemannade.
Sedan fortsatte vi med båten till gästhamnen i Holmerudsfors, där det även finns ett litet café. Tyvärr var caféet inte öppet den dagen då vi var där, så vi fortsatte vår båtresa in i Fölsbyviken vid Fölsbyn, där vi vände om strax innan vi var ända framme vid land. Sedan fortsatte vi en bit in i viken mot den lilla byn Haget, men då vi bara kommit ungefär halvvägs in i den viken så smällde det till och då stod vi på ett stort stenblock med båten… Det visade sig att de som vi slussat tillsammans med genom den övre slussen i Töcksfors under förmiddagen under föregående dag, hade ett hus/en stuga alldeles invid den platsen där vi nu hamnat på ett grund, så nu kom de ut till oss och hjälpte oss att putta av båten från grundet så att den började flyta igen… De som hjälpte oss att få bort båten från grundet kände visst redan till grundet som fanns utanför deras stuga/hus… Så efter att vi nu varit med om en andra grundkänning i samma sjösystem, så blev det mindre färder in i små fina vikar under resterande del av kanalresan, men således så slapp vi grundkänningar under resterande del av kanalresan.
Slussvakten uppe i Töcksfors hade ju nämnt för oss att det var ont om vatten i framförallt Stora Le och Foxen, i vilka vi nu hade grundstött två gånger i. Med tanke på att slussvakten nämnde att det saknades cirka 170-180 cm vatten i sjöarna (även om jag inte är så säker på att det riktigt var så jätte mycket vatten som saknades) så kan man ju förstå att vissa ställen som såg farbara ut på sjökortet, inte var det för tillfället. Att ekolodet i båten inte fungerade var ju inte heller till någon hjälp, även om ett traditionellt ekolod antagligen inte hade räddat oss från dessa grundstötningar. Så framöver ska jag nog investera i någon sorts framåtseende ekolod, så kanske man kan minska risken för att råka köra på stenar som gömmer sig under vattenytan, då man vill utforska nya fina vikar och spännande platser. Men även denna gång gick det ju förhållandevis bra med båten, så att vi kunde fortsätta vår kanalresa ner till Lennartsfors under kvällen där vi övernattade i gästhamnen.
Under kvällen så passade vi på att ta en promenad i den lilla orten Lennartsfors.

På söndagsförmiddagen så fortsatte vi genom den smala bergskanalen som ledde oss in till slussarna i Lennartsfors. Efter att vi blivit nedslussade vid Lennartsfors så fortsatte vi vår båtresa fram till Gustavsfors. Där passade vi på att äta lunch utomhus vid en av hamnkrogarna i den lilla orten, innan vi blev uppslussade genom slussen vid Gustavsfors, efter att vi dessutom hade hunnit besöka även denna lilla orts lanthandel och införskaffa några varor.
Vid Gustavsfors så var det många kanotister som var ute och paddlade eftersom att det finns kanotuthyrning i Gustavsfors.
Efter ytterligare ett par timmar i båten ute på en sjö som heter Västra Silen, så var vi framme vid Årjängs gästhamn, som är belägen vid småbåtshamnen i Årjäng.
På kvällen så tog vi en promenad i Årjäng och såg bland annat Årjängstrollet, vilket jag minns från familjesemestern i Årjäng under sommaren 2004, men sedan dess så lär det ha hunnit flytta på sig en bit (i samband med en centrumombyggnad 2008).
Vi övernattade i båten i Årjängs gästhamn, där vi tycktes vara den enda gästbåten, även om det också var några övernattande husbilar i hamnområdet.

Vi inledde dagen med en båtresa på Västra Silen fram till Krokfors, där vi blev uppslussade tillsammans med några kanoter till Östra Silen. Det visade sig att det var väldigt många kanotister i Östra Silen.
Vi fortsatte med båten till gästhamnen i Sillebotten där vi gick i land en stund, även om vädret för tillfället knappast visade sig ifrån sin bästa sida, då vinden låg på rätt in mot gästbryggan så att det var något besvärligt att både lägga till vid bryggan och sedan ta sig där ifrån, då vi skulle lämna platsen lite senare. Inte nog med att det blåste en del, utan det föll även en del regn vid denna plats.
Efter att vi lämnat Sillebotten så fortsatte vi söderut en bit i sjön Östra Silen, men vi vände om innan vi kommit så värst långt söderut, då inte min mamma ville riskera att köra på grund ännu en gång.
Framåt kvällen så tog vi oss upp till Signebyn, som också ligger i Östra Silen. I Signebyn så passade vi på att äta middag, efter att jag hade fått skruva lite med fotogenköket som återigen hade börjat krångla (som tidigare på säsongen), men som jag turligt nog fick fart på igen.
Varken i Signebyn eller i Sillebotten såg vi till några andra långväga gästbåtar som hade letat sig upp i denna del av kanalsystemet. Utan i Östra Silen och Västra Silen verkade det mestadels vara många kanoter och några enstaka lokala motorbåtar som var ute och åkte, men som jag anar att hade sina hemmahamnar i dessa sjöar. Visserligen verkade några av dessa båtar ha utländska besättningar, då det var några utlandsregistrerade bilar i hamnen i Signebyn, men antagligen var det personer som bodde i andra länder som hade sommarstugor i trakten som hade sina båtar och bilar i hamnområdet. Att det tycks vara många personer från såväl Norge, Tyskland och Holland som har sommarstugor i denna del av landet tyckte jag mig ana, inte minst med tanke på att man ute på vägarna i dessa områden såg många bilar som var registrerade i dessa länder. Att det var relativt sent på båtsäsongen, samt att många lär ha hunnit avsluta sina semestrar och därtill att inte allt för höga båtar kunde ta sig upp i Västra Silen och Östra Sillen, kan ju ha varit anledningar till att jag upplevde att det inte var så många gästbåtar i dessa sjöar.
Under natten så övernattade vi i båten i Signebyn.

Väl framme i Västra Silen så fortsatte vi vår båtresa till Gustavsfors, där vi återigen passade på att äta lunch vid en av hamnkrogarna vid gästhamnen i den lilla orten, efter att vi hade blivit nedslussade i Gustavsfors sluss. Eftersom att vi hade testat en av hamnkrogarna i Gustavsfors några dagar tidigare, så passade vi på att testa en annan hamnkrog invid gästhamnen, för att få variation.
Efter att vi ätit färdigt så fortsatte vi vår båtresa fram till Bengtsfors gästhamn, där vi passade på att bo två nätter i båten.
I såväl Bengtsfors som i Gustavsfors så förbereddes det för fullt inför den årligen återkommande kanottävlingen ”Dalsland Kanotmaraton+”, som skulle genomföras i trakterna under lördagen den 11:e augusti 2018. Så i dessa orter, och längs sjöar och kanalsträckningar i närheten av dessa platser så fanns det måna markeringar i form av uppblåsbara bojar ute i vattnet som markerade tävlingsbanan, då vi var där. Kanottävlingen lär vara en stor folkfest som lockar många deltagare. Det lär vara mestadels motionärer som deltar i tävlingen, men även en del elitkanotister. Tävlingen finns i olika klasser där den längsta klassen innebär en sträcka på 55 kilometer, vilket är en sträcka som sträcker sig från Baldersnäs Herrgård fram till Bengtsfors via bland annat Gustavsfors, vilket är en sträcka som även inkluderade ett par lyft av kanoterna mellan olika vatten.
Framåt helgen skulle man inte få använda sig utav gästhamnen i Bengtsfors, eftersom att den skulle ingå i tävlingens målområde, eftersom att tävlingens mål skulle vara i Bengtsfors gästhamn, men vår plan var ju att lämna gästhamnen redan under torsdagen, så det skulle inte behöva påverka oss.
Under tisdagskvällen så passade vi på att se oss om i Bengtsfors.

Under inledningen av denna dag så kom det en svanfamilj på besök utanför båten. Förutom att träffa svanarna, så hann vi även med att utforska mer av Bengtsfors under inledningen av denna dag.Vi hann bland annat promenera upp på det centralt belägna ”Majberget”, där såväl ett hembygdsområde och ”Halmens Hus” finns belägna, vilka vi besökte.
Som jag nämnde tidigare kan man cykla dressin norr om Bengtsfors mellan orterna Årjäng och Bengtsfors, men söder om Bengtsfors får man inte cykla dressin, eftersom att järnvägen söder om Bengtsfors ännu trafikeras av tåg. Så under sommaren går det två tågavgångar i vardera riktningen mellan Bengtsfors och Mellerud (där man kan byta till andra tåg om man vill), längs den oelektrifierade sträckan som till en stor del följer Dalslands kanal, vilket innebär en hel del vackra vyer. Järnvägen heter ”Dal–Västra Värmlands Järnväg” och förkortas således ”DVVJ”, men med tanke på namnets förkortning och de vackra vyerna så benämns den numera ofta som ”De Vackra Vyernas Järnväg”. Vanligtvis sker tågavgångarna med dieselmotorvagnståg av modellen Y1. Det tycks vara populärt att åka med passagerarbåt i ena riktningen mellan Bengtsfors och Håverud (eller en del av sträckan) och tåg åt andra hållet. Detta då man kan köpa en kombinationsbiljett så man reser med tåg åt ena hållet, samt båt åt andra hållet, tack vare att sträckan mellan Håverud och Bengtsfors trafikeras av de båda båtarna ”M/S Dalslandia” och ”M/S Storholmen”. Dessa båda båtar trafikerar sträckan växelvis, så att ena dagen är det ”M/S Dalslandia” som kör från Bengtsfors till Håverud, samtidigt som ”M/S Storholmen” kör i motsatt riktning från Håverud till Bengtsfors och således möts längs sträckan mitt på dagen. Därutöver så trafikerar för övrigt även båten ”M/S Nils Ericson” Dalslands kanal, då den dagligen startar i Håverud och kör en bit uppströms i kanalen innan den åter vänder om tillbaka till Håverud.
Under onsdagen passade vi på att göra en dagsutflykt till Mellerud, då vi tog dagens första tåg till Mellerud och dagens sista tåg från Mellerud tillbaka till Bengtsfors. Således hann vi besöka Mellerud, som för dagen även besöktes av ett flertal kraftiga regnskurar, men vi hann i alla fall se en hel dal av Mellerud och även äta lunch där.
När vi kom tillbaka till båten i Bengtsfors och jag försökte prova att starta båten, för att ladda dess batteri en stund, så visade det sig att båten inte ville starta. Detta eftersom att det var ont om spänning i dess batteri, eftersom att antagligen batteriet inte var i toppskick och vi dessutom hade förbrukat i en del ström i båten genom att använda kylskåpet och andra elektriska saker i båten. Tyvärr så är inte båten utrustad med landströmsanslutning, så framöver är tanken att fixa så att båten kan anslutas till landström. Men båten har i alla fall dubbla batterier, så jag brukar vanligtvis se till att det ena batteriet hålls välladdat, så att man alltid ska kunna starta båten med det välladdade batteriet, även om det andra batteriet skulle råka bli urladdat, då man inte har motorn igång. Men nu bar det sig så olyckligt att det ena batteriet hade blivit överhettat redan innan vi kom till gästhamnen uppe i Töcksfors, antagligen för att det hade blivit någon kortslutning i det. Så nu hade vi bara ett batteri att förlita oss på, eftersom att jag kopplat ur det andra batteriet som krånglade.
Så nu när vi inte fick igång båten, så besökte vi en bensinmack på orten i hopp om att de skulle ha någon portabel starthjälp att låna ut, vilket de dock inte hade. Så därför åkte vi med en buss fram till den lilla orten Bäckefors och vidare med en annan buss därifrån till Dals-Ed, där vi hämtade bilen (men lät båttrailern stå kvar i Dals-Ed) och körde tillbaka till Bengtsfors, så att vi senare kunde ladda båtens batteri med hjälp av bilen.
Väl framme i Bengtsfors så hade kvällen hunnit bli sen, så vi parkerade bilen på en parkeringsplats och gick och la oss i båten för att sova.

Jag vill minnas att dagen inleddes med att min mamma begav sig till ett café och köpte nybakat frukostbröd, samtidigt som jag tog med mig det fungerade båtbatteriet (men som det var dålig spänning i numera) till bilen, där jag laddade batteriet en stund, med hjälp av startkablar från bilen. Sedan fick vi således fart på båtmotorn och inledde dagens båtfärd med att bege oss till den närbelägna bensinmacken, som även var en sjömack, då den även erbjöd bränslepumpar vid en brygga vid vattnet, där vi passade på att tanka båten.
Därefter fortsatte vi kanalresa neråt genom Bengtsfors, där vi gjorde ett kort stopp vid en brygga, efter att vi passerat dagens första sluss och således befann oss i de något sydligare delarna av Bengtsfors. Efter det lilla stoppet så fortsatte vi längs kanalen, och således även genom Upperudsälven, då kanalen till en stor del följer Upperudsälven. Efter ett tag hade vi även passerat slussen invid pappersbruket i Billingsfors och vi befann oss då på Laxsjön.
Ute på Laxsjön så åkte vi norrut i sjön och kastade så småningom i ankaret och satte oss och åt lunch i båten, då vi befann oss i en vik strax utanför Skåpafors.
Sedan fortsatte vi till bryggan vid Baldersnäs Herrgård, där vi la till vid bryggan en stund och promenerade upp till herrgården och tittade in i några byggnader utanför herrgården, där man kunde inhandla souvenirer.
Sedan fortsatte båtfärden vidare till gästbryggan vid ”Laxsjöns Camping & Friluftsgård”, där vi gick i land och köpte glass, innan vi fortsatte till Långbrons gästhamn, där vi också gjorde ett kort stopp och passade på att gå i land en vända.
Därefter fortsatte vi till slussen i Långbron som vi slussades igenom, efter att både järnvägsbron och landsvägsbron hade öppnats för oss (även om vi möjligtvis hade kunnat ta oss under den ena bron, eller kanske till och med de båda broarna även i stängt läge), då båda är belägna strax innan slussen, då man kommer från Laxsjön.
Sedan var vår tanke att vi skulle stanna för natten i Mustadfors gästhamn, som enligt vår karta såg ut att vara belägen strax efter slussen i Långbron. Men när vi var vid slussen i Långbron så fick vi veta att Mustadfors gästhamn är belägen nedanför nästa slussområde, alltså det vid Dals-Långed, där det är fyra slussbassänger som alltså skulle passeras, så mellan Långbron och Dals-Långed finns det alltså ingen gästhamn. Vi tyckte ju att vi var ute i god tid, då vi gled in i vad vi trodde att var dagens sista sluss, alltså slussen vid Långbron. Detta då vi inte ville vara ute i sista minuten innan slussarna skulle stänga för dagen. Men då vi fick veta att det var ytterligare fyra slussbassänger som vi skulle passera innan kanalen skulle stänga för dagen, då blev det direkt mera stressigt. Detta med tanke på att en passage igenom alla dessa fyra slussbassänger innebar en tidsåtgång på cirka en timme. Men jag tror faktiskt att vi hann igenom samtliga dessa slussbassänger innan klockan var slagen sju på kvällen (då jag vill minnas att de stängde slussarna för dagen). Detta trots att vi även fick möta andra båtar vid slussområdet.
På kvällen övernattade vi i båten i Mustadfors gästhamn, som ligger invid en husbilsuppställningsplats i utkanten av den lilla orten Dals Långed.

På måndagsmorgonen så fortsatte vi vår båtresa och ganska omgående så blev det dags för oss att slussa oss ner i Mustadfors sluss, vilket jag tror att blev min pappas första slussning någonsin, förutom då han åkt med som passagerare igenom slussar.
Därefter så la vi till vid en brygga vid Högsbyn, där vi promenerade upp och tittade på gamla hällristningar, som det finns gott om i trakten.
Efter att ha passerat genom ytterligare en sluss så passerade vi inloppet mot akvedukten i Håverud, men vi passerade bara inloppet på långt håll och fortsatte först längre söderut i sjön Åklång, där vi stoppade dieselmotorn och kastade i ankaret vattnet och satte oss ner för att äta lunch. Denna gång vill jag minnas att lunchen bestod av bröd som vi nyligen värmt i Omniaugnen (som är som en liten ugn som man kan ha på en spisplatta) och soppa.
Efter lunchen vände vi om en liten bit, så att vi styrde in i kanalen igen och siktade mot slussarna och akvedukten i Håverud. Men först fick vi vänta ett tag innan det blev vår tur att börja slussa, då slussvakten var ensam på platsen och hade flera båtar som skulle slussas igenom slussarna.
Den mest fascinerande delen av Dalslands kanal är enligt mig i Håverud. I Håverud finns hela fyra stycken slussbassänger och mellan den första och andra slussbassängen så passerar kanalen över en 150 år gammal akvedukt (alltså i detta fall en bro för båtar), som visserligen nyligen renoverats. Som om inte detta vore nog, så löper numera en fast landsvägsbro och en öppningsbar järnvägsbro långt över kanalens slussområde i Håverud.
Dagen till ära så var det även ett tyskt filmteam på platsen och filmade, så slussvakten frågade oss om det var okej att de filmade oss då vi skulle slussa och passera över vad som lär vara kanalenens mest kända sevärdhet, nämligen akvedukten i Håverud. Vi sa att det var helt okej att de filmade oss, men det blev aldrig så att de filmade oss, då jag tror att de hann avsluta filmningen för dagen, redan innan vi blev nedslussade. Alldeles innan det blev vår tur att bli nedslussade, så kom jag på att jag hade glömt systemkameran inne på en toalett vid slussområdet, så jag fick springa dit och se om den var kvar där, men det var den inte. Men när jag gick in i en av butikerna i samma byggnad, så kunde jag se att min kamera låg bakom kassadisken, så det var bara för mig att gå dit och berätta att jag glömt min kamera inne på toaletten, också fick jag med mig kameran och kunde bege mig upp till båten igen.
Efter att vi blivit nedslussade genom slussarna och passerat akvedukten i Håverud tillsammans med några kanoter, så passade vi på att stanna till en stund i gästhamnen i Håverud, innan vi fortsatte till de båda slussarna i Upperud, där vi också blev nedslussade, innan vi la till i Upperuds gästhamn för kvällen.
När båten väl var förtöjd så promenerade vi till Åsensbruk och handlade i dess matvarubutik. Men byn upplevdes som relativt folktom och många hus stod tomma i det lilla samhället där pappersbruket stängts under år 2009, så det kändes som att bygden haft sina glansdagar för länge sedan. Till och med ortens pizzeria tycktes ha slagit igen.
Efter besöket i Åsensbruk så promenerade vi vidare till Håverud, där vi passade på att äta middag i en av restaurangerna invid kanalen, innan vi promenerade tillbaka till båten i Upperuds gästhamn. Således blev det en ganska lång kvällspromenad som tog oss runt sjöarna ”Nedre Upperudshöljen” och ”Övre Upperudshöljen” (som visserligen bara är olika delar av samma sjö), innan vi var tillbaka vid båten och övernattade i den.

På förmiddagen började vi dagen med att ta en promenad från båten (som låg i Upperuds gästhamn) tillbaka in till Håverud, där vi tittade på Kanalmuséet i Håverud, innan vi promenerade tillbaka till båten.
När vi väl började åka med båten så åkte vi först den korta biten fram till Dalsland Konstmuseum, där vi la till vid dess brygga och jag tog en kort promenad upp till Dalslands Konstmuseum, dock utan att gå in där.
Sedan siktade vi mot Snäcke kanal (som numera är en del av Dalslands kanal) och passerade Snäcke sluss, innan vi så småningom la till en stund vid Dalslands Gästgiveris gästbrygga. Där tog jag en promenad upp mot gästgiveriet, medan min pappa istället fixade med den krånglande vindrutetorkaren som inte ville fungera något vidare i regnvädret. Efter det korta stoppet vid Dalslands Gästgiveri så fortsatte vi färden förbi en mycket liten linfärja, som används för att ta sig mellan fastlandet och den lilla ön Henriksholm som ligger i sjön Ånimmen.
Senare fortsatte vi till Strömmens sluss, vars slussvakt hade blivit förvarnad av slussvakten vid Snäcke sluss att vi var på gång. Efter att vi blivit uppslussade vid Strömmens sluss så fortsatte vi till hamnen i Fröskog.
Tyvärr var det ont om lediga gästplatser i Fröskog, eftersom att det stod någon större båt (som såg ut att vara långtidsuppställd) på någon av de få gästplatserna där. Så vi lånade istället en hyrd båtplats i hamnen och förtöjde båten där, medan vi åt middag ombord i båten. Då jag passade på att gå upp på land och se mig om i omgivningen, så kunde jag se att det fallit en hel del träd invid hamnen, då det hade varit blåsigt i området.
Under den senare delen av kvällen då mörkret börjat falla och vi hade ätit middag, så fortsatte vi med tända lanternor ner till den övre väntbryggan vid Strömmens sluss, eftersom att det var så ont om lediga gästplatser i Fröskog. Vi övernattade sedan vid den övre väntbryggan vid Strömmens sluss.

Under onsdagen så passerade vi nedåt genom Strömmens sluss och Snäcke sluss. Vid Snäcke sluss så bjöd slussvakten på glass, då säsongen snart var slut. Sedan så slussade vi oss igenom den förhållandevis stora slussen i Köpmannebro och sedan väntade Vänern på oss.

Väl ute på Vänern så vågade det en del och vi körde först till Sunnanå hamn (som ligger strax utanför Mellerud) och la till där en sund, innan vi bestämt oss för hur vi skulle fortsätta vår resa.
Jag lyckades övertala jag min pappa att styra ut på Vänern ingen, så vi åkte till ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Färden dit var ganska gungig då vi till stor del hade vågorna emot oss, så min pappa som lätt blir sjösjuk uppskattade inte resan ute bland vågorna, då han lär föredra att hellre åka på smala kanaler och små sjöar, än på de lite större vattnen som ofta vågar desto mer. När vi kom fram till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” så passade vi på att äta middagen som jag hade förberett ute på den gungiga sjön. Sedan tog vi en kort promenad i närområdet, då min pappa tyckte att det fick räcka med båtåkning för denna dag och han tyckte därtill att vi kunde dra upp båten på land i närheten av ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Men det var en bra bit därifrån till någon busshållplats om vi sedan skulle åka och hämta bilen, och därtill så såg vi inte heller till någon sjösättningsramp i närheten. Så när min pappa hade kontrollerat följande dags väderleksprognos och konstatera att det antagligen skulle bli blåsigare under morgondagen så kom vi fram till att vi ändå kunde fortsätta med båten tillbaka till Sunnanå hamn under kvällen.  För där kunde vi sedan dra upp båten på land, och dessutom kunde vi ta oss relativt smidigt från den hamnen med kollektivtrafik när vi sedan skulle hämta bilen som ju stod parkerad i Dals Långed.
Själv var jag dock inne på att vi skulle fortsätta till Vänersborg med båten, varifrån vi också kunde ta oss smidigt med kollektivtrafik till bilen i Dals Långed, och sedan dra upp båten på land vid någon sjösättningsramp i Vänersborg. Men då det var längre till Vänersborg, än till Sunnanå hamn så ville inte min pappa åka dit, då han inte alls uppskattade att guppa i vågorna på Vänern, så det var ju synd att inte Vänern var lika spegelblank, som då jag och min vän Daniel korsade Vänern från Vänersborg till Sjötorp under 2017.
Så under kvällen fortsatte vi med båten på Vänern i vågorna som till stor del följde vår färdriktning (samtidigt som nog sjön hade hunnit lugna ner sig en aning) tillbaka till Sunnanö hamn, där det kom att bli två övernattningar i båten. I hamnen var det en hel del båtar, varav bland annat en husbåt, som det tycktes bo en man i.

Denna dag så blev det inget båtåkande, då min pappa hellre föredrog en bilresa än en dag i båten guppandes på Vänern till exempelvis Vänersborg.
Så denna dag började vi med en något stressig promenad från Sunnanå hamn till järnvägsstationen i Mellerud, varifrån vi sedan fortsatte med tåg till Åmål. Från Åmål så fortsatte vi med buss vidare till Dals Långed, där vi hade parkerat bilen några dagar tidigare. Sedan fortsatte vi med bilen till Töcksfors och åt lunchbuffé i det stora köpcentret i Töcksfors, innan vi fortsatte med bilen till den lilla byn Båstnäs, som ligger en bit utanför Töcksfors.
I Båstnäs så finns nämligen ”Bröderna Ivanssons bilskrot”, som är en gammal bilskrot, som numera är som en gammal ”bilkyrkogård”, då bilarna är tämligen övergivna liksom de intilliggande husen. Numera så har bröderna Ivansson avlidit och platsen ute i skogen har blivit som en stor sevärdhet som lockar besökare från stora delar av världen. Besökare som promenerar runt bland bilvraken, där naturen så sakteligen börjar att ta över platsen genom att träd växer genom såväl bilar och genom dess attiraljer, som numera även skildrats i bokform. I mina ögon var det visserligen en speciell och annorlunda plats som är väl värd att besöka, men det var ändå inte någon direkt mysig, trevligt och prydlig plats, där bilar låg huller om buller. Inte ens min pappa som normalt gillar gamla skrotbilar, tycktes uppskatta doften av dessa gamla bilar som stod i skogen och rostade. Så om någon en dag i framtiden ska miljösanera denna plats, då lär den ha mycket jobb att göra. För den intresserade så lär det finnas en båtbrygga i närheten av bilkyrkogården, så att man kan ankomma till bilskroten med båt om man färdas på Dalslands kanal.
Efter besöket vid den gamla bilskroten så fortsatte vi med bilen längs en liten grusväg som tog oss in i Norge, innan vi kom ut på större vägar som så småningom ledde oss tillbaka till Sverige och till Dals-Ed.
I Dals-Ed så tittade vi på ”Eds MC- och Motormuseum” som är inrymt i en källare i ortens centrum. Där var det en hel del gamla motorcyklar, men också en del andra gamla saker, som exempelvis en sorts grammofonspelare, vari det låg en skiva med Rättviks spelmanslag. Detta var ju ett lustigt sammanträffande då det innebar att min pappas farfar (som varit död sen 1970-talet) antagligen spelade på skivan, eftersom att han var med i Rättviks spelmanslag, då han var musikalisk och dessutom var en så kallad ”riksspelman”.
Efter besöket vid ”Eds MC- och Motormuseum” så hämtade vi båttrailern som sedan några veckor stod parkerad i gästhamnen i Dals-Ed och sedan fortsatte vi med den och bilen till Sunnan hamn, där vi övernattade ännu en natt i båten, i den fina hamnen där det verkar exploateras och byggas många fina hus.

Efter denna tur på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal, så var ännu en av de längre kanalerna i Sverige avverkad med min plastsnipa. Dalslands kanal visade sig vara en fin vattenväg (liksom de andra kanalerna som jag rest på), som jag gärna rekommenderar andra att också resa på!
Tyvärr var det lite ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet under denna varma sommar, men vad jag förstått så är det inte helt ovanligt att det kan vara något ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet, även under något blötare somrar än den torra sommaren 2018.
Dalslands kanal visade sig vara en kanal som många kanotister tycks ha upptäckt, då det i delar att kanalsystemet var väldigt många kanotister från olika delar av världen. Kort sagt så tycks marknadsföringen av kanalen ha lyckats bra mot personer som vill uppleva den svenska vildmarken från kanot och det tycktes vara smidigt att hyra kanoter längs kanalen, då det var tydligt att det var många som hade hyrt kanoter invid kanalen. Det lär även finnas möjlighet att köpa ett kombinationserbjudande, som innebär att man hyr dressin åt ena hållet och kanot åt andra hållet, vilket jag anar att leder till en trevlig tur. I de hyrda kanoterna låg det ofta plasttunnor med lock, i vilka kanotisterna praktiskt kunde stoppa sin packning, så att den inte skulle riskera att bli blöt. Dalslands kanal tycks verkligen vara en riktigt kanotvänlig kanal, med tanke på att man tillåts att slussa både uppför och nedför med kanoter i slussarna (mot en avgift), vilket inte tillåts i alla kanaler.
Om jag tillåts att dra några jämförelser mellan Dalslands kanal och Göta kanal (vilken jag bedömer att är något mer välkänd och mer vältrafikerad än Dalslands kanal), så tillåter ju Göta kanal något större båtar än Dalslands kanal. Men båda kanalerna har relativt moderna slussar, där majoriteten av dem i de båda kanalerna regleras hydrauliskt, även om de båda kanalerna har låtit behålla några slussar där det endast är handkraft som gäller för att manövrera slussarna.
I Dalslands kanal så ingår inte hamnavgifterna i slussavgiften, vilket de till stor del gör i Göta kanal. I gengäld så är det dock billigare att passera samtliga slussar i Dalslands kanal än i Göta kanal, då en tur och returbiljett för slussarna i Dalslands kanal för en båt som mäter cirka sju meter (som min båt) kostar 2700 kronor, vilket är mindre än halva priset gentemot en tur och returbiljett genom hela Göta kanal (som däremot innehåller fler slussar). Vanligtvis kunde man betala hamnavgifterna med hjälp av Swish i Dalslands kanal, vilket ju var smidigt.
Detta blev alltså min sista båtresa med båten under 2018. Så under söndagen efter kanalresan fortsatte jag till Sälen och promenerade Ultravasan, och därmed efter målgången i Ultravasan kunde jag konstatera att jag hade klarat av en så kallad Vasatrippel. Detta då jag hade klarat av tre lopp från Sälen till Mora under samma år, nämligen Vasaloppet på skidor, Cykelvasan på mountainbike och Ultravasan som en rask promenad.
Därefter var min semester slut för denna gång och då jag fortsatte hemåt upp till Kiruna, så kunde jag konstatera att det hade varit en fin sommar. Något som inte minst de stora branddrabbade områdena vittnade om (där man inte ens fick svänga av in på skogsbilvägarna för tillfället), då jag i trakterna av Kårböle passerade genom några av dem, under söndagen på min bilresa hemåt.

Som avslutning kan jag nämna att under sommaren 2019 så blir det nog en längre båtresa via ett flertal kanaler och andra platser. Detta då jag tänkte färdas med min båt mellan Örebro och Arvika (även om färdriktningen ännu inte är bestämd) via bland annat Hjälmare kanal, Enköping, Uppsala, Strömma kanal, Göta kanal, Kinda kanal, Karlstad och Säffle kanal. Så för tillfället pågår planeringen inför den resan, då resan lär ta flera veckor att genomföra, med tanke på att sjövägen mellan Örebro och Arvika är betydligt mycket längre än fågelvägen mellan nämnda platser.

/Fredrik

Hurtigruten startades 1893 som en färjelinje längs den norska kusten mellan Trondheim och Hammerfest, vilket betyder att Hurtigruten firade 125 årsjubileum under 2018. Redan från början var Hurtigruten tänkt som en kombinerad färjelinje för både passagerare och gods, vilken den fortfarande är.
Numera trafikerar Hurtigruten en stor del av den norska kusten, då den utvidgats både norrut och söderut sedan trafikstarten 1893, då trafiken numera sker mellan Bergen i Hordaland fylke och Kirkenes i Finnmark fylke, längs 34 olika hamnar (även om trafiken skiljer något under olika säsonger på året).
Som namnet ”Hurtigruten” antyder så var färjelinjen vid trafikstarten en förhållandevis snabb förbindelse mellan norska hamnar, så en viktig uppgift för färjelinjen var postdistribution. Genom åren så har rutten förändrats en del, då den haft olika anlöpshamnar längs den norska kusten under olika tidsperioder, och periodvis har den sträckt sig ända ner till Stavanger i södra Norge och periodvis har även ögruppen Svalbard berörts av Hurtigrutens trafik.

Dagens trafik längs färjelinjen sträcker sig alltså från Bergen i söder upp till Kirkenes, som ligger nära ryska gränsen i nordost. Förr i tiden så trafikerade Hurtigruten flera hamnar som saknade landsväg till övriga vägnätet i Norge, men numera så har samtliga hamnar som Hurtigruten trafikerar landsvägsförbindelse med övriga Norge.
Numera är en väldigt stor del av passagerarna som reser med Hurtigruten turister (precis som mig), som kommer för att uppleva det fina landskapet, den goda maten och midnattssolen, alternativt det vackra norrskenet.
Även om det är många turister som reser med Hurtigruten, så reser även en del lokala resenärer med fartygen, inte minst med tanke på att det fortfarande går snabbare att färdas sjövägen mellan vissa orter än att köra bil, då bilvägarna kan innebära långa omvägar längs exempelvis långa fjordar. Ända sedan begynnelsen har Hurtigruten fyllt en viktig funktion som fraktfartyg, något den ännu fyller en viktig funktion som, då det fraktas en hel del pallgods med Hurtigruten och de flesta av fartygen som trafikerar kuststräckan kan även ta ombord personbilar.

Eftersom att en tur från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen tar knappt elva dygn att genomföra, så trafikeras sträckan dagligen av elva olika fartyg som vart och ett följer samma tidtabell. Detta innebär att varje kväll så lämnar ett nytt fartyg Bergen för att ta sig ända upp till Kirkenes där det vänder om, innan det är tillbaka i Bergen igen efter en elva nätters lång resa, och således är redo för nästa tur längs den norska kusten.
På det sättet får majoriteten av hamnarna (Vadsö är dock en hamn som bara angörs på färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen) längs kusten både en nordlig och en sydlig avgång med Hurtigruten varje dag.

Rederiet ”Hurtigruten AS” (som är det rederi som idag trafikerar Hurtigruten) bedriver dels trafiken längs den norska kusten, men även en ren kryssningstrafik med expeditionstema där de framförallt bedriver kryssningstrafik i områdena kring Arktis, Svalbard, Island, Grönland och Nordamerika då det är sommar på den norra delen av jordklotet. Medan rederiet under den andra delen av året då det är sommar på den södra delen av jordklotet istället framförallt inriktar sin renodlade kryssningstrafik på områden kring Antarktis och Sydamerika. Eftersom att den renodlade kryssningstrafiken också kräver några fartyg, så använder sig rederiet av fler än de elva fartyg som krävs för att trafikera enbart den norska kusten.

Hurtigruttrafiken längs den norska kusten lär alltid ha fått ett bidrag från den norska staten för att trafiken ska kunna bedrivas, då den totalt sett inte varit kommersiellt lönsam för rederierna som bedrivit trafiken.
Nyligen har en kommande tioårsperiod upphandlats för trafiken längs den norska kusten, som innebär trafik med elva olika fartyg (som lämnar Bergen varsin dag). I den upphandlingen var trafiken uppdelad i tre delar, där de olika delarna innebar följande:

A. Trafik med fyra av de elva fartygen längs den norska kusten.
B. Trafik med fyra av de elva fartygen längs den norska kusten.
C. Trafik med tre av de elva fartygen längs den norska kusten.

Denna upphandling som benämns: ”Kystruten Bergen-Kirkenes”, resulterade i att ”Hurtigruten AS” kommer att få bedriva trafiken med sju av de elva fartygen som kommer att trafikera ”Kystruten Bergen-Kirkenes” från 2021, medan rederiet ”Havila Holding AS” kommer att få bedriva trafiken med fyra av de elva fartygen som kommer att trafikera ”Kystruten Bergen-Kirkenes” från 2021.
I den nya upphandlingen ställs det även bland annat krav på avgasutsläppen från fartygen som används i trafiken, så Hurtigruten AS kommer inför denna trafikeringsperiod att bygga om maskineriet i flera av sina fartyg så att de får gasdrift i kombination med hybriddrift, samt stationär landströmsanslutning (som de kan använda i vissa hamnar).
Fartygen som kommer att användas av ”Havila Holding AS” kommer att vara nybyggda fartyg.

I flera år har jag varit sugen på att göra en resa med Hurtigruten längs den norska kusten från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen, en tur som alltså tar elva nätter, som ofta påstås vara: ”Världens vackraste sjöresa”.
Så i några år har jag emellanåt kikat in på Hurtigrutens svenska webbplats för att hitta en lämplig resa.
Ofta förekommer det olika erbjudanden på webbplatsen. Tre erbjudanden som jag sett att erbjudits flera gånger är något av dessa tre erbjudanden:

1. 20 procent rabatt på priset på resan.
2. Kostnadsfritt anslutningsflyg från Stockholm alternativt Göteborg till Hurtigruten i Bergen, och sedan tillbaka till Stockholm alternativt Göteborg igen.
3. Kostnadsfritt singeltillägg, så att man får en egen hytt om man reser själv, utan att behöva betala något extra trots att man inte behöver dela hytt med någon.

Jag har även under åren som jag letat efter en resa med Hurtigruten kunnat notera att priserna varierat stort beroende på vilken tid på året som man reser, med vilket fartyg man reser, i vilken hyttkategori man reser, reselängden, efterfrågan, samt huruvida det har funnits något specialerbjudande för tillfället, som man kunnat dra nytta utav.

Det är framförallt de ljusa sommarmånaderna, som tycks vara dyrast, och antagligen populärast att resa med Hurtigruten längs den norska kusten. Vad det gäller fartygen så tycks det vara billigast att resa med MS Lofoten, som både är det äldsta och minsta fartyget som trafikerar den norska kuststräckan i Hurtigrutens trafik.

Som en liten kuriosa så kan jag ju nämna att dieselmotorn som är monterad i MS Lofoten är originalmotorn från dess att fartyget byggdes under första halvan av 1960-talet, så det är inte omöjligt att det kanske är så att dess dieselmotor är den dieselmotorn i världen som har flest drifttimmar, då den har passat över 311 000 drifttimmar (vilket motsvarar mer än 35 år)!

Då jag har letat efter resor med Hurtigruten längs den norska kusten under flera år så har jag kunnat konstatera att jag hittat resor från cirka 7 000-8 000 kronor (får några år sedan) till över 219 000 kronor, baserat på en person i en egen hytt på sträckan Bergen-Kirkenes-Bergen. Så visst kan man säga att det kan vara dyrt att resa elva nätter med Hurtigruten, men däremot tycker jag inte att det är rätt att säga att det alltid är dyrt att resa med Hurtigruten längs den norska kusten, då jag ju även lyckats hitta biljettpriser från cirka 7 000-8 000 kronor för en resa där helpension (frukost, lunch och middag) ingår, samt en egen hytt i elva nätter.
Så med tanke på att priserna varierar en hel del, så är det ju bra att tänka på att saker som efterfrågan, säsong, fartyg, hyttkategori, reselängd  och eventuella specialerbjudanden påverkar priset en hel del.

För min del så tänkte jag först åka med MS Lofoten, eftersom att MS Lofoten oftast är billigast att åka med. Men när jag sedan läste om att en resa med MS Vesterålen skulle innebära att man skulle få veta en del om arbetet ombord och veta mer om fartyget, så föll slutligen valet på MS Vesterålen för min del (även om jag vid bokningstillfället tvekade om jag istället skulle välja att boka en resa med det lyxigare fartyget MS Finnmarken). Så jag bokade en decemberresa med MS Vesterålen, vilket kostade 15 645 kronor. Jag kunde dock ha rest med samma fartyg på samma resa för cirka 5000 kronor billigare, men jag tog inte någon utav de billigaste hyttkategorierna, utan istället valde jag en hytt med fönster på översta däck (av de däck som erbjuder passagerarhytter) och dessutom såg jag till att WIFI inkluderades i biljettpriset.

Så i december så började jag resan med en bilresa ner till mina föräldrar i Dalarna, som jag passade på att hälsa på under några dagar, innan jag fortsatte min bilresa till Bergen i Norge.
 
Som en paus under bilresan till Bergen så passade jag på att besöka Norsk Jernbanemuseum, som är ett järnvägsmuseum som är beläget i Hamar, där det i museet ska finnas ett ställverk som är äldre än ställverket som betjänar Narviks station. Norsk Jernbanemuseum, som är Norges nationella järnvägsmuseum visade sig vara mindre än det svenska järnvägsmuseet i Gävle, så det räckte med några timmar för att hinna gå igenom järnvägsmuseet. Nu var det ju vinter då jag var där, så det lär ha varit mindre aktiviteter än på sommaren invid järnvägsmuseet, då man sommartid exempelvis även kan åka med en liten järnväg utanför Norsk Jernbanemuseum.

Efter att jag lämnat Hamar bakom mig, så fortsatte jag med bilen till Bergen. Innan jag kom fram till Bergen så passade jag dock på att övernatta en natt i bilen, strax efter att jag passerat genom den 24,5 kilometer långa Lærdalstunneln. Lærdalstunneln är faktiskt världens längsta biltunnel och den är belägen längs europavägen E16. För mig var detta min andra gång som jag passerade genom denna tunnel, som öppnades hösten 2000.

Denna dag parkerade jag bilen uppe på parkeringshuset ”ByGarasjen”, som är beläget nära såväl Europavägen E16, järnvägsstationen, busstationen och den stora gallerian ”Bergen Storsenter” i Bergen.
Sedan tog jag en promenad till hamnen, dit det södergående Hurtigrutfartyget strax skulle anlände. Så när MS Vesterålen väl la till i hamnen, så passade jag på att bevittna dess tilläggning i Bergen, vilket blev den första gången under resan (antagligen även första gången någonsin för mig) som jag fick se MS Vesterålen, vilket var det fartyg som jag skulle resa med i närmare elva dygn framöver. Detta blev också den enda gången som jag fick se fartyget i rörelse från land, för när jag väl hade påbörjat min resa med Hurtigruten så var jag ju ombord på fartyget så fort det var i rörelse.
Efter att jag bevittnat när fartyget lagt till i Bergen och fartyget hade börjat bunkra diesel, som skulle räcka under hela den elva dygn långa resan, som väntade både mig och MS Vesterålen, så passade jag på att se mer av Bergen, som är Norges näst största stad.

Jag tog mig en tur med bergbanan ”Fløyen” i Bergen, vilken ledde mig upp en bit på ett berg, så att jag fick njuta av utsikten, innan jag for ner med bergbanan igen. I Bergen passade jag även på att besöka en julmarknad som var igång i staden, då det inte var så långt kvar till jul.

Lite senare på dagen så gick jag tillbaka till bilen och lastade mina väskor på en liten kärra och traskade iväg till färjeterminalen vid hamnen i Bergen. Där checkade jag in och gick ombord på MS Vesterålen, men upptäckte att jag hade tilldelats en hytt på fartygets högra sida och inte den hytten på fartygets vänstra sida, som jag valt på webbsidan under bokningsprocessen.
Jag hade nämligen valt en hytt på fartygets vänstra sida eftersom att normalt så lägger fartyget alltid till med den vänstra sidan mot kaj i hamnarna, eftersom att MS Vesterålen liksom de flesta andra av fartygen i Hurtigrutens flotta endast har en lastlucka för gods och bilar på den vänstra sidan. Så eftersom att jag ville kunna titta ut genom fönstret i min hytt och således se godshanteringen och hamnarna som vi skulle lägga till i, så hade jag alltså valt en hytt på fartygets vänstra sida, eftersom att hamnar skulle komma att besökas under olika tider på dygnet.

Så redan då jag upptäckte att jag fått en hytt med fönstret på fartygets högra sida, så blev jag en sådan där besvärlig resenär som gick till receptionen och klagade och ville ha en hytt på fartygets vänstera sida istället, vilket jag naturligtvis fick utan problem. Jag hade visserligen bara blivit flyttad till fartygets högra sida, då det var ont om resenärer på denna resa och de flesta resenärerna brukade föredra att ha sin hytt på fartygets högra sida, där det vanligtvis är tystare. Detta då högersidan normalt är längre från arbetande terminaltruckar med skramlande lyftgafflar, biltrafik, gnisslande ramper och landgångar. Personligen så föredrog jag hellre att få titta på den skramlande terminalhaneringen från hytten, än att få en så tyst hytt som möjligt, antagligen till skillnad emot hur många andra resenärer prioriterar.

När jag väl fått en hytt mot kajen och stuvat in väskorna i hytten så gick jag till restaurangen som låg längst fram i fartyget och åt en god middag som bestod av en god buffé.
Efter middagsbuffén så var det ett informationsmöte i aktersalongen, där ett gäng från besättningen presenterades och där det berättades en del om den kommande resan, innan det blev dags att lämna Bergen.

Som avslutning på kvällen gick jag ut på akterdäcket i den svala decemberkvällen, då förtöjningarna lossades klockan 22:30 när vi sakta började glida ut på havet och de höga förväntningarna skulle uppfyllas. Så småningom passerade vi under en bro och jag kunde konstatera att ljuskällorna från Bergens upplysta stadskärna blev allt mer avlägsna, i takt med att vi kom allt längre bort från färjeterminalen. Det var nu som denna sagolikt vackra resa började till ljudet av vågskvalp och dieselmuller!

Hurtigruten gör som bekant ett flertal stopp under sin cirka elva dygn långa resa fram och tillbaka längs norska kusten. Längden på stoppen varier från 15 minuter till flera timmar. Rent generellt kan man säga att de längre stoppen görs på de större platserna och de kortare stoppen görs på de mindre platserna. En del av stoppen infaller naturligtvis på natten, eftersom att resan pågår dygnet runt, men om man reser hela sträckan både fram och tillbaka till Kirkenes så besöks de flesta hamnarna under olika tidpunkter på dygnet i vardera riktningen, så då brukar man kunna pricka in ett besök i varje hamn som inte är på natten.
Det sas att det var helt okej att lämna fartyget (under förutsättning att man scannade sitt boardingkort då man lämnade fartyget och när man klev ombord igen) i alla hamnar, under förutsättning att man var tillbaka ombord på fartyget igen senast fem minuter innan avgångstiden, så jag passade på att kliva av fartyget för en kortare eller längre promenad i ett flertal hamnar.
Detta innebar att jag fick se en hel del norska orter, vilket jag tycker att är en av de trevligaste sakerna med resan, nämligen att man får möjlighet att besöka många orter och se dessa platser.

Ofta lät det en hel del i fartyget då de la till i olika hamnar, speciellt uppkom ett vibrerande ljud ibland, vilket jag tror att berodde på att de körde bogpropellrarna då detta ljud uppstod. Så under den tidiga tisdagsmorgonen så vaknade jag till och tittade ut genom hyttfönstret då vi besökte Florø, men sedan somnade jag om.

Under tisdagsfrukosten erbjöds bland annat några riktigt goda varma mackor på frukostbuffén, men tyvärr var det bara denna morgon, som jag såg dessa på frukostbuffén.
Under dagen så tog jag en kort förmiddagspromenad i Torvik.
Väl framme i Ålesund så tog jag en längre promenad, som ledde mig upp till en utsiktsplats uppe på ett berg, efter att jag tagit mig upp för bland annat en lång trappa. Ålesund bjöd tyvärr på väldigt hala gator, så det var inte helt lätt att promenera där. Därtill gick jag något fel då jag skulle tillbaka till fartyget, så det var inte så långt tid kvar till avgångstiden då jag väl kom tillbaka till fartyget…
Under kvällen så passade jag på att ta två kvällspromenader. Den första kvällspromenaden blev i Molde och den andra blev i Kristiansund, där jag kunde se MS Nordstjernen (som brukar användas till kryssningar vid Svalbard under sommarhalvåret) ligga förtöjd inne vid en kaj.

Dagen inleddes i Trondheim, där även det sydgående Hurtigrutfartyget MS Nordkapp stod inne vid kajen en stund samtidigt som MS Vesterålen. I Trondheim passade jag på att titta lite på staden efter att ha ätit dagens frukostbuffé.
 
På kvällen då vi ankom till Rørvik, så låg det sydgående Hurtigrutfartyget MS Finnmarken inne vid kajen medan vi var där, eftersom att MS Finnmarken ankom strax innan oss och avgick strax efter oss.

Då vi var på väg att lämna Rørvik, så förstod jag något som jag inte hade förstått tidigare, nämligen att det var möjligt att besöka Hurtigrutens fartyg då de ligger inne i olika hamnar. Detta förstod jag eftersom att jag såg personer (som jag tror att reste med MS Finnmarken) som lämnade MS Vesterålen med kameror (strax innan vi skulle fortsätta vår färd med MS Vesterålen) och därtill så ropades det ut i högtalarna i MS Vesterålen, att vi skulle till att lämna Rørvik inom kort, så att besökande personer skulle kliva av fartyget innan fartyget fortsatte sin resa.
Så jag tycker att det var lite synd att det inte gavs information tidigare om att möjligheten fanns att besöka de andra Hurtigrutfartygen då de låg i hamn. Detta då jag gärna hade besökt MS Finnmarken, vilket var det fartyg som jag slutligen framförallt övervägde att resa med, istället för med MS Vesterålen, innan jag bokade resan. Så jag hade gärna sett hur MS Finnmarken såg ut ombord.

Senare under resan så ropades det ut ett flertal gånger att besökande gäster ombord på MS Vesterålen skulle lämna fartyget även då vi inte låg i hamnar tillsammans med andra Hurtigrutfartyg, så det lär säkerligen vara okej för allmänheten att komma ombord och titta på fartygen, då de ligger inne i olika hamnar. Jag noterade också att det stod vid entrén till MS Vesterålen att besökare skulle visa legitimation, så det verkar vara ganska vanligt med besök ombord på fartygen i olika hamnar och de som gick ombord tycktes bli tilldelad ett besökskort, så att besättningen antagligen kunde hålla koll på hur många som besökte fartyget.

Under morgonen så passerades den norra polcirkeln, så på förmiddagen genomfördes en polcirkelceremoni ute på akterdäcket innan vi ankom till Bodø.
I Bodø passade jag på att ta en långpromenad. Under promenaden i Bodø denna Luciadag i mitten av december så passerade jag en småbåtshamn, där jag kunde konstatera att många småbåtar tycktes få ligga i vattnet under hela vintern, liksom på många andra ställen i Norge, där inte heller vattnet tycks frysa i hamnbassängerna.
Senare under kvällen, efter att vi med MS Vesterålen hade passerat en av resans längre öppna havsetapper så nådde vi fram till Lofoten.

En trevlig sak med Hurtigruten är att det ropas ut i högtalaranläggningen strax innan man möter de andra av rederiets fartyg (om mötet sker ute på havet), så att man vet att man strax kommer kunna se ett mötande fartyg utanför fönstren. När mötet väl sker så brukar de båda fartygen blinka med sina lampor och tuta till varandra som en hälsande gest. Även då man ankom till hamnar så signalerade ofta fartygen ljudligt, liksom det även var vanligt att fartygen signalerade en stund innan avgångstiden, då det var dags att kliva ombord om man ville följa med fartyget.

Då det varje dag avgår ett Hurtigrutfartyg från Bergen och ett från Kirkenes så innebär det att man vare dag möter två Hurtigrutfartyg, förutom den dagen som man avgår från Bergen, den dagen man är i Kirkenes och den dagen som man kommer tillbaka till Bergen, då man inte möter någon annan av Hurtigrutfartygen som trafikerar den norska kusten. Detta eftersom att det i både Bergen och Kirkenes är samma fartyg som man själv reser med som vänder om i de båda orterna då man är där.
Mötena med de andra Huritigrutfartygen sker vanligtvis på morgonen och på kvällen, även om några av mötena sker i hamnar, och inte ute på havet. Eftersom att det normalt är högertrafik som tillämpas på sjön så sker mötena i normalfallet på fartygets vänstra sida, vilket kan vara ännu en anledning till att ha hyttfönstret ut mot vänstersidan.

Ombord i MS Vesterålen så fanns det utskrivna A4-papper (som man fick ta för sig av) som upplyste om var alla möten med andra Hurtigrutfartyg längs den norska kusten var planerade att ske. Ombord på fartyget så delades det även ut ett dagsprogram som upplyste om tider för måltider, aktiviteter och informationsmöten ombord på fartyget.

Efter att MS Vesterålen varit in en vända till kajen i Stamnsund så var det dags för kvällens Hurtigrutmöte.
Denna kväll så mötte vi passande nog det förhållandevis lilla Hurtigrutfartyget MS Lofoten strax innan vi kom vi fram till Svolvær, som alltså ligger på Lofoten. MS Lofoten är inte bara det minsta och äldsta fartyget som trafikerar Hurtigruten mellan Bergen och Kirkenes, det är dessutom det enda av Hurtigrutfartygen som trafikerar sträckan mellan Bergen och Kirkenes som saknar stabilisatorer.
Just denna kväll var det en del vågor på havet, så man kunde tydligt se hur MS Lofoten guppade fram ute på havet.

Väl framme i Svolvær så avverkades denna resdags kvällspromenad.
Efter att vi lämnat Svolvær och fartyget och dess besättning skickligt lyckats vända i det trånga hamnområdet i Svolvær, så dröjde det inte länge innan fartyget stannade till utanför den mäktiga Trollfjorden, där fartygets strålkastare lyste in mot fjorden och de mäktiga bergsväggarna, samtidigt som jag vill minnas att det spelades musik ute på akterdäcket. Under vintern så kör dock inte Hurtigruten in i den smala Trollfjorden, vilket fartygen ofta gör under sommaren om vädret tillåter.

Som ett litet extra restips så kan jag nämna att en liten bit från Trollfjorden, så finns en norsk fjällstuga som heter Trollfjordhytta (se denna länk), vilken man kan besöka om man är i trakten. Ännu har jag inte besökt Trollfjordhytta, men planen är att besöka den framöver, då jag tror att den är fin, eftersom att fjällstugans huvudbyggnad är byggd så nyligt som under år 2018.

På förmiddagen blev det en kortare promenad i Finnsnes, där jag förvisso hade varit några veckor tidigare under hösten, då jag passerade orten med bil då jag var ut till Norges näst största ö (om man inte räknar med öarna vid Svalbard), alltså ön Senja. Detta eftersom att den enda bron som leder ut från det norska fastlandet ut till Senja går från orten Finnsnes.

På kvällen besöktes Tromsø, där det också var väldigt halt, men jag lyckades i alla fall ta mig upp till ”Fjellstua”, där det finns ett café som även är en restaurang. Man kan förvisso ta sig till och från ”Fjellstua” via en kabinbana, men jag valde istället att promenera upp till ”Fjellstua” och sedan ned därifrån tillbaka till stadskärnan. Jag tror faktiskt att det är iordningställda trappsteg till en stor del av promenaden upp och ner längs bergsluttningen, men nu var det svårt att se så många trappsteg, eftersom att det var en hel del snö i omgivningen.

När jag kommit ner från berget så gick jag förbi den mäktiga Ishavskatedralen, men eftersom att det kostade att gå in i den, så struntade jag i att gå in i den, utan istället så tog jag en längre promenad i Tromsø, så att jag precis hann med fartygets avgångstid. Eftersom att jag var något sen tillbaka till fartyget så läste jag slarvigt på skyltningen i den nybyggda färjeterminalen där Hurtigruten lagt till. Så först råkade jag visst leta mig ut till en helt annan båt än den jag skulle till. Det var visst en ”Hurtigbåt” och inte självaste ”Hurtigruten” som jag först irrade mig ut till, innan jag upptäckte mitt misstag och fick springa in i terminalbyggnaden igen och leta mig vidare till MS Vesterålen.

Vid ett senare stopp under kvällen så tog jag fredagens kvällspromenad i den lilla orten Skjervøy.

Denna dag la MS Vesterålen till i Honningsvåg. Honningsvåg är beläget på samma ö som Nordkap. Från Honningsvåg kunde man fortsätta med en bussresa till Nordkap om man ville, men jag kostade inte på mig någon bussresa till Nordkap, eftersom att jag redan varit dit ett par gånger, varav mitt senaste besök där var så nyligt som i somras.

Istället så tog jag mig en promenad upp på det 319 meter höga berget som ligger alldeles invid Honningsvåg. När jag väl tagit mig upp på berget, så fortsatte jag min promenad österut över fjället vidare fram tills att jag kom ner till landsvägen igen och då befann jag mig nästan i byn Nordvågen (även om jag inte gick ända in i byn), så därifrån fortsatte jag tillbaka längs landsvägen till Honningsvåg och klev på MS Vesterålen igen.

Hurtigruten passerade aldrig norr om klippan vid Nordkap, utan istället så passerade Hurtigruten över den biltunnel som är belägen under vattnet och leder bilvägen ut till Honningsvåg och Nordkap från det norska fastlandet.

Innan det var dags för middag så passade jag på att gå ut en liten vända i Kjøllefjord, där fartyget låg vid kajen i några minuter.

Innan vi på kvällen kunde glida in i hamnbassängen i Berlevåg så fick vi invänta att Hurtigrutfartyget MS Kong Harald skulle hinna lämna Berlevåg, innan det blev vår tur att glida in i hamnen. Eftersom att MS Kong Harald blev något sen ut från hamnen i Berlevåg så blev också vi något sena in till Berlevåg, så jag gick aldrig av MS Vesterålen där, utan nöjde mig med att titta ut över hamnområdet ifrån fartyget.

På förmiddagen la MS Vesterålen till i Kirkenes, som ligget nära den ryska gränsen. För min del så tog jag en promenad i det snöbeklädda Kirkenes under denna söndag, då det mesta visade sig vara stängt i Kirkenes, som det är i de flesta norska orter på söndagar.

Kirkenes ligger nära en gruva, men gruvan är dock stängd sedan några år tillbaka. Gruvan var i drift till en bit in på 1990-talet då den lades den ner, men cirka tio år senare så startade gruvverksamheten upp igen, men gruvverksamheten har sedan dess åter lagts ner igen, då lönsamheten dalade på grund av sjunkande malmpriser.
Från Kirkenes som ligger vid havet finns en kortare järnväg som leder till gruvområdet. Järnvägen har använts för malmtransporter, men numera så saknar järnvägen trafik då gruvan inte är i drift.

I Kirkenes finns ett nybyggt sjukhus och i orten finns det precis som i så många andra norska orter ett köpcenter som heter ”AMFI”.

Det tycks finnas en hel del nybyggda hus kring Kirkenes, men jag upplevde det som att många hus stod tomma och att det var många byggprojekt som hade stannat av (då det stod en del byggbaracker på olika ställen) efter att gruvan åter lagts ner, efter återöppningen för några år sedan.

När väl MS Vesterålen lämnade Kirkenes så styrde fartyget åter mot Bergen.
Min tanke var att ta en kortare promenad på Vardø när vi väl skulle anlända dit framåt eftermiddagen, men på grund av besvärligt väder så valde man att inte gå in i Vardø åt något av hållen under resans som jag var med på. Även Berlevåg lät man bli att gå in till, då vi passerade platsen på söndagskvällen då det var en del vågor på havet.

På förmiddagen så la fartyget till i Hammerfest där jag tog en liten promenad som ledde mig upp en bit på en stadsnära höjd.

Under eftermiddagen och kvällen gjorde fartyget ett par kortare stopp i några hamnar innan vi kom fram till Tromsø igen, strax innan midnatt.
I Tromsø fanns möjlighet att lyssna till en midnattskonsert i Ishavskatedralen, något som flera resenärer valde att göra. Själv passade jag istället på att ta en nattlig promenad i staden medan fartyget låg inne i hamnen.

Även under denna dag la fartyget till i ett flertal hamnar, så att man hade möjlighet att gå ut och upptäcka flera platser, under kortare stunder.

Dagens höjdpunkt tyckte jag att var då vi la till i Stokmarknes, som kan påstås vara Hurtigrutens födelseort. I Stokmarknes finns nämligen Hurtigrutmuseet som är uppdelat i två delar. Den ena delen är en utställning i en byggnad om Hurtigrutens historia och trafik, medan den andra delen är det gamla Hurtigrutfartyget MS Finnmark som är byggd 1956 och som numera är placerat på land och fungerar som ett museum.
Observera dock att detta är ett äldre Huritigrutfartyg som togs ur Hurtigruttrafiken redan 1993, så det är alltså inte samma fartyg som den betydligt modernare MS Finnmarken som är byggd 2002 och ännu trafikerar Hurtigruten.

I det gamla Hurtigrutfartyget MS Finnmarken får man som museibesökare vandra runt på egen hand och upptäcka hur det såg ut ombord på ett Hurtigrutfartyg förr i tiden. Min spontana uppfattning var helt klart att allting inte var bättre förr.  För jag upplevde det gamla fartyget som ofräsch och inte alls så värst inbjudande, vilket inte är så konstigt med tanke på att det var cirka 25 år sedan fartyget togs ur den ordinarie trafiken. Men det var ju ändå roligt att få se även ett äldre fartyg.

Inom en snar framtid ska en byggnad byggas runt den gamla MS Finnmarken vid Hurtigrutmuseet, så att den blir väderskyddad och placerad som inomhus.

När jag väl kom tillbaka till MS Vesterålen efter museibesöket så upplevdes MS Vesterålen genast mycket modernare och finare än hur jag upplevt fartyget tidigare under resan, då MS Vesterålen är ett av de äldre fartygen i Hurtigruttrafiken, men efter att jag varit ombord i den gamla MS Finnmarken så kändes MS Vesterålen helt plötsligt modern.

Under min Hurtigrutresa så kände jag mig aldrig rädd eller osäker trots att det stundtals blåste en del och vågade en del. Detta tack vare att det kändes som att man reste med ett stabilt och säkert fartyg, där säkerheten verkade vara hög med en hög prioritet. Men ombord på den gamla MS Finnmarken fick jag inte samma känsla för att den kändes lika stabil och säker MS Vesterålen.

Tisdagskvällen bjöd på kvällspromenader i både Svolvær och i Stamsund innan det var dags att korsa en längre havsetapp på väg mot Bodø.

Under onsdagen blev det ännu en polcirkelceremoni, eftersom att vi ännu en gång hade korsat den norra polcirkeln.
I Nesna och Sandnessjøen blev det denna dag ett par korta stopp med fartyget, så att jag hann gå i land en litens stund i de båda orterna, även om det tog en stund innan fartyget lyckades ta sig in till kajen i Sandnessjøen, då vindarna tog i en hel del.
Lite senare på eftermiddagen så blev det ett lite längre stopp i Brønnøysund, där jag hann med en lite längre promenad.

När vi på kvällen kommit fram till Rørvik så kom efter en stund även det norrgående Hurtigrutfartyget MS Richard With också in till samma kaj som vi lagt till vid. Nu när jag visste att man fick besöka Hurtigrutfartygen då de ligger i hamnar så passade jag på att besöka MS Richard With, som visade sig vara väldigt fin och fräsch, då den var alldeles nyrenoverad. Jag tyckte att det var trevligt att få se hur även MS Richard With såg ut ombord!
Det var ganska lätt att gå vilse ombord på MS Richard With, med tanke på att jag inte hade så lång tid på mig, samtidigt som fartygets planlösning var helt okänd för mig, så jag visste inte alls hur fartyget såg ut ombord då jag klev ombord. Som tur var hittade jag ett papper med en däcköversikt när jag gick ombord på fartyget, så att jag kunde använda mig av däcköversikten som en karta ombord på fartyget.
MS Richard With lämnade hamnen strax innan oss, så när MS Richard With lämnat hamnen så var det dags för mig att gå ombord på MS Vesterålen igen.

Eftersom att det var en blåsig decemberkväll i Rørvik så använde sig både MS Vesterålen och MS Richard With av sina ankare i samband med att de la till vid kajen i Rørvik.

Under kvällen så bjöds det på avskedsbubbel i aktersalongen på MS Vesterålen, eftersom att det var flera av passagerarna som skulle lämna fartyget under torsdagsmorgonen i Trondheim.

När jag klev upp på torsdagsmorgonen så var vi framme i Trondheim, där även Hurtigrutfartyget MS Nordnorge låg vid samma kaj som oss, även om jag aldrig var och besökte det.

När MS Vesterålen senare under torsdagen lagt till vid kajen i Kristiansund, så var vi ett gäng personer som fick komma in och titta ombord på kommandobryggan, varifrån fartyget manövreras. Tyvärr var det väldigt tomt ombord på kommandobryggan då vi låg i hamn i Kristiansund, då det bara var reseledaren som guidade oss uppe på kommandobryggan, då varken någon styrman eller kapten var ombord på kommandobryggan, vilket jag tyckte att var lite synd. Men det var ju i alla fall roligt att få se kommandobryggan i fartyget!

I Kristiansund hann jag ut på en första kvällspromenad och kunde konstatera att Hurtigrutfartyget MS Nordstjernen ännu låg i hamn för vintervila i Kristiansund.
Även i Molde hann jag kliva av fartyget i några minuter och ta kvällens sista promenad.

Så var den sista resdagen kommen ombord på MS Vesterålen. Till skillnad emot de flesta andra luncherna ombord på fartyget, så var det vid denna dags lunch bestämda bord som man skulle sitta vid och maten serverades direkt på tallriken, precis som vi de flesta middagarna, under vilka det oftast var tänkt att man också skulle sitta vid speciella bord.
Däremot så var det oftast annars fri sittning i restaurangen under luncherna, då luncherna oftast bestod av en lunchbuffé.

I Bergen lämnade jag och de andra resenärerna fartyget, liksom reseledaren som var bland de snabbaste att lämna fartyget, då han skulle vidare med ett flyg från Bergen. Precis som då man klev ombord på fartyget i Bergen, så lämnade man också fartyget via en sorts passagerarbrygga som ledde direkt in i terminalbyggnaden, precis som då man går ombord på flygplan, alternativt kliver av flygplan på många flygplatser. Just på MS Vesterålen så ledde passagerarbryggan ut på ett av däcken som var utomhus på fartyget, men jag skulle tro att på några av de större Hurtigrutfartygen så leder nog passagerarbryggan direkt in i fartyget, då den var försedd med uppblåsbara bälgar runt dörren som dör tillfället ledde en in i den väderskyddade gångbryggan.

Då man klev av fartyget så behövde man inte bära sina stora väskor själv, eftersom att man kunde ställe de utanför hyttdörren på morgonen, då man ändå var tvungen att lämna hytten för att den skulle hinna städas inför nästa resa. Sedan ordnade Hurtigrutens personal så att väskorna kom in i terminalbyggnaden och levererades på ett bagageband liksom på flygplatser.

När väl alla resenärer hade lämnat byggnaden så blev det dock en väska kvar, som någon stackars resenär lär ha glömt…, så jag hoppas att någon upptäckte att de antagligen glömt sin väska, innan de kommit allt för långt ifrån färjeterminalen.

Efter att jag rullat fram mina väskor genom stadskärnan på min lilla kärra ända till min bil så återstod bara en bit över 160 mil innan jag var hemma i Kiruna igen.

Jag började bilresan hemåt redan under fredagen och stannade och övernattade i bilen då ja passerat Beitostølen längs väg 51, eftersom att jag där möttes av en vägbom som var stängd, eftersom att vägen var nattavstängd över fjället under den aktuella årstiden.

Under lördagsmorgonen så fortsatte jag min hemresa via bland annat Dombås och Trondheims ytterområden.
När jag väl hade följt E6 norrut i åtskilliga mil sedan jag lämnat Trondheimtrakten, och dessutom hade passerat den lilla orten Majavatn, så svängde jag av E6 och fortsatte via fylkeväg 274 och fylkeväg 273 tills jag kom ut på väg 73. Väg 73 följde genom Hattfjelldal och strax därefter passerade jag gränsen till Sverige och så småningom kom jag ut på europaväg E12 vid Tärnabytrakten.

Sedan var det bara för mig att slingra mig upp i Sverige genom Slussfors, Sorsele, Arvidsjaurtrakten, Jokkmokk och Gällivare innan jag slutligen var framme i Kiruna, efter att jag även hade hunnit med att ta en paus och sova några timmar i bilen i Sverige också.

Så här i efterhand så har jag förstått att man i de norska städerna Oslo, Stavanger, Bergen och Trondheim ska betala en dubbdäcksavgift, alltså en så kallad ”piggdekkgebyr” om man vill använda sig av dubbdäck i dessa städer.
Trots att jag hade dubbdäck monterade på bilen och var vid ett par av nämnda städer, så hade jag inte satt mig in i hur ”piggdekkgebyr” fungerade. Riktigt hur man skulle betala avgiften förstod jag inte förens jag hade kommit hem, men så här i efterhand så har jag förstått att man i förhand ska betala dessa avgifter. Därtill har jag också förstått, att när man har betalat ”piggdekkgebyr” för en av dessa städer, så behöver man inte heller betala någon ny ”piggdekkgebyr”, om man kommer till någon annan av dessa städer under tiden som ens betalda ”piggdekkgebyr” fortfarande giltig, detta då städerna har ett gemensamt system som gör att en betald avgift är giltig i samtliga dessa fyra städer som använder sig av ”piggdekkgebyr”.
Nu när jag betalat denna avgift i efterhand, så hoppas jag att jag är förlåten att jag missade att betala norsk ”piggdekkgebyr” på ett korrekt sätt, trots att jag var i det fina landet och smutsade ner luften genom att riva upp farliga partiklar med mina dubbdäck… Dubbdäcken såg då till så att jag inte blev inblandad i någon olycka på de hala och slingrande norska vägarna, så jag är ändå tacksam över att jag tilläts passera genom landet med däck som höll mig på vägen.

Så efter nästan elva dygn ombord på MS Vesterålen så fick jag uppleva en stor del av den fina norska kusten, och jag vill verkligen också rekommendera andra att göra en resa med Hurtigruten!

Som jag nämnde tidigare så varierar priserna en hel del på resorna med Hurtigruten längs den norska kusten, bland annat beroende på säsong, reselängd, efterfrågan, fartyg och hyttkategori.
För min del så valde jag alltså att resa på vintern då jag gillar att besöka resmål under lågsäsong, då man ofta slipper trängsel, samtidigt som jag sett att det rent generellt är relativt billigt att resa med Hurtigruten då. Detta då det är färre resenärer ombord på fartygen, eftersom att det är svårare att se lika mycket av den fina norska kusten, eftersom att en stor del av båtresan sker i mörker, gentemot under de ljusa sommarmånaderna, där man istället färdas i midnattssolens sken under en stor del av båtresan. Naturligtvis var det ingen överraskning för mig att en stor del av denna resa skulle företas i ett mörkt vinterlandskap, då jag valde att resa under denna årstid både för att det var billigare och för att få se hur mörkt det egentligen är uppe i Nordnorge i mitten av december. Så nu har jag kunnat konstatera att det var lite mörkare uppe i Nordnorge än i Kiruna och Narvik i mitten på december, men inte heller uppe i Honningsvåg var det helt kolsvart på dagen. Så i vinter får det nog bli ett besök vid Nordkap den 21:a december, då det borde vara som mörkast där.

Inför min resa med Hurtigruten så tvekade jag framförallt mellan att resa med något av de båda fartygen MS Vesterålen och MS Finnmarken. Detta då jag förstod det som att man ombord på MS Vesterålen skulle få veta mycket om fartyget och arbetet ombord på fartyget, men samsamtidigt hade jag förstått att MS Vesterålen är ett äldre och mindre fartyg, som inte är lika lyxigt som många av de andra av Hurtigrutens fartyg. Finnmarken däremot är ett nyare och större fartyg, som är ett av de lyxigare fartygen i Hurtigrutens flotta (även om det inte heller är någon riktig lyxkryssare) då den både har pool, två bubbelpooler, bastu och mycket mer.

Nu valde jag alltså att resa med MS Vesterålen, och så här i efterhand ångrar jag mitt val av fartyg lite, då jag tror att jag hade uppskattat resan mera ombord på MS Finnmarken, då det fartyget erbjuder mer aktiviteter ombord.
Jag valde alltså att resa med MS Vesterålen för att man skulle få veta mera om fartyget och livet ombord på Hurtigruten, vid en resa med detta fartyg. Därtill så var det ingen större prisskillnad oavsett om jag valde att åka med MS Finnmarken eller MS Vesterålen då jag reste, så priset hade inte alls någon avgörande betydelse vid valet mellan dessa två fartyg, vid mitt resetillfälle.

Innan jag började min resa med Hurtigruten så hade jag tittat på några filmer på Youtube från några av Hurtigrutens fartyg, varav MS Vesterålen var ett av dessa fartyg som jag sett en film om på Youtube (en film ni kan se längre ner på denna sida). På filmerna hade man fått se en hel del inifrån fartygen och däribland dess maskinrum och kommandobryggor, och fått veta en hel del om de olika fartygen och hur de fungerade. Så efter att jag hade läst på Hurtigrutens webbsida att man skulle få veta mer om fartyget och livet ombord på fartyget, då man valde att resa med MS Vesterålen så hade jag en hel del förväntningar och förhoppningar om vad man skulle få se ombord på fartyget. Men tyvärr så uppfylldes inte dessa förväntningar. Jag hade ju fantiserat hur man skulle få komma in i maskinrummet och titta, liksom få titta upp på kommandobryggan där kaptenen eller styrmannen entusiastiskt skulle berätta om fartyget och visa runt. Istället så var det i aktersalongen i fartyget som flera av fartygets chefer (som exempelvis kökschefen, hotellchefen, maskinchefen och kaptenen) berättade en del om fartyget och livet ombord på fartyget. Det var ju i och för sig trevligt att lyssna på dessa, och jag fick bland annat veta att personalen arbetade 22 dagar ombord innan de sedan var lediga i 22 dagar innan de återigen återvände till fartyget.
Likaså var det en trevlig föreläsning då styrmannen (som tidigare hade arbetat ombord på Hurtigrutens kryssningsfartyg MS Fram) visade bilder från både Grönland och Antarktis, samt berättade om resor runt om i värden från resor med MS Fram som han hade styrt innan han började köra MS Vesterålen. Han nämnde även att de som arbetade ombord på kryssningsfartyget MS Fram arbetade i två månader som sedan följdes av två lediga månader, vilket lät som ett toppenschema, som jag gärna också hade vilja arbeta enligt, så lite avundsjuk blev jag allt på deras schema…

Så med facit i hand ångrar jag att jag inte gjorde resan med MS Finnmarken, men om jag nu hade gjort resan med MS Finnmarken så är jag nästan säker på att jag istället hade ångrat mig och grämt mig över att jag inte gjort resan MS Vesterålen istället. För om jag nu hade rest med MS Finnmarken så hade jag ju trott att jag skulle fått se så mycket mer av fartyget, om jag hade rest med MS Vesterålen istället.

Då det var mörkt under en stor del av båtresan så sakande jag att man inte släckte ner i försalongen så att man lättare kunde se ut genom fönstren därifrån. Nu var det framför allt om man stod utomhus på en balkong i fören som man såg riktigt bra framåt, men där var det ju kallt att stå några längre stunder i decemberkylan. Ett alternativ om man ville se ut skapligt från fartyget var annars att bege sig till hytten där man kunde släcka belysningen och således se ut skapligt, men då var man ju begränsad till att bara titta ut åt ena hållet.
Ett annat problem i försalongen på MS Vesterålen var att fönstren var så högt placerade att det var svårt att se ut genom dem för att titta mot land, om man satt i sofforna där, något som jag tror att är ett mindre problem på flera av de nyare fartygen. Då de nyare fartygen har fått mera utav riktiga utsiktssalonger att sitta och titta ut ifrån.
Så även om jag skulle vilja rekommendera en resa med Hurtigruten längs norska kusten så skulle jag nog vilja rekommendera att genomföra resan med någon av de nyare fartygen MS Finnmarken (som ska renoveras nästa år, alltså 2020), MS Trollfjord, MS Midnatsol eller MS Spitsbergen.

MS Vesterålen är för övrigt byggd redan 1983. Då MS Vesterålen och dess två syskonfartyg byggdes så var dessa lite mera av karaktären "lastfartyg", än vad dessa är idag. Något som ändrades redan 1988, då man byggde på fler passagerarhytter på dessa fartyg och således blev dessa fartygs karaktärer mer av "passagerarfartyg" än tidigare. Framförallt skedde ombyggnaderna 1988 genom att fartygen försågs med fler hyttplatser genom att man lyfte på en sorts modul med fler passagerarhytter på akterdäcket på dessa tre fartyg.
Numera är det dock bara MS Vesterålen av dessa fartyg som används i Hurtigruttrafiken. Senast som MS Vesterålen fick en större uppfräschning var i mitten på 1990-talet, så fartyget börjar bli lite slitet, men till hösten så ska fartyget renoveras, så då blir det antagligen finare igen.

Nu när jag reste i mitten av december, så var det förhållandevis få resenärer ombord på fartyget. Om jag har rätt uppgifter, så var vi bara 48 resenärer när vi lämnade Bergen (vilket lär ha varit ungefär lika många som de som arbetade i fartygets besättning). Men under resans gångs så klev ju nya resenärer ombord på fartyget, liksom andra resenärer lämnade fartyget, så stundtals var vi betydligt fler ombord. Vissa delsträckor var det många norska resenärer med som reste en del av sträckan, medan andra delsträckor så lyste de norska resenärerna i princip helt med sin frånvaro. Vid något tillfälle under resan så tycktes det även medföra konferensresenärer som passade på att konferera ombord på fartyget i en konferenssal.
Vi var ett antal kryssningsresenärer som reste hela sträckan ända från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen, även om inte alla kryssningsresenärer reste hela sträckan fram och tillbaka. Bland kryssningsresenärerna så var medelåldern relativt hög (även om det fanns deltagare i alla åldrar) och därtill så var det en salig blandning av nationaliteter som personer från både Frankrike och Australien, även om en stor del av resenärerna bestod av tyskar.

Då man som mig reste hela sträckan från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen under vintern så ingick ”norrskensgaranti” i resan, vilket innebar att man skulle få en ny kortare resa med Hurtigruten, om de inte skulle synas något norrsken under hela kryssningen. Detta då det är relativt norrskenssäkert i Nordnorge under denna årstid, samtidigt som många resenärer aldrig hade sett norrsken tidigare och reste med Hurtigruten under vintern för att få uppleva norrskenet. Av denna anledning så hade man till och med installerat ett så kallat ”norrskensalarm” i hytterna, så att det skulle larma när norrsken uppstod. Dock gick det naturligtvis att stänga av ”norrskensalarmet” om man inte ville bli väckt för att det var norrsken. Då jag själv har fått se många fina norrsken här uppe i norr och då jag ofta har norrsken utanför fönstret där jag bor, så var ju inte så värst intresserad av att titta på norrsken, så jag lät ”norrskensalarmet” vara avstängt. Så då många resenärer hoppades att få se norrsken, så hoppades jag istället på att norrskenet skulle utebli, så att jag skulle kunna åberopa norrskensgarantin och få en ny trevlig resa…, men naturligtvis blev det ju lite norrsken så att inte norrskensgarantin kunde åberopas.

En trevlig del av en resa med Hurtigruten är självklart den lokala maten ombord!
 
Oftast bestod lunchen och frukosten av en buffé, där man vanligtvis kunde hitta något gott. En favoritsak som jag fann redan under den första frukostbuffén, men som jag tyvärr inte fann något mer under resan, var några riktigt goda varma mackor i form av toast.

Middagarna bestod däremot oftast av en trerättersmeny där maten redan var upplagd på tallriken. Middagsmenyn lär vara densamma ombord på samtliga av Hurtigrutens fartyg längs den norska kusten (förutom på MS Lofoten som har sin egna mera nostalgiska meny), men däremot lär antagligen maten ändå kunna variera en del beroende på vilka som arbetar ombord på de olika fartygen.
Maten var vanligtvis god och vällagad, men någon gång serverades någon köttbit som var alldeles för blodig för min smak, då den var så blodig att dess blod blodade ner och färjade den goda bearnaisesåsen rödaktigt.

Ett av orosmomenten inför resan för min del, var att mycket av maten som serveras ombord har anknytning till havet och består ofta av fisk och andra saker som lever under vattenytan, något som inte jag är så förtjust i.
Så efter att jag hade petat lite i den första fiskmåltiden som jag serverats till middag och lämnat majoriteten av fisken kvar på tallriken, så fick jag därefter några färjade lappar stående på bordet, som betydde ungefär: ”vid detta bord sitter det någon som är så kräsen att den inte vill äta något som levt i havet”.
Så i fortsättningen serverades jag istället vegetarisk mat vid de flesta middagar, istället för varelser från havet, vid de tillfällen då det var havslevande varelser på middagsmenyn. Så även om jag inte var så värst förtjust i ”havets läckerheter”, så var jag desto mer förtjust i de goda efterrätterna som serverades till alla måltider!

Då det var buffé så rådde fri sittning i restaurangen, men då det var mat upplagd på tallrikarna så hade man istället tilldelade bord.
Då det var få andra kryssningsresenärer med på resan från de nordiska länderna, så fick jag istället oftast sitta med ett gäng som till stor del kom från Frankrike. Med tanke på att jag är så dålig på språk (inklusive engelska), så var det inte helt lätt att föra konversationer med dessa, men bordskamraterna var ju trevliga i alla fall, och faktum var att en av de från Frankrike kunde en del svenska.
Men om jag hade rest under en populärare säsong, eller med ett fartyg med fler resenärer, så är ju sannolikheten större att jag som ensamresenär hade placerats tillsammans med andra som jag haft lättare att konversera med.

Ombord på fartyget fanns även en dygnetruntöppen kioskservering, som framförallt vände sig till de som reste en kortare sträcka med fartyget. Detta då måltider i den stora huvudrestaurangen inte ingick i biljettpriset då man reste en kortare sträcka, även om det även för dessa resenärer fanns möjlighet att köpa till måltider i fartygets huvudrestaurang. Eftersom att måltiderna i huvudrestaurangen inkluderades i mitt biljettpris så blev det aldrig att jag handlade något i kioskserveringen.

Helt klart kommer det att bli någon mer resa med Hurtigruten framöver för mig! För det är en fin resa och jag gillar att kunna stå ute och titta på ett sagolikt vackert landskap till ljudet av stora mullrande motorer! Likaså gillar jag att bli vaggad till sömns av havets böljande vågor och faktum är att jag lär ha sovit bättre ombord på Hurtigruten än hemma!
Därtill är det ju även en trevlig bonus att man belönas med en liten rabatt på kommande resor med Hurtigruten, enligt Hurtigrutens lojalitetsprogram, då man genomfört en resa som den som jag deltagit på.

För er som är nyfikna och vill veta mer om Hurtigruten, dess fartyg och resor, samt kanske rent av själva drömmer om att göra en resa med Hurtigruten, så rekommenderar jag ett besök på någon av rederiet webbsidor som finns på många olika språk, som exempelvis svenska och norska.

Själv föredrar jag dock att besöka rederiets norska webbsida som är tydligt inriktad till både de resenärer som reser som kryssningsresenärer och till de resenärer som bara använder sig av Hurtigruten som ett transportmedel för en kortare sträcka.
Då flera av Hurtigrutens fartyg har ett bildäck så att man kan ta med sig bilen på flera av fartygen, så kan man boka såväl bilplats och motorcykelplats via rederiets olika webbsidor, även om den svenska webbsidan tycks vara mer tydligt inriktad mot kryssningsresenärer än för de som använder sig av Hurtigruten som ett transportmedel för en kortare sträcka.

Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens svenska webbsida: www.hurtigrutenresan.se
Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens norska webbsida: www.hurtigruten.no
Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens internationella webbsida: www.hurtigruten.com

Något som jag inte funnit någon information om via Hurtigrutens webbsidor, är att det exempelvis ombord på MS Vesterålen finns cyklar som man kan hyra för en mindre slant. Jag kan tänka mig att det kan vara trevligt att hyra dessa cyklar då man ankommer till några hamnar för att utforska orterna, om man reser på sommaren. Men för min del så testade jag aldrig att hyra någon cykel, då det ofta var halt då vi anlände till hamnar.
 
För min del så blir nog min nästa resa med Hurtigruten av en annan karaktär, än den resan som jag genomförde i december. Min tanke är nämligen att jag vill testa att åka med samtliga av Hurtigrutens fartyg som går längs den norska kusten, under en och samma resa. Genom att bara åka en kort delsträcka, någonstans mitt på sträckan mellan Bergen och Kirkenes, så är det ju möjligt att åka med samtliga dessa fartyg på mindre än en vecka.
Detta genom att man först åker en etapp i sydlig riktning, för att sedan kliva av fartyget och fortsätta tillbaka norrut med nästa fartyg till den plats där resan inleddes, för att där återigen kliva av fartyget där och fortsätta på samma sätt under nästa dag. Så om man reser på samma sätt i närmare en vecka så borde man ha fått möjligheten att testa att resa med samtliga dessa fartyg som är i omlopp längs den norska kusten, även om man naturligtvis bara får uppleva en kortare sträcka av den långa och fina kuststräckan.
Eftersom att MS Midnatsol används längs den norska kusten på sommarhalvåret och på längre expeditionskryssningar under vinterhalvåret, samtidigt som MS Spitsbergen används längs den norska kusten under vinterhalvåret och på längre expeditionskryssningar under sommarhalvåret, så innebär det ju att de löser av varandra en gång på hösten och en gång på våren. Så min förhoppning är att kunna göra en sådan resa längs den norska kusten just i samband med att MS Midnatsol och MS Spitsbergen löser av varandra i Bergen, så att jag kan inleda en dylik tripp med förslagsvis MS Midnatsol och avsluta trippen med MS Spitsbergen, så att jag kan hinna med att resa med tolv olika fartyg, trots att det bara är elva olika fartyg åt gången i omlopp i Hurtigrutens trafik längs den norska kusten. Min tanke är dock att vänta med denna tripp tills hösten 2020, då både MS Vesterålen och MS Finnmarken har hunnit bli nyrenoverade, precis som flera andra av Hurtigrutens fartyg.

Det är ju stora förändringar på gång inom den trafik som bedrivs av Hurtigruten, delvis så renoveras flera av Hurtigrutens fartyg och därtill så har rederiet beställt tre nya fartyg som ska användas i deras renodlade kryssningstrafik, varav det första lär levereras redan i år.
När det nya trafikeringsavtalet för ”Kystruten Bergen-Kirkenes” börjar att gälla år 2021, så ska ju Hurtigruten AS bara trafikera sträckan med sju fartyg, då ”Havila Holding AS” ska stå för driften av de andra fyra fartygen, så då kommer Hurtigruten AS istället att styra över flera av sina fartyg till deras renodlade kryssningstrafik. Så det är inför användandet som kryssningsfartyg som nu bland annat MS Finnmarken ska byggas om och anpassas, då både MS Finnmarken, MS Trollfjord, MS Midnatsol och MS Spitsbergen i framtiden bara lär komma att användas i Hurtigrutens kryssningstrafik i normalfallet.
Men innan det nya trafikeringsavtalet för ”Kystruten Bergen-Kirkenes” börjar gälla år 2021, så är det tänk att MS Finnmarken ska hinna med några månader i nyrenoverat skick längs den norska kusten i Hurtigrutens trafik, så det är då någon gång som jag tänkt genomföra min nästa tur med Hurtigruten.
Därutöver vill jag naturligtvis också någon gång i framtiden komma ut och provåka ”Havila Holding AS” fyra nybyggda fartyg som också ska trafikera den norska kusten framöver.
Förutom att göra fler resor längs den norska kusten så skulle jag gärna vilja besöka Svalbard någon gång, och då är det ju inte alls omöjligt att det kan komma att ske med något av Hurtigrutens fartyg, då de har flera kryssningar som angår Svalbard.

Så jag vill med dessa rader få passa på att tacka för en fin resa ombord på ett fartyg med trevlig personal, som alltså inspirerat mig till fler resor ute på haven!

/Fredrik

När jag inte var gammal så minns jag en semester då vi var nere i Dalsland och tittade på den berömda akvedukten i Håverud. Det lär ha varit min första kontakt med Dalslands kanal.
Sommaren 2004 så var vi återigen på familjesemester nere i trakterna och trampade dressin från Årjäng och några mil neråt mot Bengtsfors, innan vi återigen vände om till Årjäng med dressinerna och avslutningsvis kunde rulla snabbt in mot Årjäng i en lång nedförsbacke. Under den dressinturen minns jag att det drog in ett åskväder över trakten då vi var ute och trampade dressin. Under samma resa under sommaren 2004 så minns jag att vi även paddlade kanot en kortare sträcka i Årjäng, vilket kan ha varit min första färd på Dalslands kanal.
Våren 2009 så gjorde jag en ny dressintur i trakten. Denna gång från Bengtsfors ända fram till Årjäng och tillbaka till Bengtsfors, eftersom att jag inte hade trampat hela sträckan tidigare, då inte alla var lika förtjusta i att trampa dressin som mig under sommaren 2004. Så denna gång då jag var ensam ute och trampade fick jag möjlighet att trampa en längre sträcka och således genomfördes en tur som numera inte är möjlig att trampa i sin helhet, eftersom att spåret rivits upp i de mer centrala delarna av Årjäng, till förmån för bland annat en cykelbana/gångbana.
Så efter att ha åkt genom Strömsholms kanal några veckor tidigare under sommaren 2018, samt genom såväl Lemströmskanalen, Dalarö kanal, Falsterbokanalen, Trollhätte kanal, Göta kanal, Dragets kanal, Väddö kanal och Svartsundsrännan under en båtresa under 2017 så var det nu dags att utforska den under 2018 150-årsjubilerande Dalslands kanal och dess vattensystem. Kanalen och dess vattensystem består av ett flertal sjöar, som är förbinda via slussar och kanaler som förgrenar sig i olika riktningar och i huvudsak är belägen i Dalslands och Värmlands landskap, även om sjösystemet sträcker sig ända in i Norge.

Denna dag började jag och min mamma med att åka bil från Dalarna (där båten stått i några veckor och där mina föräldrar bor) ner till Dals-Ed, där vi sjösatte båten (som vi hade på dess båttrailer bakom bilen) vid småbåtshamnen i utkanten av det lilla samhället. Under resan hann vi även med ett lunchstopp på IKEA-restaurangen i Karlstad och även gå in på Biltema i samma stad och köpa bland annat en ny flaggstång till båten, då jag råkade braka av den under förra kanalresan i Strömsholms kanal, då den trasslade in sig en tamp i en slussbassäng. På vägen ner till Dals-Ed så passade vi även på att tanka båten på en bensinstation.
Det var dock inte någon väldigt stor väg till småbåtshamnen, så strax innan vi var framme vid småbåtshamnen blev vi tvungna att vända, eftersom att då vi följde bilens navigationssystem så blev vi vägledda att åka under en låg järnvägsviadukt, som dock var lägre än båten då den var lastad på sin båttrailer, så vi fick ta en liten omväg innan vi kom fram till småbåtshamnen.
Väl framme vid småbåtshamnen så förberedde vi båten inför resan och sjösatte den på en av hamnområdets sjösättningsramper, innan vi parkerade båten och båttrailern på hamnområdet, där vi även fick betala en parkeringsavgift för att få lämna bilen och båttrailern. Det visade sig vara en hel del andra båtar (om än framförallt mindre båtar) som också använde sig av sjösättningsrampen, så det var relativt mycket aktivitet på sjösättningsrampen under denna augustieftermiddag i hamnen, där flaggor vajade som upplyste om eldningsförbudet som rådde under den varma sommaren.
När båten väl låg i sjön Stora Le, så började vår båtresa längs Dalslands kanal, en båtresa som inledningsvis gick i nordlig riktning upp till Nössemark, där vi stannade i gästhamnen och övernattade i båten under natten.
Strax innan vi anlände till Nössemark så kom ett flygplan och flög om oss och landade på vattnet strax framför oss.
I Nössemark ligger gästhamnen i anslutning till campingplatsen, så att man delar toaletter och andra gemensamma saker med campinggästerna, så det tycktes vara både en del andra båtgäster där och ett antal campinggäster.
Att gästhamnar och campingplatser (eller vart fall husbilsuppställningsplatser) ofta är gemensamma anläggningar tycks vara vanligt såväl längs Dalslands kanal och på andra platser. Det tycks ju vara smart, då det således blir fler personer som kan vara med och dela på kostnaderna för att ha toaletter, sophämtning, duschar och andra bekvämligheter, och det är ju i stort samma saker som både de som reser med båt respektive husbil har behov utav.
Vi anlände till gästhamnen i Nössemark ungefär vid stängningsdags, men vi hann i alla fall in och betala hamnavgiften innan receptionen bommade igen för dagen, och därtill så hann vi även köpa någon mycket dyr och liten chipspåse som vi åt ute på båtens akterdäck när mörkret föll över platsen.

På torsdagsförmiddagen tog vi en liten promenad i Nössemark i väntan på att lanthandeln i den lilla byn skulle öppna. När Lanthandeln väl hade öppnat så besökte vi den och handlade en del mat inför vår fortsatta båtresa, innan vi fortsatte vår båtresa.
När vi väl kommit iväg med båten och passerat linfärjeleden som går mellan Sund och Jaren, så åkte vi först långt in i Kopparviken. Därefter fortsatte vi genom det smala sundet in i Kölvikstjärnet, där vi badade en liten stund innan vi fortsatte tillbaka genom det smala sundet och fortsatte vår båtresa norrut så att vi kom in i Norge. I Norge så fortsatte vi upp mot Engsvika, ända tills någon med hög röst (på land) ropade något till oss. Antagligen ropade den till oss för att varna oss, då vi var på väg mot ett område som han antagligen anade att skulle vara alldeles för grunt för vår båt. Så vi tackar så mycket för varningen! Således vände vi om och fortsatte sedan en vända i n i Sørvika innan vi åter vände om och sedan körde till gästhamnen i Otteid, där vi förtöjde båten i några minuter och gick i land och såg oss omkring lite, innan vi fortsatte vår båtresa.
Sedan fortsatte vi tillbaka in i Sverige och körde in i en vik vid Långevik, där vi kastade i ankaret i det ljumna vattnet och stoppade Volvo Pentamotorn för lite lugn och ro, då vi passade på att äta middag i viken där vi ankrat.
Sedan fortsatte vi med båten vidare norrut längs Bryntopsöns västra sida och vidare längs Hästöns västra sida. Tyvärr så tog det drastiskt stopp med ett brak invid Hästöns västra sida, då vi i låg fart råkade köra på grund på stenar med båten, då det visade sig vara svårframkomligt med båt på öns västra sida, eftersom att det visade sig vara ont om vatten i sjöarna Stora Le och Foxen (som sitter ihop och således har samma vattennivå). Som tur var så blev det inga alvarliga skador på båten, så vi kunde fortsätta vår båtresa, genom att först köra lite söderut och sedan fortsätta söder om Hästön innan vi återigen kunde fortsätta norrut igen, men på östra sidan av Hästön.
När det hade börjat skymma så nådde vi fram till gästhamnen vid Töcksfors där vi övernattade i båten under natten.

Efter att ha betalt gästhamnsavgiften så fortsatte vi vår båtresa fram till den nedre slussen i Töcksfors, där vi betalade slussavgifter för hela vår kanalresa och där vi blev uppslussade genom den nedre slussen och kunde fortsätta vår båtfärd vidare fram till den övre slussen. Sträckan mellan den nedre och övre slussen i Töcksfors är cirka en kilometer, så vanligtvis använder sig slussvakterna av en båt för att ta sig mellan de båda slussarna i Töcksfors och invid slussarna finns anropskåp, som man kan anropa slussvakterna via, i fall att de inte är på plats vid den slussen som man ankommer först till. Mellan de båda slussarna är ett stort köpcenter beläget, som antagligen ska locka dit många norrmän, då orten ligger nära norska gränsen invid den stora vägen E18 som går mellan bland annat Oslo och Stockholm. Invid köpcentret finns ett flertal gästplatser (som alltså som är belägna mellan slussarna) som man kan förtöja båten vid, så att man kan gå och handla i det stora köpcentret om man vill.
Innan vi blev uppslussade genom den övre slussen fick vi invänta en annan båt som också hade kommit till den nedre slussen och ville slussa sig upp genom de båda slussarna i Töcksfors. Så efter en stunds väntan nära en fin fontän (vilket det finns vid många slussar i Dalslands kanal), så blev vi uppslussade genom den övre slussen tillsammans med den andra båten, som troligen hade en besättning som bestod av flera generationer av familjemedlemmar.
När vi lämnat den övre slussen så fortsatte vi upp till sjön Östen som är den sjö i Sverige som ligger högst belägen av de vatten som man kan nå med båt från havet genom slussar, utan att behöva ta till landtransporter. Sjön Östen är således belägen drygt 110 meter över havet och blev nåbar med båt så sent som 1915, då slussarna och sträckan dit är en yngre del än många andra delar av Dalslands kanals vattensystem.

Längs vår båtfärd upp till sjön Östen så åkte vi under några öppningsbara broar som man själv hade fått öppna på egen hand om de behövde öppnas för att man skulle ta sig fram, men eftersom att vår båt inte är så hög, så tog vi oss under broarna även då de var stängda. Eftersom att man vid behov av broöppning själv måste gå i land och öppna, respektive stänga broarna, så finns väntbryggor på båda sidorna om broarna.

Uppe vid sjön Östen passade vi på att åka in i några vikar, varav den ena var Kyrkeviken. Vi passade även på att gå i land i Östervallskog och promenera upp till byns lanthandel, där vi passade på att handla.
Sedan vände vi tillbaka neråt mot Töcksfors igen, men innan vi avlutade båtåkningen för dagen så var vi in en vända i Håviken, efter att ha passerat genom Öbyviken. Efter att vi lämnat Håviken så åkte vi till väntbryggan vid Töcksfors övre sluss och förtöjde båten därintill inför natten, då vi passade på att övernatta där, eftersom att slussarna var stängda för dagen då vi kom dit.
Under kvällen tog vi en promenad till det stora köpcentret i Töcksfors, där vi handlade några varor. Men det tog lång tid innan vi hittade in i varuhuset eftersom att varuhuset höll på att byggas om och således var man tvungen att gå in genom parkeringsgaraget som låg i varuhusets källarplan, då huvudentrén för tillfället var stängd. Men vi förstod inte först att man var tvungen att gå in genom parkeringsgaraget, så vi traskade ett varv runt hela den stora byggnaden innan vi hittade in, men vi hann i alla fall in innan varuhuset stängde för kvällen.

Efter att vi spenderat en natt i båten invid väntbryggan vid Töcksfors övre sluss så blev vi nedslussade genom de båda slussarna i Töcksfors på lördagsförmiddagen.
Då vi hade kommit ner genom den nedersta av slussarna i Töcksfors så passade vi även på att tanka båten vid sjömacken som slussvakten också bemannade.
Sedan fortsatte vi med båten till gästhamnen i Holmerudsfors, där det även finns ett litet café. Tyvärr var caféet inte öppet den dagen då vi var där, så vi fortsatte vår båtresa in i Fölsbyviken vid Fölsbyn, där vi vände om strax innan vi var ända framme vid land. Sedan fortsatte vi en bit in i viken mot den lilla byn Haget, men då vi bara kommit ungefär halvvägs in i den viken så smällde det till och då stod vi på ett stort stenblock med båten… Det visade sig att de som vi slussat tillsammans med genom den övre slussen i Töcksfors under förmiddagen under föregående dag, hade ett hus/en stuga alldeles invid den platsen där vi nu hamnat på ett grund, så nu kom de ut till oss och hjälpte oss att putta av båten från grundet så att den började flyta igen… De som hjälpte oss att få bort båten från grundet kände visst redan till grundet som fanns utanför deras stuga/hus… Så efter att vi nu varit med om en andra grundkänning i samma sjösystem, så blev det mindre färder in i små fina vikar under resterande del av kanalresan, men således så slapp vi grundkänningar under resterande del av kanalresan.
Slussvakten uppe i Töcksfors hade ju nämnt för oss att det var ont om vatten i framförallt Stora Le och Foxen, i vilka vi nu hade grundstött två gånger i. Med tanke på att slussvakten nämnde att det saknades cirka 170-180 cm vatten i sjöarna (även om jag inte är så säker på att det riktigt var så jätte mycket vatten som saknades) så kan man ju förstå att vissa ställen som såg farbara ut på sjökortet, inte var det för tillfället. Att ekolodet i båten inte fungerade var ju inte heller till någon hjälp, även om ett traditionellt ekolod antagligen inte hade räddat oss från dessa grundstötningar. Så framöver ska jag nog investera i någon sorts framåtseende ekolod, så kanske man kan minska risken för att råka köra på stenar som gömmer sig under vattenytan, då man vill utforska nya fina vikar och spännande platser. Men även denna gång gick det ju förhållandevis bra med båten, så att vi kunde fortsätta vår kanalresa ner till Lennartsfors under kvällen där vi övernattade i gästhamnen.
Under kvällen så passade vi på att ta en promenad i den lilla orten Lennartsfors.

På söndagsförmiddagen så fortsatte vi genom den smala bergskanalen som ledde oss in till slussarna i Lennartsfors. Efter att vi blivit nedslussade vid Lennartsfors så fortsatte vi vår båtresa fram till Gustavsfors. Där passade vi på att äta lunch utomhus vid en av hamnkrogarna i den lilla orten, innan vi blev uppslussade genom slussen vid Gustavsfors, efter att vi dessutom hade hunnit besöka även denna lilla orts lanthandel och införskaffa några varor.
Vid Gustavsfors så var det många kanotister som var ute och paddlade eftersom att det finns kanotuthyrning i Gustavsfors.
Efter ytterligare ett par timmar i båten ute på en sjö som heter Västra Silen, så var vi framme vid Årjängs gästhamn, som är belägen vid småbåtshamnen i Årjäng.
På kvällen så tog vi en promenad i Årjäng och såg bland annat Årjängstrollet, vilket jag minns från familjesemestern i Årjäng under sommaren 2004, men sedan dess så lär det ha hunnit flytta på sig en bit (i samband med en centrumombyggnad 2008).
Vi övernattade i båten i Årjängs gästhamn, där vi tycktes vara den enda gästbåten, även om det också var några övernattande husbilar i hamnområdet.

Vi inledde dagen med en båtresa på Västra Silen fram till Krokfors, där vi blev uppslussade tillsammans med några kanoter till Östra Silen. Det visade sig att det var väldigt många kanotister i Östra Silen.
Vi fortsatte med båten till gästhamnen i Sillebotten där vi gick i land en stund, även om vädret för tillfället knappast visade sig ifrån sin bästa sida, då vinden låg på rätt in mot gästbryggan så att det var något besvärligt att både lägga till vid bryggan och sedan ta sig där ifrån, då vi skulle lämna platsen lite senare. Inte nog med att det blåste en del, utan det föll även en del regn vid denna plats.
Efter att vi lämnat Sillebotten så fortsatte vi söderut en bit i sjön Östra Silen, men vi vände om innan vi kommit så värst långt söderut, då inte min mamma ville riskera att köra på grund ännu en gång.
Framåt kvällen så tog vi oss upp till Signebyn, som också ligger i Östra Silen. I Signebyn så passade vi på att äta middag, efter att jag hade fått skruva lite med fotogenköket som återigen hade börjat krångla (som tidigare på säsongen), men som jag turligt nog fick fart på igen.
Varken i Signebyn eller i Sillebotten såg vi till några andra långväga gästbåtar som hade letat sig upp i denna del av kanalsystemet. Utan i Östra Silen och Västra Silen verkade det mestadels vara många kanoter och några enstaka lokala motorbåtar som var ute och åkte, men som jag anar att hade sina hemmahamnar i dessa sjöar. Visserligen verkade några av dessa båtar ha utländska besättningar, då det var några utlandsregistrerade bilar i hamnen i Signebyn, men antagligen var det personer som bodde i andra länder som hade sommarstugor i trakten som hade sina båtar och bilar i hamnområdet. Att det tycks vara många personer från såväl Norge, Tyskland och Holland som har sommarstugor i denna del av landet tyckte jag mig ana, inte minst med tanke på att man ute på vägarna i dessa områden såg många bilar som var registrerade i dessa länder. Att det var relativt sent på båtsäsongen, samt att många lär ha hunnit avsluta sina semestrar och därtill att inte allt för höga båtar kunde ta sig upp i Västra Silen och Östra Sillen, kan ju ha varit anledningar till att jag upplevde att det inte var så många gästbåtar i dessa sjöar.
Under natten så övernattade vi i båten i Signebyn.

Väl framme i Västra Silen så fortsatte vi vår båtresa till Gustavsfors, där vi återigen passade på att äta lunch vid en av hamnkrogarna vid gästhamnen i den lilla orten, efter att vi hade blivit nedslussade i Gustavsfors sluss. Eftersom att vi hade testat en av hamnkrogarna i Gustavsfors några dagar tidigare, så passade vi på att testa en annan hamnkrog invid gästhamnen, för att få variation.
Efter att vi ätit färdigt så fortsatte vi vår båtresa fram till Bengtsfors gästhamn, där vi passade på att bo två nätter i båten.
I såväl Bengtsfors som i Gustavsfors så förbereddes det för fullt inför den årligen återkommande kanottävlingen ”Dalsland Kanotmaraton+”, som skulle genomföras i trakterna under lördagen den 11:e augusti 2018. Så i dessa orter, och längs sjöar och kanalsträckningar i närheten av dessa platser så fanns det måna markeringar i form av uppblåsbara bojar ute i vattnet som markerade tävlingsbanan, då vi var där. Kanottävlingen lär vara en stor folkfest som lockar många deltagare. Det lär vara mestadels motionärer som deltar i tävlingen, men även en del elitkanotister. Tävlingen finns i olika klasser där den längsta klassen innebär en sträcka på 55 kilometer, vilket är en sträcka som sträcker sig från Baldersnäs Herrgård fram till Bengtsfors via bland annat Gustavsfors, vilket är en sträcka som även inkluderade ett par lyft av kanoterna mellan olika vatten.
Framåt helgen skulle man inte få använda sig utav gästhamnen i Bengtsfors, eftersom att den skulle ingå i tävlingens målområde, eftersom att tävlingens mål skulle vara i Bengtsfors gästhamn, men vår plan var ju att lämna gästhamnen redan under torsdagen, så det skulle inte behöva påverka oss.
Under tisdagskvällen så passade vi på att se oss om i Bengtsfors.

Under inledningen av denna dag så kom det en svanfamilj på besök utanför båten. Förutom att träffa svanarna, så hann vi även med att utforska mer av Bengtsfors under inledningen av denna dag.Vi hann bland annat promenera upp på det centralt belägna ”Majberget”, där såväl ett hembygdsområde och ”Halmens Hus” finns belägna, vilka vi besökte.
Som jag nämnde tidigare kan man cykla dressin norr om Bengtsfors mellan orterna Årjäng och Bengtsfors, men söder om Bengtsfors får man inte cykla dressin, eftersom att järnvägen söder om Bengtsfors ännu trafikeras av tåg. Så under sommaren går det två tågavgångar i vardera riktningen mellan Bengtsfors och Mellerud (där man kan byta till andra tåg om man vill), längs den oelektrifierade sträckan som till en stor del följer Dalslands kanal, vilket innebär en hel del vackra vyer. Järnvägen heter ”Dal–Västra Värmlands Järnväg” och förkortas således ”DVVJ”, men med tanke på namnets förkortning och de vackra vyerna så benämns den numera ofta som ”De Vackra Vyernas Järnväg”. Vanligtvis sker tågavgångarna med dieselmotorvagnståg av modellen Y1. Det tycks vara populärt att åka med passagerarbåt i ena riktningen mellan Bengtsfors och Håverud (eller en del av sträckan) och tåg åt andra hållet. Detta då man kan köpa en kombinationsbiljett så man reser med tåg åt ena hållet, samt båt åt andra hållet, tack vare att sträckan mellan Håverud och Bengtsfors trafikeras av de båda båtarna ”M/S Dalslandia” och ”M/S Storholmen”. Dessa båda båtar trafikerar sträckan växelvis, så att ena dagen är det ”M/S Dalslandia” som kör från Bengtsfors till Håverud, samtidigt som ”M/S Storholmen” kör i motsatt riktning från Håverud till Bengtsfors och således möts längs sträckan mitt på dagen. Därutöver så trafikerar för övrigt även båten ”M/S Nils Ericson” Dalslands kanal, då den dagligen startar i Håverud och kör en bit uppströms i kanalen innan den åter vänder om tillbaka till Håverud.
Under onsdagen passade vi på att göra en dagsutflykt till Mellerud, då vi tog dagens första tåg till Mellerud och dagens sista tåg från Mellerud tillbaka till Bengtsfors. Således hann vi besöka Mellerud, som för dagen även besöktes av ett flertal kraftiga regnskurar, men vi hann i alla fall se en hel dal av Mellerud och även äta lunch där.
När vi kom tillbaka till båten i Bengtsfors och jag försökte prova att starta båten, för att ladda dess batteri en stund, så visade det sig att båten inte ville starta. Detta eftersom att det var ont om spänning i dess batteri, eftersom att antagligen batteriet inte var i toppskick och vi dessutom hade förbrukat i en del ström i båten genom att använda kylskåpet och andra elektriska saker i båten. Tyvärr så är inte båten utrustad med landströmsanslutning, så framöver är tanken att fixa så att båten kan anslutas till landström. Men båten har i alla fall dubbla batterier, så jag brukar vanligtvis se till att det ena batteriet hålls välladdat, så att man alltid ska kunna starta båten med det välladdade batteriet, även om det andra batteriet skulle råka bli urladdat, då man inte har motorn igång. Men nu bar det sig så olyckligt att det ena batteriet hade blivit överhettat redan innan vi kom till gästhamnen uppe i Töcksfors, antagligen för att det hade blivit någon kortslutning i det. Så nu hade vi bara ett batteri att förlita oss på, eftersom att jag kopplat ur det andra batteriet som krånglade.
Så nu när vi inte fick igång båten, så besökte vi en bensinmack på orten i hopp om att de skulle ha någon portabel starthjälp att låna ut, vilket de dock inte hade. Så därför åkte vi med en buss fram till den lilla orten Bäckefors och vidare med en annan buss därifrån till Dals-Ed, där vi hämtade bilen (men lät båttrailern stå kvar i Dals-Ed) och körde tillbaka till Bengtsfors, så att vi senare kunde ladda båtens batteri med hjälp av bilen.
Väl framme i Bengtsfors så hade kvällen hunnit bli sen, så vi parkerade bilen på en parkeringsplats och gick och la oss i båten för att sova.

Jag vill minnas att dagen inleddes med att min mamma begav sig till ett café och köpte nybakat frukostbröd, samtidigt som jag tog med mig det fungerade båtbatteriet (men som det var dålig spänning i numera) till bilen, där jag laddade batteriet en stund, med hjälp av startkablar från bilen. Sedan fick vi således fart på båtmotorn och inledde dagens båtfärd med att bege oss till den närbelägna bensinmacken, som även var en sjömack, då den även erbjöd bränslepumpar vid en brygga vid vattnet, där vi passade på att tanka båten.
Därefter fortsatte vi kanalresa neråt genom Bengtsfors, där vi gjorde ett kort stopp vid en brygga, efter att vi passerat dagens första sluss och således befann oss i de något sydligare delarna av Bengtsfors. Efter det lilla stoppet så fortsatte vi längs kanalen, och således även genom Upperudsälven, då kanalen till en stor del följer Upperudsälven. Efter ett tag hade vi även passerat slussen invid pappersbruket i Billingsfors och vi befann oss då på Laxsjön.
Ute på Laxsjön så åkte vi norrut i sjön och kastade så småningom i ankaret och satte oss och åt lunch i båten, då vi befann oss i en vik strax utanför Skåpafors.
Sedan fortsatte vi till bryggan vid Baldersnäs Herrgård, där vi la till vid bryggan en stund och promenerade upp till herrgården och tittade in i några byggnader utanför herrgården, där man kunde inhandla souvenirer.
Sedan fortsatte båtfärden vidare till gästbryggan vid ”Laxsjöns Camping & Friluftsgård”, där vi gick i land och köpte glass, innan vi fortsatte till Långbrons gästhamn, där vi också gjorde ett kort stopp och passade på att gå i land en vända.
Därefter fortsatte vi till slussen i Långbron som vi slussades igenom, efter att både järnvägsbron och landsvägsbron hade öppnats för oss (även om vi möjligtvis hade kunnat ta oss under den ena bron, eller kanske till och med de båda broarna även i stängt läge), då båda är belägna strax innan slussen, då man kommer från Laxsjön.
Sedan var vår tanke att vi skulle stanna för natten i Mustadfors gästhamn, som enligt vår karta såg ut att vara belägen strax efter slussen i Långbron. Men när vi var vid slussen i Långbron så fick vi veta att Mustadfors gästhamn är belägen nedanför nästa slussområde, alltså det vid Dals-Långed, där det är fyra slussbassänger som alltså skulle passeras, så mellan Långbron och Dals-Långed finns det alltså ingen gästhamn. Vi tyckte ju att vi var ute i god tid, då vi gled in i vad vi trodde att var dagens sista sluss, alltså slussen vid Långbron. Detta då vi inte ville vara ute i sista minuten innan slussarna skulle stänga för dagen. Men då vi fick veta att det var ytterligare fyra slussbassänger som vi skulle passera innan kanalen skulle stänga för dagen, då blev det direkt mera stressigt. Detta med tanke på att en passage igenom alla dessa fyra slussbassänger innebar en tidsåtgång på cirka en timme. Men jag tror faktiskt att vi hann igenom samtliga dessa slussbassänger innan klockan var slagen sju på kvällen (då jag vill minnas att de stängde slussarna för dagen). Detta trots att vi även fick möta andra båtar vid slussområdet.
På kvällen övernattade vi i båten i Mustadfors gästhamn, som ligger invid en husbilsuppställningsplats i utkanten av den lilla orten Dals Långed.

På måndagsmorgonen så fortsatte vi vår båtresa och ganska omgående så blev det dags för oss att slussa oss ner i Mustadfors sluss, vilket jag tror att blev min pappas första slussning någonsin, förutom då han åkt med som passagerare igenom slussar.
Därefter så la vi till vid en brygga vid Högsbyn, där vi promenerade upp och tittade på gamla hällristningar, som det finns gott om i trakten.
Efter att ha passerat genom ytterligare en sluss så passerade vi inloppet mot akvedukten i Håverud, men vi passerade bara inloppet på långt håll och fortsatte först längre söderut i sjön Åklång, där vi stoppade dieselmotorn och kastade i ankaret vattnet och satte oss ner för att äta lunch. Denna gång vill jag minnas att lunchen bestod av bröd som vi nyligen värmt i Omniaugnen (som är som en liten ugn som man kan ha på en spisplatta) och soppa.
Efter lunchen vände vi om en liten bit, så att vi styrde in i kanalen igen och siktade mot slussarna och akvedukten i Håverud. Men först fick vi vänta ett tag innan det blev vår tur att börja slussa, då slussvakten var ensam på platsen och hade flera båtar som skulle slussas igenom slussarna.
Den mest fascinerande delen av Dalslands kanal är enligt mig i Håverud. I Håverud finns hela fyra stycken slussbassänger och mellan den första och andra slussbassängen så passerar kanalen över en 150 år gammal akvedukt (alltså i detta fall en bro för båtar), som visserligen nyligen renoverats. Som om inte detta vore nog, så löper numera en fast landsvägsbro och en öppningsbar järnvägsbro långt över kanalens slussområde i Håverud.
Dagen till ära så var det även ett tyskt filmteam på platsen och filmade, så slussvakten frågade oss om det var okej att de filmade oss då vi skulle slussa och passera över vad som lär vara kanalenens mest kända sevärdhet, nämligen akvedukten i Håverud. Vi sa att det var helt okej att de filmade oss, men det blev aldrig så att de filmade oss, då jag tror att de hann avsluta filmningen för dagen, redan innan vi blev nedslussade. Alldeles innan det blev vår tur att bli nedslussade, så kom jag på att jag hade glömt systemkameran inne på en toalett vid slussområdet, så jag fick springa dit och se om den var kvar där, men det var den inte. Men när jag gick in i en av butikerna i samma byggnad, så kunde jag se att min kamera låg bakom kassadisken, så det var bara för mig att gå dit och berätta att jag glömt min kamera inne på toaletten, också fick jag med mig kameran och kunde bege mig upp till båten igen.
Efter att vi blivit nedslussade genom slussarna och passerat akvedukten i Håverud tillsammans med några kanoter, så passade vi på att stanna till en stund i gästhamnen i Håverud, innan vi fortsatte till de båda slussarna i Upperud, där vi också blev nedslussade, innan vi la till i Upperuds gästhamn för kvällen.
När båten väl var förtöjd så promenerade vi till Åsensbruk och handlade i dess matvarubutik. Men byn upplevdes som relativt folktom och många hus stod tomma i det lilla samhället där pappersbruket stängts under år 2009, så det kändes som att bygden haft sina glansdagar för länge sedan. Till och med ortens pizzeria tycktes ha slagit igen.
Efter besöket i Åsensbruk så promenerade vi vidare till Håverud, där vi passade på att äta middag i en av restaurangerna invid kanalen, innan vi promenerade tillbaka till båten i Upperuds gästhamn. Således blev det en ganska lång kvällspromenad som tog oss runt sjöarna ”Nedre Upperudshöljen” och ”Övre Upperudshöljen” (som visserligen bara är olika delar av samma sjö), innan vi var tillbaka vid båten och övernattade i den.

På förmiddagen började vi dagen med att ta en promenad från båten (som låg i Upperuds gästhamn) tillbaka in till Håverud, där vi tittade på Kanalmuséet i Håverud, innan vi promenerade tillbaka till båten.
När vi väl började åka med båten så åkte vi först den korta biten fram till Dalsland Konstmuseum, där vi la till vid dess brygga och jag tog en kort promenad upp till Dalslands Konstmuseum, dock utan att gå in där.
Sedan siktade vi mot Snäcke kanal (som numera är en del av Dalslands kanal) och passerade Snäcke sluss, innan vi så småningom la till en stund vid Dalslands Gästgiveris gästbrygga. Där tog jag en promenad upp mot gästgiveriet, medan min pappa istället fixade med den krånglande vindrutetorkaren som inte ville fungera något vidare i regnvädret. Efter det korta stoppet vid Dalslands Gästgiveri så fortsatte vi färden förbi en mycket liten linfärja, som används för att ta sig mellan fastlandet och den lilla ön Henriksholm som ligger i sjön Ånimmen.
Senare fortsatte vi till Strömmens sluss, vars slussvakt hade blivit förvarnad av slussvakten vid Snäcke sluss att vi var på gång. Efter att vi blivit uppslussade vid Strömmens sluss så fortsatte vi till hamnen i Fröskog.
Tyvärr var det ont om lediga gästplatser i Fröskog, eftersom att det stod någon större båt (som såg ut att vara långtidsuppställd) på någon av de få gästplatserna där. Så vi lånade istället en hyrd båtplats i hamnen och förtöjde båten där, medan vi åt middag ombord i båten. Då jag passade på att gå upp på land och se mig om i omgivningen, så kunde jag se att det fallit en hel del träd invid hamnen, då det hade varit blåsigt i området.
Under den senare delen av kvällen då mörkret börjat falla och vi hade ätit middag, så fortsatte vi med tända lanternor ner till den övre väntbryggan vid Strömmens sluss, eftersom att det var så ont om lediga gästplatser i Fröskog. Vi övernattade sedan vid den övre väntbryggan vid Strömmens sluss.

Under onsdagen så passerade vi nedåt genom Strömmens sluss och Snäcke sluss. Vid Snäcke sluss så bjöd slussvakten på glass, då säsongen snart var slut. Sedan så slussade vi oss igenom den förhållandevis stora slussen i Köpmannebro och sedan väntade Vänern på oss.

Väl ute på Vänern så vågade det en del och vi körde först till Sunnanå hamn (som ligger strax utanför Mellerud) och la till där en sund, innan vi bestämt oss för hur vi skulle fortsätta vår resa.
Jag lyckades övertala jag min pappa att styra ut på Vänern ingen, så vi åkte till ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Färden dit var ganska gungig då vi till stor del hade vågorna emot oss, så min pappa som lätt blir sjösjuk uppskattade inte resan ute bland vågorna, då han lär föredra att hellre åka på smala kanaler och små sjöar, än på de lite större vattnen som ofta vågar desto mer. När vi kom fram till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” så passade vi på att äta middagen som jag hade förberett ute på den gungiga sjön. Sedan tog vi en kort promenad i närområdet, då min pappa tyckte att det fick räcka med båtåkning för denna dag och han tyckte därtill att vi kunde dra upp båten på land i närheten av ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Men det var en bra bit därifrån till någon busshållplats om vi sedan skulle åka och hämta bilen, och därtill så såg vi inte heller till någon sjösättningsramp i närheten. Så när min pappa hade kontrollerat följande dags väderleksprognos och konstatera att det antagligen skulle bli blåsigare under morgondagen så kom vi fram till att vi ändå kunde fortsätta med båten tillbaka till Sunnanå hamn under kvällen.  För där kunde vi sedan dra upp båten på land, och dessutom kunde vi ta oss relativt smidigt från den hamnen med kollektivtrafik när vi sedan skulle hämta bilen som ju stod parkerad i Dals Långed.
Själv var jag dock inne på att vi skulle fortsätta till Vänersborg med båten, varifrån vi också kunde ta oss smidigt med kollektivtrafik till bilen i Dals Långed, och sedan dra upp båten på land vid någon sjösättningsramp i Vänersborg. Men då det var längre till Vänersborg, än till Sunnanå hamn så ville inte min pappa åka dit, då han inte alls uppskattade att guppa i vågorna på Vänern, så det var ju synd att inte Vänern var lika spegelblank, som då jag och min vän Daniel korsade Vänern från Vänersborg till Sjötorp under 2017.
Så under kvällen fortsatte vi med båten på Vänern i vågorna som till stor del följde vår färdriktning (samtidigt som nog sjön hade hunnit lugna ner sig en aning) tillbaka till Sunnanö hamn, där det kom att bli två övernattningar i båten. I hamnen var det en hel del båtar, varav bland annat en husbåt, som det tycktes bo en man i.

Denna dag så blev det inget båtåkande, då min pappa hellre föredrog en bilresa än en dag i båten guppandes på Vänern till exempelvis Vänersborg.
Så denna dag började vi med en något stressig promenad från Sunnanå hamn till järnvägsstationen i Mellerud, varifrån vi sedan fortsatte med tåg till Åmål. Från Åmål så fortsatte vi med buss vidare till Dals Långed, där vi hade parkerat bilen några dagar tidigare. Sedan fortsatte vi med bilen till Töcksfors och åt lunchbuffé i det stora köpcentret i Töcksfors, innan vi fortsatte med bilen till den lilla byn Båstnäs, som ligger en bit utanför Töcksfors.
I Båstnäs så finns nämligen ”Bröderna Ivanssons bilskrot”, som är en gammal bilskrot, som numera är som en gammal ”bilkyrkogård”, då bilarna är tämligen övergivna liksom de intilliggande husen. Numera så har bröderna Ivansson avlidit och platsen ute i skogen har blivit som en stor sevärdhet som lockar besökare från stora delar av världen. Besökare som promenerar runt bland bilvraken, där naturen så sakteligen börjar att ta över platsen genom att träd växer genom såväl bilar och genom dess attiraljer, som numera även skildrats i bokform. I mina ögon var det visserligen en speciell och annorlunda plats som är väl värd att besöka, men det var ändå inte någon direkt mysig, trevligt och prydlig plats, där bilar låg huller om buller. Inte ens min pappa som normalt gillar gamla skrotbilar, tycktes uppskatta doften av dessa gamla bilar som stod i skogen och rostade. Så om någon en dag i framtiden ska miljösanera denna plats, då lär den ha mycket jobb att göra. För den intresserade så lär det finnas en båtbrygga i närheten av bilkyrkogården, så att man kan ankomma till bilskroten med båt om man färdas på Dalslands kanal.
Efter besöket vid den gamla bilskroten så fortsatte vi med bilen längs en liten grusväg som tog oss in i Norge, innan vi kom ut på större vägar som så småningom ledde oss tillbaka till Sverige och till Dals-Ed.
I Dals-Ed så tittade vi på ”Eds MC- och Motormuseum” som är inrymt i en källare i ortens centrum. Där var det en hel del gamla motorcyklar, men också en del andra gamla saker, som exempelvis en sorts grammofonspelare, vari det låg en skiva med Rättviks spelmanslag. Detta var ju ett lustigt sammanträffande då det innebar att min pappas farfar (som varit död sen 1970-talet) antagligen spelade på skivan, eftersom att han var med i Rättviks spelmanslag, då han var musikalisk och dessutom var en så kallad ”riksspelman”.
Efter besöket vid ”Eds MC- och Motormuseum” så hämtade vi båttrailern som sedan några veckor stod parkerad i gästhamnen i Dals-Ed och sedan fortsatte vi med den och bilen till Sunnan hamn, där vi övernattade ännu en natt i båten, i den fina hamnen där det verkar exploateras och byggas många fina hus.

Efter denna tur på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal, så var ännu en av de längre kanalerna i Sverige avverkad med min plastsnipa. Dalslands kanal visade sig vara en fin vattenväg (liksom de andra kanalerna som jag rest på), som jag gärna rekommenderar andra att också resa på!
Tyvärr var det lite ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet under denna varma sommar, men vad jag förstått så är det inte helt ovanligt att det kan vara något ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet, även under något blötare somrar än den torra sommaren 2018.
Dalslands kanal visade sig vara en kanal som många kanotister tycks ha upptäckt, då det i delar att kanalsystemet var väldigt många kanotister från olika delar av världen. Kort sagt så tycks marknadsföringen av kanalen ha lyckats bra mot personer som vill uppleva den svenska vildmarken från kanot och det tycktes vara smidigt att hyra kanoter längs kanalen, då det var tydligt att det var många som hade hyrt kanoter invid kanalen. Det lär även finnas möjlighet att köpa ett kombinationserbjudande, som innebär att man hyr dressin åt ena hållet och kanot åt andra hållet, vilket jag anar att leder till en trevlig tur. I de hyrda kanoterna låg det ofta plasttunnor med lock, i vilka kanotisterna praktiskt kunde stoppa sin packning, så att den inte skulle riskera att bli blöt. Dalslands kanal tycks verkligen vara en riktigt kanotvänlig kanal, med tanke på att man tillåts att slussa både uppför och nedför med kanoter i slussarna (mot en avgift), vilket inte tillåts i alla kanaler.
Om jag tillåts att dra några jämförelser mellan Dalslands kanal och Göta kanal (vilken jag bedömer att är något mer välkänd och mer vältrafikerad än Dalslands kanal), så tillåter ju Göta kanal något större båtar än Dalslands kanal. Men båda kanalerna har relativt moderna slussar, där majoriteten av dem i de båda kanalerna regleras hydrauliskt, även om de båda kanalerna har låtit behålla några slussar där det endast är handkraft som gäller för att manövrera slussarna.
I Dalslands kanal så ingår inte hamnavgifterna i slussavgiften, vilket de till stor del gör i Göta kanal. I gengäld så är det dock billigare att passera samtliga slussar i Dalslands kanal än i Göta kanal, då en tur och returbiljett för slussarna i Dalslands kanal för en båt som mäter cirka sju meter (som min båt) kostar 2700 kronor, vilket är mindre än halva priset gentemot en tur och returbiljett genom hela Göta kanal (som däremot innehåller fler slussar). Vanligtvis kunde man betala hamnavgifterna med hjälp av Swish i Dalslands kanal, vilket ju var smidigt.
Detta blev alltså min sista båtresa med båten under 2018. Så under söndagen efter kanalresan fortsatte jag till Sälen och promenerade Ultravasan, och därmed efter målgången i Ultravasan kunde jag konstatera att jag hade klarat av en så kallad Vasatrippel. Detta då jag hade klarat av tre lopp från Sälen till Mora under samma år, nämligen Vasaloppet på skidor, Cykelvasan på mountainbike och Ultravasan som en rask promenad.
Därefter var min semester slut för denna gång och då jag fortsatte hemåt upp till Kiruna, så kunde jag konstatera att det hade varit en fin sommar. Något som inte minst de stora branddrabbade områdena vittnade om (där man inte ens fick svänga av in på skogsbilvägarna för tillfället), då jag i trakterna av Kårböle passerade genom några av dem, under söndagen på min bilresa hemåt.

Som avslutning kan jag nämna att under sommaren 2019 så blir det nog en längre båtresa via ett flertal kanaler och andra platser. Detta då jag tänkte färdas med min båt mellan Örebro och Arvika (även om färdriktningen ännu inte är bestämd) via bland annat Hjälmare kanal, Enköping, Uppsala, Strömma kanal, Göta kanal, Kinda kanal, Karlstad och Säffle kanal. Så för tillfället pågår planeringen inför den resan, då resan lär ta flera veckor att genomföra, med tanke på att sjövägen mellan Örebro och Arvika är betydligt mycket längre än fågelvägen mellan nämnda platser.

/Fredrik