2017 > 02

Ett lok med en hemtrevlig doft. Ett lok med en hemtrevlig doft.

Alla vi som kan känna dofter har antagligen dofter i minnet som vi gillar och tycker mindre om. Men frågan är just hur bra alla de trevliga dofterna egentligen är?

För min del har jag ett par dofter som jag gärna skulle vilja lyfta fram som några favoriter. Men är det egentligen en god doft eller är det helt enkelt för att man förknippar doften med något trevligt? Likt man kan förknippa musik med platser som man varit på när man hört olika låtar.
Ska det inte vara så att en god doft ska signalera om något bra och en hemsk doft om något som man ska undvika? Ungefär som att gammal mat vanligtvis varken smakar eller doftar gott då man inte ska äta den, medans en färsk jordgubbe lockar en att stoppa den i munnen med såväl sin fina (om än varningsaktiga) färg, sin goda doft och sin smak.

Men några av de goda dofterna som jag också känner till är nog inte lika hälsosamma som de luktar gott. Tänk er en bangård med många spår som värmts upp under en varm julidag till den graden att spåren nästan börjat krokna, spår som i sin tur vilar på träslipers indränkta i impregneringsmedlet kreosot. När man står där under den sena kvällen och solen har slutat gassa och temperaturen i luften har börjat sjunka och man känner att den främsta värmekällan på platsen är de varma spåren som sjuder av värme, som likt ett batteri som laddats, här istället har fyllts med värme under dagen och nu ger ifrån sig en skön värme som gör att luften vibrerar i den sena sommarkvällen, samtidigt som en lätt dimma sveper in under en av kvällarna i årets varmaste månad. Den doften är nog en sådan doft som man kanske egentligen inte ska njuta allt för mycket av, då kreosotdoften sägs vara cancerframkallande och inte något hälsosamt, men faktum kvarstår, att jag kan ändå inte låta bli att gilla den doften.

Många lär säkert känna igen doften som finns i Stockholms tunnelbana, där lär ju visserligen doften bestå av många olika ingredienser, däribland träslipers och varma bromsar, en doft som till stor del påminner om den doft som finns i de många tunnlarna längs Ofotbanen mellan Riksgränsen och Narvik, en varm sommardag. Även den doften lär nog till stor del bestå av kreosot, bromsdamm och berg, men jag kan ibland inte låta bli att öppna hyttfönstret för att känna dess doft. Jag gillar den doften även om jag inte är helt övertygad om att den är den mest hälsosamma.

Även doften nere i Arlandatunneln bestående av bromsdamm, berg och en känsla av att man nästan är utomlands med alla förväntningsfulla människor som kliver av tåget där för att se världen erbjuder något extra. Då kan man i alla fall låtsas att man är pilot för en stund då man sjunkit i höjd ända ner i underjorden och stannat till vid ”gaten” efter att ha bromsat ner från 160 km/h till noll innan det är dags för nästa mer eller mindre fullgasacceleration upp till maxfarten igen och en högre höjd.

Om vi håller oss kvar på temat järnvägsmiljöer så kan jag inte annat än gilla doften i hytten på ett Rc-lok, den doften känns som hemtrevlig på något sätt, men exakt var ifrån den doften kommer är jag inte heller så säker på. Vad vet jag om det är något isoleringsmaterial, några giftiga plaster, varm kompressor eller några oljor som tillsammans ger den hemtrevliga doften, men hemtrevlig och välkomnande är i alla fall doften. I år blir det tio år sedan som jag började på lokförarutbildningen, och således även var ute på min första praktikperiod med tågkörning. Utbildningen gick jag i Ängelholm i Skånske, på den plats där jag så här i efterhand har förstått att många av de äldre lokförarna har utfört sin dieselloksutbildning. Hur som helst, under min första praktikperiod fick jag komma upp till Norrbotten och köra persontåg tillsammans med handledaren Peter. Att jag då precis som nu inte var någon kaffedrickare, lär väl kanske vara ett tecken på att jag missat någon viktig del i lokförarutbildningen, då det påstås att de flesta lok lär vara ”kaffedrivna”. Men Peter som då var min handledare, var nog inte heller den största kaffekonsumenten, utan istället så gillade han te, så att jag inte var någon kaffeälskare var nog inte något som gav någon anmärkning i protokollet från de tre praktikveckorna tillsammans med honom. Att jag inte heller gillade te var kanske en större besvikelse, då han till och med hade med blåbärste för att locka mig. Blåbärste som han kokade på kokplattan i Rc6:an när vi framförallt for fram i höstens vackra färger längs den vackra Malmbanan. Den goda doften som spred sig i den Rc-doftande lokhytten då det kokades blåbärste på kokplattan är verkligen en doft som jag minns, och en doft som jag gillar, men ändå har den inte fått mig till att bli någon tedrickare. Däremot var det under dessa turer som jag första gången passerade Torneträsk, Abisko, Björkliden, Katterjåkk och Riksgränsen. Så även om jag inte blev någon tedrickare av dessa tre praktikveckor så fastnade jag verkligen för dessa nämnda platser, så kanske var de dem goda dofterna tillsammans med den vidunderligt fina utsikten som fick mig till att börja älska dessa platser så mycket… Så mycket att jag skulle vilja flytta till Abisko, och även om jag inte flyttat ända dit ännu, så bor jag ju jämfört med då, ganska nära dessa platser och får dessutom ofta passera dessa platser flera gånger i veckan.

Från en doft till en annan, som kanske inte heller är den bästa. Tvåtaktsavgaser från snöskotrar, mopeder, båtmotorer och motorsågar (i kombination med doften av nysågat trä) är ju också dofter som många gillar eftersom att de dofterna för många förknippas med trevliga skoterturer, ungdomsår, båtturer och trevliga upplevelser i skogen. För min del kan jag också få en positiv känsla av dessa dofter även om de kanske inte är dofter som jag har så jätte starka minnen att relatera till, men visst kan jag inte låta bli att tänka på turer i skogen med pappas då vi fixat ved, även om doften då även blandades med doften från hans termoskaffe.

Med tanke på avgaser så hade mina föräldrar, då jag var liten en gammal orange SAAB 99:a som var tillverkad i mitten på 1970-talet. Min syster gillade att dofta på dess avgaser vid avgasröret, innan hon skulle åka med i den bilen, och visst doftade de!, det var ju en bil som tillverkades långt innan så väl katalysatorer och partikelfilter var komponenter i bilar. För min del så var aldrig denna SAAB:en någon favoritbil, grunddoften i den var ju visserligen en speciell SAAB-doft, även om doften i just denna bil även hade fått en viss touch av spydoft. Att bilen även fastnade minst en gång i snön är ju också minnen från den bilen. Så för min del gjorde det inget då mina föräldrar sålde bilen. En liten rolig sak var att det var ”Jultomten” som köpte bilen. Vadan detta då? Jo, det var nämligen så att han som köpte bilen arbetade på Tomteland i Gesunda (som ligger strax utanför Mora), huruvida han arbetade som just jultomte där eller inte det förtäljer inte historien, men det jag fick veta var i alla fall att ”Jultomten” köpte bilen!

Som en återkoppling till den gamla orange SAAB:en, så uppstod ett visst mått av nostalgi under gymnasietiden, då min vän Ambjörn tog en bekants gamla bruna SAAB 99:a till skolan, en bil som för övrigt tidigare hade rullat i Finland. Visserligen var det en trevlig och fräsch doft i den då relativt nya gröna Renault som hans pappa ägde och som han ibland körde till skolan, men då han istället tog den bruna gamla SAAB:en till skolan så var det hela mera utav en nostalgiupplevelse! För min del kände jag igen doften även i denna bil från den bil mina föräldrar hade haft flera år tidigare. Men nostalgin slutade inte flöda där, utan en lärare berättade att han en gång i tiden hade kört upp i just en SAAB 99:a, då han tog körkort!

Jag kan ju förstå att dofterna i de två gamla SAAB:arna var liknande, de var ju trots allt ihopsatta utav antagligen samma typer av material i såväl stolar som andra inredningsdetaljer. Lite mera förvånad blev jag då jag en tid senare fick testa att köra en gammal Scania 142:a, från 1980-talet. Att jag även då möttes av en liknande doft som i de gamla SAAB:arna var mera förvånande, även om Scania och SAAB en gång i tiden har tillhört samma koncern. Att jag själv en dag skulle hamna i en Scania 142:a med V8-motor, var ju kanske inte så väntat. Det var då inget som jag hade i åtanke när jag ser tillbaka på vilka mina första kontakter var med Scania 142:or. Det var nämligen så att när jag föddes så arbetade min pappa på Scania i Södertälje (med fastighetsunderhåll av deras fastigheter), sedan den tiden så har han en jacka (som antagligen fortfarande hänger i en klädkammare hemma hos honom) vars innandöme består av bilder på den tidens Scaniafordon. Den normala läggdagsrutinen när jag var liten var att mina föräldrar läste någon bok för mig och sjöng någon sång, men ibland så fick jag istället (eller kanske både och) titta på bilarna i min pappas jacka innan jag skulle somna! Det lär ha varit en av mina första kontakter med Scanialastbilar, men en annan ungefär samtidig kontakt lär ha varit de två blå Scania 142:orna (i leksaksformat) med släp. De bilarna är antagligen mina äldre kusiners, och om jag inte missuppfattat saken fel så härstammar även de på något sätt från min pappas arbetsperiod i Södertälje. De bilarna tror jag att ännu står kvar i min mormors skåp i de nedre köket i hennes hus, i det kök som inte använts som kök sedan hennes föräldrar också bodde i huset, men de ha ju varit döda sedan ungefär 45-50 år, alltså sedan långt innan jag föddes, men fortfarande kallar ju min mormor just det rummet också för ett kök, vilket det ju i och för sig också är.

På tal om dofter så bjuder även det köket på en speciell doft. I det köket finns även ett före detta litet skafferi, som är betydligt mindre än det skafferi som finns i anslutning till det kök som hon använder på övre plan, då det är så stort att man kan gå in där och titta i dess olika burkar som ofta innehåller olika sorters kakor. Det är när man går in i det stora skafferiet jag brukar få vara vad hon ännu kallar för en ”skåpråtta”, då jag får spatsera runt där inne och provsmaka de olika kakorna som erbjuds i de olika burkarna, kakor som oftast inte är äldre än något år... Inte nog med att huset erbjuder ett skafferi som man kan vanka runt i och titta i allehanda burkar så finns även en matkällare i husets källare, där man kan finna matvaror från olika årtal, precis som en av hennes två frysboxar erbjuder mat från olika decennium! Man kan alltså göra en matresa genom olika tidsepoker där och se hur mjölkförpackningar (som hon fryst in bär och sylt i) sett ut i olika år. Det var i en av dessa frysboxar som jag 2014 hittade gräslök daterad 1988, alltså något äldre än min syster och visst var den ätbar, den fick bli omelett! Men åter till olika dofter. Det är nämligen så att huset innehåller ett antal förrådsskrubbar, varav åtminstone en kallas kort och gott för skrubben (eventuellt med en mer detaljerad beskrivning var i huset den ligger, då den omnämns). För ett antal år sedans så fick såväl jag och min syster (och troligen flera av mina kusiner) varsin stor nalle i julklapp av mormor och morfar. Min nalle fick namnet ”Nalle”, medans min systers nalle fick namnat ”Skrubb”, då den dofta som just en av mormors skrubbar, antagligen eftersom att den hade tillbringat ett antal nätter i en av mormors skrubbar innan julen infann sig.
 
Om vi återvänder till det som jag var inte på nyligen nämligen 142, så känner jag till några saker som innehåller det namnet/beteckningen och av dessa är tre saker som jag personligen inte är så förtjust i, antagligen för att alla dessa är ganska så gamla saker. Den gamla lastbilen, som var en Scania 142:a, är i ärlighetens namn ingen favoritlastbil för mig. Det finns ju även Volvo 142:or, som är gamla bilar som jag har åkt ett par gånger i och de har väl inte direkt imponerat på mig, då de varken hade rullbälte fram eller några bälten alls bak, men de var ju också från en tid som i detta sammanhang tack och lov flytt, för idag har jag absolut inget emot Volvobilar som både är fina och bekväma. Så till den tredje 142:an, som är det namn som Hector Rail gett till sina gamla österrikiska ellok. Det är verkligen inget favoritlok, då de enligt mig är både omoderna och inte ens erbjuder en estetiskt tilltalande design. Sedan att jag aldrig kommit överens med dess tågbromsventil, som är lite som att reglera en vattenkran utan distinkta lägen, kanske jag måste skylla mera på bristande erfarenhet än på att den är dålig. På tal om dofter så erbjuder ju också dessa lok en speciell doft, men inte ens doften charmade mig hos dem.

När det är riktigt kallt ute så är det ju inte så mycket dofter, så med våren kommer ju både de goda och mindre goda dofterna. Ett tydligt exempel är ju om ett tåg har kört på en älg eller ren. På vintern är det inte säkert att man känner doften så tydligt, men på sommaren kan det vara en ren plåga att sitta i ett lok som varit med om en djurkollision. Kanske är det även erfarenheten av dessa dofter som gjort att jag varken är så förtjust i att äta varen älgkött eller renkött.

Avslutningsvis vill jag nämna en doft som jag inte gillar, men som ju vittnar om något trevligt, nämligen doften av ruttet gräs som ofta infinner sig på våren. När jag var yngre och gick i grundskolan så brukade vi ofta åka skridskor på idrottslektionen under vintertid. I Rättvik där jag gick i skolan så åkte vi oftast skridskor ute på en plats som kallades ”Prästskogsvallen” (vi hade inte någon ishall i närområdet heller). Skridskor var verkligen inte någon favorit sak för mig att åka då, delvis så fick jag ont i fötterna av mina vanligtvis begagnade skridskor och dessutom var och är jag dålig på att åka skridskor, turligt nog hade jag i alla fall en gallerförsedd hjälm för det hände även att jag föll med gallret rakt ner mot isen… Nu på senare år har jag fått prova på att åka långfärdsskridskor, och det är däremot något som jag tycker att är riktigt trevligt. Men i alla fall, då vi åkte skridskor på ”Prästskogsvallen” så brukade vi ta på oss skridskorna i ett rött, äckligt och gammalt hus invid ”Prästskogsvallen”. Numera tror och hoppas jag att huset är rivet, för i det huset doftade den hemska doften av ”vår”, i form av ruttet gräs. Jag kan ju även tänka mig att doften i det huset även var ackompanjerad av både svett och mögel, så kanske var det även det huset som gjorde att mitt intresse för skridskoåkning inte var på topp…

/Fredrik

Besök aktuellt blogginlägg där du bland annat kan läsa och skriva kommentarer.
Allmänt
blogglista.se