På höstpromenad genom Muddus nationalpark och till slut lyckades jag ta mig till Arvidssonstugan.

Höstkväll i Arvidssonstugan, med fotogenlampa, stearinljus och eld i den öppna spisen.

Redan förra hösten så var jag ute på en fyradagarstur genom Muddus nationalpark (som ni kan läsa om på denna länk), som är en del av världsarvet ”Laponia”. Muddus nationalpark ligger geografiskt mellan Gällivare och Jokkmokk, så nationalparken som består av såväl gammelskog som enorma blötmyrar genomkorsas av kommungränsen som skiljer Gällivare och Jokkmokks kommuner åt. I nationalparken finns Muddusleden, som man kan följa genom en ganska så stor del av nationalparken. I nationalparken finns det även fem stycken stugor som man kan övernatta i, varav fyra av dessa stugor finns längs den relativt lättpromenerade Muddusleden, medan den femte stugan som heter ”Arvidssonsstuga” finns utanför ledsystemet och är således lite mera svåråtkomlig.

Under min tur genom Muddus nationalpark under förra året så följde jag framförallt Muddusleden och övernattade i tre av stugorna som finns i nationalparken. Men eftersom att Muddusleden erbjuder en del olika vägval och avstickare, så hann jag inte med att gå hela leden då, så nu avverkade jag de delar av leden som jag inte hann med under förra årets tur, även om det även blev till att gå en del av samma strecka som jag gick under förra året. Redan under min tur i nationalparken under förra hösten, så ville jag ta mig till Arvidssonstugan, som fått sitt namn efter den före detta parkvakten i nationalparken, som hette: ”Lennart Arvidsson”. Den gången hade jag visserligen ingen bra karta över området, men med ett foto i telefon som jag tagit mot en karta på en informationstavla om nationalparken, så gjorde jag i alla fall ett försök att gå över blötmyrarna mot denna stuga. Men efter en stund så gav jag upp den gången och vände om, efter att ha blivit rejält blöt och gick istället till en annan av stugorna i området istället. Efter att jag kommit hem den gången så införskaffade jag mig en riktig karta över området, för att bättra på mina förutsättningar att nå fram till stugan vid ett senare tillfälle. När jag studerade kartan kunde jag också konstatera att det nog även var ett synnerligen olämpligt vägval jag hade försökt mig på för att ta mig till Arvidssonstugan under förra hösten, då det såg ut på kartan som att jag nog hade mötts av några större vattendrag om jag hade fortsatt mitt klafsande i den riktningen, som jag då försökt mig på att ta mig fram över myrarna.

Antagligen lär det vara lättare att nå stugan under den snötäckta delen utav året, så i vintras så åkte jag bil till den plats där Ritsemvägen viker av från E45:an och således försökte jag mig då på att komma fram till stugan norr ifrån istället för söderifrån (som min tanke var att nå stugan då jag var där under förra hösten). Till en början gick det ju skapligt att ta sig fram på skidorna, så länge jag kunde följa snöskoterspår… Men sedan då jag var tvungen att vika av från snöskoterspåren och istället försökte följa ett renstängsel som nätt och jämt stack upp ovanför snön, så sjönk jag ner rejält djupt…, så jag gav upp även den gången och återvände till bilen. Några dagar senare så gjorde jag ett nytt försök med skidorna. Den gången så åkte jag bil till parkeringen vid Skaite och testade ännu en gång att ta mig fram på skidor i det snötäckta landskapet. Den gången kom jag visserligen en bit, men det var jobbiga meter som avverkades, för även den gången sjönk jag ner rejält djupt med skidorna, så efter en stund, vände jag åter om till bilen utan att jag nått fram till någon stuga (här kan ni läsa några rader om vinterns turer i Muddus nationalpark). Vid det laget anade jag att det skulle ta lång tid innan jag skulle ta mig fram till Arvidssonstugan, eftersom att delar av Muddus nationalpark ligger i områden som räknas som fågelskyddsområden, där det råder tillträdesförbud mellan den 15:e mars och 31:a juli, och just Arvidssonstugan ligger inom ett sådant fågelskyddsområde, och då jag försökt mig på min andra skidtur så var det inte så lång tid kvar till den 15:e mars.

Men nu i höst så fick jag till några lediga dagar, som jag tänkte att skulle kunna passa bra till en ny tur i detta område. Nu hade jag gott om tid, en bra karta och även en GPS att använda mig utav i min nödsändare, som jag köpte i våras. Så nu gjorde jag ett nytt försök att ta mig an nationalparken igen. Den här gången tog jag bussen fram till nationalparken, tisdagen den 26:e september. Den trevliga busschauffören släppte av mig vid en parkeringsficka ute på E45:an i närheten av det lilla berget/fjällområdet ”Oarjemus Stubbá”. Så efter en stunds promenad i området så tog jag mig upp på det 658 meter höga berget som ligger i utkanten av Muddus nationalpark och som skulle bjuda på en fin utsikt, enligt vad jag hade kunnat läsa mig till. Sedan fortsatte jag genom naturen över ett par höjder i närheten och tog mig så småningom ut ur nationalparken igen och ut på E45:an igen, men denna gång lite längre söderut på vägen, än där jag först klivit av bussen. Sedan följde jag E45:an söderut och efter att jag passerat den lilla sjön ”Hapsasjávrre”, så vek jag återigen av från E45 och denna gång in på en liten grusväg, innan jag fortsatte mera rakt ut i ingenstans. Visserligen så hade jag sett på en karta att det skulle finnas något ”renstigsliknande” från denna grusväg och fram mot Arvidssonstugan, som jag nu siktade mot. Ibland så var det också mycket riktigt någon sorts stig att följa, men ofta så tappade jag också bort det stigliknande. Men jag följde myrkanter och sjökanter och i någon sorts mån försökte jag även hålla mig en bit upp i terrängen, för att inte behöva bli mer blöt om fötterna än nödvändigt, jag tog mig över den så kallade ”Rallarstigen” och jag tog mig återigen in i Muddus nationalpark. Efter en stund så testade jag GPS-navigeringsfunktionen som finns inbyggd i min nödsändare och kunde konstatera att jag kom närmare och närmare den plats där stugan skulle vara belägen. Tillslut så kom jag också mycket fram till stugan lagom framåt kvällen då det hade börjat mörkna och som tur var så var det ingen annan som hade ockuperat hela stugan, utan jag var minsann själv på platsen då jag kom fram till stugan. Det är nämligen bara två stycken bäddplatser i stugan, då den inte är så stor. Jag gjorde eld i den öppna spisen och när jag slutligen gick och la mig i en av stugan två små bäddar så sov jag förvånansvärt bra, i en stuga där man kunde höra flera fåglar ljuda utanför.

Det blev alltså ”fjärde gången gillt” för mig, i mina försök att nå fram till stugan. När jag bläddrade lite i stugans gästbok kunde jag konstatera att de flesta som bott i stugan hade varit där under den snötäckta delen av året, men någon hade också lyckats paddla fram till stugan, som ligger invid en sjö. På onsdagsmorgonen så fortsatte jag min promenad i nationalparken. Först gick jag några meter tillbaka norrut, mot den platsen som jag hade kommit ifrån dagen innan, innan jag vadade över ett mindre vattendrag och tog mig ut över framförallt blötmyrar, men även genom en del skogsområden. Tillslut hade jag nått fram till Muddusleden och befann mig ganska exakt mellan stugorna Muttosluoppal och Fallstugan, då jag kom ut på leden strax söder om den plats där Muddusleden korsar Muddusälven, med hjälp av en bro. Då jag kom ut på leden så hade jag inte bestämt mig åt vilket håll som jag ville fortsätta min tur, frågan var: Skulle jag välja att gå mot stugan Muttosluoppal eller Fallstugan? Först valde jag att korsa bron och började gå mot Muttosluoppal, men efter en kort bits promenad så ändrade jag mig och vände istället om och tog sikte mot Fallstugan, vilken jag nådde fram till lagom till skymningen. I stugan som har ett större och ett mindre rum som man kan övernatta i och är den stuga som erbjuder flest bäddplatser i nationalparken, så valde jag att övernatta i det större av de båda rummen, eftersom att jag hade hela stugan för mig själv, då det inte var någon annan gäst där för tillfället och förra året hade jag bott i det mindre av de två rummen, så det var ju trevligt med lite variation.

På onsdagskvällen hade jag lagt mina båda stavar utanför Fallstugan, men på torsdagsmorgonen fann jag först bara den ena av de båda stavarna, där jag lämnat de, men efter en stund så fann jag den andra staven en bit bort från stugan. Antagligen hade något djur flyttat på staven, eftersom att jag inte hade märkt av några kraftiga vindar på platsen. I gästboken i stugan kunde jag även läsa om andra som troligen sett en mårdhund på platsen, och om någon annan som trodde sig ha sett en hund på platsen (även om kanske även det var en mårdhund), så kanske var det en mårdhund som flyttat på min stav… Fallstugan lär vara den mest välbesökta stugan, utav stugorna i Muddus nationalpark, då den ligger nära det stora och fina Muddusfallet, som är ett fint vattenfall, samtidigt som avståndet till stugan från den stora parkeringen vid Skaite bara är cirka sju km. Det märktes att det verkade vara en välbesökt stugplats, då toapappret på dassen vid stugan var slut och det visade sig att vedförrådet på platsen var nästintill tömt på ved (även om det fanns en del stockar utanför vedförrådet), efter sommaren 2017, som nog inte lär gå till historien som en rekordvarm sommar i Norrbotten. Så innan jag gick iväg på torsdagsmorgonen blev det till att hugga och såga till några vedbitar för att kunna fylla på med ved i stugan. Sedan fortsatte jag min vandring längs Muddusleden, denna gång tog jag sikte mot byn Sarkavare, som är en av flera platser som man lättvindigt kan nå Muddusleden ifrån. Men innan jag nådde fram till Sarkavare så stannade jag till och lämnade min ryggsäck vid den plats där Muddusleden delar sig och man kan fortsätta mot stugan Nammavárre, eftersom att det var den stugan som var mitt mål för denna dag. Strax efter att jag lämnat min ryggsäck i närheten av ledförgreningen och åter igen börjat gå med sikte mot Sarkavare, så mötte jag en tjej längs leden. Efter ett tag så kom jag fram till byn Sarkavare (som jag visserligen hade besökt en gång tidigare med bil i vintras). Där gick jag runt lite på skogsvägar, innan jag återigen fortsatte tillbaka längs Muddusleden till den plats där jag tidigare på dagen hade lämnat min ryggsäck. När jag tagit på mig min ryggsäck så hade det börjat bli mörkt, så jag tog inte bara på mig ryggsäcken, utan jag tog även på mig min pannlampa och följde dess sken fram till stugan Nammavárre, där det visade sig att tjejen som jag mött tidigare under dagen också hade stannat till för natten, men som tur var fanns det plats även för mig också i den lilla stugan. Det visade sig att hon kom från Nederländerna, men att hon numera bodde i Sverige. Förra året, då jag också bodde en natt i samma stuga, så var jag inte heller själv i stugan, utan den gången så fick jag dela stugan tillsammans med en man som bodde en bit söderut i Europa.

Innan jag gick vidare från stugan på fredagsmorgonen, så bläddrade jag lite i gästboken, som jag skrivit i vid mitt förra besök och där kunde jag konstatera att någon som varit i stugan strax efter mitt senaste besök hade skrivit något i stil med: ”Föredömligt städat av Fredrik Tysk”. Det var ju roligt att läsa, det borde ju i alla fall innebära att någon var nöjd med min städning, för det där med städningen är ju något som jag konstaterat att kan ta långt tid då jag är ute och bor i stugor och som gör att jag ibland drar mig lite för att bo i stugor ibland, inte minst med tanke på att stugregler som finns i många stugor ofta avslutas med någon fras i stil med: ”Lämna stugan i det skick du själv önskar finna stugan i”. De raderna gör ju ofta att man antingen får leva med ett dåligt samvete eller städa en hel del, då ofta stugorna som man kommer till är i ett sämre skick än vad ju skulle vilja finna stugorna i (även om det naturligtvis inte alltid är så). Själv brukar jag i alla fall försöka tänka att jag ska lämna stugan i renare skick än vad den var då jag anlände, även om det inte alltid blir så. Raderna i gästboken taggade mig även till att försöka hålla en fortsatt hög nivå på stugstädningen även under årets besök i stugan. Det är ju inte så ofta man kan läsa om städningen av stugorna i gästböckerna i stugorna och vanligtvis när man läser om det så handlar det om att någon uppmanar andra att hålla ordning, någon som klagar på städningen eller helt enkelt någon som kort sagt nämner att de ha har städat, så att få beröm i gästboken var ju roligt!, även om jag nog inte ska ta på mig hela berömmet själv utan dela det med den okända mannen som jag delade stugan med den gången, då det ju var han som bland annat tömde askan i kaminen, även om han nog inte skrev något i gästboken och gjorde sig till känna då. Under fredagen gick jag först till stugan vid namn ”Manson”, sedan så fortsatte jag efter ett kortare stopp vid Mansonstugan, fram till stugan Muttosluoppal, där jag gjorde eld i dess kamin för att få en varm stuga att övernatta i. Vid stugan Muttosluoppalstgan som ligger vid en liten sjö, så finns även ett fågeltorn/utsiktstorn som jag gick upp ett par gånger i, men tyvärr så erbjöds inte mycket till utsikt då jag var där, eftersom att det var dimmigt/disigt på platsen.

På lördagen så träffade jag på några andra vandrare längs Muddusleden (även om jag gick lite fram och tillbaka), då jag valde att följa Muddusleden mot Fallstugan tills jag korsade Muddusälven, vid den plats där jag några dagar tidigare hade kommit ut på Muddusleden efter min natt i Arvidssonstugan. Där vek jag av från leden och traskade ut i terrängen och korsade såväl skogsområden som blötmyrar innan jag återigen nådde fram till Arvidssonsugan. Kort sagt så följde jag ungefär samma färdväg genom terrängen som jag hade gått några dagar tidigare i motsatt riktning. På slutet när jag nästan var framme vid Arvidssonstugan så visade sig att jag hade kommit ut en aning långt söderut vid stranden på ena sidan av den sjö som då infall sig mellan mig och stugan, så innan jag kunde vada över samma lilla vad som jag hade tagit mig genom några dagar tidigare så fick jag ta mig lite lägre norrut innan jag nådde fram till vadet, då jag naturligtvis inte ville simma över sjön. När jag väl kom in i Arvidssonstugan så kunde jag inte se några tecken på att någon hade varit i stugan, sedan jag lämnade den några dagar tidigare. Det såg ut att vara samma papper och vedflisor som låg kvar i den öppna spisen, som då jag lämnade stugan under onsdagen. Stugan var fram till nyligt den enda stugan i Muddus nationalpark som saknade gasolkök, men numera finns det även ett gasolkök i denna stuga, men då jag var i stugan i början av veckan så lyckades jag inte slå på gasolen till stugans gasolkök, då jag inte hittade nyckeln till skåpet på utsidan av stugan där gasolflaskan var placerad och där gasoltillförseln även var avstängd med en kran. Men efter att jag hade lagat mat på mitt medhavda gasolkök den gången, så fann jag nyckeln till skåpet där gasolen var avstängd, så denna gång kunde jag även nyttja stugans gasolanläggning. På kvällen sprakade elden fint i den lilla stugan och torkade mina kläder som till stor del var blöta efter dagens promenad över blötmyrarna.

Efter en femte stugnatt i fyra olika stugor kunde jag konstatera att jag bott ensam i alla stugor utom i en under årets tur, till skillnad mot förra årets tur i nationalparken, då jag bara bodde själv i en av de tre stugorna som jag då besökte. På söndagsmorgonen hade jag sett till att telefonernas väckningsfunktioner skulle ljuda tidigt för att jag skulle vara säker på att kunna lämna stugan tidigt för att vara säker på att hinna fram i tid till väg E45, där jag skulle kliva på bussen hemåt framåt senare delen av eftermiddagen. Jag visste ju inte hur lång tid det skulle ta att ta sig framåt genom den oledade terrängen, så jag såg till att komma iväg i god tid. Denna dag så siktade jag mot vägkorsningen där Ritsemvägen ansluter till E45:an, där jag visste att det finns en busshållplats, som jag tänkte att jag kunde kliva på bussen vid. Väl framme vid vägkorsningen, där jag tänkte kliva ombord på bussen, så visade det sig att det hade gått relativt snabbt att ta sig genom terrängen, så det var flera timmar kvar tills bussen skulle anlända till busshållplatsen, så istället för att bara stå vid busshållplatsen, frysa och vänta på bussen, så tog jag på mig ett par torra byxor och strumpor, samt de torra gymnastikskorna som jag hade i ryggsäcken och promenerade ner till Porjus längs europavägen. Där kunde jag medan jag väntade på bussen, konstatera att den lilla lanthandeln hade slagit igen, som jag besökt för inte så länge sedan. Efter en stund så kom den blåa bussen från Östersund och plockade upp mig, och det visade sig vara samma busschaufför som körde bussen såväl denna dag, som då jag några dagar tidigare åkte åt motsatt riktning och blev avsläppt ute på en ödsligt belägen parkeringsficka. Sedan så återstod bara ett bussbyte i Gällivare innan jag var hemma i Kiruna igen, efter några dagar ute i vildmarken där jag fått praktisera hur praktiskt det kan vara med en GPS, när man inte har någon led eller stig att följa i landskapet, där det bjudits på såväl blåbär, solsken och dagar där framförallt dimman legat tung över myrmarkerna, vilka man nog ska låta bli att traska ut på under den snöfria delen av året, om man är rädd för att bli blöt om fötterna och inte håller sig till de spångade lederna.

På kartorna här nedan så har jag fyllt i ungefär var de olika stugorna ligger i Muddus nationalpark och ungefär hur jag vandrat under förra årets tur och årets tur i nationalparken.

/Fredrik

Karta över norra delen av turen.
Karta över södra delen av turen.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Allmänt
blogglista.se