Fredagsutflykten.

Sikten vid Låktatjåkko Fjällstation var inte i toppklass, denna gång.

Uppe på 1228 meter över havet och cirka nio kilometer från Björkliden hittar man Sveriges högst belägna fjällstation, bar och restaurang, nämligen Låktatjåkko Fjällstation, som drivs av Lapland Resorts, som även driver fjällanläggningarna i både Björkliden och Riksgränsen. Fjällstationen ligger dock inte på bergets topp, men rejält högt upp i alla fall. Igår passade jag på att göra ett besök vid Låktatjåkko Fjällstation med turskidor, vilket jag tror att blev mitt femte besök där, varav det fjärde på vintersäsongen (om jag inte räknat fel), så det har nästan blivit en liten tradition att ta sig upp dit för att äta en våffla.

På morgonen igår, tog jag morgonbussen mot Narvik från Kiruna och klev av i Björkliden, längs den busslinje som går säsongsvis och har ersatt det före detta tåget ”Karven”. En bra sak när man bor i Kiruna är nämligen att om man köper ett busskort för ynka 100 kronor så får man åka på de flesta busslinjerna inom kommungränsen under ett helt års tid, vilket ju med andra ord är en struntsumma. Detta eftersom att kommunen valt att subventionera så att kommuninvånarna ska erbjudas nästan gratis busstrafik inom kommunen. Eller ”gratis och gratis”, vi lär väl betala den med skatten… Men hur som helst, när det erbjuds gratis busstrafik om man köper det så kallade ”Kirunakortet” (som säljs till oss kommuninvånare), så får man ju passa på att utnyttja det, och för att det ska anses ekonomiskt försvarbart att köpa busskortet för 100 kronor behöver man ju inte åka många mil innan det är en god investering. Här uppe i såväl Norrbotten, som i Västerbotten tycker jag att de flesta bussarna som går i länstrafikens trafik är fina, då de oftast är av lite mer påkostade modeller med toaletter och andra bekvämligheter.

När jag kommit fram till Björkliden och handlat lite fika i dess lanthandel som finns i järnvägsstationen, så skidade upp ifrån Björkliden till Låktatjåkko Fjällstation. På vägen upp stannade jag även till och fikade vid en liten bod som finns strax bortanför hotellet i Björkliden, en bod som är iordningställd för att man ska kunna gå dit och njuta av såväl norrsken, som midnattssol. Tidigare har man kunnat köpa kaffe och bakverk, eller om det var kakor där, genom att lämna en slant där, men numera har självbetjäningsförsäljningen tyvärr upphört i boden, så nu får man ta med sina egna saker dit som man vill förtära. Eftersom att det blåste en del då jag kom fram till boden fick man ta i med kraft för att få upp dess dörr och väl inne i boden kunde man höra hur vinden ven utanför, så jag kunde ana att det kunde bli en tuff tur uppför.

Bandvagnen som man kan åka med upp till fjällstationen. Bandvagnen som man kan åka med upp till fjällstationen.

Jag fortsatte upp mot fjällstationen och mötte inte många skidåkare, bara två stycken på min väg uppför. Däremot såg jag ett antal snöskotrar, också blev jag omkörd av den bandvagn som man kan åka med upp till fjällstationen från Björkliden. Det går nämligen att åka med en bandvagn mellan Björkliden och fjällstationen under vintern, om man vill. En fördel med det, är ju också att den pistar leden upp mot fjällstationen så att det blir mera lättåkt med såväl snöskoter som skidor. Många väljer att komma upp till fjällstationen med snöskoter, så man kan vanligtvis se många snöskotrar på vägen upp dit. Fjällstationen är ju inte bara en bar och pub, utan det finns även möjlighet att övernatta där för dem som vill. På kvällarna erbjuds då en middag, som nog lär vara av hög klass. Själv har jag bara varit vid fjällstationen vid lunchtid och då erbjuds bland annat deras specialiteter våfflor och Låktasoppa, så jag burkar njuta av deras våfflor när jag är dit. På vintertid har jag bara tagit mig upp och ner till fjällstationen via den nio kilometer långa leden från Björkliden, men det finns även en led dit från hållplatsen ”Låktatjåkka”, som ligger vid Malmbanan strax öster om Vassijaure. Därifrån är det cirka sju kilometer, och ifrån hållplatsen går det även en stig ut till vägen, alltså E10:an om man istället kommer med bil. I somras så passade jag och mina föräldrar på att gå därifrån, upp till fjällstationen och ner till Björkliden, så att vi gick olika väger och upp ner till fjällstationen. Sommartid kan man även gå olika leder mellan Björkliden och fjällstationen också, om man vill både starta och sluta sin tur i Björkliden, men ändå inte gå samma väg upp och ner.

Restaurangen i fjällstationen, som lär vara Svergies höst belägna restaurang. I restaurangen finns en del antika förmemål som prydnad. Restaurangen i fjällstationen, som lär vara Svergies höst belägna restaurang. I restaurangen finns en del antika förmemål som prydnad.

Tyvärr stod det nu: ”STÄNGT”, på dörren till fjällstationen då jag anlände, men som tur var visade det sig att det var som jag misstänkte, nämligen att det bara var skylten som hade vridit sig i den hårda vinden. Så jag kom in och fick äta en riktigt god våffla!

Sveriges högst belägna bar finns här.
Rester av den lift som tidigare fanns vid Låktatjjåkko Fjällstation.
Även om blåa fläckar skymtades på himlen emellanåt igår, så var tyvärr inte utsikten så fin som jag vet att den kan vara här. Även om blåa fläckar skymtades på himlen emellanåt igår, så var tyvärr inte utsikten så fin som jag vet att den kan vara här.

Lite besviken på mig själv blev jag allt då jag inte tagit på mig den bästa tänkbara utrusningen upp till fjällstationen igår. Jag hade nämligen lämnat mina skidglasögon hemma och på mig hade jag istället för såväl ullunderställ och min praktiska tröja som torkar snabbt och lär kunna andas, eller i alla fall släppa igenom fukt, istället tagit på mig bomullskläder i form av en polotröja och collegetröja, som lär vara tillverkade i bomull som likt en svamp blev både blöta av framförallt svett, men antagligen också av den snö som yrde i blåsvädret.  Att man inte alla gånger har optimala saker för turerna är ju en sak jag kan acceptera, och att jag kanske inte går och köper saker för att bara använda någon enda gång tycker jag ju också att är helt okej, men att veta att man har saker som är lämpliga just då och veta att de ligger hemma till ingen nytta är ju en lite svårare tanke att acceptera. Men jag hade nog hoppats på en finare tur i bättre väder och inte räknat med vind innehållande snö som piskades upp mot ögonen, som gjorde att man inte såg långt under strapatserna uppför. På samma sätt som jag hade räknat med en fin tur utan att behöva frysa av kläder som blivit blöta, men nu blev det att jag både frös och svettades samtidigt på vägen upp, men då var det snällt att jag fick låna torkrummet och hänga in blöta kläder i under mitt besök på fjällstationen. Det tackar jag så mycket för! Det ledde ju till att jag blev ganska varm och torr inför min tur nedför mot Björkliden igen, en tur som jag inte alls led av vinden i samma utsträckning, som uppför, eftersom att nedför hade jag vinden i ryggen, istället för i ansiktet som jag hade den uppför. Nedresan neråt var lättsammare i alla fall konditionsmässigt, men istället föll jag ett flertal gånger på mina skidor. Det är inte lätt när man inte är så duktig på sin utrustning och så här i efterhand så kan jag konstatera att det är betydligt lättare att åka nedför på slalomskidor än på dessa turskidor, som jag kanske även köpt av en lite för lång storlek...

Väntsalen i stationshuset i Björkliden, har sin ingång på sidan av huset, så det kan vara lite knepigt att hitta in dit. Väntsalen i stationshuset i Björkliden, har sin ingång på sidan av huset, så det kan vara lite knepigt att hitta in dit.

När jag väl kom ner till Björkliden igen så passade jag på att gå till det ställe som heter ”Gammelgården”, där det serverades såväl en god pizzabuffé som pasta. För min del valde jag pizzabuffén. När jag hade ätit klart så gick jag upp till järnvägsstationen, där jag spenderade en liten stund i dess väntsal i väntan på bussen tillbaka hem till Kiruna.

Ännnu en bild på väntsalen i Björklidens stationshus, den station som för övrigt brukar få namnet "Blåkulla" vid påsktider.
I väntsalen i Björklidens stationshus finns en tidtabell upsatt, men det var visst några år sedan den slutade gälla... Den är nämligen från den tiden då tåget "Karven" gick. Sedan det lades ner så stananr inga tåg för på eller avstigning"på stationerna mellan Kiruna och Abisko Östra längre. Numera stannar inte heller några tåg för på eller avstigning i norska Straumsnes.

För den som har ett Facebookkonto och är intresserad så kan ni läsa mer om min förra vinterutflykt till Låktatjåkko Fjällstation genom att klicka här. Den länken leder till ett Facebookinlägg som jag skrev om den utflykten förra våren. En utflykt som skedde betydligt senare på vintersäsongen och i ett mera snöfattigt landskap än den som jag nu varit ute på.

/Fredrik, som nu sitter och publicerar detta i Kiruna, här det brukar smälla och skaka ibland från sprängningar i gruvan och sättningar i marken. Men nu trodde jag nästan att huset skulle ramla ner i gruvan då det började låta och ljuset för fönstret skymdes, men det var visst inte värre än att snön gled av taket...

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Allmänt
blogglista.se