38 mil på skidor genom Jämtlandsfjällen med omnejd.

Solnedgång vid Rogenstugan.

Karta.

På den klickbara och zoombara kartan här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk.

Inledning.

På väg ut på långtur. På väg ut på långtur.

Sommaren 2011 hade jag förmånen att få vara i Storlien och jobba, med att köra nattågen. Den sommaren så hann jag med två vandringar i Jämtlandsfjällen. Den ena turen gick jag med lätt packning. Under den turen så gick jag under den första dagen från Storlien via Blåhammaren till Storulvåns fjällstation, där jag övernattade. Sedan fortsatte jag min promenad till fjällstationen vid Sylarna, där jag övernattade två nätter inomhus innan jag gick den långa dagsetappen från fjällstationen vid Sylarna upp till Storlien, således promenerade jag alltså den så kallade ”Jämtlandstriangeln” den gången och mellan de båda nätterna som jag spenderade vid Sylarnas fjällstation så hann jag även med en toppbestigning av Sylmassivet, som jag något år tidigare fått beskåda då jag och en vän tog oss en promenad till fjällstationen vid Sylarna då vi var vid Helags fjällstation. Den andra fjällturen i Jämtlandsfjällen under sommaren 2011 blev en tälttur från Arådalen, via Anarisstugan, fjällstugan Lunndörren, Vålåstugan och Stensdalsstugan (vars huvudbyggnad dock var nedbrunnen vid det tillfället under sommaren 2011) och vidare fram till Vålådalen. Redan sommaren 2011 hade jag en tanke på att jag skulle kunna knyta ihop de båda turerna med varandra så att jag således hade gått från östra delen av Jämtlandsfjällen till den västra delen av Jämtlandsfjällen, men tiden som jag spenderade till fjällvandring den sommaren räckte inte till för att jag liksom skulle avverka etappen mellan de båda turerna, så istället blev det för mig en outforskad bit av Jämtlandsfjällen som inte blev avverkad mellan de båda turerna under den sommaren. Några år senare funderade jag dock på att göra en vandring från Storlien till Grövelsjön (eller i motsatt riktning) på hösten efter att fjällstugorna och fjällstationerna hade hunnit stänga för säsongen, men den turen blev aldrig av, utan nästa tur som jag tog mig an i Jämtlandsfjällen blev istället en skidtur mellan tre midvinteröppna fjällstugor i början av januari 2017. Det var en riktigt trevlig tur, då flera stugvärdar i fjällstugorna bjöd på glögg när man anlände, även om det också var en ganska så krävande tur i det stundvis besvärliga vädret. Mer om den turen kan ni läs här på min blogg. Tyvärr var inga fjällstugor i Jämtlandsfjällen bemannade kring nyår i år, som de varit under några tidigare år, men jag hoppas att det återigen öppnas upp kring nyår, för det var ju riktigt mysigt att åka skidor även under den mörkare delen av vintern. Men hur som helst så hade jag sedan tidigare haft en önskan om att binda ihop mina turer från östra delarna av Jämtlandsfjällen, med de mera västliga delarna av Jämtlandsfjällen, liksom jag även skulle vilja ta mig hela sträckan från Storlien till Grövelsjön genom naturen. Så nu i våras när jag såg att jag hade några lämpliga lediga veckor så passade jag på att söka lite extra ledigt för att få möjligheten att se en stor del av Jämtlandsfjällen och också besöka några fjällstugor som jag inte tidigare hade besökt, speciellt dem i gränslandet mellan Dalarna och Härjedalen som jag aldrig tidigare hade besökt, trots att jag är uppväxt i just Dalarna. Länge var det dock oklart i vilken riktning som jag skulle genomföra turen och vilken plats som skulle bli turens startpunkt, respektive slutmål. Men till slut bestämde jag mig för att
börja i Höglekardalen och avsluta turen i Grövelsjön.

Dag 1. Bussresa: Kiruna-Östersund.

Så måndagen den 26:e mars 2018 började jag mitt fjälläventyr med en bussresa hemifrån Kiruna till Östersund, där jag övernattade på ett pensionat.

Dag 2. (Östersund)-Höglekardalen-Arådalen, 18 km.

Starten för min skidtur i Höglekardalen. Starten för min skidtur i Höglekardalen.

Efter tisdagens frukost så fortsatte jag med en bussresa, som dock var betydligt kortare än den bussresan som genomfört under föregående dag. Tisdagens bussresa tog mig i ett strålande väder fram till Höglekardalen vid Oviksfjällen, som var bussens slutdestination, där jag (som för övrigt var bussenens enda passagerare) klev av bussen. Sedan var det bara för mig att ge mig ut på min hittills längsta skidtur någonsin, så fort jag hade fått på mig skidorna i det fina vårvintervädret. Skidturen bjöd på toppenväder och redan vid parkeringsplatsen där jag klev av bussen så kunde jag se flera personer som förberedde sig på att ge sig ut med framförallt snöskoter för att kunna njuta av denna fina påskvecka. Tisdagens skidtur blev cirka 18 kilometer lång och tog mig från Höglekardalen via Visjön, fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga i Arådalen. Under skidturen såg jag till både en hel del snöskoteråkare och skidåkare, då antagligen en och annan var påskledig. Väl framme vid fjällstugan så hälsades jag välkommen av det trevliga stugvärdsparet som berättade att jag var säsongens första nattgäster i fjällstugan, som hade varit öppen några dagar, men där man alldeles nyligen hade fått ordning på vattnet och avloppet som tidigare hade frusit i stugan (som för övrigt även har 230 volt elektricitet), så jag kom ju en passande dag, nu när så väl vattnet som avloppet fungerade. Invid fjällstugan, ligger Arådalens kapell, som jag passade på att titta på utifrån. Stugan var antagligen en av endast två fjällstugor i hela landet som har 230 volts elektricitet, av alla STF:s fjällstugor, och antagligen den enda med vattentoalett på stugområdet. För övrigt har stugan periodvis betraktats som vandrarhem men sedan ett antal år tillbaka så räknas den som en fjällstuga. Innan jag gick och la mig hann jag med att njuta av goda våfflor som stugvärden serverade.

Dag 3. Arådalen-Anarisstugan, 27 km.

Tillbaka vid raststugan vid Visjön. Tillbaka vid raststugan vid Visjön.

På onsdagen klev jag upp ganska så tidigt eftersom att jag då hade en av skidturens längsta dagsetapper framför mig, då jag skulle skida vidare till Anarisstugan. Så till en början så följde jag samma sträckning som jag åkt i motsatt riktning under tisdagen så att jag kom tillbaka till Visjön. Vid Visjön så fortsatte jag sedan längs skoterleden mot Hosjöbottnarna fram tills jag kom ut på Rörtjärnen, varifrån jag följde ”min egen väg” (för att inte behöva skida den långa omvägen som skoterleden gick, för att ta mig till Anarisstugan) över bland annat Hanasjön och Bredsjön fram tills jag kom på leden mot Anarisstugan och kunde följa leden fram till stugplatsen. Väl framme vid Anarisstugan så var det ingen trängsel då det bara var ett annat par där, förutom stugvärden, så jag fick ett eget rum i stugan där. På kvällen innan jag gick och la mig så fikade jag tillsammans med stugvärden och mina för natten tillfälliga rumsgrannar. Sammanfattningsvis kunde jag på kvällen konstatera att de cirka 27 kilometrarna som jag skidat under dagen hade gått smidigare och lättare än vad jag innan hade vågat tro, antagligen tack vare toppenvädret som rådde även under denna dag.

Dag 4. Anarisstugan-Lunndörren, 20 km.

Längs en led. Längs en led.

Torsdagen inleddes med att jag råkade få igång brandlarmet i Anarisstugan, då det tyvärr rökte in en hel del då jag försökte få fart på elden i kaminen i mitt rum på morgonen, då det gick desto sämre att få fyr i kaminen än att få fart på brandlarmet. Mina tillfälliga stuggrannar som bott två nätter i denna stuga och nu bodde i grannrummet sa dock att det inte var något ovanligt att brandlarmet drog igång i denna stuga, då de själva också minsann hade råkat dra igång brandlarmet innan jag anlände till stugan. Den tredje skiddagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Lunndörren, längs en led som inledningsvis började med en rejäl uppförsbacke, men sedan övergick till en nedförsbacke (i vilken jag misstänker att det var i den som min ena stavspets gick av), då det var en hel del is där. Framåt kvällen så nådde jag fram till fjällstugan Lönndörren och hade då avverkat cirka 20 kilometer på mina skidor under skärtorsdagen, då jag bland annat hade passerat Staalavieliekojan, trakterna av Issjön och inte heller långt ifrån Pyramiderna. Men det var inte bara snö och is som jag åkt på, utan trots att det var mycket snö i fjällen så hade jag även fått passera snöfria fält där snön antagligen blåst undan och slutligen smält bort. Så här i påsktid så var fjällstugan föga förvånande ganska så välfylld, så jag fick dela rum med några andra, men då jag hade tänkt att börja tillaga middag så hade jag turen att en dam (i ett större sällskap bestående av flera vuxna och barn) frågade om jag ville ha spaghetti och köttfärssås, då de lagat alldeles för mycket mat och nu skulle få lov att kasta bort den överflödiga maten om ingen ville äta upp den, så jag tog tacksamt emot en gratis middag när jag kommit in i den varma storstugan och fick sätta mig till bords. Så det visade på att det kan vara bra att inte komma allt för tidigt till fjällstugorna, då man med lite tur kan få en middag serverad, om andra redan hunnit anlände och laga middag!

Dag 5. Lunndörren-Vålåstugorna, 14 km.

Fjällstugan Lunndörren. Fjällstugan Lunndörren.

Långfredagen innebar inte någon speciellt lång skidtur för mig, utan istället innebar det en lite lugnare dag, då jag skidade de cirka 14 kilometrarna fram till Vålåstugorna. Framme vid Vålåstugorna bjöds jag på saft ute på altanen i ett riktigt toppenväder som erbjöds denna påskhelg. Det var nu som att komma till en helt annan plats än till den plats som jag hade i minnet av Vålåstugorna, då jag skidade till bland annat Vålåstugorna i början av januari 2017, då Vålåstugorna och ett par andra stugor i Jämtlandsfjällen höll nyårsöppet. Den gången var det som snöstorm vid denna stugplats och trots att såväl gasolvärmare, samt en eld sprakade (efter att man lyckats få till någon eld då det var sådant enormt drag i skrotstenen) i såväl storstugan och i mitt sovrum så var det svalt inomhus och inne vid fönstren ven vinden ända in och även en och annan snöflinga hittade då in vid fönstren i den turbulenta vinden. Men denna dag då jag kom fram till samma stugplats var det istället en fantastisk vårvärme som värmde på platsen, så det var riktigt skönt! Efter att jag druckit upp min saft så tog jag mig upp på en kulle där jag fick mobiltäckning (vilket jag även haft under de tidigare dagarna under turen) så att jag kunde få kontakt med omvärlden, innan jag tog mig ner därifrån och spenderade en stund i stugplatsens vedbod med att fixa till tändved till stugplatsenens vedförråd. Denna natt fick jag återigen dela rum med andra stuggäster (i den stora huvudbyggnaden), då det förståeligt var många ute och skidade och njöt av den fina vårvärmen under påsken.

Dag 6. Vålåstugorna-Stensdalsstugan, 12 km.

En stuga invid skidleden mellan Vålåstugorna och Stensdalsstugan. En stuga invid skidleden mellan Vålåstugorna och Stensdalsstugan.

Under påskaftonen fortsatte jag min tur vidare till ännu en fjällstuga som jag hade övernattat i under min mysiga, men något jobbiga skidtur under januari 2017, nämligen till Stensdalsstugan, som således blev den tredje stugan på raken som jag även hade bott i drygt ett år tidigare, eftersom att jag under den skidturen övernattade i så väl fjällstugan Lunddörren, Vålåstugan och Stensdalsstugan (om än i omvänd ordningsföljd då). Den cirka 12 kilometer långa skidturen till Stensdalssugan genomfördes i måttligt tempo, då jag bland annat skidade ut en liten vända på isen på Kroktjärnarna, men vid i alla fall en utförslöpa så vågade jag i alla fall släppa på i den branta backen, men det resulterade bara i ännu en av turens oräkneliga vurpor… Till min förvåning då jag tittade upp efter vurpan frågan någon om det gått bra, vilket det dock gått, men jag hade inte upptäckt att jag var iakttagen tidigare, men det visade ju sig att det var ett gäng som minsann satt och njöt av vårsolen i terrängen, alldeles på liksom första parkett för min vurpa. Tja, jag bjöd ju dem i alla fall på lite underhållning inför deras solpaus. För min del så gick det ju ändå bra även under denna vurpa, men den vurpan som jag skadade mig mest i under denna utflykt var inte just på skidorna, utan redan i Östersund under min promenad från busstationen fram till pensionatet där jag skulle övernatta, den gången halkade jag rejält på den glashala gatan, så det hade ju varit komiskt om jag skadat mig redan innan jag hunnit ta på mig skidorna under min utflykt. Men tack och lov gick ju även den vurpan bra förutom en något ömmande arm i någon dag och något blåmärke, men det var kanske inte så konstigt att jag föll där för jag fick ju även fler bevis på att det var halt den dagen, som att vi blev stående en lägre stund med bussen i Västerbotten, då två personbilar hade råkat kollidera, eller när vi skulle stanna med bussen och man hörde riktigt hur ABS-bromsarna fick arbeta, eller bara ljudet av spinnande dubbdäck från bilar under min promenad i Östersund, kunde ju allt vara tecken på att det var halt och att man skulle gå försiktigt. Nåväl, så kom jag i alla fall fram till Stendalssugan som är STF:s modernaste och en av de trevligaste fjällstugorna enligt min mening då den är modern och fin med ett modernt kök med köksö, rejäl solcells belysning samt sänglampor och gasolvärme i rummen. Anledningen till att denna fjällstuga är så fin har dock en tråkigare historia. Det är nämligen så att den förra huvudbyggnaden som stod på stugplatsen, tyvärr brann ner för ett antal år sedan, så därför har man byggt upp en ny riktigt fin stuga där. Sanningen är tyvärr den att det är många av STF:s fjällstugor och fjällstationer som har eldhärjats genom åren, så detta är inte den enda stugan som har ersatts med en fin och ny stuga på grund av en brand. Under kvällen i Stensdalsstugan som kryllade av andra besökare, så bläddrade jag en del i en trevlig bok om STF:s alla nuvarande fjällstugor och den kunde berätta om ett flertal stugplatser som eldhärjats genom åren och så värst konstigt är det ju inte heller att så många stugor brunnit upp, för det eldas ju vanligtvis med ved för att hålla värmen i dem, mat lagas på gasolkök och det är (eller i varje fall förr var det) svårt att larma räddningstjänsten från stugplatserna, och om man väl lyckats larma räddningstjänsten så ligger ju många fjällstugor långt från vägar, så det är en enligt mig föga förvånande att så många av dessa tagits av just bränder. Så nu under påsken då det var mycket stuggäster så var det ju klokt att flera av stugvärdarna höll en liten brandinformation innan det var läggdags, där de belyste brandrisker och vad man skulle göra om det skulle råka uppstå en brand. Som jag nämnde var vi många gäster även vid Stensdalsstugan, nämligen cirka 50 personer på kvällen (och kanske tillkomma ytterligare någon under den senare delen av kvällen), som skulle fördelas på stugplatsens cirka 34 bäddar. Men eftersom att nederbäddarna i den nya huvudbyggnaden och antagligen en del (eller kanske alla) bäddar den andra gästbyggnaden på stugplatsen innehåller breda sängar så gick det bra att stuva in alla gäster, och om jag förstod en av stugvärdarna rätt, så hade det varit ännu fler nattgäster på platsen under föregående natt, men som tur är finns det ju även exempelvis madrasser att lägga ut på exempelvis golv och andra lösningar för att tillfälligt höja upp stugans kapacitet, något som man lär ha haft med i åtanke då man byggde den nya huvudbyggnaden på platsen.

Dag 7. Stensdalsstugan-Gåsenstugorna, 14 km.

Fjällvyer. Fjällvyer.

Så var då påskdagen kommen och även en ny månad inleddes, nämligen april. Denna dag så fortsatte jag min skidtur till en stugplats där jag aldrig tidigare varit, nämligen till Gåsenstugorna. Dit jag anlände efter cirka 14 kilometer på skidorna. Skidturen dit gick förbi Stäntja där en ny och fin raststuga finns. För övrigt så gick skidturen från Stendalsstugan till en stor del uppför, men på slutet fick jag istället en behaglig nedförsbacke att glida ner för innan jag anlände i till Gåsenstugorna, som är Svenska Turistföreningens högst belägna fjällstugeanläggning, då Gåsenstugorna är belägna cirka 1100 meter över havet. Vid Gåsenstugorna bodde jag i den större huvudbyggnaden, som liknar såväl stugan som jag bodde i vid Lunndören och Vålåstugans huvudbyggnad, men till skillnad från dem så har byggnaden vid Gåsen gasolkaminer i sovrummen, istället för vedeldade små kaminer som det är byggnaderna i Lunndörren och Vålåstugan. För övrigt så var även huvudbyggnaden i Stensdalsstugan (som alltså brann ner 2010) utav en liknande modell som dessa tre nämnda fjällstugor. Även denna natt var det mycket folk i stugan som jag bodde i (även om jag tror att den absoluta piken för besöksantalet under påskhelgen, redan var nådd någon natt tidigare), så jag fick dela rum med tre andra personer. Gåsenstugorna ligger så beläget att man kan nå dem från flera olika fjällstugor och fjällstationer på endast en dags skidtur eller promenad (utan att det innebär några enorma dagsetapper), nämligen från såväl Vålåstugorna, Stensdalsstugan, Helags fjällstation, Sylarnas fjällstation och Storulvåns fjällstation, men ändå har jag som sagt aldrig varit på platsen tidigare, trots att jag varit vid alla dessa nyligen nämnda fjällstugor och fjällstationer tidigare. 

Dag 8. Gåsenstugorna-Storulvån, 18 km.

Även vid Gåsån finns en nybyggd raststuga. Även vid Gåsån finns en nybyggd raststuga.

Så var en ny vecka kommen och denna måndag inleddes med städning innan jag lämnade Gåsenstugorna. Men innan jag hann lämna platsen så hann dock en annan skidåkare komma tillbaka till stugplatsen, alltså en skidåkare som var raskare iväg än mig. Men anledningen till att han återvände var ingen rolig anledning, han hade ju lyckats med bedriften att köra av sin spets på skidan, så jag tror att stugvärden gjorde något försök att ordna en ny spets till hans skida med hjälp av någon list. Tidigare under min tur så hade ju någon frågat mig om jag hade någon reservskidspets med mig på min tur, något jag naturligtvis inte hade, men frågan tog jag mest som ett skämt, men kanske var det en seriöst ställd fråga för att kolla hur förberedd jag var för min långa skidtur? Det enda som jag tänkte på när frågan ställdes till mig då, var ju: ”Stig Helmer, som minsann fått en reservskidspets av aluminium med på köpet, då han köpt ett par begagnade slalomskidor i Gula tidningen”. Men vad vet jag, kanske kan det vara bra att ha en extra skidspets med sig, även om jag varit skeptiskt till detta tidigare, då den enda reservskidspetsen som jag någonsin kommit i kontakt med, var ju just den som Stig Helmer hade fått med sina begagnade slalomskidor i Sällskapsresanfilmen då han skulle till alperna och briljera med sina skidkunskaper. Så jag får vara tacksam för att det bara var en stavspets som jag knäckt, och inte en skidspets under mina fadäser några dagar tidigare. Men jag såg också att det var många som skidade på helt vanliga längdskidor i Jämtlandsfjällen och jag anar ju att sådana är betydligt bräckligare än mina stålkantsförsedda turskidor, så jag skulle inte alls vara förvånad om jag också knäckt en skida om jag åkt på vanliga längdskidor (vilket jag dock inte är säker på att just den aktuella mannan som drabbats av ett skidbrott gjorde) istället för på mina stålkantsförsedda turskidor, för jag har ju minsann kört på mängder med stenar. Från Gåsenstugorna fortsatte jag denna måndag de cirka 18 kilometrarna via raststugan vid Gåsån fram till Storulvåns fjällstation, som är en av de finare svenska fjällstationerna enligt mig. Storulvåns fjällstation byggdes i slutet av 1980-talet, eftersom att en brand förstörde den tidigare huvudbyggnaden 1987. Innan läggdags fick jag återigen plocka fram mina städkunskaper, då någon råkade krossa ett glas i självhushållsköpet så att glasbitarna spreds i lokalen, så att vi fick hjälpas åt att få upp glasbitarna. I många fjällstationers självhushållskök och fjällstugor brukar det finnas hyllor/lådor med en text i stil med ”Ta vad du behöver, lämna det som du får över”, där man kan lämna kvar överbliven mat som blivit över så att andra gäster får ta del av maten istället för att den ska kastas. Så ofta då jag är ute i fjällstugor och fjällstationer så brukar jag titta på dessa ställen om det finns något kvarlämnat där som jag kan tillaga och äta, innan jag köper någon mat, eftersom att ofta så brukar det finnas något gott i dessa gömmor att äta, som någon annan har lämnat kvar. Så flera dagar under vårens skidtur hittade jag min middag i sådana skrymslen, även om det kan kännas som att man är lite snål då man snokar i dessa skrymslen.

Dag 9. Storulvån-Rundhögen-Storlien, 33 km.

Det är lättsamt och skönt att åka skidor då man har ett snöskoterspår att följa. Det är lättsamt och skönt att åka skidor då man har ett snöskoterspår att följa.

Efter en natt i Storulvåns fjällstation och en god frukost på fjällstationen så väntade turens enskilt längsta skiddag, då jag nu planerat om turen lite. En tanke var ursprungligen att denna dag skida bara till Blåhammarens fjällstation, bo där två nätter och att jag då mellan dessa två nätter i Blåhammarens fjällstation skulle hinna med en dagsutflykt på skidorna fram och tillbaka till Storlien utan majoriteten av min packning, men jag insåg att det kanske skulle bli lite väl tufft att hinna fram och tillbaka mellan Blåhammarens fjällstation och Storlien under onsdagen (i synnerhet då väderleksprognosen inte var den bästa tänkbara heller). Så istället ändrade jag alltså mina planer och fortsatte denna tisdag på mina skidor upp till Storlien där jag bodde på det gamla anrika högfjällshotellet, som tycktes ha haft sina glansdagar för ett antal årtionden sedan. Upp till Storlien skidade jag via raststugan vid Ulvåtjän och fortsatte sedan med en avstickare via raststugan vid Snasahögarna, liksom en avstickare via parkeringen vid Rundhögen innan jag fortsatte längs vinterleden förbi rastplatsen där leden mot Blåhammarens fjällstation viker av och vidare fram till Storlien (på södra sidan av vägen E14) längs leden som även passerade alldeles utanför Storvallen. Så denna dag blev det i alla fall cirka 33 kilometer på skidorna innan jag slutligen efter en tripp förbi järnvägsstationen i Storlien till slut (efter att det blivit mörkt) nådde fram till Högfjällshotellet i Storlien som i alla fall höll öppet, även om jag fick intrycket att beläggningen i det enorma och anrika hotellet knappast kan ha varit så värst god. För några år sedan då jag var i Storlien en hel del under sommaren 2011, så var Högfjällshotellet stängt för tillfället, då det antagligen var problematiskt att driva den stora och ålderstigna anläggningen, men nu var hotellet i alla fall öppet.

Dag 10. Storlien-Blåhammaren, 17 km.

Renar nära Storlien. Renar nära Storlien.

Fram tills nu hade skidturen framförallt gått i en något nordvästlig riktning, även om jag snirklat mig fram en hel del och inte alls följt den närmaste vägen mellan Högelekardalen och Storlien. Men nu var det dags att sikta söderut, för målet med min tur var ju Grövelsjön och om man tittar på kartan så kan man ju bara konstatera att Grövelsjön ligger åtskilliga mil söder om Storlien. I Storlien inleddes den något blåsiga onsdagen med hotellfrukost innan jag fortsatte till Coop i Storlien. Det var nämligen så att under tisdagen så hade jag hittat ett hundhalsband (med telefonnummer på dess namnbricka), vid den lilla raststugan vid Snasahögarna. Så jag kontaktade således telefonnumret som fanns på namnbrickan och fick kontakt med ägaren till hunden som tappat sitt halsband i trakten vid ett tidigare tillfälle, så nu tog jag alltså omvägen via Copp för att därifrån skicka tillbaka hundhalsbandet till hunden och dess ägare i Stockholmstrakten, som gärna ville ha tillbaka halsbandet. Då jag hittade halsandet var jag dock lite orolig för att kanske hunden hade kommit bort på fjället och att jag nu bara hade hittat dess halsband (som i och för sig någon annan antagligen redan hittat innan mig, då det hängde på en skylt då jag fann det), men turligt nog så hade inte hunden kommit bort utan bara dess halsband. Dagen bjöd som sagt på en del vindar under min skidtur som till en viss del följde samma sträcka som jag skidat under tisdagen (men i motsatt riktning). Men denna dag, då jag kom till ledkorsningen mot Blåhammarens fjällstation så vek jag av upp till Svenska Turistföreningens högst belägna fjällstation, nämligen Blåhammarens fjällstation, dit jag anlände och åt en middag i anslutning till fjällstationens reception och butik efter cirka 17 kilometer på skidorna under dagen, innan jag gick ut och sov i fjällstationens annexbyggnad där jag tilldelades en sängplats i en relativt stor sovsal. I gästboken som jag bläddrade i inne i Blåhammarens fjällstation så kunde jag läsa att någon gäst döpt ovädret som sedan en tid härjade utanför fjällstationens husknutar till ”Stormen Barbro”, eftersom att Barbro ”Lill-Babs” Svensson avlidit under tisdagen. Alltså hade förebilden och den för sin ålder både pigga och aktiva damen ”Lill-Babs” avlidit under min skidtur genom Jämtlandsfjällen. Alltså hon som det kändes som att jag kände så väl (utan att jag någonsin träffat henne), då man fått besöka henne hemma hi hennes hus i Järvsö via TV-program och hon berättat och delat med sig om så mycket till allmänheten att det kändes som att jag kände henne som en väl bekant person. Men detta var inte det enda dödsbudet som nått mig under denna utflykt. Det var nämligen så att under min busstur mellan Gällivare och Östersund så förtäljde busschaufförens radioapparat att självaste ”Jerry Williams” hade avlidit. Alltså han som också verkade så pigg och aktiv för sin ålder. Men det stannar inte där, resonemanget om alla som avlidit då jag roat mig i Jämtlandsfjällen. Sommaren 2011 då jag också var ute på en fjälltur i Jämtlandsfjällen och då framförallt följde den så kallade Jämtlandstriangeln, vilket innebar att jag även då besökte Blåhammarens fjällstation under min fjälltur, så fick jag minsann höra talas om massakern på norska Utøya, då jag också var vid en av fjällstationerna längs Jämtlandstriangeln, eftersom att den tragedin tidsmässigt hade inträffat i anslutning till min fjälltur den gången. Men inte nog med det. Sommaren 2009 då jag befann mig på resande fot, eller mera korrekt den gången: ”i bilen mellan Vilhelmina och Storuman”, på väg upp mot Stora Sjöfallets nationalpark (för första gången) och de väldiga och fina vidderna, då fick jag veta att Michael Jackson hade avlidit. Vid ett annat tillfälle, nämligen hösten 2011, då jag var i USA på semester fick jag veta att Lasse Brandeby hade avlidit eller så som jag såg honom, nämligen självaste ”Kurt Olsson”. Alltså den ”Kurt Olsson” som bland annat intervjuat ”Jerry Williams”, som nu avlidit relativt nyligen. Så jag vet inte om det är bäst att jag håller mig hemma hädanefter?, för folk tycks leva farligt då jag är ute och roar mig, alternativt är sanningen snarare den att jag är ute på äventyr så pass ofta att det hinner hända en del då jag är borta, utan att det egentligen har något samband (vilket jag innerligt hoppas).

Dag 11. Blåhammaren-Storerikvollen, 14 km.

Blåhammarens fjällstation i blåsväder. Blåhammarens fjällstation i blåsväder.

Så var då en ny dag kommen nämligen torsdagen den 5:e april och ännu en god frukostbuffé i en fjällstation fick avnjutas. Denna frukost delade jag bord med ett par som jag bott samtidigt med i såväl Stensdalsstugan och Gåsenstugan, även om vi under ett par dagar sedan skidat till olika destinationer. Tanken var ju att jag denna dag skulle fortsätta till Sylarnas fjällstation, men jag hade nu hunnit upptäcka att jag hade förmånen att bli ledig i ytterligare två dagar längre än vad jag hade räknat med i min ursprungliga plan, så det var ju ett faktum som jag naturligtvis skulle ta till vara på. Så istället för att fortsätta söderut i Jämtlandsfjällen fram till Sylarnas fjällstation gav jag mig av ut ur såväl Jämtlandsfjällen, som Sverige då jag skidade de cirka 14 kilometrarna till Storerikvollen i Norge som är en norsk fjällstation. När jag startade dagens skidtur uppe vid Blåhammarens fjällstation så blåste det rejält, men dagen inleddes med en rejäl nedförsbacke, så även om det var blåsigt gick det ganska så bra då jag klädde mig rejält och sedan ett antal dagar hade jag fått ersatt solglasögonen (som jag inledde skidturen med, då jag under den första skidveckan bjöds på strålande solsken) med skidglasögonen. När jag kom längre ner i terrängen så lugnade sig vinden, även om det inte var vindstilla då jag tog en paus vid raststugan vid Endalen, strax innan jag skidade in i Norge. Vid Endalen finns även en så kallad stormklocka (som dock inte ringde, då jag var där) som ett minnesmärke från en fjällräddningsinsats för många år sedan. Väl framme vid Storerikvollen så visade det sig att jag för tillfället var den enda gästen där, förutom personalen (som jag tror att var tre till antalet). Fjällstationen Storerikvollen är nämligen bemannad och dess huvudbyggnad är öppen under sommarsäsongen och kring påsk, övrig tid så är fjällstation obemannad och man får då ta sig in i andra byggnader på området än själva huvudbyggnaden, med hjälp av en så kallad DNT-nyckel. Men nu var alltså fjällstationen bemannad (och därmed var även självhushålsköket stängt) så det erbjöds både boende, middag och frukost till ett paketpris. Så efter att jag tvekat en stund och ändrat mig en gång hur jag ville ha det, så köpte jag både boende, frukost och middag på fjällstationen. Nu var det ju väldigt ont om andra gäster i fjällstationen, antagligen eftersom att det var dåligt väder, också var det ju bara ett par dagar kvar till dess att fjällstationen skulle bli obemannad igen, efter dess öppethållande kring påsk, men framåt helgen skulle det visst komma flera matgäster till fjällstationen berättade dess personal. Men jag blev i alla fall inte den enda gästen som kom till platsen, för strax innan middagen så anlände en tjej som jag sett även vid Blåhammarens fjällstation. Hon arbetade nämligen på fjällstationen i Storulvån, så nu hade hon några lediga dagar som hon spenderade på skidor, då hon först hade skidat från Storulvån till Blåhammaren och nu vidare till Storerikvollen, så jag fick äta middag tillsammans med henne, som berättade att hon hade haft det lite kämpigt sista biten fram till fjällstationen, då det fastnat mycket snö under skidorna, vilket det även gjorde under mina skidor. Efter middagen serverades det goda kakor i ett rum framför en stor öppenspis, som sprakade behagligt när ovädret ven utanför knuten. Storerikvollen ligger på plats där det inte finns elektricitet fram till fjällstationen, men därför har man elverk vid fjällstationen, som man körde på morgonen och kvällen för att producera elektricitet till lampor, kök och annat, medan själva uppvärmningen av fjällstationen i huvudsak skedde med hjälp av vedeldade kaminer. Därför kunde man höra ett brummande ljud i fjällstationen då elverket arbetade, men vid elvatiden på kvällen så stängdes elverket av och tystnaden lade sig över platsen då det var dags att sova.

Dag 12. Storerikvollen-Sylarnas fjällstation, 19 km.

På skidtur mellan Storerikvollen och Sylarnas fjällstation. På skidtur mellan Storerikvollen och Sylarnas fjällstation.

Fredagen vaknade jag upp till en blåsig dag, då det var utfärdad en så kallad ”klass 1 varning” för blåsigt väder i Jämtlandsfjällen. Jag hade ju som nämnts begåvats med två bonusdagar i slutet av min fjälltur, varav en dessa hade jag utnyttjat till en natt i Storerikvollen och nästa bonusdag tänkte jag använda till ett besök vid en annan norsk fjällstation som inte heller ursprungligen var tänkt att besökas under min skidtur, nämligen fjällstationen: ”Nedalshytta”. Dock tvekade jag på om jag ifrån Storerikvollen först skulle skida till Sylarnas fjällstation eller fjällstationen Nedalshytta. Denna dag var som nämnts blåsig, men jag tänkte att jag får väl testa hur det går att skida i vinden och jag visste ju att jag hade lyckats skida över Torneträsk tidigare i vintras under just en ”klass 1 varning” som var utfärdad för blåsigt väder. Så efter frukosten så fortsatte jag min skidtur och tänkte att: ”jag får väl vända om ifall att det skulle visa sig vara för besvärligt i vinden”, men jag hade tur att ha medvind och nu hade det antagligen också blivit lite kallare så att det inte heller fastnade någon snö under mina skidor som det gjort under föregående dag. Tjejen som var den enda andra gästen i fjällstationen hade förberett sig inför denna dag i hopp om att slippa få snö som fastnade under hennes skidor, genom att få någon ljusstump i fjällstationen som hon kunde stryka under sina skidor likt glidvalla, något som jag inte hade gjort, även om jag ändå hade turen att slippa problem med fastnande snö under skidorna under denna dag. När jag började dagens skidtur så tvekade jag ännu på om jag skulle fortsätta till Nedalshytta eller mot fjällstationen vid Sylarna, men det spelade inte så stor roll, eftersom att lederna till de både ställena följdes åt inledningsvis, och när jag väl kom fram till ledförgreningen så valde jag att fortsätta till fjällstationen vid Sylarna. Lättsamt nog var vinterlederna markerade med ledkryss i dessa områden även i Norge, vilket inte är fallet i exempelvis Narviksfjällen. Jag passerade raststugan Fiskåhøgda i Norge och sedan började det gå utför, efter en hel del uppförslutning. I Sverige tog jag omvägen via raststugan Gamla Sylen innan jag var framme vid Sylarnas fjällstation, efter cirka 19 kilometer på skidorna. Så turen dit gick bra trots vädervarningen, men jag tror att det hade blåst som mest under natten mot fredagen och att det sedan hade börjat mojna, så det var inga problem rent vädermässigt för mig under denna dag. Hon som var den andra gästen i Storerikvollen hade från början också tänkt att fortsätta fram till Sylarnas fjällstation, men hon tvekade om hon istället skulle fortsätta tillbaka till Blåhammarens fjällstation istället för till Sylarnas fjällstation, då vädret var besvärligt på morgonen. Hur som helst så gav ja mig iväg från Storerikvollen innan henne, efter att jag frågat om vi skulle ta sällskap över fjället fram till Sylarnas fjällstation, utan att hon visade något intresse för den idén. Med tanke på att jag inte såg till henne vid Sylarnas fjällstation så skulle jag tro att hon valde att vända om till Blåhammarens fjällstation, dit det var lite kortare. Men jag hoppas att det inte var jag som skrämde henne från att fortsätta sin planerade skidtur till just Sylarnas fjällstation, då jag sa att det var en så kallad ”klass 1 varning” för dåligt väder, för sanningen var ju den, att det inte var några problem att ta sig från Storerikvollen till Sylarnas fjällstation denna dag. Om hon nu vände om till Blåhammarens fjällstation så fick hon ju antagligen i alla fall en lättare dag på lördagen då hon skulle ta sig tillbaka till Storulvån, då hon ju då lär ha fått en lättare dagsetapp än från Sylarnas fjällstation med tanke på såväl avstånd som lutningsförhållande, speciellt med tanke på att vinden friskade på rejält vid Sylarna under lördagen. När jag väl kom in i fjällstationen i Sylarna och installerat mig vid den bädd som jag blivit tilldelad i ett flerbäddsrum, så passade jag på att äta en god och fin middag i fjällstationens nybyggda restaurang som precis hade smygöppnat så där någon vecka tidigare, även om de ännu inte hade några alkoholhaltiga drycker och allt ännu inte var helt färdigställt från ombyggnationen. För ett antal år sedan då jag och min vän Daniel var vid Helags fjällstation på en vandringstur då vårt huvudsyfte var att gå upp på Helgs så passade vi även på att vandra vidare från Helags fjällstation fram till Sylarna (och tillbaka) för att äta middag vid Sylarnas fjällstation, men då upptäckte vi till vår besvikelse att det inte fanns någon restaurang vid Sylarnas fjällstation, så istället fick vi laga oss mat i dess självhushållskök och handla i dess då välutrustade butik, så det löste ju sig på ett positivt sätt även den gången. Men personligen tycker jag att det är trevligt att Sylarnas fjällstation nu har begåvats med en fin restaurang med vacker utsikt!, vilket jag saknade då jag var där och tänkte äta restaurangmiddag för flera år sedan.

Dag 13. Sylarnas fjällstation-Nedalshytta, 16 km.

Fjällstationen Nedalshytta i Norge. Fjällstationen Nedalshytta i Norge.

Efter att njutit av en frukostbuffé i Sylarnas fjällstation på lördagsmorgonen så var det dags för mig att fortsätta min skidtur. Men innan jag lämnade rummet som jag hade delat med ett antal andra gäster, så upptäckte jag ett litet fodral med något innehöll (som jag trodde att var en sovsäck i ett litet sovsäcksfodral), i en av bäddarna i rummet. Nu var det ju så att de flesta som delade rum med mig hade hunnit lämna rummet innan mig, men det var i alla fall en man kvar i rummet och det var i alla fall inte hans fodral med innehöll. Däremot kunde via ana att fodralet tillhörde någon av två personer som var ute tillsammans, och den andra mannen som ännu var kvar i rummet hade förstått det som att de skulle till en stuga eller fjällstation i Norge, vilket ju jag också skulle under den aktuella dagen. Efter att ha pratat med en man i receptionen i fjällstationen, så var vi ganska så säkra att de precis som jag hade tänkt att gå till just Nedalshytta i Norge under denna dag, så jag gjorde helt enkelt så att jag packade med fodralet i min packning och skidade iväg. Denna dag upplevde jag som den blåsigaste dagen under hela min tur. Under min skidtur fram till Nedalshytta så tog jag mig först genom bergspasset som ligger mellan Sylskalstöten och Templet innan jag nådde fram till raststugan Ekorrdörren. Visserligen blåste det en hel del redan nere vid fjällstationen, men uppe i bergspasset var det ännu värre. Men vindarna var som någon sorts kastbyar, så att ena stunden kunde det vara riktigt lugn medan någon sekund senare så kunde vinden ta i rejält så att sikten tillfälligt försvann under några sekunder för all snö som yrde upp av vinden. Så då var det bara att stanna till några sekunder innan man kunde fortsätta skida några meter igen, då man åter kunde se ledkryssen. En gång blåste jag ju till och med omkull av en vindby som friskade i rejält. Sådana här tillfällen var det ju också bra att ha GPS-kartan i nödsändaren så att man höll koll på var man var. Kartfunktionen i nödsändaren använde jag för övrigt hela tiden under min skidtur genom Jämtlandsfjällen, för en trevlig sak med den var ju att man kunde se hur långt man hade till de olika dagsmålen (via fågelvägen). För övrigt så visade en person i Sylarnas fjällstation en trevlig telefonapp med alla svenska fjällkartorna, så den kanske kan vara värd att ladda ner till en annan tur, då den kan vara till hjälp om man exempelvis vill mäta avståndet till en fjällstuga. När jag kommit fram till raststugan Ekorrdörren och således tagit mig ner från bergspasset som jag passerat, så var det inte heller så långt tills det bara var en flera kilometer lång utförslöpa till Nedalshytta. Väl framme vid Nedalshytta efter cirka 16 kilometer på skidorna så visade det sig att jag var enda personen vid fjällstationen Nedalshytta. Nedalshytta hade precis som Storerikvollen varit bemannad vid påsk, men Nedalshytta hade blivit obemannad tidigare än Storerikvollen, så den var redan obemannad då jag anlände dit. Från början trodde jag ju att de båda fjällstationerna skulle vara bemannade lika länge, så jag tänkte att jag skulle hinna även till Nedalshytta när den ännu var bemannad, men redan innan jag skidade iväg till Nedalshytta hade jag upptäckt att den blivit obemannad några dagar tidigare. Men det var ju inget problem med att fjällstationen var obemannad för mig, jag hade ju med mig DNT-nyckeln så att jag kunde ta mig in i fjällstationens sidobyggnader, eftersom att huvudbyggnaden inte var öppen där, då fjällstationen inte var bemannad för tillfället, förens till sommaren. Men i denna fjällstation var det ju elektricitet från vanliga elnätet, så när man slog på värmen så tog det inte så långt tid innan det blev varmt i rummet där jag skulle sova. På fjällstationen kunde man betala genom att lägga en så kallad ”betalningsfullmakt” i en låst låda (vilket jag gjorde), varpå man skulle skriva ner kontokortsnumret, så att pengarna skulle dras från kontot när någon sedan tömt lådan. Så kring midsommar kunde jag se att beloppet för boendet dragits från mitt konto. Likaså kunde man betala mat på samma sätt, då det liksom finns ett skafferi med mat som man kan handla genom att skriva upp vad man plockar för varor. Innan jag gick och la mig så tog jag en skidtur ner till sjön med namnet ”Nesjøen” som ligger nedanför fjällstationen. Men de dök aldrig upp någon mer vid fjällstationen (vilket förvånade mig då det även var lördagskväll, mycket snö i området och ganska kort efter påsken), så jag hade ju ännu kvar fodralet med vad som jag trodde att innehöll en sovsäck, som jag hittade vid Sylarnas fjällstation. Jag var lite orolig för att någon då var utan sovsäck, men när jag senare tittade vad fodralet innehöll så visade det sig att det var en dunjacka i fodralet, så det var i alla fall ingen som saknade sovsäcken. Tyvärr fann jag aldrig under min skidtur, de som hade glömt sin dunjacka, men när jag hade avslutat min skidtur drygt en vecka senare så fick jag kontakt med ägaren och kunde skicka dunjackan till honom, via posten. Så jag hoppas att dunjackan inte blev allt för saknad under turen. Jag hade förstått det som att de som skulle till Nedalshytta, (och jag förväntade mig att se där) skulle skida den lite längre vägen via raststugan Miesehketjahke, för att slippa det blåsiga bergspasset som jag skidade igenom, men så här i efterhand så fick jag veta att de inte skidade till Nedalshytta under denna lördag, då de tyckte att det var för blåsigt, så jag tror faktiskt att de återvände till Sylarnas fjällstation, så jag hoppas att det inte var avsaknaden av dunjackan som satte stopp för deras turplaner för denna dag.

Dag 14. Nedalshytta-Helags fjällstation, 24 km.

Raststugan Miesehketjahke. Raststugan Miesehketjahke.

Söndagen tog jag mig tillbaka in i Sverige, längs samma led som jag hade tagit mig från raststugan Ekorrdörren under föregående dag, så naturligtvis var det mycket uppför under denna dag i början. Efter att jag passerat raststugan Ekorrdörren så fortsatte jag via raststugan Miesehketjahke och vidare fram till Helags fjällstation, dit jag anlände efter cirka 24 kilometer. Denna dag hade jag inga problem med vinden, men istället så hade jag inledningsvis väldiga problem med att snö fastnade både under och uppepå mina skidor, då det var relativt varmt ute och även stundvis kom något regnaktigt från luften. Till en början så hade jag ju även mina korta stighudar på under skidorna, men de tog jag av nästan omgående, eftersom att det fastnade så mycket snö på dem, men även då jag tagit av dem så fastnade mycket snö under skidorna. Så efter cirka en mils kämpade började jag lite mer intensivt fundera på om jag hade något i packningen som kunde hjälpa mot detta problem, och jag visste ju att jag varken hade valla eller vax i packningen. Men till slut så kom jag på att jag kunde testa att smeta på solskyddskräm under skidorna, då jag tänkte att den ju både skulle vara lite vattenavstötande (det ska ju antagligen gå att bada med sådan på sig), samtidigt som den även är lite hal. Så eftersom att jag tänkte att det knappast kunde bli värre än vad det redan var så smetade jag på rikligt med solskyddskräm under skidorna, helt och hållet på vinst eller förlust. Till min glädje så fungerade det riktigt bra i cirka en mil och jag fick även bra glid på köpet, samtidigt som jag slapp snön som fastnade under skidorna. Men efter cirka en mil så började mycket snö att fastna under skidorna igen, så då gjorde jag om proceduren med solskyddskrämen och tog mig ytterligare några kilometer problemfritt, även om det inte hjälpte lika länge som vid första insmörjningen. Men då snön började fastna igen under skidorna så hade jag ju inte långt kvar till Helags fjällstation, så jag brydde mig inte om att smörja in skidorna ytterligare en gång under denna dag, utan istället lät jag snön fastna under skidorna, vilket innebar att jag fick kämpa lite extra under den sista biten fram till fjällstationen. Således fick jag alltså stor nytta av solskyddskrämen som jag köpte i butiken i fjällstugan Lunddörren i början av turen, då jag minsann inte hade tagit med någon solskyddskräm hemifrån, då jag inte trodde att jag skulle behöva lida av det fina vädret. Väl framme i Helags fjällstation så fick jag dela rum med en annan besökare (som jag tror att arbetat som stugvärd åt Svenska Turistföreningen), även om jag upplevde det som att det inte var så väldigt många gäster vid fjällstationen, som vid många av de andra svenska fjällstationerna som jag besökt några dagar tidigare. Till min glädje kunde jag även konstatera att man just håll på att iordningställa vattentoaletter vid fjällstationen, då det endast funnits torrdass, då jag varit vid fjällstationen tidigare. Just för tillfället fanns det dock duschar och vattentoaletter i byggbaracker, då det var lite av en byggarbetsplats vid fjällstationen, så den tidigare dusch och bastubyggnaden tycktes vara stängd då den tycktes genomgå en ombyggnad för tillfället.

Mina skidor har nyligen blivit insmorda med ett rikligt lager med solskyddskräm.
Helags fjällstation.

Dag 15. Helags fjällstation-Sakristian-fjällstugan Fältjägaren, 21 km.

Predikstolen vid Helagsfjället. Predikstolen vid Helagsfjället.

Måndagen inleddes, som många andra dagar under min fjälltur, nämligen med en frukostbuffé. Sedan skidade jag iväg i ganska så sydlig riktning innan jag vek av mera västerut och tog mig fram genom en dalgång och passerade Västra Helagssjön samtidigt som jag kunde njuta av den spektakulära vyn mot bergstoppen som benämns ”Predikstolen”, på min färd fram till den lilla stugan som passande nog benämns ”Sakristian” (som dock var låst), där det för övrigt finns en nödtelefon på stugans utsida. Så även om någon försöker att ta sig upp på Predikstolen för att bli bönhörd, men istället råkar snubbla och skada sig på vägen dit upp, så kan ju denne förhoppningsvis i alla fal ta sig till Sakristian och be om hjälp av någon som då blir kallad till Sakristian, även om bedjaren inte heller då lär ta sig in bakom Sakristians låsta port. Sakristian ligger för övrigt inte långt ifrån Sylsjön, så i samband med att jag besökte Sakristian så passade jag även på att skida fram till Sylsjön och en annan liten stuga i närheten (som naturligtvis också var låst). Efter min skidtur till Sakristian så fortsatte jag längs vinsterleden österut, till jag kom ut på vinterleden som går mellan Helags fjällstation och fjällstugan Fältjägaren. Så efter att jag kommit fram till ledförgreningen så följde jag vinterleden fram till fjällstugan Fältjägaren, där jag övernattade under natten, efter en dagsetapp på cirka 21 kilometer på skidorna. I fjällstugan Fältjägaren var det bara en annan gäst, så vi fick varsitt rum i stugan. Stugvärden (som för övrigt bott en stor del av livet i Kirunatrakten och arbetat som lärare, men numera bodde i Kalixtrakten) och dess hund bodde i en mindre stuga bredvid huvudbyggnaden. Kvällen var ganska så kall, så det var nätt och jämt att jag fick upp någon vidare värme i rummet som jag bodde i, då det inte var så varmt i den delen av stugan då jag anlände. Men då det var kallt och mörkt ute på kvällen, så fick jag som gengäld se ett riktigt vackert norrsken på kvällshimlen.

Dag 16. Fjällstugan Fältjägaren-Ramundberget, 15 km.

Kuperad fjällterräng. Kuperad fjällterräng.

Tisdagen inleddes med rejäla backar såväl uppför som nedför från fjällstugan Fältjägaren fram till raststugan vid Svaaletjahke, innan det sedan framförallt lutade nedför fram till Ramundberget, dit jag anlände efter cirka 15 kilometer på skidorna. Sista biten av nedförsbacken ner till Ramundberget var dock lite väl brant för mig, då man skulle ta sig fram i skogsterräng på en ganska så smal led, som verkade följa någon sorts väg eller stig, så den etappen blev det flera vurpor också blev det till att liksom gå med sidorna på sidled (så man kan tvingas till att göra om det är väldigt brant uppför) nedför där det var för besvärligt. Väl framme i Ramundberget så checkade jag in på Ramundbergets Fjällgård där det även ingick en trerättersmiddag (som innehöll riktigt gott bröd, även jag inte var så förtjust i allt annat som ingick i trerättersmiddagen) i det förbokade rummet. Boendet (där för övrigt mina föräldrar övernattat någon gång tidigare) var finare än vad jag hade anat. Just detta rum, rummet i Östersund och rummet under nästkommande natt var de enda rummen som jag förbokat innan jag gav mig av hemifrån. Så detta rum och rummet under nästkommande natt hade jag ju tvingats omboka till två nätter senare än vad jag från början hade bokat dem, eftersom att det ju som nämnts, blev två bonusnätter i Norge några dagar tidigare. Men som tur var fick jag boka om dessa båda rum utan problem. För övrigt så hade jag ju förbetalt alla fjällstugor som jag bodde i hos Svenska Turistföreningen, då det gav ett bättre pris och inte alla kunde betalas med betalkort på plats, men dessa kunde man ankomma till under ett mera flexibelt datumintervall, vilket ju var bra, då man ju aldrig riktigt kan veta om en färdplan håller då man är ute i fjällen på tur. För övrigt hade jag inte heller bokat hemresan förrän då jag redan var ute på skidturen och således visste lite mer hur skidturen skulle utvecklas. I Ramundberget fick jag även möjligheten att låna tvättstugan, med tvättmaskin och torktumlare, så att jag passade på att tvätta där, för att få lite fler rena kläder, då jag ju hade varit ute ett tag på skidtur då jag anlände dit. Jag promenerade runt lite i Ramundberget på kvällen och kunde konstatera att det fanns många fina hus där, och under promenerandet så fann jag även en jacka strax utanför den byggnad där jag bodde. Som tur var fanns det bland annat ett busskort (med namn på ägaren) i jackan, så efter lite detektivarbete så lyckades jag få kontakt med ägaren som bodde i Funäsdalen (som ligger en bit bort från Ramundberget) och han påstod att han glömt jackan på en buss, så antagligen hade någon lyft av jackan i Ramundberget och hängt upp den utomhus i Ramundberget på en ställning. Efter överenskommelse med jackans ägare så lämnade jag in den i receptionen i Ramundbergets Fjällgård, där jag bodde, så skulle han se till att han eller någon annan skulle komma dit och hämta jackan där framöver.

Dag 17. Ramundberget-Skarvruet, 30 km.

Uppe på fjället vid Ramundberget. Uppe på fjället vid Ramundberget.

Onsdagen inleddes med frukostbuffé på Fjällgården i Ramundberget. Sedan väntade mig en rejäl uppförsbacke innan jag var uppe på fjället där skidliftar slutade och naturligtvis hade flertalet andra skidåkare tagit sig dit med hjälp av skidliftarna, men jag och några andra tappra kämpade istället uppför backarna. Men när man kommit upp på fjället så tog det inte läng tid tills det istället blev utförslöpor och naturligtvis lyckades jag stupa omkull när jag nu äntligen fick medlut. Men efter en stund så ankom jag till Ösjöstugan som är en våffelstuga, så där passade jag så klart på att njuta av en förmiddagsvåffla. Sedan fortsatte jag min skidtur vidare och efter en stund fick jag återigen en rejäl uppförsbacke, då jag skulle ta mig upp till ännu en våffelstuga, nämligen ”Knallen”/”Kariknallen” vid Bruksvallarna. Så efter en rejäl uppförsbacke (där jag kunde konstatera att det var klokt att jag monterade på mina korta stighudarunder skidorna innan backen började), så fick jag återigen njuta av våfflor och denna gång även till en vacker utsikt. Sedan fortsatte jag min skidtur via raststugan vid Svalåtjärn fram till ännu en våffelservering som benämns ”Andersborg” (även om jag anar att det inte är den tidigare finansministern som gett namn åt platsen). Till ”Andersborg” kom jag strax innan stängningsdags, men jag hann i alla fall få mig ytterligare en våffla där, och lite fika därtill att njuta av ute i vårsolen. Det visade sig också att jag inte var den enda besökaren som var ute strax innan stängningsdags, så det var inte bara mig som de behövde fixa käk till. Därefter, med en ny våffla i magen, så dröjde det inte länge innan jag kom fram till nästa våffelservering, nämligen den vid ”Malmbäckstugan”, men den hade dock hunnit stänga för dagen, så jag fortsatte vidare på mina skidor mot dagens mål som var Skarvruets Högfjällshotell och tillika vandrarhem, vilket ligger i närheten av Tänndalen. Men innan jag kom fram till kvällens övernattningsplats så fick jag förmånen att åka nedför några rejäla nedförsbackar, som var svåra att få stopp i då jag åkte i längdskidspår. Jag passade även på att åka ner till riksväg 84 och vända innan jag började söka mig till Högfjällshotellet. Det tog ett tag innan jag fann Högfjällshotellet, då jag var lite osäker på exakt var det låg. Men när jag ganska sent, väl kom fram till fjällhotellet (där jag först var osäker på om jag gick in genom rätt dörr, då det var som att komma hem till någons hem) så serverade fjällhotellets ägarinna kycklinggryta till såväl mig och en annan pratsam och trevlig gäst som numera bodde i Stockholmstrakten, men som även hade hunnit med att spendera en period av livet i Leksandstrakten i Dalarna. För övrigt var ju även ägarinnan och hennes norska partner också både pratsamma och trevliga. Kvinnan berättade att hon rest en hel del med Estonia innan fartyget förliste, men också att hon fortsatt resa mellan Sverige och Estland efter den dramatiska Estoniakatastrofen (vilken skedde en natt då hon dock inte själv var med på färjan). Den norska mannen berättade bland annat att han tidigare i livet kört lastbil lastad med bland annat grönsaker runt om i Europa, så numera tycktes han vara sparsam vad det gällde att förtära grönsaker, efter vad han hade sett genom åren. Sedan väntade mig ett rum ute i en av byggnaderna på gårdsplanen, där jag fick krypa till sängs efter en dag då jag avverkat cirka 30 kilometer på skidorna. Denna dag gick de avverkade kilometrarna relativt lätt att avverka, då jag nästintill under hela dagen hade preparerade längdskidspår att följa, vilket jag inte varit allt för bortskämd med annars under min tur. Detta var antagligen den trevligaste dagen under turen, eftersom att jag fick skida mellan våffelstugor och njuta av nygräddade våfflor på flera ställen, samtidigt som vädret var toppenfint. Eftersom att jag befann mig i ett populärt längdskidområde under dagen, med fina preparerade spår, så var jag dock tvungen att betala en slant för att åka i området, men det var det värt med tanke på hur fint det var, så jag förstår att det kryllade av skidåkare mellan de olika stugorna som jag passerade under dagen. En väldigt stor andel av skidåkarna verkade dock befinna sig på elitnivå, då de var supersnabba både uppför och nedför backarna, men det fanns verkligen alla möjliga sorters kategorier bland dessa skidåkare som njöt av skidspåren. I spåren samsades antagligen såväl snabba elitskidåkare, barnfamiljer med barn i pulkor och pensionärer som hade möjligheten att njuta av sina lediga dagar i solen och jag fick intrycket att det var en blandning av lokalbefolkning och mera långväga turister som samsades i spåren.

Dag 18. Skarvruet-Tänndalen-Skedbrostugan, 27 km.

En raststuga som är belägen längs en snöskoterled, cirka en kilometer från Malmbäckstugan. En raststuga som är belägen längs en snöskoterled, cirka en kilometer från Malmbäckstugan.

Även om jag betalat för ett rum med vandrarhemsstandard på Skarvruets Högfjällshotell så fanns det möjlighet att betala extra för att få njuta av en frukostbuffé och slippa städa rummet, så jag betalade extra för att få frukost och slippa städa rummet som jag spenderat natten i. När jag tagit på mig skidorna på torsdagsmorgonen så skidade jag tillbaka till ”Malmbäckstugan”, som hade hunnit stänga då jag passerade den under gårdagen, men nu var den öppen så att nu hann jag njuta av en våffla även där. Vid våffelstugan träffade jag för övrigt på en dam som jag träffat under föregående kväll då hon inledde en kvällsskidtur på sina längdskidor vid riksväg 84 (dit jag var ner och vände under onsdagskvällen), men nu var hon istället ute på en förmiddagsskidtur tillsammans med sin familj till våffelstugan för att njuta av våfflor, precis som mig. Alldeles innan jag stannade till vid ”Malmbäckstugan” så gjorde jag en liten avstickare till en raststuga som ligger strax nordost om ”Malmbäckstugan”, där det också var några fler som njöt av det fina vårvädret, som rådde även denna dag. Efter våfflan vid ”Malbäckstugan”, så skidade jag vidare till Tänndalen, dit det framförallt var medlut och fina skidspår, där jag åkte. Men även denna dag så befann jag ju mig inledningsvis på en del spår som man skulle betala för att få åka på. Under gårdagen hade jag ju betalat spåravgiften redan på Fjällgården i Ramundberget, där jag bodde under natten till gårdagen. Men denna dag hade jag inte betalat någon spåravigt ännu, men nästan framme i Tänndalens så träffade jag på en dam som man kunde betala spåravgiften till, så jag passade på att betala spåravgiften till henne via Swish. I Tänndalen korsade jag riksväg 84, genom att skida över en hög och brant bro. Jag hade en förhoppning om att kunna fylla på mitt nu sinade matförråd i samband med passagen av riksvägen, men det visade sig att det inte var någon som sålde livsmedel (och dessutom hade öppet för tillfället) i närheten av bron när jag letade omkring efter någon lämplig stans att handla, så jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig fram till kvällens mål, nämligen Skedbrostugan, utan att fylla på mitt matförråd. Så jag lämnade efter en stund Tänndalen och fick inledningsvis ta mig uppför rejäla backar efter att jag korsat Tännån. I den inledande backen så tog jag även omvägen förbi något hus som jag sett på kartan. Visst fastnade lite snö under skidorna vid något tillfälle, men det gick ändå ganska så bra att åka på snön för det mesta och efter en stund planade det ut och det blev även en del nedförsbackar där jag åkte. Under turen till Skedbrostugan så passerade jag Broktjänskojan ungefär halvvägs mellan Tänndalen och Skedbrostugan. Till Skedbrostugan anlände jag ungefär vid halv tiotiden på kvällen efter att ha skidat över Skedbrosjön, vilken Skedbrostugan ligger strax invid. Stundtals hade även någon preparerat skidleden med snöskoter, så att det var lättåkt under dess senare del, även om jag tidigare under dagsetappen fått tagit mig fram bland en del stenar. Tack och lov, så hade inte stugvärden hunnit gå och lägga sig innan jag anlände (vilket jag var lite orolig att denne skulle ha hunnit göra) på kvällen, trots att jag anlände så sent på kvällen att det hade börjat skymma utomhus. Jag möttes redan innan jag kom in i stugan av någon som var ute och borstade tänderna, så då förstod jag i alla fall att inte alla hade hunnit lägga sig på stugplatsen. Skedbrostugan består av två gästrum och därutöver ett stugvärdsrum emellan de båda gästrummen (så stugan liknade alltså fjällstugan Fältjägaren, även om stugvärden där, har ett eget stugvärdshus utanför den stora gäststugan). I det ena gästrummet bodde det visst några gäster och en hund, och i det andra gästrummet bodde en man som var ute på stugvärdspraktik (då han hann höll på att utbilda sig till stugvärd) och hans bror. De båda gästrummen hade två sovalkover med vardera fem bäddar i varje sovalkov. Stugvärdspraktikanten och dess bror bodde i en sovalkov, så jag fick dela rum med dem, men jag fick i alla fall en helt egen sovalkov, då det inte var så värst många gäster i denna fjällstuga då jag anlände. Efter cirka 27 kilometer på skidorna så var det riktigt gott med den varma saften som serverades efter att jag anlänt till fjällstugan och innan jag gick och la mig så fick jag även fylla på mitt matförråd tack vare stugans butik.

Dag 19. Skedbrostugan-Rogenstugan, 11 km.

Skedbrostugan. Skedbrostugan.

Redan tidigt på fredagen den trettonde april, så skidade stugvärden, dess praktikant och praktikantens bror iväg på en dagsutflykt i närområdet kring Skedbrostugan. Några av de som bodde i mitt grannrum gav sig av norrut mot Tänndalen, redan på morgonen och en dam med en hund (som alltså också bodde i grannrummet) fortsatte sedan sin skidtur till Rogenstugan (dit jag också var på väg under dagen). Således blev jag sist kvar på stugplatsen, men så småningom lämnade också jag stugan efter att ha hämtat vatten nere i ett hål i sjöisen nedanför stugområdet. Således blev stugan tillfälligt helt folktom efter att jag lämnade den. Jag var som många andra gånger inte så tidig med att ge mig av ifrån stugan, men jag visste också att jag inte skulle så värst långt under fredagen, så jag hade verkligen ingen anledning till att stressa iväg. När jag väl skidat iväg så mötte jag ganska omgående ett gäng på några herrar från Dalarna, som skulle upp till Skedbrostugan och övernatta. Dessa herrar visade det sig sedan att jag skulle dela stuga med vid Hävningen några nätter senare. En av herrarna hade som kuriosa likadana/likdanande skidor som mig. Senare såg jag fler skidåkare som var ute och skidade denna fredag och som också verkade vara ute på långtur. Efter en stunds skidande så kom jag ifatt damen med hunden som lämnat Skedbrostugan innan mig, men jag kom aldrig ifatt henne helt och hållet, innan hon var framme vid Rogenstugan, då jag också tog en del längre pauser då jag såg att jag närmade mig henne. Under eftermiddagen så anlände jag till Rogenstugan efter cirka 11 lättsamma kilometer, då etappen framförallt gått på isen på sjön Rogen och några andra sjöar. Strax efter att jag anlänt till Rogenstugan så kom det även förbi en hurtig norska som åkte skidor bakom en hund, hon stannade bara till vid Rogenstugan och tog en rast då hon inhandlade en Coca-Cola innan hon fortsatte i rasande fart till Skedbrostugan för att övernatta där. Som jag förstod det hade hon inlett dagen med att köra bil från Oslotrakten upp till Grövelsjön och sedan fortsatt från Grövelsjön på skidor upp till Rogenstugan där jag såg henne när hon rastade innan hon fortsatte sin dagsetapp på skidorna upp till Skedbrostugan. När jag någon dag senare fick dela stuga med henne och hunden i fjällstugan Storrödtjän, så fick jag även veta att den hurtiga damen minsann strax skulle gå i pension!, så det var alltså ingen ungdom som ilade fram över fjället i rasande fart. För min del så var ju alltså dagens etapp avklarad då jag kom fram till Rogenstugan, så där bjöds jag på saft av Umeåparet som var stugvärdar på platsen. I stugan passade jag på att handla i stugans relativt stora butik, men jag passade också på att se mig om i närområdet av stugan (som ligger på en udde i sjön Rogen). Inte långt från stugan finns ett vindskydd som jag besökte. I Rogenstugan bodde damen med hunden, (som jag delat stuga med i Skedbrostugan) i ena rummet, medan jag istället fick dela rum med en kille som också anlände till Rogenstugan under dagen. Rogenstugan som är byggd för cirka 15 år sedan (eftersom att huvudbyggnaden på platsen då nyligen brunnit ner) består av två gästrum med vardera två sovalkover med fyra bäddar i vardera sovalkov, så även om jag inte fick ett eget rum så fick jag även här en egen sovalkov i alla fall. För min del tycker jag att Rogenstugan är den finaste stugan utvändigt, medan invändigt är den kanske den näst finaste stugan eller om jag ska låta den hamna på tredjeplatsen (av alla Svenska Turistföreningens fjällstugor som jag hittills har besökt). Men Stensdalsstugan tycker jag fortfarande att är finare och modernare invändigt än denna stuga. Stensdalsstugan är ju liksom en klass för sig med sin modernitet, med köksö, sänglampor och gasolvärme på rummen. Fjällstugan Abiskojåkka är ju nämligen också den väldigt fin invändigt då den är nyrenoverad, så den kanske jag också som sagt vill anse att är finare än Rogenstugan invändigt. Men alla dessa tre stugor är ju riktigt fina invändigt. Här vid Rogenstugan är det inte bara huvudbyggnaden som är relativt ny och fin utan även den kombinerade byggnaden som rymmer stugvärdsrum plus ett litet gästrum/säkerhetsrum, samt den fristående bastubyggnaden är alla ganska nya och fina. Under kvällen så lät vi en eld spraka i stugans vedspis, och innan jag somnade i den fina Rogenstugan, där det varit så varmt under dagen och de tidigare dagarna att snö börjat glida ner från dess tak (så att stugvärdarna varnade för snöras) så fick jag njuta av en fin solnedgång över sjön Rogen (som tycks vara populär att köra på med snöskoter).

Dag 20. Rogenstugan-fjällstugan Storrödtjärn, 14 km.

Detta vindskydd finns invid sjön Rogen i närheten av sjöns sydligaste ände. Detta vindskydd finns invid sjön Rogen i närheten av sjöns sydligaste ände.

Under lördagen fortsatte jag söderut på sjön Rogen tills jag kom fram till ett vindskydd vid sjöns södra del. Där vände jag om och fortsatte en kort bit norrut igen innan jag fortsatte i mera västlig riktning och sedan återigen skidade ganska så söderut, men nu längs vinterleden mot fjällstugan Storrödtjärn, som är Svenska Turistföreningens sydligaste fjällstuga i hela Sverige. På vägen fram till Storrödtjärn, så blev jag omskidad av norskan med hunden som jag träffat under gårdagen vd Rogenstugan. Nu hade hon alltså bott en natt i Skedbrostugan och skulle alltså nu övernatta i fjällstugan Storrödtjärn precis som mig. Dagens cirka 14 kilometer på skidor inleddes alltså enkelt med flack skidåkning på sjön Rogen, där jag även mötte några andra skidåkare. Efter att jag lämnat sjön så blev terrängen mera kuperad och jag passerade även gränsen in i Dalarna, då fjällstugan Storrödtjärn ligger i Dalarna. Väl framme vid stugan som jag anlände till under eftermiddagen, så träffade jag en stugvärd som hade en trevlig hund, av rasen boxer. Förutom stugvärden och dess hund, samt norskan med sin hund, så var det även tre andra personer som höll till kring stugan, men som för tillfället var ute och fiskade på en sjö närheten av stugan. De tre som var ute och fiskade kom tillbaka till fjällstugan lite senare under dagen. Två av dessa delade rum med mig, men jag fick ändå en egen sovalkov, då stugan såg ut som Skedbrostugan och alltså bestod av två gästrum med två sovalkover i vartdera av gästrummen. Fiskarna som jag delade rum hade, hade kommit till stugan någon dag innan mig och nu under natten mellan lördagen och söndagen så bodde de sin sista natt i stugan för denna fisketur. De två fiskarna hade tagit sig på snöskoter till Hävligsstugorna och sedan fortsatt på skidor därifrån fram till fjällstugan vid Storrödtjärn, eftersom att det råder skoterförbud vid fjällstugan Storrödtjärn.

Dag 21. Fjällstugan Storrödtjärn-Hävlingsstugorna, 13 km.

En trevlig boxer, som tillhörde stugvärden i fjällstugan Storrödtjärn. En trevlig boxer, som tillhörde stugvärden i fjällstugan Storrödtjärn.

Fiskarna som jag delat rum med i fjällstugan skidade iväg hemåt på söndagsmorgonen, även om de tog omvägen via någon liten sjö/tjärn för att testa sin fiskelycka. Likaså skidade den andra fiskaren (som bott i det andra gästrummet i stugan) också vidare, och honom följde stugvärden och dess hund med en bit på vägen. Således var det bara jag och den snabba norskan och dess hund kvar vid stugan, men så småningom så fortsatte även de så att jag blev ensam kvar vid stugan, innan slutligen också jag skidade iväg. Efter en stund så mötte jag stugvärden och dess hund vid en raststuga vid Slagusjön, då de hade vänt om, men stugvärden hade lämnat ifrån sig en av sina stavar till fiskaren som hon följt en bit på vägen, men som nu skidat vidare, eftersom att en av hans stavar hade råkat gå av, så nu hade således stugvärden bara en hel stav när hon skidade tillbaka till fjällstugan. Hunden hade det kämpigt i snön då den gick, eftersom att det var varmt och skönt ute, vilket det också hade varit i flera dagar, så numera var snöns bärighet dålig, speciellt om man inte följde tidigare skidspår eller skoterspår, vilket inte bara hunden fick erfara, utan även jag också, eftersom att jag likt hunden också ibland trampade igenom snön fast jag hade skidor på fötterna. Efter att jag tagit en paus vid raststugan vid Slagusjön, så fortsatte jag mot Hävlingsstugorna, men innan jag nådde fram till dem så vek jag av åt vänster och följde till stor del en led ner till en raststuga vid den lilla sjön Töfsingen, innan jag fortsatte ut på sjön Töfsingen där två damer var ute och fiskade på isen. Strax innan jag hade kommit fram till raststugan vid Töfsingen så hade jag funnit en handske som jag hängde upp på en gren. När jag sett att det var fiskare nere på Töfsingens is så tog jag med mig handsken till fiskarna och det visade sig att handsken visst tillhörde en av fiskarna som var nere på Töfsingens is. Så jag lämnade handsken till fiskarna innan jag fortsatte min skidtur. Från raststugan vid Töfsingen fortsatte jag genom terrängen i en djup snö som jag flera gånger trampade igenom innan jag nådde fram till ”Jo-Pers stugan”, som också var en sorts raststuga, som jag tittade in i. Från ”Jo-Pers stugan”, så fortsatte jag förbi en annan stuga innan jag var tillbaka på den mera vältrafikerade leden fram till Hävlingsstugorna. Efter att skidat runt lite på sjön Hävlingens is, så kom jag fram till Hävlingsstugorna som ägs av Länsstyrelsen Dalarna. Hävlingsstugorna är ett stugområde med flera stugor som man kan förhyra, samt en vandrarstuga, som man är välkommen att bo i utan att förboka stugan (ungefär som Svenska Turistföreningens fjällstugor). Under högsäsong har Länsstyrelsen en stugvärd på plats vid Hävlingsstugorna, vilken även hade lite godis att sälja då jag betalade för min övernattning hos honom. Hävlingsstugorna tycks framförallt vara ett populärt besöksmål bland snöskoteråkare. I vandrarstugan övernattade herrarna som jag träffat på några dagar tidigare då jag skidade mellan Skedbrostugan och Rogenstugan, så jag fick nu dela stuga med dem, då de under denna söndag hade skidat genvägen från Rogenstugan till Hävlingsstugorna utan att passera fjällstugan vid Storrödtjärn. För min del kunde jag konstatera att dagens skidtur blev cirka 13 kilometer i den varma snön.

Dag 22. Hävlingsstugorna-Grövelsjöns fjällstation, 11 km.

Min sista skiddag för denna fjälltur. Min sista skiddag för denna fjälltur.

Under måndagen så lämnade mitt stugsällskap stugan strax innan mig. När jag väl lämnade Hävlingsstugorna så skidade jag mot Grövelsjön, och passade på att ta en paus vid raststugan vid Särsjöbäcken, där jag träffade på en person som jag mött några dagar tidigare. Sedan skidade jag vidare upp på toppen av Jakobshöjden, som är belägen 1103 meter över havet, innan jag slutligen skidade ner till Grövelsjöns fjällstation, där jag hade förbokat ett rum (via telefon) i dess annexbyggnad, eftersom att fjällstationen hade stängt redan dagen innan, alltså under söndagen. Men man kunde i alla fall boka rum i annexbyggnaden, som tur var. Men jag kan tycka att det var synd att fjällstationen inte hade öppet lika länge som Svenska Turistföreningens fjällstugor i området, då ju fjällstugorna höll öppet i en vecka längre än fjällstationen. Min ursprungliga plan var ju för övrigt att hinna fram till fjällstationen redan under lördagen och övernatta där fram till söndagen, men då jag fick två lediga bonusdagar så spenderade jag ju två bonusnätter i Norge tidigare under turen, så då anlände jag ju alltså till Grövelsjön först under måndagen. Efter att jag lämnat min packning vid fjällstationen så promenerade jag ner till Sjöstugan vid Grövelsjön och kunde där inhandla lite godis och annat att tugga på, efter att jag träffat på en person som öppnade upp Sjöstugans butik för mig!, då mitt matförråd hade sinat. Sedan promenerade jag runt lite nere vid sjön innan jag återvände upp till fjällstationen i det fina vårvädret. Under måndagen så avverkades cirka 11 kilometer på skidorna innan jag anlände till fjällstationen, och där promenerade runt lite i omgivningen. Jag hade ju innan jag gav mig av hemifrån vänt och vridit många gånger på kartan och funderat i vilken ände som jag skulle börja respektive avsluta min skidtur, men slutligen föll valet på att avluta turen i just Grövelsjön. En fördel med att avsluta turen i Grövelsjön var att dagsetapperna blev ganska så korta på slutet av skidturen, så om jag hade haft ont om tid på slutet av någon anledning, så hade jag kanske hunnit passera flera stugor på samma dag för att spara tid, vilket jag dock inte behövde, då jag aldrig blev fast i någon stuga i flera dagar på grund av dåligt väder, eftersom att jag hade turen att ha kanonväder i både början och slutet av turen, även om några dagar i mitten av turen bjöd på mera kämpigt väder. Om behov hade uppstått så hade jag ju även kunna avsluta turen på några ställen innan jag anlände till Grövelsjön, då jag korsade en del vägar under min cirka tre veckor långa skidtur, därtill hade jag ju kunnat vika av ut till ytterligare några trafikerade vägar längs min skidtur om behov hade uppstått.

Dag 23. Hemresa: Grövelsjöns fjällstation-Kiruna.

Tisdagsmorgonen inleddes med en busstur till Mora. Under bussturen så såg jag återigen renar, vilket jag inte sett under min skidtur annat än vid Storlien som ligger nära både järnvägen och europavägen E14, så lite komiskt var det allt att alla renarna som jag såg under min drygt tre veckor långa semester var samtliga i närheten av stora vägar, nämligen under bussresan på väg till Östersund, och under bussresan på väg mellan Grövelsjön och Mora, och de enda renarna som jag såg när jag skidade (om jag nu inte glömt bort några) var alltså de som jag såg då jag skidade alldeles vid Storlien, som ligger alldeles invid såväl järnvägen och europavägen E14. I Mora blev det byte till ett tåg som tog mig till Borlänge, där det blev byte till ett annat tåg som tog mig fram till Arlanda, varifrån jag flög hem till Kiruna. Då jag hade både skidor och en stor ryggsäck med mig så kostade jag på mig en businessklass biljett istället för en billigare biljett på SAS flyget upp mot norr, eftersom att jag till den billigare biljetten hade fått lov att betala extra för mitt extra bagage, vilket ingick i priset för den dyrare flygbiljetten, som ändå kostade likvärdigt som att lägga till för det extra bagaget, så under den långa väntan på Arlanda så fick jag tillgång till loungen på Arlanda där jag fick smaska på såväl chips, bröd, soppa och annat gott, alldeles gratis. Väl framme i Kiruna var det bara en kort busstur mellan flygplatsen och hemmet som återstod innan jag återigen kunde kliva innan för ytterdörren till det hem där jag inte trivs, och således lyckats hålla mig borta några veckor ifrån…

Några avslutande rader.

Så efter cirka 38,8 mil på skidorna så hade jag fått en riktigt fin tur genom en stor del av Jämtlandsfjällen och dess omnejd, och jag hade även fått besöka flera fjällstugor som jag aldrig tidigare hade besökt och fått träffat flera trevliga stugvärdar och andra turister. Lite komiskt var det dock att de fyra sydligaste fjällstugorna som drivs av Svenska Turistföreningen aldrig tidigare fått besök av mig, trots att jag besökt så många andra fjällstugor runt om i landet redan tidigare, detta trots att just dessa fyra stugor är de som ligger närmast Rättvik i Dalarna, där jag är uppväxt. Dagsetapperna som i snitt var cirka 18,4 kilometer (beräknat på de dagarna som jag åkte skidor) varierade en del, då vissa dagsetapper var lite längre än andra dagsetapper, men jag kom i alla fall till ett nytt boende varje natt, så jag behövde aldrig övernatta mer än en natt på samma ställe. Värt att nämna i sammanhanget är att de angivna kilometrarna inte alls är helt exakta, utan bara uppskattade avstånd. Tack och lov höll mina skidor under hela turen, även om den ena stavens stavspets gick av och den andra stavens truga hade gick sönder i backen ner mot Ramundberget. Men nu har jag fått nya delar till mina stavar (ifrån återförsäljaren som jag inhandlat stavarna hos), så nu efter att jag kommit hem är de hela igen. Jag hade ingen pulka med mig, utan istället så hade jag min packning i min stora ryggsäck på ryggen, men packningen innehöll inte mycket i matväg då jag handlade mat efter vägen i de fjällstugorna som hade butiker, i fjällstationer, i affärer och på andra ställen där man kunde köpa mat eller fika eller godis. Att många fjällstugor har en liten butik uppskattar jag då man således kan gå med en relativt lätt packning, så jag brukar utnyttja fjällstugornas butiker, då jag gärna gynnar dem så att de behålls och förhoppningsvis också blir fler. I min packning hade jag varken någon vindsäck eller spade, vilket man kanske skulle ha haft, efter vad jag fått höra under fjällturen. Men jag hade i alla fall med mig mitt fjälltält, samt en varm sovsäck och ett sovsäcksöverdrag, så jag tänkte att jag borde klara mig även om vädret skulle komma att överraska mig. Så det var ju en lättnad att veta att tältet var med i packningen, som en ren nödlösning, som jag hoppades att slippa använda. Dock upptäckte jag efter att jag kommit hem och varit hemma ett tag, att tältpinnarna låg utanför tältfodralet här hemma, så jag vet fortfarande inte huruvida tältpinnarna legat hemma under hela min fjälltur, eller om jag tagit ur dem ur tältfodralet efter att jag kommit hem (men glömt bort) att jag tagit ur dem ur tältfodralet. Denna gång gick det ju hur som helst bra då jag aldrig behövde sätta upp tältet, oavsett om nu tältpinnarna var med eller inte… Sedan hade det kanske varit klokt att testa att montera upp fjälltältet någon gång innan jag gav mig ut på en tur i vinterfjällen, med tanke på att tältet var helt nytt och aldrig uppmonterat av mig innan jag gav mig ut på fjällturen. För när jag nu i sommar skulle montera upp tältet var det inte helt enkelt att montera upp tältet för första gången, då jag inte kom ihåg riktigt hur tältet skulle se ut i uppmonterat läge. Så med tanke på att det var lite besvärligt att få upp det nu i fint sommarväder, så kan jag ju bara ana hur det hade kunnat vara att försöka montera upp det i en iskall snöstorm, om jag hade blivit fast på fjället och inte nått fram till det tilltänkta boendet för natten! I Jämtlandsfjällen kunde jag konstatera att mobiltäckningen ofta var bra, i synnerhet i början av min tur, även om den var sämre under de sista dagarna innan jag nådde fram till Grövelsjön. Men jag hade ju även med en nödsändare, med vilken jag även kunde kommunicera med bekanta via Sms-meddelanden.

/Fredrik

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Allmänt
blogglista.se